Podcasts about minnas

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnen kan ljuga, minnen går att manipulera, minnena ser oss. Det finns falska minnen, de kan vara planterade, blockerade, chiffrerade, fixerade, friserade. Men också vilseledande, torterande. Minnet är helt enkelt ytterst opålitligt. Ja, vad är det ens? Ju mer man tänker på saken, desto svårare blir det att definiera. En anledning till det är att vi befinner oss inuti det vi pratar om, inuti livsflödet, alltså den ständiga produktionen av potentiella minnen. Sinnesorganens fortlöpande intryck och våra upplevelser av dem blir erfarenheter och sorteras måhända till hågkomster. Eller så minns vi dem inte alls. Antingen för att de var för känsliga eller för plågsamma för att komma ihåg. Då skjuts de undan. Eller för att de var för betydelselösa, att de försvinner i medvetandeströmmen av intryck. Allt kan man helt enkelt inte komma ihåg. Det är konstigt nog ibland svårt att veta om man glömt något för att det var för viktigt – eller för oviktigt.Dessutom kan en människa märkligt nog också minnas utan att komma ihåg, utan att själv veta om det, där minnesspåren visar sig på andra sätt, i drömmar eller felhandlingar, eller i psykologiska symtom.En berömd fallbeskrivning ur psykiatrihistorien, fallet Irène, kan tjäna som exempel. Irène föddes omkring 1880 och tjugotre år gammal tog hennes moster med henne till Paris stora mentalsjukhus, La Salpêtrière, eftersom hon led av vanföreställningar och hade lagt sig på ett järnvägsspår. Irène fick där träffa läkaren och psykologen Pierre Janet och när han kom att utveckla sin traumateori blev som så ofta den kvinnliga patienten föremål för den manliga läkarens forskning och syften; Irène kom att bli typexemplet för den traumatiserade människans ofta kluvna minne.Irène kom från en fattig familj och arbetade som sömmerska. Hela hennes lön gick till familjens hushåll. Fadern var djupt alkoholiserad och Irène hade ett komplicerat förhållande fullt av skuldkänslor till sin ångestridna och krävande mor som sedan flera år var sängliggande i tuberkulos. Irène slet hårt, skötte allt arbete i hemmet och vakade vid sin mors sida, en mor som hon älskade men också ville frigöra sig ifrån. På sextio nätter hade hon knappt fått en blund och följaktligen var hon fullkomligt utmattad när modern avled en kväll. Irène kunde omöjligtvis acceptera att modern var död, hela natten ansträngde hon sig desperat för att väcka kroppen till liv; hon öppnade moderns mun och försökte ge henne vatten och mediciner. När hon försökte sätta upp den likstela kroppen i sängen råkade den falla ned på golvet. Till sist lyckades hon själv lyfta moderns kropp tillbaka i sängen.Dagen därpå kom moderns syster på besök och insåg vad som hade hänt. Men Irène insisterade på att hennes mor levde och vägrade gå på någon begravning. När man ändå till sist lyckades övertala henne skrattade hon opassande i kyrkan. På La Salpêtrière förklarade Irène saken för Pierre Janet på följande sätt: ”Jag älskar min mor, jag avgudar henne, jag har aldrig lämnat henne ensam. Om hon var död skulle jag förtvivla, jag skulle känna mig outsägligt sorgsen. Men jag känner mig inte alls ledsen, jag gråter inte; alltså kan hon inte vara död.” Exakt så lite, kära lyssnare, ska man lita på sina känslor.Irène fortsatte: ”Varför säger alla att hon är död? Om hon var död borde det ha varit begravning och jag har inte varit på någon begravning.”Irène hade dock ett annat symtom. Flera gånger i veckan i sin sovsal på sjukhuset utspelade hon en rigoröst utförd scen som tog mellan tre och fyra timmar. Irène intog en stel underlig kroppsställning varpå hon gick fram till sin säng och utförde ett slags somnambul pantomim. Hon förde ett inbillat glas mot en inbillad person i sängen och sa: ”Öppna din mun, drick lite.” Sedan klättrade hon upp i sängen, liksom i trans, och ropade: ”Kroppen har fallit ned på golvet, min far är full, han har kräkts och hjälper mig inte.” Och så utförde hon ett slags stumt skådespel där hon lyfte upp en låtsad person i sängen.Visar inte fallet Irène hur det är möjligt att på en och samma gång inte alls minnas och att ändå göra det. Den medvetna och vakna Irène ansåg själv att hennes mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg och inte mindes något dödsögonblick. Men hennes pantomim visade att hon kom ihåg allting i detalj. Janet kallade det senare för ”traumatiskt minne” och skilde det från ”narrativt minne”. Specifikt för det traumatiska minnet, som Janet såg det, är att det tar väldigt lång tid. För Irène tog det flera timmar att spela upp sin charad. När hon efter sex månaders hypnosterapi – där Janet försökte hjälpa henne att minnas – till sist kunde berätta om moderns död tog det på sin höjd några minuter.Om det narrativa minnet kan distansera sig från händelsen, sortera bort mindre viktiga detaljer för att komma till det väsentliga och bli begriplig för den som lyssnar, så tycks det traumatiska minnet yttra sig bokstavligt, exempelvis i flashbacks och mardrömmar. Det traumatiska minnet befinner sig på den plats där traumat inträffade och utspelar sig i realtid. Det traumatiska minnet saknar förmåga att sammanfatta. Det traumatiska minnet, till skillnad från det narrativa, är heller inte kommunikativt; det riktar sig inte till någon. När Irène spelar upp dödsscenen så gör hon det för sig själv.Men alltså, faller verkligen denna händelse under rubriken trauma? Ett trauma, brukar man säga, innebär ett våldsamt inträngande av någonting oväntat, någonting vederbörande inte kan integrera. Irènes mor hade varit sjuk länge och långsamt försämrats, ändå verkar Irène ha varit helt oförberedd.Men kanske är just det en lärdom som vi kan dra utifrån fallet Iréne: att ett trauma inte endast går att definiera utifrån sina mer eller mindre brutala omständigheter, utan också utgörs av sättet på vilket dessa tilldragelser motsätter sig det begripliga. Traumat bär inom sig såväl händelsens sanning som sanningen om dess obegriplighet. Traumat är alltså ingen minnesförteckning, inget händelsearkiv, utan en motsägelsefull kraft som inte har kunnat beredas plats; den går utöver både människans erfarenheter och ordens möjligheter att sortera.I Irénes fall, vill jag hävda, uppstår det obegripliga delvis genom ett slags psykologiskt missförstånd: den medvetna och vakna Irène ansåg att hennes döda mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg, när sanningen snarare bestod i att hon inte kände sorg eftersom hon lyckats glömma att modern var död.Ulf Karl Olov Nilssonpoet, psykoanalytiker och översättare

Ett galet frieri, ett misslyckat frieri, det mest romantiska frieriet. Ja, i Karlavagnen pratar vi om att fria och frierier som inte går att glömma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vart fjärde år är det skottår den här tiden och då får damerna chansen att fria. Men det kan man strunta i. Alla kan ju fria när som helst och många har vi minnen från romantiska, galna, misslyckade och häftiga frierier. Inringarna delar med sig av frierier som inte går att glömma. Ring oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar klockan 21:00 och programmet börjar klockan 21:40.

I veckans podd är det hoppfullt då New York har fått en ny borgmästare och Nederländerna har fått en öppet homosexuell premiärminister!Vi diskuterar hur man ska möta en person som drabbats av demens.ChatGPT har skrivit ett manus på en fiktiv dialog mellan Charlie Kirk & Tobias.Hur länge har man fått cykla mot enkelriktat i Stockholm?Till sist listar vi våra tre favoritmusikaler.Nu kör vi!Kontakt: hello@poddagency.comI säng med Tobias & Gabriel produceras av Poddagency Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under veckan fram till tacksägelsedagen hålls Andakten i P1 av André Jakobsson, kyrkoledare i Region nord i Equmeniakyrkan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I andakten pratar André Jakobsson om alla känslor och erfarenheter som finns i Psaltaren - bibelns bönbok.- Så påminner mig Psaltaren hela tiden: Du har väl inte glömt bort, André, att Gud är med dig? En av de mest förekommande fraserna i Psaltaren är Tacka Herren för han är god. Jag tror det där finns som en ständig påminnelse till mig som så lätt fastnar i förtvivlan och uppgivenhet, säger André Jakobsson i andakten.TextPsaltaren 31:10-12, 15-18, 22-23MusikMorgon och afton (Sv Ps 776) – André Jakobsson Producent Helena Andersson HolmqvistMoskit medialiv@sverigesradio.se

Inte ens två år har gått sedan Hamas korsade gränsen och massakrerade över 360 unga, och skadade många fler, på musikfestivalen Nova den 7 oktober 2023. De unga festivaldeltagarna utgjorde inget hot mot Gaza, Mycket har hänt sedan dess, men det är viktigt att påminna oss om vem som var angriparen och vilken sida som startade kriget. Om man inte minns det kan man inte förstå varför läget är som det är nu.Ändå tycks världen i dag ha tappat minnet av vem den verkliga angriparen är. På gatorna i Stockholm, London och Paris kräver demonstranter sanktioner mot Israel, och regeringar i Storbritannien, Frankrike och flera andra europeiska länder driver, mer eller mindre öppet, frågan om nya restriktioner och ensidiga krav på vapenvila – krav som Hamas glatt applåderar, eftersom de inte innehåller ett enda villkor för terrororganisationen själv. Varför villkorar man åtminstone inte vapenvilan med frisläppandet av all gisslan? Varför vill man inte sätta någon press på Hamas, utan bara på Israel?Ja, det är förståeligt att världen reagerar på lidandet i Gaza. Ingen civiliserad människa ser på barns död utan att känna sorg och vrede. Men i upprördheten riskerar vi att glömma att Hamas är en rörelse som öppet ­deklarerar att dess mål är Israels utplåning och som firar martyrdöd medan dess ledare bor i lyx i Doha. För det finns en skillnad på att å ena sidan döda en fiende i krig och å andra sidan att fokusera på “mjuka mål” för att maximera antalet döda, och att synbarligen njuta av lemlästandet, skylta med våldtäkterna av kvinnor, och bli euforisk av att utföra det mest barbariska.En som inte har glömt vad som faktiskt hände den 7 oktober är dagens gäst, Eitan Carlquist – svensk-israel som befann sig på Nova-festivalen morgonen den 7 oktober. Han beskriver i intervjun hur han fick springa för livet genom kulregnet när Hamas-terrorister sköt, raketer landade och de stängde av alla flyktvägar. Det är en gripande berättelse, och jag tror att den är extra viktig just nu när så många gör allt de kan för att glömma varför kriget ens pågår. Men oavsett hur man ställer sig till Israels agerande just nu påminner Eitan om varför många israeler ser annorlunda på kriget än vad många i väst gör. Och varför vi inte får glömma vad de kämpar mot.Prenumerera på eller stötta Rak högerI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Valter Skarsgård om att fylla 30, om nya Beck och om att stötta sina syskon. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Minnas neuer Reitknecht Michael kennt weder seine Mutter noch seinen Vater. Sie ist fasziniert von dem Mann, der versucht, das Beste aus seiner Situation zu machen und fühlt sich mehr zu ihm hingezogen, als es ihrem Stand entspricht. Sehr sonderbar ist das Benehmen von Minnas Tante Claudia gegenüber dem Reitknecht. Welches Geheimnis verbirgt sich hinter der Abneigung, die sie Michael gegenüber offensichtlich hegt?

Juniornyheterna om elever på Glunten Montessoriskola som springer ett lopp för att minnas sin vän Milton som dött i cancer. Vi pratar också om att en 20-åring häktas för trippelmorden i Uppsala, och att metern fyller 150 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Återkom till denna när du vill påminnas om ditt varande

Oskar sätter Madelene och Mattias på prov i ett quiz om 2024. Hur långt fick folk gå för att Paulina Brandberg inte skulle råka få syn på en fruktad banan? Exakt hur bisarrt är da Costa-fallet? Och kommer Oskar och Mattias överleva 2025 med tanke på deras levnadsvanor?

Ett sätt att vända vår tids överkonsumtion ryggen och bana väg för en annan konsumtionskultur kring mode är att sakta ned, minnas plagg och deras betydelser. Att tänka igenom hur det har varit att erfara världen med plaggen eller hur plaggen gett oss en skjuts på vägen när vi tagit ett nytt steg i livet. Hur var det när vi skaffade oss plagget? Varför valde vi just det plagget? Vad betydde det för oss då? Hur känner vi inför plagget idag? Vi kan minnas mode på ett individuellt plan, men också på ett kollektivt plan, genom samlingar och arkiv. I det senare fallet tar någon på sig rollen som uttolkare. Och det gäller att kureringen då väcker genklang hos andra. I dagens avsnitt träffar vi Philip Warkander, lektor i modevetenskap vid Högskolan i Borås och författare till boken Modeminne (tillsammans med Hanna Wittrock). Vår utsända på andra sidan Atlanten, modejournalisten Sofia Hedström de Leo, möter Malin Landaeus, ägare till Malin Landaeus Select Vintage Collections, en vintagebutik och ett modearkiv i Brooklyn, som används av designers från hela världen, så som Chloé och Alaïa. Programmet leds av Jenny Lantz, docent i företagsekonomi med inriktning på kulturekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Inslaget med Malin Landaeus är gjort av Sofia Hedström de Leo. Bakom podden står också forskaren Tina Sendlhofer, Stockholm Environment Institute. Tack för att du lyssnar! Följ oss gärna på Instagram.

Simon Bank gästar Sportbladet Allsvenskan och summerar den allsvenska säsongen hittills, med fyra omgångar kvar att spela. Dessutom analys av Jon Dahl Tomassons svenska landslag inför Nations League-mötena med Slovakien och Estland. Med: Oskar Kiisk, Daniel Kristoffersson och Simon Bank.

Torbens datter Minnas bamser har endelig fået et W.C. Uffe forstår hverken Jokeren på svampe, kristne Casper Christensen eller lommepengebegrænsning på klassetur. Derudover er vores to komikere i dag sure over deres Instagram er ramt af censur på et meget spinkelt grundlag.

Kvinnorna blir ofta glömda när historia skrivs. (NWT 2018-12-08)

13 maj. Eurovision song contest i Malmö är över. Nu återstår kampen om historieskrivningen. Det säger Peter Wennblad när han diskuterar sångtävlingen, protesterna och politiken kring dem med Paulina Neuding. Andreas Ericson leder samtalet.

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947. Umedalens sjukhus.Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt, vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet, sommaren 1944.”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök. Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma” står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.Men Guns anfall var periodvis både frekventa och allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år sedan.Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam, körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i journalen.Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå, drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och ”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken lystrade.1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att sätta ett av sina barn på anstalt.Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat de håller i sina kupade händer.Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som faster Gun var när hon dog, hösten 1951. Drygt tre och ett halvt år tillbringade hon på Umedalens sjukhus, och någon rolig tid var det inte av journalen att döma. När jag läser den ser jag sköterskor i stärkta uniformer som snörper på munnen framför mig. De epileptiska anfallen upphör så gott som helt men Gun mår inte bra på sjukhuset och ligger det mesta av tiden på den heloroliga avdelningen.Det här är under de år Umedalen blir ledande i landet på att utföra lobotomier: efterkrigstidens progressiva men experimentella, psykiatriska kirurgi, belönad med Nobelpriset 1949. Ingreppets tydligaste effekt var att patienterna blev mer lättskötta, vilket ibland också var det uttryckliga motivet för det. Majoriteten av dem som lobotomerades var kvinnor, och ingrepp förekom på både epileptiker och barn. Drygt 7 procent avled under eller till följd av operation. 1951 utfördes 162 lobotomier på Umedalen.Men inte på Gun, som i stället avled till följd av akut lunginflammation. Vilket hon 1951 faktiskt var ensam i Sverige om att dö av, som kvinna i åldersgruppen 15–19, enligt Statistiska Centralbyrån. Någon av de stränga sköterskorna kanske glömde att stänga ett salsfönster? Vad vet jag. Faster Gun blev 15 år gammal.Mentalsjukhuset stängdes i slutet av 1980-talet, men jag minns den kusliga laddning som svävade över Umedalen, namnet och platsen. Det hade ingenting med Gun att göra: eftersom familjen inte talade om henne, blev jag inte medveten om att hon funnits förrän långt senare. Men det var bland annat för att tvätta bort dårhusstämpeln som en skulpturpark började anläggas här på 90-talet. I dag står ett fyrtiotal permanenta skulpturer här, några av internationella stjärnor som Louise Bourgeois, Anish Kapoor och Jaume Plensa.Men trots att samtidskonsten länge älskat att gräva i det förflutna, och gärna just där den står, så påminner bara något enstaka verk i parken uttryckligen om den vård som bedrevs här, och inte ett enda om lobotomierna och deras offer. Det hade nog stått i strid med parkens syfte att – i K-samhällets anda – öka områdets attraktivitet för barnfamiljer och företag. Kanske är människor som lider av schizofreni, och som utgjorde majoriteten av de som lobotomerades här, inte en tillräckligt röststark eller politiskt intressant grupp för att motivera ett minnesmärke? Det skiljer dem visserligen inte från Vipeholmsanstaltens så kallat ”sinnesslöa” patienter - som har tillägnats såväl en uppmärksammad gobeläng av Ann Böttcher som en minnessten på Norra Kyrkogården i Lund. ”Var resan stormig huru skön är hamnen” står det på den.Min farfar blev inte särskilt gammal, men farmor överlevde Gun med ett drygt halvsekel. Faster Karin, som var varmt religiös, berättade för mig om en händelse som möjligen var ett tidigt tecken på den demens som skulle prägla de sista åren i hennes mammas liv. Det var så att hon började gå runt och leta, öppna garderober och titta bakom dörrar, som om hon tappat bort någonting. Men vad? Det kunde hon inte säga. Till slut tog Karin mod till sig och frågade rakt ut om det var Gun mamma sökte efter? Ja. Det var det. Men hon är i Himlen nu, sa Karin. Är det så? Då är det bra, sa farmor och slutade leta. Mårten Arndtzén

Predikan av Monica Werner 5/11 - 23

Å ena sidan behöver vi likt lejonkungen minnas vem vi är, å andra sidan ska vi samtidigt gå bortom och glömma bort vårt jag, vårt ego. Hur kan dessa två vid handen paradoxala rörelser förlikas? Andlighet på olika plattformar Youtube: https://www.youtube.com/@andlighet Korta klipp: https://www.youtube.com/@andlighetextra Apple podcasts: https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=en Google podcasts: https://podcasts.google.com/feed/aHR0cHM6Ly9hbmNob3IuZm0vcy83OGI5MjVmOC9wb2RjYXN0L3Jzcw Spotify: https://open.spotify.com/show/5CIB4x6sOyceoxShQvnKpZ?si=Hyo1wvOqTqCIKj5-BIXowQ

Del 2. Barndomsvännerna Bernt Karlsson och Fred (Frigga) Skygård åker runt i Trollbäcken och Bollmora och berättar för Ann Sandin-Lindgren vad de minns om sin barndom- och ungdomstid på 40- och 50-talet. Om Kumla skola, Jessie Navin, Hasse Gynge, Södergården, kolmilan, Njupkärs torp, Nyboda gård och förändringen av Bollmora.

Vi tar hela långhelgen i Rossön i kronologisk ordning från nära soppatorsk till brölloppsfesten. Vi fick med lite annat också. Som att Britta Johansson Norgren fått nytt jobb till att vi dragit en vinnare bland våra polers på FBr-sidan.

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

I veckans avsnitt möter jag mentalisten, författaren, föreläsaren, skådespelaren och mycket annat. Henrik Fexeus. Den här mannen har många strängar på sin lyra och vi pratar om hur han som barn hade svårt att läsa av sociala sammanhang men hur det sen blivit hans styrka. Han ger även tips om hur vi kan börja träna på att läsa av andra människor och vikten av att vara nyfiken på andra för att känna att man hamnar rätt i olika sammanhang. Vi pratar om skrivandet av en triologi som han gjort tillsammans med Camilla Läckberg där den tredje och sista boken “Mirage” kommer ut i augusti. Han har fått upp ögonen för att skriva fiktion och jobbar nu på en egen bok där han berättar om hur han skapar karaktärer och situationer i boken. Henrik tipsar oss också om hur vi kan bli bättre på att minnas.Mycket skratt och så många härliga tips som vi alla kan dra nytta av. Missa inte veckans avsnitt!

Författaren och journalisten Bernt Hermele är tillsammans med fotografen Cato Lein aktuell med boken Nakba – Katastrof inför våra ögon (Ordfront förlag), som bygger på intervjuer med människor som upplevde flykten från sina hem i Palestina innan eller under 1948. På arabiska kallas händelserna för den stora katastrofen, Al Nakba. Hör Bernt Hermele berätta om sin drivkraft att ge röst åt människor vars historia i mångt och mycket är begravd under raserade hus och raderade kartor. Omslagsfoto: Mona Bibi. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt berättar Sussie och jag om hur vi kan återskapa kontakten med vår själ och vårt sanna jag. Första steget i läkningsprocessen är att bli medveten om varför denna kontakt har brutits. Ofta har våra föräldrar inte varit så närvarande som vi önskade när vi var små och kunde därför inte heller bekräfta oss och härbärgera våra känslor under våra mest formbara år. Vi blev för anpassningsbara och utvecklade beteendemönster som inte var konstruktiva och som ledde till att vi glömde bort vilka vi var från allra första början. Kontakten med själen är bruten och vi mår dåligt både känslomässigt och fysiskt innan vi påbörjar vår inre resa. Sussie och jag berättar om hur metoden vi använder oss av har utvecklats och hur vi vägleder människor tillbaka till deras sanna jag parallellt med att vi själva fullföljer vår egen inre resa. När vi blir medvetna och får tillgång till den energi som guiderna förmedlar kan vi inte gå emot oss själva längre. Jag berättar även om hur en händelse senaste helg ledde till att mitt "duktig flicka-syndrom" sist och slutligen förändrades.

WAO Church är en kyrka i hjärtat av Stockholm med flera olika locations runt om i Sverige. WAO Church podcast är till för dig som vill lyssna på våra gudstjänster i poddformat varje vecka! Luta dig tillbaka och njut av Guds ord som förvandlar liv! Har du frågor? Kontakta oss på info@waochurch.com eller skriv till oss på sociala medier @waochurch

Att det är viktigt att minnas vilka vi är, särskilt i den tid vi lever i nu, det är både Sussie och jag eniga om. För några veckor sedan testade vi vår egen metod på oss själva. Det var lite konstigt och ovant men väldigt spännande. I detta avsnitt berättar vi om resultaten. Sussie har fått många aha-upplevelser efter sin session. Hon har insett vilken stor tillgång hennes enorma känslighet är i kommunikationen med andra dimensioner, samtidigt som det är en börda ibland att vara så känslig. Den astrologiska tolkning som jag gjorde stärkte dock hennes självacceptans och även acceptens för hur hennes liv har varit och är i dag. När jag hittade orsaken till mitt eget livslånga mönster av att ständigt behöva prestera optimalt och att tävla så förändrades detta en tid efter sessionen. Det känns lite besynnerligt och känns nästan som ett mirakel att bli befriad från detta. I dag kan jag konstatera att jag har mycket roligare när jag INTE tävlar... Vi pratar även om hur vi påverkar våra släktled när vi läker våra sår och vilka ringverkningar det blir när vi väljer att gå in i processer som leder till en djup känslomässig läkning.

Vi berättar allt om vårt stora drop i veckan och hela processen som tagit oss hit! Den 5e maj smäller det, ska bli så kul. Sen pratar vi om hur Maurice är stolt överlevare av Félix spinningklass, AI robotar som tar över världen, och legenden Chat GPTson i Mello. Fullspäckat!

I veckans avsnitt diskuterar vi att gå tillbaka till gamla tv-serier och böcker i senare ålder och identifiera sig med nya karaktärer som ligger mer i fas med var vi befinner oss nu. Ida avslöjar vilken serie hon valt att följa upp en höst tillsammans med The Sopranos med. Pontus har sett Almodóvar-filmen 'Smärta och Ära' från 2019, och tagit med sig repliken "Jag skriver så att jag ska slippa ha det i huvudet". Vad innebär det för ett skapande att vara beroende av lidande, och kan man finna läkning i själva skapandeprocessen? Musiken i podcasten görs av Canto. Välkomna! www.instagram.com/kulturbarnen Art NotesFeelgood för kulturintresserade Pedro Almodóvar - Smärta och Ära Antonio Banderas Penélope Cruz Skriva för att slippa minnas Lykke Li Berwaldhallen Black Country, New Road Mad Men Gilmore Girls Beverly Hills 90210 The Wire Lance Reddick The Office The Bear John Wick 4 Destiny 2 August Strindberg Att omfamna ett vattenfall Henry Miller - Kräftans Vändkrets June Mansfield Anaïs Nin Daniel Silver - C.F. Hill Michelangelos David Florida - Flo Rida Kerstin Ekman - Händelser vid vatten Ia Genberg - Detaljerna Laurie Andersson Andres Lokko 'O Superman'

Allt du vill veta om president Bidens State of the Union-tal. På tisdagskvällen höll USA:s president Joe Biden sitt årliga State of the Union-tal. Biden lyfte sina framgångar och fokuserade bland annat på den jämförelsevis låga arbetslösheten i USA.Han sträckte också ut en hand till Republikanerna och uppmanade dem att samarbeta för att få mer gjort. När han däremot anklagade dem för vilja kapa i centrala välfärdssystem buade flera republikaner och kongressledamoten Marjorie Taylor Greene ropade att presidenten var en lögnare.Kinesisk spionballong över USAJoe Bidens stora tal kommer dagar efter en diplomatisk kris briserat mellan USA och Kina. En kinesisk ballong som pekats ut som ett spionverktyg sköts ner efter att i flera dagar har flugit över amerikansk mark.Som ett resultat av händelsen ställde USA:s utrikesminister Anthony Blinken in sin planerade resa till Kina. Hur allvarlig är händelsen? Vi har med oss Sveriges Radios Kinakorrespondent Björn Djurberg för att reda ut.Medverkande: Ginna Lindberg, USA-kommentator på Ekot, Cecilia Khavar, USA-korrespondent och Björn Djurberg, Kinakorrespondent.Programledare: Sara StenholmProducent: Viktor MattssonTekniker: Lotta Linde-Rahr

Att sätta strukturen är en sak - att komma ihåg strukturen du satt efter några veckor är en annan.  I detta avsnitt, nr 617, delar jag med mig av vad du kan göra för att få ut mesta möjliga effekt av strukturen du satt. Hur har du gjort för att påminna dig om vad för struktur du format? Skriv till mig och berätta. Jag ser fram emot att höra av dig. Vill du veta hur jag (och ChatGPT) tycker att strukturen känns? Klart! finns också som veckobrev till din mejl, för dig som hellre läser än lyssnar (eller gör både ock!).

Det började som en podd inför riksdagsvalet men utvecklades till mycket mer. Vi hör Katherines och Davids första staplande ord i podden och Lovas teknik för hon fått fram förra årets alla scoop hon legat bakom. Vi hör några av Moas geniala spaningar med ljud från hennes rika ljudbank och förstås det mesta om svensk inrikes politik under ett år som inte varit likt något annat år. Det har gått ett år med podden! Vi tittar tillbaka och minns de bästa stunderna från första året. I den här podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening där de pratar om politik och lite annat. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från P3 Klubben. Producent: Sukran KavakDigital redaktör: Anton LundholmProgrammet spelades in 21 december 2022.

Ski Classics, Bad Gastein 2022 är minst sagt en premiärhelg att minnas! Vi ser tillbaka på en fantastisk helg där vi kammar hem både den gula, gröna och rosa ledarvästen. Lägg därtill en teamprestation utan dess like, en seger i söndagens lopp, topprestationer av både Nils och Alvar och mycket mer! Podden rullar vidare med uppsnack inför morgondagens tävling i La Venosta där vi hoppas få skriva ny historia! 

I veckans morgonandakter pratar Susanne Dahl, universitetspräst i Umeå, om den avskalade hösten och en blick som ser lite klarare. Det är november och allhelgonatid och de avklädda träden gör livet naknare. Kanske går stegen tyngre, men blicken ser längre och söker efter det som ger ljus och hopp.- Jag tänder ljus för oss som sörjer. Vi som är kvar i de levandes land. För dig som alldeles nyss förlorat. Som ännu försöker förhandla, få tillbaka. För dig som inte kan släppa taget. För dig som inte kan sörja, som måste skydda, täta sprickorna, hålla ihop för att du måste orka. För dig som går genom stumma dagar, befinner dig på en plats dit varken tårarna eller leendet når. Gud, förbarma dig över oss, säger Susanne Dahl i andakten.TextMatteusevangeliet 5:1-4Musik20:17 - Ólafur Arnalds, Nils FrahmProducent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: Du har fått ett nytt minne. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Leksand besegrade Luleå hemma med 4-2. Men den stora händelsen den här kvällen var hyllningen av Tobias Forsberg som dessutom gästar podden!    

Medan Ukraina skjuts sönder och samman försöker befolkningen överleva. Många har sökt sig under jord – till fuktiga källarlokaler eller tunnelbanans övergivna stationer. Läkaren Lisa Searle tillbringade några veckor i Charkivs tunnelbanesystem, tillsammans med tusentals desperata människor. Här är hennes berättelse.

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: Du har fått ett nytt minne. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Behöver du minnas för att släppa dig själv fri? Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på Mail: marika@varamedveten.se Hemsida: http://www.varamedveten.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/c/MarikaLarsTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper --- Send in a voice message: https://anchor.fm/marika-tapper/message

1945 fälldes två atombomber över Hiroshima och Nagasaki i Japan. Attackerna slog ut städerna och dödade över 200 000 personer. Kriget i Ukraina har återigen satt fokus på kärnvapenfrågan. Men vad har världen lärt sig av historien? Hur nära var det att kärnvapen avfyrades under Kuba-krisen? Och vad spelar sanktioner egentligen för roll? I det här avsnittet möter du Peter Wallensteen, professor och pionjär inom fredsforskningen. Dessutom får du höra hur det var när Peter som ung student blev inbjuden till samma fest som Alva Myrdal.  Researching Peace - en podcast från Uppsala universitet och institutionen för freds- och konfliktforskning.    

Vi snackar med IFBB Pro Minna Pajulahti och kollar hur läget är. Hur går träningen nu? Vad är hennes nästa mål? Dessutom kollar vi Minnas take på hur kvinnlig bodybuilding mår. Allt detta och mycket mer blandat med skratt och anekdoter. 00:04:01 - Minna in Tyngre Old School: ämnen och gäster som motiverar och inspirerar med träningen som en röd tråd. Alla våra gäster har en historia att berätta som både rör och berör – med Fredrik Age & Ashkan Aghili. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Nyårsafton och sista dagen på 2021. Chans att reflektera och sammanfatta det år som gått. Minnas fina minnen, framgång som såväl motgång som alla gjort oss starkare och klokare förhoppningsvis

Instagram:AlexandrapajovicEmiliarengifoPoddenarligttalat Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Igen påminnas om vilka vi är ❤️❤️❤️

Vilket land var först med att på allvar försöka stoppa slaveriet? Det borde alla veta, tycker Kvartals vetenskapsredaktör, Henrik Höjer. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

. 11/11 11:11 . Der händer nu. Exakt nu. Och du är en del av det. Own the night. Own the day.

I veckans avsnitt av bröllopstankar pratar jag om vad man ska tänka på när man bokar sin bröllopsfotograf. Varför är det egentligen så dyrt att boka en fotograf, vad är det som ingår? Och hur hittar man  rätt fotograf från början? Räcker det att hitta någon man tycker om på instagram? Allt detta och mycket mer går jag igenom, efter det här avsnittet hoppas jag att ni ska vara helt lugna i ert beslut om att boka en fotograf. Tipsa gärna  om framtida gäster eller ämnen som ni skulle vilja att jag tog upp! Eller ställ frågor och lämna feedback. Ni når mig lättast på Instagram.https://www.instagram.com/isabellasevent/Och när ni har läst såhär långt - snälla lämna ett betyg och omdöme så hjälper du mig och podden att nå ut till fler.  Tack för att ni har lyssnat, vi hörs om en vecka!

I år är det 20 år sedan 11-septemberattackenra. Det betyder också att det är 20 år sedan USA började föra sitt globala krig mot terrorismen. Men hur har de här två decennierna format världen? Vad har vunnits och vad har förlorats? Och hur kommer vi minnas den här delen av historien?Medverkande:Bitte Hammargren, associerad senior medarbetare vid UI:s MENA-program.Anders Persson, universitetslektor vid Linneuniversitetet.Redaktör och programledare: Jonas Löfvenberg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Påminnas och påminnas ❤️❤️❤️❤️❤️

Avsnitt 111: Du vet att det är bokfest i Stockholm sista helgen i augusti, men du vet inte riktigt hur du ska få överblick. Lugn. Journalisten har koll.   Har man, som vi, legat i radioskugga i åtta veckor finns det garanterat massor av händelser i bokbranschen som behöver lyftas upp. Så vi kör ett … Continue reading Vi ger er en överblick över Stockholms bokhelg, lyfter fram händelser att minnas från sommaren och konstaterar att nya sätt att arbeta inte alltid tas emot med blida ögon. →