Podcasts about bengtssons

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-12-20.Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu.Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena.Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt.Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur.Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser.Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat.Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier.Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen.Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en ”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter.”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer.Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv.Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning – att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med.I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som ”representation”, ”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar ”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten.Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop.I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk platsLuften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande.Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

Ett attack-nedsnack efter Giffarnas kryss mot Varbergs BoIS. Det stora samtalsämnet – såklart – det bortdömda målet som innehåller en intressant efteranalys. Men också Bengtssons första mål i år, Nordhs offensiv, Hudus nyttighet – och Doros utbrott. Bland annat.

I vårt mest Expendables-inspirerade avsnitt hittills så går vi – på vår Patreon Ola Bengtssons begäran – igenom den för alla tänkande människor avgörande frågan huruvida moderna legoknektar är värda pengarna eller ej.Per agerar rorsman den här gången och hamnar i ett darkweb-moras av suspekta sidor och forum samt försöker utifrån detta reda ut skillnaden mellan Private Military Contractors och Soldiers of Fortune. Hans svar på Olas fråga blir typ ”typ”. Mattis bidrar bäst han kan med lite skrönor från första Kongokriget och tankar om Wagnergruppen.Tack till vår arbetsgivare Ola! Detta är hans personliga expressavsnitt.Vill du också ha ett personligt expressavsnitt? Bli då vår patreon på tier Gustav II Adolfs livvaktsstyrka genom att klicka på länken nedan. Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jonas T. Bengtssons to første romaner blev begge gedigne succeser, og hans tredje roman er derfor blevet imødeset med en vis forventning af både læsere og anmeldere. Nu er den her, og titlen er ”Fra[...]

Pandemin puttrar på och idrotten står still, men Kommentatorerna babblar vidare. Denna gång om vilka som kanske inte deppar sönder över ett uppskjutet OS, och om Karlssons annorlunda upplevelser i Nordkorea. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

FLOW Avsnitt 2 Jonas Bengtssons Försvinnande by Tärningen är Kastad

Vad har vi här då? Ett nytt avsnitt? JAAAA, såklart. Onsdag är ju vår dag. Min och din. DJ Davicii snurrade plattor på disco på nytt. Top3 bestod av obskyra och balla låtönskningar från oväntat håll. Gastusnack kommer tillbaka med en Big OB som såg rött efter Bengtssons diss i föregående avsnitt. Han laddar sin bössa och skjuter skarpt mot denne Bengtsson. RIP Ta gärna en titt på vår Facebookgrupp. Sök upp Rätt Vitt Podcast där. @Davidhasslahoff @Bjarkit  

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att "komma ut" bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu. Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi. Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena. Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt. Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur. Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser. Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat. Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den camp. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en sensibilitet, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter. Misslyckande kan vara stil, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer. Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv. Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt.  Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls. Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller. Tova Gerges roman Pojken är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna. Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter. Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med. I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls. Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman Rosenregimen har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som representation, heteronormativitet och politiska praktiker. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar det som är flicka i mig något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten. Det storslagna med Rosenregimen är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet aaa när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats Luften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande. Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.

Max Wiman, Fredrik Lindstrand och Fredrik Hedenskog pratar igenom Malmö FF:s oavgjorda hemmapremiär mot AIK. Vad var det som inte fungerade? Kunde eller borde MFF ha gjort något annorlunda? Vad betydde Franz Brorssons utvisning? Vad hände de sista 35 minuterna, när MFF var en man mindre på plan men kändes betydligt giftigare än AIK? Podden pratar också om Rasmus Bengtssons kollapsade lunga och vad mittbackens frånvaro betyder för MFF, både i form av laguttagning och hur spelet såg ut mot AIK. Efterspelet, med tumult på Ståplatstorget och ett från supporterhåll hårt kritiserat polisingripande, diskuteras också innan podden vänder blicken mot de kommande bortamatcherna mot Sundsvall och Djurgården.

Lagårdskarl eller författare? Frans G Bengtssons val av yrkesbana var inte alldeles självklart.

Om du börjar lyssna på [NÖRD:IGT] idag så har du nu en gammal episod i veckan att beta av i ett år framöver. Sen kan du även lägga till över 120 avsnitt av vår förra podcast RadioGamer om du vill (som vi vet att många gör). Tack och förlåt för det. Om du däremot är en av våra fantastiska och trogna lyssnare så har du här den sista episoden för 2013! Vi startar i Filmdelen där Hedlund gör en spoilerfri recension av The Hobbit: The Desolation Of Smaug. Varning för drakporr i den. Sen pratar Kjellin om Necessary Evil: Super Villains Of DC Comics och X-MEN-nyheter. Därefter handlar det om Speldelen och Nylunds tankar om Starbound och Darkout, Bengtssons recension av Super Mario 3D World och Hedlunds problem med Gran Turismo 6. Dessutom klämmer vi in ett brädspeltips i form av Libertalia! Det här året av slutar vi med Comicsdelen och Kjellins tips House of Gold & Bones, men även en historielektion kring Spindelmannens svenska historia. Och mitt i allt det äter Tom Hardys Bane en lussebulle. Vi är tillbaka igen i januari med vårt NOTY-avsnitt (Nörderi Of The Year)! Tack och förlåt!

Varför taggas alltid denna podcast med #3dnejtack på Twitter? Hur geekig är en Ljudbalk? Knark är bajs! Välkommen till EP49 av landets nördigaste podcast. Den här veckan ”gästas” vi av vår kreative ljudproducent, Ivan Nikcevic a.k.a. Ljudbalken. Vi kollar hur nördig han är, tar reda på hur processen bakom skapandet av denna podcast ser ut och får reda på hur han hamnade i Hundtricket. I TV-delen sprängs Bengtssons huvud av pepp eftersom det bara är två dagar kvar till 50-årsjubiliumet av Doctor Who. I Speldelen recenseras Tekniska Museets utställning Game On 2.0 och vi tar även och tittar på de purfärska officiella Gamex-siffrorna. Hedlund pratar även om WRC4 och berättar om hur fulla män i pulka tar över skogarna i Värmland i februari. I Filmdelen pratar vi om nyheten att Dumb and Dumber To kommer om 365 dagar och Kjellin recenserar The Wolverine på blåstråle. Dessutom droppas bomben kring en geekförlovning. Bara en sådan sak. Trevlig lyssning!

Visste du att den officiella översättningen av ”WTF” från engelska till svenska är ”VIH”? Inte vi heller, men som du kommer märka så är detta inte bara en podcast om nördiga saker, du kanske LÄR dig något också (förmodligen inte). Välkommen till EP42 av [NÖRD:IGT]! Showen startar i lite musiknörderi för att ganska fort ramla in i Berglöfs sammanfattning och vår Diskussion kring konkurrens och Valves senaste annonseringar kring STEAM. Hedlund hinner även med att berömma Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle också. Efter det glider vi smidigt in i Speldelen där vi snackar NHL14, Bengtsson vurmar i Memoria (peka-o-klicka-SÄL?) samtidigt som vi koordinerar vagnar och lok i Pocket Trains (mer tåg, we know). Sen är det Comicsdelen som gäller och Kjellin berättar vad som skulle hänt om Clark Kent blivit Clarkski Kentski genom Mark Millar’s Superman: Red Son. Filmdelen innehåller vår recension av The World’s End, en koll på extramaterialet på Star Trek Into Darkness-blurayen, samt att vi ljudonanerar till nya The Hobbit-trailern. Och i TV-seriedelen påminner vi om awesomness i en svensk kanal och berättar varför Moffat får leva i lugn och ro från Bengtssons rage i typ 2,3 sekunder (innan hennes ilska tar fart igen). Tack och förlåt! Trevlig lyssning!

Stella Women’s Academy, High School Division Class C3. Försök säga den titeln snabbt tre gånger. Vi försökte och failade. Men däremot har vi lyckats med att skapa EP41 av podcasten! Och undrar du vem Admin-Henric är så kan du läsa det här. Och vilken show det blev. Den är lång, den är späckad, den är nördig och den är dum. Vi börjar avsnittet med Diskussionen om hur nördar hinner med sitt nörderi efter att de blivit nördföräldrar! Vanne Dupo håller i taktpinnen och delar ut en massa tips tillsammans med alla grymma personer som skickat in sina tankar inför showen! Efter det kommer Speldelen med Hedlunds åsikter om GTAV, Dupos brinnnde förtvivlan kring Kingdom Hearts HD 1.5 REMIX och Bengtssons skräckupplevelse i det efterlängtade Amnesia: A Machine For Pigs. Sen blir det Filmdel eftersom Bengtsson tittat på Thor med ett par speciella glasögon på sig (bättre än 3D) och Berglöf vaskat fram casting- och regissörnyheter kring den efterlängtade (?) WoW-filmen. Och vi rundar av hela denna tjocka mp3 med TV-seriedelen där Kjellin får ge dig en förhandstitt på Agents Of S.H.I.E.L.D. och Dupo tipsar om den där Stella Women’s Academy, High School Division Class C3. Japaner och deras titlar alltså … TACK och FÖRLÅT har aldrig varit mer aktuellt.

Oj. Den här veckan blev det långt. För en god sak. Det beror till stor del på att vi ville att ta upp diskussionen kring Orson Scott Cards extrema homofobi och hur vi som nördkonsumenter ska ställa oss till sådant samtidigt som vi ska bejaka den konstnärliga uttrycksformen kring det vi älskar.  Efter det tar vi tag i den mysigare diskussionen om skämshögen. Tack för era bidrag! Vi blev plötsligt påminda att det finns ännu mer nördiga saker vi måste ta tag i och livet blev både glada och jobbigare i och med alla härliga saker vi missat!  I Speldelen pratar vi om Bengtssons drömspel The Nightjar, om Monaco: What’s Yours Is Mine och Berglöfs episka eskapader i Star Trek.  I Filmdelen pratar Hedlund om stop-motion, drakar och Tim Burton i bluray-utgåvan av Frankenweenie.  Comicsdelen är späckad med Vanne Dupos Twitter-konversation med Dan Slott, Kjellins tankar kring Gears-comicsen och ett mysigt tips inför semestern: Young Avengers.  Och tillslut snubblar vi in i TV-seriedelen där vi pratar om trailern för Agents Of S.H.I.E.L.D. och Almost Human.  Whoop, whopp! Där har du veckans show!

Det blev inte Sveriges OS, men visst minns vi Ara Abrahamians protest, Rolf-Göran Bengtssons silver och Blixtsnabbe Bolt. Blågula segrar kom i stället i Paralympics. Roger Burman och Annika Greder-Duncan sammanfattar 2008 års stora idrottsevenemang.

Släktbands landskapsupplaga 1 dec 2008 I den här serien rör vi oss mellan olika landskap och försöker hitta rötterna till de långlivade föreställningar vi har om människor från olika landsändar. Värmland beskrivs ofta som diktens, sagans och poesins landskap, och värmlänningarna själva lutar sig gärna mot en tradition av stora författare, varav Selma Lagerlöf, Gustav Fröding och Nils Ferlin är några. Och sångerna går heller inte av för hackor. Ack Värmeland du sköna, du krona bland sveriges länder heter det ju i Värmlandssången. Sedan länge har värmlänningen setts som en som berättar historier med stor förtjusning, något som inte alltid setts med blida ögon. Skaraborgaren Johan Alfred Eklund tjänstgjorde som biskop i Karlstads stift i början på 1900-talet och han lär vid ett tillfälle ha utbrustit: ”I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter” Men det är inte bara de stora författarnamnen och de storvulna nationalistiska utbrotten som skapar bilden av detta län. Också värmlänningen i gemen sägs vara fylld av berättarglädje och duktig på att dra skrönor. En sån berättarglad värmlänning finns i Östra Ämtevik mitt i Värmland. Elisabeth Renström begav sig till Östra Ämteviks kyrka i hjärtat av Värmland. En halvmil därifrån ligger Mårbacka, och Selma Lagerlöf själv ligger begraven här. Den stora författarinnan sätter fortfarande sin prägel på trakten, stoltheten över henne är stor, men här ska också finnas, har det sagts nig, en nu levande berättare som inte går av för hackor. Göran Bengtsson heter han, och är kyrkvaktmästare just i Selmas kyrka. Rätt var det är kommer han gående på grusgången: Vi slår oss ner i ett vackert rum i församlingshuset. Det står granna vitrinskåp utmed väggarna, fulla med gamla böcker. ”De skaffade tant Selma hit” berättar Göran Bengtsson, ”när det var skola och de skulle ha ett bibliotek” När han själv berättar historier ska de vara äkta, handla om saker som verkligen har hänt.  Som den om hans farfar mjölnaren. -Min farfrar köpte kvarnen 1888 för 5000 kronor en fruktansvärd summa på den tiden. Vattenhjulen gick inte så fort, men hade en enorm dragkraft. Mitt i satt kugghjul som tog upp kraften. Det var ett kugghjul av järn som mötte ett av trä, berättar Göran Bengtsson. Då och då gick träkuggarna sönder, och hans farfar måste in och byta dem. Då släppte han på lite vatten för att hjulet skulle snurra en liten bit framåt så att han skulle kunna komma åt att reparera. -En gång var han tankspridd, och glömde att ta bort näven så att den fastnade mellan trä- och järnkugghjulen. Och det fanns ju ingen hjälp att få, älven brusade så det hade inte hjälpt om han hade skrikit på hjälp, risken fanns att han skulle bli stående där i flera timmar innan han skulle kunna få någon hjälp. -Då tänkte farfar för sig själv att ”det är inget annat att göra än att följa med runt”, fortsätter Göran Bengtsson. -Så han öppnade så att vattenhjulet fick gå runt, och han hörde hur det krasade när fingret som satt i krossades. När hjulet gått runt gick han in till sin fru, och bad henna ta fram saxen för att klippa av det trasiga fingret. -Min farmor var en manhaftig och stark människa, men hon klarade inte att klippa för skinnet var för segt. ”Ta hit saxen så får jag göra det själv” sa gubben, satte saxen mot bordet och klippte till – det var väl ungefär en tredjedel av fingret som var förstörd, tror Göran Bengtsson. Hans farfar rullade en trasa runt fingret som sa att det skulle nog descinficera sig självt. -Och konstigt nog så gick det bra, säger han och tillägger: ”Men han var ju stenhård, gubben.” Han var nog inte att leka med Göran Bengtssons farfar. Men det fanns fler berättare i släkten. Göran berättar om en av sina fastrar. När hon kom på besök kom historierna på köpet: -Faster Astrid brukade ta med mig in i förmaket, och så satte hon mig på en stol och började berätta med en glimt i ögat. Jag fick reda på mycket roligheter av henne. Det var sådant som hon hade upplevt. Göran Bengtsson håller hårt på att Värmland utmärker sig som en plats där berättelsetraditionen lever. -Den lokala historien finns ju överallt, men jag kan tycka att man inte verkar bry sig så mycket på andra ställen, säger han. Han berättar om de bygdevandringar han är med och ordnar varje sommar. -Det blir fler och fler som kommer, vi slår rekord varje sommar. Inte minst är det många ungdomar som är intresserade, tycker Göran Bengtsson. -Det verkar vara tid för berättelser igen, säger han. Han berättar om hur det var när han var ute och reste i sitt arbete tidigare i livet. Då förväntade sig alltid människor han mötte att han som värmlänning skulle vara glad och skojsam och ha en historia på lager. -Det kanske ligger i vår natur, funderar han. Göran Bengtsson kan man höra vid kyrkvandringar om somrarna. Är värmlänningar mer berättarglada än andra? I jämförelse med andra landskap, kan man se om värmlänningar är speciellt poetiska och benägna att berätta historier? Vi sökte upp litteraturprofessor Dag Nordmark på universitetet i Karlstad. Han ägnar sig själv i hög grad åt att forska om och kring Gustav Frödings författarskap. Men nej, han är mycket tveksam till föreställningen att värmlänningar skulle var särskilt goda historieberättare. -Jag tror att sådana här föreställningar får karaktär av självuppfyllande profetior, säger han. Om man ständigt får höra hur lustig man är och hur glad man är i att berätta historier, då vore det väl konstigt om man inte i någon mån lät sig påverkas av detta. -Mina mycket subjektiva erfarenheter efter tio år i Värmland stöder inte direkt den föreställningen säger han och ler. -Men det är alldeles klart att det finns en stark tradition till föreställningen att värmlänningen är berättarglad, tillägger han, och tar som exempel ett exempel från 1700-talet. Då sa en kyrkoherde om värmlänningarna ”Man kan ej förtiga att detta folk är mycket benägna till skaldekonsten eller poesin.” På 1930-talet kom det ut en bok som hette Landskapskynnen av Adrian Molin. Där går författaren igenom det som han menar utmärker folk i de olika landsändarna. Värmlänningen menar han, är en spelevink som är fantasifull och trevlig – men inte särskilt uthållig när det gäller troget och långvarigt arbete.  -Det gråa, sura vardagsarbetet är ingenting för värmlänningen, menar Molin, refererar Dag Nordmark. Det konstnärliga gemytet som präglar honom skulle tala emot det. -Om man ska tro Molin är värmlänningen för begåvad för att vara tillräckligt seg i arbetet. Det finns en speciell litterär figur som har spelat större roll än andra för att skapa bilden av den berättande värmlänningen, tror Dag Nordmark. Det är figuren Löpar-Nisse i skådespelet Värmlänningarna. -Löpar-Nisse dyker upp som en lustig figur på bröllopsfesten i sista akten av Värmlänningarna. Han berättar bland annat hur Napoleon kallat på honom för att ta bort ett stort berg som den franska armén behövde ta sig förbi. Den där typen av självförhärligande men lätt ironiska berättelser står Löpar-Nisse för, förklarar Dag Nordmark. Om man tänker på att skådespelet Värmlänningarna är ett av de mest spelade svenska skådespelen, kanske det allra mest spelade, så kan man förstå att bilden av den berättarglada värmlänningen fått stor spridning. Värmland har ju några riktigt stora författare, som Gustav Fröding, Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Men, säger Dag Nordmark, det finns ju andra landskap som har lika många och kanske fler stora författare, därvidlag hamnar inte Värmland i någon särställning.  Men den värmländska stoltheten över författarna är stor och tar sig ibland lite lustiga uttryck, menar han. -Det jag har slagits av i Värmland är ju förmågan att utnyttja författarskapen och göra dem till varumärken. Han tar som exempel en rad hotell andra anläggningar som fått namn av de stora författarna. -Jag kommer ihåg första veckan jag bodde i Värmland. Då gick jag på en pizzeria och där fanns en pizza på matsedeln som hette Pizza Gustav Fröding. -Det finns en oerhörd stolthet över författarskapen, men också en förmåga att exploatera dem och dra nytta av dem och lägga in dem i bilden man bygger av regionen, slutar Dag Nordmark. En tidsresa i Karlstad Tidigare berättade Göran Bengtsson från Östra Ämtevik att det idag finns ett stort intressset från ungdomar att lyssna till berättelser om livet förr. Också i Karlstad har man känt av samma lust från de unga. Där har Olle Nilsson på Värmlandsarkiv skapat ett unikt instrument som är till för att inspirera människor att söka i arkiven. Med utgångspunkt från ett kvarter mitt i Karlstad har han skapat en DVD skiva där man kan öppna dörrarna till de olika husen och se hur människor levt och verkat där långt bak i tiden. Olle Nilsson visar ett väkänt hus i Karlstad där det förr låg en järnhandel i över hundra år. Ovanför järnhandeln fanns en våning där familjen Nygren bodde. -Genom att göra en vandring in i våningen kommer man människorna nära, sägar Olle Nilsson. Man kan besöka de olika rummen och se hur en våning av borgerlig karaktär såg ut. -Här går vi från förmaket till sovrummet, vidare in i salongen och här kan man nästan titta ut över torget. Man ser hur möbelgrupperna var placerade, att belysningen var fotogenlampor och att det var heltäckande mattor över golven. Bland de tusentals dokument som finns med i dvd skivan kommer de flesta från början av 1800- talet, men stundtals är vi nere i slutet av 1700 talet, berättar Olle Nilsson. Men vi har också dokument där det finns nu levande människor som kan berätta om historien förr. Till exempel gjorde länsarbetsnämnden en undersökning 1944 där man frågade 14 åriga skolungdomar om deras tankar inför framtiden. - Jag satt och bläddrade bland dessa papper och fann flera namn som jag känner igen och som vi sedan sökte upp och intervjuade. -Många av pojkarna ville bli poliser och flygare, och en av de unga ynglingarna var Morgan som ville bli flygare men som kom underfund med att hans hörsel var dålig och dessutom han hade ett hjärtfel. Morgan och hans mamma hade kommit fram till att det vore nog bäst att bli butiksbiträde. Hur gick det då? Jo, Morgan Larsson blev en revypappa i Karlstad, och på skivan hör man honom berätta om hur karriären såg ut. Vad går då hem hos ungdomar, vilket arkivmaterial? Mycket säger Olle Nilsson. Han klickar sig fram till ett förtryckt dokument med befolkningsstatistik från gamla tabellverket 1776 i Karlstad där man bokförde vad människor dog av. Där fann Olle en man som stupade i en kokgryta. Många barn undrar hur det gick till... -Materialet är tänkt att stimulera ungdomarna att söka sin historia och få en känsla av deleaktighet i samhällsbyggandet. Och eftersom var och en de tolv tomterna i kvarteret innehåller en mängd tidsstationer som består av foto, dokumentation, filmer, internetlänkar och annat lockar det undgomar och andra att gå vidare i sökandet efter sin egen och stadens historia.

Kristoffer Bengtssons program! om bla hur alexander bards shorts sett ut genom tiderna, vilka fördomar som finns om Vitryssland och varför Lotta Engberg hade sönder en gräsklippare.