Podcast appearances and mentions of william empson

In February 1952, Barbara (Cohen) Holdridge and Marianne (Roney) Mantell, two recent graduates of Hunter college, founded Caedmon records, the first label devoted to recording spoken word. In this episode, producers Michelle Levy and Maya Schwartz revisit the early history of Caedmon records. They pay tribute to Holdridge and Mantell by re-listening to two poems from the Caedmon Treasury of Modern Poets Reading, first released in 1957 from and now held in SFU's Special Collections. Michelle discusses Robert Frost's recording of “After Apple Picking” with Professor Susan Wolfson, of Princeton University, and Maya chats with Professor Stephen Collis, of SFU's English department, about William Carlos Williams' reading of “The Seafarer.” As they listen to the poems together, they debate what it means to listen to as opposed to read these poems, with the recordings providing what Holdridge described as a “third-dimensional depth, that a two-dimensional book lacked.”Featured graphic credit: photographs by Phillip A. Harrington, courtesy of Evan HarringtonWorks CitedOnion, Charlie. “Caedmon Spoken-Word Recordings go Digital.” Wag: a magazine for decadent readers, June 2002, http://www.thewag.net/books/caedmon.htm. Accessed 14 Nov. 2023.“Caedmon: Recreating the Moment of Inspiration.” NPR, December 2002, https://www.npr.org/2002/12/05/866406/caedmon-recreating-the-moment-of-inspiration. Accessed 14 Nov. 2023.“Caedmon.” HarperCollins.com. https://www.harpercollins.com/pages/caedmon. Accessed 14 Nov. 2023.“Caedmon Treasury of Modern Poets Reading: Gertrude Stein, Archibald MacLeish, E.E. Cummings, Marianne Moore, William Empson, Stephen Spender, Conrad Aiken, Robert Frost, William Carlos Williams, Richard Eberhart, Ezra Pound, and Richard Wilbur reading #604.” n.d. Sound recording. MSC199 #604.. Simon Fraser University Sound Recordings Collection, Simon Fraser University Archives, Burnaby, B.C. November, 2023.“Mattiwilda Dobbs – Bizet: FAIR MAIDEN OF PERTH, HIgh F, 1956 ” Youtube, uploaded by Songbirdwatcher, June 14, 2020, https://www.youtube.com/clip/UgkxZZtxM8ykam-Rml9Q7ij4J2OIWLrx3lUB. Etude 8 Dimitri by Blue Dot SessionsFrost, Robert. “After Apple-Picking.” Poetry Foundation, https://www.poetryfoundation.org/poems/44259/after-apple-picking. Accessed 30 January 2024.“File:Mattiwilda Dobbs 1957.JPEG.” Wikipedia, https://en.m.wikipedia.org/wiki/File:Mattiwilda_Dobbs_1957.JPG. Accessed 14 February 2024.Harrington, Philip A. “[Marianne Roney and Barbara Cohen of Caedmon Publishing Company pushing a wheelbarrow full of boxes of their recordings of modern literature in New York City]”. December, 1953.“How two young women captured the voices of literary greats and became audiobook pioneers.” Writers and Company. CBC, July, 2023. https://www.cbc.ca/radio/writersandcompany/how-two-young-women-captured-the-voices-of-literary-greats-1.6912133. Accessed 14 Nov. 2023.“January 20, 1961 - Poet Robert Frost Reads Poem at John F. Kennedy's Inauguration.” Youtube, uploaded by Helmer Reenberg, January 15, 2021, https://www.youtube.com/watch?v=AILGO3gVlTU.“Oread.” H.D. Poetry Foundation, https://www.poetryfoundation.org/poems/48186/oread. Accessed 30, January 2024.“The Caedmon Treasury of Modern Poets Reading 2LP Caedmon TC 2006 Vinyl Record.” Boundless Goodz, https://www.ebay.com/itm/374791681072?itmmeta=01HPJMRA2M8G311HNSS83Q5Z2G&hash=item5743533430:g:ESgAAOSwdLVkomcL&itmprp=enc%3AAQAIAAAA8OcrOX8GrjGcCKd73gETrLCg9HgtTomQcdBFQsfuKIbZJCerwOPQAP8v95zLuLDTLfzKCEpHr6ciRZXXlKA1iJKJQIZBNBP68Ru6LBfSoa%2FfPEP7%2Fa%2BIRslUZ5i2RDM4SZwOC2l6XlwBx5qb9ihywjJIDK71WKdGDo8mhOnddK0NPBgnn26N5JH6N9DSuSkFkjy7BoQeE7hzXcLV76vAmN2Q6IKkpjLN5l%2B4M36eDSYpXhiFfxsmyok%2Bn1aYfEds46k8%2FfPX0doDJv7qXPKwVi5g99nrSnyZ95AdrCWpR3Tj3%2FkxYp0wlrb2dQ%2F%2FuEaktQ%3D%3D%7Ctkp%3ABFBMwHh1LRj. Accessed 14 February 2024.Williams, Williams Carlos. “The Seafarer.” University of Washington, http://www.visions05.washington.edu/poetry/details.jsp?id=18. Accessed 30 January, 2024.

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten Epilog vid magisterpromotionen 1820. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten retoriken vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok A history of ambiguity oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ambiguity, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra. Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas dog whistling, hundvisslande. Att ägna sig åt dog whistling är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. Dog whistling är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism. Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt och enkelt. Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok Seven types of ambiguity från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa. Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket. Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som om vi ska vara helt ärliga faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten. Amanda Svensson, författare Litteratur Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.

Today's ID the Future kicks off a three-part series featuring Taking Leave of Darwin author Neil Thomas interviewed by radio host Hank Hanegraaff. In this first part, Hanegraaff begins by lauding Thomas's book and underscoring how influential Darwin's theory of evolution has been on Western culture. Then Thomas sketches the cultural milieu and individual motivations that he's convinced drew Darwin toward his formulation of the theory of evolution by natural selection. Here the focus is not on the various evidential weaknesses of Darwin's theory (which Thomas does cover in his book) but on a question that puzzled Thomas once he became convinced of just how evidentially weak the case for Darwinism was: How was it that a theory so poorly Read More › Source

27. září 1906 se narodil William Empson - anglický literární kritik a básník. Vyšlo v antologii Moderní anglická poezie v Mladé frontě v roce 1964. Báseň přeložil Jan Zábrana. Podcast "Báseň na každý den" poslouchejte na Anchor, Spotify, Apple, Google, YouRadio, České Podcasty nebo Audiolibrix. Domovská stránka podcastu je na https://www.poetickyklub.cz. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/basennakazdyden/message

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten Epilog vid magisterpromotionen 1820. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten retoriken vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok A history of ambiguity oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ambiguity, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra. Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas dog whistling, hundvisslande. Att ägna sig åt dog whistling är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. Dog whistling är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism. Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt och enkelt. Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok Seven types of ambiguity från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa. Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket. Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som om vi ska vara helt ärliga faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten. Amanda Svensson, författare Litteratur Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.

'Let It Go' by William Empson read by Richard Skinner. 'Let It Go' appears in 'The Complete Poems' published by Penguin in 2011. A transcript can be found at http://www.wordsout.co.uk/let_it_go.htm More from Richard Skinner can be found at https://richardskinner.weebly.com

With Professor Michael Wood. Presented by Sam Leith.

Short presentation by Dr Martyn Harry (Music) followed by discussion. This seminar launched the Languages of Criticism project which brings together experts in literature, film, visual art and music to pursue a comparative investigation of criticism’s practices, their intellectual basis, and the potential for re-grounding and enriching them. We used examples from a variety of art forms to initiate questions regarding the creative possibilities of criticism. Among those present were Céline Sabiron, Ben Morgan, Mohamed-Salah Omri, Emma Ben Ayoun, Bryony Skelton, James Bond, Kamile Vaupsaite, Ellen Jones, Giovanni Mezzano, Xiaofan Amy Li, G. Lawson Conquer, Mia Cuthbertson, Junting Huang, Rafe Hampson, Joseph Jenner, Gail Trimble, Scott Newman, Julia Bray, James Grant, Robert Chard, Simon Palfrey, Philippe Roussin, Laurent Châtel, Emily Troscianko, Natasha Ryan, Charlie Louth, David Bowe, Lucy Russell, Jane Hiddleston, Marie Isabel Matthews-Schlinzly, Anita Paz, Harriet Wragg, Benedict Morrison, Kate Leadbetter, Katerina Virvidaki, Sarah Leyla Puells A, Thomas Toles, Lianjiang Yu, Carole Bourne-Taylor Andrew Klevan, University Lecturer in Film Studies, played a clip from The Magnificent Ambersons, read out a passage of criticism about it, and then explained why he felt the passage of criticism had value, paying attention especially to its style. Matthew Reynolds, a lecturer in the English Faculty, explored the borderline between perception and invention in literary criticism, discussing in particular Keats’s ‘On First Looking into Chapman’s Homer’ and a passages by Ali Smith and William Empson. Jason Gaiger, Head of the Ruskin School of Drawing and Fine Art, conducted a thought experiment in which works from Tate Modern were given away to people to keep in their homes. He asked what role criticism can play when a work’s context and situation are more significant than its intrinsic qualities. Martyn Harry, composer and lecturer in the Music Faculty, explored how pieces of music can themselves function as works of criticism Discussion probed many of the arguments made in the talks and raised new points, such as the relation between criticism and translation, and between criticism and commentary, and the different practices that might be thought of as criticism in different cultures.

Short presentation by Dr Jason Gaiger (Ruskin School) followed by discussion. This seminar launched the Languages of Criticism project which brings together experts in literature, film, visual art and music to pursue a comparative investigation of criticism’s practices, their intellectual basis, and the potential for re-grounding and enriching them. We used examples from a variety of art forms to initiate questions regarding the creative possibilities of criticism. Among those present were Céline Sabiron, Ben Morgan, Mohamed-Salah Omri, Emma Ben Ayoun, Bryony Skelton, James Bond, Kamile Vaupsaite, Ellen Jones, Giovanni Mezzano, Xiaofan Amy Li, G. Lawson Conquer, Mia Cuthbertson, Junting Huang, Rafe Hampson, Joseph Jenner, Gail Trimble, Scott Newman, Julia Bray, James Grant, Robert Chard, Simon Palfrey, Philippe Roussin, Laurent Châtel, Emily Troscianko, Natasha Ryan, Charlie Louth, David Bowe, Lucy Russell, Jane Hiddleston, Marie Isabel Matthews-Schlinzly, Anita Paz, Harriet Wragg, Benedict Morrison, Kate Leadbetter, Katerina Virvidaki, Sarah Leyla Puells A, Thomas Toles, Lianjiang Yu, Carole Bourne-Taylor Andrew Klevan, University Lecturer in Film Studies, played a clip from The Magnificent Ambersons, read out a passage of criticism about it, and then explained why he felt the passage of criticism had value, paying attention especially to its style. Matthew Reynolds, a lecturer in the English Faculty, explored the borderline between perception and invention in literary criticism, discussing in particular Keats’s ‘On First Looking into Chapman’s Homer’ and a passages by Ali Smith and William Empson. Jason Gaiger, Head of the Ruskin School of Drawing and Fine Art, conducted a thought experiment in which works from Tate Modern were given away to people to keep in their homes. He asked what role criticism can play when a work’s context and situation are more significant than its intrinsic qualities. Martyn Harry, composer and lecturer in the Music Faculty, explored how pieces of music can themselves function as works of criticism Discussion probed many of the arguments made in the talks and raised new points, such as the relation between criticism and translation, and between criticism and commentary, and the different practices that might be thought of as criticism in different cultures.

Short presentation by Andrew Klevan, followed by discussion. This seminar launched the Languages of Criticism project which brings together experts in literature, film, visual art and music to pursue a comparative investigation of criticism’s practices, their intellectual basis, and the potential for re-grounding and enriching them. We used examples from a variety of art forms to initiate questions regarding the creative possibilities of criticism. Among those present were Céline Sabiron, Ben Morgan, Mohamed-Salah Omri, Emma Ben Ayoun, Bryony Skelton, James Bond, Kamile Vaupsaite, Ellen Jones, Giovanni Mezzano, Xiaofan Amy Li, G. Lawson Conquer, Mia Cuthbertson, Junting Huang, Rafe Hampson, Joseph Jenner, Gail Trimble, Scott Newman, Julia Bray, James Grant, Robert Chard, Simon Palfrey, Philippe Roussin, Laurent Châtel, Emily Troscianko, Natasha Ryan, Charlie Louth, David Bowe, Lucy Russell, Jane Hiddleston, Marie Isabel Matthews-Schlinzly, Anita Paz, Harriet Wragg, Benedict Morrison, Kate Leadbetter, Katerina Virvidaki, Sarah Leyla Puells A, Thomas Toles, Lianjiang Yu, Carole Bourne-Taylor Andrew Klevan, University Lecturer in Film Studies, played a clip from The Magnificent Ambersons, read out a passage of criticism about it, and then explained why he felt the passage of criticism had value, paying attention especially to its style. Matthew Reynolds, a lecturer in the English Faculty, explored the borderline between perception and invention in literary criticism, discussing in particular Keats’s ‘On First Looking into Chapman’s Homer’ and a passages by Ali Smith and William Empson. Jason Gaiger, Head of the Ruskin School of Drawing and Fine Art, conducted a thought experiment in which works from Tate Modern were given away to people to keep in their homes. He asked what role criticism can play when a work’s context and situation are more significant than its intrinsic qualities. Martyn Harry, composer and lecturer in the Music Faculty, explored how pieces of music can themselves function as works of criticism Discussion probed many of the arguments made in the talks and raised new points, such as the relation between criticism and translation, and between criticism and commentary, and the different practices that might be thought of as criticism in different cultures.

You were amused to find you too could fear “The eternal silence of the infinite spaces.” The astronomy love poems of William Empson, from which the preceding quote was taken, were just some of the many media through which people explored the ramifications of Einstein's ideas about the cosmos in Britain in the 1920s and 1930s. Masterfully incorporating a contextual sensibility of the historian of science with a sensitivity to textual texture of the literary scholar, Katy Price guides us through the ways that readers and writers of newspapers, popular fiction, poems, magazines, and essays translated and incorporated Einsteinian relativity. Loving Faster Than Light: Romance and Readers in Einstein's Universe (University of Chicago Press, 2012) situates this popular engagement with the physical sciences within the political transformations of early twentieth-century Britain, looking at how the scientific and publishing communities attempted (with different levels of success) to use media coverage of relativity to rally the support of a wider reading public. It is a rich study that has much to offer to those interested in the history of science, of literature, and of popular culture, while helpfully complicating all of those categories. “Fly with me then to all's and the world's end And plumb for safety down the gaps of stars Let the last gulf or topless cliff befriend, What tyrant there our variance debars?” *Both quotes above are from William Empson's poems, and can be found on pages 167 and 162 of Price's book. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

You were amused to find you too could fear “The eternal silence of the infinite spaces.” The astronomy love poems of William Empson, from which the preceding quote was taken, were just some of the many media through which people explored the ramifications of Einstein's ideas about the cosmos in Britain in the 1920s and 1930s. Masterfully incorporating a contextual sensibility of the historian of science with a sensitivity to textual texture of the literary scholar, Katy Price guides us through the ways that readers and writers of newspapers, popular fiction, poems, magazines, and essays translated and incorporated Einsteinian relativity. Loving Faster Than Light: Romance and Readers in Einstein's Universe (University of Chicago Press, 2012) situates this popular engagement with the physical sciences within the political transformations of early twentieth-century Britain, looking at how the scientific and publishing communities attempted (with different levels of success) to use media coverage of relativity to rally the support of a wider reading public. It is a rich study that has much to offer to those interested in the history of science, of literature, and of popular culture, while helpfully complicating all of those categories. “Fly with me then to all's and the world's end And plumb for safety down the gaps of stars Let the last gulf or topless cliff befriend, What tyrant there our variance debars?” *Both quotes above are from William Empson's poems, and can be found on pages 167 and 162 of Price's book. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

You were amused to find you too could fear “The eternal silence of the infinite spaces.” The astronomy love poems of William Empson, from which the preceding quote was taken, were just some of the many media through which people explored the ramifications of Einstein’s ideas about the cosmos in Britain in the 1920s and 1930s. Masterfully incorporating a contextual sensibility of the historian of science with a sensitivity to textual texture of the literary scholar, Katy Price guides us through the ways that readers and writers of newspapers, popular fiction, poems, magazines, and essays translated and incorporated Einsteinian relativity. Loving Faster Than Light: Romance and Readers in Einstein’s Universe (University of Chicago Press, 2012) situates this popular engagement with the physical sciences within the political transformations of early twentieth-century Britain, looking at how the scientific and publishing communities attempted (with different levels of success) to use media coverage of relativity to rally the support of a wider reading public. It is a rich study that has much to offer to those interested in the history of science, of literature, and of popular culture, while helpfully complicating all of those categories. “Fly with me then to all’s and the world’s end And plumb for safety down the gaps of stars Let the last gulf or topless cliff befriend, What tyrant there our variance debars?” *Both quotes above are from William Empson’s poems, and can be found on pages 167 and 162 of Price’s book. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

You were amused to find you too could fear “The eternal silence of the infinite spaces.” The astronomy love poems of William Empson, from which the preceding quote was taken, were just some of the many media through which people explored the ramifications of Einstein’s ideas about the cosmos in Britain in the 1920s and 1930s. Masterfully incorporating a contextual sensibility of the historian of science with a sensitivity to textual texture of the literary scholar, Katy Price guides us through the ways that readers and writers of newspapers, popular fiction, poems, magazines, and essays translated and incorporated Einsteinian relativity. Loving Faster Than Light: Romance and Readers in Einstein’s Universe (University of Chicago Press, 2012) situates this popular engagement with the physical sciences within the political transformations of early twentieth-century Britain, looking at how the scientific and publishing communities attempted (with different levels of success) to use media coverage of relativity to rally the support of a wider reading public. It is a rich study that has much to offer to those interested in the history of science, of literature, and of popular culture, while helpfully complicating all of those categories. “Fly with me then to all’s and the world’s end And plumb for safety down the gaps of stars Let the last gulf or topless cliff befriend, What tyrant there our variance debars?” *Both quotes above are from William Empson’s poems, and can be found on pages 167 and 162 of Price’s book. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

You were amused to find you too could fear “The eternal silence of the infinite spaces.” The astronomy love poems of William Empson, from which the preceding quote was taken, were just some of the many media through which people explored the ramifications of Einstein’s ideas about the cosmos in Britain in the 1920s and 1930s. Masterfully incorporating a contextual sensibility of the historian of science with a sensitivity to textual texture of the literary scholar, Katy Price guides us through the ways that readers and writers of newspapers, popular fiction, poems, magazines, and essays translated and incorporated Einsteinian relativity. Loving Faster Than Light: Romance and Readers in Einstein’s Universe (University of Chicago Press, 2012) situates this popular engagement with the physical sciences within the political transformations of early twentieth-century Britain, looking at how the scientific and publishing communities attempted (with different levels of success) to use media coverage of relativity to rally the support of a wider reading public. It is a rich study that has much to offer to those interested in the history of science, of literature, and of popular culture, while helpfully complicating all of those categories. “Fly with me then to all’s and the world’s end And plumb for safety down the gaps of stars Let the last gulf or topless cliff befriend, What tyrant there our variance debars?” *Both quotes above are from William Empson’s poems, and can be found on pages 167 and 162 of Price’s book. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

You were amused to find you too could fear “The eternal silence of the infinite spaces.” The astronomy love poems of William Empson, from which the preceding quote was taken, were just some of the many media through which people explored the ramifications of Einstein’s ideas about the cosmos in... Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

In this second lecture on formalism, Professor Paul Fry begins by exploring the implications of Wimsatt and Beardsley's theory of literary interpretation by applying them to Yeats's "Lapis Lazuli." He then maps the development of Anglo-American formalism from Modernist literature to the American and British academies. some time is spent examining the similarities and differences between the works of I. A. Richards and his protegé, William Empson. The lecture turns finally to a discussion Cleanth Brooks's conception of unity.

In this second lecture on formalism, Professor Paul Fry begins by exploring the implications of Wimsatt and Beardsley's theory of literary interpretation by applying them to Yeats's "Lapis Lazuli." He then maps the development of Anglo-American formalism from Modernist literature to the American and British academies. some time is spent examining the similarities and differences between the works of I. A. Richards and his protegé, William Empson. The lecture turns finally to a discussion Cleanth Brooks's conception of unity.

On March 11-12, 2006, Stanford Law School's Center for Internet and Society hosted a symposium to explore the development and expansion of the metaphor of "cultural environmentalism" over the course of ten busy years for intellectual property law. We invited four scholars to present original papers on the topic, and a dozen intellectual property experts to comment and expand on their works. "Law makes long spokes of the short stakes of man," William Empson reminded us. This paper will explore the ways in which the law's impulse to generalize complicates the project of cultural environmentalism, which seeks to build a coalition of groups with very different interests and practices. Though cultural environmentalism attempts to provide an overarching metaphor for preserving a cultural commons for future creators and users of various types of information products, including copyrighted works, the move from the general principle to the specific activities to be protected will be difficult at best.