Podcasts about doften

Vi fortsätter Leslie Nielsen-temat med en s k dubbel whammy där vi bjuder på inte bara en utan två filmer i ett och samma avsnitt! Givetvis är det de två uppföljarna till Nakna Pistolen som diskuteras! Hur står de sig mot den fantastiska originalfilmen? Lyssna för att få reda på svaret!   Teknologiskt haveri gjorde att resan till detta avsnitt var mycket lång och mödosam, så vi hoppas det ska väl smaka!   Den nakna pistolen 2½: Doften av rädsla (The Naked Gun 2½: The Smell of Fear) (1991): "Polisinspektör Frank Drebin är helt förkrossad efter att hans förhållande med Jane tagit slut. Hennes nye pojkvän smider lömska planer som involverar både solenergi och kidnappning. Drebin och hans kollegor rycker ut för att rädda världen."   Nakna pistolen 33 1/3: Den slutgiltiga förolämpningen (Naked Gun 33⅓: The Final Insult) (1994): "Frank Drebin får i uppdrag att arbeta under täckmantel på statsfängelset för att ta reda på vad terroristen Rocco har för planer när han blir frisläppt. Jakten på Rocco leder till Oscarsgalan."   Superlänk till alla våra plattformar: linktr.ee/filmsmakarna   #LeslieNielsen #NaknaPistolen #NakedGun

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta kan förkroppsliga minnet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag drar åt min orange- och svartrutiga skjorta i blåsten. Den är ett arv från min pappa. Hans många skjortor hängde länge kvar i det lilla rummet med fönsterkupan på övervåningen. Smårutiga bomullsskjortor, flanellskjortor med större rutor i grönt och svart, blått och svart, orange och svart. Att gå in i rummet som förr brukade vara mitt – men som sedan lång tid kantades av hans kläder på ett oändligt antal klädhängare med hans doft – kändes hemma. Den första natten, efter att han aldrig vaknat mer, sov jag på en uppfällbar säng där inne bland skjortorna.För många av oss är det vi bär på kroppen något vi valt utifrån stil, färg och mönster. Men att klädesplagg och doft kan påminna om en älskad människa till den grad att det förkroppsligar minnet, blir påtagligt nu, när pappa inte finns mer. Våra kroppar och rörelser formas av klädernas materiella egenskaper, som ibland uppfattas som en andra hud, beskriver etnologen Magdalena Petersson McIntyre. Hon skriver om hur tygets snitt och skärningar inte bara skapas efter mode, utan även efter vilka människor som förväntas bära kläderna, och hur de ska brukas. Det finns också en betydelse i färger och vad de kommunicerar. En annan etnolog, Maja Jacobsson, studerar klädfärgers betydelser över tid och vad de signalerar, till exempel hur de i olika kulturer använts för att symboliskt förstärka ceremonier. Jag slås ofta av det språk som kläder och tyg förmedlar, inte minst i litteratur och konst.Under en vistelse i Zimbabwe 2024 mötte jag mamman till en av landets största författare: Yvonne Vera. Ericah Gwetai är en mor som har överlevt sin dotter och vänt på ordningen: Hon har skrivit en biografi om sitt barn. Något inte många föräldrar gör, och för Ericah Gwetai var det ett sorgearbete. När hon öppnade grinden till sin trädgård för mig, bar hon en orange och röd turban och den svepande klänningen i samma tyg prasslade. Hon gav intryck av att vara en kvinna som visste vad hon ville. Ericah Gwetai syr sina kläder själv, liksom hennes dotter gjorde. Först efter dotterns död började hon själv att skriva och några år därefter utkom biografin ”Petal Thoughts - Yvonne Vera”, om ett säreget författarskap som känns igen på sitt poetiska och symboliska språk.Yvonne Vera skrev om kvinnors liv, ofta i relation till befrielsekriget och det folkmord som skedde därefter på folkgruppen Ndebele i södra Zimbabwe. Befrielsekriget pågick under Yvonne Veras uppväxt och tonårstid, i dåvarande Rhodesia, från tidigt 60-tal till Zimbabwes självständighet 1980. Det berättas i biografin att Yvonne Veras första jobb var att som åttaåring plocka bomull på fälten utanför staden Chegutu. Hon lärde sig förstå jordens betydelse och vad den kan producera, men också att jorden inte kan ägas, att den bör vördas eftersom den tillhörde förfäderna som brukat den och begravts i den. Kan det möjligen varit det handfasta arbetet med bomullen som växte ur jorden, som bidrog till Yvonne Veras uppmärksamhet på kläder och tyger? I en intervju i The Financial Gazette, berättade hon, hur hon i sjätte klass fick en sax som pris för att hon kunde sy så skickligt med nål och tråd. När hon såg en annan människa, försökte hon förstå vad deras kläder och material signalerade, eftersom hon ansåg att tyger och textilier länge varit människans mest använda språk för att uttrycka känslor som vördnad, vila, firande och sorg.I Yvonne Veras roman ”Without a name”, bär den kvinnliga huvudpersonen sitt döda barn på ryggen genom delar av berättelsen. Kvinnan köper ett förkläde på marknaden, av ett stärkt vitt bomullstyg med kraftiga stygn. Det virar hon om kroppen, och bär barnet på ryggen med förklädes-banden hårt knutna runt bröst och midja, så att de skär in i huden. Som om tyget håller ihop hennes liv på flera sätt, och kompenserar vad den egna kroppen inte förmår. I en annan av hennes romaner – ”Under tungan” - väver den kvinnliga huvudpersonen mattor. Genom vävandet skapas en trygg rytm och ett tydligt mönster, i en miljö som präglas av oro och dysfunktionella familjeförhållanden. Textilforskaren Jessica Hemmings ser hur tyget och plaggen som bärs, vävs, stickas eller virkas, får unika betydelser i Yvonne Veras romaner. Att sy med nål och tråd däremot, skriver Hemmings, handlar om att länka samman och laga. Det kan ses som att återställa eller rekonstruera en ny verklighet.Konstnären Lenke Rothman gestaltar mänskligt liv genom olika sorters tyg. Stygnen är inte så regelbundna i Rothmans verk, utan ser ut att vara sydda av nödvändighet, hastigt men ändå målmedvetet, som att hon syr ihop öppna sår, eller kanske syr ett spår, en utväg eller bara en riktning. Rothman som själv överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, visar hur tillvaron ibland behöver fästas ihop med säkerhetsnålar, eller med kraftiga stygn som bär. Det finns en svävande gräns mellan liv och död, liksom i Yvonne Veras böcker.I Rothmans utställning ”Liv som tyg” som visades på Malmö Konsthall hösten 2024, ser jag ett inramat vitt skrynkligt tyg med brända håligheter, kantade av mörkbruna värmefläckar. Ett rosaaktigt tyg är fäst intill med slarviga röda stygn, och liknar ett stycke kött, eller, sårbarheten i våra kroppar. Här finns också ”Den nyföddas skjorta” – liten, gråsmutsig och sliten, som om den hittats på en sophög, och här finns en liggande torso gestaltad i färgglada tyger, med en liten fågel intill skuldran. ”På väg hem” heter verket.Det är något förunderligt med tyg, hur det kan bäras, formas och öppna minnets väv till andra tider. Pappas orange-svarta flanellskjorta hänger nu i min garderob. Doften av eau de cologne märks endast när jag låtit den hänga ett tag och sedan tar fram den igen. Jag ser pappa framför mig i enkla, rörliga plagg. Jackan alltid uppknäppt, en aktiv människa som lätt blev varm. Mitt barndomshem där pappas kläder länge hängde kvar, tillhör nu någon annan. Många av skjortorna har getts vidare till second hand, men den orange behöll jag. Konstnären Kandinsky beskriver färgen som att den ger en känsla av ”en människa som litar till sina egna krafter.”I Yvonne Veras berättelse bär kvinnan sitt barn till den plats hon flytt från. Där kan hon veckla ut tyget och släppa loss sin sorg. I Rothmans installation ”Liv som tyg” syns en gul kraftig tråd lysa genom hela verket. Rothman sökte efter bortslängt material, och fick syn på denna gula tråd som nästan fick henne att ramla ner i en container. Hon beskriver den som en navelsträng som binder ihop verket.Uttrycket ”att klippa bandet” innebär att inviga, att öppna något nytt. Och ”att klippa navelsträngen” brukar det sägas om att bli självständig, kanske vuxen? Kanske fri från nära relationer som binder en vid gammalt. Men sorg kan inte klippas. Möjligen kan den sys ihop. Eller vecklas ut och släppas fri.Karolina Jeppsonfrilansjournalist och författareProducent: Ann Lingebrandt

Från en spelarbuss söder om Gävle får vi tag i Frölunda-stjärnan Max Friberg som ger sin syn på förlustmatchen mot Brynäs. Skulle han vilja ha in nyförvärv eller finns det matchvinnare i truppen inför slutspelet? Derby-torsdag från norr till söder. Skellefteå krossade Luleå och Malmö krossade Rögle. Är det fara över för Skellefteå och kan Malmö ta sig upp till kvartsfinalplatserna?Leksand, Linköping och Växjö tog dessutom tunga segrar i det som är ett enda stort bottenskikt. Vi kör en reverse power ranking där vi listar lagen som vi är mest oroliga för i dagsläget och i listan överraskar panelen. Programledare: Tobias Dahlberg I studion: Johanna Lagus & Christopher Heino-Lindberg Gäst på länk: Max Friberg

Känner du också att julen närmar sig med lika delar förväntan och... lite ångest?

Julklappen ALLA vill ha! Doften vi vill HA! Blazer-gate! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Carola gästar P4 Extra och berättar om när hon slutade använda sitt efternamn, om den heta fotosejouren med Victor Norén och att hon faktiskt skulle kunna tänka sig att leva på en bondgård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vad gör ett hem hemtrevligt? Doften av mat när man kliver innanför dörren, jazz ur högtalaren? Van Gogh i fönstersmygen och värmeljus på bilsemestern? I veckans podd reder vi ut allt, listar exakt vad vi tycker står på hemtrevlighets-listan men pratar också om den rådande inredningshysteri-debatten och plastmattans vara eller icke vara. Vi spår framtiden! Hint: den är ljus och innehåller spår av plastmatta och personlighet. Som vanligt hör du allt i Billgren Wood. Välkomna!

Anders Lundin och Hans Rosenfeldt möter Nisse Hallberg och Albin Olsson Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Äntligen fredag och programledarstjärnorna Anders Lundin och Hans Rosenfeldt ställs mot komikerstjärnorna Nisse Hallberg och Albin Olsson!Är Karlstad Sveriges bidétätaste stad? Vad tycker vinexperter om vinet på Jimmie Åkessons bröllop? Vad var talman Andreas Norléns sons första ord och nämndes Kjell-Olof Feldts eventuella innehav av telefon i riksdagen i veckan? Dessutom ett hemligt meddelande från överbefälhavare Michael Claesson och comeback för Kristerssons aforismer!Programledare: Annika LantzDomare: Sara LövestamProducent: Rickard NerbeTekniker: Tobias Carlsson

I denna veckans avsnitt så går Michelle och Hanna igenom en "This or That" lista Höst edition.Hö skrinda eller majs labyrint? Måla pumpor eller skära pumpor? Doften av regn eller doften av en tänd brasa? Detta är bara några av alla frågor dem gå igenom. Listan finns även på instorma om du vill ta del av den och göra den själv!Om ni vill melja oss med frågor, dilemman, tips på ämnen eller bara för att säga hej så kan ni nå oss på AlmostAmerikan@gmail.comFölj oss behind the mic på instagram @almostamerikan https://www.instagram.com/almostamerikan?utm_source=ig_web_button_share_sheet&igsh=ZDNlZDc0MzIxNw==Musik gjord av: Fannie Hertzberg & Joseph WilcoxOm du gillar avsnittet glöm inte att lämna 5 stjärnor ❤️ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Experterna i Naturpanelen svarar på lyssnarnas frågor om natur i en direktsändning från Botaniska trädgården i Lund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För sista gången den här säsongen svarar experterna i Naturpanelen på lyssnarnas naturfrågor. Runt bordet i Medelhavshuset i Botaniska trädgården finns entomologen Mikael Sörensson, botanisten Sofie Olofsson och zooekologen Susanne Åkesson.Vad är det som gör att det doftar vår ute? Hur kommer det sig att just lavskrikor är så orädda och kommer fram och äter falukorv? Och varför är kantareller gula? Det är några av frågorna som panelen tar sig an. Eller så blir det just din fråga som tas upp. Hör av dig på naturmorgon@sverigesradio.se eller kontakta oss på sociala medier. Under direktsändningen på lördag morgon går det också bra att ringa på 046-222 77 37.Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

I veckans julspecial bjuder vi på några pärlor ur Lundströmshösten. Ni hör bland andra Agneta Pleijel, Daniel Boyacioglu och Annika Norlin. Programledare: Marie Lundström Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Lundströms specialprogram minns vi några av de intervjuer Bokradion gjort under hösten. Först ut bland gästerna är författaren Agneta Pleijel som i höst gav ut romanen ”Sniglar och snö”, en tredje och avslutande del i en självbiografisk trilogi. Efter böckerna ”Spådomen” och ”Doften av en man” fick vi läsare fortsätta följa Agneta Pleijel genom livet och ta del av erfarenheter som många känt igen sig i och gjort till sina. En annan gäst i Lundströms Bokradio var poeten Daniel Boyacioglu. Han debuterade för tjugo år sedan med diktsamlingen ”Istället för hiphop” och under jubileumshösten kom han med nya dikter i ”Daniels bok”. Under hösten har vi också haft besök av Annika Norlin, känd som artist under namnen Säkert! och Hello Saferide. Hon romandebuterade med boken ”Stacken” som är en berättelse om en grupp människor som försöker leva utanför det vanliga samhället i en liten by på landet. Hösten 2023 bjöd också på en berättelse från Jörn Donners änka. Bitte Westerlund som tillsammans med författaren Philip Teir fick ihop boken ”J&B. Scener ur ett skenäktenskap”. Fler pärlor ur höstsäsongen hör ni i radion under jul- och nyårshelgen, då finns chans att på nytt få höra Lundströmsintervjuer med Jonas Hassen Khemiri om hans ”Systrarna”, Faysa Idle om boken ”Ett ord för blod” samt Augustprisvinnaren Andrev Walden om romanen ”Jävla karlar”. Tack för att ni lyssnar. God jul önskar Lundströms-redaktionen! Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Agneta Pleijel är tillbaka med en ny självbiografisk roman, Sniglar och snö. Hör henne bland annat om det farliga i att skriva sant, om moderskap och kärleken till en man. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Agneta Pleijel, född 1940, är författare, dramatiker och litteraturkritiker. På 1970-talet blev hon den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet. Nu är hon aktuell med den tredje delen i en romansvit som inleddes med ”Spådomen” och ”Doften av en man”. Den nya romanen heter ”Sniglar och snö”. I de tre romanerna går hon på jakt efter sina minnen. I programmet berättar hon bland annat om sina föräldrar och deras skilsmässa och hur de sent i livet kom att återse varandra vilket Agneta Pleijel såg som ett mirakel. Samtalet handlar också om moderskap, om kärleken till den som benämns som M i romanen, men också om skrivandet som ett sätt att förstå sig själv.– För mig var det redan tidigt viktigt att förstå vem jag var. Det var inte alls klart. Skrivandet har väl inneburit att jag har fått mer kött på benen. Jag tycker inte att mitt liv är särskilt märkvärdigt men däremot har jag säkert gått igenom rader av saker som också andra gått igenom, säger hon i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Debutantpodden med Hanna Landahl. Tidigare i år debuterade förskolläraren Beatrice Samuelsson på Piratförlaget med "Doften av kardemumma" - en roman som av förlaget beskrivs vara Änglagård i romanform. I och med detta gick en stor dröm i uppfyllelse. Men det kom inte gratis. Hör Betarice berätta om hur hon fortsatte tro på sin berättelse ända tills hon äntligen fick ett positivt besked från drömförlaget. Vill du också bli författare? Häng med på webinaret "Kom igång med din debutroman på 30 dagar"! Anmäl dig här: skrivringen.se/f/komigangmeddindebut Följ Beatrice på Instagram här: https://www.instagram.com/beatrice_samuelsson/ Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Doften av ett hem! Doftljus, pinnar, rökelse, rumsparfym, diffusers mm etc.@eaudepod@a.vestergren @lindasegtnanljud Justus Björk

Sidekick: Pia-Maria Lehtola. Nya aromer i studion ... och den har en afrodisiakisk verkan. Nu ska regeringen jobba mot rasism. Anonym rekrytering, kampanj mot rasism, stopp på trakasserier mot offentliga personer. Marin går vidare, låt henne ta vilka bilder hon vill. Allemansrätten är helig, men hur helig. Pia-Maria har läst Philip Teirs bok om paret Donner. Blomkål. Syntetisk eller äkta diamant?

Tom har lärt sig ett lifehack hur man hanterar jobbiga barn. Petter har luktat cheddar i utbyte mot 13kr i h och är mer norsk än Petter Stordalen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Du sätter på kaffekokaren. Hör det välbekanta ljudet när vattnet börjar puttra. Doften som når dina näsborrar. Du sätter dig i kökssoffan, väntar. Utanför skiner kvällssolen . En tyngd i ditt knä. En av dina katter har hoppat upp och lägger sig bekvämt. Du smeker den mjuka pälsen med högra handens översida. Lyssnar till spinnandet och känner hur kattens små tassar spänner sig och slappnar av mot dina lår utanpå nattlinnet. Då ringer det på dörrklockan. Katten jamar när du reser dig upp. Du tar tag i rullatorn och går försiktigt mot dörren. Vad märkligt. Du väntar inte besök vad du minns. Du öppnar ytterdörren och möts av ett bekant ansikte. Vad du inte vet just där och då, är att det är det sista ansikte du någonsin kommer att se igen. Den sista blicken du någonsin kommer att möta. För personen utanför tröskeln, vill dig inte väl. I veckans avsnitt berättar vi om mordet på 60 år gamla Solveig Hertzberg som ägde rum i juni 2006, i Tjörnarp norr om Höör i Skåne. Varning: Olösta Fall är en podcast som inte är för känsliga lyssnare. I detta avsnitt diskuteras ett dödsfall, misstänkt mord och självmord.Källor: https://olostafall.se/avsnitt-126-sexualmordet-pa-solveig-hertzberg/Musik: Rachel Seow SosaFölj oss på Instagram: https://www.instagram.com/olostafall/Följ oss på Facebook: https://www.facebook.com/olostafallFölj oss på TikTok: https://www.tiktok.com/@olostafallPrenumerera på vårt nyhetsbrev: https://mailchi.mp/f63f3ebe Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken, kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt neutral.Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar. Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss, för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande beskrivning av doften hemma hos min bästis, där jag bland annat använde orden "liksom lite murket men inte på ett äckligt sätt". Bästisen blev djupt förolämpad och vi pratade aldrig mer om det där."Murket" lät väl inte så smickrande även om det inte var illa menat. Hur ens kropp och ens hem luktar är känsligt, för det är svårt att helt få kontroll över det. Och få saker är väl så påträngande och pinsamt som så kallad oönskad lukt.I garderoberna i mitt hem där jag bor nu finns till exempel en lukt som jag inte kan definiera. Den fanns där när vi flyttade in, och den kommer att vara kvar när vi flyttar ut fast vi har skrubbat och skrubbat. Konstigt nog känner jag ibland samma lukt strömma ut från trappuppgångar och källarfönster till andra hyreshus i närheten.Det viktiga är att lukten inte är min. Den är inte direkt obehaglig men den har inte bland mina kläder att göra. Här har vi en intressant gränsdragning för när lukter är godtagbara och inte. Doften från ens egen mustiga matlagning är god, men den ska ju helst inte prägla hela trappuppgången och sprida sig in i grannens hall. Än värre vore om grannens steklukt letade sig in i ens eget vardagsrum. Då är den plötsligt äcklig.Som så mycket i vårt symboliska och kulturella universum ska rätt sak vara på rätt plats, och vid rätt tillfälle. Men lukter är mer trolösa än föremål, och de påverkar oss på ett sätt vi inte alltid kan förstå och förklara.Det är antagligen en av anledningarna till att dofter har en så ambivalent status.I den förmoderna tiden trodde man att dofter reflekterade människors inre, och att man kunde frambesvärja saker med aromatiska oljor och parfym. Lite är det så fortfarande, om man tittar på hur dofter används i marknadsföring.Till exempel så doftsätter man produkter för att öka deras attraktionskraft och upplevda effekt. På 60-talet tillsatte ett företag en syntetisk citrondoft i ett diskmedel. Undersökningar visade att de som köpte det uppfattade det som mer effektivt än samma diskmedel utan citron. Liknande undersökningar har gjorts för hårschampoo: doftar det "rätt" uppfattas det som bättre.Vad som är "rätt", det vill säga säljer produkten, är förstås helt målgruppsstyrt. Man riktar sig till unga, gamla, män, kvinnor och så vidare med olika dofter.När vi sedan kommer till parfymer så är det en värld för sig. Under 1900-talen dominerade de stora modehusen marknaden. De skapade dofter som förstärkte varumärket och bilden av den kvinna deras kläder skulle frammana. Idag är det trendigt med så kallade nischparfymer, tillverkade av mindre parfymhus som gärna marknadsför sig med naturliga råvaror. Precis som andra modetrender är parfymtrender intressanta, för man kan läsa in indirekta samband med saker som händer på till exempel världsmarknaden.På 80- och 90-talet ökade statusen för japanska bilar och hemelektronik starkt. Deras exportvaror betraktades som högkvalitativa i Europa och USA. Tidigt 90-tal fanns naturligtvis en japansk parfym bland de riktiga storsäljarna. Idag har oud, som utvinns ur ett sydostasiatiskt träslag eller framställs syntetiskt, varit en stående ingrediens i många högstatusparfymer under några år. Man kan fundera på vad det betyder.Själv gillar jag verkligen parfymer, för att det är härligt att goda dofter förstås, men också för att de aktiverar luktsinnet rent allmänt. Att prata om parfymers sammansättning är också en rolig språklig utmaning. Svenska språket är inte så välutvecklat när det gäller den olfaktoriska världen, det vill säga lukternas värld, så man måste vara lite uppfinningsrik själv. En bra parfym kan lukta alltifrån nougat och liljor till lite kattpiss och svett.Allt som rör dofter och luktsinne är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Att helt frigöra sig från symbolvärden, kultur och marknadsföringstrick är antagligen omöjligt. Men det går att utmana sig själv och känna efter på riktigt. Blunda, dra in dofter i nosen och fråga sig: vad luktar det här egentligen? Just här, där jag suttit och skrivit, luktar det damm, trä, såpa och hund. Och hunden, han luktar konstigt nog mariekex. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Vad är inte advent om inte glögg? Doften, smakerna, myset... Vi provar några flaskor av egna favoriter och småplock från sortimentet. 1. Glöet 2. Bossa Vinglögg 3. Edward Bloms Glögg 4. Tegnér & Son Torr Glögg 5. Lilla Hyttnäs Glögg

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018. En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här. ­Mamma, tänd nu då! Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista. Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad. Men om inte. Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen? hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har om ord och skrivande och kultur ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad. I boken vars fornengelskt stavade titel är Cræft som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak. På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä. Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran. Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken Verkstäder av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk. Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder skriver hon. Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån. Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.  Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om. Nu är det väl så skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden. Nu är deras händer sedan länge stilla Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt. Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som balsam för själen utan för att det är något man bör kunna, som människa. Boel Gerell, författare Litteratur Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017. Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

Extramaterial till Biodlartips #48 Besök hemsidan https://biodlartips.se/ Stötta Biodlartips SWISH: 123 416 25 90 Följ oss på Instagram https://www.instagram.com/biodlartips/ Köp en tröja, mugg eller kasse i vår Webb-Butik: https://shop.spreadshirt.se/biodlarbutiken Tack!

Fredag!!! I dag bjuds det på stereotyper, pinsamma tonåringar, pinsamma vuxna och konstvandalism. Dessutom poddens första text skriven helt på rim! Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepetpod@gmail.com
 Missa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet 8:21 - En kärv finne 13:04 - Jag trodde det var cigaretter 18:50 - Är du dansk? 20:59 - ATM-skammen 27:05 - Den blågula banderollen 31:06 - Den ofrivillige pedofilen 41:52 - Maggans kelgris 45:55 - Viktoria – en historia 52:02 - Vandalen från Jazzhuset

Ålhult säteri, 21 juni 1858 Sommaren fyllde landskapet med ett glimrande fält av blommor och bin. Runt Ålhults säteri var förberedelserna för Midsommarfirandet i full gång, och barnen var uppspelta inför det stundande sommarlovet. Även om lovet innebar ett annat typ av slit, så gav solens varma strålar ett löfte om lata eftermiddagar vid sjön. Droskan skar genom det nykrattade gruset när Asta och Martins hästskjuts styrde uppåt i allén mot herrgården. Doften av syrén fyllde luften och Nattviolen tycktes trycka sig upp mot vägen. Sommaren hade kommit på allvar till Ålhult och midsommaren var nära. -- Mindy Streamar presenterar i redigerat poddformat del 1 av äventyret Midsommar i Ålhult som spelades in under en livestream på YouTube under sommaren 2022. Spelarna Micke och Jossan spelleds av Jörgen som även har skrivit äventyret och gjort produktionen av avsnittet. Länk till streamen: https://youtu.be/DSObVW3XUCk Books & Bullets är skapat av Ray Otus https://rayotus.itch.io/books-bullets Bakgrundsmusik av https://www.scottbuckley.com.au/ https://www.scottbuckley.com.au/library/annas-theme/ https://www.scottbuckley.com.au/library/midvinter/ https://www.scottbuckley.com.au/library/what-we-dont-say/ Stämningslinga av https://michaelghelfi.com/ https://www.youtube.com/watch?v=wEEc9RhHTzU Övrig musik och ljudeffekter är från https://pixabay.com/ Läs mer om Mindy på vår hemsida https://mindy.nu där du även hittar länkar till våra sociala medier och Patreon.

När författaren Agneta Pleijel som femtonåring läste Anne Franks dagbok greps hon omedelbart av det tragiska ödet, men också av hur den unga Anne skriver om relationen mellan henne och modern: "Det är en mognadsprocess beskriven med hela det stilistiska registret det är en författare som skriver!" Detta är en repris av Kulturlivet med Gunnar Bolin som sändes första gången 29 november 2021.ANNE FRANKS DAGBOK MEST LÄSTA SKILDRINGEN AV NAZISMENS BROTTAnne Frank (1929 - 1944) föddes i Frankfurt, Tyskland. När Hitler kom till makten 1933 flyttade familjen till Amsterdam i Holland.Redan som liten var hon mycket intresserad av att läsa och hitta på sagor och berättelser. På sin 13-årsdag fick hon en dagbok i present. En knapp månad senare, 5 juli 1942, gick familjen under jorden. De gömde sig i drygt två år och Anne Frank skrev hela tiden i dagboken, men också andra berättelser.4 augusti 1944 upptäcktes de av SS och fördes till läger, först i Holland och senare Auschwitz. Anne och systern hamnade slutligen i lägret Bergen-Belsen, där de dog av tyfus och svält i februari 1945.Endast fadern Otto Frank överlevde och tog hand om dagböckerna när han återvände till Amsterdam efter kriget. Den gavs ut första gången 1947 och på svenska 1953. Då var känsliga stycken strukna, till exempel de om Annes sexuella uppvaknande eller hennes såriga relation till modern. 1997 gavs den oavkortade originalutgåvan ut på engelska, 2005 på svenska i översättning av Per Holmer.AGNETA PLEIJEL EN AV SVERIGES FRÄMSTA FÖRFATTAREAgneta Pleijel är en av Sveriges främsta, kritikerhyllade och lästa författare med romaner som romandebuten Vindspejaren, Lord Nevermore, Fungi, En vinter i Stockholm, Spådomen en flickas memoarer och Doften av en man.Hon har också skrivit poesi, dramatik bland annat Kollontaj och arbetat som kulturjournalist och kulturchef. Agneta Pleijels verk har översatts till många språk och belönats med en mängd priser. Hon är professor emerita och åren 19882015 var hon ledamot av Samfundet De nio.GUNNAR BOLIN KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: Hovjuvelerarens barn och Bibliotekarien i Magdeburg.Producent: Maria Götselius

Doften av nystekta pannkakor, sommarens första syrén eller smaken av kokt hummer. Vad väcker barndomsminnen till liv? Och vad betyder barndomsminnena för vårt vuxna jag? En som levt mycket i sina barndomsminnen är författaren Karolina Ramqvist, aktuell med boken Bröd och mjölk. Jag har tänkt att jag har haft bra minne, men däremot minns jag inte stora delar av livet som ung vuxen. Kanske är det så att mina starka barndomsminnen konkurrerar med de från vuxenlivet som då kändes mindre viktiga? säger hon.Ibland ställs man inför situationer där man minns samma händelse olika.Enligt psykoterapeuten Maria Yassa är det flera faktorer som spelar in i hur ett visst minne utformas. Till exempel påverkar dagsformen hur man minns någonting, säger hon.Och fortsätter: Inom psykoanalysen pratar man om efterhandsverkan, alltså när man är med om en sak, får en erfarenhet, men förstår den mer och mer varefter tiden går.Gäster i programmet: Karolina Ramqvist, författare, Görel Fred, psykoterapeut, Maria Yassa, psykolog och psykoanalytiker och Pontus Wasling, hjärnforskare.Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.Programmet är en repris från 12 april 2022.

Emma och Frida radar upp flaskorna i veckans avsnitt. Och då menar vi inte champagneflaskorna utan parfymerna! Det blir en maxad doftskola som bland annat tar upp hur en klassisk doft är uppbyggd - med olika noter som alla har olika uppgifter när det kommer till att skapa en helhetsdoft. Dessutom får vi veta varför man aldrig ska gnugga in en parfym som många av oss gör, vad skillnaden är på EdP, EdT och EdC, vad layering är, och doftessenser vs doftmolekyler. Emma och Frida berättar också om sina favoritparfymer! En podd från Aller Media. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Emma och Frida radar upp flaskorna i veckans avsnitt. Och då menar vi inte champagneflaskorna utan parfymerna! Det blir en maxad doftskola som bland annat tar upp hur en klassisk doft är uppbyggd - med olika noter som alla har olika uppgifter när det kommer till att skapa en helhetsdoft. Dessutom får vi veta varför man aldrig ska gnugga in en parfym som många av oss gör, vad skillnaden är på EdP, EdT och EdC, vad layering är, och doftessenser vs doftmolekyler. Emma och Frida berättar också om sina favoritparfymer! En podd från Aller Media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter pandemin kom kriget. Sedan tog sig begrepp som stagflation, bränslekris, livsmedelskris och plusränta in i nyhetsflödet. Är en repris av 70-talets ekonomiska kris på ingång och vilka möjligheter har politiker och Riksbank att skydda ekonomin? Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och forskare vid IFN intervjuas om finans-och penningpolitiken.

Vi poddar från stjärnornas hus i Spanien och Sofia går husesyn. Pernilla försöker landa i drömhuset och samlar vuxenpoäng. Borde Sofias man Magnus få en egen tv-show? Doften av vanilj och fotsvett. Pernillas hyllning till äggmöken. Stressen över att gå förbi kön på krogen. Och vad har Kim Sulocki i resväskan? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Doften av nystekta pannkakor, sommarens första syrén eller smaken av kokt hummer. Vad väcker barndomsminnen till liv? Och vad betyder barndomsminnena för vårt vuxna jag? En som levt mycket i sina barndomsminnen är författaren Karolina Ramqvist, aktuell med boken Bröd och mjölk. Jag har tänkt att jag har haft bra minne, men däremot minns jag inte stora delar av livet som ung vuxen. Kanske är det så att mina starka barndomsminnen konkurrerar med de från vuxenlivet som då kändes mindre viktiga? säger hon.Ibland ställs man inför situationer där man minns samma händelse olika.Enligt psykoterapeuten Maria Yassa är det flera faktorer som spelar in i hur ett visst minne utformas. Till exempel påverkar dagsformen hur man minns någonting, säger hon.Och fortsätter: Inom psykoanalysen pratar man om efterhandsverkan, alltså när man är med om en sak, får en erfarenhet, men förstår den mer och mer varefter tiden går.Gäster i programmet: Karolina Ramqvist, författare, Görel Fred, psykoterapeut, Maria Yassa, psykolog och psykoanalytiker och Pontus Wasling, hjärnforskare.Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.

I vårt tredje avsnitt för säsongen pratar vi med författaren Helen Ekeroth. Helen är just nu aktuell med ungdomsfantasyromanen ”Den andra staden” som utspelar sig i ett parallellt magiskt Malmö – en stad hon själv bor i. Men hur är det att skriva fantasy om sin egen hemstad? Hur gör man sin egen hemmiljö magisk? Och hur gör man en stad rättvisa – kanske särskilt en stad som är så omtalad i media som Malmö är? I avsnittet pratar vi även med Katarina Hjärpe, bibliotekarien som är medlem i Malmö Fandom. Och så blir det boktips så klart! Vi tipsar om två böcker: "Doften av drömmar - Din hand i min" av Therese Henriksson (Hegas) och ”Den lilla spenatgumman" av Emma Karinsdotter och Martin Widmark, med bilder av Emilia Dziubak (Bonnier Carlsen).

Han är en av AIK:s mest uppskattade fotbollsspelare genom tiderna, han kan rabbla fisksorter på spanska som ett rinnande vatten och som barn fick han kväljningar av broccoli och blomkål. Han heter Henok Goitom och i dagens avsnitt berättar han bland annat om tiden som ”glutenfri vegan”, sin nya tränarroll i AIK och matkulturen han bär med sig från Eritrea och Spanien. 

I dagens avsnitt träffar jag Haisam Mohammed, en sann kreatör men mest uppmärksammad för sitt senaste företag nämligen parfymhuset UNIFROM som skapar unisexa parfymoljor inspirerade av dofterna i förortens trapphus."Efter att dagligen gått in och ut ur dessa trapphus, satte sig dofterna och jag bar dem vidare med stolthet, som en uniform."Haisam flyttade till Stockholm med stora drömmar om att arbeta inom mode och starta sitt egna klädmärke. Efter en tid insåg han att detta inte var hans kall och kom in på kommunikations- och byråvärlden där han lyckades landa ett jobb på den prestigefyllda byrån Forsman & Bodenfors. Många av beställarna hade stora budgetar och ville jobba med popkultur, vilket han hade konsumerat sedan tidig ålder och kunde på djupet - då bestämde han sig för att starta sin egna byrå med just denna nisch.Eftersom att Haisam under den tiden saknade kontakterna så bestämde han sig för parallellt studera på Berghs dit många av marknadscheferna, men också de potentiella kunderna, kom för att föreläsa. Detta blev starten till hans byrå BRONS. Däremot låg hans sanna passion i doft. Han var uppvuxen med en far som introducerade honom tidigt för parfymoljor, men också i förorten där trapphusen doftade olika maträtter, rökelser och kulturer. Doften satte sig i hans bakhuvud och blev grunden och inspirationen till företaget UNIFORM.Vi pratar om vart hans mod kommer ifrån, om varför det är viktigt att göra saker av passion, varför det får saker att hända. Vikten av att skapa någonting av ett högre syfte men också hur han kan vara en förebild för andra. Vi går in på vikten av att sätta sig själv i obekväma situationer och att vara hungrig. Producent: igor.tegel@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Medverkande: Mattias, Gurun, Raoul Joina Odysee on LBRY om du älskar frihet: https://odysee.com/$/invite/@Parklivspodden:7 Sponsra ett avsnitt via Patreon, Swish eller Bitcoin och få valfritt meddelande uppläst. $1 = ~1 tweet + signatur (Kan vara mer än 140 tecken men kan t.ex inte läsa hela Elias Canettis Förbländningen) Swish: 0739 15 68 06 Jocke: 0729 47 92 47 Mattias: 0728 38 14 61 BTC: 1L8fwzF4rUs1wc453RhKHDpCC9S3FvFySC ETH: 0x927Ce74140713F116f457707bEA79a13B5E3e402 LBC: bF81SN4eTv8Dwe6gceXo2KFJnmgagmgfDE LTC: LUcsxrPxts6B5ULrEQuRgSjw3QvyJr72nR BCH: 1GzzvT6WscYp88SeRUu7dhu4a4diiCt74v ETC: 0x784684E3aE290DFC3Cdd5c3f1B9a7f28C9fD0D7d DASH: Xgprtj7t5En3YrTkycK2bVVicWu5H9zb3t http://andersuno.nu/ https://www.patreon.com/parklivspodden https://twitter.com/andersuno https://anchor.fm/parklivspodden

Hur doftar himmelen? Doften av asfalt kan få oss att tänka på vår, det är nog olika vilka dofter som väcker känslan av barndomshem och hur doftar himmelriket? Alla har vi varit i ett hem som doftar vänlighet och kärlek, men kan inte riktigt förklara varför. Det bara finns där, i atmosfären.På samma sätt vill jag lära mig igen himmelrikets doft. Clara Vennman är folkhögskolelärare från Göteborg. TextFader Vår MusikJesus har gjort allt med Erik Tilling och Michael Jeff Johnson Producent Neta NorrmoLjudmix Frida Claeson Johanssonför Sveriges Radio Göteborgliv@sverigesradio.se

Så här på Nobeldagen bjuder FREDAGSFRALLAN på ett sprängfyllt program. Med avstamp i självaste Alfred Nobel dyker vi ned i sprängmedel och priser. Doften av knallpulver blandas med nobelpristagare vi minns, de vi glömt, de vi vill glömma och alla de som borde ha fått det. FREDAGSFRALLAN är en morgontidig radiotalkshow i Hitz-FM 97,8 Sommenbygd med Janne […]

Det sprider sig en stark doft på Östra Lugnet i Växjö och en lyssnare har hört av sig till Skatan och Marchal för att de ska ta upp detta. Doften, som har en parfymliknande kemisk lukt,  är så stark så att folk inte kan ha sina fönster öppna och vissa vill inte släppa ut sina barn. Vad kan det vara? Kjell-Olof satt fast i sin lastbil i 17 timmar utanför Huseby när snön kom till länet. Skatan fattar ingenting och undrar varför, Marchal är mest undrande över hur han kunde hålla sig från att kissa i 17 timmar. Och vår nya regering, skulle vi kunna kalla den för andra chansen?

Vad tycker Gud om sport? Är idrott ett religionssubstitut, kan sport tillfredsställa människans djupaste behov? Om offside, hooking, kristna sporter och likheten mellan en hockeymatch och en gudstjänst. Är prestation bra? Kan sport bli ett relationsproblem och hur känns det när kroppen inte orkar? Gäst: Tomas Hammar, fd idrottspastor. Småprat, trams och djupdykningar i frågor som håller oss vakna på natten.

Maja Åström och Emma Frans synar ett knippe påståenden om dofter och luktsinnet. Ulf Ellervik, professor i kemi vid Lunds universitet, redogör för ett enkelt doftexperiment som testar påståendet "tänd en tändsticka på toaletten efter du bajsat och doften försvinner". Gästexpertis får vi också av professorn vid Linköpings universitet, Matthias Laska, som bland annat berättar om var forskningen står när det gäller påståendet att hundar kan känna lukten av mänsklig rädsla.

Tallen har spelat stor roll för både människor och andra arter. Vi berättar historien om vårt näst vanligaste träd. Programledare är Joacim Lindwall. Skymningsljuset som får barken att glöda i rödorange. Doften av solvarma tallbarr. De krumbuktiga grenarna. Ja, tallen finns i många människors hjärtan! Dessutom har den använts till så mycket. Till hus och båtar, såpa och tjära - till och med som mat. Men tallen är inte bara viktig för oss människor.  Nästan tusen andra arter är också beroende av tallen, på det ena eller andra sättet. Vi ägnar hela programmet åt tallen och sänder direkt från en tallskog utanför Vindeln i Västerbotten. Tillsammans med skogsbiolog Sebastian Kirppu och skogshistoriker Lars Östlund ger vi oss i kast med tallens många sidor. Själva arten tall och de många organismer som omger den, men också hur tallskogen, ja hela ekosystemet, påverkats av oss människor. Dessutom ska vi få lära oss hur man bränner tjära. Programledare är Joacim Lindwall och reporter Jenny Berntson Djurvall.

Ison solodebuterade nyligen med ep:n "Tronen", efter att i många år varit ena halvan av duon Ison & Fille. Han föddes i Queens, New York, och flyttade till Sverige eftersom åttiotalets crackepidemi gjorde hans mamma orolig för hans framtid. Först bodde de med hans far, en rastafari som fått barn med en svenska, men när han stack tillbaka till Barbados blev Ison och hans mor hemlösa i tre långa år. Hemma hos Strage pratar Ison om hur livet på gatan påverkade honom, om sin kärlek till Frihetsgudinnan, om den första stora konsert han såg (Kris Kross på Sergels torg) och om att inget slår doften av ett par nya sneakers. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sämre luktsinne är ett av de första och tydligaste symtomen på covid-19, men också vid neurologiska sjukdomar som Parkinsons. Nu intensifieras forskningen om luktsinnet och forskare hjälper drabbade med lukttest och luktträning – både på sjukhusen och via internetsajter, berättar Micael Kallin. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avgång med idiotins, irrelevansens och hjärndödhetens glädjetåg så lyfter Niclas fram en lastbilschaufför med uppenbar mytomani som tar sitt ljugande till exceptionellt onödiga och meningslösa nivåer. Förslag på kommande påhitt utlovas! Jonatan har, å sin sida, dykt ner i det härliga lokalnyhetsträsket och hittat en del guldkorn som får en att må riktigt jäkla bra. Världshistoriens märkligaste, men mest briljanta, fågelholk lyfts fram – precis som en fumlig fågelskådare med en övertro på djurens intelligens. Vi dissekerar också en, bisarrt nog, mycket underhållande video om envariabelanalys – och golvas av den kittlande tanken på att se supernördar få sitt eget Paradise Hotel. Det blir även en lista (woho!) som fokuserar på underskattade saker. Stanken av piss kommer, bland annat, vara involverad. Fullmatat och otroligt dumt avsnitt! Släng dig omgående över play-knappen! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans program får vi lära oss att det inte är en bra idé flytta fan inte från stan till landet och sen be Johan att komma och hälsa på.

Välkommen till en nybakad eppe där vi bjuds på häpnadsväckande hissupplevelser, eteriska spellistor samt att vi kartlägger systematisering och kategorisering. Nytt, lite äldre och de stående segmenten. Programledare är Julia Gidlöw och Viktor Zeidner. För mer info om låtar, segment och diverse klipp, besök www.lamour.se Låtar som spelas i programmet: Jens Wickelgren & Polisen - Milkyway Demuja - Loose Legs English With A Dialect And Irish, Scottish And Welsh Accents Grimes - So heavy I fell through the earth (Art mix) Nisantashi Primary School - Past Yesterday Ljudvägg - Tradition (AKB Remix) Här finner du Spotifyplaylisten med tillgängliga låtar som sänds i programmet, listan fylls på med nya låtar efter varje program: goo.gl/CUnvtY

Slims Smala Skiva #127Programledare är Viktor Zeidner och Julia Gidlöw. Gäst är Axel ESlims Smala Skiva är ett segment som saxas ut från Lamour Podcast https://soundcloud.com/lamourrecords/lamour-podcast-127-gast-axel-e?in=lamourrecords/sets/lamour-podcast See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Får man svara ärligt vad man önskar sig i present, har psykologer tystnadsplikt mot mördare och har alla människor verkligen en helt unik doft? Ha nu en Baila Chiki Chiki-vecka och ställ dina frågor på fragaratenkompis@gmail.com och @thefragaratenkompisofficial

Återigen står tyska Paper & Tea för teet som denna gång är ett oolong vid namn Four seasons of spring. Vi inleder också vår serie om hur vi använder GTD i våra system. Först ut är insamlingen och hur den går till.  Veckans te: Four seasons (Paper&Tea)https://www.paperandtea.com/products/four-seasons-of-spring-n-402 (FOUR SEASONS OF SPRING N°402 from P & T – P & T - Paper & Tea EN) https://www.teavivre.com/taiwan-high-mountain-oolong-tea.html (Taiwan High Mountain Oolong Tea – TeaVivre.com) Länkarhttps://viktigt-p-riktigt.captivate.fm/episode/doften-som-sinnenas-doldis (Doften som sinnenas doldis - Viktigt på Riktigt) https://www.produktiviteet.se/111-2/ (111: Camilla från Tehyltan | Produktivitéet) https://www.produktiviteet.se/117-2/ (117: Agnes Sjöblom | Produktivitéet) https://berlin-notebook.com/ (Berlin Notebook – Designer Stationery, Fountain Pen Inks and Art.) https://www.tea-wonderland.com/product-page/milky-oolong (Milky Oolong | Tea Wonderland) https://www.houseoftea.se/si-ji-chun-70-gram-p-1261.html (Oolong te - Si Ji Chun | PREMIUM TE) https://www.bokus.com/bok/9789137154121/fa-det-gjort-svart-balte-i-vardagseffektivitet/ (Få det gjort! : svart bälte i vardagseffektivitet - David Allen - Storpocket | Bokus) https://usem.nl/usem-museum/ (usem museum - a photo-collage of handwritten usem note cards) https://www.stiernholm.com/ (Föreläsare om struktur & personlig effektivitet | David Stiernholm) https://sparkmailapp.com/ (The best email client for iPhone, iPad, Mac and Android | Spark) https://getdrafts.com/ (Drafts | Where Text Starts) https://gettingthingsdone.com/ (Getting Things Done® - David Allen’s GTD® Methodology) Kontakt och credhttp://jtunesproductions.se/ (Jingle skapad av Jim Jonsson på JTunes Productions) http://hogvik-hansson.se/kjell/ (Logo av Kjell Högvik Hansson) http://comart.se/ (Hemsida utvecklad i samarbete med Cay Lundén på ComArt) Johan Gustaphzonhttp://www.appleyra.wordpress.com/ (Appleyra) https://www.twitter.com/gustaphzon (Twitter @gustaphzon) https://www.instagram.com/jgustaphzon/ (Johan Gustaphzon på Instagram) Martin Lindeskoghttp://teabooksketches.com/ (TeaBookSketches | The process of cultivating a tea book) https://www.twitter.com/LyceumPeripatos (Martin Lindeskog på Twitter) https://instagram.com/lyceum.peripatos (Martin Lindeskog på Instagram) Produktiviteethttps://www.patreon.com/produktiviteet?fan_landing=true (Stöd oss på Patreon) Maila oss https://www.twitter.com/produktiviteet (Produktiviteet på Twitter) https://www.facebook.com/produktiviteet (Produktivitéet på Facebook) https://www.instagram.com/produktiviteet/ (Produktivitéet på Instagram) https://m.youtube.com/channel/UClKG8Zg2z-tjez-jEtdeX3w (Produktiviteet Podcast - YouTube) https://produktiviteet.se/ (Produktivitéet.se – Produktiva tedrickare) https://produktiviteet.captivate.fm/ (Produktivitéet - Captivate) https://itun.es/se/J2srcb.c (Lämna gärna ett omdöme på iTunes) Produktivitéet är inspelat med http://ringr.com/ego (Ringr) och redigerat i https://itunes.apple.com/se/app/ferrite-recording-studio/id1018780185?mt=8&uo=4&at=10lKZy&ct=produktiviteet (Ferrite Recording Studio) Support this podcast

Om doften i mormor och morfars kök och att ta en kaffeslurk precis som pappa gjorde. Peter Sundström är illustratör och arbetar med reklam. I det egna konstnärsskapet utforskar han akvarellfärgernas möjligheter och begränsningar. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Vad är en parfym värd? Frågan är enkel, men svaret är dränkt i kaskelotinälvor. Sen det här avsnittet gick för första gången så har Jenny Lantz skrivit en bok. Den finns här: https://bit.ly/3dXbf68 http://kapitalet.se/support om man vill vara med i styrelsen.

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018. En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här. ­Mamma, tänd nu då! Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista. Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad. Men om inte. Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen? hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har om ord och skrivande och kultur ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad. I boken vars fornengelskt stavade titel är Cræft som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak. På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä. Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran. Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken Verkstäder av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk. Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder skriver hon. Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån. Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.  Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om. Nu är det väl så skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden. Nu är deras händer sedan länge stilla Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt. Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som balsam för själen utan för att det är något man bör kunna, som människa. Boel Gerell, författare Litteratur Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017. Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

Tillsammans med litteraturkritikern Annina Rabe bokcirklar Maria och Robert kring Agneta Pleijels två självbiografiska romaner, Spådomen och Doften av en man. Andra halvan av avsnittet ägnas åt litteraturkritik och tillståndet på den svenska samtidslitteraturen.

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Doften av rostade kastanjer på gatan är jul för mig. Mest av allt är det dofterna och kryddorna och godsakerna som jag förknippar med julen. I år har jag saknat mammas fikonkaka, en sån som är indränkt i konjak och som smakar bäst några dagar efter att den har bakats. Av nån anledning har just den fastnat i smakminnet. Inte för att det saknas substitut. I min närmaste matbutik kan jag köpa tysk stollen, en bastant mjuk fruktkaka med mandel. Jag har även lärt mig tycka om den italienska panettonen som är mycket lättare men också fylld med fruktbitar eller kanske med nån choklad eller nötkräm. Men om jag får välja bland godsakerna till jul, så föredrar jag italiensk nougat, torrone, vit nougat som är hård eller mjuk och är fylld av nötter. Ja i Spanien köper jag gärna touron som man kan köpa året om. Närmsta svenska motsvarighet är väl knäck. När jag nyligen lämnade Algeriet så såldes dadlarna i klasar på flygplatsen och den arabiska nougaten halva såldes i burk. Muslimer firar ju inte jul, men det är ju nu som dadlarna, mandlarna och fikonen är mogna. Det är därför de också förgyller våra julbord. Det är fascinerande hur mat- och godsakstraditioner liknar och och påverkar varandra. Allra bäst är det om jag har anledning att åka till Italien före jul då kan jag också få den bästa panforten det är en lite hårdare kryddig kaka med nötter, torkad frukt och kanel, ingefära och kardemumma i. Inte helt olikt pepparkaka alltså. Som jag trodde jag hade hittat på julmarknaden i Strasbourg men den bara såg ut som en pepparkaka den smakade inget. Men det finns en bruna kex i min mataffär som smakar sirap och kanel de får duga som pepparkakssubstitut. Den franska jultraditionen inbegriper en bûche de noël en julstubbe. Originalet görs på en rulltårta med smörkräm i och chokladkräm utanpå, och smörkrämen kan smaksättas med till exempel kaffe eller rom och så ska den helst dekoreras så att den ser ut som en stubbe. När det gäller juldryckerna så kan man gärna hoppa över fransk vin chaud det sura vinet blir visserligen betydligt bättre med rejält med socker i men julkryddorna i brittisk mulled wine eller tysk glühwein    är godare och mindre söt än svensk glögg, tycker jag. Jag ser fram emot nästa besök från England. Gästerna har lovat att ta med sig mince pies. Det går att få tag i även här i Paris, men den särskilda konjaksgrädden som ska vara till den kan man bara köpa under juldagarna här jag för min del kan gärna äta mince pies till april. Även mince pies innehåller frukt, nötter, nejlika, muskot och kanel och smakar jul. Här i Frankrike kommer den bästa godsaken fram till trettonhelgen. Då äter man galette de roi. Kungens mandeltårta innehåller en liten leksak som överraskning och den som får den biten, blir kung. Ungefär som mandeln i gröten alltså. Allt hänger ihop, och är ungefär lika men ändå lite annorlunda. God jul från Margareta Svensson i Paris

Författare, 79 år. Född och bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1979, 1982, 1984. I sitt fjärde Sommar i P1 talar författaren Agneta Pleijel om skrivande, läsande och musikens betydelse och om hur minnen ur livet vecklar ut sig när man skriver ner dem. Agneta Pleijel deklarerar tidigt i sitt sommarprogram om att hon tänker prata om fiktion, om skrivande, läsande och konst i många former. Pleijel, som själv säger att hon är förvånad över att hon hunnit bli 79 år gammal, konstaterar att man genom att skriva ner sina minnen, plötsligt upptäcker mer och mer av sitt eget jag. Hon uppmanar alla att skriva, för att fånga livet och genom texten få lära känna sig själv bättre, hon låter musiken i programmet vävas in i berättelsen och funderar också en hel del kring musikens betydelse i skapandet och livet. Agneta Pleijel pratar både om skrivandet som yrke och om litteratur och läsandet som konst. Hon pratar om det magiska som inträffar när man sätter sig ner och börjar skriva och om hur texterna växer fram som ett sätt att ta reda på något hon inte vet. Hon refererar till andras filosoferande om litteratur och citerar den schweiziske författaren Peter Bischels som bland annat sagt att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter. Pleijel berättar också om de självbiografiska inslag som finns i hennes romaner, om svårigheterna med att skriva om sig själv och om ifrågasättandet av de egna minnena. I den senaste romanen Doften av en man berättar hon bland annat om studentlivet i 60-talets Göteborg och ojämlikheten hon upplevde, framförallt i frågor om sexualitet. Hon konstaterar att hon hade svårt att acceptera kvinnans underordning och att de insikter hon fick gjorde henne till en både ilsken och envis person, och så slår hon ett slag för den fortsatta kampen om jämställdhet mellan könen. Sedan vindlar programmet vidare i resonemang kring sanning och fiktion, om verkliga minnen och om sådana som uppstår först när de skrivs ner, hon snuddar vid en del samtidsfrågor men landar till sist i ett resonemang om tid och åldrande och om vikten att ta sig tid att lyssna och tänka. Om Agneta Pleijel En av våra mest framstående författare. Den senast utkomna självbiografiska boken Doften av en man uppmärksammades stort liksom den första memoardelen Spådomen. Har fått Svenska Akademiens nordiska pris bland många andra utmärkelser. Det stora genombrottet kom med romanen Vindspejare. Givit ut tre diktsamlingar och nio romaner som är översatta till en rad språk. Varit kulturchef på Aftonbladet, ordförande för Svenska PEN och professor vid Dramatiska Institutet. Är en aktiv samhällsdebattör. Älskar cirkusar och djurparker. Producent: Anneli Dufva

Doften av nystyckat kött, färsk fisk, musslor och rökta räkor. Sorlet från kunderna. Ropen från stressade kollegor. I över 20 år var saluhallen var Peter Karlssons arbetsplats. Men slitet tog ut sin rätt. Värken, domningarna och sömnlösheten tog vid. I dag är hans fast i ett slags ingenmansland. För sjuk för att arbeta, för frisk för att få sjukpenning och för ung för att gå i pension. Reporter: Anton Andersson Musik: Airtone och Hörspiel-Werkstatt

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Gott folk! Hjärtligt välkomna till det första avsnittet för 2019. I detta avsnitt tittar Meriam, Amina och Martin bakåt i historien till 1900-talet, ett minst sagt turbulent århundrade som också såg födseln av ett antal verkligt omskakande böcker. God lyssning! Böcker vi pratar om i detta avsnitt är: "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe "Eleanor & Park " av Rainbow Rowell "Doften av ett hem" av Bonnie-Sue Hitchcock "Strimmor av hopp" av Ruta Sepetys "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt "Färgen på drömmar" av Ruta Sepetys "Imorgon, när kriget kom" av John Marsden "Kort kjol" av Christina Wahldén "Som om ingenting" av Katarina von Bredow

Existerar kärlek vid första ögonkastet, är Hampus ett doftfreak och vilka digitala fotspår lämnar man efter sig? Plus! Hampus och Kristina håller rimstuga för era presenter!

Í þættinum er að þessu sinni sagt frá fjölmörgum bókum sem tilnefndar eru til bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Þetta eru tilnefningar Svía sem og Færeyinga og Álendinga til hinna gamalgrónu bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Einnig er sagt frá tilnefningum Finna og Álendinga til Barna - og unglingabókmenntaverðlauna Noðurlandaráðs. Þá er einnig lítillega fjallað um tilnefningar Íslendingar en um þær bækur allar hefur áður verið fjallað í þættinum Orð um bæku. Þetta eru Ör eftir Auði Övu Ólafsdóttur og ljóðabókin Ljóð muna rödd eftir Sigurð Pálsson. Til Barna - og unglingabókmenntaverðlauna Norðurlandráðs tilnefna Íslendingar Vertu ósynilegur - Flóttasaga Ishmaels eftir Kristínu Helgu Gunnarsdóttur og Skrýmsli í vanda eftir Áslaugu Jónsdóttur, Kalle Güettler og Rakel Helmsdal. Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs ljóðabókina Tapeshavet eftir Gunnar D. Hansson og skáldsöguna eða öllu heldur endurminningarnar eða sjálfsævisöguna Doften av en mann eftir Angete Pleijel. Álendingar tilnefna sögulega skáldsögu um glæp Algot eftir Carinu Carlsson og Færeyingar ljóðabókina Gudahovud eftir Jóanes Nielsen. Barnabækurnar sem Finnar tilnefna eru Kisan með garnirnar gaulandi eftir Magdalenu Hai og Teemu Juhani, sem teiknar myndirnar. Finnar tilnefna einnig Pärlfiskaren eftir Karin Erlandsson og er sú bók einnig tilnefnd af Állendingum. Umsjónarmenn þáttarins eru Jórunn Sigurðardóttir og Brynhildur Heiðar- og Ómarsdóttir. Lesarar: Þórhildur Ólafsdóttir og Jóhannes Ólafsson.

Í þættinum er að þessu sinni sagt frá fjölmörgum bókum sem tilnefndar eru til bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Þetta eru tilnefningar Svía sem og Færeyinga og Álendinga til hinna gamalgrónu bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Einnig er sagt frá tilnefningum Finna og Álendinga til Barna - og unglingabókmenntaverðlauna Noðurlandaráðs. Þá er einnig lítillega fjallað um tilnefningar Íslendingar en um þær bækur allar hefur áður verið fjallað í þættinum Orð um bæku. Þetta eru Ör eftir Auði Övu Ólafsdóttur og ljóðabókin Ljóð muna rödd eftir Sigurð Pálsson. Til Barna - og unglingabókmenntaverðlauna Norðurlandráðs tilnefna Íslendingar Vertu ósynilegur - Flóttasaga Ishmaels eftir Kristínu Helgu Gunnarsdóttur og Skrýmsli í vanda eftir Áslaugu Jónsdóttur, Kalle Güettler og Rakel Helmsdal. Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs ljóðabókina Tapeshavet eftir Gunnar D. Hansson og skáldsöguna eða öllu heldur endurminningarnar eða sjálfsævisöguna Doften av en mann eftir Angete Pleijel. Álendingar tilnefna sögulega skáldsögu um glæp Algot eftir Carinu Carlsson og Færeyingar ljóðabókina Gudahovud eftir Jóanes Nielsen. Barnabækurnar sem Finnar tilnefna eru Kisan með garnirnar gaulandi eftir Magdalenu Hai og Teemu Juhani, sem teiknar myndirnar. Finnar tilnefna einnig Pärlfiskaren eftir Karin Erlandsson og er sú bók einnig tilnefnd af Állendingum. Umsjónarmenn þáttarins eru Jórunn Sigurðardóttir og Brynhildur Heiðar- og Ómarsdóttir. Lesarar: Þórhildur Ólafsdóttir og Jóhannes Ólafsson.

Í þættinum er að þessu sinni sagt frá fjölmörgum bókum sem tilnefndar eru til bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Þetta eru tilnefningar Svía sem og Færeyinga og Álendinga til hinna gamalgrónu bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs. Einnig er sagt frá tilnefningum Finna og Álendinga til Barna - og unglingabókmenntaverðlauna Noðurlandaráðs. Þá er einnig lítillega fjallað um tilnefningar Íslendingar en um þær bækur allar hefur áður verið fjallað í þættinum Orð um bæku. Þetta eru Ör eftir Auði Övu Ólafsdóttur og ljóðabókin Ljóð muna rödd eftir Sigurð Pálsson. Til Barna - og unglingabókmenntaverðlauna Norðurlandráðs tilnefna Íslendingar Vertu ósynilegur - Flóttasaga Ishmaels eftir Kristínu Helgu Gunnarsdóttur og Skrýmsli í vanda eftir Áslaugu Jónsdóttur, Kalle Güettler og Rakel Helmsdal. Svíar tilnefna til Bókmenntaverðlauna Norðurlandaráðs ljóðabókina Tapeshavet eftir Gunnar D. Hansson og skáldsöguna eða öllu heldur endurminningarnar eða sjálfsævisöguna Doften av en mann eftir Angete Pleijel. Álendingar tilnefna sögulega skáldsögu um glæp Algot eftir Carinu Carlsson og Færeyingar ljóðabókina Gudahovud eftir Jóanes Nielsen. Barnabækurnar sem Finnar tilnefna eru Kisan með garnirnar gaulandi eftir Magdalenu Hai og Teemu Juhani, sem teiknar myndirnar. Finnar tilnefna einnig Pärlfiskaren eftir Karin Erlandsson og er sú bók einnig tilnefnd af Állendingum. Umsjónarmenn þáttarins eru Jórunn Sigurðardóttir og Brynhildur Heiðar- og Ómarsdóttir. Lesarar: Þórhildur Ólafsdóttir og Jóhannes Ólafsson.

At erindre er et af vores vigtigste instrumenter som mennesker, siger den svenske forfatter Agneta Pleijel. I sin roman "Doften av en man", skriver hun selvbiografisk om en ung hovedperson i fuld gang med at forme sit eget liv som kvinde, akademiker, kulturredaktør og kunstner. Romanen er en af de stærke kandidater til Nordisk Råds Litteraturpris 2018. Men det er ikke alle, der som Agneta Pleijel hylder menneskets evne til at huske. I 1949 flygter Josef Mengele til Sydamerika efter en karriere som SS-læge under Anden Verdenskrig. Her stod han klar ved togrampen og afgjorde de nyankomnes skæbne: Skulle de direkte til gaskamrene, bruges som tvangsarbejdere eller være forsøgskaniner i Mengeles laboratorie? Med dæknavnet 'Helmut Gregor' forsøger han at undgå kollisioner med fortiden. Den franske forfatter Oliver Guez har skrevet romanen "Da Mengele forsvandt" om nazi-lægens liv i sydamerikansk eksil. Mød de to forfattere i dagens udgave af Skønlitteratur på P1. Værter: Klaus Rothstein og Nanna Mogensen.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Vad är en parfym värd? Frågan är enkel, men när vi den här veckan dyker ner fylld av autenticitetstörstande fransmän, kaskelotinälvor och helt unika ryssar inser vi att svaret är lite mer komplicerat än vad vi hade trott.   Vill ni läsa mer om dagens ämne, eller bara hur kultur och kapital hänger ihop i allmänhet, kan vi rekommendera Jenny Lantz blogg, som bland annat handlar om just dessa saker: https://jennylantz.wordpress.com

Harry Schein, skapare av Filminstitutet tillika ett vandrande rakvatten, skulle vända sig i sin krav om han visste vilka fräna dofter som osade ur toaletterna i Filmhusets loger. Doften är jämförbar med ett utedass-hål i en bergsby i Albanien som Fredrik besökte under TV-inspelningen för ”Grattis Världen” för massa år sedan och även den 60 000 stora kokolonin längs med motorvägen utanför Los Angeles. Och så berättelsen om blicken i Filips ögon när den PR-ansvariga på filmfestivalen i Seattle svepte en Tequila som om det var det mest rimliga man kunde göra innan man går till jobbet. Blicken som fick alla blod svett och tårar från Tårtgeneralen att kännas som det var värt det!

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Vad tycker våra bokcirklar och jurymedlemmarna om den nominerade romanen? Agneta Pleijels självbiografiska svit som inleddes med "Spådomen" fortsätter i den fristående "Doften av en man" som är en av de nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2018. De fyra bokcirklarna Livets stora cirkel, In vino veritas, Salongen och BokTrädet utgör årets romanprisjury. Bokcirklarnas representanter Wilhelm Åkesson, Maria Pålsén, Hillevi Setrinen och Nadine Alvarado har samlats i studion för att diskutera vad de tycker om Agneta Pleijels "Doften av en man". Programledare: Mina Benaissa Producent: Thorbjörn Karlsson

Sveriges modigaste byggpodd! Den här veckan river vi av viktiga ämnen som Metoo, käftsmällar och tjockskallighet. Trevlig lyssning!

Vi bjuder på bastutips, ostfestival och Lady & Lufsen dejt med Zara Larsson. Dessutom gästar doft och skönhetsexperten Alexander Catalan och berättar om hur dofter påverkar våra känslor.

Idag tar vi ett djupt andetag och känner doften av vardag. Nyklippt gräs, bensindränkt jeansjacka, lärarmun och nyprintat A4. Tillsammas med lyssnarna bryter vi ner vardagens dofter!

Bästa minnet gästspelar i P1 över jul och nyår! I en inspelning från årets Bokmässa hör vi Svante Weyler, Brabro Hedvall och Erik Blix tävla under ledning av programledare Nina Allergren. Dagens tävlande: Erik Blix, journalist. Minns bäst: Svante Weyler, förläggare. Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Barbro Hedvall, f.d. journalist. Minns bäst: November 1989 gjorde ledarredaktionen på Expressen en sedan flera månader planlagd kort resa till Berlin. Den var mycket vältajmad och ett par dagar efter murens fall plockade jag med mig en skärva av den, en minnessak jag aldrig drömt om att få. Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se Producent: David Rune

Avsnitt 11, 2015. Staffan Dopping, Jenny Strömstedt och Svante Weyler tar upp jakten på poängen tillsammans med programledare Nina Allergren. Dagens tävlande:  Staffan Dopping, kommunikatör.  Minns bäst: När Kent Finell i Gomorron 1969 (eller var det -70?) avbröt musiken och lämnade över till Bo Holmström som berättade om missödet på Apollo 13. De kunde ha dött i rymden. Jenny Strömstedt, journalist.  Minns bäst: Det första stora nyhetsminnet var Olof Palmes död. Jag var tretton år och hade just blivit hemskickad från ett volleybolläger på Bosön med hela gruppen för att vi härjade för mycket. Sen när budet om mordet kom blev det barnsliga tonårsperspektivet plötsligt så förskjutet.Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se Producent: David Rune

Avsnitt 6, 2015. Barbro Hedvall gör Bästa minnet-debut när hon tävlar mot och med Natanael Derwinger och Svante Weyler. Nina Allergren är programledare. Dagens tävlande: Natanael Derwinger, journalist. Minns bäst: Detaljer. Ofta utan helhet. Men detaljerna blir då en hjälp för att se helheten. Insikten om att både Lars Gullin och Stan Getz tappade sina tänder väckte en nyfikenhet som gjorde att jag började lyssna på jazz. Att Stadshotellet i Värnamo invigdes 1955 minns jag endast för att Miles Davis samma år framträdde med "Round midnight" på Newport Jazz Festival. Vill gärna ha tävlingsfrågor om det.Barbro Hedvall, f.d. journalist. Minns bäst: November 1989 gjorde ledarredaktionen på Expressen en sedan flera månader planlagd kort resa till Berlin. Den var mycket vältajmad och ett par dagar efter murens fall plockade jag med mig en skärva av den, en minnessak jag aldrig drömt om att få. Svante Weyler, förläggare. Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se Producent: David Rune

Avsnitt 3, 2015. Natanael Derwinger, Denise Rudberg och Svante Weyler drabbar samman i minneskunskap tillsammans med programledare Nina Allergren. En teknikhatande stuginnehavare, bus från förr och ännu mer förr, och ett riktigt kanoninnehåll - i ordets rätta bemärkelse - utlovas.  Dagens tävlande: Natanael Derwinger, journalist. Minns bäst: Detaljer. Ofta utan helhet. Men detaljerna blir då en hjälp för att se helheten. Insikten om att både Lars Gullin och Stan Getz tappade sina tänder väckte en nyfikenhet som gjorde att jag började lyssna på jazz. Att Stadshotellet i Värnamo invigdes 1955 minns jag endast för att Miles Davis samma år framträdde med "Round midnight" på Newport Jazz Festival. Vill gärna ha tävlingsfrågor om det. Denise Rudberg, programledare och författare. Minns bäst: Ett av mina starkaste nyhetsminnen var 9/11. Jag var höggravid och befann mig hemma hos min farmor på Gärdet. Hon hade just bakat finska pinnar och jag minns hur jag står med smaken av de söta kakorna samtidigt som flygplanen kraschar in i husen. Jag hade just flyttat hem efter en fyra år i New York och kunde inte för mitt liv förstå att det jag såg var på riktigt. Jag minns att farmor och jag såg på varandra och sa: "Nu är det krig." Svante Weyler, förläggare. Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Telefongäst: Marie Lundström Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se Producent: David Rune

NYPREMIÄR! Bästa minnet är tillbaka och inleder säsongen med Jenny Strömstedt, Svante Weyler och Staffan Dopping tävlande i studion. Porgramledare: Nina Allergren. Premiäravsnittet 2015 bjuder på berömda toalettneuroser, en nästan lika berömd telefonkatalog och en frigivning som ger en känsla av rys i kroppen. Dagens tävlande:  Staffan Dopping, kommunikatör.  Minns bäst: När Kent Finell i Gomorron 1969 (eller var det -70?) avbröt musiken och lämnade över till Bo Holmström som berättade om missödet på Apollo 13. De kunde ha dött i rymden. Jenny Strömstedt, journalist.  Minns bäst: Det första stora nyhetsminnet var Olof Palmes död. Jag var tretton år och hade just blivit hemskickad från ett volleybolläger på Bosön med hela gruppen för att vi härjade för mycket. Sen när budet om mordet kom blev det barnsliga tonårsperspektivet plötsligt så förskjutet.Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Telefongäst: Joanna Walstam Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se Producent: David Rune

Veckans avsnitt tar oss med längst minnenas nostalgiska och smått magiska allé. Vi diskuterar 90-talet med kärlek och hur porren gjorde intrång i våra finniga tonårsliv. Likt dåtidens disco bjuds det även på skön musik och trevligt tugg. Enjoy!

Vi snackar om stressiga dagar, i vilka miljöer vill en egentligen befinna sig i om en mår psykiskt dåligt? Doften av kön. Oscarsnomineringarnas samband. "Brother Tuck". I slutet reder Martin till sist ut hur Hanna egentligen fungerar. Trevlig lyssning älskade ni! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Säsongsavslutning 2014. I årets sista program hoppar vi rakt in i en kontroversiell bilfärd i början 1990-talet, går vidare med ett bisarrt levnadsöde som tog slut 2009, får svar på vem retorikens nollpunkt är, och varnas för farliga morötter av Gösta Bohman i ett klipp från 1979. Anna Charlotta Gunnarsson önskar sig ett fredagsmys med en spännande kombo, Hélène Benno chansar vilt - och rätt! - och så stämmer Svante Weyler upp till skönsång mer än en gång! Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Anna Charlotta Gunnarsson, journalist.  Minns bäst: Marie Myriams ESC-vinst 1977. Impact! Mitt intresse för schlager totalväcktes. Jesper Olsens straffar i fotbolls-VM 1986. Hade väggen full med affischer på honom efter det. Ylvas och mina resor i På spåret. Kommer fortfarande ihåg nästan varenda följdfråga.   Hélène Benno, journalist.  Minns bäst: Tomma stockholmsgator en het sommardag 1980 då Björn Borg slog McEnroe i en kvävande spännande Wimbledonfinal. När jag och min dotter Ella bodde i Bangkok och fick hänga med och se SRs fantastiska korre Lars-Gunnar Erlandsson i aktion. Och så klart hur luften – och hjärnan – tog slut i buren när Peter Apelgren och jag vann På Spåret 2011.  Telefongäst:  Kaj Kindvall, musikjournalist. Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Avsnitt 14, säsong 2014, inleder i 1970-talet och en motsträvig intervjuperson vi inte kan få nog av att lyssna till. Vi dyker ner i ett politiskt fenomen som kanske fick sin början i Hylands Hörna 1962. Och så fiskar vi upp ett sällan skådat misslyckande - som givetvis blev en av våra främsta nationalsymboler. Dessutom får vi - tro det eller ej - en ko på tråden. Jenny Strömstedt, Svante Weyler och Staffan Heimerson tävlar med och mot varandra. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Jenny Strömstedt, journalist.  Minns bäst: Det första stora nyhetsminnet var Olof Palmes död. Jag var tretton år och hade just blivit hemskickad från ett volleybolläger på Bosön med hela gruppen för att vi härjade för mycket. Sen när budet om mordet kom blev det barnsliga tonårsperspektivet plötsligt så förskjutet. Staffan Heimerson, journalist.  Minns bäst: När jag såg Günther Gebel-Williams göra entré i en cirkusmanege. Gebel-Williams är historiens största cirkusartist och kom in sittande gränsle över en kungstiger. Gott nog. Men tigern i sin tur stor överst på en elefant. Bravo! Telefongäst:  Magdalena In De Betou Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Avsnitt 11, 2014, inleds i oskadliggörandet av en berömd astmatiker 1967. Till stor glädje för Ekot om man ska ta den tidens rapportering på orden. Andra godbitar ur historien som dyker upp är en av regeringen Ullsten införd sommarplåga från 1979 och en skandalomsusad "Super Mario" från 2010. Staffan Heimerson gör storslagen Bästa Minnet-premiär och berättar om sina Hollywood-drömmar, Jenny Strömstedt minnen en orättvis fröken från fjärdeklass, och Svante Weyler tilldelas ett helt nytt epitet. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Jenny Strömstedt, journalist.  Minns bäst: Det första stora nyhetsminnet var Olof Palmes död. Jag var tretton år och hade just blivit hemskickad från ett volleybolläger på Bosön med hela gruppen för att vi härjade för mycket. Sen när budet om mordet kom blev det barnsliga tonårsperspektivet plötsligt så förskjutet. Staffan Heimerson, journalist.  Minns bäst: När jag såg Günther Gebel-Williams göra entré i en cirkusmanege. Gebel-Williams är historiens största cirkusartist och kom in sittande gränsle över en kungstiger. Gott nog. Men tigern i sin tur stor överst på en elefant. Bravo! Telefongäst:  Annali Nilsson Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Avsnitt 10, säsong 2014, är en twistpåse som innehåller ett gäng vitt skilda historiska karameller. Här återfinns ett förbud från 1977, ett kontroversiellt djur som ser världens ljus knappt tjugo år senare, och en person som gav politikergrodorna ett välsminkat ansikte hösten 2008. Hélène Benno återger ett pinsamt minne, Anna Charlotta Gunnarsson berättar om strypta rådjur, och signaturerna får Svante Weyler att plötsligt tänka på bussar från den gamla goda tiden. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Anna Charlotta Gunnarsson, journalist.  Minns bäst: Marie Myriams ESC-vinst 1977. Impact! Mitt intresse för schlager totalväcktes. Jesper Olsens straffar i fotbolls-VM 1986. Hade väggen full med affischer på honom efter det. Ylvas och mina resor i På spåret. Kommer fortfarande ihåg nästan varenda följdfråga.   Hélène Benno, journalist.  Minns bäst: Tomma stockholmsgator en het sommardag 1980 då Björn Borg slog McEnroe i en kvävande spännande Wimbledonfinal. När jag och min dotter Ella bodde i Bangkok och fick hänga med och se SRs fantastiska korre Lars-Gunnar Erlandsson i aktion. Och så klart hur luften – och hjärnan – tog slut i buren när Peter Apelgren och jag vann På Spåret 2011.  Telefongäst:  Neus Visa, forskare. Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Avsnitt 5, säsong 2014, innehåller bl.a. en olycklig felsägning från 1981, något som får Svante Weyler att reda ut likheterna mellan pandor och det brittiska kungahuset. Staffan Dopping delar i sin tur med sig av en plötslig vision innehållande en f.d. statsministers röda toppluva medan en tv-debatt från 1982 tvingar Anna Charlotta Gunnarsson att krypa ner under täcket. Dessutom berättar telefongästen Björn Renstierna om ett synnerligen dyrköpt happy meal från SVT. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Anna Charlotta Gunnarsson, journalist.  Minns bäst: Marie Myriams ESC-vinst 1977. Impact! Mitt intresse för schlager totalväcktes. Jesper Olsens straffar i fotbolls-VM 1986. Hade väggen full med affischer på honom efter det. Ylvas och mina resor i På spåret. Kommer fortfarande ihåg nästan varenda följdfråga.   Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Staffan Dopping, kommunikatör.  Minns bäst: När Kent Finell i Gomorron 1969 (eller var det -70?) avbröt musiken och lämnade över till Bo Holmström som berättade om missödet på Apollo 13. De kunde ha dött i rymden.  Telefongäst:  Björn Renstierna Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Nisse och Toronto-tjejen, Mårten "Trigger Happy" Andersson och Welcome to Sweden-gate. Medverkande: Martin Soneby, Fritte Fritzson, Nisse Hallberg

Nypremiär för Bästa Minnet. I första avsnittet av 2014 års program dyker Staffan Dopping ner i - eller kanske snarare över - en känd sporthändelse från 1968. Svante Weyler springer över en nybyggd bro och Anna Charlotta Gunnarsson plockar heta poäng på linjetema. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Anna Charlotta Gunnarsson, journalist. Minns bäst: Marie Myriams ESC-vinst 1977. Impact! Mitt intresse för schlager totalväcktes. Jesper Olsens straffar i fotbolls-VM 1986. Hade väggen full med affischer på honom efter det. Ylvas och mina resor i På spåret. Kommer fortfarande ihåg nästan varenda följdfråga.   Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Staffan Dopping, kommunikatör. Minns bäst: När Kent Finell i Gomorron 1969 (eller var det -70?) avbröt musiken och lämnade över till Bo Holmström som berättade om missödet på Apollo 13. De kunde ha dött i rymden.  Telefongäst:  Carina Hilmersson  Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Minns du din första kärlek? Doften, smaken, bilden och känslorna? I dagens Eva Rusz får lyssnarna ringa in och dela med sig av sina historier från sin första kärlek.

Doften som spårhund. Doften som för dig tillbaka till en tappad sko, ett gammalt hårband, till lukten i garderoben i en fuktskadad sommarstuga. Till lukten av dig, en vunnen eller förlorad kärlek. Doften av den ros som minner om ett krig långt borta. Olivlundar.- Gunilla Röör I veckans program handlar det om ett av våra starkaste sinnen och alla de minnen som luktsinnet ger oss. Medverkar gör doftforskaren Johan Willander, Roger Tillberg som är doftblind, Ingvor Andersson som är doftöverkänslig och Inger Mellberg som berättar om sina doftminnen. Producent Emmy Bergkvist