Podcasts about minnas

Juniornyheterna om elever på Glunten Montessoriskola som springer ett lopp för att minnas sin vän Milton som dött i cancer. Vi pratar också om att en 20-åring häktas för trippelmorden i Uppsala, och att metern fyller 150 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Återkom till denna när du vill påminnas om ditt varande

Oskar sätter Madelene och Mattias på prov i ett quiz om 2024. Hur långt fick folk gå för att Paulina Brandberg inte skulle råka få syn på en fruktad banan? Exakt hur bisarrt är da Costa-fallet? Och kommer Oskar och Mattias överleva 2025 med tanke på deras levnadsvanor?

Ett sätt att vända vår tids överkonsumtion ryggen och bana väg för en annan konsumtionskultur kring mode är att sakta ned, minnas plagg och deras betydelser. Att tänka igenom hur det har varit att erfara världen med plaggen eller hur plaggen gett oss en skjuts på vägen när vi tagit ett nytt steg i livet. Hur var det när vi skaffade oss plagget? Varför valde vi just det plagget? Vad betydde det för oss då? Hur känner vi inför plagget idag? Vi kan minnas mode på ett individuellt plan, men också på ett kollektivt plan, genom samlingar och arkiv. I det senare fallet tar någon på sig rollen som uttolkare. Och det gäller att kureringen då väcker genklang hos andra. I dagens avsnitt träffar vi Philip Warkander, lektor i modevetenskap vid Högskolan i Borås och författare till boken Modeminne (tillsammans med Hanna Wittrock). Vår utsända på andra sidan Atlanten, modejournalisten Sofia Hedström de Leo, möter Malin Landaeus, ägare till Malin Landaeus Select Vintage Collections, en vintagebutik och ett modearkiv i Brooklyn, som används av designers från hela världen, så som Chloé och Alaïa. Programmet leds av Jenny Lantz, docent i företagsekonomi med inriktning på kulturekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Inslaget med Malin Landaeus är gjort av Sofia Hedström de Leo. Bakom podden står också forskaren Tina Sendlhofer, Stockholm Environment Institute. Tack för att du lyssnar! Följ oss gärna på Instagram.

Simon Bank gästar Sportbladet Allsvenskan och summerar den allsvenska säsongen hittills, med fyra omgångar kvar att spela. Dessutom analys av Jon Dahl Tomassons svenska landslag inför Nations League-mötena med Slovakien och Estland. Med: Oskar Kiisk, Daniel Kristoffersson och Simon Bank.

Torbens datter Minnas bamser har endelig fået et W.C. Uffe forstår hverken Jokeren på svampe, kristne Casper Christensen eller lommepengebegrænsning på klassetur. Derudover er vores to komikere i dag sure over deres Instagram er ramt af censur på et meget spinkelt grundlag.

Kvinnorna blir ofta glömda när historia skrivs. (NWT 2018-12-08)

13 maj. Eurovision song contest i Malmö är över. Nu återstår kampen om historieskrivningen. Det säger Peter Wennblad när han diskuterar sångtävlingen, protesterna och politiken kring dem med Paulina Neuding. Andreas Ericson leder samtalet.

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947. Umedalens sjukhus.Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt, vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet, sommaren 1944.”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök. Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma” står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.Men Guns anfall var periodvis både frekventa och allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år sedan.Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam, körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i journalen.Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå, drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och ”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken lystrade.1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att sätta ett av sina barn på anstalt.Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat de håller i sina kupade händer.Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som faster Gun var när hon dog, hösten 1951. Drygt tre och ett halvt år tillbringade hon på Umedalens sjukhus, och någon rolig tid var det inte av journalen att döma. När jag läser den ser jag sköterskor i stärkta uniformer som snörper på munnen framför mig. De epileptiska anfallen upphör så gott som helt men Gun mår inte bra på sjukhuset och ligger det mesta av tiden på den heloroliga avdelningen.Det här är under de år Umedalen blir ledande i landet på att utföra lobotomier: efterkrigstidens progressiva men experimentella, psykiatriska kirurgi, belönad med Nobelpriset 1949. Ingreppets tydligaste effekt var att patienterna blev mer lättskötta, vilket ibland också var det uttryckliga motivet för det. Majoriteten av dem som lobotomerades var kvinnor, och ingrepp förekom på både epileptiker och barn. Drygt 7 procent avled under eller till följd av operation. 1951 utfördes 162 lobotomier på Umedalen.Men inte på Gun, som i stället avled till följd av akut lunginflammation. Vilket hon 1951 faktiskt var ensam i Sverige om att dö av, som kvinna i åldersgruppen 15–19, enligt Statistiska Centralbyrån. Någon av de stränga sköterskorna kanske glömde att stänga ett salsfönster? Vad vet jag. Faster Gun blev 15 år gammal.Mentalsjukhuset stängdes i slutet av 1980-talet, men jag minns den kusliga laddning som svävade över Umedalen, namnet och platsen. Det hade ingenting med Gun att göra: eftersom familjen inte talade om henne, blev jag inte medveten om att hon funnits förrän långt senare. Men det var bland annat för att tvätta bort dårhusstämpeln som en skulpturpark började anläggas här på 90-talet. I dag står ett fyrtiotal permanenta skulpturer här, några av internationella stjärnor som Louise Bourgeois, Anish Kapoor och Jaume Plensa.Men trots att samtidskonsten länge älskat att gräva i det förflutna, och gärna just där den står, så påminner bara något enstaka verk i parken uttryckligen om den vård som bedrevs här, och inte ett enda om lobotomierna och deras offer. Det hade nog stått i strid med parkens syfte att – i K-samhällets anda – öka områdets attraktivitet för barnfamiljer och företag. Kanske är människor som lider av schizofreni, och som utgjorde majoriteten av de som lobotomerades här, inte en tillräckligt röststark eller politiskt intressant grupp för att motivera ett minnesmärke? Det skiljer dem visserligen inte från Vipeholmsanstaltens så kallat ”sinnesslöa” patienter - som har tillägnats såväl en uppmärksammad gobeläng av Ann Böttcher som en minnessten på Norra Kyrkogården i Lund. ”Var resan stormig huru skön är hamnen” står det på den.Min farfar blev inte särskilt gammal, men farmor överlevde Gun med ett drygt halvsekel. Faster Karin, som var varmt religiös, berättade för mig om en händelse som möjligen var ett tidigt tecken på den demens som skulle prägla de sista åren i hennes mammas liv. Det var så att hon började gå runt och leta, öppna garderober och titta bakom dörrar, som om hon tappat bort någonting. Men vad? Det kunde hon inte säga. Till slut tog Karin mod till sig och frågade rakt ut om det var Gun mamma sökte efter? Ja. Det var det. Men hon är i Himlen nu, sa Karin. Är det så? Då är det bra, sa farmor och slutade leta. Mårten Arndtzén

Predikan av Monica Werner 5/11 - 23

Å ena sidan behöver vi likt lejonkungen minnas vem vi är, å andra sidan ska vi samtidigt gå bortom och glömma bort vårt jag, vårt ego. Hur kan dessa två vid handen paradoxala rörelser förlikas? Andlighet på olika plattformar Youtube: https://www.youtube.com/@andlighet Korta klipp: https://www.youtube.com/@andlighetextra Apple podcasts: https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=en Google podcasts: https://podcasts.google.com/feed/aHR0cHM6Ly9hbmNob3IuZm0vcy83OGI5MjVmOC9wb2RjYXN0L3Jzcw Spotify: https://open.spotify.com/show/5CIB4x6sOyceoxShQvnKpZ?si=Hyo1wvOqTqCIKj5-BIXowQ

Del 2. Barndomsvännerna Bernt Karlsson och Fred (Frigga) Skygård åker runt i Trollbäcken och Bollmora och berättar för Ann Sandin-Lindgren vad de minns om sin barndom- och ungdomstid på 40- och 50-talet. Om Kumla skola, Jessie Navin, Hasse Gynge, Södergården, kolmilan, Njupkärs torp, Nyboda gård och förändringen av Bollmora.

Vi tar hela långhelgen i Rossön i kronologisk ordning från nära soppatorsk till brölloppsfesten. Vi fick med lite annat också. Som att Britta Johansson Norgren fått nytt jobb till att vi dragit en vinnare bland våra polers på FBr-sidan.

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

I veckans avsnitt möter jag mentalisten, författaren, föreläsaren, skådespelaren och mycket annat. Henrik Fexeus. Den här mannen har många strängar på sin lyra och vi pratar om hur han som barn hade svårt att läsa av sociala sammanhang men hur det sen blivit hans styrka. Han ger även tips om hur vi kan börja träna på att läsa av andra människor och vikten av att vara nyfiken på andra för att känna att man hamnar rätt i olika sammanhang. Vi pratar om skrivandet av en triologi som han gjort tillsammans med Camilla Läckberg där den tredje och sista boken “Mirage” kommer ut i augusti. Han har fått upp ögonen för att skriva fiktion och jobbar nu på en egen bok där han berättar om hur han skapar karaktärer och situationer i boken. Henrik tipsar oss också om hur vi kan bli bättre på att minnas.Mycket skratt och så många härliga tips som vi alla kan dra nytta av. Missa inte veckans avsnitt!

Författaren och journalisten Bernt Hermele är tillsammans med fotografen Cato Lein aktuell med boken Nakba – Katastrof inför våra ögon (Ordfront förlag), som bygger på intervjuer med människor som upplevde flykten från sina hem i Palestina innan eller under 1948. På arabiska kallas händelserna för den stora katastrofen, Al Nakba. Hör Bernt Hermele berätta om sin drivkraft att ge röst åt människor vars historia i mångt och mycket är begravd under raserade hus och raderade kartor. Omslagsfoto: Mona Bibi. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt berättar Sussie och jag om hur vi kan återskapa kontakten med vår själ och vårt sanna jag. Första steget i läkningsprocessen är att bli medveten om varför denna kontakt har brutits. Ofta har våra föräldrar inte varit så närvarande som vi önskade när vi var små och kunde därför inte heller bekräfta oss och härbärgera våra känslor under våra mest formbara år. Vi blev för anpassningsbara och utvecklade beteendemönster som inte var konstruktiva och som ledde till att vi glömde bort vilka vi var från allra första början. Kontakten med själen är bruten och vi mår dåligt både känslomässigt och fysiskt innan vi påbörjar vår inre resa. Sussie och jag berättar om hur metoden vi använder oss av har utvecklats och hur vi vägleder människor tillbaka till deras sanna jag parallellt med att vi själva fullföljer vår egen inre resa. När vi blir medvetna och får tillgång till den energi som guiderna förmedlar kan vi inte gå emot oss själva längre. Jag berättar även om hur en händelse senaste helg ledde till att mitt "duktig flicka-syndrom" sist och slutligen förändrades.

WAO Church är en kyrka i hjärtat av Stockholm med flera olika locations runt om i Sverige. WAO Church podcast är till för dig som vill lyssna på våra gudstjänster i poddformat varje vecka! Luta dig tillbaka och njut av Guds ord som förvandlar liv! Har du frågor? Kontakta oss på info@waochurch.com eller skriv till oss på sociala medier @waochurch

Att det är viktigt att minnas vilka vi är, särskilt i den tid vi lever i nu, det är både Sussie och jag eniga om. För några veckor sedan testade vi vår egen metod på oss själva. Det var lite konstigt och ovant men väldigt spännande. I detta avsnitt berättar vi om resultaten. Sussie har fått många aha-upplevelser efter sin session. Hon har insett vilken stor tillgång hennes enorma känslighet är i kommunikationen med andra dimensioner, samtidigt som det är en börda ibland att vara så känslig. Den astrologiska tolkning som jag gjorde stärkte dock hennes självacceptans och även acceptens för hur hennes liv har varit och är i dag. När jag hittade orsaken till mitt eget livslånga mönster av att ständigt behöva prestera optimalt och att tävla så förändrades detta en tid efter sessionen. Det känns lite besynnerligt och känns nästan som ett mirakel att bli befriad från detta. I dag kan jag konstatera att jag har mycket roligare när jag INTE tävlar... Vi pratar även om hur vi påverkar våra släktled när vi läker våra sår och vilka ringverkningar det blir när vi väljer att gå in i processer som leder till en djup känslomässig läkning.

Vi berättar allt om vårt stora drop i veckan och hela processen som tagit oss hit! Den 5e maj smäller det, ska bli så kul. Sen pratar vi om hur Maurice är stolt överlevare av Félix spinningklass, AI robotar som tar över världen, och legenden Chat GPTson i Mello. Fullspäckat!

I veckans avsnitt diskuterar vi att gå tillbaka till gamla tv-serier och böcker i senare ålder och identifiera sig med nya karaktärer som ligger mer i fas med var vi befinner oss nu. Ida avslöjar vilken serie hon valt att följa upp en höst tillsammans med The Sopranos med. Pontus har sett Almodóvar-filmen 'Smärta och Ära' från 2019, och tagit med sig repliken "Jag skriver så att jag ska slippa ha det i huvudet". Vad innebär det för ett skapande att vara beroende av lidande, och kan man finna läkning i själva skapandeprocessen? Musiken i podcasten görs av Canto. Välkomna! www.instagram.com/kulturbarnen Art NotesFeelgood för kulturintresserade Pedro Almodóvar - Smärta och Ära Antonio Banderas Penélope Cruz Skriva för att slippa minnas Lykke Li Berwaldhallen Black Country, New Road Mad Men Gilmore Girls Beverly Hills 90210 The Wire Lance Reddick The Office The Bear John Wick 4 Destiny 2 August Strindberg Att omfamna ett vattenfall Henry Miller - Kräftans Vändkrets June Mansfield Anaïs Nin Daniel Silver - C.F. Hill Michelangelos David Florida - Flo Rida Kerstin Ekman - Händelser vid vatten Ia Genberg - Detaljerna Laurie Andersson Andres Lokko 'O Superman'

Allt du vill veta om president Bidens State of the Union-tal. På tisdagskvällen höll USA:s president Joe Biden sitt årliga State of the Union-tal. Biden lyfte sina framgångar och fokuserade bland annat på den jämförelsevis låga arbetslösheten i USA.Han sträckte också ut en hand till Republikanerna och uppmanade dem att samarbeta för att få mer gjort. När han däremot anklagade dem för vilja kapa i centrala välfärdssystem buade flera republikaner och kongressledamoten Marjorie Taylor Greene ropade att presidenten var en lögnare.Kinesisk spionballong över USAJoe Bidens stora tal kommer dagar efter en diplomatisk kris briserat mellan USA och Kina. En kinesisk ballong som pekats ut som ett spionverktyg sköts ner efter att i flera dagar har flugit över amerikansk mark.Som ett resultat av händelsen ställde USA:s utrikesminister Anthony Blinken in sin planerade resa till Kina. Hur allvarlig är händelsen? Vi har med oss Sveriges Radios Kinakorrespondent Björn Djurberg för att reda ut.Medverkande: Ginna Lindberg, USA-kommentator på Ekot, Cecilia Khavar, USA-korrespondent och Björn Djurberg, Kinakorrespondent.Programledare: Sara StenholmProducent: Viktor MattssonTekniker: Lotta Linde-Rahr

Att sätta strukturen är en sak - att komma ihåg strukturen du satt efter några veckor är en annan.  I detta avsnitt, nr 617, delar jag med mig av vad du kan göra för att få ut mesta möjliga effekt av strukturen du satt. Hur har du gjort för att påminna dig om vad för struktur du format? Skriv till mig och berätta. Jag ser fram emot att höra av dig. Vill du veta hur jag (och ChatGPT) tycker att strukturen känns? Klart! finns också som veckobrev till din mejl, för dig som hellre läser än lyssnar (eller gör både ock!).

Det började som en podd inför riksdagsvalet men utvecklades till mycket mer. Vi hör Katherines och Davids första staplande ord i podden och Lovas teknik för hon fått fram förra årets alla scoop hon legat bakom. Vi hör några av Moas geniala spaningar med ljud från hennes rika ljudbank och förstås det mesta om svensk inrikes politik under ett år som inte varit likt något annat år. Det har gått ett år med podden! Vi tittar tillbaka och minns de bästa stunderna från första året. I den här podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening där de pratar om politik och lite annat. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från P3 Klubben. Producent: Sukran KavakDigital redaktör: Anton LundholmProgrammet spelades in 21 december 2022.

Ski Classics, Bad Gastein 2022 är minst sagt en premiärhelg att minnas! Vi ser tillbaka på en fantastisk helg där vi kammar hem både den gula, gröna och rosa ledarvästen. Lägg därtill en teamprestation utan dess like, en seger i söndagens lopp, topprestationer av både Nils och Alvar och mycket mer! Podden rullar vidare med uppsnack inför morgondagens tävling i La Venosta där vi hoppas få skriva ny historia! 

I veckans morgonandakter pratar Susanne Dahl, universitetspräst i Umeå, om den avskalade hösten och en blick som ser lite klarare. Det är november och allhelgonatid och de avklädda träden gör livet naknare. Kanske går stegen tyngre, men blicken ser längre och söker efter det som ger ljus och hopp.- Jag tänder ljus för oss som sörjer. Vi som är kvar i de levandes land. För dig som alldeles nyss förlorat. Som ännu försöker förhandla, få tillbaka. För dig som inte kan släppa taget. För dig som inte kan sörja, som måste skydda, täta sprickorna, hålla ihop för att du måste orka. För dig som går genom stumma dagar, befinner dig på en plats dit varken tårarna eller leendet når. Gud, förbarma dig över oss, säger Susanne Dahl i andakten.TextMatteusevangeliet 5:1-4Musik20:17 - Ólafur Arnalds, Nils FrahmProducent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: Du har fått ett nytt minne. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Leksand besegrade Luleå hemma med 4-2. Men den stora händelsen den här kvällen var hyllningen av Tobias Forsberg som dessutom gästar podden!    

Medan Ukraina skjuts sönder och samman försöker befolkningen överleva. Många har sökt sig under jord – till fuktiga källarlokaler eller tunnelbanans övergivna stationer. Läkaren Lisa Searle tillbringade några veckor i Charkivs tunnelbanesystem, tillsammans med tusentals desperata människor. Här är hennes berättelse.

Min alldeles för smarta mobiltelefon meddelar mig då och då: Du har fått ett nytt minne. "Det vet du ingenting om", svarar jag då men klickar fram bilden ändå. Om Lida Starodubtseva:Lida Starodubtseva är skönlitterär översättare, skribent och lärare. Född 1982 i ryska Karelen, bor i nordöstra Skåne. Skriver mest på sitt andraspråk svenska, översätter egna och andras texter till modersmålet ryska, läser högt i finska ordböcker för att få höra mormors språk. Tror att allt tänkande och skrivande egentligen är översättning, fram och tillbaka, i all oändlighet.Producent Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se

Behöver du minnas för att släppa dig själv fri? Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på Mail: marika@varamedveten.se Hemsida: http://www.varamedveten.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/c/MarikaLarsTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper --- Send in a voice message: https://anchor.fm/marika-tapper/message

1945 fälldes två atombomber över Hiroshima och Nagasaki i Japan. Attackerna slog ut städerna och dödade över 200 000 personer. Kriget i Ukraina har återigen satt fokus på kärnvapenfrågan. Men vad har världen lärt sig av historien? Hur nära var det att kärnvapen avfyrades under Kuba-krisen? Och vad spelar sanktioner egentligen för roll? I det här avsnittet möter du Peter Wallensteen, professor och pionjär inom fredsforskningen. Dessutom får du höra hur det var när Peter som ung student blev inbjuden till samma fest som Alva Myrdal.  Researching Peace - en podcast från Uppsala universitet och institutionen för freds- och konfliktforskning.    

Vi snackar med IFBB Pro Minna Pajulahti och kollar hur läget är. Hur går träningen nu? Vad är hennes nästa mål? Dessutom kollar vi Minnas take på hur kvinnlig bodybuilding mår. Allt detta och mycket mer blandat med skratt och anekdoter. 00:04:01 - Minna in Tyngre Old School: ämnen och gäster som motiverar och inspirerar med träningen som en röd tråd. Alla våra gäster har en historia att berätta som både rör och berör – med Fredrik Age & Ashkan Aghili. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Nyårsafton och sista dagen på 2021. Chans att reflektera och sammanfatta det år som gått. Minnas fina minnen, framgång som såväl motgång som alla gjort oss starkare och klokare förhoppningsvis

Instagram:AlexandrapajovicEmiliarengifoPoddenarligttalat Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Igen påminnas om vilka vi är ❤️❤️❤️

Vilket land var först med att på allvar försöka stoppa slaveriet? Det borde alla veta, tycker Kvartals vetenskapsredaktör, Henrik Höjer. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

. 11/11 11:11 . Der händer nu. Exakt nu. Och du är en del av det. Own the night. Own the day.

I veckans avsnitt av bröllopstankar pratar jag om vad man ska tänka på när man bokar sin bröllopsfotograf. Varför är det egentligen så dyrt att boka en fotograf, vad är det som ingår? Och hur hittar man  rätt fotograf från början? Räcker det att hitta någon man tycker om på instagram? Allt detta och mycket mer går jag igenom, efter det här avsnittet hoppas jag att ni ska vara helt lugna i ert beslut om att boka en fotograf. Tipsa gärna  om framtida gäster eller ämnen som ni skulle vilja att jag tog upp! Eller ställ frågor och lämna feedback. Ni når mig lättast på Instagram.https://www.instagram.com/isabellasevent/Och när ni har läst såhär långt - snälla lämna ett betyg och omdöme så hjälper du mig och podden att nå ut till fler.  Tack för att ni har lyssnat, vi hörs om en vecka!

I år är det 20 år sedan 11-septemberattackenra. Det betyder också att det är 20 år sedan USA började föra sitt globala krig mot terrorismen. Men hur har de här två decennierna format världen? Vad har vunnits och vad har förlorats? Och hur kommer vi minnas den här delen av historien?Medverkande:Bitte Hammargren, associerad senior medarbetare vid UI:s MENA-program.Anders Persson, universitetslektor vid Linneuniversitetet.Redaktör och programledare: Jonas Löfvenberg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Påminnas och påminnas ❤️❤️❤️❤️❤️

Avsnitt 111: Du vet att det är bokfest i Stockholm sista helgen i augusti, men du vet inte riktigt hur du ska få överblick. Lugn. Journalisten har koll.   Har man, som vi, legat i radioskugga i åtta veckor finns det garanterat massor av händelser i bokbranschen som behöver lyftas upp. Så vi kör ett … Continue reading Vi ger er en överblick över Stockholms bokhelg, lyfter fram händelser att minnas från sommaren och konstaterar att nya sätt att arbeta inte alltid tas emot med blida ögon. →

Vad har du varit med om i sommar som du kommer bära med dig lång tid framöver? I kväll plockar vi fram de mest minnesvärda ögonblicken från sommaren som gått. När du i framtiden tänker tillbaka på sommaren 2021, vad är det du kommer minnas starkast? Är det en ny bekantskap, en resa, ett kvällsdopp eller ett kärt återseende? Du kanske äntligen har kunnat träffat släkten, för första gången på länge? Har du svettats i värmeböljan, eller sett vattnet forsa in i källaren under de senaste dagarnas översvämningar? Satt du och bet på naglarna under OS-finalen i fotboll, eller är du en av många som upptäckt nya resmål i Sverige under semestern? Kanske har du varit med om någon dramatisk händelse, en födsel, ett uppbrott eller en insikt. Eller så inte mycket alls hänt och det är just det som är så skönt? Vad kommer du minnas från sommaren som gått? Varmt välkommen att dela med dig! Kvällens programledare är Amie Bramme Sey och telefonnumret 020-22 10 30.

Maten vi lagar och äter är så mycket mer än bara föda, det kan också väcka minnen till liv och få oss att känna samhörighet, hemlängtan eller ren glädje. Vad har du för matminnen? Brödet som smakar barndom, skolbespisningens överkokta potatis eller maten som tar dig tillbaka till ditt ursprungliga hemland - vilken maträtt väcker känslor och minnen hos dig? Har du smakat något riktigt märkligt på en resa eller råkat vidbränna maten till den där finmiddagen du skulle bjuda på? Varmt välkommen att höra av dig till Karlavagnen som ikväll leds av Zeina Mourtada!

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Minna Freimane ir sieviete, kura 19. gadsimtā varēja ceļot, pateicoties tam, ka pavadīja ģimenes kā mājskolotāja vai kambarjumprava. Viņa sūtīja savus ceļojumu parakstus tā laika avīzēm, un tādēļ mums šodien ir iespējams sekot šiem ceļojumiem uz Kaukāzu, pa Eiropas pilsētām, uz Ēģipti. Zita Kārkla ir pētniece, kura rakstījusi ievadu un komentārus grāmatai „Par piemiņu. Minnas Freimanes ceļa apraksti”. Izdevis LU Literatūras, Folkloras un mākslas institūta apgāds. „Radio mazajā lasītavā” fragmentus no Minnas Freimanes ceļa aprakstiem lasa Gundars Āboliņš, ar Zitu Kārklu sarunājas Ingvilda Strautmane. Raidījumu atbalsta: Stāstu par 19. gadsimta ceļotājām un Minnas Freimanes piezīmēm klausies arī Kultūras rondo.  

- Jag såg en dokumentär om klipp-pytonormen som funnits i 60 miljoner år. Om jag försöker tänka mig denna tidsrymd FRAMÅT kommer då någon att minnas att människan var här? Hans-Ola Stenlund är skådespelare och pjäsförfattare. Han kommer från Skellefteå och bor nu i Umeå. Hans-Ola har arbetat i Stockholm, Göteborg och Malmö. Producent Gunilla Nordlund tankar@sverigesradio.se

19. gadsimta ceļotājas – sievietes un viņu ceļojumu iespaidi. Pirmā kara ziņotāja – Minna Freimane. LU Literatūras, Folkloras un mākslas institūta apgādā izdota grāmata „Par piemiņu. Minnas Freimanes ceļa apraksti”. „No Marseles tāļāk braucot uz Kanni … Ķeizarienes villa stāv pie pašas jūras. Otrā pusē pacēlās augsti kalni un neļauj asiem vējiem šai vietiņai tuvoties.iesānis izplatās jauki dārzi, viens, ar apelsīnu un citiem kokiem, pieslienās pie pašas muiželes. Rozes stāvēja pilnos ziedos,” – tā 19. gadsimtā raksta ceļotāja, literāte, mājskolototāja un kambarjumprava Minna Freimane. Kultūras rondo studijā viņas ceļojumus atklāj grāmatas ievada un komentāru autore Zita Kārkla. Minna Freimane (1847–?), mājskolotāja, kambarjumprava, literāte un ceļotāja, bija savam laikam neparasta personība. 19. gadsimta 70. gados viņa pati pelnīja sev iztiku, mācēja vairākas svešvalodas, interesējās par vēsturi un kultūru, uzstājās ar publiskām runām un pašmācības ceļā nodarbojās ar studijām bibliotēkās. Viņa apceļoja plašas teritorijas – Kaukāzu, Rietumeiropu un Ēģipti –, par saviem ceļojumiem rakstīja un aprakstus publicēja. Taču šodien latviešu literatūras un kultūras vēsturē viņa pieder pie aizmirstajām personībām. Grāmatā "Par piemiņu. Minnas Freimanes ceļa apraksti" vienkopus lasāmi ceļojumu apraksti, kas publicēti no 1878. līdz 1886. gadam, laikā, kad ceļošana strauji kļuva par nodarbi, kas pieejama arvien lielākam cilvēku skaitam, nojaucot robežas starp sociālajām kārtām, tautībām un dzimumiem. Grāmatu papildina teksta komentāri, ievada eseja, kurā aplūkota autores biogrāfija, un ilustrācijas. Grāmatas māksliniece Vivianna Maria Stanislavska.

Kärt problem. Man läser och läser och läser, men ändå verkar det inte vilja fastna. Känslan av att vara lite smådum infinner sig när texten har malts igenom tre gånger och ingenting har satt sig. Lugn. Det finns enkla knep att ta till. Så minns du allt du läser lättare Visst är det bra att ha stödsystem som kalendrar och att-göra-listor, kanske i en finurlig app som påminner dig med ett (inte så) diskret pip. Men när du pluggar vill du ju få in saker i långtidsminnet, utan hjälpmedel. Det finns en hel del tips och tricks att ta till. För det första behöver du fixera din uppmärksamhet. Fokus behövs när information skall flyttas från kortidsminnet till långtidsminnet. Det innebär att du får mycket lättare att minnas när sådana saker som tar din uppmärksamhet rensas bort: ljud, rörelser, notiser på mobiltelefonen etcetera. Om du pluggar såsom det beskrevs i avsnitt 67, är det ju faktiskt bara 25 minuter åt gången som du behöver vara utan instagram, det är jag helt säker på att du klarar. För det andra, undvik råplugg på slutet av kursen. Det sämsta du kan göra för minnet är att försöka pressa in allt på slutet. Mina studenter fick alltid rådet att göra lite tvärtom: de två sista dagarna innan en tenta ska allting vara färdigläst, och man ska då bara ägna sig åt lätta repetitioner av materialet och i övrigt skapa bra förutsättningar för tentan genom att sova ordentligt, ta promenader och liknande. Hjärnan gillar inte råplugg. Visst, det funkar kanske till tentan - men du vill ju att det du läser ska bosätta sig i långtidsminnet, eller hur? För det tredje älskar hjärnan struktur och organisation av innehåll. Därför bör du undersöka - vilka begrepp hänger samman med andra? Hur kan koncepten i kursen relateras till varandra? En lyssnare hörde av sig för ett tag sedan och berättade att hen hade en postit-vägg, där nya begrepp från föreläsningar och litteratur sattes upp och grupperades och relaterades till varandra. Det skapas ett sammanhang för faktaunderlagen du skall minnas, och det ÄLSKAR hjärnan. För det fjärde - använd minnestricks. Det blir en brygga mellan kortidsminnet och långtidsminnet. Kanske minns du din tidiga skolgång när du fick lära dig ordningen på planeterna i solsystemet eller hallands åar med hjälp av en ramsa? Kanske du minns akronymer bättre? Akronymer är ett ord där varje bokstav står för något (precis som min egen SITRA-modell). Mattias Ribbing har skrivit alldeles utmärkta böcker på det här temat. Fördelen med hans böcker är att de inte bara använder minnestricks, utan att de är anpassade för det verkliga livet (och inte för rätt meningslösa tävlingar i minnesteknik, som många böcker är). För högskolestudenter rekommenderar jag Vägen till mästarminne). Ni som är patreons får fler boktips av mig på poddens Patreonsida. Femte tipset rör utforskande repetition (eng elaborative rehearsal). Genom att göra materialet till ditt eget minns du bättre. Formulera innehållet i egna ord, gör egna frågor till materialet, utforska varifrån begreppen kommer och vad de kan associeras till, så minns din hjärna det oändligt mycket lättare. Det blir tydligare och fler minneskrokar att hänga upp saker på helt enkelt. För det sjätte älskar hjärnan visualisering. Abstrakta begrepp är svåra att minnas. Hur kan du illustrerar dem och göra bilder av dem? Kan du rita egna diagram och förklaringar? Var också noggrann med att titta på foton, diagram och illustrationer i din kurslitteratur. Det sjunde tipset hänger ihop med det femte. Försök relatera det du lär dig till något du redan vet. Om du läser om börskrascher - kan du då tänka tillbaka på hur din onkel gick från herresäte till enkel stuga i förra kraschen? Tips åtta - läs högt när du repeterar. Forskning visar (Forrin, ND & Macleod, CM, 2018) att vi minns bättre än när vi läser tyst för oss själva. Du kanske inte behöver läsa all text högt, det räcker med dina egna anteckningar. Nionde tipset är uppenbart - men missas ändå av många på grund av tidsnöd. Ägna mer tid åt det som är svårt. Problemet uppstår när du inte uppmärksammar i tid att det du håller på med är svårt. Markera därför direkt sådant som du tycker är vanskligt i dina anteckningar, och återkom oftare till att repetera och försök förstå. Flera av tipsen ovan, som att utforska, visualisera och strukturera hjälper till extra bra i sådana situationer. Det tionde tipset handlar om variation. Å ena sidan är det bra att ha en plats som hjärnan vänjer sig vid att plugga på, men det har ändå visat sig att viss varation kan vara bra. Testa därför att ta med dig dina anteckningar (kanske på styva kartongkort) när du går på promenad och repetera, eller varför inte, när du är ute och går, ring en kompis och återberätta det centrala i ett textavsnitt du just läst? Du kan också försiktigt variera tid för dina studier. Hjärnan blir uppmärksam när något nytt händer och skärper upp sig. Om den inte är van att plugga när du ligger i bänkpress med 95 kg på stången, lär den definitivt bli uppmärksam på vad som händer. (Nåja. Det kanske inte var mitt bästa exempel, men du fattar.) Och till sist, elfte tipset. Tänk på sömnen. Det här är inte det vanliga tjatet om att du ska sova 8 timmar per natt, utan snarare ett tips för att låta hjärnan sortera materialet du lärt dig i lugn och ro. Forskning visar (Yang, G., Lai, CS., Cichon , J., Ma, L., Li , W. & Gan WB, 2014) att en tupplur efter att du försökt lära dig något är nyttigt för minnet. Så, varför inte plugga hårt i ett läspass enligt modellen i avsnitt 67 för att sedan ta en nappuchino enligt avsnitt 26? Avsnittet relaterar också till avsnitt 21: 5 minuter till ett bättre minne. Hur gör du för att minnas allt du läser? Har du några tips du vill dela med dig av till andra poddlyssnare? Skriv och berätta!  Bonusmaterial för patrons Du som är patron har tillgång till ytterligare boktips på riktigt bra böcker, några guldklimpar som inte finns i bokhandeln,  om hur du kan förbättra minnet. Bli patreon: https://www.patreon.com/studieteknikheltenkelt Referenser Forrin ND, Macleod CM. This time it's personal: the memory benefit of hearing oneself. Memory. 2018;26(4):574-579. doi:10.1080/09658211.2017.1383434 Yang G, Lai CS, Cichon J, Ma L, Li W, Gan WB. Sleep promotes branch-specific formation of dendritic spines after learning. Science. 2014;344(6188):1173-1178. doi:10.1126/science.1249098 Länkar Boken: Studieteknik - så lyckas du med dina studier Hemsida och kontakt: Studieteknik helt enkelt Facebook: Studieteknik helt enkelt Instagram: @Studieteknikheltenkelt Twitter: @SEnkelt

Mira Mård kommer från ett långt led av häxor och förvaltar idag sina förmödrars arv. I boken "Luftburna" så berättar hon om de värdefulla ögonblicken som hon fick som barn.Mira berättar också om betydelsen för henne av att ha fått växa upp i andlig frihet.Luftburna & Eldfödd - Att minnas det vi glömt & att stå i sin kraft. Ett bokprojekt tillsammans med Elenora Amora. Böckerna handlar om att våga stå i sin egen kraft samt våga lita på att vingarna bär.Vad är syftet med böckerna? Vad kan vi lära av dem?Vi pratar också om hur tidigare liv vi kommer i kontakt med kan ha en stark koppling till det liv vi lever nu.Ha en fin dag! Vivi & Camilla See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Historien skrivs inte bara i böcker, utan även i det offentliga rummet. Varför och hur vi låter monument och minnesmärken ta plats på våra gator och torg är en komplicerad fråga. Går det att påverka vad vi minns och vem ska ha makten över vilket minne som får synas?Gäster: Johanna Mannergren Selimovic, docent i freds- och utvecklingsforskning och associerad seniorforskare på Utrikespolitiska institutet. Robert Stasinski, kurator, konstnär och chefredaktör för tidningen Konstnären. Programledare: Jonas Löfvenberg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Als Frau Schönweiß, Minnas Kunstlehrerin, kurz die Klasse verlässt, schwimmt eine winzige Meerjungfrau in Minnas getuschtes Meeresbild hinein. Sie behauptet, verzaubert zu sein und bittet Minna um Hilfe. (Erzählt von Axel Milberg)

Mujo Halilovic, Marian Wydow katar o RIKC - romsk informationscenter taj vi e Suzana Kaj kerel buchi po romska rådet anda Borås taj e Shirin si amentza adjes taj penen von sokeren kado djes 27 januari.

Den norske biskopen Erik Vardens bok "Allt som är värt att minnas" har hyllats i internationell press. Läsarpodden samtalar om en bok som i dialog med konsten och litteraturen beskriver erfarenheten av att vara människa: andefyllt stoft – kallad till evigheten men samtidigt dragen mot intighet. De frågar sig också vilken roll det stötande och provocerande spelar när man presenterar den kristna tron, och varför en svenskkyrklig biskop inte skulle kunna ha skrivit en bok som den här.

Minna möchte ihre Lehrerin zum Geburtstag mit einem bunten Blumenstrauß aus dem Schulgarten überraschen. | Minna verbringt gerne Zeit im Garten ihres Internats und entdeckt dort faszinierende Tiere und Pflanzen.

Kommer vi minnas 2020 som året då de stora sportevenemangen ställdes in, matcher spelades för tomma läktare och idrottare tränade i bubblor? Eller går det till historien som Sveriges bästa någonsin – i stavhopp och skidskytte? Och kommer Zlatan göra comeback i landslaget? DN:s sportkrönikör Johan Esk sammanfattar året som gått och vad vi kan se fram emot 2021. Programledare: Aminata Grut. Producent: Sabina Marmullakaj. Exekutiv producent: Augustin Erba. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Teknik: Oliver Bergman, Bauer Media.

När Jenny Höglund blev gravid kunde hon aldrig räkna med att föda i vecka 29 och sen leva på neonatal i 11 veckor och sen kämpa i över ett år på att få ett bra liv för sin dotter. Hur påverkar en tuff start ett barn och hur viktigt är det för barnet att föräldrarna mår bra? Det pratar vi om denna vecka! Support till showen http://supporter.acast.com/vattnetgar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Telefonen är full av sommarbilder och nu måste jag radera för att ge plats åt nya bildminnen. Ulrika Nandra är journalist och författare med rötter i Indien och Sverige. Ulrika har en fil.kand i freds- och utvecklingsforskning och har skrivit böckerna De oanständiga - om det moderna Indiens sexuella revolution, ÄGD - om makt och boken Ondska tillsammans med Carl Johan De Geer. Sedan några år håller hon också filosofiska skrivarkurser på fängelset Kumla efter egen idé. Ulrika har bland annat synts som nyhetsankare på SVT:s lokala nyhetssändningar och våren 2021 debuterar Ulrika med sin första roman som är baserad på en sann historia. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Minna lernt, wie sie Eistee selbst zubereiten kann und bekommt von Pfarrer Mo einen Kasten voller Überraschungen geschenkt. | Minna verbringt gerne Zeit im Garten ihres Internats und entdeckt dort faszinierende Tiere und Pflanzen.

Dagar att minnas och dagen Lina håller på att glömma, men det kompenseras upp med en liten sagostund om en händelse som utspelade sig för exakt 10 år sedan. Linda diggar till Carolas hit och fortsätter utöka sitt zoo. Vi är även stolta över hur vi lyckas få ihop våra liv med allt som sker. Avslutningsvis låter vi er lära känna Kjell.

Minna on aloittanut 2-luokan ja toka viikko koulussa on alkanut hieman haastavalla tavalla, kun Minnalle sattuu kaikenlaista epäonnea. Tämän tarinan on kirjoittanut ja kertoo Natalie Minnevik. Minnas otursvecka. En berättelse av och med Natalie Minnevik.

Ein wunderbarer Duft strömt aus dem Garten. Minna würde ihn am liebsten einfangen und mit in den Herbst nehmen. | Minna verbringt gerne Zeit im Garten ihres Internats und entdeckt dort faszinierende Tiere und Pflanzen.

Minna malt Blumen in ihr Malbuch, als plötzlich ein roter Käfer mit schwarzen Punkten auf den Seiten landet. | Minna verbringt gerne Zeit im Garten ihres Internats und entdeckt dort faszinierende Tiere und Pflanzen.

Veckans avsnitt är Det Stora Robinson-avsnittet! Gustaf sadlar rollen som programledare och Clara besvarar allt som någonsin undrats om hennes liv på en Fijiansk strand.

Det är fint att kunna känna längtan, och kanske är det för att jag tycker så mycket om det som jag också tycker så mycket om den mörka tiden här uppe. Mona Mörtlund är poet och författare uppvuxen i Kangos. Hon är bosatt i Luleå och skriver både på meänkieli och svenska. Producent Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se

Året börjar tyvärr lite i moll. Min, och många andras, absoluta favorittrummis Neil Peart har lämnat oss 67 år gammal. En hjärntumör tog hans liv. Med anledning av detta publicerar jag ett kortare extraavsnitt om en unik artist. Vila i frid, Neil. Du må vara borta men musiken du skapade i Rush lever för alltid.  

Konflikten i Mellanöstern har åter visat att kulturarv kan bli måltavlor. Vi diskuterar detta Mats Djurberg, generalsekreterare i svenska Unesco-rådet. Plus: de helt färska Guldbagge-nomineringarna. Kulturredaktionens Björn Jansson kommenterar nomineringarna - och vår reporter Nina Asarnoj kommer direkt från presskonferensen med röster och reaktioner. Moderna museets vicechef, Ann-Sofi Noring, talar om den inflytelserika konceptkonstnären John Baldessari som gick bort häromdagen. Museet kommer att ha en stor utställning med hans verk i vår. Dessutom blir det ett reportage av Elina Perdal om närradion, ett medium som slog igenom stort på 70- och 80-talet men som nu för en tynande tillvaro. Dagens OBS-essä är gjord av konstvetaren Linda Fagerström och är den andra i veckans serie om "Detaljer". Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

Maja Ivarsson och Felix Rodriguez har gästat Finland otaliga gånger med The Sounds och deras nya duo Crew of me & you. I Finland har basisten fallit av scenen, Maja har blivit biten i benet av en halvnaken man och här har de också gjort en av karriärens sämsta spelningar. I det här avsnittet dyker dessutom den finländska idrottsgrenen "skidhopp" upp igen, känd från första säsongen av Pärkele.

Min moster minns spänningen i luften, den diffusa rädslan. Hon minns grannfruns vädjande ord och utbredda armar. Inga-Lina Lindqvist är författare och litteraturkritiker på Aftonbladet Kultur. En judisk flicka från Sovjet som landade i Sverige sommaren före gymnasiet, blev upptäckt av Joseph Brodsky och erbjuden att ge ut dikter på stort fint svenskt förlag. En flicka som växte upp och blev kvinna, fick barn, blev vuxendöpt in i Svenska kyrkan, började skriva kulturjournalistik och barnböcker och romaner huller om buller. Bor gör hon i Stockholm. Och på Facebook. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Minnets viktigaste funktion är inte att blicka tillbaka, utan att förbereda oss för nuet och framtiden. Det är hjärnans uppgift att samla in alla dessa sinnesintryck och bevara dem. Men för att hjärnan skall må bra och kunna prestera mer, har man sett att fysisk aktivitet och även periodisk fasta har gynnsam effekt. I denna podd pratar vi med Eric Hanse, professor i neurofysiologi, och expert inom bland annat ”Hjärnans förunderliga förmåga att minnas och glömma” Vi registrerar och kommer ihåg det allra mesta vi upplever, för att sedan succesivt glömma det mesta. Varför är det så Eric? - Hjärnans förmåga att glömma har betydelse för vår och alla andra arters överlevnad. Den påverkar viktiga egenskaper som att kunna generalisera, systematisera och rationalisera. Och dessa egenskaper, i balans med vad du minns, förbereder dig för kommande händelser i livet, så att du är bättre förberedd. Men vår hjärna har också en kreativ förmåga som påverkar våra minnen och ibland uppstår falska minnen, men det är inte samma sak som medvetet ljug, berättar Eric. Så pratar vi om vad som påverkar vad vi minns och var våra minnen finns placerade i hjärnan och mycket mer. Akademiliv är en podcast från Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Kontakt oss gärna på akademiliv@gu.se · http://sahlgrenska.gu.se

Hans minne är bland de bästa i världen. All hans kunskap om hur du minns och hur hjärnan lär sig genom att skapa bilder, har blivit till 4 böcker. Nu gästar minnesmästaren Mattias Ribbing Säljpodden och berättar hur du som säljare får dina kunder att minnas ditt budskap när ni träffas. ***************Säljpodden görs i samarbete med Salesforce. David Rådberg, Regional Sales Director på Salesforce, berätta om årets viktigaste event, Basecamp Stockholm den 9 april, i mitten på detta avsnitt. Gå in på: https://www.salesforce.com/se/events/basecamp-stockholm/ och anmäl dig till Basecamp Stockholm redan idag för ett event i världsklass!*************** Hur använder vi vår hjärna, så att vi kan minnas det vi behöver och så länge vi vill? Hur memorerar du en hel dagstidning, så att du kan återberätta allt som står där? På vilket sätt får man någon att komma ihåg allt du säger och minnas dig för alltid? Allt detta och lite till berättar minnesmästaren, författaren och föreläsaren Mattias Ribbing om, i nya avsnittet av Säljpodden. Mattias Ribbing har i sina böcker beskrivit hur du maxar din hjärna, genom att få den att minnas i bilder. Han har med sina tekniker också hjälpt elever att fatta matte på ett enkelt sätt. Nu lär han ut teknikerna till både Skolverket, lärare och föräldrar, för att få dem att använda det med eleverna. Allt för att de ska lära sig effektivare och tydligt minnas det de lärt sig. Vi pratar om hur din hjärna på ett enkelt sätt kan associera en bild till något du läser eller hör. Hur du sedan sparar bilden i minnesfack i din hjärna och plockar fram den när det behövs. Tips som kan vara oerhört värdefulla för att aldrig glömma viktiga saker. Hur får man någon att komma ihåg det du säger och hur får du dina kunder att minnas det du vill? Med Mattias tekniker och med en kvarts träning om dagen, så kommer du kunna skippa inköpslistan för alltid. Du kommer också att minnas alla namn och telefonnummer i din mobil eller memorera innehållet i en rapport. Kort sagt, minnas det du behöver och vill. Med hjälp av “Ribbings cykel”, så lär du dig enkelt att skapa de minnesmönster som passar dig, för att du ska komma ihåg saker. Du lär dig att skapa mentala bilder åt dina kunder, som du vill att de ska minnas i samband med dig. Du hittar info om Ribbings cykel i Ribbings pod. Läs mer om Mattias Ribbing och hans böcker och kurser på:www.mattiasribbing.se/Mattias P.S. Glöm inte att prenumerera på Säljpodden i iTunes eller på Spotify och gå gärna med i Säljpoddens grupper på Facebook, Instagram och Linkedin. D.S See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Clara Kristiansen och Elvira Lander pratar om fisar man minns, ligg man minns och framför allt Jonathan Bengtsson-recensioner man minns. Stötta oss på Patreon https://www.patreon.com/thtmam Gå med i vår Facebook-grupp:  https://www.facebook.com/groups/2314288238805900/about/  Följ oss på Instagram: @clarulk @snelvira Podden klipps av Tora Larsson

Varför vi minns vissa liv och meningen med det. Hur tidigare liv kan på verka vårt nuvarande. Försöker själen säga oss något när vi minns ett tidigare liv? Vivi & Camilla berättar vad de minns från våra tidigare liv? Healing av tidigareliv trauman. Hur man kan få info om tidigare liv. Möter man människor iContinue Reading See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt går vi genom viktiga händelser under 2018. Vilken är den mest köpa pizzan i Sverige, mest spelade låten och massa annat. Vi delar även med av vår jul som bland annat innehåller en bortglömd hund och en stämningsdödande bartender. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Emanuel och Rasmus tar hjälp av sina partners för att se vad de egentligen kan om sina barn. Inte alls särskilt mycket ska det visa sig. Dessutom: choklad, BMX-mobbare, trädkramare, halvnakenchock i trapphuset och en och annan chokladbit. Maxat!

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och eftersom konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska det då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minneplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevede det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallerlighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Det har varit en stökig vecka, inte bara för att Fredrik blev magsjuk, utan framförallt för känslosvallet efter Tim Berglings bortgång. När man pratar om människor som precis gått bort så blir det ibland lite tillrättalagt, man pratar om dem genom prismat av att veta vad som hänt och kanske lägger man därför orden på ett visst sätt. Därför spelade vi tillbaka banden och hittade ett avsnitt från 2014 där Filip och Fredrik berättar om känslan de precis upplevde när de tillbringade en heldag med just Tim i Las Vegas.

Vad är egentligen kroppsminne och muskelminne? Kan din kropp ha minnen som inte finns i din hjärna? Och hur kan du använda dig av rörelser för att komma ihåg det du behöver? I veckans avsnitt sticker Henrik hål på en stor myt och ger praktiska tips på hur du kan använda kroppen för att tänka bättre. Till sin hjälp har han Cecilia Ehrling, känd från "Let´s Dance".

Det satt hårt åt, den här gången. Men efter en massa hitan och ditan så fick jag till slut tummen ur och här är verkligen ett nytt avsnitt av Motorcykelradion.

Sven-Bertil Taube utbildade sig på Dramaten, men har inte stått på nationalscenen på 50 år. I mars återvänder den snart 83-årige Londonbon, men den här gången kommer han inte att kunna se publiken. Kontakt Mail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

Vilka litteraturpristagare genom åren förtjänar att lyftas upp ur glömskans arkiv och vilka har bleknat med rätta? P1 Kultur med gäster sänder direkt från Nobelmuseum i Stockholm. 99 män och 14 kvinnor har genom åren tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många av dem minns vi egentligen? Och av dem som fallit i glömska; vilka förtjänas att lyftas fram i ljuset igen? Vilka är våra bästa bortglömda litteraturpristagare? P1 Kultur sänder direkt inför publik från Nobelmuseum i Stockholm och putsar upp några fina författarskap ur historien med hjälp av kulturjournalisterna Ulrika Milles och Göran Sommardal samt Maria Såthe, litterär chef på förlaget W&W. Dessutom får vi författaren Stewe Claesons två egna favoriter. Han har systematiskt läst alla pristagares verk.  Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller i radioprogrammet Nobelkoden, som vi gör tillgängligt igen på webben eller i SR Play. Programledare: Måns Hirschfeldt och Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

Vanja har fått prova på livet som filmstjärna och använde såväl "Fake It Til You Make It", Fuck It!" och "Make It Work" för att våga kasta sig ut i något som var spännande men läskigt. Jossan har kommit underfund med att hon vill bli mindre prestationsstyrd. #JosefinOchVanja See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ny vecka och ny gäst och den här veckan är det ingen mindre än Nyköpingsläraren Minna Wadman, årets svensklärare 2017 som gästar podden! Hör om ett lyckat språkutvecklande arbetssätt, fördelarna med läslyftet, kollegialt lärande, sokratiska samtal, skönlitteratur, om att som lärare våga stanna kvar i processer länge, Minnas blogg och den framgångsrika Nyköpingsmodellen som självaste utbildningsministern redan talat väl om både i vår podd men även i andra medier.

I denne udsendelse undersøger værterne Minna og Tania historien om de danske jøder. De besøger desuden Mosaisk Vestre Kirkegård, hvor jagten går ind på at finde Minnas farfar - én af de ca. 8000 jøder som måtte flygte til Sverige under 2. verdenskrig

29 och 30 september 1941 mördade nazisterna nästan 34 000 judar i ravinen Babij Jar i utkanten av Kiev. Författaren Katja Petrowskaja har skrivit om sin familj som miste flera medlemmar i massakern. Författaren Katja Petrowskaja är född i Kiev men flyttade i slutet av 1990-talet till Berlin. 2014 slog hon igenom stort i Tyskland med sin debutbok "Esther kanske" som handlar om hennes judiska släkt och allt som gått förlorat under kriget och tyskarnas judeförintelse, inte minst i massakern i Babij Jar 1941.Till och med namnet på Petrowskajas gammelmormor har försvunnit på vägen. De enda överlevande släktingar som kommer ihåg gammelmormodern var så små att de bara brukade kalla henne 'babusjka' (mormor) och hörde bara sina föräldrar säga "mor" till henne. Så när Katja i boken frågar sin pappa vad hans mormor hette blir svaret: "Jag vet inte. Esther Kanske."Kulturredaktionens Fredrik Wadström har träffat Katja Petrowskaja och besökt Babij Jar som idag är en park i Kiev. Dessutom får vi följa med hem till författarens föräldrar och höra dem med egna ord berätta om saknaden efter de mördade familjemedlemmarna.Musiken i programmet är ur Dmitrij Sjostakovitj 13:e symfoni där Jevgenij Jevtusjenkos dikt "Babij Jar" ingår.Katja Petrowskajas bok "Esther kanske", som citeras i programmet, är översatt till svenska av Aimée Delblanc.

Redan 1983 fanns teorin om att offret Bo Göransson åkt från Malmö till Helsingborg i en annan bil och under en annan kväll. Fortfarande idag hävdar Rick och Rolle att de pratat med en medfånge när de satt i fängelse som påstår sig ha kört Göransson redan på fredagen. Kan den här personen kanske vittna om detta nu, när brottet är preskriberat? Men frågan är också - vad hette nu personen? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Poddens avsnitt nr. 137 (!). Efter att ha kört över de regerande mästarna på Anfield, besökte Liverpool Chelsea på Stamford Bridge. Panelen diskuterar varför allt stämde överens så bra, Hendersons superstrut och det stabila försvaret. Dessutom snackas det upp inför matcher mot Derby och Hull.

När vi tänker eller umgås socialt så handlar det ofta om minnen, egna eller kollektiva. Så vilken roll spelar minnet för vår identitet, för samhället och för kreativiteten i konsten? Tanken på att förlora minnet är något av en skräck, ett liv utan minnen är inget liv alls, kan tyckas. Ändå glömmer vi bort stora delar av våra liv, utan att sörja. Vi minns individuellt och kollektivt. Så vilken roll spelar minnen för vår identitet, för samhället och hur tar minnen plats i konsten?Medverkande är filosoferna Hans Ruin och Johan Redin och konstnären Lina Selander.Programledare Peter Sandberg

När vi tänker eller umgås socialt så handlar det ofta om minnen, egna eller kollektiva. Så vilken roll spelar minnet för vår identitet, för samhället och för kreativiteten i konsten? Tanken på att förlora minnet är något av en skräck, ett liv utan minnen är inget liv alls, kan tyckas. Ändå glömmer vi bort stora delar av våra liv, utan att sörja. Vi minns individuellt och kollektivt. Så vilken roll spelar minnen för vår identitet, för samhället och hur tar minnen plats i konsten?Medverkande är filosoferna Hans Ruin och Johan Redin och konstnären Lina Selander.Programledare Peter Sandberg

I veckans avsnitt av Mattias Ribbing Podcast och Youtube-kanal får du lära dig en teknik för hur du ska förstå snabbare och minnas bättre när du läser eller lyssnar på något. Detta gör lärandet aktivt och du blir effektivare och mer inspirerad, till skillnad från att passivt bara läsa samma sak gång på gång och hoppas på att förståelsen ska komma.  Podcasten publiceras även av Modern Psykologi. Producent är Pontus Ströbaek. Innehåll: 02:33 Se det du läser som en film 04:25 Att minnas är att "titta efter" 04:44 Återge med dina egna ord 05:20 Definitionen av lyckat lärande 06:15 Bildledtrådar fungerar som magneter 09:08 Inför en lektion, föreläsning eller möte Se avsnittet på Youtube #ribbingpod www.MattiasRibbing.se

Just nu pågår Pesach, en av de största judiska högtiderna. Pesach firas till minne av uttåget ur Egypten, då judarna blev fria från slaveriet. Men för många är Pesach en tid att minnas också annat. Under Pesach uppmanas varje husfader att berätta om uttåget ur Egypten, som om han själv hade varit med. Det gör att det aldrig blir bortglömt. Jag tänker detsamma med vårt öde under förintelsen. Det måste också vara en berättelse som aldrig dör. Hedi Fried som överlevde Auschwitz. I programmet hör du musikstycket ”The lover of Beirut” och ”Barzakh” av Anouar Brahem samt ”Mir lebn ejbig” med Nizza Thobi. Ellen Mansten Bruchfeld sjunger Pesachsången ”Mah Nishtanah”. "Pesach – en tid att minnas" sänds i repris den 6 april 2015 kl 20.45 Producent Siri Ambjörnsson liv@sverigesradio.se Klippan Produktion

Snart kan vi äntligen gå vidare och lämna Melodifestivalen bakom oss!