Podcasts about Harry Schein

Avsnitt 400! En ofta önskad gäst med ett ibland önskat ämne: skriftställaren och provokatören Jan Guillou om skriftställaren och provokatören Anderz Harning. Namndroppande och testosteron! Hans Scheike! Björn Afzelius! Harry Hjörne! Harry Schein! Peter Dahl! Jörn Donner! Jan Myrdal! Jan Stenbeck! Charles Bukowski! En antydan till Carl Lidbom-imitation! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus Waern. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2021-09-30.Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande.Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt.Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg. I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar.Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur.Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om.Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare.Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog.Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter.Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade.Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig.Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin?Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner.Rasmus Wærn

Vi vinglar hit och dit om allsmäktighetsbegreppet men står enade i debatten om statligt stöd till trossamfund. Christer har en allvarlig beef med kulturministern och Victoria analyserar om Harry Schein hade gillat hennes make eller ej. Här är avsnitt 15! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Berättelsen om 1900-talet handlar till stor del om hur automatisering och tekniska landvinningar gjort det möjligt att befria människor i stora delar av världen från tungt och mödosamt arbete. Men i hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför arkitekten Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera. Det funderar arkitekten Rasmus Waern på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande. Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt. Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext. Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar. Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur. Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om. Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare. Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog. Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara. Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade konstens egen aristokrati. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter. Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte. Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade. Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig. Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel. Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin? Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner. Rasmus Wærn

Harry Schein, Inc. v. Archer & White Sales, Inc. | 12/08/20 | Docket #: 19-963

Harry Schein, Inc. v. Archer & White Sales, Inc.

Harry Schein var det svenska 60-talets modernaste och mäktigaste medieman. Mest känd är han för att ha skapat Svenska filminstitutet och för sina privata tennismatcher med Olof Palme. Närmare synad är hans livshistoria både komplex och motsägelsefull. Harry Schein var det ensamkommande flyktingbarnet som blev ekonomiskt oberoende redan i 30-årsåldern; den passionerade socialdemokraten som bodde i lyxvilla i Danderyd och körde sportbil; en man som aktivt sökte mediernas strålkastarljus – och föraktade sig själv för det. Vem var egentligen Harry Schein? Vad säger hans liv och karriär om folkhemmets Sverige? Hur mycket av hans arv finns kvar i dagens svenska filmbransch? Veckans gäster är Louise Wallenberg, docent i modevetenskap, och Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap. Båda är verksamma vid Stockholms universitet och redaktörer för boken "Harry bit för bit" (Carlssons, 2017). Avsnittet publicerades ursprungligen i oktober 2017. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

När Harry Schein fyllde åttio kunde han se tillbaka på en enastående karriär. Han hade kommit till Sverige som flyktingbarn under andra världskriget men snabbt gjort sig ett namn som företagsledare och kulturskribent, och hade som VD för Filminstitutet revolutionerat den svenska filmpolitiken. När Harry Schein dog, ett drygt år efter sin åttioårsdag, lämnade han efter sig en personlig förmögenhet på 29 miljoner. Han hade inga barn och snart uppkom en dragkamp om arvet. Hos Harry Scheins advokat hittades ett testamente där pengarna testamenterades till hans livskamrat Eva Fischer. I Harry Scheins villa i Danderyd hittades emellertid ett annat testamente fasttejpat under en köksbänk, där arvet istället gick till hans grannar. Eva Fischer hävdade att detta testamente var en förfalskning, och startade en rättsprocess mot grannarna. En rättegång om Harry Scheins sista vilja.

Harry Schein kommer som flykting till Sverige redan som 14-åring. Han lyckas undfly andra världskrigets nazister. I slutet av 60-talet står han på karriärens topp. Han är chef för Filminstitutet. En dåtidens stora kulturprofiler som rör sig nära maktens korridorer. Hans praktvilla i Danderyd är samlingspunkten för politiker och kulturelit. Efter ett hårt liv med whiskey och cigaretter dör Schein 2006. Då börjar flera märkligheter hända kring hans testamente eller testamenten - för det finns fler. Allt leder senare till en mordbrand. Vad hände med Scheinvillan? Varför sattes den i brand? Hasse Aro har träffat Lars Bröms som utredde mordbranden. Mail: fallen@ilikeradio.se

Harry Schein, skapare av Filminstitutet tillika ett vandrande rakvatten, skulle vända sig i sin krav om han visste vilka fräna dofter som osade ur toaletterna i Filmhusets loger. Doften är jämförbar med ett utedass-hål i en bergsby i Albanien som Fredrik besökte under TV-inspelningen för ”Grattis Världen” för massa år sedan och även den 60 000 stora kokolonin längs med motorvägen utanför Los Angeles. Och så berättelsen om blicken i Filips ögon när den PR-ansvariga på filmfestivalen i Seattle svepte en Tequila som om det var det mest rimliga man kunde göra innan man går till jobbet. Blicken som fick alla blod svett och tårar från Tårtgeneralen att kännas som det var värt det!

Gåtan Harry Schein by Sörmlandspodden med Pehr Flühr

Harry Schein var det svenska 60-talets modernaste och mäktigaste medieman, mest känd för att ha skapat Svenska filminstitutet och för sina privata tennismatcher med Olof Palme. Närmare synad är hans livshistoria både komplex och motsägelsefull. Harry Schein var det ensamkommande flyktingbarnet som blev ekonomiskt oberoende redan i 30-årsåldern; den passionerade socialdemokraten som bodde i lyxvilla i Danderyd och körde sportbil; en man som aktivt sökte mediernas strålkastarljus – och föraktade sig själv för det. Vem var egentligen Harry Schein? Vad säger hans liv och karriär om folkhemmets Sverige? Hur mycket av hans arv finns kvar i dagens svenska filmbransch? Veckans gäster är Louise Wallenberg, docent i modevetenskap, och Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap. Båda är verksamma vid Stockholms universitet och i höst aktuella som redaktörer för boken "Harry bit för bit" (Carlssons). Bildningspodden - en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Just nu går den hyllade dokumentären "Citizen Schein" på biograferna. Men innan dess var det en bok... Anneli Dufva klassikerstämplar den unike mångsysslaren Harry Schein. Harry Schein (1924-2006) spelar i en helt egen roll i den svenska kulturhistorien. Han var den första chefen för Svenska Filminstitutet, som för övrigt i mycket skapades efter de förslag han formulerat i den kulturpolitiska idéskriften Har vi råd med kultur? på 60-talet. Han kom som ensam fjortonårig judisk flykting till Sverige från Wien i Österrike 1939. Han skrev i sin ungdom filmkritik i både BLM och Aftonbladet. Han var ekonomiskt oberoende efter att han, som kemiingenjör, utvecklat ett system för vattenrening, vilket han tog patent på och i förlängningen kunde sälja. Schein var under en period chef för Investeringsbanken och en mycket läst krönikör i Dagens Nyheter. Men han var också författare och skrev bland annat böckerna Schein, Makten och Sluten. Dessutom var han gift med Ingrid Thulin och god vän både med Ingmar Bergman och Olof Palme. Citizen Schein heter ett nytt praktverk, som från olika perspektiv belyser människan och kulturpolitikern, filmkännaren och dandyn Harry Schein. Anneli Dufva har läst boken och klassikerstämplat den unike mångsysslaren Schein.

Följ med Roger Wilson och Emma Engström till filmfestivalen i Göteborg från nya svenska komediserien "Bonusfamiljen" till den nya filmdokumentären "Citizen Schein". Podd 1: Tom of Finland på bioduken och svenskt drama i "Exfrun" Efter första helgen på Göteborg filmfestival är Roger Wilson och Emma Engström tillbaka med en ny festivalpodd. Ett nytt pris för i år är det som Nordisk film & tv-fond delar ut till bästa manus till en tv-serie. Fem serier från de olika nordiska länderna tävlar om 200 000 kronor. Bland de tävlande hittar vi norska "Nobel" som beskrivits som en norsk Homeland, danska "The day will come" om två bröder som bor på ett barnhem där de utsätts för våld och förnedring, isländska "Prisoners" som utspelas på ett kvinnofängelse och finska "Love and Order" som utspelas efter en storm som fått folk att spåra ur. Sveriges bidrag är komediserien "Bonusfamiljen" som har premiär på SVT på måndagskvällen. Handlingen kretsar kring Patrik och Lisa som försöker balansera sina respektive barn, ex-partners och deras föräldrar i sin nya familjebildning. Roger Wilson har träffat skådespelarna Vera Vitali och Erik Johansson som var i Göteborg för att visa några avsnitt av serien på den stora galavisningen. Festivalen i Göteborg handlar inte bara om det senaste från tv-serieboomen. Det brukar också pratas en hel del om läget för svensk film, ofta med bekymrad min. Hur ska det gå, liksom. Lite som det var i början av 60-talet när just tv tömde biograferna på folk. Då blev räddningen lite oväntat en österrikare som var expert på vattenrening. Harry Schein var socialdemokrat som älskade sportbilar och blev en maktspelare i kultursfären. En av hans största bedrifter var att han hittade på ett sätt att få in mer pengar till svensk film, pengar som delades ut mot hårda kvalitetskrav. Hur det gick till ser vi i den nya dokumentären Citizen Schein som också visas på festivalen. Men varför göra film om ingenjören som ville ta revansch på sin barndom? P1 Kultur träffade filmmakarna Jannike Åhlund , Kersti Grunditz Brennan, och Maud Nycander. P1 Kultur

Går det att intressera en publik för en film om en osympatisk präst i glåmigt novemberljus? Ingmar Bergman visste att han med Nattvärdsgästerna gjorde en film som var svår att tycka om. Hör Mårten Blomkvist om en av Ingmar Bergmans kärvaste filmer som genom åren trots allt fått många beundrare. Nattvardsgästerna handlar om prästen Tomas som börjar tvivla på sin tro, spelad av Gunnar Björnstrand. Andra kända skådespelare är Ingrid Thulin som Tomas älskarinna. Och så fiskaren spelad av Max von Sydow som är rädd för "kineserna" i en tid då kärnvapenhotet var en reell fara. Och fiskarhustrun spelad av Gunnel Lindblom. ”Nattvardsgästerna” spelades in vintern 1961-62 och hade premiär i februari 1963. Den här perioden, början av 1960-talet var en intressant tid i svensk film, förnyelsens tid. Bo Widerberg debuterade, Vilgot Sjöman debuterade, Jan Troell var på gång. 1963 grundades Svenska filminstitutet, på initiativ av Harry Schein, som ville se bättre svenska filmer. Också för Ingmar Bergman var det dags för förnyelse. Han ville förenkla, något som många strävade efter just då. Förenkla betydde ”inte försköna”. Inte bjuda på vackert foto, vackert ljus, charmerande rollfigurer. Knapphet var nyckelordet. Det var därför man till ”Nattvardsgästerna” sökte sig till det glåmiga novemberljuset.

Berättelsen om mig börjar oftast långt innan man själv har sagt sitt första ord. Med en bok innehållande fotavtryck, födelsevikt och andra data från livets allra tidigaste dagar. Går ofta vidare till boken Mina kompisar eller en dagbok med en gullig framsida och ett hänglås format som ett hjärta. Berättelsen om mig hoppar mellan sommarlovsuppsatser i skolan och vykort, filmsnuttar i mobilen, post it-lappar och kärleksbrev. Men när det är dags att summera, att se tillbaka och sammanfatta, vad får då vara med? Modiga män och kvinnor, som Sven Lindqvist och Barbro "Bang" Alving har publicerat sina dagböcker från ungdomen, texter som nog fått många läsare att också rodna generat och plocka med skämskudden i läsfåtöljen. Andra har använt sina memoarer för att söka upprättelse, förklara och lägga till rätta. Det finns många sätt att formulera berättelsen om mig. Åsa Moberg är aktuell med boken Kärleken i Julia Anderssons liv. En bok som hon i skrivandets stund tänkte skulle publiceras som om den handlade om någon annan än henne själv. Året var 1973 och på listan låg Sången han sjöng var min egen med Lill Lindfors, vecka efter vecka. Nu nästan 40 år senare, när boken till slut nått läsarna, erkänner hon att Julia är Åsa och att älskaren i boken är Harry Schein. I veckans P4 Kultur träffar Malin Sandberg Åsa Moberg och de talar om boken som skildrar 70-talets Sverige. En självbiografi med stor sprängkraft som slog ner som en bomb i Sverige härom veckan var Patrik Sjöbergs Det du inte såg. Den egna berättelsen som han burit inom sig sedan han var ung har skapat en debatt om hur barn ska kunna skyddas från sexuella övergrepp. Författaren Elsie Johansson fyllde 80 år den första maj och släppte i och med det diktsamlingen Då nu är jag, ett personligt urval ur tidigare samlingar men även nyskrivna dikter och korta prosastycken finns med. Och det är också ett sätt att sammanfatta ett berättarjag.

Harry Schein hade stort inflytande på svensk kulturpolitik i början av 1960-talet, som debattör, författare och filmkritiker. 1963 fick han statsmakterna med sig i ett förslag som skulle garantera svensk film en pott varje år och med de föresatserna grundade han Svenska Filminstitutet. Samma år utfrågades Scheins i radio av Herbert Söderström och Åke Ortmark om sitt förslag till ett samlat handlingsprogram för kulturpolitiken och där man skulle börja med just filen. Sänt: 1963-03-31.

I programmet Möte i Rom från 1962 träffar skådespelerskan Ingrid Thulin och Harry Schein den italienske filmregissören Michelangelo Antonioni och skådespelerskan Monica Vitti. Harry Schein skulle ett år senare, 1963, grunda Svenska Filminstitutet och bli dess chef fram till 1978. Programledare: Torsten Jungstedt. Sänt: 1962-09-12.

En gång fanns det en nöjesskatt, och därjämte filmcensur. Och det var en gång ett filmavtal och därtill hörande Filminstitut. Och det var en gång en Harry Schein. Men hur ser det ut i dag? Och hur ska det se ut i framtiden? I september presenterar Mats Svegfors resultatet av hans pågående filmutredning. Han ska föreslå hur framtidens filmavtal ska se ut. I dag är Svenska filminstitutet och deras olika bidrag finansierade genom ett frivilligt branschavtal. Där en andel av priset för varje biobiljett går till Filminstitutet, som i sin tur delar ut pengarna på nytt i en rad olika stöd - där de viktigaste går till produktionen av nya filmer. Ett unikt avtal där marknad och kultur ska balanseras och samarbeta. Men utvecklingen har gjort de gamla avtalstexterna omoderna och branschen står nu inför stora omställningar. Digitala biografer, fildelning, YouTube och hemmabioexplosionen är begrepp som knappast fanns på kartan när grunden för svensk filmpolitik las på 60-talet. Inom filmbranschen En gång fanns det en nöjesskatt, och därjämte filmcensur. Och det var en gång ett filmavtal och därtill hörande Filminstitut. Och det var en gång en Harry Schein.I september presenterar Mats Svegfors resultatet av hans pågående filmutredning. Han ska föreslå hur framtidens filmavtal ska se ut. I dag är Svenska filminstitutet och deras olika bidrag finansierade genom ett frivilligt branschavtal. Där en andel av priset för varje biobiljett går till Filminstitutet, som i sin tur delar ut pengarna på nytt i en rad olika stöd - där de viktigaste går till produktionen av nya filmer. Ett unikt avtal där marknad och kultur ska balanseras och samarbeta. Men utvecklingen har gjort de gamla avtalstexterna omoderna och branschen står nu inför stora omställningar. Digitala biografer, fildelning, YouTube och hemmabioexplosionen är begrepp som knappast fanns på kartan när grunden för svensk filmpolitik las på 60-talet. Inom filmbranschen höjs nu en del röster som tycker att staten nu istället ska gå in och ta ansvaret för filmen, ungefär som man idag gör inom teater, litteratur och andra kulturområden. I veckans Kino har vi plockat fram programmet ”Det var en gång en filmpolitik...” från 2007 ur radioarkviet. I det försöker Göran Sommardal förklara bakgrunden till filmens unika position inom kulturpolitiken - från censur och barnuppfostran fram till dagens biografmonopol. Och kanske en och annan diskussion om kvalitet på vägen. Programledare: Roger Wilson