Podcasts about skaparen

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand. Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga skönhet.Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten. Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars skrin.En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt främmande strand.Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder – sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit annorlunda.Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska periodens litteratur liksom den medeltida och fram till 1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande, skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff. Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt. Sannerligen en djävulsk trakt.Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår – med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre. De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck för mörka krafter.Men vinden skulle vända.Då havet sågs som en anfäktelse för människor inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom. Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd: Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl. Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att utröna Skaparen och hans verk.Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land, liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid. Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort, i den ofullbordade romanen Sanditon.Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 – även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av 1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen velat befolka dem.Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturAlain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside 1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide, Aubier, 1988.

Agnes Cohn på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Margret Atladottir och Branne Pavlovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I ett förslag till ett nytt tv-program i USA ska migranter delta i utmaningar för att bevisa att de är amerikanska nog för att bli medborgare i landet. Pizzatävlingar och guldgrävande är bara några exempel på prövningar. Skaparen bakom programmet har fått kritik för att utnyttja deltagarnas situation och idén har ratats flera gånger – men nu granskas förslaget av departementet för inrikes säkerhet.

Det ser ut som vi kommer få ett helt nytt typ av Facebook 2025. Skaparen och ägaren, Mark Zuckerberg, har den senaste tiden berättat om en rad förändringar som ska genomföras. Bland annat kommer man att ta bort den faktagranskning man använt sig av. Många menar att Zuckerberg nu gör den här förändringen för att vara Donald Trump till lags när han tar vid som president. Varför gör Mark Zuckerberg och Meta det här nu? Vilka konsekvenser kan det få och finns det en framtid för Facebook? Gäst: Henning Eklund, techreporter på Svenska Dagbladet och podden SvD Tech brief. Programledare och producent: Jenny Ågren. Klipp från: BBC, MSNBC, The Hill. Kontakt: podcast@aftonbladet.se.

I det här avsnittet gästas vi av Jonas Moström och Arne Dahl (Jan Arnald) som har skrivit Skaparen som nu har blivit nominerad till Årets deckare av Svenska deckarakademin. Det blev ett samtal om hur det är att skriva tillsammans, om att hitta ny inspiration och att vaccinera sig mot skrivkramp.Läs mer om oss på krimtidpodden.se och @krimtidpodden på Instagram.Producerad av Daniel Svärd, Concept Media SthlmMusik av These Modern Times Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

FILMBRANSCHPODDEN  VEM: Simon Kölle EPISOD: 33 (Höstspecial 2) EN PODD AV: Simon Kölle www.linktr.ee/simonkolle HOSTS: Lisa Widén och Amir Noghabai I SAMARBETE MED: Säsong 2 och denna Höstspecial är i Samarbete med FrameSage www.framesage.com Om Episoden:  Välkomna till den andra höstspecialen av Filmbranschpodden, där vi vänder blicken mot mannen bakom podden själv – Simon Kölle. Denna gång kliver Simon in i gästens roll och intervjuas av Lisa Widén och Amir Noghabai. Tillsammans utforskar de Simons resa, från barndomens nyfikenhet till en framgångsrik karriär inom teater, musik och film. En sann renässansman, Simon har tagit världen med storm som en prisbelönt filmkompositör, filmproducent och entreprenör. Med musik i över 150 projekt, från långfilmer och TV-serier till spel och dokumentärer, har han förmågan att skapa atmosfärer som fängslar och berör. Hans verk har hyllats internationellt, och hans samarbete med stora namn i både film- och musikvärlden har cementerat honom som en mångsidig kreativ kraft. I dagens avsnitt får vi, genom Lisa och Amirs frågor, en unik inblick i Simons liv och karriär. Vi dyker ner i hans passion för storytelling, hans mångåriga arbete som filmproducent, och de utmaningar och triumfer som format hans framgångsrika bana.

Lazarus Lake, dopnamn Gary Cantrell, är mannen bakom det galnaste och mest brutala löparloppet i världen: Barkley Marathons. Han berättar om hur han kom på idén, varför nästan ingen klarar av att gå i mål och om den första kvinnan som tog sig i mål tidigare i år. Om du gillar löpning, episka utmaningar eller bara vill höra en galen och väldigt underhållande story, då är det här avsnittet för dig! Följ Spring med Petra & CO i sociala medier:Instagram: https://www.instagram.com/springmedpetraFacebook: https://www.facebook.com/springmedpetraFölj Petra:Instagram: https://www.instagram.com/maratonpetra Vill du lyssna reklamfritt? Då är du välkommen till Spring med Petra & CO+. Det kostar 23 kronor i månaden plus moms (29 SEK ink moms) och du kan självklart avsluta din prenumeration när du vill. Läs mer här: https://plus.acast.com/s/maratonpodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Israel har anfallit i Libanons huvudstad Beirut, efter att terrorgruppen Hizbollah skjutit raketer mot Israel. Skaparen till spelet Palworld stäms. Många barn skippar lunchen eftersom de får ångest i skolmatsalen. Och sist om hur Rasmus Stadelmann Andreás hanterar sina pingisnerver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I en gudstjänst från Lunds Allhelgonakyrka söks spåren efter Gud på jorden. En Förklädd Gud men nu i modern tid och med nyskriven text och musik av Åsa Hagberg och Sofia Östling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Åsa Hagbergs texter som hon själv läser finns att lyssna på separat eller ladda ned som podd.Jag tror vi är många som älskar Förklädd Gud Sviten som Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs skrev för radio 1940. Verket utgår ifrån myten om att den grekiske guden Apollon som vandrar på jorden i form av en flöjtspelande herde. Men här anas också Jesus.Om Gud skulle vandra på jorden idag – vem skulle vi då finna?Frågan om att skriva en uppföljande svit om detta för radio gick till författaren och psalmisten Åsa Hagberg som i sin tur bad Sofia Östling skriva musiken. Och även i modern tid hittar vi Gud bland de svaga och lägsta och platsen är parken i staden.I Gudstjänsten i P1 idag hör vi uppföljaren till Förklädd Gud.”Så tänk då, att det är det Gudomliga Ordet, som vävs samman i en sådan sträng av mänskligt liv, så att Gud, Skaparen själv, skulle vandra på jorden? Vem skulle vi finna? Och var skulle vi söka? Det är den stigen vi följer idag, med poesin och musiken som verktyg. Samma sökande som redan märkts i ”Förklädd Gud”, men här i en nutida miljö. Och jag såg en park, som en oas i den bullrande, brusande staden, där en hemlös kan finna sin bänk. Så som varje park har sitt bortskymda, nästan bortglömda hörn.”Ur introduktionen till gudstjänsten av Åsa HagbergTexter:HV 3:1-4 Jh 1:1-5, 14Musik:Preludium1. Om Gud skulle vandra på jorden 2a Parken2b Parken3 Nästan ingen märker4 Frågan5 Den natten är den mörkaste6 En ny morgon börjar vakna7 Om Gud skulle vandra på jorden (instsrumental)Medverkande: Åsa Hagberg, recitatörSofia Östling, dirigentJennie Lomm, sopranPhilip Hartman, barytonMichaela Hansen, flöjtJulia-Caroline Witte, violinLotta Alvin, violinMalin Wikblad, violaHillevi Hillerud, celloVera Agnete Larsen, kontrabasAllhelgona Motettkör:Lars StenbergUlla CaveriusLeif ErikssonLars SjölinAnnika Eriksson RingqvistMonica LarssonLena EidevallMårten AnnertzIngrid Hanell HoltsbergFredrik TufvessonKristina TegnérPatrik EdénJohan MeurlingEllen HugossonRoland RydellPontus HegardtKarin ZetterholmElisabet ÅstrandTomasine Beckman EdénHasse AnderssonLotty LarsonHenrik AlmströmIréne RydellJohanna SandströmKristian SandströmMelinda Frigyesi AlmströmMarianne GullbergTekniker:Magnus LarssonViktor TjernellProducent:Marianne Greipliv@sverigesradio.se

Den här veckan är det lyssnarnas önskeandakter. Vi möter Marcus Olson, präst i Equmeniakyrkan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Jag brukar säga att den dagen Jesus dog, dog själva döden. När Skaparen själv blev människa i Jesus och dog som människa för att sedan uppstå igen, dog döden. Skaparen själv är inte en passiv Gud som blickar ner från någon upphöjd tron. Nej, den innersta kärnan i den kristna tron är att Gud inte bara blev människa utan till och med identifierade sig så mycket med en trasig och blödande värld att han själv slets sönder, blödde och dog. Jesus inte bara mötte utan bar all världens smärta, sorg, skuld, synd och ondska. Ja allt inom oss, allt i våra liv som drar ner oss, allt som gör att relationen med oss själva, varandra och Gud förstörs, bar Jesus på korset. Text:Johannes 1:12-13 och 3:16-17Musik:Abide with me och Be thou my vision med The Celtic expressionsProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Filmsnacket sätter sig ner och pratar Glen Powells aktuella film Hit Man! Skaparen är Richard Linklater mannen, myten, legenden bakom de fantastiska filmerna som tex Before Sunrise, Before Sunset osv! Utöver detta har vi sett skräck nyheten som är på allas läppar Late Night with the Devil! Vi recapar också våran otroliga kväll på en specialvisning utav filmen Midsommar! Glöm inte att följa oss för att få notiser när ett nytt avsnitt släpps!

Gud skaparen / God the creator  Hasse Persson

Det första kapitlet i Koranen, som på arabiska kallas ”Inledningen” eller al-Fatihah, har stor betydelse för muslimer över hela världen. Det anses vara kärnan i hela Koranen och reciteras i varje del av den muslimska bönen. Kapitlet består av sju verser och fungerar som en vacker introduktion till de teman och läror som finns i hela Koranen. Det inleds med att man prisar och erkänner Gud, den barmhärtige och medkännande Skaparen av allting. Muslimerna tror att Gud inte bara är mäktig utan också förstående och förlåtande. ”Öppningen” söker sedan vägledning hos Gud och inser att sann vägledning bara kan komma från honom. Här betonas vikten av att söka hans hjälp och förlita sig på hans oändliga visdom när man ska navigera genom livets utmaningar. I detta kapitel erkänner muslimerna också sitt beroende av Gud för försörjning och vägledning och inser att de utan hans stöd skulle vara förlorade. De uttrycker sin önskan att följa den raka väg som Han har stakat ut. Sammantaget anger ”The Opening” en ton av ödmjukhet, tillit till Guds vägledning och erkännande av hans suveränitet. Den fungerar som en påminnelse för muslimer att vända sig till honom för att få styrka och söka hans nåd i livets alla aspekter.

Vi gästas av Patrik som skapat Allfalytics, hemsidan som utifrån statistik räknar ut hur många poäng varje spelare förväntas ta i spelet varje omgång. Förutom det bjuds vi på historien om Gefvert, hoppsan till vicebindel och Mattias sämsta transfer genom tiderna. Och visst blir det lite hett när följetången Jakobsen tas upp?

Fredrik LignellGud flyttar inhttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/se-ar2ibNär Jesus uppstått möter han lärjungarna vid ett flertal tillfällen, och han påminner dem om det han redan undervisat: Anden kommer, och det är en god sak. Anden ska först och främst föda den kristna kyrkan, och sedan vara dess hjälpare, stöttare, advokat, vägledare och utrustare. Skaparen av himmel och jord, själv utanför tiden, väljer på pingstdagen att på ett särskilt sätt flytta in i den troende gemenskapen. Alla fylldes av Helig Ande, skriver Lukas om pingstdagens händelser i Apostlagärningarna. Människan är inte ensam, utan Gud flyttar in. Anden är hjälparen, försvararen, den som uppenbarar Jesus för oss. Det är Anden som hjälper oss att tro, be, tjäna, vittna och följa Jesus. Anden skänker också gåvor till vanligt folk så att missionsuppdraget kan fullbordas. I den här serien, som sträcker sig fram till strax före pingst, vill vi tala om Andens verksamhet genom en rad verb som beskriver vad vi Anden hjälper oss med, och dagens verb är SE. Anden hjälper oss att se. På vilka sätt hjälper Anden oss att se? === Ljuset som upplyser ===För att kunna gå Guds väg behöver vi urskillning och klarsyn. Det är bitvis snårigt att följa Jesus mitt i världen. Anden kastar ljus över vad vi äger, över hoppet i Jesus. Ef 1:17-20Vishetens och uppenbarelsens Ande. Må Han, genom Anden, ge ert inre öga ljus, endast så kan vi lära känna den Treenige Guden. Anden hjälper oss likt ett par 3D-glasögon. Vi dras in i berättelsen om Jesus. Hoppet blir vårt hopp. Livet blir vårt liv. Också vi tar plats bland Jesu lärjungar. Bibelordet får liv genom Anden. Utan Anden är texterna stumma, men med Anden handlar de om oss som läser. Därför är en god bön att Anden ska hjälpa mig i bibelläsningen. När Anden upplyser handlar det också om vår vandring. Vad är det för krafter som önskar dra mig mot Gud, och vilka krafter drar mig bort från Gud? Hur får jag syn på dessa? Anden vill hjälpa mig att urskilja och genomskåda. Fyra frågor kan hjälpa oss:Vad har jag för mycket av i livet?Vad har jag för lite av i livet?Vad är det för krafter som hindrar mig från att ändra på det?Vilka källor öser jag ur? === Den renande elden ===Det är på många sätt en överväldigande erfarenhet att möta den Helige. När Mose gör det vid den brinnande busken får han befallningen att ta skorna av sina fötter, eftersom marken var helig. Profeten Jesaja möter Gud i en syn, och tror att han ska dö. Det som sker är att han dels får syn på Guds helighet, och dels på sin egen smuts och synd. Vad handlar detta om? Ljuset från Gud är så starkt att det ibland erfars som renande eld. Joh 16:7-11Det är Anden som lyser på mitt liv så jag får syn på slagget. Aldrig för att förskjuta mig eller fördöma mig. Han är inte som de präktiga, som får mig att vika med blicken, skämmas och känna mig usel. Andens ljus och eld är renande, helig och överväldigande, men samtidigt fylld av barmhärtighet och nåd. Gud beskrivs som en förtärande eld. Likt Daniels vänner i ugnen (Dan 3) förtärs inte människan, utan repen, bojorna, synden, bindningarna. Den förtärande elden är ibland överväldigande, men den är också befriande. Det är i mötet med den Helige somligt bränns bort, och det sker ibland i samarbete med omständigheter, relationer, enskilda händelser, motgångar, lidande… Det är alltså Anden som hjälper oss att få syn på Jesus, på rikedomarna i tron. Det är också Anden som hjälper oss med klarsynen där vi kan avslöja makterna som drar oss bort från Jesus. Det är helt enkelt Anden som hjälper oss att följa Jesus. ------------------

Roland Hansson är mannen som inte bara tog minitennisen till Sverige, utan som är skaparen av minitennis i världen! Han har tränat juniorlandslag, är utbildad på GIH, har föreläst runt om i världen, arbetat för ITF under flertalet år, coachat Henrik Sundström som senior och Catharina Lindqvist och Mikael Pernfors som juniorer och dessutom fick han 2017 hederspris från ITF för ”services to the game”.   Roland Hansson är en av svensk tennis stora ledare genom tiderna!   I det här avsnittet pratar vi bland annat om: ·     Minitennis och eget lärande ·     Internationella idoler ·     Vikten av att som ledare kunna visa själv ·     Hur man ska ge beröm ·     Den inre kompisen ·     Vad ”att vara smart” innebär eller inte innebär Roland hälsar att han gärna tar emot feedback och mothugg om hans tankar. Hör av er till linus@baslinjen.com med vad ni tänker om avsnittet. Tack till alla partners: * Zenniz – The Smart Tennis Solution: ⁠⁠⁠⁠⁠www.zenniz.com⁠⁠⁠⁠⁠ * Lehnhoff Tennis International: ⁠⁠⁠⁠⁠www.lehnhofftennisinternational.com⁠⁠⁠ * TennisXAnalysis: ⁠www.tennisxanalysis.com⁠ * House of Bontin – Smarta destinationen för tennis och padel: ⁠⁠⁠⁠⁠www.houseofbontin.se⁠⁠⁠⁠⁠ (Använd koden ”Baslinjen” för 10% på hela sortimentet förutom på Slinger Bag eller redan nedsatta priser.) * Wilson Tennis Camp: ⁠www.tenniscamp.se/⁠ * Tennisbollen Prince NX Tour  ⁠⁠⁠⁠www.baslinjen.com⁠⁠⁠⁠⁠ är platsen för fler reportage, videos, intervjuer och krönikor om tennis.

Juniornyheterna om att Harry Potter-skaparen JK Rowling ryter i från mot att det nu är olagligt att kalla folk för fel kön i Skottland. Hur ska man tänka om man är orolig för skolskjutning i Sverige? Vi har pratat med en psykolog om detta. Vi hör Risten Siri Skum som har huvudrollen i nya filmen Stöld. Och sen att Sverige har fått ett landslag i... kull? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Som konsthantverk och designprodukt har tapeter har lågt anseende. Men en tapet ska vara som en god vän, berättar Nils Markus Karlsson, som länge suttit i klistret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För mig började det omkring 2010. Det var en fin sommar, solig och varm. Det badades och satts på uteserveringar. Ett fotbollsmästerskap pågick. Jag var inte ung men ung nog för att en smula sorglös njuta av sommarkvällar i glada vänners sällskap. Kanske blev det ljusa än ljusare av att mitt liv var så klärobskyrt. För mitt i mina dagar fanns ett djupt mörker – och det är inte alls så dramatiskt som det låter...Under gågatan i Sveriges tredje stad fanns ett lager med tapeter som jag var satt att inventera. För att komma dit var man tvungen att passera portar, ta sig ner i och genom ett underjordiskt garage, lirka med ett hänglås och rulla en tung metalldörr åt sidan och sen sätta nyckeln i ett skrangligare lås och så komma in genom den sista dörren. Längs väggarna var hyllor från golv till tak och på mitten av golvet stod jättekartonger med svart tryck: MADE IN JAPAN och MALMO. I dem fanns sjögrästapeter skeppade till Sverige på 60-talet.I det där rummet fanns faktiskt ännu en dörr att låsa upp och genom den kom man till det jag kallade för gruvan. Där var belysningen bristfällig. Nere i de trånga gångarna mellan högt staplade lådor tätnade skuggor till mörker och man fick bära med sig en lykta för att kunna illuminera innehållet i en öppnad kartong. Där var också tyst, så tyst att det var märkligt tomt runt öronen. Det enda ljudet – som varsnades först efter en stund, och bara om man arbetade vid den inre väggen – var ett dämpat klicketi-klack då stegen från en dam med spetsiga klackar fortplantades från arkadens stenplattor ovanför.Jag kunde inget om tapeter men skulle leta efter stämplar och artikelnummer och notera hur många som fanns av var och en. De äldsta var från sent 1800-tal. Pappret var torrt och skört men lystern i trycket och friskheten i färgvalen var förbluffande. Förr i tiden rullades tapeter med baksidan utåt och därför måste man dra ut en bit för att kunna se mönstret och just den rörelsen, att ta upp en rulle och försiktigt dra i ena änden och låta själva rullen rotera i den andra – och så: uppenbarelsen! Ibland blev det förstås besvikelser. Säkert var en mycket basal kemi i spel – hjärnans sätt att belöna sig själv för ett nytt stimuli – men det var hypnotiskt. Mest eggande var lådorna där olika enstaka rullar hamnat. Knalligt psykedeliskt 70-tal kunde samsas med kommunalgrå byggtapeter från tidigt 60-tal och så poppade mönster från det oförutsägbara 50-talet upp. Mitt väsen blev helspänn och ögonen ivriga då jag fick fatt i något visst, en rulle vars baksida hade en besynnerlig svårfångad färg som förde tanken till uråldriga bokrullar och pergament.De kom från en epok som jag tyckte mig ha upptäckt: svenskt 1920-tal. Jag hade aldrig sett något liknande – jag hade ingen aning om att tapeter kunde se ut så och jag visste att ingen jag kände hade en aning. Dessa tryckalster var grundmurat mystiska, som ritningar över någon uråldrig egyptisk landningsbana i öknen, med en och annan stiliserad blomma, kanske en hjort, kanske försiktigt glimmande detaljer i guldbrons, och allt på en bottenfärg som kallades mullvadsgrå – ett murr i gränslandet mellan grå, beige och brun. Själva färgkvaliteten var obeskrivligt matt. Den sög in mig i sin oerhörda frånvaro av lyster; den kunde sluka en hel och hållen.Fram till den där sommaren brydde jag mig inte om tapeter. Sedan har jag, så att säga, suttit i klistret. Det är mycket med tapeter, nämligen, som är intressant. Ändå har de lågt anseende bland konsthantverk och designprodukter. En anledning till denna sorgliga status är att tapeter är substitut. De har framförallt framställts för att de är billigare än något annat, som de imiterar: fattigmans-gobelänger, ädelträ-smäck, damast av papper, låtsas-marmor. Just för att detta är bakgrunden rymmer tapeter motiv och mönster från väsenskilda föregångare – vilt främmande för varandra – som gyllenläder från nordafrika, eller målade idyller från en mångsekel-gammal kinesisk vardag, eller lika typiska som geometriska krabbor från anatoliska vävar. I tapeter finns figurer som prytt pappersväggar och tältdukar, kyrkportar och moskémurar eller praktsvärdet i handen på en vikingadrott. I dem finns ekon från Kyoto, Kanton, Kashmir, Samarkand, Damaskus, Korint, Luxor, Venedig, Granada, Lyon och Manchester. Och i dem finns så många lager av förflutenhet att ursprunget många gånger har blandats bort. Förbryllad tittar man – men förstår inte vad det är man tittar på. Men det känns igen. Så ser man kanske att det liknar ett annat äldre mönster, och då blir det tydligt att vad det skulle se ut som var – ja, vad det nu var. En lotusblomma kanske.Som med alla mänskliga uttryck eller produkter finns en skapande sida och en mottagande sida. Och det är ändå då man tänker på denna andra part som tapeter blir så särskilda – för den relation de står i till dem som lever med dem.En tapet är inte som en tavla eller möbel som man kan rikta sin uppmärksamhet mot – eller inte. Den är där, hela tiden, i rummet. Det enda jämförbara är kanske arkitekturen, vars ansvar och privilegium det är att ge människornas utomhusliv dess fond. Men en tapet kommer så mycket närmre. Om väggar kunde tala, brukar man säga, och ja, då skulle de kunna berätta om gråt och försoning, om utlevd lusta och begånget våld, om skratt, om vardag, om leverne. Detta ger också en särskild grundförutsättning för tapetkonstens estetiska spännvidd. För en tapet ska gå att leva med, vinter som vår, i sorg och i glädje, när åskan går och vid saftkalaset, varenda dag ut och in – tills man en dag tapetserar om. Eller målar över.Detta innebär att en tapet kanske inte ska vara som en halsbrytande skulptur eller som den snyggaste i klassen, utan mer som en god vän, som ser lite trevlig ut, som inte skriker, som vinner i längden för att den inte stör. Här finns väl en förklaring till tapethistoriens närapå döda perioder, då människor känt att minsta lilla mönster är för mycket. Ge mig vitt! Bara vitt! Så ropade 1990-talet. En liknande epok infann sig kring 1960, då miljontals rullar i grå nyanser trycktes. På 30-talet slog gröttapeten igenom – ett mode som varit helt otänkbart fem år tidigare: Grundelement var blek beige och oformlig struktur. Här syns också något av tapetkonstens ödmjukhet. En mönsterritares namn är sällan känt; tapetstjärnorna är få medan mönstren är myriader. De liknar virus och ingen kan veta hur länge de funnits och hur långt ifrån och på vilka vägar de tagit sig fram, överlevt och blivit hemtama likt husdjur. Skaparen av tapeternas mönster är ingen enskild – snarare tycks människan underordnad tapeterna.Nils Markus Karlssonkultur- och tapetarbetare

Marika delar hur hon valde att leva ett enklare liv genom att bryta kontrakten av att vara gift, husägare och hundägare. Här bjuder hon in dig till att skapa ett liv efter hur DU VILL känna dig. Vill du läsa mer om vad som sker i årsprogrammet? Klicka på länken https://www.marikatapper.se/transformationssamtal Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på… Mail: info@varamedveten.se Hemsida: http://www.marikatapper.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/@MarikaTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/marika-tapper/message

Vi får äran att intervjua August Wallen, före detta MMA-fighter och medgrundare till International Mixed Martial Arts Federation (IMMAF), Skaparen av nya Zone än en man som borde vara bekant för svenska MMA-fans. August Wallén har varit med på hela resan, från att ta sporten till Sverige till att bygga upp både nationella och internationella förbund. Dessutom har han bekräftat sin färdighet som fighter med en lyckad proffskarriär och ett svartbälte. August är VD för Zone och den sjunde och sista medlemmen i teamet. Han var också ansvarig för beslutet att skapa galan, och har varit den drivande motorn sedan idén kläcktes för över ett år sedan.

Med skinpaj på en hönsutställning presenteras den udda dokumentären ”Party Queens”. Skaparen och avsnittets gäst är kreatören Björn Rallare som följer väldens mest stilsäkra person, gitarristen Hampus Klang från Bullet. Här får du svaret på vad bedömningen ”Något sliten i stjärten” betyder. Även en dykning i kortfilmen om 1970 års festival ”Festival of the Midnight Sun” som planerade att dra mellan 40 000 till 300 000 besökare i Mantorp! Avsnittets röda tråd är: Norge & Arnie

Army of Lovers bildas i slutet av 80-talet. Hör om medlemsbyten, kontroverser, eviga bråk, extravaganza och en rad klassiska hits! Skaparen och låtskrivaren Alexander Bard berättar om varför det nu blir ännu en comback, om varför han slutade med musiken, Eva Dahlgrens fula fans, hur gruppen nobbades av svenska skivbolag, låtarna från andra albumet som tar världen med storm men också om de omedelbara slitningarna i gruppen. Han berättar också om livsfarliga stalkers, USA-satsningen som kom av sig, de hårda kontroverserna med Camilla Henemark och om att känna sig våldtagen av Stina Dabrowski. Du får också höra om när MTV bojkottade gruppen, enorma spelningar i östeuropa, om Mellofloppen 2013, om att bli nobbad av Swedish House Maffia, hans mest underskattade låtar och om varför han dissar Madonna. (Camilla Henemark har tyvärr tackat nej till att medverka och bemöta det Alexander berättar och ge sin syn på det som hände i bandet.) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi reder ut domarinsatsen efter Sveriges semifinalförlust mot Spanien och domarsituationen under mästerskapet i övrigt tillsammans med Jonas Eriksson. Skaparen bakom Blådårar och Den Unge Zlatan och tillika malmöiten, Fredrik Gertten, gästar studion och pratar om hur samhällsutvecklingen påverkar fotbollsutveckling. Utöver det hinner vi med samtal till Östersund och Lund.

Vi reder ut domarinsatsen efter Sveriges semifinalförlust mot Spanien och domarsituationen under mästerskapet i övrigt tillsammans med Jonas Eriksson. Skaparen bakom Blådårar och Den Unge Zlatan och tillika malmöiten, Fredrik Gertten, gästar studion och pratar om hur samhällsutvecklingen påverkar fotbollsutveckling och sin nya film Breaking Social.

Om förklaringsstunder

Det är sommar och vi är så taggade för att nu växla upp ytterligare en nivå i det Gud gett i vår hand att förvalta och förmera! I det här avsnittet får du lyssna på en maxad intervju där Emmeli blir intervjuad av Mikael Järlestrand för kanal10 – vill du se avsnittet kan du besöka min youtubekanal och se det där: https://www.youtube.com/@emmeliahlander1635 Därför vill vi nu bjuda in dig till en fantastisk kickoff inför hösten. Säkra din plats den 24 augusti för att sätta tonen för hösten. Ta del av en interaktiv föreläsning, coaching och workshop.  https://www.ledarskapsakademin.com/live-webinar/bidl/register KOM OCH DELTA MED OSS! Höstkickoff – Blomstra i ditt liv och uppdrag! med eventledaren Emmeli Ahlander Hösten står på glänt och du funderar över ditt nästa steg. Du vill ha klarhet, struktur och framåtkraft i det Gud leder dig till. Du vill känna glädje och mening i ditt eget liv som i det du gör för andra. Du vill omge dig med andra som också har det drivet. Leva i samarbete med Skaparen, det liv som är din fulla potential och leda andra till att också nå sin. Du vill inte längre känna dig oviss, överväldigad, otillräcklig eller stressad. Du vill gå med stadiga steg i det som är din Gudagivna väg. Då är det här eventet för dig! MASTER CLASS I LEDARSKAP MED VÄRDE, MOMENTUM OCH SUNDA GRÄNSER.  WORKSHOP FÖR STRUKTUR OCH FOKUS I DITT LIV OCH UPPDRAG FÖR HÖSTEN OCH FRAMÅT.  SAMVERKAN, SAMMANHANG OCH NÄTVERKANDE MED ANDRA SOM HAR SAMMA DRIVKRAFT. Blomstra-podden fortsätter med än mer fokus på kallelse och ledarskap, liksom livshjulet med alla dess delar. Plattformen där vi samlat alla fantastiska resurser, där vi kan erbjuda än mer utveckling och utbildning i ditt liv, uppdrag, kallelse och ledarskap, har bytt namn till www.ledarskapsakademin.com.  Vi upplever att det är ett led i att vi som efterföljare till Jesus också ska rustas i vårt inre och yttre ledarskap för att förvalta och förmera de gåvor, resurser, drömmar och passioner Han gett oss. Till det behöver vi värna om vår Gudsrelation i vardagen, tillsammans med att kroka arm med andra som också vill växa tillsammans med Gud och varandra i våra gåvor och uppdrag. www.ledarskapsakademin.com är ett utbildningsplattform som erbjuder BLOMSTRA Nätverk och Coachingprogram; för dig som vill kroka arm och utvecklas i ditt liv och uppdrag genom medlemskap med master classes, nätverkande och workshops som rör hela livshjulet. UTVALD LEDARE En coach- och ledarskapsutbildning där du blir diplomerad ledare och kan välja till att certifieras som coach i Utvald-metodens 6 nycklar. Ett ettårigt distansprogram du kan kombinera med ditt ordinarie uppdrag. Mer från Emmeli: Vi vill också rekommendera dig att beställa boken "Du är utvald – 6 nycklar att växa i ditt liv, uppdrag och andliga självförtroende och ta del av fantastiska bonusar: www.ledarskapsakademin.com/bok Skriv upp dig på Peppbrevet och få inspiration och pepp i ditt liv och uppdrag varje måndag morgon: www.ledarskapsakademin.com Låt det inte stanna med dig, dela podden och våra fantastiska resurser vidare till andra som också vill växa och uppleva genombrott i sina liv och uppdrag. Emmeli Ahlander är kallelsecoach och driver podden och den digitala plattformen www.ledarskapsakademin.com där hon coachar och utbildar personer som vill växa och ta steg i sin kallelse med hjälp av ett andligt självförtroende och ett inre ledarskap, byggd på kristen grund. Hon är författare till boken Du är utvald – 6 viktiga nycklar att växa i ditt liv, uppdrag och andliga självförtroende och planerings- och reflektionsverktygen: Livsdesignern, Uppdragsdesignern och Allt har sin tid.

Countrymusik, fördomar och en direkt vägran när folk vill gå hem från en fest. Skaparen bakom succén Fördomspodden gästar studion och berättar om att han är den sista att lämna en fest, Johan Pehrsons vilja att ha speglar i taket och att han är (en) av många hjärnor bakom Filip och Fredriks mediaimperium. Programledare: Linnea Wikblad och David Druid

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt?Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskadOch även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.Lidandet ger livet meningAtt nå fram till världen är det möjligt?Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus!Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppsligdeformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke.Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud.I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva.På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakardöd enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga.Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv.Att stå öga mot öga med naturenFör den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig?Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstraktbeskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus?Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste.Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära.Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog.Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv.Ömsesidighet som gåta och svarNär den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det?Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.Var det kärlek jag saknade?Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget?Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans.Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Vem är det som är skaparen i ditt liv? Handen på hjärtat, visst är det lätt att lägga över ansvaret på ”någon annan” på ”omständigheter” på att det ” inte går” att leva så som du vill just nu? Vad skulle hända om du lade in ledig tid, tid för återhämtning och träning innan du lägger in din jobbtid i kalendern? Hur skulle en workshop om dig, för dig själv och ditt liv se ut? Vad skulle vara viktigt då? Visst skulle livet vara lite mer najs om du tog dig själv och dina behov på allvar och visst skulle det generera i att det samtidigt blev bättre för dem som finns i din omgivning? Så vad är det då som gör att vi inte gör det? Detta och en hel del annat diskuterar vi i veckans avsnitt. Varmt välkommen att lyssna på oss där poddar finns. Mia & Linda Följ oss på socialmedier Instagram: viktigtpariktigt_podcast Facebook: www.facebook.com/haraldsdotterkensen Skulle du vilja stöda vårt poddande så vore vi oehört tacksam! Swisha gärna en liten eller stor summa till 123 360 99 97 Skriv PODD i medelandet.

Undervisning från Bibeldagarna i Långshyttan. Berno Vidén talar om Skaparen, alltings ursprung och konsekvensen av att förkasta Guds ord. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fredrik LignellTro tillsammanshttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/dod-och-uppstanden-med-kristus-om-dopet-arbg1Kol 2:6-15Bakgrunden är att de kristna i Kolossai glidit bort från ett liv med Jesus i centrum. Paulus hjälper dem (och oss) att se storheten i Jesus: I Honom, i Jesus Kristus, har hela Guds fullhet ”förkroppsligats och tagit sin boning”. Skaparen, som är välsignad i evighet, den store Jag Är har fullt ut bosatt sig i snickarsonen från Nasaret. Den som besökt planeten Jorden är ”alla konungarnas konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se”. Sedan kopplar han deras Jesusrelation till dopet. Han jämför dopet med omskärelsen. I GT utväljer Gud ett folk, och tecknet på tillhörigheten är att små pojkar omskars. De går runt resten av livet med en ständig påminnelse om vilka de är. Det var i dopet vi förenades med Jesus Kristus. Dels relationellt, men vi fogades också in i kosmos största berättelse, den om död och uppståndelse. Det är som att vi i dopet föregår vår egen död. När människan dör upphör gamla bindningar och skulder. Det går inte att få tag på den som är död för att få igen något eller anklaga denne för något. En dödsdom ställer alla tidigare lojaliteter och band på ända. Vad är det som dör i dopet? Paulus talar om den syndiga kroppen, men det ska inte förstås som distansering till det kroppsliga. Han använder ett bildspråk som handlar om den gamla tillvaron och det nya livet. I dopet ställer jag mig under den enda kraft som på allvar förmår bryta makterna som äger mitt liv. Stoltheten, högmodet, rädslan, missbruken, girigheten och hatet, maktbegäret och den ständiga önskan att härska över andra bryts i dopet. Det är det som dör. Inte som i att jag blir syndfri, men Guds dom över synden går också över mitt liv. Jag erkänner mig skyldig, döms och blir delaktig i Jesu död. Vi dör med Honom. Men dopet är också en uppståndelse. När vi döps och dör med Kristus uppstår vi till ett nytt liv. Det finns nu ingen fördömelse, då kopplingen mellan synd och död upphört. Vi har dött med Kristus för att leva med Honom! Vi behöver dagligen påminna oss om vårt dop och leva i det. Jesus kallar det för att varje dag ta sitt kors på och följa Honom. Där finns friheten att resa sig, ta sin säng och gå. Där kan vi lyssna till Jesus som stillar stormen, som är den gode herden som leder oss till vila, beskydd och lek. Slutligen: Vi döps in i den världsvida kyrkan, uttryckt i den lokala gemenskapen. Genom dopet inleds äventyret att tro tillsammans, till dess han kommer. För samtal: Ge exempel på hur ni genom dopet kan påminna er, likt de omskurna i Gamla testamentet, om att ni nu tillhör en annan Herre. Hur kan ni hjälpa varandra att "leva i ert dop"?

Visste du att det är genom det DU TROR som du upplever ditt liv? Anmäl dig till Gratis Samtalet https://varamedveten.simplero.com/page/259342-anmalningsformular-4-nycklar-gratis-zoom-samtal Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig Mail: marika@varamedveten.se Hemsida: http://www.varamedveten.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/c/MarikaLarsTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper --- Send in a voice message: https://anchor.fm/marika-tapper/message

Frida Ronge är fiskhandlardottern från Göteborg som skapat en helt egen japansk-nordisk matlagningsstil. Fridas pappa drev fiskaffär hemma i Göteborg, så hennes matintresse kom nästan per automatik tidigt. Hennes sushi-filosofi är nordiska råvaror med japanska smaker. Hon vill fokusera på den fisk som vi redan har till hands här på hemmaplan. Det är också fokus i hennes senaste bok "Nordisk sushi" som är uppföljaren till "Rå som sushi" Programledare: David Druid och Linnea Wikblad

10 maj 2022. I predikaren står det att vi ska tänka på "skaparen" i vår ungdoms tid. Vem är skaparen? Vad säger Bibeln? Texter att måla finns här: https://hopechannel.se/lara/texter/1372/1

10 maj 2022. I predikaren står det att vi ska tänka på "skaparen" i vår ungdoms tid. Vem är skaparen? Vad säger Bibeln? Texter att måla finns här: https://hopechannel.se/lara/texter/1372/1

I veckans avsnitt är Daniel tillbaka och han har minst sagt haft en emotionell resa. David lyfter Tunic till skyarna, men sänker ett annat spel. E3 ställs in, varför då? Allt detta och mycket mer kommer vi att prata om... Häng med!TIMESTAMPS:00.00: intro1.49: David prisar Tunic14.50: David dissar Ghostwire Tokyo23.40: Horizon - Forbidden west25.05: Daniel pratar om sin emotionella resa i Telltale's The walking Dead35.59: Fördjupade Game Reviews?37.15: Kort samtal om Moon Knight38.32: E3 ställs in i år42:34 Skaparen bakom Stardew Walley presenterar Haunted Chocolatier45.14: David förklarar vad isometric är46.20: Xbox game Pass levererar (igen)46.56: Kommande spel på Xbox Game pass48.24: AvslutMaila oss gärna påaltunderctrlpodcast@gmail.comKom in och snacka med oss på Discord!https://discord.gg/45sx8fRHyFFölj oss på Instagramhttps://www.instagram.com/altunderctrlpodcast/Gilla vår Facebooksidahttps://www.facebook.com/altunderctrlpodcast/Prenumerera på Youtubehttps://www.youtube.com/channel/UCgLJrF2G-ciUGFwwUv3bXVgTack till LazerTown för vår nya jingel!https://www.instagram.com/Lazertown/https://www.facebook.com/Lazertown/https://open.spotify.com/artist/0IDjzQJuBd4KLAqUs2uZhU?si=VWiGdswlRkmfyWKeFm7xjg Få bonus avsnitt på Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

FAVORIT I REPRIS. Christer Olsson är bland dom trevligaste och ödmjukaste som jag stött på vilket känns genom hela avsnittet. Vi pratar om hur man egentligen vet om man är påväg i rätt riktning i livet och om hur vi alla kan göra våra drömmar till verklighet. Han ger också sina bästa tips för att kommunicera bättre med sin partner. Hur vet man om man är på rätt väg? Måste man älska alla sidor av sin partner?  Ta makten över vart du är påväg Hur skapar du ditt drömliv?

Sök på Svenska Bedragare i din podcast-app och lyssna redan nu.Länk till lyssning: https://pod.link/1590366405

Kodjo är äntligen tillbaka från semestern och berättar om sitt nya liv på landet. Skaparen av Davids ultimata pepplåt Right type of mood som är gjord av Herbert Chriclow aka Herbie gästade oss. Han berättar om kärleken till musiken, till sin familj och hur han ser på framgång och kändisskap. Det blir nästan tårar i studion när David får en väldigt speciell present av Herbie. Rekordmånga unga har börjat investera i aktier och i takt med det poppar det upp olika sparappar och "börsinfluencers" på sociala medier. Vilka fällor ska man akta sig för? Hur gör man om man vill börja investera? Med oss för att reda ut alla frågor är Andra Farhad, VD för Börshajen. När hon var 15 år köpte hon sin första aktie och redan vid 21 års ålder hade hon sin första miljon. Babs bjuder på specialväder, närmare bestämt fylleraggningsväder. Moa Lindstedt från Musikguiden bjuder oss på senaste nytt från musikvärlden. En ny rapport visar att Sverige är världens näst bästa musikexport! Programledare: Kodjo Akolor, Katherine Zimmerman och David Druid

Idag möter vi Jesper Johansson, han är en av grundarna till VOYD - en digital scen där du kan ta betalt för dina video. Många kreatörer kan inte försörja sig idag på det dom gör, detta tyckte Jesper och hans kollega var väldigt tråkigt då dom båda såg hur många otroligt duktiga kreatörer det finns där ute. Då kom idén om VOYD! Denna plattform har ett generöst betalningssystem, du får betalt först när någon köper din tjänst. Jesper såg framför allt många musikartister som gick plus minus noll då dom skulle behöva hyra lokal för att ens kunna köra ett gig. Med VOYD kan man sitta var som helst i världen och se de föreställningar man vill och du som kreatör behöver bara lägga upp din video där. Jesper inspirerar andra till att följa sina drömmar och ideer. Frågor som hur vågar man satsa på sin dröm? När behöver man gå till en investerare om det är aktuellt? Vad är bra att tänka på? Man brukar säga att om din idé redan finns är det inte lönt att köra på den, men Jesper menar precis tvärtom. Hör om deras otroliga resa till där dom står idag.

Dagens bibelpodd - 2019. Romarbrevet 1:18-23. Rainer Refsbäck. Det skapade istället för Skaparen

Dagens bibelpodd - 2019. Romarbrevet 1:18-23. Rainer Refsbäck. Det skapade istället för Skaparen

Likt den blinde mannen vid dammen Siloam är vi blinda (Joh 9:1-38), fast andligen. Vi får vår syn åter av Skaparen själv. Med nya ögon kan vi se och bli i sanning upplysta. Då kan vi, med den blindfödde mannen, återvända till Människosonen och tillbe honom.

Eva Cronsioe växte upp i ett, som hon säger, städat frikyrkligt hem där tron inte gjorde några större avtryck. Som tonåring kom hon i kontakt med den karismatiska Jesus-rörelsen - en slags förnyelserörelse som bland annat inspirerades av och drog fram bland 60- och 70-talens hippierörelse. Cronsioe beskriver mötet med Gud i Jesusrörelsen som en varm omfamning - som snabbt förbyttes i sin motsats. Teologin var starkt dualistisk och Gud tycktes ha två ansikten: ett i Jesus och ett annat i en vred Gud som var arg på hela världen och som bara kunde tillfredsställas genom Jesu död. Denna kluvna teologi skapade också en inre kluvenhet. Världen blev dualistisk: skapelsens godhet fanns bara i kyrkan och  "världen" var bara fallen. Cronsioe distanserade sig från dessa sammanhang och kom sen att verka som "livsåskådningsjournalist" på Sveriges Radio och Sveriges Television i flera decennier. "Ett bra sätt att få brottas med frågorna utan att bekänna färg" som Cronsioe säger. I början av 2000-talet hittar Eva Cronsioe tillbaka till tron, men i en annan form och blir 2005 präst i Svenska kyrkan. I sin bok Gud i verkligheten beskriver Eva sin resa in i och ut ur Jesusrörelsen och hur hon fann en annan form för sin tro, bland annat med hjälp av de tre tänkare som presenteras i boken: Emilia Fogelklou (1878-1972), K. E Lögstrup (1905-1981) och Ignatius av Loyola (1491-1556). Kärnan i den spiritualitet Cronsioe uttrycker är att skapelsen är i grunden god och "sakramental" - alltså en bärare av Guds godhet. Synden kan bara förstås mot en mer fundamental godhet: människan i grunden god men synden förstör och bryter ner henne. Problemet med synden är inte i första hand att den gör Gud arg utan att den bryter ner människan. Gud sänder sin Son inte för att han är vred utan för att upprätta och fördjupa relationen mellan skapelsen och Skaparen.

I dagens avsnitt gästas vi av Grundar legenden Berg Moe! Berg Moe är en serie grundare han brinner för entreprenörskap, innovation och internationalisering och har även lång erfarenhet av att använda LinkedIn strategiskt. Han har också grundat flera företag, inklusive Seed Forum och har erfarenhet som talare på TedX. Vi pratar bland annat om hur Berg byggt och driver Norges största Grundar Community – Gründerklubben med över 30.000 medlemmar Även hur Berg lyckats med community, nätverksbyggande och grunderskap och hur du kan göra detsamma. Allt vi pratar om går hand i hand med hur vi ska lyckas på och LinkedIn och hur du kan göra detsamma också.

Med över en miljon besökare i veckan så var veckans gäst Alexander Erwiks skapelse Finest.se i början av 2000-talet Sveriges största portal för vimmelbilder, blogg-bruds krig och kändisskavaller! I veckans avsnitt berättar han öppenhjärtigt om tiden som en av Sveriges första öppet homosexuella dokusåpadeltagare i TV3's Baren, hur han var med och skapade portalen Finest.se och varför E-Type ringer och skäller ut honom efter noter?Fred, kärlek och Fernet.Medverkande: Jesper Borgenstrand, Charlie Petrelius, DJ Hångel och veckans gäst Alexander ErwikFölj oss!Facebook: Hänt På RestaurangInstagram: RestauranglivPatreon: Hänt På Restaurang See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Alla småbarnsföräldrar vet vem Sommarskuggan är. En underlig figur med morrhår och särk som häller spökslem över oskyldiga. Skaparen av detta moderna oknytt är regissören Tina Mackic som jobbar heltid med att tänka på rädsla. BRITNEY SPEARS DOMINERAR MEDIERNA IGEN Dokumentären Framing Britney Spears berättar historien om hur artisten Britney Spears förlorade makten över sin karriär och sina ekonomiska tillgångar. Ända sedan 2008 då hon omyndigförklarades, har det spekulerats i om Britney Spears är en fånge i sitt eget hem. Roger Wilson har följt debatten i USA och försöker förklara varför artisteliten säger "Förlåt!" och Britney återigen dominerar medierna. En annan röststark kvinna är författaren Fran Lebowitz som skildras i dokumentärserien "Pretend It's a City" av Martin Scorsese. Serien, som blivit en riktig snackis, skildrar en kroniskt arg kvinna som älskar staden New York men inte människorna som trängs där. Kanske trivs hon bättre nu när Coronan tömt gator och torg på folk? VI LAGAR BÖNRÖRA (FOUL) MED POETEN DANIEL BOYACIOGLU Poeten, musikern och hiphop-veteranen Daniel Boyacioglu arbetar just nu med ett nytt musikalbum som släpps senare i år. Boyacioglu växlar ofta mellan olika stilar och uttryck i sitt arbete. Det kommande albumet handlar om att hedra de döda efter en tragisk händelse i Daniel Boyaciolgus närmaste krets. Kulturredaktionens Duraid Al-Khamisi åkte hem till poeten och musikern för att få höra smakprov från nya albumet - och för att prata om mardrömmar och hiphophistoria. KLASSIKERN OM VIRGINIA WOOLFS "VÅGORNA" I veckans klassiker fördjupar vi oss i en av den modernistiska litteraturens mästerverk. Den kom ut 1931, Virginia Woolfs roman "Vågorna". En berättelse av röster som söker fotfäste medan den värld de lever i förändras med svindlande hastighet. Kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner har simmat med "Vågorna". VAD HAR INGMAR BERGMAN, NICHOLAS CAGE OCH JANE CAMPION GEMENSAMT? Jo, de befinner sig alla på filmkritikern Joakim Silverdals megalomana lista över de 100 mest intressanta filmerna som (förhoppningsvis) släpps 2021. En blandning av biopremiärer och streamingtips. 100-filmer-att-se-fram-emot-2021 De filmer som nämns i programmet är: "Bergman Island" i regi av den franska regissören Mia Hansen-Løve, "Prisoners of the Ghostland" i regi av den japanska gonzoregissören Sion Sono, "The Unbearable Weight of Massive Talent" i regi av Tom Gormican och "Year of the Dog" i regi av Jane Campion. Programledare: Lisa Bergström Producent: Nina Asarnoj

Skaparen bakom den första och fortfarande bästa Alien serietidningen, Mark Verheiden är gäst. I retrospektiv den bästa uppföljaren till James Camerons Aliens.

Skaparen bakom serien DIPS, Marie Agerhäll, är veckans gäst! Vi quizzar om vilket färdmedel kändisar tar till jobbet, vad som är ett rimligt pris på en videohälsning och leker krimreporter!

Paulus knyter an till grekernas tomma plats för ”en okänd gud” och förklarar att det är Gud som förtjänar platsen och att denna står över alla andra ”gudar.” Han är skaparen, vilken vi alla är beroende av, men som själv inte är beroende av någon. Nu testar vi att köra utan bakgrundsljud. Kanske blir det lättare att lyssna.

I avsnitt 21 har kyrkoherde Thomas Wärfman och församlingsherde Katarina Wändahl kommit till sista delen om Treenigheten - nämligen "Skaparen". Det blir en väldigt spännande teologisk diskussion. Lyssna och kom gärna med dina reflektioner på kyrkpodden@svenskakyrkan.se  

Att tro och vetande står i konflikt med varandra är en vanlig föreställning. Men den är falsk. Kyrkan startade universiteten, en absolut majoritet av Nobelpristagarna är troende, och framstående naturvetare blir kristna på grund av sin forskning. Tro och vetande går hand i hand för att upptäcka skapelsen och Skaparen. Bibeltexter: Psalm 19:2-5; 1 Petrusbrevet 3:15-16

Att tro och vetande står i konflikt med varandra är en vanlig föreställning. Men den är falsk. Kyrkan startade universiteten, en absolut majoritet av Nobelpristagarna är troende, och framstående naturvetare blir kristna på grund av sin forskning. Tro och vetande går hand i hand för att upptäcka skapelsen och Skaparen. Bibeltexter: Psalm 19:2-5; 1 Petrusbrevet 3:15-16

Att tro och vetande står i konflikt med varandra är en vanlig föreställning. Men den är falsk. Kyrkan startade universiteten, en absolut majoritet av Nobelpristagarna är troende, och framstående naturvetare blir kristna på grund av sin forskning. Tro och vetande går hand i hand för att upptäcka skapelsen och Skaparen. Bibeltexter: Psalm 19:2-5; 1 Petrusbrevet 3:15-16

Att tro och vetande står i konflikt med varandra är en vanlig föreställning. Men den är falsk. Kyrkan startade universiteten, en absolut majoritet av Nobelpristagarna är troende, och framstående naturvetare blir kristna på grund av sin forskning. Tro och vetande går hand i hand för att upptäcka skapelsen och Skaparen. Bibeltexter: Psalm 19:2-5; 1 Petrusbrevet 3:15-16

Fredrik LignellGoda nyheterhttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/goda-nyheter-del-5-ar631Apg 2:22-24, 29–36Gud träder in i världen genom Jesus, och han kommer för att rädda. Gud skänker sitt bästa när Jesus kommer till jorden. Gud, som är kärlek, sänder sin älskade son till sin älskade värld. Vad kan gå fel? Jesus skändas på värsta tänkbara sätt, och när Han ger upp andan, fastspikad på det romerska korset är det en ohygglig sak som händer. Skaparen av allt, alltings början, alltings mål, Guds Logos, Guds son, född och inte skapad, evighetens kung, Fridens furste ger naken och förnedrad upp andan på ett romerskt kors i utkanten av Jerusalem. Det är en så avgörande och dramatisk händelse i världshistorien att hela skapelsen, en gång skapad genom Guds Ord, Sonen, skälver. Solen förmörkas och jorden rister i sina grundvalar. v 23 Genom hela berättelsen om Jesus är han initiativtagaren. Han botar, befriar och skapar mat och vin och är väldigt aktiv. Tills det drar ihop sig. Han lämnar sig själv i mänsklighetens händer, och gör inget som helst motstånd. Han har lämnats ut. v 24 Så småningom uppstår han från de döda, och Petrus påstår att det är för att döden inte hade möjlighet att behålla honom. Han hörde inte hemma i dödsriket. När Jesus lämnar graven är han den förstfödde från de döda. Paulus påstår några år senare, att Gud bevisar sin kärlek en gång för alla genom att Jesus dör för världen och för alla oss syndare (Rom 5). En annan sida av Jesu död har med maktfördelningen att göra. Jesus har uppstått, och nu sitter Sonen på Faderns högra sida med såren i behåll. Han är ingen andevarelse, utan sitter där med sin kropp. Han är närvarande på jorden eftersom Anden är given och församlingen finns. Men han är också frånvarande. En dag kommer han åter. Petrus avslutar sin predikan med att utbrista:v 36 Gud har gjort honom till Herre och Messias, denne Jesus som ni har korsfäst. Vad lägger Petrus och åhörarna i begreppet Herre och Messias? Han är den som, genom att lägga ner sitt liv och betjäna världen i kärlek, gör alla härskare och makter till åtlöje. Han har vridit vapnen ur deras händer. Segern är vunnen, och de goda nyheterna handlar om att detta förändrar spelplanen för allt och alla. ”Paulus åker inte runt i Romarriket för att berätta om sina personliga och mystiska upplevelser. Han proklamerar att historiens avgörande vändpunkt har skett och att människor därför behöver vända om och ta del av denna nya möjlighet.” (Roland Spjuth i Om Gud och allt annat)Att tro på Jesus blir därför att ställa sitt liv i ljuset av de här händelserna. Gud har gripit in i historien genom Jesus Kristus. Kärleken är bevisad, maktförhållandena är klargjorda och hoppet är ett faktum. För samtal:Vad innebär berättelsen om Jesu lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd för dig personligen? På vilket sätt hjälper den berättelsen dig med ditt hopp, din tro, din syn på dig själv? Vad är det i berättelsen om Jesus som gör detta till goda nyheter?Tror ni denna berättelse skulle kunna hjälpa andra människor? Vad tror du hindrar dig från att berätta och dem från att förstå den?

Din medvetenhet är allting... HÄNG MED på årets ExpansionsHelg https://varamedveten.se/retreat.html Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på Mail: marika@varamedveten.se Hemsida: http://www.varamedveten.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/c/MarikaLarsTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper Söndags Podcast på ca 30 min: https://soundcloud.com/user-159591503 --- Send in a voice message: https://anchor.fm/marika-tapper/message

Å kjenne følelsen av Guds nærvær når vi er i ett med naturen, med Skaperverket, slik bare fjellheimen kan vise oss. Ragnhild Jepsen er domprost i Nidarosdomen.

Miopodden är ett utrymme för filosofiskt och abstrakt tänkande med Emelie Cajsdotter och Tina Kolhammar. Syftet är att utmana medvetandets gräns utan ambition att hitta några färdiga svar, eller slutsatser - snarare tvärtom. Samtal med djur och natur är utgångspunkten och hästen Mio, som podden är uppkallad efter, är en av lärarna.  Du som lyssnar följer med helt från början, vi har inte gjort några speciella förberedelser eller diskuterat vad vi ska prata om innan vi faktiskt gör det. Vi lär oss medan detta pågår och det kommer du märka. Vi utvecklas i de nya roller som det innebär att göra en podcast tillsammans, i samtalet med varandra, i relation till dig som lyssnar och i podcasten som format. Vi är också väldigt entusiastiska inför möjligheten och ämnet, därför går det lite snabbt ibland. Har du frågor eller funderingar kring det vi pratar om, eller inte pratar om, som du vill att vi diskuterar vidare i podden så hör gärna av dig till tina@tinakolhammar.se. Väldigt välkommen till Miopodden!   Hemsidor:  Emelie - http://www.emeliecajsdotternaturmedicin.n.nu                  Tina - https://tinakolhammar.se   Omslagsfoto: Karin Henriksson Musik: Kristoffer Johansson

Christer Olsson är bland dom trevligaste och ödmjukaste som jag stött på vilket känns genom hela avsnittet. Vi pratar om hur man egentligen vet om man är påväg i rätt riktning i livet och om hur vi alla kan göra våra drömmar till verklighet. Han ger också sina bästa tips för att kommunicera bättre med sin partner. Hur vet man om man är på rätt väg? Måste man älska alla sidor av sin partner?  Ta makten över vart du är påväg Hur skapar du ditt drömliv? Gillar du vad den här podden handlar om? Följ då med i jakten på bättre relationer genom att prenumerera på avsnitten samt via Instagram @sakandetgapodden Podden drivs av Elin Ribjer och görs tillsammans med den värderingsbaserade relationsappen Relate. Hitta likasinnade och kartlägg dina värderingar via deras app: Android: bit.ly/relatepod-android Apple: bit.ly/relatepod-iOS

Skaparen av världens mest kända fusk har lämnat jordelivet, och vi kan således inte göra annat än att prata om den. Vilka spel det är som har konamikoden är omöjligt att hinna, men ett urval med de bästa minnena har vi med. Glöm inte att startknappen inte är en del av konamikoden. https://ia601504.us.archive.org/9/items/Konamikoden/Konamikoden.mp3

I det här avsnittet så intervjuar pappa Micke Robert Jonsson. Skaparen av rollspelen Bortom Lögnens Slöja och Leviathan. Han gjorde även rollspels podd Bortom Bortom och gör nu ap podden Soloäventyr. Spel som nämns: Bortom Lögnens Slöja, Leviathan, Leka med Elden, En Gard, Skuggornas Mästare, Noctum, Buffy, Angel, Drakar och Demoner, Leviathan, Seaquest, Mutant år noll, Talisman, Drakborgen, Heroquest, Arkham Horror,   Våra länkar Facebook https://www.facebook.com/Mindypodd.nu/ Twitter https://twitter.com/MindyPodd Youtube https://www.youtube.com/channel/UCmOr6MyeugbWX_VnckgGkDQ?view_as=subscriber Instagram https://www.instagram.com/mindypodd/?hl=sv Vår Patreon https://www.patreon.com/user?u=2776677 Roberts Länkar Facebook Soloäventyret https://www.facebook.com/soloaventyret/ Bortom https://www.facebook.com/spelabortom/ Hemsida https://bortom.nu/ Twitter https://twitter.com/NateTraveller Instagram https://www.instagram.com/natetraveller/?hl=sv

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse. Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet? Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat. Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd. Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära. Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg. Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ett Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen. Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa. Det skriver han, och det var det jag hade insett. Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt? Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt? Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet. Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär. Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen. Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskad Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt. Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten. Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det. Lidandet ger livet mening Att nå fram till världen är det möjligt? Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar. Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus! Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar. Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppslig deformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat. Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke. Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag. Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud. I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga. Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt. Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet? Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva. På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv. Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting. I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp. Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör. Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet. Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga. Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv. Att stå öga mot öga med naturen För den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart? En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig? Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt beskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer. Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se. Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss. Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet. Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus? Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus? Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet. Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv? Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv. Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där? Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste. Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor. Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för. Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära. Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv. Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog. Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt. Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv. Ömsesidighet som gåta och svar När den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet. Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord. Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av. Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus. Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt. Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det? Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du. Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen. Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan. Var det kärlek jag saknade? Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus. Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra. Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets? Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen? Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget? Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt. Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad. Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans. Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun. Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

När de sju åskorna hade talat tänkte jag skriva, men jag hörde en röst från himlen säga: ”Försegla vad de sju åskorna har talat och skriv inte upp det.” Upp 10:4Vem mäter upp havet i sin kupade handoch himlens vidd med sina fingrar?Vem häller jordens mull i ett mått,väger bergen och höjderna på våg?13Vem kan styra Herrens tankar,vem ger honom råd och kunskap?14Vem rådgör han med, vem kan ge honom vishetoch lära honom den rätta vägen,skänka honom kunskapoch leda honom till insikt?15Folken är som droppar ur ett ämbar,som dammkorn i en vågskål.Fjärran länder väger lätt som stoft.16Libanons skog räcker inte till ved,dess djur förslår inte till brännoffer.17Alla folk är som intet för honom,som mindre än intet räknar han dem.Jes 40:12-17Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.Joh 12:29 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i kanske en halv timme. 2Och jag såg de sju änglarna som står inför Gud, och åt dem gavs sju basuner. 3Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld, och åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret inför tronen. 4Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner. 5Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret och kastade ner det på jorden. Då blev det åska och dån och blixtar och jordbävning.De sju basunerna. Sex änglar blåser i sina basuner6Och de sju änglarna med de sju basunerna gjorde sig redo att blåsa i dem.7Den förste blåste i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp.8Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, 9en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under.10Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. 11Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.12Den fjärde ängeln blåste i sin basun. Då träffades en tredjedel av solen och en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste en tredjedel av sitt ljus och natten likaså. 13Och jag såg, och jag hörde hur en örn som flög över himlens mitt ropade med hög röst: ”Ve, ve, ve över jordens invånare när de tre andra änglarna snart låter sina basuner ljuda.”Upp 8:1-13 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Dagens bibelpodd - 2019. Romarbrevet 1:18-23. Rainer Refsbäck. Det skapade istället för Skaparen

Frank Isaksson

För körledaren. Av David, en psalm, en sång.2Gud reser sig, hans fiender skingras,hans motståndare flyr undan.3Som röken virvlar bort,som vaxet smälter för eldenförgås de onda inför Gud.4Men de rättfärdiga gläds inför Gud,de fröjdar sig och jublar av glädje.5Sjung till Guds ära, lova hans namn,hylla honom som rider på molnen!Herren är hans namn, jubla inför honom,6de faderlösas fader, änkornas försvarare,Gud i sin heliga boning.7Gud ger de ensamma ett hemoch de fångna frihet och lycka,men upprorsmännen får bo i öknen.8Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk,när du gick fram i ödemarken,9då bävade jorden, då strömmade det från himlen,inför Gud, Sinais herre,inför Gud, Israels Gud.10Ett ymnigt regn lät du falla, o Gud,ditt kraftlösa land gav du styrka.11Där fick din skara bo,du sörjde för de arma i din godhet, o Gud.12Herren har sagt sitt ord,en här av kvinnor sprider segerbudet.Källa: Bibel 2000

Anthem har vart ute en vecka nu och med Fredrik tillbaka delar han med sig av sina synpunkter på spelet. Vi pratar också igenom de uppdateringar som kommer till spelet och om det är värt att spela.  Apex Legends har vart ute ett tag. Vi pratar lite om våra upplevelser från spelet och varför spelet har lyckats så bra. Detta och mycket mer i veckans avsnitt.

Äntligen har vi kommit till avsnittet med läraren bakom Tobias klassrum. I veckans avsnitt får ni möjlighet att följa med in i Tobias Israelssons fantastiska pedagogiska klassrum och höra om hur han bland annat ämnesintegrerat genom aktuella händelser i samhället. Lyssna även till hur hans samarbeten ser ut med kollegorna, hur han skapar ett lugn, en struktur i sitt klassrum och hur hans elevers skrivutveckling och kunskaper främjas genom att besöka olika platser och museum.   Självklart får ni även ta del av hur det låter när Tobias blir landets nya utbildningsminister för 90 sekunder!

Om förklaringsberg och fina upplevelser omkring oss

Skaparen bakom världshiten "Save Tonight" kommer på besök. Och det visar sig att han gick i skolan med Jennifer Aniston! Vi pratar också om roliga, fasansfulla och oförglömliga förväxlingar.

Skaparen av Svt-loggan har ringt Simon och ... ja inte va han glad inte.Jonatan har ätit på KFC och va inte nöjdI sportens värld har en häst blivit köpt av en bilhandlare, Juventus målvakt har sagt fruktansvärt inte hemska saker om en domare.OCH så går vi genom genomgången av Superettans nya kläder See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Skaparen av Svt-loggan har ringt Simon och … ja inte va han glad inte. Jonatan har ätit på KFC och va inte nöjd I sportens värld har en häst blivit köpt av en bilhandlare, Juventus målvakt har sagt fruktansvärt inte hemska saker om en domare. OCH så går vi genom genomgången av Superettans nya kläder

Mark Okrand, mannen bakom Startrek-språket Klingon är på besök! Dessutom snackar vi med grundaren av Deathgame (rollspelet där man dödade folk genom att skjuta med banan och säga Pang! Du är död!)

Kalle Lind och mediehistorikern Erik Edoff på tur i det oscariska Stockholm. Skaparen av begreppet grilljanne! Den förolyckade kapten Rolla! Den obskyra familjen Wallenberg! Och Andres Lokko!

Ett samtal med Eva-Lotta Norberg, 50 år, Örnsköldsvik. Om att vara hemma-arbetande. Alltid trott. Min bästa vän och helig. Spännande att va kristen. En stund varje morgon. Bara lyssna. Skaparen. Att ta sig tid. Självbild och Gudsbild. Helande!? Trösta och uppmuntra. Säga nej. Helhet genom Kristus. Allt har sin tid. Mose. Apostlar och herdar. Prioriteringar. Psaltaren 36:6-10. I Guds ljus ser vi ljus. Om Jesus - helt enkelt.

Du behöver inte synda för att få vad Gud redan gett dig? Varför tillbe en Ferrari när du kan få hela fabriken? Varför till det skapade när Skaparen vill att du blir hans?

Vi brinner för att lyfta fram pedagoger som gör stor skillnad för svensk skola och denna vecka är inget undantag. Denna vecka träffar vi Teresa Leijonhufvud som dagligen gör stor skillnad för svensk skola genom att dela med sig av goda undervisningstips och det gör hon via via bloggen http://mittlillaklassrum.weebly.com. Teresa är för närvarande lärare för en årskurs 2:a som hon har följt sedan förskoleklass. Hör om hur hon redan i förskoleklass arbetade med att stärka gruppen, arbeta med ”svåra” begrepp från läroplan så att eleverna redan i tidig ålder får med sig rätt begrepp och varför hon brinner för att dela med sig av tankar och idéer. Även Grovingminds är något som ligger henne varmt om hjärtat och att något är jobbigt och svårt är inget nederlag utan det är då vi lär oss. Anna får också en överraskande hälsning som får henne i tårar. God lyssning!

Skaparen av Framgångspodden, serieentreprenören som sålt två bolag, säljguru och föreläsare. Pratar om hur man blir en av de bästa säljarna, stegen för att sätta en ny affärsidé och även mindfulness. Barndomen med fosterfamilj och hemska historier.

Skaparen av Framgångspodden, serieentreprenören som sålt två bolag, säljguru och föreläsare. Pratar om hur man blir en av de bästa säljarna, stegen för att sätta en ny affärsidé och även mindfulness. Barndomen med fosterfamilj och hemska historier.

Han är boss över världens alla talangjakter. Vill du bli någon? Då måste du komma förbi Simon först! Steg 1: Lyssna på #veckansboss. Medverkande: Dilan Apak, Martin Lagos, Petrina Solange och Johannes Finnlaugsson. Producent: Jesper Cederstrand.

Denna vecka möter vi en pedagog som blivit lite av ett Facebook-fenomen. Denna mycket inspirerade pedagog känner vi kanske närmare som Fröken Sophia. "Sharing in caring" är Sophia Stenfeldts motto och var en orsak till att hon startade FB-gruppen " Fröken Sophias undervisningstips". Hon är i botten grundskollärare och montessoripedagog och har jobbat som lärare i 18 år. Med visionen om att sprida goda exempel,dela med sig och inspirera andra pedagoger startade hon FB-gruppen, som snart kom att bli en stor succé. I veckans avsnitt kommer Sophia berätta om sin drivkraft och hur hon själv finner inspiration. Hon kommer ta upp det pedagogiska samtalet som hon menar är utgångspunkt för framtidens skola. Välkommen till veckans avsnitt, som denna gången sker via telefonlänk.

Premiäravsnittet med Mr "Grej of the day"! Vi pratade bland annat om jantelagen, lärar-dreamteam, Mickes entréer på sina föreläsningar, Annas hissar och dissar, när Mr ”Grej of the day” hade många fler lyssnare än Gustav Fridolin på SETT-mässan och när Micke skryter för Philips mormor. Philip försvann i slutet av avsnittet då han glömde bort att han och några elever skulle föreläsa på Sett-mässan och därav är han inte med i slutet av samtalet med Micke.

Ellis Island i New York är den ö som mellan 1892 och 1954 fungerade som kontrollstation för de invandrare som kom till USA via New York. Den ligger på en liten ö precis intill frihetsgudinnan i inloppet till New York. Idag är det ett välbesökt museum. De överfulla färjorna transporterar turister från hela världen. När Ellis Island fungerade som sluss för immigranter hördes också språk från alla världens hörn. Barry Moreno som är historiker arbetar på Ellis Island har precis skrivit ett uppslagsverk om ön. Han säger att det under storhetstiden fanns tolkar för 53 språk och att de som passerade ön skulle klara av att svara på 29 frågor under tre minuter, inklusive tolkning. Alldeles bredvid museet står det som tidigare var sjukhus för immigranterna. Bland de sjukdomar som florerade nämner Barry Moreno syfilis, difteri, tuberkulos, smittkoppor och ögonsjukdomen trakom. Mässlingen var den enskilt största dödsorsaken bland barn på Ellis Island. Två procent av de som kom till Ellis Island skickades tillbaks med vändande båt, andra hamnade på sjukhuset. Men för de allra flesta gick det fort att passera ön. På fem timmar hade de undersökt och kontrollerats av både inspektörer och läkare. Många upplevde vistelsen som förudmjukande och plågsam. Det vittnar många av de bilder man kan se på museet idag. Det är fattiga och slitna människor som ofta bär på biljetten i munnen eftersom händerna krampaktigt håller i det bagage de har med sig från hemlandet. Barry Moreno tipsar om två hemsidor där man kan söka detaljerad information om immigranterna på; CastleGarden och EllisIslandrecords. Där finns uppgifter som till exempel destination, avreseort, hur mycket pengar immigranten hade med sig, längd, hår- och ögonfärg samt medresenärer. Genom att klicka på Länkar i listen till vänster kan du besöka dessa hemsidor.   Känsö- Europas enda helt bevarade karantänsanläggning I inloppet till Göteborgs hamn ligger Känsö, som under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fungerade som karantän för inkommande skepp. Fortfarande idag finns karantänsanstalten bevarad i nästan ursprungligt skick, något som är unikt i Europa. Många skepp som var på väg in till Göteborgs hamn måste passera Känsö, alla de personer som fanns ombord togs iland och sattes i karantän, och de som var sjuka placerades på sjukhus tills smittorisken ansågs vara över. All last togs iland och röktes. Marianne Kindgren som tillbringat mycket tid på Känsö har skrivit en bok om Känsö karantän bland annat utifrån de arkiverade handlingar som finns bevarade.  Med tiden blev Känsö militärt område och därmed förbjudet område för vanliga besökare. Skaparen av karantänsanstalten var Jacob Forsell som utformade en miljö där man skulle komma i kontakt med smittade personer så lite som möjligt. Sjukhusbyggnaderna förlades på konstgjorda öar, och sjuka personer togs in från båtar via luckor i golvet. På en brygga byggdes också ett besökshus en så kallad ”Parloir” där den sjuke och dess besökande kunde sitta på ömse sidor om dubbla galler. Mellan gallren gick en grav där man brände svavel under hela besöket. Beläggningen på Känsö var ojämn. Vissa år var det bara enstaka fartyg som togs in. Andra år, framför allt i mitten av 1800-talet då koleran härjade, var det många hundra. 1922 flyttade den siste läkaren från ön, och 1934 upphörde karantänsanstalten formellt. Eftersom Känsö är militärt område får man inte gå i land där utan speciella guider. De få besöken har haft det goda med sig att anläggningen finns bevarad. Marianne Kindgren tycker att anläggningen borde placeras på FN:s världsarvslista.

Predikan från församlingen Mötesplatsen. Gudstjänst i Örebro söndagar klockan 15:00.För mer information se www.motesplatsen.orgLÅT DET BLI VERKSTAD!- En predikoserie om församling och kreativitetKreativitet är inbakat i vilka vi som människor är. Mångfalden i uttryck är utan gräns. Det dyker upp i det konstnärliga skapandet, i bullbaket till kyrkfikat, i gröna fingrar och cykelmekande, i goda idéer och allmän påhittighet, eller i förmågan att föra människor samman. Kan du se det?Människan är skapad till Guds avbild. Vi är avbilder av Skaparen; skapade för att skapa, till att vara Guds medskapare.

Gud är Skaparen. Han bringade ordning i kaos när ljuset fick bryta fram. På samma sätt finns det i människor en kamp mellan gott och ont. Men ur vårt inre ska strömmar av levande vatten bryta fram. I Jesus finns det förlåtelse, nåd och upprättelse.Ps 102:26-29Torsten Berglund är en pensionerad kyrkoherde som bor i Timrå.

Predikan från församlingen Mötesplatsen. Gudstjänst i Örebro söndagar klockan 15:00. För mer information se www.motesplatsen.org LÅT DET BLI VERKSTAD! - En predikoserie om församling och kreativitetKreativitet är inbakat i vilka vi som människor är. Mångfalden i uttryck är utan gräns. Det dyker upp i det konstnärliga skapandet, i bullbaket till kyrkfikat, i gröna fingrar och cykelmekande, i goda idéer och allmän påhittighet, eller i förmågan att föra människor samman. Kan du se det?Människan är skapad till Guds avbild. Vi är avbilder av Skaparen; skapade för att skapa, till att vara Guds medskapare.

Predikan från församlingen Mötesplatsen. Gudstjänst i Örebro söndagar klockan 15:00. För mer information se www.motesplatsen.orgLÅT DET BLI VERKSTAD! - En predikoserie om församling och kreativitetKreativitet är inbakat i vilka vi som människor är. Mångfalden i uttryck är utan gräns. Det dyker upp i det konstnärliga skapandet, i bullbaket till kyrkfikat, i gröna fingrar och cykelmekande, i goda idéer och allmän påhittighet, eller i förmågan att föra människor samman. Kan du se det?Människan är skapad till Guds avbild. Vi är avbilder av Skaparen; skapade för att skapa, till att vara Guds medskapare.