Podcasts about bachs goldbergvariationer

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an ett nytt verk.Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som ligger nära originalets.En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en lösning.Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett av Höller konstruerat och bebott hus:hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen, was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist meinem Denken entgegengekommenDet låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var faktiskt två diktsamlingar.På svenska kan det bli så här:här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkandeNär jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden, som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.Jan Erik Bornlid, översättare

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar. Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat. Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk. Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar. Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv. Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom. Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som alltigenom nazistisk och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker. En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen Worstward ho, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna. Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte. Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra. I en berömd passage i Worstward ho står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar. Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i Worstward ho vidare: Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good. Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

"Jeg er ikke et troende menneske, men når jeg hører det her, er det lidt som om, at kaos falder på plads og bliver til en kosmisk ro." Teaterchefen og sceneinstruktøren Kasper Holten er som menneske fyldt med rastløshed og energi. Men han finder ro, når han lytter til Glenn Goulds indspilning af arien fra Bachs Goldbergvariationer. Den enkle melodi giver en oplevelse af struktur og mening - og er måske det tætteste, Kasper kommer på det religiøse. Varighed: 7:27

I programmet diskuteras Jérémie Rhorers tolkning av Mozarts Titus, Sjostakovitjs 24 preludier och fugor samt Blomstedt som dirigerar Beethovens nia. Vivaldis årstider i mindre skala samt Svepet. I panelen sitter David Björkman, Kati Raitinen och Sofie Almroth som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: LUDWIG VAN BEETHOVEN Symfoni nr 9 d-moll Simona Saturová, sopran, Mihoko Fujimura, alt, Christian Elsner, tenor och Christian Gerhaher, baryton MDR Radiokör, Gewandhaus Chor & Kinderchor Gewandhausorchester Herbert Blomstedt, dirigent Accentus Music ACC 20381 (DVD) W A MOZART La Clemenza di Tito, Titus mildhet Kurt Streit, Karina Gauvin, Julie Fuchs m.fl. Ensemble Aedes Le Cercle de lHarmonie Jérémie Rhorer, dirigent Alpha Classics ALPHA 270 DMITRI SJOSTAKOVITJ 24 Preludier och fugor Peter Donohoe, piano Signum Classics SIGCD 396 (2 CD) I mindre skala Johanna Paulsson och Alexander Freudenthal skärskådar ett antal arrangemang i stort och smått samt vänder och vrider på exempel ur Vivaldis De fyra årstiderna.  Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Sjostakovitjs preludier och fugor med Alexander Melnikov på Harmonia Mundi; Tatjana Nikolajeva på Hyperion; Vladimir Ashkenazy på Decca samt med Keith Jarrett på ECM. Sjostakovitjs fjärde stråkkvartett komponerad samtidigt som preludierna och fugorna. Mozarts Titus med solister och Freiburgs barockorkester under ledning av René Jacobs på skivmärke Harmonia Mundi. Beethovens nionde symfoni med Dresdens statskapell under Herbert Blomstedt på skivmärket Brilliant.  Svepet Johan sveper över och spelar valda delar ur två album. Det första innehåller Bachs Goldbergvariationer med pianisten Beatrice Rana på skivmärke Warner Classics. Det andra innehåller Szymanowskis Litania till Jungfru Maria; Stabat Mater samt Symfoni nr 3, Song of the Night i framförande av Warsawas symfoniorkester ledda av Jacek Kaspszyk. Skivmärke Warner Classics.  Referensen Johan refererar till och jämför med Szymanowskis Stabat Mater framförd av Birminghams symfoniorkester under ledning av Simon Rattle i två utgivningar på EMI och Warner Classics.

Hör musikalisk kreativitet ihop med förmåga till unika associationer, att vara excentrisk, too much, heldeppig, gränsöverskridande eller hyperaktiv? Kort sagt - allt annat än mainstream. Del 2 av 4. Konsertpianisten Nick van Bloss har haft svårartad Tourettes syndrom sedan han var sju år.- Så snart jag satte mig vid pianot försvann mina fåniga och dumma ticks, men när jag slutade spela och lämnade pianot, återvände kriget i min kropp och de okontrollerade rörelserna tog över, berättar han. I sin bok busy body - my life with tourettes syndrome, ungefär rastlös kropp mitt liv med tourettes syndrom, kallar Nick van Bloss sig själv Tourettist och radar upp alla de symptom som han har: han blinkar och rullar med ögonen, han trutar med munnen och blåser ljudligt ut luften, han knycker våldsamt med huvudet framåt och skakar det åt sidorna, han hoppar och sparkar och slår med knytnävarna rakt in i sin egen mage, han knäböjer, slår ihop käkarna om och om igen, tänder och släcker ljuset i sovrummet hundra gånger innan han lägger sig, räknar stegen till och från skolan, spottar in i människors vänstra öga, knyter och knyter upp skosnörena tio gånger, låter alla tio fingrar samtidigt ta tag i okända människors flottiga näsor, kinder, örsnibbar, käkar, nackar, ögonlock, armbågar och knän! Han knyter musklerna i vadorna om och om igen, hyperventilerar, skrattar och uttallar olika läten väldigt högt. Allt detta sker mot hans egen vilja. Tourette har tagit kommandot över Nick van Bloss.Å det grövsta blir han mobbad i skolan. Av både elever och lärare. Hans liv är ett helvete. Och varken han själv eller hans familj vet varför allt detta sker. Men när Nick van Bloss är elva år finner han och föräldrarna ett piano vid vägkanten med en påklistrad, handskriven lapp: Gott hem önskas! - Det blir min allra första kärlek, säger Nick van Bloss. Jag finner frihet, jag drömmer mig bort från mitt olidliga liv. Ljuden jag skapar är vackra, kraftfulla och arga. Det jag inte kan säga i ord säger jag i toner. Från 15 års ålder studerar Nick van Bloss piano vid Royal Music Conservatory i London. Efter stora framgångar med flera priser tappar han dock lusten att fortsätta i karriärkarusellen inom den klassiska musiken. Han är trött på stress och krav från andra som styr hans liv. Han avskyr de obligatoriska tävlingarna, och vägrar ställa upp på de sexuella krav som ofta ställs på musikerna för att bli uttagen att deltaga. Nick van Bloss säljer sin fina flygel och flyttar från London. Han möter sin stora kärlek, en man. Musiken fortsätter dock att spela i hans huvud och han studerar in Bachs Goldbergvariationer helt utan piano. - Det finns stora känslor bakom Bachs välordnade musik. Bachs musikaliska kontroll hindrar även mig att brista ut i Bach som skulle kunna ske om jag överrumplas av mina olika ticks, förklarar Nick van Bloss. Och det känns så bra! Jag är bättre än jag kunnat drömma om. Jag känner att livet var värt att leva. Tankar kring tidigare tillkortakommanden, min dåliga självkänsla och mina tvivel försvinner. 2007 gör BBC Horizon en dokumentär Mad but Glad om Tourettes syndrom där han medverkar. Efter 15 års frånvaro gör Nick van Bloss i april 2009 comeback då han spelar en konsert av Bach och Beethovens Kejsarkonsert med English Chamber Orchestra i Cadogan Hall i London. En triumf utropar recensenterna! Nick van Bloss turnerar sedan dess internationellt och har spelat in skivor med musik av Bach, Chopin och snart med Mozart. Musikproducent Michael Haas anser att Nick van Bloss i polyfon musik, såsom Bachs musik, erbjuder en övermänsklig presicion och individualitet utan att förlora överblicken. Nick van Bloss känner stark gemenskap främst med Mozart och Chopin, två tonsättare som han anser ofta blir missförstådda. - De var komplicerade själar, som led, älskade, kände ångest, vrede, elände   och plågades av pengabrist och åkommor. Båda dog unga. Så visst känner jag en samhörighet med dem, förklarar Nick van Bloss. - Det skrämmande med Mozarts musik är att du tror att det blir en lätt match att spela den, men när du prövar märker du att lättheten är bedräglig. Under några minuter flyter allt fint och så bopp, händer något. Hans musik är som en gupp-väg kantad av blommor. Vilken blomma skall du närskåda, vilket gupp skall du undvika? Så Nick van Bloss gör fingrarna så mjuka och smidiga som möjligt så att de får en mänsklig röst med andning och flöde. Mozart behöver det, han kräver det, förklarar Nick van Bloss. Finns det någon situation i livet som gör att dina kroppsliga rörelser och ticks försvinner, undrar jag? - Nej, säger Nick van Bloss, som försökt allt. Jag är alltid spänd, och min kropp rör sig ständigt! Det är mitt normala jag. - Hur är det i kärlek och under erotiska upplevelser, försöker jag? - Nej. Alla mänskliga sinnesrörelser och känslor existerar sida vid sida med min kropp som ständigt rör sig. Det förändras aldrig! Jag vet att det enda som hjälper är att spela piano. Så min stackars kropp får aldrig vila, förklarar konsertpianisten Nick van Bloss. Manus och produktion, Birgitta Tollan.Musiklista:Fire And ImprovisationJonason, Emil,Jonason, EmilREHABAmy Winehouse,Amy WinehouseAmy WinehouseISLAND RECORDS 00407, 171 782 3Cp SkräckMbuyamba MbuyambaMad OddsPrelude In B-Flat Minor, Op. 28 No 16Chopin,Nick Van BlossNimbus Records, NI6215Keyboard Concerto In D, Bwv - 3. AllegroJohann Sebastian Bach,Nick Van Bloss, English Chamber OrchestraNimbus Records, NI6141 Goldberg Variations 'Aria Mit Verschiedenen Veränderungen' BWV 988_ AriaJ S Bach,Nick Van BlossNimbus Records, NI6136 Minor, BWV 1056 - 3.PrestoNick Van Bloss, English Chamber OrchestraNimbus Records, NI6141 Goldberg Variations 'Aria Mit Verschiedenen Veränderungen' BWV988/ Variation 1J S Bach,Nick Van BlossNimbus Records, NI6136 Goldberg Variations 'Aria Mit Verschiedenen Veränderungen' BWV988/ Variation 1J S Bach,Nick Van BlossNimbus Records, NI6136Goldberg Variations 'Aria Mit Verschiedenen Veränderungen' BWV988/ Variation 1J S Bach,Nick Van BlossNimbus Records, NI6136 Fire And ImprovisationJonason Emil,Jonason EmilSonata No 12 In F Major, K. 332 Ii. AdagioW A Mozart,Nick Van BlossKONSERT FOR PIANO & ORKESTER NR 18 B-DUR KV 456Wolfgang Amadeus Mozart,Martha Argerich/ EugenJ ochum / Bayerska Radions Symfoniorkester(München)BR KLASSIK 31999, 90070109KONSERT FOR PIANO & ORKESTER NR 26 D-DUR KV 537Wolfgang Amadeus Mozart,Friedrich Gulda/ NikolausHarnoncourt / Concertgebouw Orkest. (Amsterdam)TELDEC 03706, 8.42970KONSERT FOR PIANO & ORKESTER NR 20 D-MOLL KV 466Wolfgang Amadeus Mozart,Mitsuko Uchida / JeffreyTate / English Chamber Orchestra (London)PHILIP S00305, 416 381-2KONSERT FOR PIANO & ORKESTER NR 2 B-DUR KV 39Wolfgang Amadeus Mozart,Murray Perahia / English Chamber Orchestra (London)SONY CLASSICAL 15676, 82876872302Sonata No 12 In F Major K. 332 Ii. AdagioW A Mozart,Nick Van Bloss4th (Final) Movement Of Sonata No 3 In B Minor Presto AgitatoChopin,Nick Van BlossNimbus Records, NI62154th (Final) Movement Of Sonata No 3 In B Minor Presto AgitatoChopin,Nick Van BlossNimbus Records, NI621516 Prelude In B-Flat Minor Op. 28 No 16Chopin,Nick Van BlossNimbus Records, NI6215

Konsertpianisten Nick van Bloss har haft svårartad Tourettes syndrom sedan han var sju år - Så snart jag satte mig vid pianot försvann mina fåniga och dumma ticks, men när jag slutade spela och lämnade pianot, återvände kriget i min kropp och de okontrollerade rörelserna tog över, berättar han. I sin bok ”busy body - my life with tourette’s syndrome”, ungefär ”upptagen kropp – mitt liv med tourettes syndrom”, kallar Nick van Bloss sig själv Tourettist och radar upp alla de symptom som han har: han blinkar och rullar med ögonen, han trutar med munnen och blåser ljudligt ut luften, han knycker våldsamt med huvudet framåt och skakar det åt sidorna, han hoppar och sparkar och slår med knytnävarna rakt in i sin egen mage, han knäböjer, slår ihop käkarna om och om igen, tänder och släcker ljuset i sovrummet hundra gånger innan han lägger sig, räknar stegen till och från skolan, spottar in i människors vänstra öga, knyter och knyter upp skosnörena tio gånger, låter alla tio fingrar samtidigt ta tag i okända människors flottiga näsor, kinder, örsnibbar, käkar, nackar, ögonlock, armbågar och knän! Han knyter musklerna i vadorna om och om igen, hyperventilerar, skrattar och uttallar olika läten väldigt högt. Allt detta sker mot hans egen vilja. Tourette har tagit kommandot över Nick van Bloss. Å det grövsta blir han mobbad i skolan. Av både elever och lärare. Hans liv är ett helvete. Och varken han själv eller hans familj vet varför allt detta sker. Men när Nick van Bloss är elva år finner han och föräldrarna ett piano vid vägkanten med en påklistrad, handskriven lapp: Gott hem önskas!  - Det blir min allra första kärlek, säger Nick van Bloss. Jag finner frihet, jag drömmer mig bort från mitt olidliga liv. Ljuden jag skapar är vackra, kraftfulla och arga. Det jag inte kan säga i ord säger jag i toner.  Från 15 års ålder studerar Nick van Bloss piano vid Royal Music Conservatory i London. Efter stora framgångar med flera priser tappar han dock lusten att fortsätta i karriärkarusellen inom den klassiska musiken. Han är trött på stress och krav från andra som styr hans liv. Han avskyr de obligatoriska tävlingarna, och vägrar ställa upp på de sexuella krav som ofta ställs på musikerna för att bli uttagen att deltaga. Nick van Bloss säljer sin fina flygel och flyttar från London. Han möter sin stora kärlek, en man. Musiken fortsätter dock att spela i hans huvud och han studerar in Bachs Goldbergvariationer helt utan piano. - Det finns stora känslor bakom Bachs välordnade musik. Bachs musikaliska kontroll hindrar även mig att ”brista ut i Bach” som skulle kunna ske om jag överrumplas av mina olika ticks, förklarar Nick van Bloss. Och det känns så bra! Jag är bättre än jag kunnat drömma om. Jag känner att livet var värt att leva. Tankar kring tidigare tillkortakommanden, min dåliga självkänsla och mina tvivel försvinner. 2007 gör BBC Horizon en dokumentär ”Mad but Glad” om Tourettes syndrom där han medverkar. Efter 15 års frånvaro gör Nick van Bloss i april 2009 comeback då han spelar en konsert av Bach och Beethovens Kejsarkonsert med English Chamber Orchestra i Cadogan Hall i London. ”En triumf” utropar recensenterna! Nick van Bloss turnerar sedan dess internationellt och har spelat in skivor med musik av Bach, Chopin och snart med Mozart. Musikproducent Michael Haas anser att ”Nick van Bloss i polyfon musik, såsom Bachs musik, erbjuder en övermänsklig presicion och individualitet utan att förlora överblicken”. Nick van Bloss känner stark gemenskap främst med Mozart och Chopin, två tonsättare som han anser ofta blir missförstådda. - De var komplicerade själar, som led, älskade, kände ångest, vrede, elände   och plågades av pengabrist och åkommor. Båda dog unga. Så visst känner jag en samhörighet med dem, förklarar Nick van Bloss. - Det skrämmande med Mozarts musik är att du tror att det blir en lätt match att spela den, men när du prövar märker du att lättheten är bedräglig. Under några minuter flyter allt fint och så bopp, händer något. Hans musik är som en gupp-väg kantad av blommor. Vilken blomma skall du närskåda, vilket gupp skall du undvika? Så Nick van Bloss gör fingrarna så mjuka och smidiga som möjligt så att de får en mänsklig röst med andning och flöde. Mozart behöver det, han kräver det, förklarar Nick van Bloss. Finns det någon situation i livet som gör att dina kroppsliga rörelser och ticks försvinner, undrar jag? - Nej, säger Nick van Bloss, som försökt allt. Jag är alltid spänd, och min kropp rör sig ständigt! Det är mitt normala jag. - Hur är det i kärlek och under erotiska upplevelser, försöker jag? - Nej. Alla mänskliga sinnesrörelser och känslor existerar sida vid sida med min kropp som ständigt rör sig. Det förändras aldrig! Jag vet att det enda som hjälper är att spela piano. Så min stackars kropp får aldrig vila, förklarar konsertpianisten Nick van Bloss. Manus och produktion, Birgitta Tollan.

1. Joseph Haydn: Pianosonat nr 46 Ass-dur 2. Alban Berg: Pianosonat op. 1 3. Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 2 B-dur Glenn Gould Radioorkestern Dirigent: Georg Ludwig Jochum Curt Carlsson letar guldkorn från förr i Sveriges Radios arkiv. Idag: Glenn Gould i Stockholm. Den kanadensiske pianisten spelar Ludwig van Beethovens andra pianokonsert tillsammans med Radioorkestern och dirigenten Georg Ludwig Jochum 1958 samt sonater av Joseph Haydn och Alban Berg. Vi återvänder till musik med Georg Ludwig Jochum, denna gång tillsammans med kanadensaren Glenn Gould (1932-1982), som kom att bli en av 1900-talets mest egensinniga, duktigaste och mest eftertraktade pianister. Hans teknik, tolkningar och manér fascinerade en hel musikvärld, och hans inspelningar av Bachs Goldbergvariationer från 1955 kom att bli en av milstolparna i grammofonens historia. Han kom sedan att återvända till studion för att spela in verket ytterligare en gång 1981, ett år innan sin död. Konserterna med den blott 24 år gamla Gould i september och oktober 1958 med musik av Haydn, Berg och Beethoven kom att bli hand enda besök i Stockholm. Efter en kort men framgångsrik karriär på världens konsertscener drog sig Glenn Gould år 1964 tillbaka från det offentliga konsertlivet och framträdde uteslutande via skivor och radio- och TV-program. Förutom intresset kring hans okonventionella Bachtolkningar, var Gould även uppskattad för sina aparta åsikter i musikfrågor och en något excentrisk livsstil. Georg Ludwig Jochum var en återkommande gäst på orkesterpodiet i Stockholm mellan åren 1956 och 1967. Han gick bort redan 1970, vid 61 års ålder. Jochum var en mycket bra orkesterfostrare, som förde dåvarande Radioorkestern en bra bit på väg mot att bli dagens Sveriges Radios symfoniorkester. * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Berit Berling möter Glenn Gould ur Röster i Radio, 1958 – I tjocka svarta yllestrumpor med ett stort hål på tån, halkar Glenn Gould in i mottagningsrummet i lyxsviten på Stockholms Grand Hotel, faller nästan omkull. Han får en stillsam förebråelse av en prövad impressario och grinar soligt och pojkaktigt oförbätterligt till svar. Strumpfötterna placeras i en brokadklädd guldstol. Samtalet om musik börjar. Egentligen ville han ursprungligen bli sjökapten! Dagen före hade vi hört honom spela in Beethovensonaten opus 110 i radiostudion. Ja, först blev han inte insläppt, ty som kläderna hängde omkring honom drömde ingen att detta skulle vara den berömde Mr Gould, 26-åringen från Kanada som reser genom världen och lämnar människor förundrade och tankfulla långt, långt sedan hans händer berättat färdigt om Beethovens, Bachs, Brahms innersta tankar. Det är ett sällsamt skådespel att se honom spela. Hans ansikte lyser. En ursinnig kraft, en förtärande låga av inspiration sveper honom över gränsen för normala gester och reaktioner: så måste det vara att se en besatt! På hotellet kränger han av sig jackan för att med vetenskaplig knivskärpa och medvetande peka ut hur den och den muskeln åstadkommer den och den effekten - och i ivern sätter han sig på den hopknölade rocken, slängd i stolen. Sådant är petitesser.