Podcasts about poeterna

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand. Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga skönhet.Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten. Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars skrin.En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt främmande strand.Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder – sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit annorlunda.Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska periodens litteratur liksom den medeltida och fram till 1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande, skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff. Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt. Sannerligen en djävulsk trakt.Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår – med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre. De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck för mörka krafter.Men vinden skulle vända.Då havet sågs som en anfäktelse för människor inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom. Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd: Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl. Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att utröna Skaparen och hans verk.Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land, liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid. Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort, i den ofullbordade romanen Sanditon.Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 – även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av 1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen velat befolka dem.Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturAlain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside 1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide, Aubier, 1988.

Poeterna Maria Wine och Rut Hillarp intervjuas på en fest om 40-talets litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Är du en sån där fyrtiotalist som man inte begriper frågade många Maria Wine. Hon minns Erik Lindegren som skrev Mannen utan väg om natten. Rut Hillarp ångrar på 80-talet att hennes 40-tals dikter förgudade mannen. Ett program av Claes Hoogland.

Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i Oron bok. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren)    varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok Det omätbaras renässans gör filosofen Jonna Bornemark upp med det pedanternas världsherravälde som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia låt oss kalla dem Poeterna har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för eller tillbedjare av en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för excentricitet snarare än pedanteri.Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet  i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget i väntan på den stora inspirationen. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka  risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i Orons bok. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.Isabella Nilsson, författare

"Gitarren brister i gråt. / Meningslöst att tysta den. / Omöjligt att tysta den..." Poesins och musikens syskonskap är uråldrigt och obrytbart. I den tjugosjunde LYRAN omfamnar vi allt från tidlösa kineser till purunga Amanda Gormans spoken word på trappan till det vanhelgade Capitolium. När en konstform reagerar på en annan är resultatet - med ett antikt ord - en EKFRAS. Vilket inte har med trädet ifråga att göra! Googla gärna, om termen är dig obekant... För det kongeniala fotot creddar vi surrealisten Erik Johansson, vars kreativa gärning vi bara ska vara väldigt tacksamma för... Allt gott till alla våra hundratals lyssnare - i Sverige & annorstädes!

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti klangen slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen På drift så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med familjen därinne som tagit hand om honom eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. Stay here, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: Världen är en underbar plats                                     att vara född på om du bortser från att lyckan                                          inte alltid är                                                          särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig                                                              då och då      precis när allt är som bäst                                               för inte ens i himlen                        sjunger de                                     hela tiden Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar A Coney Island of the Mind som fick bli Själens cirkus när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren lyssna här! Ständigt utsatt för det absurda                                           och döden när han uppträder                             ovanför publikens                                                huvud klättrar poeten likt                          akrobaten på rim                               till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn                                      ovanför ett hav av ansikten            stegar sin väg                              till dagens andra sida Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad. Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? Natten är ett slags barbarisk sfinx, deklamerar han. Inga svar där inte! Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 Writing Across the Landskape befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva. Hans sista ord från linan däruppe är: Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar! Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Dessutom Ylva Snöfrid om sitt porträtt av Sara Danius och hur läsprojektet Bokstart ska kunna permanentas i hela landet.

Fem inspirerande poeter är avsnitt 53  i Poetpodden. Det är första avsnittet för det här året. Jag fortsätter som tidigare och satsat på ett avsnitt i månad. Mitt mål är att du ska kunna lyssna på ett nytt poddavsnitt sista måndagen nästan varje månad. Juni och juli har tar podden sommarlov. I del 6 i serien ”Poeter födda på 1900”pratar jag om 5 poeter födda mellan 1937–1944. Poeter som påverkat mig och mitt diktande som inspiratörer och förebilder. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85.Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta in pengarna.PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. Poeterna jag berättar om och läser dikter av är Claes Andersson, Annbritt Ryde, Göran Sonnevi, Agneta Pleijeloch Bodil Malmsten.  Jag svarar på Gretas fråga om tankadiktoch bjuder på en skrivövningsom anknyter till den. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Om du gör det är jag tacksam om du vill gå in på iTunes skriva en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen och på Poetpoddens Facebooksida. Jag läser min nyskrivna dikt Tillfälligt besök och tankadikten Barcelona. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att sprida podden genom att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET i Fem inspirerande poeter: Tillfälligt besök: https://poeten.se/dikter/tillfalligt-besok.htm Claes Andersson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Claes_Andersson Annbritt Ryde: http://www.livisverige.org Barcelona: https://poeten.se/dikter/barcelona.htm Agneta Pleijel: http://www.agnetapleijel.com Göran Sonnevi: https://sv.wikipedia.org/wiki/Göran_Sonnevi Bodil Malmsten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bodil_Malmsten Skicka in frågor och dina egna inspelade dikterSå skicka dina egna dikter och frågor om poesi till PoetpoddenFacebooksida: https://www.facebook.com/poetpoddenKontakt via e-post: podden@poeten.seTwitter: https://twitter.com/poetenirene Fem inspirerande poeter ÄR AVSNITT 53 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

Prisade poeter, feminister och outsiders är avsnitt 46 i Poetpodden. Jag har hyllar poeten Nina Ahlzén, som jag skulle ha intervjuat för det här avsnittet men som sex dagar innan tog sitt liv, med att läsa en av hennes dikter. Vila i frid, Nina. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Istället får du del 4 i serien om poeter födda på 1900-talet och som betytt mycket för mitt eget diktande. Poeterna jag berättar om och läser dikter av är Sandro Key Åberg, Sonja Åkesson, Lennart Sjögren, Paul Andersson, Majken Johansson och Ann Smith. Alla sex är en blandning av prisade poeter, feminister och outsiders. Dessutom svarar jag på Eva-Lenas och Nasims frågor om epigram och om varför poesin verkar vara en undergroundrörelse i Sverige. Jag bjuder också på en skrivövning och läser min dikt April. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta pengarna. PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Gå då in på iTunes skriv en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen. DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET: Nina Ahlzén: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Nina%20Ahlz%E9n Sandro Key Åberg: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandro_Key-%C3%85berg Sonja Åkesson: http://www.sonjaakesson.se/ Lennart Sjögren: http://runeberg.org/authors/sjogrenl.html Paul Andersson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Andersson_(poet) Majken Johansson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Majken_Johansson Ann Smith: https://www.popularpoesi.se/tema/nummer-23-alderdom/annsmith/ Anne-Maria Lenngren: http://runeberg.org/authors/lenngren.html April: https://poeten.se/dikter/april.htm Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Så skicka dina egna dikter och frågor om poesi till Poetpodden Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene Prisade poeter, feminister och outsiders ÄR AVSNITT 46 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

Här är dem flamsiga poddarna något seriösare...eller?

- Jag skriver om varje händelse, om Al-Shabab och barnen som sprängs, berättar hon. När jag skriver så gråter jag. Och gråter jag kan andra också gråta. Amina Said, biolog vid Karolinska Institutet i Solna och poet, en av ca 45 000 tusen somalier som bor i Sverige, har nu två länder att dikta om. – Kanske ser du bara en främling, en flykting som har haft det jättesvårt. Men bland oss finns filosoferna, dramatikerna, författarna och inte minst poeterna, säger Abdibashir, poet och författare, sedan många år bosatt i Sverige. Somalias poesi ställer frågorna om gud, den bearbetar krigen och formulerar satiren. Den skärper politiska möten, finns för att lösa konflikter och för att visa var man står. Och så diktas det förstås om kärlek. Alltid. Somalia har sin Romeo och Julia och i diasporan, i Europa och USA, växer ny generation poeter fram. Du är en häst, som springer ensam Och han försöker tämja dig Jämför dig med en omöjlig motorväg Med ett brinnande hus...                                      Warsan Shire Ett program av Helen Ardelius.

Under hela historien har det funnits föreställningar om att författaren också är en slags profet, att han eller hon ser saker som vi andra inte ser. Poeterna har balansera på gränsen mellan geni och galenskap, de har skrivit sina verk under gudomlig inspiration men också drabbats av ensamhet och utanförskap. Redan Platon beskrev diktarna som besatta, och i den nya boken Poeter och profeter beskrivs hur de här föreställningarna har levt vidare ända till våra dagars Mare Kandre och Bob Dylan. Bokens redaktörer Anna Carlstedt och Anders Cullhed berättar om varför vi så gärna ser våra författare som profeter. I den fjärde och sista delen i serien om bilar i litteraturen berättar Emin Tengström den här veckan om hur Harry Martinsson tidigt kritiserade massbilismen, och om de hätska motreaktioner det vållade i samtiden. Programledare är Stina Näslund.