Podcasts about verket

Under medeltiden och 1500-talet tillhörde Skåne, Blekinge och Halland Danmark. Den danska kungamakten kontrollerade även Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen – landskap som i dag är självklara delar av Sverige. De avgörande territoriella förändringarna skedde under krigen på 1640- och 1650-talen, då Danmark förlorade sin roll som skandinavisk stormakt till förmån för Sverige.Den svenska maktutvidgningen skedde i flera etapper och medförde stort lidande, särskilt för den skånska civilbefolkningen, som ofta hamnade i kläm när kungarna stred mot varandra. Mitt under trettioåriga kriget omdirigerade Axel Oxenstierna och den svenska riksledningen arméerna från Centraleuropa till Danmark. Detta ledde till den för Danmark förödande freden i Brömsebro.År 1657, när den svenska armén var upptagen i ett utdraget krig i Polen, försökte den danske kungen Fredrik III ta revansch. Detta fick ännu värre konsekvenser. Karl X Gustav lämnade Polen och genomförde det berömda tåget över de isbelagda danska bälten. Utan möjlighet att försvara sig tvingades kung Fredrik acceptera de stränga villkoren i freden i Roskilde, vilket innebar att Skånelandskapen och Bohuslän övergick till Sverige.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur den svenska stormakten på 1600-talet införlivade Skånelandskapen i riket.Bildtext: Karl X Gustaf efter slaget vid Iversnaes. Oljemålning av Johann Philip Lemke, efter förlaga av Erik Dahlbergh. Målningen visar Karl X Gustaf till häst på en höjd efter slaget vid Iversnaes. I bakgrunden ses strider mellan svenska och danska trupper på en frusen sjö, medan Erik Dahlbergh kommer till undsättning från höger. Verket är ett dramatiskt skildrat propagandaporträtt av svensk militär triumf under 1600-talets stormaktstid.Nationalmuseum, identifikationsnummer NMDrh 149.Public domain via Wikimedia Commons.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. Eva Selin i Stockholm väljer Dmitrij Sjostakovitjs tionde symfoni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vissa konstupplevelser förändrar livet. För Eva Selin blev mötet med Dmitrij Sjostakovitjs tionde symfoni för mer än fyrtio år sedan, helt avgörande.För P1 Kulturs reporter Anna Tullberg berättar hon historien om Verket som aldrig slutar värka i henne.

I dag snakker Per og Henrik o i bokm debuten til J.R.R. Tolkien (1892-1973). Verket var ment til barna hans og ble utgitt i 1937 under navnet The Hobbit. Henrik loser deg gjennom handlingen og hvilken verden det er satt i etter beste evne. I tillegg til dette får du høre det første kapittelet i boken. Det er også duket for NRK-hjørnet. God lytting!—-----Today, Per and Henrik talk about the book debut of J.R.R. Tolkien (1892-1973). The work was intended for his children and was published in 1937 under the name The Hobbit. Henrik guides you through the story and the world it is set in to the best of his ability. In addition to this, you get to hear the first chapter of the book. The stage is also set for the NRK corner. Happy listening! Forslagskasse/suggestion box

I dag snakker Per og Henrik o i bokm debuten til J.R.R. Tolkien (1892-1973). Verket var ment til barna hans og ble utgitt i 1937 under navnet The Hobbit. Henrik loser deg gjennom handlingen og hvilken verden det er satt i etter beste evne. I tillegg til dette får du høre det første kapittelet i boken. Det er også duket for NRK-hjørnet. God lytting!—-----Today, Per and Henrik talk about the book debut of J.R.R. Tolkien (1892-1973). The work was intended for his children and was published in 1937 under the name The Hobbit. Henrik guides you through the story and the world it is set in to the best of his ability. In addition, you get to hear the book's first chapter. The stage is also set for the NRK corner. Happy listening!Forslagskasse/suggestion box

Förändrat språk ger förändrade människor. Och i Mein Kampf skrev Hitler receptet på hur det åstadkoms. Jimmy Vulovic funderar över propagandans kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var nog svårt att förstå i början, svårt att riktigt greppa vad som egentligen höll på att hända. Den inledande villrådigheten är enkel att föreställa sig. Vi får tänka oss att första tecknet kanske var en så vardaglig och flyktig sak som att någon i folkvimlet på stan sa ”han är ju så otroligt fanatisk”. Äntligen, tänkte du, äntligen är det någon som säger det. Men när du med en orostyngd blick vände dig om för att diskret nicka instämmande såg du något helt annat i den andres ögon. De var fulla av en ny hoppfull glädje, framtidstro, i stället för din gamla oro. Du vände genast bort blicken och från den stunden visste du att något förändrats omkring dig, trots att du i ditt medvetande ännu inte hade funnit några ord för vad som hänt. Under resten av promenaden hem gick du och önskade att allt var som förr igen. Men demokraten i dig visste ju att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord. Så du stod ut med oron.När den tysk-judiske språk- och litteraturvetaren Victor Klemperer antecknade grunden för det som skulle bli den klassiska boken ”Lingua Tertii Imperii,”, Tredje rikets språk, sökte han ord för vad som höll på att hända med tyskan efter nazisternas maktövertagande i början av 1933. Av en anteckning från den 27 mars samma år kan man dra slutsatsen att språket hade förvandlats till något som kan liknas vid ett slagfält: ”Nya ord dyker upp, eller så får gamla ord nya specifika betydelser, eller så bildas nya sammansättningar som snart stelnar till stereotyper.” Och för den som vet är likstelnade begrepp som ligger döda på ett slagfält ett förskräckande spår. Särskilt för den som likt Victor Klemperer dessutom vet att språk på förhand kan tänka åt oss och, som han formulerar det, vara ”ett gift som du omedvetet dricker och som sedan börjar verka”. I boken som gavs ut 1947 med undertiteln En filologs anteckningsbok utforskar han hur giftet bryggdes och verkade.Alla strider börjar i ord. I dem dras den första gränsen mellan exempelvis gammalt och nytt. Orden är både viktigare och farligare än vapen. Långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har nämligen orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription. Som när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak.Deras förstelnande förgiftning gick snabbt under mellankrigstiden. Det kan till stor del förklaras av den gedigna propagandadoktrin som Adolf Hitler formulerade i ”Mein Kampf”. Den första delen gavs ut 18 juli 1925 och del två kom året efter. Verket kan utan överdrift beskrivas som själva receptboken för hur giftbrygden skulle kunna blandas så stark och så lockande som möjligt. Mycket i boken är febrigt och hatiskt formulerat, ofta rörigt och förvirrat till och med, men principerna för rörelsens propagandastrategi tecknas med en kylig och analytiskt klarsynt penna. I receptet fastslås nazistpartiets roll i relation till de arbetare, massorna, som måste övertygas för att segern skulle bli möjlig. Partiet ska inte ”vara massans dräng utan dess herre”, förklarar han och den formuleringen synliggör en tydlig förskjutning från synen på ett parti som språkrör till den antidemokratiska idén om partiet som propagandainstrument, enbart. Inga frågor. Ingen diskussion. Ord och deras betydelser är inskriptioner som kommer uppifrån och rör sig neråt.Känslor, inte förnuft, kunskap eller ifrågasättanden, är vad en skicklig propagandist tar sikte på. Effektiv propaganda kan inte vara kritiskt diskuterande undervisning utan ska alltid syfta enbart till direkt påverkan i propagandistens givna riktning. Så kan en central slutsats i Mein Kampf sammanfattas. Den bygger i sig på antagandet om att massans val aldrig någonsin grundas i rationella resonemang utan alltid styrs av fördomar sprungna ur känslor. Propagandans mål är därför att med rädsla, eller för den delen människors behov av att få känna sig goda och medmänskliga, omformulera fördomarna så att de sammanfaller med propagandistens sak. Målet uppnås bland annat genom att förändra innehållet i begrepp som redan tänker åt oss, exempelvis tänker att det är gott att vara god. Barmhärtighet är ett bra exempel. Om det ordet inte längre är detsamma som att till varje pris rädda allt liv, utan i stället betyder att mörda ovärdigt eller oönskat liv så blir det givetvis mycket enklare att känna sig barmhärtig i ett nazistiskt samhälle.För att lyckas förgifta tillräckligt många måste ordens nya betydelser upprepas om och om igen, eller som receptboken säger ”tills också den trögaste förmår föreställa sig vad man avser”. Samtidigt gäller det att förbjuda andra betydelser. Victor Klemperer förstod som sagt tidigt faran i vad som var på gång. Ett av orden han undersökte är just fanatisk. Han iakttog hur betydelsen gick från något negativt till att i stället bli ett positivt laddat ord, dessutom väldigt ofta använt, fanatiskt ofta. Till slut upphöjdes ordet till något som måste liknas vid en magisk besvärjelse. ”Ju mörkare läget såg ut”, skriver han, ”desto oftare talades det om den 'fanatiska tron på den slutgiltiga segern', Führern, folket eller folkets fanatism som en grundläggande tysk dygd”. Det ordet ristades med många andra i nazistiska stenblock. Och orden användes verkligen likt besvärjelser, som om de skulle kunna rädda regimen från den verklighet som lugnt och tålmodigt alltid väntar när giftet slutar att verka.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författare

Är friheten att uttrycka vår sexualitet ett krav att göra vår åtrå till tal? Patricia Lorenzoni ser en värld inordnad i könets kunskapsregim. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fjodor Dostojevskij sa en gång: ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa.” Han syftade på den ukrainsk-ryske kollegans novell ”Kappan”, liksom på Gogols avgörande betydelse för den ryskspråkiga prosakonsten.En motsvarande sentens för det senaste halvseklets kulturteori skulle kunna vara: ”Vi har alla krupit ut ur Foucaults biktbås.” Få tänkare under efterkrigstiden har såsom fransmannen Michel Foucault påverkat vår förståelse av hur vi som människor formas i ett intrikat samspel mellan kunskap och makt.Foucault var idéhistorikern som förvägrades att disputera i Uppsala, men som revolutionerade den historiska forskningen med sina lika nitiska som associativa läsningar av arkiven. Han var professorn som under 1968-revolterna gjorde studenterna sällskap på barrikaderna, men som också kritiserade 68-rörelsens mest omhuldade myter. Inte minst den om sexuell frigörelse, en kritik formulerad i boken ”Viljan att veta” från 1976. Och det är här biktbåset kommer in.Egentligen var ”Viljan att veta” bara första delen i ett mer omfattande projekt om sexualitetens historia, ännu oavslutat vid Foucault alltför tidiga död till följd av aids 1984. Boken tar avstamp i den sexuella revolutionens självbild, och är en uppgörelse med idén om sexuell frigörelse. En kritik av en historieskrivning som såg samtidens idoga tal om det sexuella som en brytning med äldre tiders förtryck.Där andra såg befrielse, såg Foucault en intensifierad maktutövning som kom till uttryck i ett påbud att ständigt och jämt tala om könet och sexualiteten. Detta tvång att tala föddes inte med den sexuella revolutionen. Foucault spårar det bakåt, bland annat till det katolska biktbåset och historiska förändringar i prästernas biktmanualer. Under medeltiden hade bikten främst uppehållet sig vid om den sexuella handlingen rymdes inom det religiöst legitimas gränser eller ej. ”Sodomi” var termen för vitt skilda praktiker som gemensamt hade synden. Men efter det tridentiska kyrkomötet i mitten av 1500-talet kom manualerna successivt att snarare rikta in sig på själen dolda skrymslen. Bikten blev allt mer den plats där tankarna, fantasierna och begären skulle blottas och rannsakas. Ett krav, skriver Foucault, att ”försöka göra sin åtrå, hela sin åtrå, till tal”.Kyrkans roll här skulle så småningom övertas av medicinen och psykologin. Foucault ser en lång kontinuitet, i det att vi alltmer kommit att ställa frågan om vilka vi är till våra kön. Vad slags människor, vad slags subjekt, blir vi därigenom? Den gamla tidens sodomit definierades genom handlingen. En syndare, det är sant, men syndare är vi å andra sidan alla. Med moderniteten skulle våra sexuella begär och drifter knytas till vår identitet på ett nytt sätt. Om du identifierar dig som homosexuell, handlar det inte bara om vem du har sex med. Homosexualiteten blir ett raster över hela din person.När Foucault skrev ”Viljan att veta” var homosexualitet ännu sjukdomsklassat i Sverige. Så förblev det till 1979. Så sent som 2013 tvingades transpersoner till sterilisering för att få könskorrigering. Först 2024 röstades en förenkling av den komplicerade processen att byta juridiskt kön igenom. Det tycks finnas goda argument för att se den moderna svenska historien som en successiv befrielse av både könet och av de sexuella begären.Betyder det att Foucaults kritik är irrelevant? För att svara på det, bör vi först ställa frågan: Vem omfattas av befrielsen till att börja med? Jag kommer att tänka särskilt på en specifik situation där en människas förmåga att omsätta sitt kön och sitt begär i ”rätt” slags tal blir en fråga på liv och död: asylprocessen.2020 publicerades en rapport av Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL. Gröndahl hade gått igenom över 2000 avslagsmotiveringar i asylärenden från de senaste åtta åren. På 170 sidor får vi en inblick i vilka förväntningar som möter den som sökt skydd i Sverige med asylskäl grundade på sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.I en asylutredning anges regelmässigt som främsta bevisning den sökandes ”berättelse”. Vid ett enstaka intervjutillfälle med Migrationsverket ska den som flytt berätta om sina asylskäl. I hbtqi-ärenden innebär det att tala om sitt kön, om sina begär, och inte minst, om sin identitet.Foucault läste de katolska biktmanualerna som del av en kunskapsproduktion om könet, vilken ytterst handlade om makt. Intervjurummet, där den asylsökande måste vränga sin själs skrymslen, är inte helt olikt. Här finns en hel begreppsapparat och förståelseram som vid intervjutillfället bara antyds, men som den sökande likväl behöver behärska. För, låt oss säga, en person som flytt ett land där samkönade relationer straffas med fängelse, räcker det inte att hen har samkönat sex. Hen måste kunna redogöra för en livsstil, en identitet, en inre resa som utmynnat i en insikt om vem hen egentligen är.Kort sagt, den asylsökande måste kunna verbalisera en personlighetsutveckling som harmonierar med modernitetens påbud att identifiera sig genom sitt kön och sina begär.Konsekvenserna framstår som både brutala och absurda. Gröndahl ger rikliga exempel på personer som fått utvisningsbeslut med hänvisning till att de inte förmått göra en precis distinktion mellan att vara homosexuell och bisexuell, att de inte reflekterat i förväntad grad över sina begär, eller att de inte kunnat verbalisera en specifik livsstil. Som ett av de citerade besluten säger: Migrationsverket ifrågasätter inte att du har sex med män, men bedömer sammantaget att du inte har lämnat tillförlitliga uppgifter om att du tillhör gruppen homosexuella män. Gröndahls rapport publicerades alltså 2020, och den visade hur avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden närmast rutinmässigt bröt både mot både gällande lag och mot Migrationsverkets egna rättsliga ställningstaganden. Verket tog den på allvar och inledde utbildningsinsatser. Men 2023 gjorde Gröndahl en uppföljning där hon fann att effekterna av insatserna uteblivit. De krav som ställdes på hbtqi-flyktingar då, fortsatte att ställas även nu. Gröndahl kommenterade det som ”en rättsskandal som pågår i det tysta, bakom sekretess och tystnadsplikt”. I ett land som likt Sverige gärna berömmer sig om sin hbtqi-vänlighet, kan det framstå som både chockerande och gåtfullt.Men kanske är det just genom Foucault biktbås vi ska förstå denna skandal i en utebliven skandal. För Foucault var modernitetens pratsjukhet om könet och sexualiteten ett uttryck för maktens allt intimare inträngande i våra liv. För att vara rätt slags subjekt, det vill säga fullt ut människa, måste vi kunna tala om oss själva på ett sätt som låter sig inordnas i denna könets kunskapsregim. Så blir även den hbtqi-certifierade sexuella frigörelsen del av en större apparat för att göra skillnad på folk och folk. Den som inte klarar testet i biktbåset, behandlas som mindre än människa.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

I Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. Martin Landgren i Ulricehamn väljer målningen Nighthawksav Edward Hopper, från 1942. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Martin Landgren var i tolvårsåldern började han plötsligt grubbla mycket över sin framtid och fick svårt att sova. En dag bläddrade han i en konstbok och fick se en målning i dova pastellfärger av fyra människor i en nattupplyst bar. Bilden gav den unga Martin tröst och en känsla av gemenskap. Det blev en hoppfull första konstupplevelse.Reporter: Anna Tullberg

Det kommer alltid en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan man vara säkra på att eksemet slår till igen. Maja Andreasson funderar över den kroniska klådans praktik och metaforik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 14 september inträffar den internationella dagen för atopiskt eksem. Det är det förmodligen få som känner till. Själv blev jag minst sagt förbryllad över upptäckten. Att leva med eksem är på många sätt att gå under radarn. Vi atopiker vet förstås om varandra. Vi vet vilka på arbetsplatsen som också kliar, som fyller sina nattduksbord med den ena skrymmande pumpen efter den andra. Canoderm eller propyless? Ficortril eller protopic? Det är frågor att diskutera över lunchen med en kliande kollega. Men att våra besvär skulle föräras en internationell dag, det kände jag inte till. Det finns ju så många andra och värre åkommor att uppmärksamma och sörja. Men kanske är det just detta som är eksemets kännetecken. Patientföreningen Atopikerna kallar det mycket riktigt för en gömd och glömd folksjukdom. Människor lider och de lider i det dolda. Sömnsvårigheter, ångest, social fobi, låg självkänsla. Listan över de negativa konsekvenserna av hudsjukdomen kan göras lång. Men trots denna deprimerande läsning vill jag påstå att eksemet, likt ingen annan sjukdom, befinner sig mycket nära skrattet. Det är ju något komiskt över alltihop. Att sitta där och klia, maniskt gnugga sig själv i ögonen medan andra tittar på. Så framstår exempelvis advokaten i HBO:s succé-serie The Night of, som en löjeväckande figur när han i var och varannan scen raspar sina fnasiga vader med en pinne. Han vet om att det inte blir bättre av att hålla på sådär. Och ändå är det precis sådär han håller på. Som karaktär är han en oförmögen medelmåtta som harvar runt på botten av sin bransch. Och eksemet förstärker förstås denna tillvaro. Här finns ingen vacker yta att slå hål på. Här är det torrt och skrovligt från dag ett. Samtidigt är eksemet i serien inte bara en rekvisita. Det är också en metafor för den mordgåta han försöker knäcka. Kliandet på vaderna och fötterna utgör således ett kliande även hos tittarna, som ständigt tvingas riva upp sina hypoteser.Jag vill hävda att eksem inte bara är en gömd och glömd folksjukdom, utan också en gömd och glömd metafor i kulturen. Den som letar, kan dock märka hur det plötsligt flammar till. Själv blev jag glad över upptäckten av konstnären Maria Fuscos ljudverk ECZEMA. Verket är en högläsning av en atopikers vardag och tonsatt med irriterande ljud i form av en organist som då och då kliar på sitt klaviatur. Måndag är ljusbehandling. Tisdag är att kånka hem kilovis med salvor. Det tjusiga med ljudverket är att det också lyfter fram passionen i att klia. Nothing is as fanastic as scratching! konstaterar uppläsaren exalterat, och få atopiker skulle nog motsäga sig detta: att det finns en njutning i alltihop. Hur mycket man än önskar bli kvitt eländet, är det oerhört skönt att ge efter och släppa taget, låta blodet sippra fram mellan fingrarna. På så vis påminner eksemet också om andra synder som kroppen tvingats hålla sig borta från. ”Händerna på täcket” och så vidare. För Maria Fusco säger eksemets lidande och lust också något om den skapande processen. Det är en handling hon återkommer till och som inte kan planläggas på förhand. Det går inte att veta vilken text som kommer att uppenbara sig på huden. Jag vet inte om det är att dra den här analogin för långt. Förmodligen. Men det är trösterikt att tänka sig en vänskap mellan skrapandet och skapandet. Likt texten, är eksemet, både mitt och inte mitt. Herregud, skrev jag det där? Rev jag mig där? Det finns något vilt, dumt och onyttigt över att sätta sig ner och skriva för sakens skull. Klia för sakens skull. Eksemet kommer inifrån men det drabbar en också utifrån. Med lite vilja ställer det därför frågor om vad som utgör ett jag. Teoretiker som Sara Ahmed och Jackie Stacey menar exempelvis att vi borde filosofera mer genom huden. Inte bara via kroppen, som i klassisk feministisk teoribildning, utan genom det faktum att vi erfar vår egen hud samtidigt som den erfars och blir till i mötet med andra. Huden, menar Ahmed och Stacey, är något vi läser av. I en sexistisk konsumtionskultur är inte minst den feminint kodade huden något som ständigt ska förbättras och snyggas till. Översatt till eksemspråk skulle man kanske kunna säga att en atopikers lidande förvisso går under radarn, men sällan kroppen som sådan. Den är synlig och sårbar. Jag minns många gånger då jag gått in i ett rum och känt blickarna riktas mot mina illröda ögonlock. Hur jag känt mig tvungen att förklara mig. Ursäkta mig. För att sedan godmodigt tugga i mig tipsen. Har du provat att smörja dig? Har du provat att inte smörja dig? Har du provat alger? Allergitabletter? Har du provat att fylla hela ditt sovrum med hibuskus?Som eksembarn vet man om att man alltid, i någon mån, är skyldig till sin egen olycka. Det går förstås att skylla på genetiken, vintern, tätt sittande kläder, svett, vatten, torka eller kvalster. Det går att föreställa sig eksemet som ett straff som drabbat en från ovan. Som i Dantes helvetesskildring, där bedragarna i den åttonde kretsen dömts till en evig klåda. Ursinnigt river de sig på samma sätt som kniven fjällar braxen. Men någonstans vet vi med oss att helvetet är vi själva. Att det också är en bristande impulskontroll som förvärrat situationen. Det underbara i att få skrubba handduken hårt över ryggen. Unna sig några minuters klösande innan läggdags. Samtidigt sätter Dante fingret på något viktigt: nämligen det kroniska i tillståndet. Eksemet som ständigt och med förnyad kraft kommer tillbaka. Och detta är vi medvetna om när vi står framför spegeln och smörjer och hoppas. Vi vet att det alltid kommer en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan vi vara säkra på att eksemet slår till igen. Som metafor tror jag att det är här eksemet är som starkast. Till skillnad från det mer prestigefyllda ärret, som vittnar om ett mörkt men intressant förflutet, har den atopiska kroppen inte samma djup. Även eksem kan förstås bli till ärr om man kliar tillräckligt länge och tillräckligt ofta. Men ett sådant ärr kommer aldrig komma i närheten av den utvaldhet som blixten över Harry Potters panna ger uttryck för. Eller de mystiska och karaktärsbyggande ärren som pryder skurkar så som Scar i Lejonkungen eller Joker i Batman. Det är ingen slump att de förärats med ärr, och inte eksem. Ärr ger tyngd och historia till figurer som annars skulle uppfattas som rakt igenom onda. Eksem, däremot, låser sig inte fast vid det förflutna. Nej, som meningsskapande kraft i kulturen är eksemet snarare en bild över det återkommande och det imperfekta i vår tillvaro. Livet som klåda och som fars. Ju mer jag tänker på denna metafor desto stoltare blir jag faktiskt över min ofullkomliga hud. Atopiker, förenen eder. Den 14 september är det vår dag.Maja Andreassonlitteraturvetare och skribent

Kristoffer Helle samtalar med Lars Borgström om ett avsnitt i Pieper-Müllers dogmatik. Verket, som är en klassiker inom luthersk dogmatik, finns översatt till svenska och finns som nedladdningsbar pdf här. Boken går också att köpa på FFG för endast 50kr. Helle och Borgström har i tidigare avsnitt behandlat artiklar i Piepers dogmatik, sök efter dem här. Vill […]

I en gudstjänst från Lunds Allhelgonakyrka söks spåren efter Gud på jorden. En Förklädd Gud men nu i modern tid och med nyskriven text och musik av Åsa Hagberg och Sofia Östling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Åsa Hagbergs texter som hon själv läser finns att lyssna på separat eller ladda ned som podd.Jag tror vi är många som älskar Förklädd Gud Sviten som Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs skrev för radio 1940. Verket utgår ifrån myten om att den grekiske guden Apollon som vandrar på jorden i form av en flöjtspelande herde. Men här anas också Jesus.Om Gud skulle vandra på jorden idag – vem skulle vi då finna?Frågan om att skriva en uppföljande svit om detta för radio gick till författaren och psalmisten Åsa Hagberg som i sin tur bad Sofia Östling skriva musiken. Och även i modern tid hittar vi Gud bland de svaga och lägsta och platsen är parken i staden.I Gudstjänsten i P1 idag hör vi uppföljaren till Förklädd Gud.”Så tänk då, att det är det Gudomliga Ordet, som vävs samman i en sådan sträng av mänskligt liv, så att Gud, Skaparen själv, skulle vandra på jorden? Vem skulle vi finna? Och var skulle vi söka? Det är den stigen vi följer idag, med poesin och musiken som verktyg. Samma sökande som redan märkts i ”Förklädd Gud”, men här i en nutida miljö. Och jag såg en park, som en oas i den bullrande, brusande staden, där en hemlös kan finna sin bänk. Så som varje park har sitt bortskymda, nästan bortglömda hörn.”Ur introduktionen till gudstjänsten av Åsa HagbergTexter:HV 3:1-4 Jh 1:1-5, 14Musik:Preludium1. Om Gud skulle vandra på jorden 2a Parken2b Parken3 Nästan ingen märker4 Frågan5 Den natten är den mörkaste6 En ny morgon börjar vakna7 Om Gud skulle vandra på jorden (instsrumental)Medverkande: Åsa Hagberg, recitatörSofia Östling, dirigentJennie Lomm, sopranPhilip Hartman, barytonMichaela Hansen, flöjtJulia-Caroline Witte, violinLotta Alvin, violinMalin Wikblad, violaHillevi Hillerud, celloVera Agnete Larsen, kontrabasAllhelgona Motettkör:Lars StenbergUlla CaveriusLeif ErikssonLars SjölinAnnika Eriksson RingqvistMonica LarssonLena EidevallMårten AnnertzIngrid Hanell HoltsbergFredrik TufvessonKristina TegnérPatrik EdénJohan MeurlingEllen HugossonRoland RydellPontus HegardtKarin ZetterholmElisabet ÅstrandTomasine Beckman EdénHasse AnderssonLotty LarsonHenrik AlmströmIréne RydellJohanna SandströmKristian SandströmMelinda Frigyesi AlmströmMarianne GullbergTekniker:Magnus LarssonViktor TjernellProducent:Marianne Greipliv@sverigesradio.se

Demonproducenten Steve Albini (1962-2024) arbetade med Nirvana, PJ Harvey och Pixies - för att nämna några. P1 Kultur minns en sann ikon. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den amerikanska musikproducenten Steve Albini gick plötsligt och oväntat bort förra veckan, 61 år gammal. Under 80- och 90-talen revolutionerade han rocken i sina samarbeten med artister som Pixies, Nirvana och PJ Harvey. Vad exakt var det han gjorde som producent - och hur hade rocken idag låtit utan Steve Albini? Samtal med producenten Mikael Herrström och musikern Cecilia Nordlund som arbetat med Steve Albini. LAP-SEE LAM REPRESENTERAR SVERIGE PÅ VENEDIGBIENNALENEtt drakskepp har seglat in och strandat i den Nordiska Paviljongen på Venedigbiennalen. Verket heter The Altersea Opera och är ett samarbete mellan den norska kompositören Tze Yeung Ho, den finska textilkonstnären Kholod Hawash och den svenska konstnären Lap-See Lam. Tillsammans har de skapat ett verk inspirerat av den kantonesiska operan och de teatersällskap som för ett par hundra år sedan turnerade på båtar i södra Kina. P1 Kulturs Cecilia Blomberg har träffat Lap-See Lam. FILMFESTIVALEN I CANNES DRAR IGÅNGIdag, tisdag, invigs 77:e upplagan av Cannesfestivalen. P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström har just landat - vad blir det för festival i år? REPORTAGE: HÄXPROCESSENS OFFER LEVER OCH DÖR PÅ KALMAR SLOTTDen stora utställningen ”Häxor” är en långkörare på Kalmar Slott fram till november. ”Snygg och känslig, som att stiga in i en film”, säger P1 Kulturs Mattias Berg i sitt reportage.ESSÄ: DEN DANSKA 1600-TALSSTOIKERN VISSTE LYCKANS HEMLIGHETI dagens essä från Obs ska vi få höra om en dansk adelsdam som faktiskt var en av de första och viktigaste stoikerna i Skandinavien, och som redan på 1600-talet skrev en självhjälpsbok om vägen till lyckan. Litteraturvetaren Matilda Amundsen Bergström berättar om Birgitte Thott och hennes bok som gömmer sig i en bibliotekskällare i Roskilde.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Lyssna på vår nya podd Dagens Arbete Verket, där kommer alla våra nya poddar att finnas. Vi hörs!

Någon typ av Götgatan x Ringvägen-special ifrån i somras där vi avhandlar ett spektra från ölpriser till det Thailändska köket. Eftersom Pass & Pesetas behärskar konsten att skohorna in resetematiken i samtliga avsnitt så diskuterar vi bland annat fenomenet att få betalt för att flytta till Italien. Skulle du flytta till Santo Stefano di Sessanio för en halv miljon? Filmtips: Benedetta (2021, Paul Verhoeven) The Ritual (2017, David Bruckner) Notering. Verket som finns på Blecktornskällaren och Guldhörnan heter Hip, Hip, Hurrah! (1888) av den danske konstnären Peder Severin Krøyer. August Strindberg räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla författare men var även verksam som bildkonstnär. Under sin levnadstid målade han ett hundratal tavlor med motiv av vindpiskade hav, klippor, landskap och oväder. Enjoy! Trevlig lyssning! #passochpesetaspodcast @passochpesetaspodcast

Kristoffer Helle fortsätter samtalet med Lars Borgström om artiklar i Pieper-Müllers dogmatik, denna gång om system. Verket, som är en klassiker inom luthersk dogmatik, finns översatt till svenska och finns att köpa på FFG för endast 50 kr. Se också tidigare avsnitt i FFG-podden. Vill du bidra till FFG-podden, ge en gåva på SWISH-nummer 123 100 84 […]

En prat med arrangørene av årets Kryssover Jazzfest Moss med 9 konserter 8-10 februar. Denne gang er det Kulturhuset, Verket scene, Moss Jazzklubb, Moss Bluesklubb, og Arena - Moss kirke som har programmert og pønsket ut festivalens gullbeholdning. Vi byr blant annet på Solveig Slettahjell Quartet, Andreas Ulvo, Hanna Paulsberg og Gurls med Trondheim Jazzorkester, Stian Omenås, Jon Balke, Terje Kinn, Prima Vista Social Club m.fl.

Det handlar om att vara både dyrkad och drabbad. Om välsignelsen och förbannelsen i att vara utvald. Om en tv-serie, som kan föra tankarna till både Sagan om ringen-trilogin och Gudfadern-filmerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tv-serien ”The Crowns” sex säsonger spänner tidsmässigt från Elizabeths vuxenblivande strax efter andra världskriget och hennes kröning till Drottning 1953, över Dianas död 1997 och fram till Charles bröllop med Camilla Parker Bowles 2005. En av de mest omtalade - och kritiserade - inslagen i den annars hyllade serien var när Diana återkom som spöke i seriens sista säsong. Men mest kretsar handlingen kring Drottning Elizabeth II. Och om hennes komplicerade relation med sin minst lika komplicerade lillasyster, Prinsessan Margaret: hela värmen och kylan i deras förhållande. Många skådespelare har bidragit till att serien fått fina priser och stor internationell publik. Drottningen själv har som vuxen gestaltats av först Claire Foy, sedan Olivia Coleman och slutligen Imelda Staunton.Men kanske spelar ändå själva kronan den verkliga huvudrollen. Symbolen som är och blir större än alla inblandade, än kungligheterna som bär den. Med hela vikten och tyngden i ett ämbete som till sin natur måste sväva ovanför oss dödliga.Kulturredaktionens Mattias Berg har sett, och sett om, de sex säsongerna av tv-serien ”The Crown”.

Tååme, Lars Sekund, Johan Omen och Fjellström i Sekunderna slog sig ner i en husvagn på Fraggelberget och tog ett snack om scenen i Umeå, namnbytet, USA-turnén, Bloated Kat Records, Booze Cruise och låtskrivandet. Vidare till punkens infrastruktur, DIY, framtidsplaner, Luftslott och Rockstar Records, Verket, Out of Step, Heavy Lag, Teenage Bigfoot, trummisarna, Sista Brytet och Fred Lee & The Restless.

Efter en svart vecka med sju döda i arbetsplatsolyckor gör Arbetsmiljöverket tillräckligt för att leva upp till sin egen nollvision om noll dödsolyckor på arbetsplatser? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I måndags rasade en bygghiss i Sundbyberg 20 meter ner och fem byggnadsarbetare dog. Och två personer omkom efter olyckor vid Northvolts batterifabrik i Skellefteå. Totalt har 61 personer mist livet i arbetsplatsolyckor i år – fler än i skjutningar.Håkan Olsson som är vikarierande generaldirektör för Arbetsmiljöverket säger att många faktorer kan spela in i att det skett så många tillbud under den senaste tiden och att de behöver analysera statistiken djupare, men att en förklaring kan vara ökad press inför jul.”Nu är vi ju i slutet på året. Nu ska allting vara färdigt och alla vill hem till julledighet och så vidare, det är en ökad press, det kan säkert vara en faktor just nu.”, säger Håkan Olsson.Under de senaste decennierna har svensk arbetsmarknad förändrats kraftigt, med avregleringar och ökad rörlighet över gränserna. I bland annat byggbranschen är det fler företag med kedjor av entreprenörer och underentreprenörer, en del av dem från andra länder. Flera hundra företag kan vara inblandade i ett bygge.”Vi kommer inte kunna inspektera oss till en bra arbetsmiljö”Regeringen har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att genomföra fler fysiska, oanmälda kontroller än i dag. Uppdraget ingår i myndighetens regleringsbrev för nästa år. Men Arbetsmiljöverket pressas redan av kostnadsökningar. I somras stoppade de rekryteringar av nya inspektörer av besparingsskäl.Nu säger Håkan Olsson att Arbetsmiljöverket måste prioritera bort annat och bli bättre på att sikta in sig på arbetsplatser där det är störst risk, bland annat med hjälp av tips från andra myndigheter om företag som inte sköter sig. Men han tror att inspektionerna har begränsad effekt:”Det är klart att vi kan göra fler inspektioner men jag tror att är av största vikt att det är arbetsgivarna ute som har ansvar över arbetsmiljön, att det är där förändringen behöver ske. Vi kommer inte kunna inspektera oss till en bra arbetsmiljö på Sveriges arbetsplatser, fler behöver agera i den frågan”, säger Håkan Olsson.Gäst: Håkan Olsson, vikarierande generaldirektör Arbetsmiljöverket Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Kommentar: Elinor Torp, författare och reporter på Dagens Arbete Tekniker: Rasmus AllanssonProducent: Maja LagercrantzIntervjun spelades in eftermiddagen den 15 december.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När du är startar en firma i Sverige är staten ett av dina största hinder för att lyckas.

Vi dricker hennes mjölk, men skyr hennes ihållande blick. Sanna Samuelsson ser en målning av Lotte Laserstein och funderar över att stå inför en ko. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Lotte Lasersteins målning ”Kor bakom staketet” från 1935 står två stirrande kor bakom taggtråd. Deras gloende ögon är ömsom ömma, ömsom ifrågasättande.Så minns jag tavlan som ställdes ut på en stor utställning med konstnären på Berlinische Galerie 2019.Men när jag senare letar upp bilden inser jag att korna inte alls tittade på mig så som jag mindes det. De ser ner i marken, man ser knappt ögonen på dem.Hela målningen är i övrigt grå, vardaglig, liksom – kan man hävda– överdrivet symbolisk. Den är målad några år före kriget. När Laserstein i ett försök att komma undan den alltmer repressiva miljön i Berlin tog sig ut på landsbygden med sina måleristudenter så var detta vad hon fann. Taggtråd, kor, detta status quo hos den som är född in i fångenskap. Status ko.Laserstein hade på 1920-talet beskrivits som ett framtidshopp inom den tyska konstscenen, men var sedan 1933 förbjuden att ställa ut eftersom hon enligt nazisterna var ”trefjärdedels judisk”. 1935 förbjöds hon att driva sin målarskola.”Kor bakom staketet” är inte hennes bästa målning. Det är inte den mest spektakulära och kan inte sägas vara kännetecknande för vare sig tidens konstströmningar eller Lasersteins konstnärskap.Men det är, tycks det mig, ett av få av hennes verk som, om än indirekt, kommenterar det politiska läget i Tyskland, innan hon tvingades fly till Sverige. Till skillnad från de kända porträtten – både av sig själv och vänner, som präglas av hennes känsla för ansiktet och dess skiftande uttryck.Hon skulle aldrig komma tillbaka till Tyskland. Hon försökte få både sin syster och mamma till Sverige, men utan resultat. Hennes mamma Meta mördades i Ravensbrück 1943.Det är svårt att måla en ko utan att det blir banalt. Kon är överdrivet bokstavlig i sin fångenskap, komisk. Hon är obekväm att titta på, obehaglig i sin uppgivenhet och tunga lekamen. Hon står där bakom staketet, och tycks mycket väl veta att det bara skulle komma nya om hon försökte rymma.Fast vem kan säga vad en ko tänker på, eller känner till. Det är omöjligt att veta vad som rör sig i en kos inre. Fyra magar, har vi fått lära oss på mjölkpaketet: Löpmagen, våmmen, nätmagen och bladmagen.Kon är djuret med den mest avancerade matsmältningen, naturens high-techsystem. Det krävs för att bryta ner det hårda gräset. Det är så mjölk blir till, från början till för kalven, men nu framavlad för att spruta året runt för människan. Bli till mjölk, smör, ost, yoghurt, mjölkpulver.Den amerikanska poeten Ariana Reines skriver i debutdiktboken ”The Cow” från 2006 om kons magsystem som ett mysterium. Hon beskriver hur man i forskningen kring kons matsmältning kan använda en våmfistel, ett titthål direkt in i kroppen. En permanent öppning sätts in till våmmen, den största av magarna där kon jäser gräset hon betat. Där kan vi se bearbetningen i realtid. ”Ett fönster”, kallar Reines det.Hos Reines tittar inga kor tillbaka på läsaren, de är döda. På omslaget till boken hänger kons kropp upp och ner, med huvudet i en tunna full med blod. Boken handlar om slakt, om destruering av kadaver, om galna kosjukan.Men även den levande kon är äcklig i sin industrialiserade kropp. Hon är den levande fabriken, samtidigt som hon är vår mamma. Vi är hennes kalvar. Vi dricker hennes mjölk och skyr hennes blick, står inte ut med tanken på att hon kan vara olycklig.Håkan Sandell skriver i sin diktsamling ”Dikter för analfabeter” från 1990 om kon:”Dess blick är en ammandesSömndrucket glansiga anklagelse;Vanans och upprepningensGräsrepande bristande helighet Dess särdrag bland djuren;Att inte vända bort blicken”Att kon stirrar oblygt är ett välkänt faktum, de tittar på en som om man vore en utomjording. Vad är det de ser när de tittar på oss: vän, förtryckare, förströelse, mat, vatten?Bonden – figuren de i de flesta fall betraktar – rör på sig ständigt, arbetar på, hastar från en hage till en annan för att kolla så att vattnet räcker till. Skyfflar gödsel för glatta livet. Bonden har inte tid att bara stå där, ägna sig åt det som korna gör: gloendet, det lata idisslandet. Men faktum är att kon är ett av de allra hårdast arbetande djuren, de sover bara fyra timmar per dygn. Resten av tiden ägnar de åt att idissla gräset. Kor och människor har bara olika syn på vad som räknas som arbete. Vi uppfattar kons blick som både besjälad och likgiltig, kanske till och med melankolisk. De ser oss, men de ser oss också inte. Deras ögon liknar våra, pupillen är rund och mörk.Därför dissekeras koögon ofta i undervisningen i skolan, de liknar våra även i sin funktion. Redan René Descartes använde under första hälften av 1600-talet ögat från en oxe för att undersöka hur den mänskliga synen fungerar.Men de ser inte exakt som vi. Deras syn är både sämre och bättre. Vidsynen är större, eftersom ögonen är placerade på sidan av ansiktet, men skärpan är lägre. De ser snarare rörelse och konturer än exakta detaljer. Rakt framåt ser de allra bäst, därav stirrandet, kanske.Att korna tittar på oss på sitt särskilda sätt tolkar vi människor på vårt vis. Att inneha en sådan blick antyder att omdöme, medvetande – kanske till och med en själ – finns. De ser sorgsna ut, förbluffade.Descartes hävdade att djur saknar tankeverksamhet. En reaktion på vad han ansåg vara en allmänt utbredd vidskeplighet, som gick ut på att djur eftersom de liknar oss också borde ha en själ. Men, menade Descartes, eftersom djuren inte kommunicerar med språk eller tecken, är de att räkna som naturens maskiner. De agerar automatiskt utifrån vad de tar in med sina sinnen, med ögonen, öronen, näsan och känseln.Detta påstående, som var nytt i Descartes tid, är – trots att det har diskuteras och ifrågasatts sedan dess – i dag en utbredd uppfattning. Vi ser djuren som enbart styrda av sina instinkter, av naturen, vilket skiljer dem från oss.Kanske är det därför som vi upplever kons stirrande som både störande och rörande. Vi skräms av möjligheten av att det finns något där. Blicken, som liknar vår, vänds inte bort, vilket i mänsklig social interaktion står för ett kontaktsökande, en invit till kommunikation. Men inga ord uttalas från kons läppar.När jag besökte utställningen med Lotte Laserstein som öppnade på Moderna museet i Malmö våren 2023 hittade jag inte komålningen. Däremot finns en liten tavla med titeln ”Kalven”. Djuret är fastbundet vid ett staket, den bruna och vita kroppen är målad från sidan. Verket är från 1935 och inte heller här tittar kalven på mig. Dess ögon är vända mot en framtid som skulle komma att bli än mer fruktansvärd. Sanna Samuelsson, kulturskribent och författare.

Vi har sett den stora utställningen med Ernst Josephsons konst på Waldemarsudde i Stockholm. Dessutom vridit och vänt på begreppet sjukdomskonst med kvalificerad expertis. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SAMTAL OM VAD KONSTNÄREN ERNST JOSEPHSON SÄGER OSS I DAG – OCH OM BEGREPPET SJUKDOMSKONSTDet är Kulturredaktionens konstkritiker Måns Hirschfeldt som har sett utställningen med Ernst Josephson, som under delar av sitt liv hade grava psykiska problem. Vi har även intervjuat psykologen Johannes Nordholm, som gjort utställningar med patienter inom psykvården och skrivit om begreppet ”sjukdomskonst”.SIROUS NAMAZI GÖR KONST AV SIN FLYKT FRÅN IRANKonstnären Sirous Namazi återskapar möbler, bilar och minnen från sin familjs flykt från Iran. Nu ställs hans verk ut på Magasin 3 i Stockholm - och P1 Kulturs Mårten Arndtzén har träffat honom för en stark intervju.VERKET SOM VÄRKER: OM ATT GUNGA I EN OFÖRGLÖMLIG KONSTINSTALLATIONI vår serie ”Verket som värker” handlar det om en film, en bok, ett konstverk som gjort outplånligt intryck och satt avtryck i livet. Den här gången ska vi få stiga in i en installation av den franske konstnären Nicolas Cesbron - tillsammans med lyssnaren Susanne Billstedt. Hon upplevde konstverket för många år sedan i det gamla järnverket i Avesta, som numera heter Avesta Art. P1 Kulturs Anna Tullberg åkte hem till Susanne Billstedt för att höra berättelsen om verket som fortfarande värker hos henne. Du som lyssnar nu är också välkommen att höra av dig till oss och berätta om det verk som värker hos dig! Konst, dans, teater, film, musik, litteratur... vad du vill, men det ska vara ett verk som följt dig genom tiden och livet, som ligger inbäddad i dig, som satt spår. Mejla oss på: p1kultur@sverigesradio.se och berätta så hör vi av oss!DAGENS OBS: NÄR VI ÄR DÖDA KOMMER PROBLEMENI OBS pågår en serie om döden i livet. Nyskrivna essäer om icke-existensens samspel med vår korta tid på jorden. Men i denna serie har vi lagt in en gammal favorit från 2019 som vänder på koncepten. Nu ska det nämligen handla om hur livet fortsätter att jaga oss efter döden. För när vi dör tappar vi förmågan att styra berättelsen om våra liv och snacket kan ta vid. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet - reflekterar över hur man får ihop det postuma livspusslet. OBS produceras av Olof Åkerlund, på Sveriges Radio i Malmö.Programledare: Lisa Bergström.Producent: Mattias Berg.

Iris Murdoch var både en framstående författare och filosof. Lyra Koli ser hur hennes romaner visar att både konsten och moralen handlar om att upptäcka världen genom kärlek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019-02-20.Det talas inte mycket om moral i den svenska litteraturvärlden. Ordet verkar, som författaren Tova Gerge påstått ha blivit ”negativt laddat”. Istället hör man ibland omdömet ”moraliserande”, ett skällsord som belyser hur man kommit att betrakta moral: som förenklande domslut som talar om för andra hur de ska tänka.för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk.Inte, som den irländska författaren och filosofen Iris Murdoch beskrivit det, som ljuset i vilket vi ser allting. För henne är moral det som får verkligheten att framträda. Våra personligheter, våra livssituationer och våra världsuppfattningar är redan genomdränkta av moral. Också våra mest oskyldiga formuleringar och tonlägen är laddade med värden.Skrivande är med andra ord oundvikligen en moralisk aktivitet; inte minst karaktärsgestaltning. Så snart man lär känna någon på riktigt, säger Murdoch, inser man nämligen att människor är ”väldigt, väldigt underliga.” Vi uppfattar varandra genom ett virrvarr av projicerade fantasier och individuella egenheter. På det viset kan romanformen närma sig verkligheten: inte som en faktabaserad återgivning utan som en avspegling av människans röriga komplexitet.Men för att litteraturen ska kunna vara realistisk måste den också vara moralisk. Murdoch går ännu längre än så: ”Konst och moral är”, skriver hon, ”med vissa förbehåll […] ett. Deras essens är densamma. Essensen av de båda är kärlek. Kärlek är den oerhört svåra insikten att något annat än en själv är verkligt. Kärlek, och därmed även konst och moral, är upptäckten av verklighet.”Kärlek är med andra ord det som får verkligheten att framträda. Kärlek är själva metoden för kunskap; den känsloladdade insikt som kan få jaget att rikta sig ut ur sig självt. Eftersom vi, enligt Murdoch, framlever största delen av våra liv inuti bekväma, egocentriska illusioner kan det krävas en våldsam chock för att upptäcka att något annat är verkligt.Chockad blir till exempel hennes romankaraktär Charles Arrowby i ”Havet, havet” när han stöter på sin förlorade barndomskärlek Hartley i en liten kustby. ”Jag begriper inte varför jag inte bara slogs till marken; uppenbarelsen var, i dess första ögonblick, så fruktansvärd. Jag fattade den först – varför vet jag inte riktigt – på det här sättet, inte som något ovälkommet eller fasansfullt, men som om det omöjliga hade blivit verkligt, som en inblick i det ofattbara med världens undergång. ”Men chocken, uppvaknandet ur den självcentrerade slummern, leder inte nödvändigtvis till att man blir en god människa. Charles Arrowby går från storhetsvansinnig välvilja, via svartsjuka, till ett maniskt, auktoritärt kontrollbehov.Kärleken, insikten om en annan människas skiftande, variationsrika, outgrundliga verklighet, driver honom att likt berättarjaget i På spaning efter den tid som flytt spärra in sin älskade i sitt hem. Det för dem knappast närmare: “[Hartley] höll sig dold i sitt rum som ett sjukt djur. Jag låste hennes dörr för den händelse att hon skulle gå och dränka sig, jag lät henne inte få ljus och tändstickor för den händelse att hon skulle bränna ihjäl sig. Jag fruktade varje stund för hennes trygghet och hennes välbefinnande, och ändå vågade jag inte vara tillsammans med henne hela tiden eller ens det mesta av tiden, jag visste i själva verket inte hur jag över huvud taget skulle kunna vara med henne.” Han är plågsamt medveten om hennes existens, men har ingen aning om hur han borde bete sig.Verkligheten är med andra ord svårhanterlig, skrämmande och obekväm. När vi upptäcker den upptäcker vi ett virrvarr, en muddle. Illusionerna av kunskap och kontroll framstod ofta som mer klarsynta. Kärleken får oss att fatta hur otillräckliga de varit, men erbjuder oss inte nödvändigtvis någon annan utväg. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människI Platons ”Gästabudet” beskrivs Eros (kärlekens) tillblivelse såhär: på en fest dit Penia (bristen) inte var inbjuden, somnade Poros (överflödet) i gräset efter att ha druckit för mycket. Penia våldtog honom, och gjorde sig gravid med sonen Eros. Kärleken är alltså bristen och överflödets illegitima barn, en knepig trickster men också en visdomsälskare (filosof), som alltid befinner sig mitt emellan sanning och lögn.På ett liknande vis talar Murdoch, självutnämnd nyplatonist, om konstens dubbla karaktär som verklighetsuppenbarelse och bedrägeri. Platon hade på vissa sätt rätt i att vilja utesluta poeterna från sin filosofistat, skriver hon. Det finns en njutning inblandad som är suspekt. Konsten kan presentera en förvirrande, självmotstridig värld som om den hängde samman, utan att tillhandahålla någon förklaring.När Morgan, i Murdochs roman ”Hök och duvor” blickar tillbaka på sin besatta förälskelse tycker hon sig ha fått en uppenbarelse av något ”som hade verkat som en djup sanning. Det hade varit som att få en mystisk vision rakt in i verklighetens hjärta, som om hon utlovats universums hemlighet och sedan, med hela känslan av innebörd och ändamålsenlighet intakt, bli visad ett förmultnande hönsskelett som låg där i en mörk vrå, täckt av damm och smuts.Form, säger Murdoch på flera ställen, är kärlekens och konstens största tröst och frestelse. Förmågan att som Morgan behålla hela känslan av ändamålsenlighet, och samtidigt se den ruttnande verkligheten för vad den är, kräver både form och motstånd mot form. ”Det som gör tragisk konst så rubbande”, skriver Murdoch, ”är att den sammanhängande formen är kombinerad med något, mänskliga individers specifika vara och öden, som trotsar form.” Det ekar av Adornos beskrivning av konstverket som ”det evigt brutna löftet om lycka”.Något händer i konst som gör misslyckandet till något annat än ett misslyckande. Verket erbjuder en spegling av verkligheten, som låter allt som är brutet och rörigt finnas utan att ordnas upp. Skrivandet blir ett sätt att älska världen som man älskar en annan människa – som störst när man slutar projicera och står ut med att möta den andra som den är.I slutet av Murdochs roman ”Den gode eleven” plockar huvudpersonen Edward upp första bandet av ”På spaning efter den tid som flytt”. “Han hade bläddrat tillbaka till början. Longtemps, je me suis couché de bonne heure (Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, i Vallquists översättning). Så oerhört mycken smärta det fanns på de där första sidorna. Så oerhört mycken smärta det fanns rakt igenom. Så hur kom det sig då att hela boken kunde vibrera av en sådan ren glädje?”Litteraturens moral består enligt Murdoch just i denna gåtfulla och uppenbara förmåga. Dess koncentrerade och utspridda uppmärksamhet kan vara ett ljus som får verkligheten att framträda, men inte i klarsynta analyser eller auktoritära domslut. Kärleken kan orka med det oklara. Som änkan Mary tänker i romanen “När var tar sin”: ”Eftersom död och slump utgör materialet för allt som finns, så måste kärlek för att vara kärlek till någonting vara kärlek till död och slump.”Politiken syftar till att förändra världen, och filosofin syftar till att klargöra den. Men konsten, som inte är instrumentell utan autonom, kan närma sig verkligheten utan att ändra den. Om man förstår skrivande som ett sätt att älska världen framstår denna autonomi som raka motsatsen till konst för konstens skull. ”Konsten är för livets skull”, skriver Murdoch, ”annars är den värdelös.”Lyra Koli, författare

I Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. Kenneth Strandborg i Göteborg väljer "Vertigo", eller "Studie i brott" som den hette på svenska, av thrillermästaren Alfred Hitchcock. I januari 1959 gick Kenneth Strandborg på biografen Palladium i Göteborg och såg Alfred Hitchcocks psykologiska thriller "Studie i brott". Filmen påverkade Kenneth Strandborg så mycket att han gick såg om den två gånger på raken med bara några dagars mellanrum. "Vertigo" har aldrig släppt greppet och på senare år har det blivit återkommande visningar i den egna hemmabion. Reporter: Anna Tullberg.

I Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. Låten "Dreams", som handlar om uppbrott, har kommit att betyda mycket för Lena Hironen. P1 Kulturs Jenny Teleman åkte hem till henne i Göteborg för att för tala om drömmar.

Olof Rudbeck (dä) (1630-1702) var en av Sveriges största vetenskapsmän som redan som 23-åring vann världsrykte genom upptäckten av lymfsystemet. Universalsnillet Rudbeck företrädde en ny syn på vetenskap befriad från religiös dogmatism.Biskopssonen från Västerås skulle som ingen annan prägla lärdomsstaden Uppsala. Inom allt från medicin och botanik till mekanik samt fornhistoria. Trots sina stora insatser för vetenskap och bildning är han idag främst ihågkommen för sitt fornhistoriska verk Atlantica, som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Ågren, professor i historia vid Uppsala universitet med tidigmodern kultur- och socialhistoria som specialitet samt Anders Lundin, programledare, historiepoddare och musiker som är aktuell med kabarén Olofolof på Uppsala stadsteater om Olof Rudbeck (dä).Olof Rudbeck föddes i Västerås 1630 som det nionde barnet av elva. Självaste Gustav II Adolf bar fram den unge Olof till dopet. Fadern var biskopen Johannes Rudbeckius, en av stormaktstiden främsta kyrkomän. Olof Rudbeck fick sin grundläggande utbildning vid det gymnasium som fadern inrättat i Västerås såsom det första i landet av sitt slag.Han skrevs in som student vid Uppsala universitet 1648 där han var verksam större delen av livet. Som 23-åring kunde han presentera sin första större vetenskapliga upptäckt – lymfsystemet. Medicinen var hans huvudområde, men han var verksam inom botanik, mekanik, arkitektur, astronomi och musik med mera.Han blev en av de viktigaste förespråkarna för den vetenskapliga revolutionen med krav på empiri och han bröt med religiös dogmatism i sin kunskapssyn. De sista decennierna av sitt liv ägnade han sig dock åt fyrabandsverket Atlantica där han genom kreativ ortnamnsforskning gjorde Sverige och Uppsala till en boning för gudarna och alla folks urkälla. Sverige var det förlorade Atlantis som Platon skrivit om.Atlantica (som utgavs i fyra band 1679–1702) framstår som vansinnig i dag, men Rudbeck knöt an till en i tiden väl etablerad historietradition: göticismen. Läran gick ut på att historiker sökte finna paralleller och förbindelselänkar mellan de mytomspunna göterna och svenskarna. Verket togs emot med intresse i världen, men kritiserades också hårt redan i sin samtid.Bild: Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Bilden är hämtad ur Atlantica och utförd af den här i Sverige länge verksamme kopparstickaren Dionysius Padt-Brügge för att tjäna till titelblad för atlasbandet af Atlantica. Wikipedia, Public Domain.Musik: Claudio Monteverdi - Quel Augelin Che Canta av The Tudor ConsortCC BY 3.0 , via Wikimedia CommonsLyssna också på Drottning Kristina kom att sakna kungamakten.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu ska vi får möta en lyssnare som har en bok, en film, ett konstverk, en sång som dröjer kvar trubaduren Cornelis Wreeswijks ballad "Somliga går med trasiga skor" från 1968. En låt som handlar om att inte ha allt man behöver har gjort starkt intryck på Kerstin Söderström i södra Stockholm. P1 Kulturs reporter Jenny Teleman åkte hem till henne för att lyssna på den tillsammans – och minnas när hon hörde den första gången. Har du som lyssnar också ett verk som värker i dig? Vill du berätta om det? Skriv till oss: p1kultur@sverigesradio.se.

Tolken Elisabeth Geiger Poignant får det allra första Nagler-priset och konstnären och scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss har gått bort. Producent: Minna GrönforsProgramledare: Maria Askerfjord Sundeby

I vår serie "Verket som värker" handlar det om en film, en bok, ett konstverk ni lyssnare aldrig kunnat släppa, som verkligen satt avtryck i livet. För mer än tjugo år sedan såg Johan Westerholm Odd Nerdrums omdiskuterade målning "Mordet på Andreas Baader", som framställer en av ledarna för den västtyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen som en religiös martyr, och sedan dess lämnar den honom ingen ro. Målningen finns på Astrup Fearnley museet i Oslo. Reporter: Anna Tullberg Du som lyssnar nu är också välkommen att höra av dig till oss och berätta om det verk som värker hos dig! Konst, dans, teater, film, musik, litteratur... vad du vill, men det ska vara ett verk som följt dig genom tiden och livet, som ligger och gnager, som satt sina spår.Mejla oss på: p1kultur@sverigesradio.se

I vår serie "Verket som värker" handlar det om en film, en bok, ett konstverk ni lyssnare aldrig kunnat släppa, som verkligen gjort intryck och satt avtryck i livet. Den här gången ska vi få följa med lyssnaren Susanne Billstedt in i en installation av den franska konstnären Nicolas Cesbron. Reporter: Anna Tullberg Du som lyssnar nu är också välkommen att höra av dig till oss och berätta om det verk som värker hos dig! Konst, dans, teater, film, musik, litteratur... vad du vill, men det ska vara ett verk som följt dig genom tiden och livet, som ligger och gnager, som satt sina spår. Mejla oss på: p1kultur@sverigesradio.se.

"Det er godt for studentene å ha en norsk kilde, ikke bare en amerikansk lærebok," sier Lise Kjølsrød. Hun er redaktør for den åttende utgaven av Det norske samfunn sammen med Ivar Frønes. De er begge professorer i sosiologi ved Universitetet i Oslo og i denne episoden forteller de om viktigheten av at studentene har tilgang på et slikt verk for å forstå det norske samfunnet.Det norske samfunn er et trebindsverk som utkom for første gang i 1968. Boken er skrevet på norsk, og har norske eksempler skrevet av norske forskere. Verket har totalt 50 kapitler skrevet av eksperter på sine områder og tematikkene i boken tar for seg alt fra hvor mange 3-åringer det er i norsk barnehage til hvordan genetikken kom til Norge. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Känslan av ensamhet och utanförskap präglade mina tonår väldigt mycket, men också uppbrottet" berättar miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. I P1 Kulturs programpunkt Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledarna: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig?Märta Stenevi, språkrör för Miljöpartiet, har valt boken "Vem ska trösta Knyttet?" av Tove Jansson.Reporter: Tove Lindell.

"Jag visste redan på förhand att jag skulle bli lite förbannad när jag läste den, men jag köpte den och blev otroligt illa berörd" berättar Centerpartiets partiledare Annie Lööf. I programpunkten Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledare: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig?Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet, har valt boken "Flickan och skulden" av Katarina Wennstam.Reporter: Tove Lindell.FOTNOT: Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas partiledare har valt att tacka nej till medverkan i "Verket som värker med partiledarna" med hänvisning till tidsbrist.

"Den representerade något slags vardagsliv, medan det drama vi ser idag handlar mer om att försöka fly" berättar Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. I P1 Kulturs programpunkt Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledarna: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig?Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) har valt tv-serien "Seinfeld".Reporter: Tove Lindell.

"Det får en att reflektera kring om det jag gör bara saker är som förväntas av mig och hur mycket styr jag själv och hur mycket kan jag bryta och skapa en ny roll" berättar Statsminister och partiledare för socialdemokraterna Magdalena Andersson. I programpunkten Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledarna: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig? IStatsminister Magdalena Andersson (S) har valt romanen "Never let me go" av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro.Reporter: Tove Lindell.

"Mitt allra första jobb det var i en fotoaffär, och det fick jag därför jag sprang ändå där varje dag" berättar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. I programpunkten Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledare: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig?Först ut, Moderaternas Ulf Kristersson som valt ett fotografiskt verk av Elisabeth Ohlson (tidigare Elisabeth Ohlson Wallin) föreställande fotbollstränaren och tidigare förbundskaptenen för svenska damlandslaget, Pia Sundhage.Reporter: Tove Lindell.

"Jag har två söner, två döttrar. Hur kommer deras liv formas av förväntningar, bilder och kanske falska bilder av vad lycka är" berättar Liberalernas partiledare Johan Pehrson. I programpunkten Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledarna: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig? ILiberalernas partiledare Johan Pehrson har valt romanen "Blonde" - om Marilyn Monroe - av författaren Joyce Carol Oates.Reporter: Tove Lindell.

"Det får en att reflektera kring om det jag gör bara saker är som förväntas av mig och hur mycket styr jag själv och hur mycket kan jag bryta och skapa en ny roll" berättar Statsminister och partiledare för socialdemokraterna Magdalena Andersson. I programpunkten Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledarna: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig? IStatsminister Magdalena Andersson (S) har valt romanen "Never let me go" av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro.Reporter: Tove Lindell.

"Mitt allra första jobb det var i en fotoaffär, och det fick jag därför jag sprang ändå där varje dag" berättar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. I programpunkten Verket som värker får lyssnarna berätta om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt.Inför valet har vi vänt oss till partiledare: Vilket verk betyder något alldeles särskilt för dig?Först ut, Moderaternas Ulf Kristersson som valt ett fotografiskt verk av Elisabeth Ohlson (tidigare Elisabeth Ohlson Wallin) föreställande fotbollstränaren och tidigare förbundskaptenen för svenska damlandslaget, Pia Sundhage.Reporter: Tove Lindell.

”Systembolaget har ensamrätt på detaljhandel med alkohol i Sverige för att minska alkoholens skadeverkningar och värna folkhälsan. Dagens dom utmanar vår svenska modell och öppnar upp för en handel online som kan påverka folkhälsan i Sverige negativt”, kommenterade Malin Sandquist Systembolagets avdelningsdirektör för bolag och samhälle. Vinbråket fortsätter – Systembolaget överklagar till HD Systembolaget ger sig inte efter att Patent- och marknadsöverdomstolen gett Winefinder rätt att sälja alkohol i Sverige genom en egen e-handel. Nu överklagar de beslutet till Högsta domstolen. Winefinder grundades 2005 och har enligt egen utsago Nordens största sortiment av kvalitetsviner på nätet – något som förargat det svenska vin- och spritmonopolet. Försäljningen är möjlig genom en lagändring från 2007, som tillåter handel av alkohol på nätet via distansförsäljning. Winefinder driver sin e-handel genom ett danskt företag. Men det har inte stoppat Systembolaget. 2020 gick de vidare med en stämning av e-handeln och samma år bedömde Patent- och marknadsdomstolen att Winefinder bröt mot lagen. Något som Winefinder valde att svara på genom en överklagan. Sedan dess har parterna mötts flera gånger i domstol. I mitten av juni såg tvisten ut att nå ett slut, då Patent- och marknadsöverdomstolen dömde saken till Winefinders fördel. Nu fortsätter fejden, rapporterar Nyhetsbyrån Siren. Enligt en överklagan till Högsta domstolen yrkar Systembolaget på att frågan bör prövas i högsta instans, något som även Patent- och marknadsdomstolen skrev i sin dom. De har tidigare flaggat för att en överklagan varit aktuell och har i ett tidigare mejl till Di skrivit att de är besvikna på Patent- och marknadsöverdomstolens beslut. Vi påminner därför oss om... Anitra Steen inledde sin yrkesbana som socialassistent i Nacka samt utredare vid Försäkringskassan och RFV. 1981 anställdes hon vid finansdepartementet, där hon blev departementsråd 1985. Hon var statssekreterare i utbildningsdepartementet 1989-91 samt i finansdepartementet 1994-95. Vidare har hon varit generaldirektör för två statliga verk: Verket för högskoleservice 1992-94 och Riksskatteverket 1996-99. Mellan 1999 och 2009 var hon VD för Systembolaget AB. Systembolaget moderniserades och omvandlades under den tiden att bli mer lik en detaljhandel med bland annat självbetjäning och hon var chef under muthärvan 2003 då bland annat 65 butikschefer fälldes. Den 4 september 2008 meddelande Steen sin avgång och slutade som VD för Systembolaget AB i maj 2009. Hon fyllde då 60 år och kunde gå i pension. Hon kunde då få en pension på 1,2 miljoner kronor om året till sin död. Anitra Steen blev därefter styrelseordförande i AB Svenska Spel och AFA Försäkring samt styrelseledamot i bland annat PostNord AB. Anitra Steen var Göran Perssons statssekreterare under dennes tid som skolminister och finansminister. Hon var starkt engagerad i Perssons arbete att genomdriva kommunaliseringen av den svenska grundskolan. Steen och Persson gifte sig den 6 december 2003 och äger gården Övre Torp vid sjön Båven i Södermanland. #CarlNorberg #DeFria

I vår serie "Verket som värker" handlar det om en film, en bok, ett konstverk ni lyssnare aldrig kunnat släppa, som verkligen gjort intryck och satt avtryck i livet. Den här gången rör det sig om en bok om en flock vildkaniner som bryter upp från sina ängar när de hotas av människornas framfart. "Den långa flykten" av Richard Adams är en älskad klassiker från 1972 och den kom in vår lyssnare Monica Westblad-Dicks liv redan året efter att den gavs ut första gången. Vår reporter Anna Tullberg ringde upp Monica Westblad-Dicks för att höra berättelsen om verket som värker så mycket hos henne. Översatt till svenska av Britt G Hallqvist.I reportaget hör du också bitar ur en dramatisering av Den långa flykten, från Radioteatern 1976 - och Art Garfunkel sjunga "Bright Eyes".Du som lyssnar nu är också välkommen att höra av dig till oss och berätta om det verk som värker hos dig! Konst, dans, teater, film, musik, litteratur... vad du vill, men det ska vara ett verk som följt dig genom tiden och livet, som ligger och gnager, som satt sina spår. Mejla oss på: p1kultur@sverigesradio.se.

I Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. Thomas Siösteen berättar om en upplevelse vid Nordkoster i Västerhavet då han för första gången hörde den estniske tonsättarens Arvo Pärts " Spiegel im Spiegel" i transistorradion."Den måste ha skapats av någon som befunnit sig i havets närhet", säger han till Kulturredaktionens Katarina Wikars.

Med Midsommarvaka blev Hugo Alfvén spelad långt utanför Sveriges gränser. Verket har kommit att förknippas med den svenska landsbygden, men är lika mycket en berättelse om Alfvéns dubbla relation till kärlek och fest. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I dag skulle både Hugo Alfvéns musik och de memoarer han lämnat efter sig kallas för autofiktion. Tonsättarens kaotiska privatliv lämnade personliga avtryck i musiken – och kärleken, havet och folkmusiken vars hans viktigaste motiv.I det här programmet fördjupar vi oss i Hugo Alfvéns mest populära verk, Midsommarvaka, och tonsättarens anknytning till Dalarna. Vi åker till Alfvéngården utanför Leksand och gör en tidsresa med Alfvéns “lill-piga” Ninna Tölfors, i dag 88 år.Kersti Jobs Björklöf minns barndomens midsommarfiranden hos Alfvéns i Tibble by, i sällskap med spelmanslaget och hennes morbror, legendariske spelmannen Knis Karl Aronsson.Författaren Anders Carlberg kommenterar Alfvéns kontroversiella konsertframträdande i tyskockuperade Oslo 1941, och vi följer Midsommarvakans internationella spridning i film, populärmusik och genom Svenska baletten.En dokumentär från 2022 av Sofia Nyblom.Hör också del två, “Hugo Alfvén, kärleken och sveken”, som handlar om förföraren och naturromantikern Hugo Alfvén, sångerna och den fjärde symfonin.

Med Midsommarvaka blev Hugo Alfvén spelad långt utanför Sveriges gränser. Verket har kommit att förknippas med den svenska landsbygden, men är lika mycket en berättelse om Alfvéns dubbla relation till kärlek och fest. I dag skulle både Hugo Alfvéns musik och de memoarer han lämnat efter sig kallas för autofiktion. Tonsättarens kaotiska privatliv lämnade personliga avtryck i musiken och kärleken, havet och folkmusiken vars hans viktigaste motiv.I det här programmet fördjupar vi oss i Hugo Alfvéns mest populära verk, Midsommarvaka, och tonsättarens anknytning till Dalarna. Vi åker till Alfvéngården utanför Leksand och gör en tidsresa med Alfvéns lill-piga Ninna Tölfors, i dag 88 år.Kersti Jobs Björklöf minns barndomens midsommarfiranden hos Alfvéns i Tibble by,  i sällskap med spelmanslaget och hennes morbror, legendariske spelmannen Knis Karl Aronsson.Författaren Anders Carlberg kommenterar Alfvéns kontroversiella konsertframträdande i tyskockuperade Oslo 1941, och vi följer Midsommarvakans internationella spridning i film, populärmusik och genom Svenska baletten.En dokumentär från 2022 av Sofia Nyblom.Hör också del två, Hugo Alfvén, kärleken och sveken, som handlar om förföraren och naturromantikern Hugo Alfvén, sångerna och den fjärde symfonin. Sänds lördag 7 maj.

"Art of War" är en bok skriven av Sun Zi som beskriver taktiska knep att ta till för att påverka utfallet av en konfliktsituation till sin fördel. Det äldsta bevarade exemplaret av "Krigskonsten" är skrivet på bambustickor och hittades 1972 i en grav från Handynastin i Shandong. Bambustickorna som var i mycket dåligt skick bedöms vara från tiden för Kung Xuan av Qi (r. 319 f.Kr.-301 f.Kr.). "Krigskonsten" antas vara skriven av den kinesiske generalen Sun Zi som levde för ungefär 2 500 år sedan. Krigskonsten beskriver och analyserar krigets väsen på ett rationellt sätt och trots åldern på verket har den visat sig användbar i både militära och civila situationer än i dag. Grundtanken i skriften är att kriget vinns långt innan kriget börjar och framhåller vikten av förberedelse i form av att lära känna sina egna och fiendens svagheter, och avvisar all övertro och jakt på ära. ” All krigföring bygger på vilseledning. När vi kan anfalla måste vi verka oförmögna och passiva. När vi är nära måste vi få fienden att tro att vi är långt borta. När vi är långt ifrån måste han tro att vi är nära. Vi måste locka fienden, simulera förvirring och krossa honom. „ – Sun Zi i Krigskonsten, Skriften innehåller tretton olika kapitel där läsaren kan följa krigets praktiska överväganden och förklarar användandet av manipulation, manövrer och spioneri, allt för att vinna slag med så lite strid som möjligt. Verket var för början tänkt som en lärobok i krigsfilosofi, men har med tiden kommit att ses som en utomordentlig text om ledarskap och problemlösning. Bland befälhavare som låtit sig inspireras av Sun Zis skrift brukar nämnas amiral Togo Heihachiro som ledde sina styrkor till seger i det rysk-japanska kriget 1905, Mao Zedong och Ho Chi Minh. De var samtliga djupt influerade av Sun Zis tänkande. Sun Zis Krigskonsten kan läsas som ett klassiskt visdomsverk, att låta sig uppbyggas av, men förekommer ofta i företagsvärlden, inom ramen för företagsutbildning och ledarskapskurser. Man fattade det då, och taktikerna används än idag. Kom igen nu Sverige! #CarlNorberg #DeFria De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Under de första åren av Augustus regeringstid skrev poeten Vergilius sitt episka diktverk Aeneiden. Verket inleds med den tragiska kärlekshistorien om Aeneas och Dido. Aeneas, som är Aeneidens huvudkaraktär, har flytt det brinnande Troja och drivs nu av ödet mot den italiska halvön. På vägen dit möter han Dido, drottningen av Karthago, och deras möte skulle komma att få konsekvenser bortom allas vildaste fantasier.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Få verk är så mytomspunna som Messiaens Kvartett vid tidens ände. Det berättas om pianotangenter som fastnade i kylan och ett uruppförande som sågs av flera tusen krigsfångar men vad är egentligen sant? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är den 15 januari 1941 och minusgrader i det nazistiska interneringslägret Stalag VIII-A nära staden Görlitz i sydöstra Tyskland. Krigsfångar från hela Europa står och huttrar medan de väntar på att musiken ska börja. Verket de ska få höra är en kvartett skriven av medfången Olivier Messiaen. Vid andra världskrigets start är han 30 år, försteorganist i en kyrka i Paris och ett stort tonsättarlöfte. I interneringslägret komponerar han ”Kvartett vid tidens ände” för klarinett, violin, piano och cello. Stycket har kommit att bli ett av världens mest mytomspunna vad gäller tillkomst och uppförande. Men hur gick det egentligen till när musiken skrevs? Och vad är sant om det första framförandet? I programmet hörs bland andra forskaren Rebecca Rishin, klarinettisten Martin Fröst och kardinal Anders Arborelius. En dokumentär från 2021 av Sofia Nyblom.

Dagens gäst är producenten Frida Mårtensson, som bland annat berättar om hur hon från att vara ett Star Wars Episode One Fan- kom till att jobba på några av Sveriges mest belönade art-house filmer. Samtalet avslutas med tips för sig som vill komma in i filmbranschen. Välkommen till Dark Label Productions podcast. Vi älskar genre och indiefilm. I vår pod berättar några av Sveriges mest framgångsrika filmskapare om vägen till sin första långfilm. En väg som sällan är rak, enkel eller självklar. Den som talar med gästerna är Mauricio Molinari, en av skaparna till mini-serien Partisan.

Alkemi - det Gudomliga verket om människans transformation från bly till guld och medvetandets transcendena immanens. Sacred Knowledge: https://sacredknowledge.se/ Alkemiska Akademin: https://alkemiskaakademin.se/