POPULARITY
Nyligen hoppade Alexander Hacke av Einstürzende Neubauten, gruppen där han spelat gitarr och bas i 44 år. Innan det plötsliga beslutet hälsade han och hustrun Danielle de Picciotto på hemma hos Strage för att prata om sitt projekt Hackedepicciotto som gör egensinnig avantgarderock. Danielle flyttade från New York till Berlin i slutet av åttiotalet och grundade 1989, med sin dåvarande pojkvän, den stora technofesten Love Parade. Sedan började hon skriva elektronisk musik med Gudrun Gut (medlem i Mania D, Malaria och den allra första upplagan av Einstürzende Neubauten) samtidigt som hon gjorde karriär som konstnär och filmare. Danielle lärde känna Alexander Hacke i slutet av åttiotalet men det dröjde tills 2001 innan de blev ett par. I podden pratar Alexander bland annat om att använda kassettbandspelare som primitiva samplers, om att som 15-åring bli medlem i Einstürzende Neubauten, om sin första flickvän Christiane F (känd från filmen "Vi barn från Bahnhof Zoo"), om en vodkadränkt konsert i Pilsen som slutade med att Neubauten utvisades från Tjeckoslovakien, om första turnén i Japan där de blev otippade tonårsidoler (och bombarderades med gosedjur och trosor), om att producera Miranda Sex Garden och svenska Mobile Whorehouse och om det myller av instrument som han utforskar tillsammans med Danielle. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hur hanterar man ett land i fullkomlig kollaps, ockuperat av tre militära stormakter och dessutom skyldigt till omänskliga brott mot mänskligheten?Perioden efter Hitlers död och den tyska kapitulationen var på intet sätt enkel. Redan i fredsförhandlingarna kan man ana de konfliktytor som, inom loppet av bara några år, skulle växa till en ny global stormaktskonflikt. Vad skulle det bli av Tyskland, och hur skulle Europas framtid se ut?I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt krigsslutet 1945 och perioden fram till kalla krigets utbrott.Det största problemet efter 1945 var det faktum att den allians som slutligen hade besegrat Nazityskland egentligen hade mycket lite gemensamt – förutom fiendskapen mot Hitler. När Hitler avslutade sitt liv i Berlin och Tyskland till sist hade kapitulerat, accentuerades omedelbart skillnaderna i stormakternas syn på framtiden. En kärnfråga var särskilt de ockuperade folkens suveränitet och deras rätt att bestämma sin egen framtid genom fria val.Medan USA och Storbritannien kunde enas om att denna princip skulle gälla, var Sovjetunionen inte särskilt intresserad av att låta de nyförvärvade landområdena i Östeuropa själva forma sin framtid. Det hjälpte förstås inte heller att de tre stormakterna representerade helt olika samhällsideologier, som i grunden var antagonistiska gentemot varandra.Trots försöken att etablera samsyn under Potsdamkonferensen 1945 och bildandet av Förenta Nationerna samma höst, fördjupades konflikten snabbt. Misstänksamhet präglade relationen mellan parterna, och snart föll järnridån. Sovjetunionen förhindrade att Marshallhjälpen nådde de ockuperade staterna i Östeuropa, blockerade Berlin och organiserade en kupp i Tjeckoslovakien för att säkra ett Sovjetvänligt styre. Samtidigt understödde Sovjetunionen revolutionära grupper i Grekland i syfte att även där vända utvecklingen till sin fördel.Bara fyra år efter krigets slut nådde konflikten sin logiska kulmen när de västliga demokratierna enades under Washingtonfördraget i april 1949. Nato bildades – och kalla kriget var ett faktum.Bild: Från vänster: Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Harry S. Truman och Sovjetunionens ledare Josef Stalin under Potsdamkonferensen sommaren 1945. Här försökte de allierade enas om efterkrigstidens Europa – men redan då började sprickorna i samarbetet visa sig. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Oleg Gordievskij, en av världens mest kända dubbelagenter, har avlidit vid 86 års ålder i sitt hem i Surrey, England. Som högt uppsatt KGB-officer värvades han av Storbritanniens underrättelsetjänst under kalla kriget och blev en ovärderlig källa för både MI6 och MI5. Hans insatser ledde bland annat till att 25 sovjetiska spioner utvisades från Storbritannien och att den svenske spionen Stig Bergling kunde avslöjas. Gordievskij spelade även en nyckelroll i att avvärja en kärnvapenkonflikt på 1980-talet.Med anledning av hans bortgång repriserar vi nu Historia Nu-avsnittet om Oleg Gordievskij, där författaren Ben Macintyre berättar om spionens dramatiska liv och avgörande roll i det kalla krigets skuggvärld.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren med författaren Ben Macintyre som skrivit boken Spion och förrädare – Kalla krigets största spionhistoria. Samtalet är på engelska.KGB-översten Oleg Gordievskij arbetade under elva år för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Gordijevskij avslöjade spioner som svenske Stig Berling och norske Arne Treholt, briefade västledare som Margot Thatcher och Ronald Reagan inför toppmöten och förhindrande ett kärnvapenanfall från det allt mer paranoida Sovjetunionen.Oleg Gordievskij växte upp i en KGB-familj, men blev spion åt väst eftersom han avskydde det sovjetiska systemet. När KGB var Gordievskij på spåren lyckades MI6 smuggla ut honom från det slutna Sovjetunionen där en välfylld blöja kunde avleda gränspolisens spårhundar.Gordievskij var son till en NKDV-man, föregångaren till KGB, som arbetat för säkerhetstjänsten under den stora terrorn på 1930-talet. Gordievskij växte upp tillsammans med andra familjer som arbetade för den ryska säkerhetstjänsten. Vid tidig ålder lärde han sig tyska. Som en KGB-trainee, tillbringade han sex månader i Östberlin när Berlinmuren byggdes.Gordijevskijs besvikelse över den grå totalitära världen i Moskva på 1960-talet bara ökade. Men det var den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 som drev Gordijevskij mot väst. Han bestämde sig för att bekämpa det kommunistiska systemet inifrån.I augusti 1968, och började sända hemliga signaler till danska och brittiska underrättelsetjänster om att han kanske var villig att samarbeta med dem. 1974 gick han med på att överlämna hemligheter till MI6, vilket han betraktade som "inget mindre än att underminera det sovjetiska systemet". Efter att han lärt sig att tala engelska blev Gordievskij placerad i London i juni 1982. Han avancerade stadigt i graderna med hjälp av hemlig hjälp och manipulation från MI6.Bild: Oleg Gordievskilj i KGB-uniform. Montage. Wikipedia, Public Domain.Musik: At The Crossroads av Jayson Wayne Brown, Storyblocks AudioLyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Trumps försök att agera fredsmäklare splittrar västvärlden. Om det blir ett avtal som gynnar Ryssland kan Sverige stå näst på tur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Under sin presidentvalskampanj lovade Donald Trump att avsluta kriget i Ukraina på hundra dagar. Ett vallöfte han menade allvar med, men det är bara en huvudstad i Europa som verkar jubla.– Moskva har svårt att dölja sin förtjusning över den här händelseutvecklingen. Det Trump gör är att bekräfta deras världsbild om hur världen är beskaffad, säger Maria Engqvist, analytiker på Rysslandsprogrammet på Totalförsvarets Forskningsinstitut.Det här har fått analytiker att dra historiska paralleller, bland annat till Münchenöverenskommelsen 1938. Hitler ville införliva en del av Tjeckoslovakien i det tyska riket. Krav som flera länder, med Storbritannien i spetsen, gick med på. Tjeckoslovakien fick inte ens vara med vid förhandlingarna.– Tanken var ju såhär: det här är det sista han vill ha och sedan har vi säkrat fred i Europa. Men det var i princip tvärtom, säger Fredrik Wesslau forskare vid centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet.Några månader senare invaderade Tyskland Polen och andra världskriget var ett faktum.En annan historisk fredsförhandling som det går att dra paralleller till är Jalta-konferensen som hölls i andra världskrigets slutskede 1945. Stormakterna, USA, Storbritannien och Ryssland, gjorde upp om hur världens skulle delas upp. Stalin kunde nöjt åka hem till Moskva med vetskapen om att hans land fått en rejäl buffertzon i Europa.– Och jag tycker man ser de tendenserna i Trump-administrationen, att det är såhär de ser världen. Och det är mycket möjligt att det kommer bli en slags överenskommelse mellan Washington och Moskva när USA säger okej, såhär, Östeuropa, Ukraina, det tillhör Rysslands intressesfär, vi har inget där att göra, säger Wesslau.Nato svajarUkraina känner sig överkörda, men det gör även övriga Europa. Och en fråga som börjat ställas allt mer är hur intresserade Trump och USA är av Nato.– Trump har ju tydligt uttalat att Europas säkerhet är Europas problem. Så man kan fundera på om USA skulle ställa upp i någon större omfattning. Det är den ena biten. Och sen har vi då kärnvapenavskräckningen. Och det kan bara bli rena spekulationer. Gäller den fortfarande eller gäller den inte?, säger generalmajor Karlis Neretnieks som varit brigadchef inom Försvarsmakten och även rektor på Försvarshögskolan.Europa har på senare år börjat rusta upp ganska ordentligt. Men enligt många bedömare är det både för lite och för sent. Som ett exempel kan man titta på produktionskapaciteten av artillerigranater. Ryssland tros kunna producera fem miljoner per år, medans Europa väntas kunna komma upp i 720 000 per år, men först 2028.Hotet mot SverigeDet finns en risk att Ryssland kommer ut ur Ukrainakriget som vinnare samtidigt som Nato är försvagat. Det skulle betyda att Ryssland kan flytta stora mängder soldater och materiel från slagfälten i Ukraina till andra områden.– Då kan man frigöra i storleksordningen, kanske 200 000 man och 2 000 stridsvagnar. Man kanske kan frigöra två- till tretusen artilleripjäser, säger generalmajor Karlis Neretnieks.Risken är att Ukraina utsätt för en attack igen, men även andra länder riskerar att attackeras. Ett område som pekas ut är Baltikum men för att lyckas med den operationen måste Ryssland först ta Gotland som kommer vara en viktig bas för att hjälpa till att försvara Baltikum.– För att se till att de inte kan få den hjälpen. Så är den naturliga [21:36] åtgärden att bygga någon sorts. Ska vi kalla det för mur. Genom Östersjön på ett eller annat sätt. Alltså hindra så att NATO inte kan flyga över Östersjön. Inte köra fartyg över Östersjön. Och det gör [21:51] man. I första hand genom att ta Gotland naturligtvis, säger generalmajor Karlis Neretnieks.
Sverige tog sig igenom andra världskriget utan att drabbas av krigets fasor som sina nordiska grannar, men med ett något skamfilat rykte.Sverige hade förklarat sig neutralt vid krigsutbrottet 1939, som många små stater i Europa, men lämnade ett stort materiellt stöd till Finland under Vinterkriget. Efter den tyska ockupationen av Norge tvingades den svenska samlingsregeringen böja sig för långtgående krav från Nazityskland.Detta är den tredje delen av fem om Norden under andra världskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Sverige hade tillsammans med andra småstater tvingats bevittna hur stormakterna Storbritannien och Frankrike sålde ut det lilla demokratiska Tjeckoslovakien till det expansionistiska Nazityskland. Men det skulle bli värre. Polen delades mellan Tyskland och Sovjetunionen, Finland tvingades kämpa för sin existens mot det mäktiga Sovjetunionen och Danmark och Norge ockuperades av Tyskland.20 länder i Europa deklarerade sin neutralitet vid krigets början men bara sju av dessa klarade att upprätthålla denna neutralitet under hela kriget. För att skydda sig mot potentiella angrepp höll Sverige en hög militär beredskap och en massiv uppgradering av landets försvarsresurser. Över en miljon svenska män inkallades till militärtjänst. De mest omfattande beredskapshöjningarna skedde under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen, liksom efter Tysklands anfall på Danmark och Norge. Vid dessa tidpunkter var ibland mer än 300 000 män mobiliserade.En viktig faktor i Sveriges neutralitet var landets export av järnmalm till Tyskland, som var avgörande för den tyska krigsindustrin. Trots internationell kritik fortsatte Sverige att exportera järnmalm till Tyskland under hela kriget, även efter det blev klart att Tyskland skulle förlora kriget.För att hantera varubristen och avspärrningen från omvärlden införde Sverige omfattande ransonering av varor och livsmedel. Dessutom uppmuntrades privat odling och tillverkning för att kompensera för bristen på importerade varor.Trots brist på resurser lyckades Sverige genomföra en imponerande upprustning och modernisering av sin militära förmåga under kriget. Detta omfattade allt från förbättrade vapensystem till nya telekommunikationer.Sveriges neutralitetspolitik och anpassning under andra världskriget har varit föremål för mycket debatt och kritik. Vissa hävdar att Sverige borde ha gjort mer för att motstå Nazityskland och hjälpa de allierade. Andra pekar på de komplexa och svåra utmaningar som landet stod inför under denna period.En av de mest kontroversiella aspekterna av Sveriges agerande under kriget är relationen till Nazityskland. Trots sin formella neutralitet gjorde Sverige en rad eftergifter till Tyskland, inklusive tillåtande av tyska militärtransporter på svenska järnvägar och export av järnmalm till den tyska krigsindustrin.Bild: Luftvärnssoldater på post i december 1943 med 7,5 cm lvpjäs m/37. Plats: höjderna vid nuvarande vattentornet i Ystad, Sverige. Källa Carl Gunnar Rosborn, Wikimedia Common, PublicMusik: När fyrarna tänds igen av Frita-Gustaf Sylvain med Ulla Billquist och Willard Ringstrands Orkester, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Sverige under andra världskriget: När historien vägrade vändaKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Fritte berättar om när han gick på en informationsträff om homosexualitet anordnad av RFSL i Knivsta. Stötta oss genom patreon.com/fyrameter Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1986 briserar en uppseendeväckande spionhistoria i Sverige. Härvan leder till ett stort antal utvisningar av tjeckiska diplomater och en uppmärksammad spionrättegång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Men vad som inte framgår i nyhetsrapporteringen är att Säkerhetspolisen använt sig av den svenske officeren Lennart Jarvén som dubbelagent mot den tjeckiska underrättelsetjänsten, något som ska förbli okänt i flera decennier.Mitt under det kalla kriget har Lennart, som även är en av de mest framgångsrika amatörryttarna i Sverige, besökt en världscuptävling i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Här utsätts han för ett värvningsförsök av underrättelseofficeren “George” som vill ha information om svensk militärteknik. När Lennart är hemma i Sverige igen kontaktar han Säpo som nu föreslår en motoperation.Av: Kristofer Hansson & Fredrik JohnssonProducent: Mikael CohenSlutmix: Jacob GustavssonSerien är producerad 2024.
Officeren Lennart Jarvén har engagerats som dubbelagent av den svenska Säkerhetspolisen. Parallellt får Lennart spionutbildning av den tjeckiska underrättelsetjänsten som tror att han jobbar för dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Samtidigt står exiltjecken Mirko Klöverberg inför ett dilemma. Efter att ha lämnat sitt gamla hemland Tjeckoslovakien i samband med Sovjets inmarsch 1968 måste han nu utföra vissa tjänster för att få träffa sin son som är kvar i landet. För sent inser han konsekvenserna.Det här är den andra delen av “Dubbelagenten”, historien om officeren och tävlingsryttaren Lennart Jarvén som blir Säpos dubbelagent mot den tjeckiska underrättelsetjänsten - mitt under det kalla kriget.Av: Fredrik Johnsson & Kristofer HanssonProducent: Mikael CohenSlutmix: Jacob GustavssonSerien är producerad 2024.
Vad som händer och tillåts på fotbollsplanen berättar om hur samhället förändrats. Thomas Steinfeld funderar över några avgörande förändringar i avgörandets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För nästan sextio år sedan, den 24 mars 1965, mötte den tyska fotbollsklubben FC Köln engelska klubben Liverpool FC i kvartsfinalen av Europacupen för mästarlag – föregångaren till Champions League. Lagen drabbade samman för tredje gången. Hemma- och bortamatcherna hade spelats utan mål. I Rotterdam, på neutral mark, skulle ett avgörande tvingas fram. Men efter förlängning stod spelet fortfarande oavgjort, två mot två. Domaren tog då en liten rund träskiva, med en vit sida för Köln och en röd sida för Liverpool och kastade den upp i luften. Efter den långa matchen bestod spelplanen dock mestadels av lera. Skivan blev stående i gyttjan. Först vid andra försöket visades den röda sidan upp och Liverpool utsågs till segrare. ”Om man skulle ha använt sig av straffsparksläggning, skulle det hela haft en mening”, klagade Kölns tränare efteråt, ”det skulle haft någonting med fotboll att göra. Men att singla slant? Det är helt enkelt ofattbart.” Minst två saker kan man lära sig av denna historia. För det första att ett spel visserligen är ett spel, men att det i slutet handlar om hur det avgörs. För det andra att inte bara spelet, utan också själva avgörandet har en historia. Varför skulle annars slantsinglingen kännas så hopplöst förlegad? Den bryter mot alla föreställningar om att en vinst ska bero på en prestation. Och visst måste slumpens dom fortfarande accepteras inom samhället – men det sker inte utan en allmän tilltro till att det brukar gå rätt till.Till fotbollen hör en egen vetenskap, full av anekdoter, full av äventyr och märkliga öden, men också full av filosofiska eller till och med mystiska idéer om kroppslighet och strategi, tro och lojalitet, vilja och styrka. Ur denna vetenskaps bibliotek sticker en liten bok ut. Den tyske litteraturprofessorn Ansgar Mohnkerns skrift ”Einer verliert immer”, ungefär: Det är alltid en som förlorar, handlar om just avgörandet, och bara om det. Dess historia berättas genom tre exempel: Det första är slantsinglingen i Rotterdam, där belöningen för en överlägsen prestation ersattes av ett slags gudsdom. Det andra fallet är finalen i Europamästerskapen 1976, där Förbundsrepubliken Tyskland mötte Tjeckoslovakien. För första gången i fotbollens historia avslutades vid detta tillfälle en stor turnering med en straffsparksläggning: Tyskland förlorade, efter att anfallaren Uli Hoeneß skjutit bollen upp i natthimlen.Före spelet hade arrangörerna funderat på om lagen i händelse av oavgjort skulle mötas ytterligare en gång. Förbundsrepubliken motsatte sig en sådan lösning. Man ville inte att finalen skulle dra ut på tiden och alltså bli mindre spännande. Och vad man då fick, var visserligen spännande. Men att avsluta med straffar förändrade inte bara avgörandet, utan hela spelet. Ty vid en straffspark står inte lag mot lag, utan en enstaka människa mot en enstaka människa: en individ, som helt på egen hand måste rå om sitt öde. Denna individ är skytten, inte målvakten som får stå i sitt lilla hus så som han – eller hon – alltid står i – målet. Därför är det bara skytten som vid en straffsparksläggning kan bli en ”tragisk hjälte” och aldrig målvakten. Och därför täckte Uli Hoeneß sitt ansikte med händerna när han missade målet: Förtappad för evigt, ville han inte längre vara sig själv.Så som slantsinglingen står för ett samhälle med fasta institutioner som tålde tillfälliga avbrott genom slumpen, står straffsparksläggningens framkomst för ett samhälle där alla gemensamma ansträngningar slutar i frågan om en individ lyckas eller inte. Visst går hela historien i de västliga länderna i samma riktning, från starka traditioner till en allt vassare konkurrens, från välfärdsstaten till ett nyliberalt system, eller vad man nu vill kalla den pågående oordningen. Fotbollshistorien gick alltså vidare, framför allt på individens vägar, med figurer som Zlatan Ibrahimović eller Ronaldo, Kylian Mbappé och Erling Haaland: med spelare alltså, som i det närmaste kan bli själva spelet, ibland som samspelare, men ibland nästan utanför det egna laget. Pionjären för dessa undantagsspelare var en argentinsk mittfältsspelare, Diego Maradona. I avgörandets historia levererar han det tredje fallet.I världsmästerskapet 1986, I kvartsfinalen, möttes Argentina och England. Spelet avgjordes av Maradona, med två mål. Det första bröt mot spelets regler: Ett par meter framför målet lyfte den lilla spelaren bollen över den långa målvakten, med handen. Domaren missade det grova brottet, som sedan, i berättelse efter berättelse, förhöjdes till en akt av en mytisk rättvisa. Det hände, trots att det aldrig skulle hända, i en anarkins triumf över all ordning. Och fyra minuter senare sköt Maradona ett mål till, efter en spurt över mer än halva fältet där han spelat bort den ena motståndaren efter den andra, för att till slut, fallande, putta bollen i målet. Ingen norm var bruten, det andra målet var ett mirakel i lag och ordning. Den totala friheten var kort, och vad som följde var en lydnadens virtuositet.Fotbollen är den mest populära bland de många idrotter som gjort krig till ett spel. Alltid skall motståndet elimineras, terräng skall vinnas och fiendens positioner skall erövras. Visserligen sublimeras kriget i spelet, motsättningen förfinas, förhöjs och våldsamheterna reduceras till ett minimum, för det mesta. Men detta gör inte kriget till något fiktivt. I yrkeslivet och vardagen har man vant sig vid att beslut inte bara fattas, utan att man förhandlar och förmedlar, tills alla sidor är någorlunda överens. Inom fotbollen, mitt i samhället och ändå fjärran det vanliga livet, är det annorlunda, innefattande en grymhetens estetik, tårar och förtvivlan, sår och slagsmål.Var det finns en vinnare, finns också en förlorare, även om man ibland kan vinna – eller förlora – med ett oavgjort resultat. Dessutom tillhör det varje mästerskapen, att varje vinnare alstrar förlorare. Och för var och en av dessa förlorare upplevs nederlaget inte bara i spelet, utan också i det verkliga livet.Och avgörandets historia tog förstås en ny vändning efter att mirakelmännen – de som ensamt kan avgöra en match – börjat framträda. Nu var det själva avgörandet som kunde bli historiskt. Och i dessa individer döljer sig en förhoppning om att bara vinna, där själva tävlingen förpassas till en inre kamp, utan yttre motståndare. ”Competition is for losers” som den tillhörande parollen lyder. Att singla slant däremot, bjöd på en äkta chans.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturAnsgar Mohnkern: Einer verliert immer. Betrachtungen zu Fußball und Ideologie. Turia und Kant Verlag, Wien 2023.
Torbjörn Tännsjö minns exakt när han blev konservativ. Här berättar han om detta ögonblick och prövar de grundläggande argumenten på samtida problem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag är filosof. Jag gillar idéer. Jag vill omfatta alla intressanta idéer. Ett problem är bara att de ibland är oförenliga. Och möter man två motsägande idéer är det förnuftigt att högst acceptera en av dem. Ibland finns ändå en utväg. Man kan hitta tolkningar, som gör att de ändå går ihop. Så är det för min del med de politiska ideologierna. Jag har länge varit socialist beträffande ekonomin och liberal beträffande individens förhållande till staten. Till sist blev jag också konservativ. Jag kan säga exakt då det inträffade. Jag kom att läsa den irlandsfödde tänkaren Edmund Burke som förklarade att om en uppfattning kunde ses som en fördom, så talade detta för och inte emot, den. Hur ofta hade jag inte avfärdat uppfattningar med att de var just fördomsfulla!Om konservatismen förstås som en vilja att hålla fast vid en företeelse som är väl etablerad, för att den är väl etablerad, så är konservatismen politiskt trolös. Det går lika bra att med konservativa argument försvara en socialistisk som en kapitalistisk ordning.Attityden att gilla det invanda håller vi oss alla med i högre eller lägre grad. Vissa tänkare har hävdat att konservatismens kärna bara är denna attityd. För en filosof är det ändå naturligt att tänka över om det kan finnas några bra argument för att hålla sig med den.Det mest rättframma argumentet för den konservativa attityden är att då vi lutar oss mot vanor, normer och traditioner, och intuitivt gör vårt bästa för att upprätthålla dem, underlättar det vår sociala koordination.Ta det enklast fallet. Vi har konventioner för hur man beter sig i trafiken. I vårt land har vi högertrafik. Det finns inga särskilda skäl för att köra till höger snarare än till vänster men det är viktigt att vi alla kör på samma sida. Alternativet vore att vi så snart vi möttes i trafiken var tvungna att finna en förhandlingslösning. Så mycket meningslös tidsspillan det skulle innebära.Burke hade ännu ett argument för att man ska hålla sig till det väl etablerade. En social evolution har valt ut överlägsna institutioner framför mindre lyckade sådana. Det var en djärv spekulation före Darwin och Spencer, men inte något som håller måttet. Vi vet idag att evolutionshistorien är fylld av återvändsgränder.Ska vi finna argument till stöd för rådande konventioner får vi i stället söka oss till en annan viktig konservativ tänkare, den skotske filosofen David Hume.Hume beskrev hur godtyckliga normer kunde lösa våra problem. Jag förväntar mig att du kör på höger sida av vägen, du förväntar dig att jag kör på höger sida, jag förväntar mig att du förväntar dig att jag kör på höger sida och så vidare. Här uppstår spontant en jämvikt. Har vi hamnat i en sådan tjänar var och en på att hålla fast vid normen.Ibland utgör normen den optimala lösningen på ett koordinationsproblem. Den jämvikt vi hamnat i är den bästa vi kan uppnå. Men ofta finns flera möjliga normer. Vi kan ha hamnat i en jämvikt som orättvist gynnar vissa eller i värsta fall är dålig för oss alla. Men då det är en jämvikt är vi inlåsta i den. Individuellt kan vi inte bryta oss loss. Försöker vi göra det uppnår vi i stället för ett bättre tillstånd bara kaos och elände.Går det ändå inte att göra något? Kanske, men i så fall med försiktiga medel. Det gäller att utmana den problematiska konventionen utan att allt spårar ur. Konservatismen motsätter sig djärva brott i form av revolutioner — dess motsats är radikalismen — men den godtar reformer. Övergången från vänstertrafik var en smal sak. Det kan vara svårare att göra upp med inbyggda tendenser i ett ekonomiskt system att gynna de rika och missgynna de fattiga. Ändå är det kanske möjligt, med en försiktig reformpolitik. I så fall finns inget från konservatismens sida att invända. Också genom gradvisa och planmässiga förändringar kan stor skillnad göras. Man kan nog säga att allmän och lika rösträtt i vårt land infördes på ett för konservatismens acceptabelt sätt och det innebar att vi undgick en allvarlig och blodig revolution. Det finns emellertid en speciell form av konservatism, som riktar sig mot hela idén om planmässig samhällsförbättring. Främste företrädaren för synsättet var den brittiske filosofen Michael Oakeshott. Vi bör avstå ifrån försök att formulera problem, tillsätta utredningar som klargör alternativen, för att utvärdera deras konsekvenser och satsa på den optimala lösningen, hävdade han. I stället bör vi hantera problem som de uppkommer, intuitivt och på traditionellt vis. Traditionalism i stället för rationalism, som han uttryckte det.Oakeshott gick för långt då han avvisade tanken om att hantera problem systematiskt. Vi bör försöka förstå vilka alternativ vi står inför och vad än Oakeshott säger räkna på dem. Fast hur ska vi räkna? Om vi ändå vill utföra den kalkyl Oakeshott ogillade, så väljer vi, om vi är konservativa, försiktiga räknesätt. Det gäller att ta det varligt och avstå ifrån att sikta på maximering av den förväntade nyttan om detta framstår som riskfyllt.Ryssland angriper Ukraina. Vi måste i grunden ändra vår utrikespolitik, säger radikalen. Vi behöver USA:s kärnvapenparaply för att vara säkra. Vi går med i NATO.Men Sovjet angrep Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Traditionellt har vi sökt säkerhet i alliansfrihet och vi har försökt ge ett litet bidrag till ökad säkerhet i världen från den positionen. Så gjorde Erlander, så gjorde Olof Palme. Hade det inte varit bäst att hålla fast vid den traditionen, säger den konservative. Och tillägger: blev vi verkligen säkrare under USA:s kärnvapenparaply?Rationalisten hävdar att om man försöker maximera den förväntade nyttan så går det troligen bra på lång sikt. Men tänk om vi har otur och det förväntat bästa alternativet faktiskt innebär att det inte blir någon lång sikt?Tänk om Ryssland angriper Gotland. Ryssland spekulerar i att USA ska svika. Kanske går det så och Ryssland tar Gotland. Eller ännu värre, tänk om USA verkligen svarar som förväntat på angreppet och initierar ett kärnvapenkrig som gör slut på oss alla. Är detta en risk värd att ta?Sannolikt är vi kanske säkrare i NATO, men motiverar den förväntande säkerheten att vi sätter allt på spel? Nej, det är för riskfyllt att satsa på något som sannolikt kommer att gå bra, men som kan ända i katastrof om vi har otur.Så ser en försiktig konservativ kritik av radikal rationalism ut.Jag har hänvisat till Edmund Burke, David Hume och Michael Oakeshott. Idel döda gubbar. Var finns gummorna? Inte i den konservativa traditionen. Det finns ingen konservatismens Rosa Luxemburg eller Mary Wollstonecraft.Ligger detta i konservatismens natur? Det är en fråga som bör oroa varje anhängare av läran.Torbjörn Tännsjöfilosof och författare
En alltför högljudd ensamhet av den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal är en mustig skröna, modernistisk kortroman, skarp samhällskritik och en delvis självbiografisk berättelse allt på en gång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sedan den skrevs i början av 1970-talet har det visat sig vara aktuell i varje decennium – alltid på olika sätt. Kanske är det just det som gör ett konstverk till en klassiker?Hur lyckas Bohumil Hrabal väva samman sin egen situation med landets och världens? Han kunde inte publicera boken i Tjeckoslovakien och den cirkulerade i handskrivna och maskinskrivna kopior fram tills publicering blev möjlig efter kommunismens fall 1989. Men innan dess hade Hrabal gjort ett försök till avbön för han ville inte lämna landet.Regissören och dramatikern Dmitri Plax berättar också om sitt arbete med att överföra Hrabals text till en scenisk kommentar om vår samtid. Vi får höra delar av Dramaten.Doc:s uppsättning från december 2023 framförd av Gunnel Fred och Kristina Törnquist.”En alltför högljudd ensamhet” av Bohumil Hrabal är översatt av Karin Mossdal.
KGB-översten Oleg Gordievskij arbetade under elva år för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Gordievskij avslöjade spioner som svenske Stig Bergling och norske Arne Treholt, briefade västledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan inför toppmöten och förhindrande ett kärnvapenanfall från det allt mer paranoida Sovjetunionen.Oleg Gordievskij växte upp i en KGB-familj, men blev spion åt väst eftersom han avskydde det sovjetiska systemet.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren med författaren Ben Macintyre som skrivit boken Spion och förrädare – Kalla krigets största spionhistoria. Samtalet är på engelska.Gordievskij var son till en NKDV-man, föregångaren till KGB, som arbetat för säkerhetstjänsten under den stora terrorn på 1930-talet. Gordievskij växte upp tillsammans med andra familjer som arbetade för den ryska säkerhetstjänsten. Vid tidig ålder lärde han sig tyska. Som en KGB-trainee, tillbringade han sex månader i Östberlin när Berlinmuren byggdes.Gordievskijs besvikelse över den grå totalitära världen i Moskva på 1960-talet bara ökade. Men det var den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 som drev Gordievskij mot väst. Han bestämde sig för att bekämpa det kommunistiska systemet inifrån.I augusti 1968 började han sända hemliga signaler till danska och brittiska underrättelsetjänster om att han kanske var villig att samarbeta med dem. 1974 gick han med på att överlämna hemligheter till MI6, vilket han betraktade som "inget mindre än att underminera det sovjetiska systemet". Efter att han lärt sig att tala engelska blev Gordievskij placerad i London i juni 1982. Han avancerade stadigt i graderna med hjälp av hemlig hjälp och manipulation från MI6.Bild: Oleg Gordievskilj i KGB-uniform. Montage. Wikipedia, Public Domain.Musik: At The Crossroads av Jayson Wayne Brown, Storyblocks AudioLyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
LYSSNA PÅ HELA AVSNITTET HÄR: https://www.patreon.com/snettinatbakat Efter Åby var det Labans tur. Den intellektuelle idealisten, som också själv varit en naturbegåvning i alla sporter han tagit sig an, skulle med en dåres envishet leda det svenska landslaget efter västtysk modell. Vi ger er Labans väg fram till tårarna i Tjeckoslovakien, den mörka onsdagen då det stod klart att Sverige inte skulle får spela VM i Mexiko. Dessutom en rejäl djupdykning i Torbjörn Nilsson-frågan, som blir märkligare och märkliga ju längre ned man kommer. Med oss i studion är Jesper Högström, en av två nu levande människor som intervjuat Laban. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
I sedvanlig ordning tar Historiepodden ledigt för att med pompa och ståt fira trettonhelgen, men för att ni inte ska lämnas helt ensamma kommer här ett dubbelavsnitt ur arkiven från 2017 som avhandlar den europeiska politiken under perioden åren före andra världskriget. Det blir Chamberlain som viftar med papper och Hitler som smider planer, det blir Rhenlandet och det blir Tjeckoslovakien. Vi hörs nästa vecka med ett ordinarie avsnitt! Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Statsministern Per Albin Hanssons främsta mål under andra världskriget var att hålla Sverige utanför kriget. Efter att ha lyckats undvika att bli en stridande part i det finska vinterkriget kom Nazitysklands invasion av Danmark och Norge den 9 april 1940 som nästa allvarliga kris.Efter att stormakterna Storbritannien och Frankrike offrat mindre stater som Österrike och Tjeckoslovakien i eftergifter till ett allt aggressivare Nazityskland såg de små staternas framtid i Europa hotad ut. Först med Tyskland anfall mot Polen förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland.I det ljuset går det att förstå den svenska samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland, även om det är lätt att kritisera omfattningen och att permittenttrafiken tilläts fortsätta ända till 1943, när Tysklands krigslycka sedan länge vänt. Sverige under kriget präglades också av censur för att hålla Nazityskland på gott humör.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Berggren, historiker och journalist. Han är aktuell med andra delen i bokserien Landet utanför med undertiteln Sverige och kriget 1940-1942.På 1930-talet är Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i världen med en stabil demokrati och en reforminriktad bred regering. Sverige hade en fantastisk tillväxt trots 30-talskrisen. Men det var också ett inåtblickande land som gärna vill slippa omvärlden.I en värld där de totalitära staterna Sovjetunionen och Nazityskland ville dela Europa mellan sig valde den svenska samlingsregeringen att acceptera tyska transporter av soldater på permission genom landet efter att Norge fallit. Transporterna skapade en stark bitterhet i det ockuperade Norge och på ledarsidor i USA och Storbritannien började Sverige allt mer betraktas som en tysk vasallstat.Saken ställde sig på sin spets under den så kallade midsommarkrisen i juni 1941 efter det tyska anfallet på Sovjetunionen när tyskarna ville förflytta Engelbrechtsdivisionen från Norge till Finland.Om ni tyckte detta var intressant rekommenderar vi att ni lyssnar på vår systerpodd Militärhistoriepodden om Finska vinterkriget, Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Anfallet mot Norge och Danmark. Historia Nu har också fördjupat sig i Tredje Riket tillsammans med professor Martin Hårdstedt i fem delar.Musik: Sadness av Kamil Guszczynski, Soundblock AudioFoto: Tyska permittenter i Helsingborg april 1943 Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Frilansjournalisten Negar Josephi tar oss tillbaka till det Iran hon växte upp i och ser likheterna med Margaret Atwoods The Handmaid's Tale i det uppror kvinnor nu gör mot regimen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 1985 kom författaren Margaret Atwoods roman ”The Handmaid's Tale”, ”Tjänarinnans berättelse” ut. Den beskriver ett framtida USA där kristna fundamentalister har bildat en ny republik. Gilead.I Gilead tillåts inte kvinnor att äga någonting eller läsa. Födelsetalet har sjunkit som en följd av miljöförstöring. De kvinnor som är fertila, alltså tjänarinnor, utnyttjas för att befruktas av sina anförare. Även om Gilead är en fiktiv plats i en dystopisk amerikansk framtid är händelserna och underkastandet av kvinnors rättigheter mycket verkliga. Som Atwood har sagt i intervjuer ”hittade hon inte bara på det här”. Romanen har också blivit en framgångsrik tv-serie.När hon började skriva på romanen tidigt 80-tal bodde hon i Västberlin, som ännu omgavs av Berlinmuren. Atwood besökte också Tjeckoslovakien och Östtyskland, där känslan att vara övervakad var påtaglig och likaså tystnaden, människor bytte snabbt samtalsämnen. Inspirationen till romanen är inte begränsad till ett land, en religion eller regim utan kommer från en rad auktoritära och teokratiska regimer, som Iran, ett land som styrts av islamister sedan 1979. Där kvinnornas rättigheter har begränsats rejält.
Hur ser vår tids fascistiska konst ut? Mårten Arndtzén söker efter svar på det, men hittar snarare exempel på motsatsen, i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att fascismen är här igen. På otvetydig frammarsch. Men hur ser den ut? På 1920- och 30-talen var den omöjlig att missa: välstrukna uniformer, blänkande stövlar, nattliga fackeltåg. Manifestationer där allt var skinande rent och individen utplånades i massan. På 90-talet likaså: Rakade skallar och bomberjackor.Men i vår tid? Vilket plagg kom mobben som stormade Kapitolium 2021 att förknippas med? Mjukisbyxan. De enda som bär uniform idag är sådana som själva kallar sig nazister. Medan de som pekas ut som fascister och smygnazister av sina politiska motståndare, och som har betydligt större framgång i vallokalerna än de uniformerade, tvärtom tycks måna sig om att smälta in i mängden. Vara vanliga.Och hur ser 2000-talets fascistiska konst ut? Arno Brekers och Gabriele D'Annunzios arvtagare? När litteraturvetaren Stefan Jonsson ställer sig den här frågan i essäboken Den otyglade skönheten blir svaret ganska allmänt. När han beskriver hur "dagens fascistiska konst" representerar ett försvar av "den etniska, nationella eller rasmässiga identiteten" som "påstås vara under belägring" går min första, konkreta association till samisk konstaktivism. Och det var kanske inte meningen.Jonssons enda konkreta exempel är skapat av en man som dog för över 80 år sen: den norske skulptören Gustav Vigeland och hans storslagna parkanläggning i Oslo. Med sina över två hundra skulpturer i brons, granit och järn – föreställande människor, djur och sagoväsen – hör den till Norges allra mest populära besöksmål, med omkring en och en halv miljon besökare om året.Många av skulpturerna i parken är från 1920- och 30-talen, och speglar sin tids vitalistiska strömning: det spänstiga och sunda kroppsideal som odlades på många håll, också i brun- och svartskjortornas led. Någon större etnisk mångfald är det väl inte heller, bland statyerna.Men Vigelandsparken är ändå ett dåligt exempel på totalitär estetik. Jag ska förklara varför, men behöver först ta en liten omväg, via totalitarismens motpol – den "otyglade skönhet" som Stefan Jonsson framhåller som ett slags vaccin mot fascism. Konsten blir det, menar han, både genom att vara en mötesplats – och på så vis förverkliga demokratin – och genom att påminna om demokratins egen värdegrund: det jämlika människovärdet.Här finns gott om exempel – från antika tragedier till samtida, social aktionskonst. Eller "aggressiv humanism" som den tyska gruppen Centrum för Politisk Skönhet kallar sin verksamhet. ZPS, som de förkortas, ägnar sig bland annat åt spektakulära aktioner i flyktingvänlig riktning, som när de stal minnestavlorna över Berlinmurens offer och flyttade dem till Medelhavets norra kust. Där vill de skapa en landförbindelse till den södra sidan, så att afrikanska flyktingar kan ta sig torrskodda till Europa.Den politiska skönheten visar hur vacker världen kunde vara: Om vi bara levde som vi lär. Själv föredrar jag de något mindre entydiga projekten, där de vackra tankarna blandas ut med lite smuts.Som 2018, när ZPS lade ut en databas med hundratusentals bilder från en högerextrem demonstration i Östtyska Chemnitz, och uppmanade allmänheten att leta efter kollegor och andra bekanta bland bilderna för att sedan rapportera fynden till sina arbetsgivare, eller hänga ut dem på annat sätt. Här hittade konstnärsgruppen alltså ett effektivt sätt att komma till rätta med den nutida fascismens oklara estetik, dess frustrerande förmåga att smälta in i mängden.Men även om demonstrationen i Chemnitz utmynnade i upplopp och ett mord, så kan vi nog utgå från att de allra flesta som fastnat i databasen bara utövade sina demokratiska rättigheter. Medan konstnärernas bruk av övervakning och angiveri som metod väcker klara associationer till det odemokratiska system som styrde den här delen av Tyskland fram till murens fall.Just den tvetydigheten höjer den här aktionen över det plakatpolitiska, och öppnar för en djupare reflektion över vår tid och vad som står på spel i den. Lite tillspetsat kunde man säga att inslaget av totalitarism gör konsten, här.Låt oss nu återvända till den där skulpturparken i Oslo, igen. Vad föreställer Vigelands statyer? Ouppnåeliga ideal som "anger hur man som människa bör handla", anser Stefan Jonsson. Och visst, många av skulpturerna visar glada, ömsinta och lekande människor. Men här finns inslag av otäckt våld också: barnmisshandel och vad som skulle kunna vara början till våldtäkt. En av parkens skulpturgrupper föreställer en man från Vigelands hemby som trakasseras av två pojkar. Han hette Elias och led av det vi i dag skulle kalla intellektuell funktionsnedsättning. Men ingenting tyder på att skulpturen skulle uttrycka ett förakt för svaghet eller uppmana till mobbing - tvärtom har Vigeland berättat hur han själv brukade ta mannen i försvar mot hans plågoandar, när han kunde.För mig är det uppenbart att Gustav Vigeland ville skildra livet i förhöjd och symbolisk form, visserligen, men som han uppfattade att det i grunden är. Inte som det borde vara.Ska vi tro den tjeckiske författaren Milan Kundera så hör livet som det borde vara inte ens till konstens område – utan till kitschens. Den senare definierar han, i romanen Varats olidliga lätthet, som ett estetiskt ideal där "skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade". Det var det som gällde i kommunismens Tjeckoslovakien.Och inte bara där, utan överallt där gemenskap och endräkt ska råda oinskränkt. "Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas", konstaterar Kundera. Det förklarar kanske varför Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels dömde ut Vigelandparkens skulpturer som "okonst", och ville låta smälta ned dem som innehöll metall. Han föredrog lustigt nog Munch.2002 placerades parkens sista skulptur ut. Den föreställer en ung flicka som försöker skyla sig från ovälkomna blickar. Vigeland färdigställde den 1942, och modell stod den österrikiska judinnan Ruth Maier som senare samma år deporterades och mördades i Auschwitz, 22 år gammal. Hennes kvarlevor kan, teoretiskt sett, ha förekommit i en av ZPS mest kontroversiella aktioner. 2019 presenterade gruppen mänskliga kvarlevor från omärkta massgravar, bland annat i närheten av Auschwitz Birkenau, framför riksdagshuset i Berlin. Sucht Nach Uns – sök efter oss - kallade gruppen sin installation, avsedd som en protest mot etablerade partiers planer på samarbeten med högerpopulistiska AfD.Men för Ruth Maiers del var den medverkan, i så fall, helt ofrivillig.Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen
Adolf Hitlers vision om livsrum för det tyska folket gav fullt svängrum åt hans apokalyptiska världsbild. Kriget mot bolsjevikerna i Sovjet och utrotandet av det judiska folket var samma sak för Adolf Hitler. Ett raskrig där de mest brutala metoderna var påbjudna.Där spelaren Hitler, med starka kort på handen, tidigare visat prov på en taktisk begåvning mot svaga motståndare blev Operation Barbarossa börjat på slutet. När krigslyckan vände hade överbefälhavaren Hitler bara maniska uppmaningar om att slåss till sista man att erbjuda sitt folk och sina soldater.Detta är det fjärde och sista avsnittet i vår serie om fyra om Adolf Hitler som satte hela världen i brand och iscensatte folkmordet på sex miljoner judar och andra folkgrupper. Programledare Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, utifrån historikern Ian Kershaws biografi i två volymer: Hitler 1889-1936 Hubris samt Hitler 1936-1945 Nemesis.Historikern Ian Kershaw hävdar att utan Adolf Hitler hade inte förintelsen ägt rum och sannolikt inte heller det krig som bröt ut den 1 september 1939. Hur excentrisk och udda Hitler än var går det inte att beskriva honom som sinnessjuk, även om hans hälsa blev allt sämre efter att krigslyckan vänt 1941.Hitler bröt mot Versaillesfreden från 1919 genom att återinföra allmän värnplikt 1935 och inleda en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet. Året efter besattes det demilitariserade Rhenlandet och Tyskland lämnade Nationernas förbund. Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike och delar av Tjeckoslovakien till Tyskland, som då kom att kallas Stortyskland. Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien.Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov–Ribbentrop-pakten.Tyskland anföll Polen den 1 september 1939. Genom en rad blixtkrigsaktioner erövrade Hitler Polen, Danmark, Norge, Nederländerna och Belgien samt besegrade Frankrike innan han lade under sig stora delar av Balkan. Kriget mot Sovjetunionen var ett barbariskt folk- och raskrig.Hitler övertog den operativa ledningen efter att kriget på Östfronten körde fast 1941. Hitlers envisa vägran att ge upp Stalingrad 1943 visade hans sviktande förmåga att hantera kriget.Den 20 juli 1944 överlevde han ett attentat i högkvarteret Varglyan. Som hämnd lät han avrätta ett stort antal officerare som deltagit i en sammansvärjning att mörda Hitler. I november 1944 lämnade Hitler Varglyan och återvände till Berlin.Hitler gav upp den 29 april 1945 och insatte marinchefen Dönitz som sin efterträdare. Samtidigt gifte han sig med Eva Braun och medan Röda armén närmade sig Führerbunkern begick båda självmord 30 april. Hitler efterlämnade ett Tyskland i fysisk och moralisk ruin.Bild: Situationsgenomgång i högkvarteret för överbefälhavaren Walther von Brauchitsch (till vänster till Hitler), 1940. Wikipedia, Bundesarchiv, bild 146-1971-070-61 / CC-BY-SA 3.0Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfrieds begravningsmarsch av the United States Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media.Lyssna också Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Tredje rikets utrikespolitik präglades av viljan att göra upp med den förnedrande Versaillefreden efter första världskriget och att skaffa sig livsutrymme österut. Här hittar vi själva kärnan i Adolf Hitlers maktambitioner.Storbritanniens ovilja att gå i krig, Frankrikes interna problem och det fascistiska Italiens sidbyte från Västmakterna till Nazityskland gjorde det möjligt för Tredje riket att ansluta Österrike och lägga Tjeckoslovakien under sig utan någon att skjuta ett skott. Men med anfallet mot Polen gick Hitlertyskland ett steg för långt.I denna nymixade repris av avsnitt 137 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Tredje Riket. Det är del fem i en serie om Tredje riket som baserar sig på Richard J Evens trilogi om Tredje riket. Den brittiska premiärministern Neville Chamberlains tal om ”fred i vår tid” efter att Storbritannien och Frankrike sålt ut den lilla demokratin Tjeckoslovakien till det aggressiva Tredje riket blev upptakten till det förödande Andra världskriget.Adolf Hitler behöll sina bohemiska vanor som diktator med en flexibel arbetstid vilket lämnade utrymme för hans medarbetare att utöva makten under hård intern konkurrens. Han höll sig borta från att detaljstyra ekonomisk politik eller arbetsmarknadspolitik utan drog upp de övergripande riktlinjerna där medarbetarna fick fylla i det finstilta. Men Hitler hade två fokusområden där han utövade ett personligt maktutövande -raspolitiken (avsnitt 132) som präglades av en extrem antisemitism och utrikespolitiken som syftade till att göra upp med det förnedrande Versaillefreden och att skaffa Tyskland lebensraum i öst. När nazisterna tog makten efter riksdagsbranden 1933 och systematiskt krossat alla andra partier påbörjades arbetet med att omforma Tyskland efter den nazistiska ideologin. Allting nazisterna gör vid makten är en förberedelse inför det eftersträvade kriget. Bild:Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. Bundesarchiv, Bild 183-R69173 / CC-BY-SA 3.0 Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfriedsbegravningsmarsch avthe UnitedStates Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media. Läs: Richard J Evens – Third Reich at Power. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Kompositören om det enda han kan: musik. Georg Riedel har komponerat musiken till filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker. Han har bland annat tonsatt Idas sommarvisa och Du kära lille snickerbo. Har även skrivit signaturmelodin till tv-serien om Alfons Åberg och medverkar på Jan Johanssons Jazz på svenska den mest sålda jazzskivan i Sverige. Georg Riedel föddes i forna Tjeckoslovakien. Mamman var judinna och familjen flyttade till Sverige för att undkomma nazisterna 1938.Georg Riedel om sitt Vinterprat:- Mitt Vinterprogram handlar om det enda jag kan: musik! Om mina musikaliska förebilder, om Dvoák och Alfons Åberg, om min allra första komposition och om det viktigaste ackordet i Idas sommarvisa.Om Georg RiedelMusiker, kompositör, 88 år Född i forna Tjeckoslovakien, bosatt i Stockholm Tidigare Sommarvärd 1998 Producent: Samuel Åhman
Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin sida om det musikaliska samvetet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om det musikaliska samvetet.Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt verksam cellist från Sankt Petersburg.Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner dollar. När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik svarade cellisten att han levde ett högst modest liv. Till och med min cello är begagnad, sade han i ett försök att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna, så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s sanktionslista.Historien om Putins cellospelande förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets musik. Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan värmde upp hördes burop från publiken. Åk hem!Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han sig. Han skulle låta musiken tala.Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i luften i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också i protest mot sitt eget land.Den osannolikt begåvade Rostropovitj, Slava som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt i utlandet dessutom vågade protestera mot invasionen blev Kremls stolta blickar snart hotfulla.Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur var en nagel i ögat på de sovjetiska ledarna. Rostropovitj vägrade böja sig för hoten och trots stor fara lät han Solzjenitsyn bo i familjens datja utanför Moskva.I takt med att riskerna ökade växte Rostropovitjs politiska samvete. När han i ett öppet brev som aldrig publicerades försvarade både Solzjenitsyn och rätten till konstnärlig frihet fick Kreml nog och beslöt att tysta både honom och hans cello. Slava fick i praktiken yrkesförbud, och några år senare tvingades han och familjen att lämna Sovjetunionen.När Berlinmuren föll var Rostropovitj ögonblickligen på plats med sin cello för att välkomna de befriade östtyskarna. Medan Slava spelade Bach vid muren satt den unge KGB-officeren Vladimir Putin i Dresden och gnisslade tänder. Två år senare föll det sovjetiska imperiet samman i vad Putin har beskrivit som historiens största geopolitiska katastrof.I augusti 1991 försökte krafter inom kommunistpartiet ta makten för att förhindra Sovjetunionens upplösning. Rostropovitj kastade sig omedelbart på ett plan till Moskva för att ge sitt stöd till den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.Kuppförsöket misslyckades. Men några år senare inledde Jeltsins efterföljare Vladimir Putin en nedmontering av det öppna samhälle som börjat gro i Ryssland. Det fria ordet, oavsett om det skrivs, sjungs, målas eller ropas på gatorna, är ständigt ett hot mot den totalitära staten. Makten känner musikens starka kraft. Diktaturerna kräver därför konstens lydnad. Likt Rostropovitj på 1970-talet, tvingades tusentals konstnärer, musiker, författare och journalister att fly Ryssland när Putin bestämde sig för att med våld tysta deras röster. De som inte har möjlighet att lämna förtryckande regimer för friheten utomlands får välja mellan motstånd och tystnad. Eller att djupt inne i sin konst finna hemliga rum där protesterna kan ljuda. Kompositören Dmitrij Sjostakovitj Rostropovitjs nära vän försökte överleva som fri konstnär i ett totalitärt samhälle. Under den tyska belägringen av Leningrad 194144 blev han med sin sjunde symfoni hyllad runt om i världen som en symbol för kampen mot fascismen. Men snart hamnade hjälten i onåd. Hans påstått borgerliga och västinspirerade musik tilldrog sig Stalins ogillande, vilket kunde medföra en omedelbar livsfara.Varje natt väntade den skräckslagne Sjostakovitj på att KGB skulle knacka på dörren, på att Stalins mörker skulle sluka även honom. Han gjorde desperata försök att orientera sig i tyranniets landskap. Fylld av smärta insåg Sjostakovitj att han inte kunde både leva och tala sanning i en diktatur.När den berömde tonsättaren gjorde förnedrande politiska eftergifter såg många och han själv det som ett svek. I det fördolda försökte han i stället kommunicera med omvärlden via sin musik. Tonerna han skrev blev melodiska protester, som när han smög in sarkastiskt förvrängda fragment av Stalins favoritsånger.Förutom Dvoraks cellokonsert spelades även Sjostakovitjs tionde symfoni på den där konserten i London. Verket som uruppfördes kort efter Stalins död 1953 var i hemlighet ett ursinnigt porträtt av diktatorn och en förtvivlad skildring av förtryckets fasor. Även om Sjostakovitj saknade Rostropovitjs hjältemod försökte han på sitt sätt skapa motståndets musik. Vladimir Putins egen cellist och pengatvättare, han valde däremot att villigt spela maktens melodier.Jens Nordqvist, författare och journalistMusiken som spelades i programmet:Antonin Dvorak: Cellokonsert op. 104. Mstislav Rostropovitj, cello. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968. Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10. Jevgenij Fjodorovitj Svetlanov, dirigent. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968.
Denna gång åker vi neråt mot Centraleuropa, till ett land som inte ens existerar längre i dess dåvarande form som filmerna spelades in i. Jodå, ni har nog fattat korrekt - vi drar ner till Tjeckoslovakien, eller det vi på FromBeyond valt att kalla för: Skräckoslovakien! The post #195 – Skräckoslovakien appeared first on FromBeyond.se.
Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov har avlidit vid 91 års ålder. Hör hur Gorbatjov bidrog till slutet på kalla kriget mellan öst och väst, nedmonteringen av järnridån och Berlinmurens fall. Michail Gorbatjov ledde Sovjetunionen mellan 1985 till 1991. Som ledare myntade han begreppen glasnost (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad) i syfte att reformera kommunismen. Han undvek att ingripa militärt då till exempel Tjeckoslovakien, DDR och Ungern ville göra sig fria från östblocket. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren vilket blev början på järnridåns fall. År 1990 tilldelades Michail Gorbatjov Nobels fredspris enligt Nobelkommittén för att han bidrog till att avsluta det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.Därför förändrade Michail Gorbatjov RysslandMichail Gorbatjov började ett reformarbete som väckte förhoppningar om ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland. Men dagens Ryssland under Vladimir Putin har gått i en allt mer auktoritär riktning. Vad ansåg Gorbatjov om Putin och vad var det som gjorde att Ryssland missade den demokratiska chans som började med Gorbatjovs reformer? Hör hur Michail Gorbatjov format historien, hur han förändrade Ryssland och hur han kommer att bli ihågkommen.Medverkande: Johanna Melén, tidigare Rysslandskorrespondent, Per Enerud, Myndigheten för psykologiskt försvar, Martin Kragh, forskare vid Utrikespolitiska institutetProgramledare: Fredrik WadströmProducent: Katja MagnussonTekniker: Jacob Gustavsson
Att jag skulle fly Tjeckoslovakien var givet redan när jag var fem år gammal. Om Vladimir Oravsky:Vladimir Oravsky är författare, debattör, journalist, filmmanusförfattare, dramatiker, regissör och filmjurymedlem. Det kanske mest framträdande med Vladimir Oravsky är att han har tur. I allt. Även hans pjäser och böcker och dikter vann åtskilliga nationella och internationella priser, av rena turen. Fast den ofta kräver grundligt och långt förarbete, inbillar han sig.Vladimir Oravsky har skrivit cirka 80 böcker, 30 teaterpjäser, ett tiotal filmmanus och över 5 000 tidnings- och tidskriftsartiklar. Han är representerad i ett 20-tal antologier.Producent: Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se
Den sparsamt kompetenta duon från västkusten är tillbaka med veckans iakttagelser. Magnus har funderat ut en smått omöjlig familjekonstellation medan Jocke berättar om en matrealterad händelse från forna Tjeckoslovakien. Det blir topp 3-lista och annat trams.Väl mött och ha en fantastisk helg! Vill du stödja poddens framtid? Vi behöver din hjälp – det är tack vare […]
Det visade sig att det lägsta blöjpriset skulle jag få om jag köpte blöjor som fyllde en hel järnvägsvagn och lät den rulla in i Tjeckoslovakien. Inte från Sverige, utan från Österrike... Om Vladimir Oravsky:Vladimir Oravsky är författare, debattör, journalist, filmmanusförfattare, dramatiker, regissör och filmjurymedlem. Det kanske mest framträdande med Vladimir Oravsky är att han har tur. I allt. Även hans pjäser och böcker och dikter vann åtskilliga nationella och internationella priser, av rena turen. Fast den ofta kräver grundligt och långt förarbete, inbillar han sig.Vladimir Oravsky har skrivit cirka 80 böcker, 30 teaterpjäser, ett tiotal filmmanus och över 5 000 tidnings- och tidskriftsartiklar. Han är representerad i ett 20-tal antologier.Producent: Dmitri Plax tankar@sverigesradio.se
Vi snackar Handboll har gjort ett porträtt om och med den före detta förbundskapten Bengt Johansson, 79 år, och som lämnade jordelivet i den 8 maj 2022.Vem var Bengt Johansson?Halmstadsonen som flyttade till Stockholm för studier, affärsman inom fastighet och gummiverksamhet, för att sedan blir mycket framgångsrik förbundskapten med bland annat VM-guld 1990 i Tjeckoslovakien.Detta program speglar mycket över tiden 1988 fram till 1993. Del 1 av 2 med profiler som gästar podden Vi snackar Handboll. Vi får höra Bengt Johanssons son Petter, om pappa Bengt ”världens bästa pappa”.Vi också höra Radiosportens tidigare medarbetare Tomas Simson, som refererade VM-finalen 1990 och mycket mer. Vi har fått höra Björn Jilséns röst om Bengt Johansson. Cerry Holmgren, gubben i lådan berättar ett par gamla roliga minnen.Detta avsnitt publicerades 25:e juni 2022, på det som skulle blivit Bengans 80-årsdag. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Vi snackar Handboll har gjort ett porträtt om och med den före detta förbundskapten Bengt Johansson, 79 år, och som lämnade jordelivet i den 8 maj 2022.Vem var Bengt Johansson?Halmstadsonen som flyttade till Stockholm för studier, affärsman inom fastighet och gummiverksamhet, för att sedan blir mycket framgångsrik förbundskapten med bland annat VM-guld 1990 i Tjeckoslovakien.Detta program speglar mycket över tiden 1988 fram till 1993. Del 1 av 2 med profiler som gästar podden Vi snackar Handboll. Vi får höra Bengt Johanssons son Petter, om pappa Bengt ”världens bästa pappa”.Vi också höra Radiosportens tidigare medarbetare Tomas Simson, som refererade VM-finalen 1990 och mycket mer. Vi har fått höra Björn Jilséns röst om Bengt Johansson. Cerry Holmgren, gubben i lådan berättar ett par gamla roliga minnen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Radio Kamrat är Rebecca Weidmo Uvells podd för upplysning om kommunism. Prag-våren 1968 har mycket gemensamt med Rysslands invasion av Ukraina så dags att folkbilda om Tjeckoslovakien, som idag efter de många åren som del av Sovjetunionen består av länderna Tjeckien och Slovakien.
Invasionen av Ukraina väcker traumatiska familjeminnen av flykt hos människor med rötter i länder som tidigare styrdes av Sovjetunionen. Vi hör tre personer med egen erfarenhet av exil orsakad av rysk eller sovjetisk ockupation. Dels för att tala om den erfarenheten, dels för att tala om hur minnena nu väcks till liv av kriget i Ukraina.Våra gäster är kulturjournalisten Hynek Pallas, med rötter i Tjeckoslovakien, regissören Judit Benedek, som kom till Sverige från Ungern som femåring och dessutom Li Bennich-Björkman, professor i statsvetenskap och författare till boken: Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus, som bland annat handlar om hennes egen mammas flykt från Estland.UKRAINAS SJU VÄRLDSARV RISKERAR ATT FÖRSTÖRASMattias Berg har talat med ett antal forskare och experter kring kulturarv och kulturinstitutioner i krig. Vad händer med det ukrainska kulturarvet nu när landet befinner sig i krig.SVENSK FILMHISTORIA UR ETT HBTQ-PERSPEKTIVReportage om dokumentären Stolthet och fördom en queer filmhistoria. Vi hör Jan Göransson, presschef på Svenska Filminstitutet och regissören Eva Beling berätta om queer filmhistoria från Mauritz Stiller till Fucking Åmål.Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj
Dagens avsnitt är en introduktion till börspsykologi tillsammans med författaren till boken ”Börspsykologi – mentala verktyg för att överlista aktiemarknaden”, Cristofer Andersson. Vi går genom klassiska fällor och misstag som man gör och det viktiga i att ge sig själv andrum. Men först, ett par ord om Ukraina. Den här konflikten kryper mig kanske lite mer in på skinnet än andra. Min pappa flydde 1968 från Prag då Tjeckoslovakien skulle ”befrias” på samma sätt som Ukraina nu invaderas. Vår f.d. au pair Masha, är just nu i Lviv i västra Ukraina och Pavel min programmerare har nyligen flytt från Kiev med sin familj. Många andra saker – som att släppa ett avsnitt om börspsykologi – känns just nu futtiga. Enligt mig så är den bästa källan i Sverige för den som vill följa vad som händer Lars Wilderängs blogg – Cornucopia. Han postar dagligen uppdateringar och har även ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv på det hela. https://cornucopia.se/ Vill man stödja Ukraina rekommenderar jag denna tråden i forumet: https://rikatillsammans.se/forum/t/30945 Där finns även tips på Twitter-konton att följa. Vill man se över sin egen situation rekommenderar jag MSB:s pdf https://rib.msb.se/filer/pdf/28494.pdf Avslutningsvis, när det gäller hur man ska spara, om man ska göra något annorlunda – så är gäller samma rekommendationer som vanligt. Fortsätt månadsspara, köpa hela höstacken i form av alla aktier ii alla länder (utom Ryssland) i alla storlekar och alla branscher i form av en fondrobot eller en billig indexfond. Världen kommer inte gå under, börsen kommer inte gå under och vi kommer ta oss genom det här också. Har du en bra båt, sitt still i den. Krama även om dina nära och kära, för jag vet på nära håll nu att saker vi tog som självklart i förra veckan kan vara helt annorlunda ett par dagar senare.
Medverkande i detta avsnitt är Patrik, Martin och gästen Pär Lindh. Gillar ni det vi producerar får ni gärna skicka in ett bidrag till bankkonto SEB 5708 35 378 011) Vi intervjuar Pär Lindh som är en professionell musiker sedan 30 år och har turnerat världen runt många gånger om, bland annat gjorde han ett dussin konsertturnéer med Pär Lindh Project eller som solist på piano, orgel och cembalo i både Nord- och Sydamerika och minst lika många i Europa. Han tillbringade nio år i Frankrike och studerade under sin Paristid för ett tiotal berömda musikpersonligheter. Han har varit elev för bland andra Huguette Dreyfus, Kenneth Gilbert, Ruggiero Gerlin och organisten Marie Claire Alain, som vid flertalet tillfällen hållit solistkonserter i Sverige. Mest känd är han i dag inte för sin klassiska musik, utan för sitt engagemang inom symphonic progressive rock, en rockmusik som bygger på kompositioner från klassisk musik och även inkorporerar klassiska instrument.Under intervjun berättar Pär om sig själv, sin musikkarriär men även om sitt liv och viljan att stå upp för det som är rätt genom att göra egna uppoffringar. Under 1980 talet gjorde Pär bland annat tre smugglingsresor till Tjeckoslovakien under Charta 77:s regi vilket innebar mycket stora risker för honom själv. Trots att Pär är internationellt erkänd och berömd har han svårt att hitta jobb inom sitt gebit här i Sverige och allt tyder på att det beror på att makthavarna vill ta ifrån oss det som är vackert men även på att han inte rättat in sig i ledet och haft den rätta ”värdegrunden”2) Pär Lindh Project med låten “The river of tales” från skivan Live in Iceland. Sångare är den numera bortgångne sångerskan Magdalena Hagberg.3) Länk till Pär Lindhs hemsida www.parlindh.com Pär Lindhs musik på Bandcamp https://parlindhproject.bandcamp.com/
Det hade dröjt hela 25 år sedan Tre Kronor tog sitt senaste VM-guld, men när man överraskande nog plockade hem mästerskapet i Wien 1987 så var det dessutom första gången som Sverige blev världsmästare utan att turneringen drabbats av bojkott. Mästerskapet präglades dock nästan mer av protester, ett velande förbund och domstolsbeslut än vad som hände på isen – men efter mycket om och men, 2–2 mot giganten Sovjet och en 9–0-seger över Kanada så blev Tommy Sandlins gäng guldmedaljörer i kavaj när ”ryssarna” besegrade Tjeckoslovakien i sista matchen. En av Sveriges stora hjältar blev en då 27-årig forward från Rosersberg. Han landade på hela 162 A-landskamper under sin karriär, men det här blev enda mästerskapstiteln i den blågula tröjan. Håkan Södergren hjälper oss, på ett lättsamt och nostalgidoftande sätt, att minnas den där förlösande skrällen för 34 år sedan. Vi berör, bland mycket annat, den stinkande uppladdningen, krogbråket som löstes med fri bar – och samtalet från Kungen. Häng nu med på den fjärde av fyra härliga VM-specialer från Släpp Sargen! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Statsministern Per Albin Hanssons främsta mål under andra världskriget var att hålla Sverige utanför kriget. Efter att ha lyckats undvika att bli en stridande part i det finska vinterkriget kom Nazitysklands invasion av Danmark och Norge den 9 april 1940 som nästa allvarliga kris.Efter att stormakterna Storbritannien och Frankrike offrat mindre stater som Österrike och Tjeckoslovakien i eftergifter till ett allt aggressivare Nazityskland såg de små staternas framtid i Europa hotad ut. Först med Tyskland anfall mot Polen förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland.I det ljuset går det att förstå den svenska samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland, även om det är lätt att kritisera omfattningen och att permittenttrafiken tilläts fortsätta ända till 1943, när Tysklands krigslycka sedan länge vänt. Sverige under kriget präglades också av censur för att hålla Nazityskland på gott humör.I avsnitt 148 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Berggren, historiker och journalist. Han är aktuell med andra delen i bokserien Landet utanför med undertiteln Sverige och kriget 1940-1942.På 1930-talet är Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i världen med en stabil demokrati och en reforminriktad bred regering. Sverige hade en fantastisk tillväxt trots 30-talskrisen. Men det var också ett inåtblickande land som gärna vill slippa omvärlden.I en värld där de totalitära staterna Sovjetunionen och Nazityskland ville dela Europa mellan sig valde den svenska samlingsregeringen att acceptera tyska transporter av soldater på permission genom landet efter att Norge fallit. Transporterna skapade en stark bitterhet i det ockuperade Norge och på ledarsidor i USA och Storbritannien började Sverige allt mer betraktas som en tysk vasallstat.Saken ställde sig på sin spets under den så kallade midsommarkrisen i juni 1941 efter det tyska anfallet på Sovjetunionen när tyskarna ville förflytta Engelbrechtsdivisionen från Norge till Finland.Om ni tyckte detta var intressant rekommenderar vi att ni lyssnar på vår systerpodd Militärhistoriepodden om Finska vinterkriget, Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Anfallet mot Norge och Danmark. Historia Nu har också fördjupat sig i Tredje Riket tillsammans med professor Martin Hårdstedt i fem delar.Musik: Sadness av Kamil Guszczynski, Soundblock AudioFoto: Tyska permittenter i Helsingborg april 1943 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Dagens klassiska avsnitt av Palmemordspodden publicerades ursprungligen i september 2016. Så här löd beskrivningen då: "Avsnitt 78 av Palmemordspodden - en podcast om Palmemordet. Dominik Henzel är inte bara komiker och skådespelare, han har också befunnit sig chockerande nära händelsernas centrum när det handlar om Palmemordet. Vi snackar om den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som vissa menar hade mystisk vetskap om att Olof Palme skulle mördas, men kommer också in på spelklubben Oxen, ett möte med Chrille P, och ett dessertvin som tillhört Hans Holmér. Dessutom om angiveri i Tjeckoslovakien, perfekta rökringar, att gå klädd i öppen hawaiiskjorta och skjuta luftgevär, och dirty talk med ryska spionfruar bland mycket annat. Fullsmockat avsnitt, mycket nöje.” Gå med i eftersnacksgruppen: https://www.facebook.com/groups/226383862490223 Prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp
Hur viktig var den underjordiska litteraturen för sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien? Både mindre viktig och viktigare än man kanske tror. Förläggaren Per Bergström berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/11 2019. Det sägs att Tigris inte flöt röd av blod utan svart av bläck efter att mongolerna erövrat Bagdad. Nära 800 år senare fortsätter det fria ordet och litteraturen att vara det första offret i varje totalitär regim. Runt om i världen sitter författare, förläggare och journalister fortfarande fängslade. Också svenska. Förbjudna böcker får dock lätt en air av mystik för dem som har möjlighet att läsa dem. Än idag kan vi förundras av vad det var i Ovidius texter som tvingade honom i exil, Marquis de Sade finner ständigt nya, ofta ganska besvikna, läsare och fatwan mot Salman Rushdie mångdubblade upplagan av Satansverserna. Det är inte utan att denna mystik riskerar att bli till ett romantiskt skimmer, som när kritikern George Theiner 1984 i brittisk teve beskrev den västerländska litteraturen som fullständigt värdelös och i avsaknad av kvalitet [] de stora skildringar av den mänskliga själen, mästerverken, kan enbart springa ur själar som krossas av regimer som den i Tjeckoslovakien. Men kanske är det inte de stora skildringarna av den mänskliga själen som makten i själva verket behöver oroa sig för. Den amerikanske bokhistorikern Robert Darnton har studerat trycklistor med verk som smugglades in i Frankrike från Schweiz i stora upplagor under upplysningstiden. Han drar slutsatsen att det var smädesskrifter och satirer som eldade på föraktet mot monarkin och påverkade samhällsutvecklingen inte Voltaires, Rousseus och de andra filosofernas verk. Men hur var det då i det Tjeckoslovakien där generalsekreterare Gústav Húsaks regim, efter de friare åren 196869, sannerligen gjorde sitt yttersta för att krossa de skapande själarna och förbjuda deras mästerverk. Efter Warszawapaktens invasion 1968 försattes landets kulturliv i en extrem situation. Av det tjeckoslovakiska författarförbundets 590 medlemmar uteslöts 473 och 130 svartlistades och försattes med publiceringsförbud. Frantiek Janouch noterar i sin dagbok 1973 om regimen att: Den vaktar sina gränser för litteratur och trycksaker strängare än för hasch och marijuana Regimen är rädd för anekdoter, för cirkulerande manuskript och böcker från emigrantförlagen. Sättet för dessa författare att sprida sin litteratur blev genom samizdat, samlingsnamnet för egentillverkade underjordiska böcker som spreds i östblocket. Produktionen av en samizdatbok gick oftast till så att texten skrevs av med så många tunna karbonpapper som fick plats runt skrivmaskinsvalsen. På så sätt kunde man få sju till femton kopior på en avskrivning. Exemplar som sedan spreds från hand till hand och fortsatte att lånas ut för att skrivas av och spridas vidare av läsaren. Redan 1990 upprättades i Prag samizdatbiblioteket Libri Prohibiti av dissidentförläggaren Jií Gruntorad, men det skulle dröja ytterligare decennier innan forskningen förstod värdet av samlingen med över 30 000 samizdat- och exilböcker. När jag själv kring millenieskiftet började intressera mig för denna bokutgivning kunde jag när jag frågade efter samizdatböcker på antikvariat i Tjeckien mötas av oförståelse och motfrågan: Varför vill du ha det, de finns ju i nytryck? Men personer som hade varit en del av rörelsen tog gladeligen emot mig för att berätta, tacksamma för ett intresse de väntat på. Under Sammetstevolutionen var de intellektuella rösterna med Václav Havel i spetsen ledande. Under de kommande åren på 90-talet skulle de tidigare officiella författarskapen snart falla i glömska medan de förra dissidentförfattarna utgavs och lästes i massupplagor, från 1950-talets katolska präster till unga samtidsskildrare som skrev på talspråk och aldrig tidigare publicerats. Samizdattidskrifter började ges ut officiellt och en kulturtidskrift som Revolver Revue är än idag en av Tjeckiens viktigaste. Havel själv uttryckte det: Farväl samizdat [] välkommen tryckpress, välkommen nya läsare, välkommen frihet! Samtidigt blev den nya situationen något av en paradox för nu stod författarna utan den särskilda funktion de tidigare haft. Författandet blev en privat angelägenhet vilket också märktes i litteraturen som kom att bli mer självcentrerad. De forskare som försökt undersöka hur stor läsekretsen av samizdatböckerna var har ställts inför en omöjlig uppgift: själva principen för spridandet var ställ inga frågor om du inte behöver ställa några frågor. Att sitta inne på kunskap var det samma som att ha information som kunde vara av intresse för säkerhetspolisen StB och därmed en risk för både dig själv och den från vem du fått boken. Kanske är det talande att Václav Havel i samtalsboken Fjärrförhör från 1986 säger att han inte särskilt väl känner till den tjeckiska exillitteraturen. Och att den kanadensiske Tjeckoslovakienforskaren H. Gordon Skilling bekriver samizdat med det grekiska ordet batrachomyomachia, ett slag mellan möss och grodor av intresse endast för de direkt inblandade. Mängden läsare är dock kanske inte av lika stor vikt som att se vilken roll de ändå spelade i samhällsförändringarna. Eller som författaren Ivan Klíma en gång uttryckte det för mig över ett glas lemonad på sitt arbetsrum: Du måste förstå, ingen brydde sig vad jag skrev för något, det var mycket viktigare om vi slog Sovjet i hockey än något jag någonsin skrev. Men samizdatböckerna fick oss som skrev och trodde på en förändring att känna att vi inte var ensamma, de var ett kitt som höll oss samman. En paradox för Húsaks, med Havels ord, posttotalitära stat och hårdförhet mot det fria ordet var att personer som annars inte att hade något samröre kom samman. En katolsk präst hade kanske inget direkt gemensamt med avantgardistiska poeter, inte heller äldre filosofiprofessorer med progressiva rockmusiker, ändå så dök Jan Patoka upp på spelningar som Havel ordnade i sin sommarstuga med rockbandet The Plastic People of the Universe och när gruppen arresterades ledde det till att de tog initiativ och undertecknade Charta 77. Förtrycket förde samman en dissidentgrupp som var estetiskt och även politiskt diversifierad, vilket också kom att märkas och splittra den efter demokratiseringen. Stora delar av den tjeckiska intelligentia som varit involverad i skrivandet och distributionen av samizdat fick en direkt betydelse för sammetsrevolutionen. Inte bara de som konkret engagerade sig politiskt utan också många skribenter som blev reportrar, korrespondenter och krönikörer inom den nya pressen. Skribenter som stod bakom ett idéspridande som tidigare varit begränsat till samizdatläsekretsen men nu fick fri distribution till sitt förfogande. En roll som lärare i demokrati, som det har uttryckts, där traditionen med spridandet av samizdat låg till grund för den demokratiprocess som följde. Böckerna omkullkastade inte regimen men som författaren Jáchym Topol har sagt: Över hela Österuopa förberedde dissidenterna folket på demokratin. Och till det bidrog de förbjudna böckerna och tidningarna som hamrades fram på skrivmaskiner. Per Bergström, förläggare Litteratur Darnton, Robert, The Forbidden Best-Sellers of Prerevolutionary France, New York 1995. Glanc, Tomas, Samizdat Past & Present, Prag 2019. Havel, Václav, Fjärrförhör, Stockholm 1990. Havel, Václav, En dåre i Prag, Stockholm 1990. Janouch, Frantiek, Nej, jag klagar inte. Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 196875, Stockholm 1981. Priban, Michal (red.), Ceske literarni samizdat 19491989, Prag 2018. Skilling, H. Gordon, Samizdat and an Independent Society in Central and Eastern Europe, Ohio 1989. Theiner, George (red.), They shoot writers, don't they?, London/Boston 1984. Ljud Filaments av Scott Buckley: www.scottbuckley.com.au samt skrivmaskinsknappande från Sveriges radios arkiv.
Karl Berglund, forskar om ljudböcker och vet vad som krävs för att en bok ska bli lyssnad på. LITTERATUREN VI HELST LYSSNAR PÅ Strömningstjänster för böcker har blivit allt mer populära under de senaste åren och lyssnandet på litteratur har därmed blivit ett viktigare sätt att ta del av böcker. Men vad är det egentligen vi lyssnar på, hellre än läser? Och hur förändrar detta litteraturen? Samtal med Karl Berglund, forskare i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. TÅRTAN BLEV EN VÄRLDSNYHET OCH SKAKADE SVERIGE Tårtan var en avbildning av en svart kvinnokropp med konstnärens eget blackface-målade huvud i ena änden. Sveriges dåvarande Kulturminister var där och skar första biten av tårtan. Foton och filmer från händelsen fick den att bli en världsnyhet. Kulturredaktionens Fredrik Wadström har med hjälp av intervjuer och arkivmaterial rekonstruerat händelseförloppet kring "Painful Cake" i kulturdokumentären "Bakverket som skakade Sverige". DAGENS ESSÄ Denna vecka handlar radioessäerna i OBS om bokens förvandlingar, både om hur själva boken antar nya former och hur den förändrar samhället. I dag ska det handla om båda aspekter, när förläggaren Per Bergström ska tala om Samizdat det vill säga den underjordiska spridningen av litteratur i det forna östblocket. Böckerna spreds bland annat flitigt i Tjeckoslovakien. Men vilken roll spelade de egentligen för sammetsrevolutionen och demokratiseringen av landet? Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Felicia Frithiof och Eskil Krogh Larsson Mer lyssning om ljudböcker Överraskande resultat i ljudboksstudie Det går bra för ljudböcker när många stannar hemma Ny studie: Ljudböcker fungerar som mänskligt sällskap
Tredje rikets utrikespolitik präglades av viljan att göra upp med den förnedrande Versaillefreden efter första världskriget och att skaffa sig livsutrymme österut. Här hittar vi själva kärnan i Adolf Hitlers maktambitioner.Storbritanniens ovilja att gå i krig, Frankrikes interna problem och det fascistiska Italiens sidbyte från Västmakterna till Nazityskland gjorde det möjligt för Tredje riket att ansluta Österrike och lägga Tjeckoslovakien under sig utan någon att skjuta ett skott. Men med anfallet mot Polen gick Hitlertyskland ett steg för långt.I avsnitt 137 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Tredje Riket. Det är del fem i en serie om Tredje riket som baserar sig på Richard J Evens triologi om Tredje riket. Den brittiska premiärministern Neville Chamberlains tal om ”fred i vår tid” efter att Storbritannien och Frankrike sålt ut den lilla demokratin Tjeckoslovakien till det aggressiva Tredje riket blev upptakten till det förödande Andra världskriget.Adolf Hitler behöll sina bohemiska vanor som diktator med en flexibel arbetstid vilket lämnade utrymme för hans medarbetare att utöva makten under hård intern konkurrens. Han höll sig borta från att detaljstyra ekonomisk politik eller arbetsmarknadspolitik utan drog upp de övergripande riktlinjerna där medarbetarna fick fylla i det finstilta. Men Hitler hade två fokusområden där han utövade ett personligt maktutövande -raspolitiken (avsnitt 132) som präglades av en extrem antisemitism och utrikespolitiken som syftade till att göra upp med det förnedrande Versaillefreden och att skaffa Tyskland lebensraum i öst. När nazisterna tog makten efter riksdagsbranden 1933 och systematiskt krossat alla andra partier påbörjades arbetet med att omforma Tyskland efter den nazistiska ideologin. Allting nazisterna gör vid makten är en förberedelse inför det eftersträvade kriget. Bild:Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. Bundesarchiv, Bild 183-R69173 / CC-BY-SA 3.0 Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfriedsbegravningsmarsch avthe UnitedStates Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media. Läs: Richard J Evens – Third Reich at Power. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Det var förbjuden kärlek i kallt krig. Heta känslor över järnridån. Hon var en diskuskastare från kommunistiska Tjeckoslovakien. Han var en släggkastande amerikan som nått framgångar mot alla odds. Historien tar sin början i Melbourne under OS 1956 i skuggan av Kalla kriget. Det var första gången som länder bojkottade OS av politiska skäl. Dels på grund av Suezkrisen och dels med anledning av den krossade Ungernrevolten, bara dagar före invigningen. Både Harold Connolly och Olga Fikotova tog OS-guld i friidrotten. Inte visste de då att det var någonting annat som skulle skapa de stora rubrikerna. Allt började med ett glädjeskutt nerför en trappa; en klumpig landning och en krock med en "förbjuden" amerikan. Men Olga levde ett liv bakom järnridån, i en sovjetisk satellitstat. Bara att prata med "fascisten" Harold var ett svek, enligt den tjeckoslovakiska OS-ledningen. Dokumentären är gjord av Susanna Andrén, våren 2020. Övriga röster: Hanna Andersson och Daniel Klaar. Slutmix: Lotta Linde-Rahr
I dagens avsnitt bland annat: Staten förbereder för ransonering av livsmedel i Sverige, Högsta förvaltningsdomstolen fastslår Bengt Ågerups skatteskuld på 1,5 miljarder kronor, ryskt spiondrama i Prag samt Hillary Clintons stöd till Joe Bidens presidentkandidatur https://radio.bubb.la/fredag-1-maj-2020/ Länkar som diskuterades i dagens sändning: Regeringen har i tysthet förberett livsmedelsransonering och fört dialog med Ica, Coop, Hemköp och Willys, statssekreterare Per Callenberg exemplifierar med att regeringen med lagstöd skulle kunna införa maxköp om två liter mjölk per vecka, landsbygdsminister Jennie Nilsson kommenterar att det riskerar att bli brist på grönsaker och frukt på grund av problem att hitta arbetskraft men att de undersöker ifall sänkningen av kraven till a-kassan är tillräcklig för att locka till branschen Högsta förvaltningsdomstolen prövar inte Bengt Ågerups överklagan angående skatteupplägg avseende 1,5 miljarder SEK, tidigare Uppsalabon som 2011 sålde medicinteknikföretaget Q-Med har förgäves argumenterat för att ha haft starkare ekonomisk anknytning till Frankrike och Schweiz då han sedan 1996 varit utflyttad från Sverige Prags borgmästare samt borgmästaren för stadens sjätte distrikt får polisskydd efter att tjeckiska säkerhetstjänsten hävdat att rysk agent kommit till stadens ryska ambassad medförande väska innehållande gift, de två borgmästarna har en spänd relation till Ryssland efter avlägsnande av staty över sovjetisk marskalk och döpande av torg efter mördade oppositionsledaren Nemtsov Ryssland startar brottsutredning efter att Tjeckien tar ner staty av sovjetiske marskalken Ivan Konev som ledde de trupper inom Röda armén som drev tyskarna ut ur Tjeckoslovakien, Konev hade även en ledande roll i krossandet av det ungerska upproret 1956 och byggandet av Berlinmuren, ses av många i Prag som symbol för årtionden av kommunistiskt styre Hillary Clinton stödjer Joe Bidens presidentkandidatur, meddelas när hon deltar i presidentkandidatens direktsändning – Biden har tidigare sagt att hans vicepresidentkandidat kommer vara en kvinna, en urvals- och granskningsprocess han nu inleder
Kalle Lind och professor Lars-Henrik Ståhl diskuterar barnteve från länder som inte längre finns: DDR, Sovjet, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. Agnetha Bolme-Börjefors nämns.
Kalle Lind och professor Lars-Henrik Ståhl diskuterar barnteve från länder som inte längre finns: DDR, Sovjet, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. Agnetha Bolme-Börjefors nämns.
En modernismens egen catwalk! Moderna museets har hängt om sin basutställning. Genom att kombinera nya verk ur samlingen på 140.000 objekt har kuratorerna kopplat ett nytt grepp på konsthistorien. Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén recenserar. VI EFTERLYSER BOKCIRKLAR I NÄRKE OCH VÄRMLAND SOM SKA UTSE SVERIGES RADIOS ROMANPRISTAGARE 2020 Litteraturveckan i P1 går av stapeln i 20-26 april 2020 med final i Karlstad den 24 april, men redan nu är det dags att anmäla intresse för att vara med i årets lyssnarjury. Vi efterlyser bokcirklar, gamla och nybildade som ska diskutera och välja årets romanpristagare bland fyra utvalda romaner. Hela makten ligger hos lyssnarna när det gäller detta prestigefulla uppdrag. Anmäl intresse före 13 december till romanpriset@sverigesradio.se ETT HISTORISKT MASSMORD I SANDBY BORG PÅ ÖLAND SPRIDS VIA AMERIKANSK TV-KANAL På 500-talet e.Kr. skedde ett brutalt massmord på Öländsk mark. Upptäckten av massgraven vid Sandby Borg, 2011, var en vetenskaplig sensation. En hel vikingaätt hade utplånats på det mest bestialiska vis. Nu har den amerikanska kanalen "Smithsonian channel" gjort en dokumentär om utgrävningen. Mattias Berg berättar historien om den återfunna mordplatsen. OBS-ESSÄN HANDLAR OM DEN UNDERJORDISKA SPRIDNINGEN AV LITTERATUR I FORNA ÖSTBLOCKET Böckerna spreds bland annat flitigt i Tjeckoslovakien. Men vad hade den förbjudna litteraturen för konkret betydelse för sammetsrevolutionen och demokratiseringen av landet. Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj
Fredrik Wadström om stämningen i Sovjetunionen under 1989 fram till Berlinmurens fall i november. När vi idag 30 år senare pratar om de politiska omvälvningarna 1989 tänker vi på sådant som sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien och när Berlinborna plötsligt kunde vandra fram och tillbaka genom muren. Båda de händelserna inträffade i november 1989. Men hur var stämningen under året fram till de dramatiska förändringarna? Hör Gudrun Persson, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, och rapporter på plats ur arkivet från Sveriges Radios dåvarande Moskvakorrespondent Kjell Albin Abrahamson. Ett reportage av Fredrik Wadström om utvecklingen i Sovjetunionen under 1989 fram till att järnridån börjar ge vika. P1 Kultur
Vad vet du om din bakgrund? - Jag vet att jag heter Erika i förnamn. Jag är troligen född 1943, i Nitra, i Tjeckoslovakien. Jag vet inte mitt efternamn eller födelsedatum. Jag vet inte vilka mina föräldrar var. Jag har ägnat 25 år av mitt liv att ta reda på vem jag är, säger Erica Josefson. Foto: Cato Lein
1968 var året då allt tycktes hända. I det här programmet tar Jan Guillou oss med till en tid då uppror och protester avlöste varandra, både i Sverige och ute i världen. Detta är den andra och avslutande delen. Få årtal är så mytomspunna som just 1968, men så var det också ett ovanligt händelserikt år. Det demonstrerades mot USA:s krig i Vietnam och Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, kårhuset i Stockholm ockuperades, kvinnokampen tog sig nya former och det manifesterades mot rasism, både i Sverige och ute i världen. Samtidigt inträffade flera politiska mord i USA som fick stora konsekvenser. I "Revoltåret 1968" berättar Jan Guillou om sina egna upplevelser från den tiden och han samtalar med flera andra som var med under de dramatiska händelser som kommit att bli historiska. Berättelsen om 1968 under detta jubileumsår har hittills framförts av alldeles för många som inte var där och som vet för lite, säger han. Revoltåret 1968 del 1 sänds på juldagen 25 december kl. 12.03 och del 2 sänds på nyårsafton 31 december kl. 15.03. Programmen kan också i höras i Sveriges Radio Play. Innan sändningsdatum går det enbart att lyssna på programmet med förkortad musik, av upphovsrättsliga skäl.
1968 var året då allt tycktes hända. I det här programmet tar Jan Guillou oss med till en tid då uppror och protester avlöste varandra, både i Sverige och ute i världen. Få årtal är så mytomspunna som just 1968, men så var det också ett ovanligt händelserikt år. Det demonstrerades mot USA:s krig i Vietnam och Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, kårhuset i Stockholm ockuperades, kvinnokampen tog sig nya former och det manifesterades mot rasism, både i Sverige och ute i världen. Samtidigt inträffade flera politiska mord i USA som fick stora konsekvenser. I "Revoltåret 1968" berättar Jan Guillou om sina egna upplevelser från den tiden och han samtalar med flera andra som var med under de dramatiska händelser som kommit att bli historiska. Berättelsen om 1968 under detta jubileumsår har hittills framförts av alldeles för många som inte var där och som vet för lite, säger han. Revoltåret 1968 del 1 sänds på juldagen 25 december kl. 12.03 och del 2 sänds på nyårsafton 31 december kl. 15.03. Programmen kan också i höras i Sveriges Radio Play. Innan sändningsdatum går det enbart att lyssna på programmet med förkortad musik, av upphovsrättsliga skäl.
För 4500 år sedan levde säljägare ute på de vindpinade skären vid Nynäshamn. Tobias Svanelid undersöker vilka dessa märkliga människor var och vilka spår de lämnat efter sig. Följ med Tobias Svanelid till Norvik på Södertörn där arkeologerna nu undersöker en 4 500 år gammal stenåldersboplats. Här levde en gång medlemmar ur den gropkeramiska kulturen, en grupp jägare och samlare som rörde sig längs Sveriges östkust i jakt på sin favoritföda sälkött. Men hur kom det sig att det i Skandinavien vid den här tiden kunde finnas två så vitt skilda kulturer den jordbrukande och den säljagande? Dessutom uppmärksammas vad som egentligen hände under invasionen av Tjeckoslovakien för 50 år sedan. Det var på morgonen den 21 augusti 1968 som världen vaknade upp till nyheterna om Sovjetunionens invasion i Prag, och historieprofessorn Kristian Gerner berättar om sina egna minnen från händelsen. Och så är Dick Harrison tillbaka för att reda ut vad som egentligen hände med de supermäktiga Habsburgarna stämmer det att deras många kusingiftermål till slut fördärvade familjens DNA?
Leo föddes utom äktenskapet. Mamman var katolik, pappan jude. - När jag skulle döpas uppgav inte mamma min pappas namn. I födelseattesten står det: "Fader okänd". Det var min smala lycka när tyskarna kom så småningom, säger Leo Kramár. - 1939 förklarade min pappa att det fanns saker som jag inte skulle tala om. Han syftade på att jag var halvjude, "Mischling ersten Grades“ med nazistisernas vokabulär. Jag skulle inte tala om min bakgrund. Den här skyddsreflexen, att inte berätta om det skamliga att man var halvjude, den fanns kvar ända in på 1970-talet, trots att jag då bodde i Sverige. Då var mina barn i tonåren, berättar Leo Kramár. Leo Kramár är född i Hodonín i Tjeckoslovakien, 1923. Inspelat den 20 februari 2018. Foto: Cato Lein
Det är 1938 och knappt ett år kvar tills helvetet bryter loss. Vi möter den tyska propagandan, oroligheterna i Tjeckoslovakien, festligheterna i Barva, svenska folklekar, Fotbolls-VM i Frankrike, Carl Larssons teckning, ryska ägg, den adlade Stephen Henry Roberts och barnens påsklovsreflektioner. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
I vår andra del om appeasementpolitiken inför andra världskriget blir det Österrike och Tjeckoslovakien som behandlas See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Avsnitt 78 av Palmemordspodden - en podcast om Palmemordet. Dominik Henzel är inte bara komiker och skådespelare, han har också befunnit sig chockerande nära händelsernas centrum när det handlar om Palmemordet. Vi snackar om den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som vissa menar hade mystisk vetskap om att Olof Palme skulle mördas, men kommer också in på spelklubben Oxen, ett möte med Chrille P, och ett dessertvin som tillhört Hans Holmér. Dessutom om angiveri i Tjeckoslovakien, perfekta rökringar, att gå klädd i öppen hawaiiskjorta och skjuta luftgevär, och dirty talk med ryska spionfruar bland mycket annat. Fullsmockat avsnitt, mycket nöje.
Historiekännarna Tom & Nils går igenom de händelser i Tjeckoslovakien som resulterade i att Warszawapaktens makter invaderade Prag den 21 augusti, 1968.
Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet. Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka. – Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg. Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp. – De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg. Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde. – Då ger vi oss ut rätt ut på åkern. Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet. – Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här. Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta. – Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom. – Inte ett spår är det? – Nej, det syns ingenting kvar. Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort. – Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten. Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa. Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv. – Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne. Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång. – Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik. Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958. – Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta. – Han åkte aldrig? – Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar. Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM. – Jag undrar varför han inte åkte då? – Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm. Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat. – Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson. Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar. – Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv. Testamentet Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja. – Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det. Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog. – Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan. Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet: ”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”. Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson. Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området. – Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar. Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger. Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut. – Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit. Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan skrev sitt testamente 1993. 1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president. 22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig. – Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta. Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen. – Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer. Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog. Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan. – Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in. När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så? Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet. Finns det någon stiftelse alls? Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen. Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter. Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse. Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om. Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild. Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång. Protokollen avslöjar Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog. 1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer: ”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”. De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen. Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare. 1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas. 1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna. 1999: Här hittar jag nya stadgar. Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet. 2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare. Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan. Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen. 2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger. 2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen. Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011. 2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp. 2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse. På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt. Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn. – Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen. Att bilda en stiftelse Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp. – Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson. Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka. – Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson. Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse. – Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson. De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut. – Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson. Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte. ”Det är redan en stiftelse” Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor. – De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen. Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag. – Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita. --Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse? – Ja, absolut. --Som också fungerar idag 22 år senare. – Absolut. Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson. – Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det. – Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson. - Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen? – Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson. Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för. – Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson. – Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt? – Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då. Bankens ansvar Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas. I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren. Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med. De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.” – Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här. --Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva? – Nej det får vi inte göra. Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse. --De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse? – Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen. Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas. --Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse? – Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då. --Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank? – Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar. Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan. --Men 22 år? – Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller. --Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom? – Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut. Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse. Karl Johan var kunnig Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen. – Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet. ”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”. Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr. Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler? Länsstyrelsen och stiftelser Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland. – Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden. I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals. Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser – Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500. --Men då finns det fler? --Det kan hända. Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten? Testamentens öde Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet. -- Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre. – Då släpper ni det? – Ja. I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall. – Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare. Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad. – Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss. De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller. – Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv. --Borde det finnas någon? – Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här. När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör. Pengarna – finns de? Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson. – Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson. Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna. – Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste. Inger tar fram en pärm. Här är pengarna. – Pengarna står fortfarande på honom alltså? – Ja det gör de. 22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan. Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra. Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade. – Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit. Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör. Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan. Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här. – Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den. Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Svenska herrlandslaget i fotboll var nästan klara för VM i Mexiko 1986. En poäng borta mot Tjeckoslovakien behövdes eller att Portugal inte vann mot Västtyskland borta. Sådant händer inte, men hände. Hör Glenn Hysén och Tommy Engstrand. Reporter Anton Berg.
Om invasionen som chockade världen. De ryska styrkorna på Krim-halvön fick den tyska kanslern Angela Merkel att undra om Vladimir Putin befann sig i "en annan värld". Bortom alla fördömanden och de få försöken att försvara, går det att förstå Putins beteende? Hör röster från Moskva, New York, Berlin och Vårberg om rysk messianism, kålsuparteorier och det både förvirrande och farliga, livet i en alltmer instabil värld. Katja Abashinas personliga historia tränger in i Krim-konfliktens alla olika hörn. Hon själv är född i Ukraina. Hennes mamma är från Lviv i västra Ukraina. Hennes pappa är ryss. Katjas syster har en lägenhet på Krim. Själv är Katja i 30-årsåldern och i huvudsak från "väst", hon har bott i Sverige i 20 år. Men Katja blev lättad när ryssarna kom till Krim och är nu kritisk till hur media målar upp en mycket mörk bild av Ryssland, det berättar hon för Konflikts Jesper Lindau. För att diskutera den negativa bilden av Ryssland, våra möjligheter att förstå ett land som Ryssland, med en rik kultur och en lång historia som stormakt, finns i Konflikts studio diplomaten och förre ambassadören i Georgien Hans-Gunnar Adén. Han försöker också söka rötterna till det som händer nu på Krim i Rysslands behov av en multipolär värld, en värld där inte enbart en stormakt anger spelreglerna. Konflikts Johanna Melén sitter också med i studion för att samtala och ringde upp en mängd röster i Ryssland för att försöka tränga in i Vladimir Putins hjärna, som den nu ter sig efter det att ryska styrkor tagit kontrollen över ukrainska Krim. Hör Putins förre språkrör Sergej Markov som inte utesluter ett krig mellan Nato och Ryssland. Hör också Aleksandr Morozov som är chefredaktör för den Putin-kritiska tidningen "Den ryska tidskriften" som berättar om att förut så "ansåg vi alla att Putins antivästliga, antiliberala och aggressiva retorik var riktad uteslutande till hemmapubliken som ett sätt att öka sin popularitet. Efter Ukraina verkar det stå klart att han faktiskt också är beredd på en direkt konflikt med väst." I Johanna Meléns reportage hör ni också statsvetaren Lilia Sjevtsova som förklarar det hon kallar för "Putindoktrinen". I veckan publicerades en artikel på Washington Posts hemsida som väckte mycket uppmärksamhet. "Hur Putins världsbild formar hans handlande på Krim" löd rubriken, skriven av Maria Snegovaja, en rysk akademiker som forskar i statsvetenskap på Columbia-universitetet i USA. Konflikts Ivar Ekman ringde upp henne och hon berättade om de filosofer som Putin gärna vill att Rysslands guvernörer ska läsa. Maria Snegovaja anser också att det som händer på Krim går att likna vid Tysklands annektering av Österrike och Sudetenland i Tjeckoslovakien 1938. Tyskland har som inget annat europeiskt land har lika starka skäl för att försöka förstå Ryssland. Tyskland är Rysslands viktigaste partner i EU och beroendet går i båda riktningar. Den tyska industrin är livrädd för att sanktioner mot Ryssland kommer att slå tillbaka mot deras egna intressen. Konflikts Daniela Marquardt ringde upp Stefan Meister, expert på tysk Rysslands-politik vid tankesmedjan European Council on Foreign relations, som anser att Europa fullständigt har missbedömt hur centralt Ukraina är för Rysslands självuppfattning som stormakt. Rainer Lindner som är chef för Tyska Näringslivets östkommitté berättar om hur viktigt det är att nu undvika social oro för att rädda de över 300 000 tyska arbetstillfällen som påverkas av relationerna till Ryssland. Hör också en av Tysklands mest kända Rysslands-experter Alexander Rahr om varför Europa kanske måste lära sig att leva med det som hänt på Krim. Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.se Producent: Jesper Lindau jesper.lindau@sverigesradio.se
- När mamma kom till Sverige hade hon med sig absolut ingenting, säger Anette Sallmander. Men de här recepten, som hon lärt sig av sin mamma, bar hon inom sig. Hon förkroppsligar dem i sin egen matlagning. I tredje programmet möter Mustafa Can den 87-åriga judinnan Katerina Sylberszac och hennes dotter Anette Sallmander. Tillsammans lagar de en förenklad variant på gefilte fisch och en kall vaxbönsoppa som Katerinas mamma brukade laga hemma i byn i Tjeckoslovakien innan familjen splittrades och fördes till koncentrationsläger.
Sverige kvalar in till ett fotbolls-VM för första gången sedan 1950, efter två mål av Ove Kindvall mot Frankike i den avgörande kvalmatchen. Tjeckoslovakien vinner det första, känsloladdade mötet med Sovjet under ishockey-VM i Stockholm. Och Eddy Merckx vinner Tour de France för första gången.Reporter: Claes Aronsson.
Skridsko är jättestort och folkhemshjälten Jonny Nilsson blir världsmästare före den norske storstjärnan Knut "Kuppe'n" Johannesen. Tre Kronor går mot guld i ishockey-VM på hemmaplan men förlorar mot Tjeckoslovakien och får nöja sig med silver till slut. Reporter: Claes Aronsson.
Curt Carlsson letar guldkorn från förr i Sveriges Radios arkiv. Idag: Georg Kulenkampff spelar Alexander Glazunovs violinkonsert med Radioorkestern under ledning av Tor Mann från 1948 och Ann-Marie Fröier spelar Gunnar de Frumeries Variationer och fuga tillsammans med Stockholms filharmoniska orkester under ledning av Antonio Pedrotti från 1958. Vidare sjunger den nyligen bortgångne Erik Saedén ur Georges Bizets Pärlfiskarna, Wagners Tannhäuser och Mozarts Figaros bröllop samt en av Wilhelm Stenhammars romanser. Den tyske violinisten Georg Kulenkampff besökte Stockholm många gånger. Första gången 1920 och sista gången i mars 1948, ett halvt år före sin död. Vid detta tillfälle framförde han den ryske tonsättaren Alexander Glazunovs violinkonsert tillsammans med Radioorkestern under ledning av Tor Mann. Kulenkampff blev bara 50 år gammal, och det här skulle bli en av hans allra sista konsertframträdanden. Han var inte bara en framstående solist han spelade ofta och gärna kammarmusik med tidens främsta artistern. Tillsammans med pianisten Edwin Fischer och cellisten Enrico Mainardi bildade han en framstående pianotrio. Inspelningen med Glazunovs violinkonsert är unik, den spelade Kulenkampff aldrig in på skiva. Nästa inslag i dagens program är en inspelning gjord i Stockholms konserthus tio år senare. Då var den italienske dirigenten Antonio Pedrotti på besök i Sverige och gav en konsert med Konsertföreningens orkester, som Stockholms filharmonikerna då hette. Vid detta tillfälle hade han åtagit sig att dirigera ett svenskt stycke, Gunnar de Frumeries Variationer och fuga för piano och orkester, från 1932, med tonsättaren själv som solist. I sist stund blev de Frumerie indispoerad och den unga pianisten Ann-Marie Fröier fick med kort varsel hoppa in i stället. Och det är denna inspelning som vi får höra i dagens program från den där januaridagen 1958. Dirigenten Antonio Pedrotti var född 1901 och dog 1975. Han studerade i Rom, bl.a. för tonsättaren Ottorino Respighi. Förutom i hemlandet var han verksam i Tjeckoslovakien i många år. Sist i dagens program några inslag med den nyligen bortgångne Erik Saedén. Han hade en mycket lång karriär som sångare bakom sig. Redan 1952 debuterade han på Stockholmsoperan där han kom att framträda under många, många år. På Stockholmsoperan fick Saedén göra många roller. Mest uppmärksammad blev han kanske i de moderna operorna Karl-Birger Blomdahls Aniara och Lars-Johan Werles Drömmen om Therese. Men han fick också göra många andra bas- och barytonroller. Här får han sjunga duetten ur Pärlfiskarna av Georges Bizet, tillsammans med tenoren Gösta Björling och Radioorkestern under ledning av Stig Rybrant. Det är den tidigaste inspelningen med Saedén i vårt arkiv, gjord i oktober 1952. Vidare två operaarior Sången till aftonstjärnan ur Richard Wagners Tannhäuser och Grevens aria ur tredje akten av Mozarts Figaros bröllop, samt slutligen en av Wilhelm Stenhammars sånger Jungfru blond och jungfru brunett tillsammans med pianisten Stig Westerberg. MUSIKINSLAG Alexander Glazunov: Violinkonsert a-moll (1904) Georg Kulenkampff, violin Radioorkestern under ledning av Tor Mann Insp. 30 mars 1948 Gunnar de Frumerie: Variationer och fuga (1932) Ann-Marie Fröier, piano Stockholms filharmoniska orkester Dirigent: Antonio Pedrotti Insp. 8 januari 1958 Georges Bizet: Duetten ur Pärlfiskarna Gösta Björling & Erik Saedén Radioorkestern Dirigent: Stig Rybrant Insp. 10 oktober 1952 Richard Wagner: Sången till aftonstjärnan ur Tannhäuser Erik Saedén (Wolfram) Kungliga hovkapellet Dirigent: Sixten Ehrling Insp från föreställning på Kungliga Teatern 12 juni 1957 W.A. Mozart: Grevens recitativ och aria ur akt 3 av Figaros bröllop Erik Saedén (greven), Radioorkestern Dirigent: Sten Frykberg Inspelat 9 mars 1959 Wilhelm Stenhammar: Jungfru blond och jungfru brunett Erik Saedén, baryton & Stig Westerberg, piano Insp. 4 september 1958
Biblioteket med Klassikerrummet Ibland är historien extra tydlig i skönlitterära verk. Vi har träffat den tjeckiske författaren Jáchym Topol vars första roman på svenska, "Nattarbete", handlar om den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Hur har hans egna minnen blivit litteratur och vilka fördelar har det att skildra historien med ett barns ögon? Den tyske författaren Ingo Schulze föddes i Dresden i dåvarande DDR och hans senaste bok på svenska "Mobilen - 13 historier på gammalt manér" skildrar människor vars liv förändras i grunden. Vi har pratat med honom om Tysklands förändring och hur det har påverkat hans sätt att skriva. Klassikerrummet ger sig i kast med "Tidmaskinen" av H G Wells som väckte sensation när den kom ut i England 1895. Den kombinerar skarp samhällskritik med science fiction. Boken om de vackra parasiterna som äts upp av de fula arbetarna fick mängder av läsare och gjorde H G Wells berömd. Gäster hos Maarja Talgre är Mats Arvidsson och Ola Larsmo. Program