Podcasts about dmitrij sjostakovitj

Idag berättar Karin Brygger utifrån sin judiska tro om högtiden Chanukka, där bland annat en åttaarmad ljusstake spelar en symboliskt viktig roll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:I den judiska världen är det nu vi äntrar just miraklens tid: Chanukka. Söker man efter Chanukkas ursprung i Talmud firas denna ljusets helg till minne av återinvigningen av templet i Jerusalem 164 f Kr – då det skedde ett mirakel. I templet tog sig mackabéerna, med samma envishet som de bekämpat förtryckarna, an den stora städningen. Det var i röjningsarbetet det hände: den smula olja de fann för att med en veke tända till en liten brinnande låga kom att räcka i hela åtta dagar trots att var och en såg att det egentligen bara var olja nog för en dag. Ett mirakel!Text: TalmudMusik:Dmitrij Sjostakovitj Pianokonsert nr 2, skriven för och framförd av Maksim Sjostakovitj tillsammans med I Musici De Montreal under ledning av Dmitrij Sjostakovitj junior Producent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin sida om det musikaliska samvetet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om det musikaliska samvetet.Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt verksam cellist från Sankt Petersburg.Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner dollar. När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik svarade cellisten att han levde ett högst modest liv. Till och med min cello är begagnad, sade han i ett försök att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna, så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s sanktionslista.Historien om Putins cellospelande förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets musik. Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan värmde upp hördes burop från publiken. Åk hem!Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han sig. Han skulle låta musiken tala.Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i luften i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också i protest mot sitt eget land.Den osannolikt begåvade Rostropovitj, Slava som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt i utlandet dessutom vågade protestera mot invasionen blev Kremls stolta blickar snart hotfulla.Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur var en nagel i ögat på de sovjetiska ledarna. Rostropovitj vägrade böja sig för hoten och trots stor fara lät han Solzjenitsyn bo i familjens datja utanför Moskva.I takt med att riskerna ökade växte Rostropovitjs politiska samvete. När han i ett öppet brev som aldrig publicerades försvarade både Solzjenitsyn och rätten till konstnärlig frihet fick Kreml nog och beslöt att tysta både honom och hans cello. Slava fick i praktiken yrkesförbud, och några år senare tvingades han och familjen att lämna Sovjetunionen.När Berlinmuren föll var Rostropovitj ögonblickligen på plats med sin cello för att välkomna de befriade östtyskarna. Medan Slava spelade Bach vid muren satt den unge KGB-officeren Vladimir Putin i Dresden och gnisslade tänder. Två år senare föll det sovjetiska imperiet samman i vad Putin har beskrivit som historiens största geopolitiska katastrof.I augusti 1991 försökte krafter inom kommunistpartiet ta makten för att förhindra Sovjetunionens upplösning. Rostropovitj kastade sig omedelbart på ett plan till Moskva för att ge sitt stöd till den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.Kuppförsöket misslyckades. Men några år senare inledde Jeltsins efterföljare Vladimir Putin en nedmontering av det öppna samhälle som börjat gro i Ryssland. Det fria ordet, oavsett om det skrivs, sjungs, målas eller ropas på gatorna, är ständigt ett hot mot den totalitära staten. Makten känner musikens starka kraft. Diktaturerna kräver därför konstens lydnad. Likt Rostropovitj på 1970-talet, tvingades tusentals konstnärer, musiker, författare och journalister att fly Ryssland när Putin bestämde sig för att med våld tysta deras röster. De som inte har möjlighet att lämna förtryckande regimer för friheten utomlands får välja mellan motstånd och tystnad. Eller att djupt inne i sin konst finna hemliga rum där protesterna kan ljuda. Kompositören Dmitrij Sjostakovitj Rostropovitjs nära vän försökte överleva som fri konstnär i ett totalitärt samhälle. Under den tyska belägringen av Leningrad 194144 blev han med sin sjunde symfoni hyllad runt om i världen som en symbol för kampen mot fascismen. Men snart hamnade hjälten i onåd. Hans påstått borgerliga och västinspirerade musik tilldrog sig Stalins ogillande, vilket kunde medföra en omedelbar livsfara.Varje natt väntade den skräckslagne Sjostakovitj på att KGB skulle knacka på dörren, på att Stalins mörker skulle sluka även honom. Han gjorde desperata försök att orientera sig i tyranniets landskap. Fylld av smärta insåg Sjostakovitj att han inte kunde både leva och tala sanning i en diktatur.När den berömde tonsättaren gjorde förnedrande politiska eftergifter såg många och han själv det som ett svek. I det fördolda försökte han i stället kommunicera med omvärlden via sin musik. Tonerna han skrev blev melodiska protester, som när han smög in sarkastiskt förvrängda fragment av Stalins favoritsånger.Förutom Dvoraks cellokonsert spelades även Sjostakovitjs tionde symfoni på den där konserten i London. Verket som uruppfördes kort efter Stalins död 1953 var i hemlighet ett ursinnigt porträtt av diktatorn och en förtvivlad skildring av förtryckets fasor. Även om Sjostakovitj saknade Rostropovitjs hjältemod försökte han på sitt sätt skapa motståndets musik. Vladimir Putins egen cellist och pengatvättare, han valde däremot att villigt spela maktens melodier.Jens Nordqvist, författare och journalistMusiken som spelades i programmet:Antonin Dvorak: Cellokonsert op. 104. Mstislav Rostropovitj, cello. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968. Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10. Jevgenij Fjodorovitj Svetlanov, dirigent. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968.

13 januari. Amerikansk jazz i Moskva, den sovjetiske tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj i USA. Mitt i kulturkampen mellan supermakterna hamnade Carl Wahren som student och musiker. Han samtalar med Mattias Svensson.

Panelen njuter av Kabalevskijs emotionella berg-och-dal-bana, hör sublim liederkonst och saknar den värkande melankolin i en ny Tjajkovskijtolkning. Dessutom möter vi tonsättaren Tommie Haglund.   Veckans skivor: TCHAIKOVSKY SYMPHONY NO. 4 Symfoni nr 4 av Piotr Tjajkovskij och Tavlor på en utställning av Modest Musorgskij London symfoniorkester Gianandrea Noseda, dirigent LSO Live LSO 0810 Betyg: 2 SHOSTAKOVICH & KABALEVSKY CELLO SONATAS Musik av Dmitrij Sjostakovitj, Sergej Prokofjev och Dmitrij Kabalevskij Steven Isserlis, cello Olli Mustonen, piano Hyperion CDA68239 Betyg: 5 SCHUMANN FRAGE Sånger av Robert Schumann Christian Gerhaher, baryton Gerold Huber, piano Sony Classical 19075889192 Betyg: 5 - en totalfemma! GRACE WILLIAMS CHAMBER MUSIC Kammarmusik av Grace Williams London kammarensemble Madeleine Mitchell, violin Naxos 8.571380 Betyg: 3 Musikrevyn möter: Tommie Haglund - "Jag har alltid dörren till barndomen öppen" Nyss avslutades en tonsättarweekend ägnad Tommie Haglunds musik i Stockholms konserthus. Johan Korssell träffar Tommie Haglund efter öppningskonserten där hans symfoni fick sitt uruppförande av Kungliga filharmonikerna. Det blir ett samtal om kärleken till Carl Barks, humor som överlevnadsstrategi och konsten att lösa problem i sömnen. Referensen: Det sovjetiska såret blöder Vi jämför Gianandrea Nosedas aktuella inspelning av Tjajkovskijs fjärde symfoni med Jevgenij Mravinskijs inspelning med Leningradfilharmonikerna från 1961 som finns utgiven av Deutsche Grammophon.      

Ett specialprogram med en rad höjdpunkter från Musikrevyn under 2018. Vi återvänder till förra årets diskussioner, smakstrider och oenigheter samt till de några av mest hyllade skivorna.   Det blir musik från topp tre i Musikrevyns omröstning om 2018 års bästa skiva. Hör bland andra Ruth Gipps, Gustav Mahler, Maurice Ravel, Arvo Pärt, Josef Suk och Dmitrij Sjostakovitj, och så återser vi två av förra årets mest framträdande jubilarer - Leonard Bernstein och Birgit Nilsson.

29 och 30 september 1941 mördade nazisterna nästan 34 000 judar i ravinen Babij Jar i utkanten av Kiev. Författaren Katja Petrowskaja har skrivit om sin familj som miste flera medlemmar i massakern. Författaren Katja Petrowskaja är född i Kiev men flyttade i slutet av 1990-talet till Berlin. 2014 slog hon igenom stort i Tyskland med sin debutbok "Esther kanske" som handlar om hennes judiska släkt och allt som gått förlorat under kriget och tyskarnas judeförintelse, inte minst i massakern i Babij Jar 1941.Till och med namnet på Petrowskajas gammelmormor har försvunnit på vägen. De enda överlevande släktingar som kommer ihåg gammelmormodern var så små att de bara brukade kalla henne 'babusjka' (mormor) och hörde bara sina föräldrar säga "mor" till henne. Så när Katja i boken frågar sin pappa vad hans mormor hette blir svaret: "Jag vet inte. Esther Kanske."Kulturredaktionens Fredrik Wadström har träffat Katja Petrowskaja och besökt Babij Jar som idag är en park i Kiev. Dessutom får vi följa med hem till författarens föräldrar och höra dem med egna ord berätta om saknaden efter de mördade familjemedlemmarna.Musiken i programmet är ur Dmitrij Sjostakovitj 13:e symfoni där Jevgenij Jevtusjenkos dikt "Babij Jar" ingår.Katja Petrowskajas bok "Esther kanske", som citeras i programmet, är översatt till svenska av Aimée Delblanc.

Varför var Sjostakovitj så nervöst kedjerökande? Jo som Sovjets främsta kompositör hade han starka skäl till fruktan, rentav för sitt liv. Det satte spår i hans musik. Programledare är Camilla Lundberg och Carl Tofft.

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat. Musiklista: Nahawand, improvisation Bashar Sharifa, cello SYMFONI NR 1 D-DUR Gustav Mahler Leif Segerstam/ Danmarks Radios Symfoniorkester CHANDOS007038, CHAN 9242 SYMFONI NR 13 B-MOLL OP 113 Dmitrij Sjostakovitj, Jevgenij Jevtusjenko Rudolf Barsjaj/ SergejAleksasjkin/ Kör-Akademi (Moskva)/ Kölner Rundfunk-Sinfonieorchester REGIS RECORDS025162, RRC 1102 KONSERT FOR VIOLIN & ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj, David Ojstrach/ Maksim Sjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra(London) INTA GLIO017092, INCD 7241 UVERTYR OP 34 C-MOLL (ORIGINALVERSION FOR KLARINETT, PIANO & STRAKKVARTETT) Sergej Prokofjev Stepan Kos/ Tjeckiska Nonetten/ Vladimir Klansky PRAGA18323, PRD DSD 250216 DIVLJUS JA NA NEBO M Petrenko Anatolij Solovjanenko/Jakov Orlov/ Kievs Folkinstrumentorkester MELODIJA000412, C10-14471/72 PAPIROSN Judisk Trad Hermann Jablokoff Renata Biterman/ Estera Katz GASON RECORDS24041, CD 702 SYMFONI Stimmen Verstummen Sofia Gubajdulina, Gennadij Rozjdestvenskij / Kungl Filharmoniska Orkestern (Stockholm) CHANDOS007038, CHAN 9183 KONSERT FOR VIOLIN& ORKESTER NR 1 A-MOLL OP 99 (77) Dmitrij Sjostakovitj David Ojstrach/ MaksimSjostakovitj/ New Philharmonia Orchestra (London) INTA GLIO017092, INCD 7241

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941. Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid. Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva. Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin. Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister. I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande. Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna. Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester. -Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen. -Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken. I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar. Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor  en mycket stark antisemitism. -I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper. -Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser. -När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev. -Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev. Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack. -Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly. Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen. Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s hemliga konserter i Moskva. -Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor. Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas. -Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør. Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag? -Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna. -Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.