Podcasts about josette bushell mingo

Thanks for listening to the pod! If it's helped you to learn something new or you just love it, please support the show by buying me a coffee. Follow us on Instagram @blackintimepod

Ladies n' Genminminmin' (er, min...) absolutely thrilled & delighted to be welcoming Josette Bushell Mingo, Principal of The Royal Central School of Speech & Drama to the 'Clearing'. In the 1st of a series of shows whereby I'll be using the vehicle of the podcast to help amplify the reputation of The Central School,  whilst also getting to meet and record some of its illustrious Alumni, with Josette agreeing to go first. I too trained there as a Drama Teacher circa 1982-86.Here also to break new ground together, as our conversation is being simultaneously "signed" for the Film version of the programme, by the wonderful deaf-theatre signer Sherrie-Eugene Hart, praised by Director Sally Cookson as being "the best in the business".Previously the Head of Acting at Stockholm University of the Arts, Sweden, Josette Bushell-Mingo is an award-winning actor and director whose career has included performances with the Royal Shakespeare Company, the National Theatre and the Manchester Royal Exchange.  She was nominated for an Olivier Award for Best Actress in a Musical for her role as Rafiki in the West End production of The Lion King and she starred in the internationally acclaimed production Nina: A Story about Me and Nina Simone.As a director, Josette Bushell-Mingo was Founder and Artistic Director of PUSH, a Black-led theatre festival with the Young Vic Theatre.  For 13 years, she was also the Artistic Director for The National Touring Swedish Deaf Theatre ensemble Tyst Teater, where her work focused on fostering the understanding, respect and potential of sign language arts and the artistic, linguistic and cultural rights of the deaf.As a director and teacher, Josette travels internationally giving lectures and workshops in the creation of sign language theatre, cultural diversity challenges and inclusion.More about Josette Bushell Mingo: An articulate Aquarian of African descent, Josette Bushell-Mingo is a genuine East Ender. Born in February years ago and brought up in Plaistow, Josette first made her mark as an elite athlete, training for the 100 metre sprint, moving on to the relay and then going from track to field, for shot put and discus. Josette learned discipline early in life, together with the power of purpose and the talent for dealing with disappointment. Later Josette applied the same disciplines in landing an Olivier award for her role as the shaman Rafiki in the West End production of the now global hit musical, "The Lion King:.In time, Josette left London for Stockholm where she was Director of the National Deaf Theatre of Sweden for over 10 years. Sources of inspiration for Josette include Maya Angelou and Nina Simone and inclusion remains a central issue in Josette's approach to her personal and professional life. She is only the second woman ever to become Principal of the Central School of Speech and Drama in London and the fTune in next week for more stories of 'Distinction & Genius' from The Good Listening To Show 'Clearing'. If you would like to be my Guest too then you can find out HOW via the different 'series strands' at 'The Good Listening To Show' website. Show Website: https://www.thegoodlisteningtoshow.com You can email me about the Show: chris@secondcurve.uk Twitter thatchrisgrimes LinkedIn https://www.linkedin.com/in/chris-grimes-actor-broadcaster-facilitator-coach/ FaceBook Group: https://www.facebook.com/groups/842056403204860 Don't forget to SUBSCRIBE & REVIEW wherever you get your Podcasts :) Thanks for listening!

I det tolfte avsnittet av Orionpodden ringer vi upp regissören, lektorn och prefekten Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare på National Black Theatre of Sweden (NBTS) och aktuell med föreställningen Black Ocean på Orionteatern. Ett samtal om motstånd och inspiration, Nina Simone, NBTS’s betydelse för den afrikanska diasporan i Sverige och om havet som minnesbärare. Black Ocean spelas den 16 september under Stockholm Fringe Festival och kommer att streamas via festivalens sociala medier och abundolive.se. Musik av: Marque Gilmore Producent: Fred Andersson

Regissör, skådespelare, 55 år. Född i London, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd. Regissören och skådespelaren Josette Bushell-Mingo talar om teater, kultur och härkomstens påverkan. Dagens värd för Sommar i P1, Josette Bushell-Mingo är prefekt på institutionen för skådespeleri på Stockholms konstnärliga högskola. I programmet berättar hon om såväl sin konstnärliga som personliga bakgrund, och engagemang som bland annat märkts i hennes profession som grundare av The National Black Theatre of Sweden, som konstnärlig ledare för Riksteaterns Tyst Teater som skapar scenkonst på teckenspråk och turnerandet med sin föreställning om sångerskan Nina Simone. I sitt program berättar också Josette Bushell-Mingo om sin uppväxt i London och mötet med det svenska samhället. Hon beskriver också vad hon benämner som blackness  som för henne är en recognition, förståelse, av den politiska kamp, kulturella mångfald och känslomässiga arv som hänger samman med en afrikansk härkomst. Hon resonerar också kring den tunna linjen mellan hämnd och förlåtelse, rasism och diskriminering. Om Josette Bushell-Mingo Arbetar som prefekt på institutionen för skådespeleri vid Stockholms konstnärliga högskola. Startade The National Black Theatre of Sweden och har varit skådespelare vid The Royal Shakespeare Company och Royal National Theatre. Var konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst Teater i 15 år. Har turnérat med den hyllade och djupt personliga föreställningen Nina - a story about me and Nina Simone och spelat Rafiki i musikalen Lejonkungen i London. Fått Brittiska Imperieorden (OBE), Ganneviksstipendiet och Expressens teaterpris. Producent: Kerstin Brunnberg

#49 Teaterfrukost: Att använda sitt kulturella och etniska arv (LIVE - 2018-08-22) – Kristallfoajén, Stora Teatern / Göteborg Alla är vi produkter av våra arv. Eller? Nyansen på vår hud, sättet vi pratar på och hur vi för oss. Vår släkts historia. Är vi bundna till den? Använder vi oss av den? Stärker den oss? Eller borde vi bara sudda ut alla olikheter och vara så lika varandra som möjligt? Oavsett vilken blandning av kulturellt och etniskt arv vi har - skånskt, västgötskt, finskt, tyskt, iranskt, kenyanskt, mörkare eller blekare – så påverkas vi av det. Hur ska vi då förhålla oss till detta arv? Och vilken roll spelar det på scenen? Detta samtalar Erik Tosterud och Josette Bushell-Mingo om under höstens första teaterfrukost. Samtalsledare är Astrid Assefa. Teaterfrukosten hålls i anslutning till Göteborgs dans- och teaterfestival. Medverkande: Josette Bushell-Mingo, Erik Tosterud, Josette Bushell-Mingo är en erfaren brittisk-svensk teaterskådespelare och regissör som i sitt konstnärliga arbete i hög grad motiveras av kampen mot rasism. Erik Tosterud är en ekonom som studerar projektledning inom kultur i Göteborg och tar med sig erfarenheter från Brasilien, Harlem och Dalarna till bordet. Moderator: Astrid Assefa Moderator till samtalet är Astrid Assefa – skådespelare, regissör, logonom och f.d. teaterchef. Ända sedan 1970-talet har hon arbetat för mångfald och jämställdhet både konstnärligt och politiskt. Hösten 2018 arbetar Astrid som skådespelare på Backa Teater och repeterar ”DNA – Dansa Nära Anhörig” med premiär den 20 oktober. Ljudtekniker: Terje Himberg-Larsen Producerat av Kulturakademin i samarbete med Kultur i Väst och Teatercentrum Väst under Göteborgs Dans och Teaterfestival.

Har alla lika möjligheter att njuta av scenkonsten? Vilka blir representerade på svensk scen? Inom scenkonsten är mångfald viktig för att gestalta vår samtid, men hur ser mångfalden ut på våra scener och vad betyder den för konstnärlig kvalitet? Möt Josette Bushell – Mingo i ett samtal om allas lika möjligheter och nödvändigheten av ett inkluderande kultur.

As public services come under increasing pressure from government cuts the demand for documentaries about them is reflected in the number of programmes on TV. Last week, ITV's Inside London Fire Brigade featured previously unheard accounts of fire fighters from inside Grenfell Tower. In the same week, Channel 4's 24 hours in A&E returned for its 13th series, alongside 999 What's Your Emergency which is in its fourth; earlier in July, the second series of Hospital was screened on BBC Two. TV executives Simon Dickson and Ed Coulthard discuss why programmes about public services are so popular and what is involved in turning hours of documentary material into compulsive viewing. Writer Damian Barr champions Armistead Maupin's Tales of the City novels for Front Row's Queer Icons series.Sally Hawkins stars as Canadian folk artist Maud Lewis, in new biopic Maudie. The actress discusses Maud's remarkable life in a remote part of Nova Scotia living in very basic conditions while suffering from juvenile arthritis, her unlikely romance with local fisherman Everett Lewis played by Ethan Hawke in the film, and Maud's joyful spirit that comes through in her paintings. Josette Bushell-Mingo talks about her one-woman show 'Nina - a Story about Me and Nina Simone' in which she explores Nina Simone's musical and political influence not only on the young Josette but on the American civil rights movement of the 1960s and onwards. Presenter: John Wilson Producer: Jack Soper.

Performer and Artistic Director of Riksteatern in Sweden, Josette Bushell-Mingo OBE joins us to discuss her journey from London's East End to Stockholm. We talk about how whether the arts is in a better and more diverse place than when Josette launched PUSH festival in 2000 which promoted black theatre, how Nina Simone became her "GPS" and how important the education and delivery of her production, Nina: A story about me and Nina Simone in particular is so important to its staging. Let us know what you think of our quick fire round by sending us a tweet (twitter.com/youngvictheatre) and leave us a review on iTunes or some love on Soundcloud.

Clive Anderson and Sara Cox are joined by Rufus Hound, Kerry Howard, Frank Gardner and Josette Bushell-Mingo for an eclectic mix of conversation, music and comedy. With music from Timothy B. Schmit and Big Thief. Producer: Sukey Firth.

Född i England, bosatt i Sverige, har fått fina utmärkelser för sitt banbrytande teaterarbete. Josette Bushell Mingo är skådespelare och regissör och konstnärlig ledare för Tyst teater vid Riksteatern som gör teater på teckenspråk. Hon är född 1964 i London, utbildad på Barking College of Technology och hon var därefter verksam som skådespelare med avantgardegruppen Kaboodle. År 2000 nominerades hon till Laurence Olivier-priset för rollen som Rafiki i musikaluppsättningen av Lejonkungen, men hon har även arbetat på The Royal Shakespeare Company och 2006 tilldelades hon utmärkelsen Officer of the Order of the British Empire. Sedan år 2004 bor Josette Bushell Mingo i Sverige,  och sedan 2005 är hon konstnärlig ledare på Tyst teater. För Tyst teaters räkning har hon regisserat både i Kanada och i Norrbotten, där hon samarbetat med Samiska teatern, Norrbottensteatern och Tornedalsteatern. För Riksteatern har hon bland annat regisserat den mycket lovordade uppsättningen av En druva i solen av Lorraine Hansberry. Och just nu turnerar hon i Sverige med Nina a story about me and Nina Simone en uppsättning som är ett samarbete mellan the National Theatre och the Unity Theatre i England och Riksteatern och som framförs på engelska. 

Nina Mae McKinney (1912-1967) kallades för "tidens största skådespelarupptäckt". Med stor charm och glimten i ögat gjorde hon succé på vita duken i en stor Hollywoodproduktion. Hon skulle kunna ha blivit ett lika känt namn som Greta Garbo. Men hon hade ett fel. Ett stort fel. Hon var svart i en tid då roller för afrikanamerikaner var ytterst begränsade. Annat är det idag, eller? I veckans STIL berättar vi mer om Nina Mae McKinney - och om hur glamour kan användas som redskap för ett bättre liv. Denna vecka hänger STIL i Harlem i New York under den sprudlande era som kallades för Harlemrenässansen. En era under det tidiga 1900-talet som inte bara satte själva stadsdelen Harlem på kartan, utan som kom att bli en grogrund för en hel del av dagens kultur, på många och olika vis. Här fanns en längtan efter möjligheter att som svart få uttrycka sig bortom stereotyperna. Inte minst om man var skådespelare. Men det var inte lätt. Det fick Nina Mae McKinney erfara. 1929 spelade hon huvudrollen i Hollywoodproduktionen Hallelujah, regisserad av King Vidor på filmbolaget MGM. Det var en musikmelodram med enbart svarta skådespelare. Den blev en hit. Det blev Nina Mae McKinney med sin glittrande full-i-sjutton blick också. Någon fortsatt Hollywoodkarrär blev det trots framgången inte. Bättre gick det i Europa, dit många svarta artister reste under 1920- och 30-talet. Nina Mae McKinney blev populär på scener i London, och var dessutom den första svarta artist som visades på brittisk teve. Men hur hyllad hon än blev kom hon aldrig undan sin hudfärg – och den karriärbegränsning den utgjorde. Hudfärg och diskriminering hänger fortfarande ihop. Det vet Josette Bushell Mingo som är ordförande för Tryck. Det är namnet på en ideell kulturförening i Sverige som består av svarta kulturarbetare som arbetar för att förbättra läget. I programmet berättar hon mer om det arbetet.  Under Harlemrenässansen odlades kort sagt inte bara en ny och färgstark litteratur, och musik. Många verkade, likt Nina Mae McKinney, även i genrer som beskrevs som glamorösa. Eller betraktades som mer glammiga än andra. Konstnären och författaren Richard Bruce Nugent var en sådan. Han var känd för sin skönhet och för sina kvickheter. Han tyckte om att både roa och chockera sina åhörare och det sägs att folk åkte till Harlem bara för att få se en skymt av denna omtalade man. Om honom berättar vi också. Och så tar vi en titt på ett annat fenomen som då upplevde en guldålder – dragshows. Redan 1869 startade så kallade ”Drag Balls” på Hamilton Lodge Ball, på 155:e gatan. Till denna beryktade bal begav sig folk från hela staden – av alla sorter – för att se och partaja med män i fjädrar, siden, sammet, läppstift och puder som med stil och attityd tävlade om vem som var den glammigaste, snyggaste, fräckaste, vassaste. Men så kunde (och kan!) glamour ge hopp och styrka. Om hur den kulturen utvecklades (vi säger bara voguing) berättar vi också i programmet. Och så har vi träffat den amerikanska konstnären Alex Israel som gjort succe på nätet med sin show As it Lays där han intervjuar kändisar på ett minst sagt okonventionellt sätt. Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg. Programmet är en repris från 13 september 2013.

Nina Mae McKinney (1912-1967) kallades för tidens största skådespelarupptäckt. Med stor charm och glimten i ögat gjorde hon succé på vita duken i en stor Hollywoodproduktion. Hon skulle kunna ha blivit ett lika känt namn som Greta Garbo. Men hon hade ett fel. Ett stort fel. Hon var svart i en tid då roller för afrikanamerikaner var ytterst begränsade. Annat är det idag, eller? I veckans STIL berättar vi mer om Nina Mae McKinney - och om hur glamour kan användas som redskap för ett bättre liv. Även denna vecka hänger STIL i Harlem under den sprudlande era som kallades för Harlemrenässansen. En era under det tidiga 1900-talet som inte bara satte själva stadsdelen Harlem på kartan, utan som kom att bli en grogrund för en hel del av dagens kultur, på många och olika vis. Här fanns en längtan efter möjligheter att som svart få uttrycka sig bortom stereotyperna. Inte minst om man var skådespelare. Men det var inte lätt. Det fick Nina Mae McKinney erfara. 1929 spelade hon huvudrollen i Hollywoodproduktionen Hallelujah, regisserad av King Vidor på filmbolaget MGM. Det var en musikmelodram med enbart svarta skådespelare. Den blev en hit. Det blev Nina Mae McKinney med sin glittrande full-i-sjutton blick också. Någon fortsatt Hollywoodkarrär blev det trots framgången inte. Bättre gick det i Europa, dit många svarta artister reste under 1920- och 30-talet. Nina Mae McKinney blev populär på scener i London, och var dessutom den första svarta artist som visades på brittisk teve. Men hur hyllad hon än blev kom hon aldrig undan sin hudfärg – och den karriärbegränsning den utgjorde. Hudfärg och diskriminering hänger fortfarande ihop. Det vet Josette Bushell Mingo som är ordförande för Tryck. Det är namnet på en ideell kulturförening i Sverige som består av svarta kulturarbetare som arbetar för att förbättra läget. I programmet berättar hon mer om det arbetet.  Under Harlemrenässansen odlades kort sagt inte bara en ny och färgstark litteratur, och musik. Många verkade, likt Nina Mae McKinney, även i genrer som beskrevs som glamorösa. Eller betraktades som mer glammiga än andra. Konstnären och författaren Richard Bruce Nugent var en sådan. Han var känd för sin skönhet och för sina kvickheter. Han tyckte om att både roa och chockera sina åhörare och det sägs att folk åkte till Harlem bara för att få se en skymt av denna omtalade man. Om honom berättar vi också. Och så tar vi en titt på ett annat fenomen som då upplevde en guldålder –dragshows. Redan 1869 startade så kallade ”Drag Balls” på Hamilton Lodge Ball, på 155 gatan. Till denna beryktade bal begav sig folk från hela staden – av alla sorter – för att se och partaja med män i fjädrar, siden, sammet, läppstift och puder som med stil och attityd tävlade om vem som var den glammigaste, snyggaste, fräckaste, vassaste. Men så kunde (och kan!) glamour ge hopp och styrka. Om hur den kulturen utvecklades (vi säger bara voguing) berättar vi också i programmet. Och så har vi träffat den amerikanska konstnären Alex Israel som gjort succe på nätet med sin show As it Lays där han intervjuar kändisar på ett minst sagt okonventionellt sätt. Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg.

I kväll är det premiär i Umeå på en internationell uppsättning av Ibsens allra sista pjäs När vi döda vaknar - When we dead awaken. Det är Västerbottensteatern som med regissören Josette Bushell -Mingo i spetsen ger sig i kast med Ibsens svanesång, tillsammans med Unity Theatre i Liverpool och Riksteatern. Föreställningen spelas på engelska av en ensemble med svenska och engelska skådespelare. Kerstin Berggren har tittat närmare på det internationella teatersamarbetet och i Kulturradion Snittet får lyssnarna också veta mer om den engelska organisationen PUSH, som stöttar svarta artister inom brittisk scenkonst och arbetar med att öka mångfalden hos de brittiska kulturinstitutionerna. Regissören Josette Bushell - Mingo som till vardags är konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst Teater, är en av grundarna till PUSH och hon har också fått ta emot Brittiska Imperieordern av den engelska drottningen. . Efter premiären i Umeå kommer When we dead awaken att turnera i England och Sver