Podcasts about jonna bur

Vilmer har flyttat hemifrån för att plugga i Lund. Han hade en rumskompis, men snart krävs efterlysning av en ny. Det händer nämligen saker i huset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Reporter och ljuddesign: Jonna Burén.Producent: Gustav AsplundSlutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.

1984 sitter brottaren Tomas Johansson med en spruta i handen. Han är stressad inför OS och i sprutan är det anabola steroider. Han åker till Los Angeles och tar medalj. Men dagen efter OS-finalen knackar det på dörren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tomas Johansson får veta att han har testat positivt för dopning. Världen rasar samman men 21-åringen från Haparanda erkänner, reser sig och återvinner folkets kärlek. Han besegrar självaste Gunde Svan och vinner Radiosportens Jerringpris. En återkomst och revansch av sällan skådat slag. Men varför blev Tomas Johansson så snabbt förlåten?Ett program av Jonna Burén från 2025.Slutmix: Emilia Ström.Medverkande:Tomas Johansson, f.d. dopningsavstängd, världsmästare och olympisk medaljör i brottning.Pelle Björkén, vän och son till brottarledaren Olle Björkén.Arkivklipp: SR, PBS.

Det är sent på kvällen i Paris och två av världens främsta fotbollsspelare sitter i en bil. Aminata Diallo kör, hon skjutsar sin lagkamrat och rival Kheira Hamraoui. Plötsligt dyker det upp maskerade män, som sliter ut Kheira Hamraoui och slår henne med ett järnrör på benen. En vecka senare grips hennes lagkamrat Aminata Diallo, spelaren som körde bilen. Hon misstänks för att ligga bakom attacken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett program av Jonna Burén, 2024.Slutmix: Maria Stockhaus.Medverkande: Aldijana Talic, chefredaktör Svenska Fans och FotbollDirektTom WIlliams, fotbollsjournalist och producent av BBC-poddserien ”A french football scandal”Sébastian Nieto, journalist Le Parisien, specialiserad på Paris Saint-Germain och damfotbollArkivklipp: Sveriges Radio, RMC Sport, BFM TV, Aftonbladet TV, SVT, BBC Sports strangest crimes, RTVE, CNN, YouTube, PSG TV, Instagram, al-shabab FC Women, UEFA.

Hela deras liv har de fått höra att de inte kan sjunga. Ändå står Olivia en dag på Sveriges allra största scen. Och Kristina, som inte fick vara med när alla skulle få sjunga i skolan, får äntligen ta ton i en kör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det handlar också om körkonsulenten Jerker Leijon som på 90-talet startade en kör där alla – även de som inte kan sjunga – fick vara med. Och hundratals dök upp. Här förändrades tanken på vem som får vara med i en kör. Medverkande: Kristina - som inte fick vara med i skolkören men idag sjunger i Almakören. Olivia ”Lia” Larsson - artist. Rosie Kind - mamma till Olivia. Anna Märta Leijon - körpedagog, körledare, präst och tidigare gift med Jerker Leijon. Tommy Jonsson - körledare Almakören, en kör för alla. Tekniker: Mats Landberg. En P2 dokumentär från 2024 av Jonna Burén.

AIK:s målvakt Kenny Stamatopoulos är livrädd. Han fruktar att hans familj är i fara. Tränaren Rikard Norling har svikit löftet om att hålla tyst. Nu vet hela Sverige vad som hänt. Att Kenny blivit erbjuden en stor summa pengar för att lägga sig i matchen mot IFK Göteborg. Hans tidigare lagkamrat anklagas för matchfixningsförsök. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett program av Jonna Burén, 2024.Slutmix: Fabian BegnertMedverkande:Kenny Stamatopoulos f.d. målvakt AIK.Rikard Norling, f.d. tränare AIK.Håkan Sjöstrand, f.d. generalsekreterare Svenska fotbollförbundet.Jens Littorin, författare och journalist på DN.Arkivklipp från: SR, TV4, Aftonbladet.

Från 2020. Teresa och Sofia växer upp under 70-talet i en familj där de blir agade som en del av uppfostran. Men en debatt om att förbjuda aga blossar upp efter att en treåring misshandlats till döds. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Teresa och Sofia får slag i ansiktet och i bakhuvudet, om de inte gör som de blir tillsagda. Deras mamma tycker att det är viktigt att de lär sig ha respekt för vuxna. Hon agar sina barn för att hon vill deras bästa, att de ska bli väluppfostrade.Men efter dödsmisshandeln av en treåring växer motståndet mot aga. Det finns inget uttryckligt förbud mot att slå barn i den svenska lagstiftningen. De har inte samma skydd som vuxna.Nu grundas föreningen BRIS, Barnens rätt i samhället. Genom en massiv påverkanskampanj jobbar de för att ändra vuxnas attityder till barnaga. Läkare, politiker och författare engagerar sig och under några år vänder svenska folket sin inställning till aga. Allt fler tycker att det är fel att slå barn i uppfostringssyfte.Politiker som vill ändra lagen möter motstånd, trots folkets ändrade attityder. En av förgrundsgestalterna är socialdemokraten Birgitta Dahl, men hon är nära att ge upp kampen för barns rättigheter. Hon får inte gehör för sina åsikter. Men 1979 kommer det in två förslag till riksdagen om ett förbud. Det blir upp till de folkvalda att fatta ett beslut.Medverkande:”Teresa”, som blir agad när hon växer upp.”Sofia”, Teresas storasyster som också blir agad.Teresas och Sofias mamma.Birgitta Dahl (S), tidigare riksdagspolitiker.Cecilia Modig, författare och socionom, som utrett förbudet mot barnaga för regeringen och Rädda barnen.Emma Kristensson Bennwik, barnrättsspecialist på BRIS, barnens rätt i samhället.En dokumentär av: Jonna Burén.Producent: Ida Lundqvist.Dokumentären är producerad 2020.

Linnea Rönnqvist pratar om att det kommunala bolaget AB Framtiden köper stora delar av Karlastaden på Hisingen för ett miljardbelopp. Köpet har fått kritik från flera politiker då kommunfullmäktige inte blivit informerade.Fanny Wijk följer upp tre nyheter från gårdagen: Rysk hackergrupp låg bakom hackerattacken mot svenska företag och offentlig verksamhet i helgen, enligt källor till Expressen var det Jimmie Åkesson som smsade Ebba Busch om Sara Skyttedals trevare mot SD, och polisen inte intresserade av Trafikverkets förslag om nya fartkameror.Sen kommer journalisten Jonna Burén och pratar om när förlossningsskador förstör sexlivet, och hur svårt det kan vara att få hjälp från vården.Dessutom: SVT-ankare i AI-bluff, viralt “råtthål” i Chicago och sexbent hund opererad. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

40-sidig rapport om IS och religionen från den turkiska religionsmyndigheten. Varför kommer den nu, vem riktar den sig till och vilken roll kan den spela i Turkiet där våldet eskalerar? Samtal med Tomas Thorén, frilansjournalist. Skägget kom i vägen för anställning. Nu stämmer den muslimske mannen företaget på 100 000 kr för religiös diskriminering. Vad ligger bakom och vad säger lagar och förordningar om diskriminering på arbetsplatsen? Reportage av Simon Sarnecki och samtal med docenten i diskrimineringsrätt Maria Nääv. Nyheter i korthet med Teresa Kristoffersson. Alternativ ceremoni istället för omskärelse växande trend bland judar i USA. Reportage av Jonna Burén Krönika från Jan Andersson SRs EU-korrespondent. Om prästen på vita duken. Enkät av Teresa Kristoffersson och samtal med Roger Wilson, filmexpert på SRs kulturredaktion

Sjuttioen flyktingar hittades kvävda till döds i en lastbil i Österrike. Vår korrespondent Johanna Melén har rest längs vägen i Östeuropa som de troligen kommit - den väg allt fler migranter nu tar. Och så om barbröstade kvinnor som orsakar debatt i New York. USA-korrespondenten Jonna Burén tar reda på vilka de kroppsmålade kvinnorna som alla pratar om egentligen är.Dessutom ska det handla om jultomtens ekonomiska problem i Finland.

Klassmarkörer finns överallt och sporten är inget undantag. Valet att ägna sig åt motion liksom valet av själva aktiviteten har visat sig vara tydliga markörer för social position. Vilken typ av sport du konsumerar eller ägnar dig åt avslöjar alltså mycket om din social tillhörighet, familjebakgrund och yrkesstatus. Du är vad du idrottar. Pokal handlar den här veckan om sport som klass och social markör. Att ägna sig åt idrott i dag är uttryck för en livsstil som är tydligt relaterad till ålder, klass och kön. Vi ställer oss frågan vilka sporter som anses fina eller fula att utöva och vad det beror på. Det ska också handla om var i samhället det är hög status att kunna mycket om sport och var du tonar ner ditt idrottsintresse.   De flesta grundar sitt intresse eller ickeintresse för sport redan som barn. Kanske på gårdens fotbollsplan, genom en inspirerande idrottslärare i skolan eller av att familjens TV alltid stängdes av så fort det visades sport.   Pokal möter rallycrossfamiljen Hansen, en familj som framförallt är ett motorsportteam. Barnen Hansen berättar om hur det var att växa upp i en tävlingsbuss ute på världens tävlingsbanor med idrottsstjärnor till föräldrar. Hur påverkas man av ett liv där allt kretsar kring prestation och resultat och där förutsättningarna för framgång ligger i familjens styrka och sammanhållning?  Det ska också handla om Fanny Nordgren som under hela sin uppväxt har varit totalt ointresserad av traditionell idrott och därför känt sig utesluten ur många sociala sammanhang. Men i dag lägger Fanny en stor del av sin fritid på just sport, så kallad e-sport (elektronisk sport) men då anses inte den fin nog som sport. E-sport utförs på datorer eller spelkonsoler där de tävlande spelar olika sorters datorspel mot varandra. Fanny upplever att e-sport har extremt låg status i idrottskretsar och när hon har mage att kalla det för just en sport blir hon alltid ifrågasatt.   I Pokalstudion sitter Nour El Refai, skådespelare och programledare, Pamela Andersson, före detta sportjournalist och nu chefredaktör för Topphälsa, Helena Tolvhed historiker som studerat idrotten utifrån kultur och maktanalytiska perspektiv.   Programledare: Moa Svan I redaktionen: Clara Lowden, Jonna Burén och producent Anna Åkerlund

Vi vill att den som är sig själv ska vinna. Vi vill se att den som bryter mot det traditionella belönas med pokaler. Pokal i P1 undersöker den här veckan originalitet bland sporter och atleter. I vissa fall är det en stor fördel att vara originell - i andra fall kan det vara en nackdel. Frågan är vad det är som avgör när det lönar sig att vara original och inte och vad är egentligen sann originalitet? Hon sprang i dräkter som bara hade ett ben täckt. Hon sprang i dräkter med åtsittande huvor. Hon sprang med knallröda läppar och flera centimeters långa naglar. Alltid målade som små konstverk. För 16 år sen dog den amerikanska löperskan Florence Griffith-Joyner, världens snabbaste kvinna, bara 38 år gammal. Hennes karriär var kantad av dopingrykten och hennes tidiga död i en hjärtattack spädde bara på spekulationerna. Men det som står sig är hennes världsrekord från 1988 på 100 och 200 meter. Något annat som står sig är hennes originalitet. Ingen har förr eller senare gjort samma avtryck på löparbanan som Florence Griffith-Joyner. Vi vill se att den som bryter mot det traditionella belönas. Men vad är då sann originalitet och lönar det sig att vara originell inom sport? Vilken typ av idrottsperson hejas på av publiken, media och sponsorer? Är det de originella eller de traditionella atleterna som presterar bäst? Att vara originell inom sport handlar inte bara om att vara en person med vissa egenskaper. Det finns också sporter som i sig kan uppfattas som originella. Pokal undersöker sportgrenarna eldboll, boxnings-schack eller undervattens golf. Pokal träffar även hästhopperskan Malin Baryard som berättar om att originalitet kan vara en framgångsstrategi både för ryttare och för häst.  I Pokalstudion finns: Eva Erman, politisk filosof vid Uppsala universitet, Sofia Hedström, modechef Womens Health och sportjournalisten Emma Lukins från TT.  Programledare: Moa Svan. I redaktionen: Erik Sjölin, Jonna Burén och producent Anna Åkerlund.

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls. Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans. Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige. Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta. Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning. Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå. De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset! Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund. Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden. Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem. Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem. Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda. Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker. Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern. Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka. Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat. Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland. Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här. Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen. Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen. Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han. Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.  De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden. På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk. – Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan. – I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn. Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige. Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier. De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass. Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka. Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process. Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon. Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken. Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft. Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare. Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat. – Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver! Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda. --  De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan. – Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon. Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en. De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något. Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga,  de klagar aldrig, ställer inga krav. Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet. Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation? Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen. En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken. För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan: Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv. Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder. Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt. Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker. Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser? Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman. – Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.  För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en  stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat. De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned. Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd. En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet. – Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig. Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning. – Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet. Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget. Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs. Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket,  när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser. Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal. Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad. Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han. – De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med. Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb. – Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han. På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls. Och han pekar med handen: – Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han. – Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han. – Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt! Reporter: Per Shapiro Research: Jonna Burén Producent: Sabina Schatzl