Kulturdokumentären

Cecilia Edefalk debuterade med dunder och brak i Malmö 1988, året efter sin examen från Konsthögskolan i Stockholm. Målningarna som då såldes för fyrtio-femtiotusen kronor har blivit moderna ikoner, och har de senaste åren klubbats för miljontals kronor på auktion. Hon är därmed den dyraste nu levande svenska konstnären. I veckans kulturdokumentär berättar hon om 80- och tidiga 90-talets turbulenta och uppskruvade konstvärld, där konstnärerna hade popstjärnestatus och utställningar ibland var utsålda redan före vernissagerna. Hon berättar också om hur hon hittar motiven och förlagorna till sina målningar – en vindlande process där hon söker dolda ledtrådar och följer impulser, ingivelser och en stark inre röst. – Jag fungerar lite som en spårhund, säger hon. Programmet är gjort av Tor Billgren.

För många Kievbor var upplösningen av Majdanprotesterna i februari 2014 slutet på fyra år av ett allt mer hårdnande samhällsklimat. Under Viktor Janukovytj tid som Ukrainas president förföljdes politiska motståndare, medierna sattes under hårt tryck och den sedan tidigare utbredda korruptionen nådde helt nya nivåer. De som deltog i Majdanrörelsen och de som sympatiserade med demonstranterna räknade med ett ännu hårdare samhällsklimat om protesterna till slut skulle slås ned. Kulturradions Fredrik Wadström har vid flera tillfällen besökt Kiev under halvåret efter det att den tidigare regeringen föll och Janukovytj flydde landet. Trots sorgen efter alla som dödades under protesterna, kriget i östra Ukraina och oron för att samma korrumperade politiker ska fortsätta som förut finns det en känsla av befrielse i dagens Kiev. Hör om detta i kulturdokumentären ”Kiev – öppen stad”. Medverkande: Musiker och skådespelare på Teater Dakh, en aktivist från Majdan, en flykting från Luhansk i östra Ukraina, m. fl. Ett program av Fredrik Wadström

Vi sänder ett extra insatt porträtt av pianisten Käbi Laretei. Käbi Läretei var en av våra internationellt mest framgångsrika pianister. Men priset för att platsa på världsscenerna har varit hårt arbete och långa perioder på resande fot. Det här skrev hon bland annat om i sin sista bok Toner och passioner som kom ut för fyra år sen. Kulturdokumentären återutsänder idag Maarja Talgres program om Käbi Läretei från 2010. Käbi Läretei dog i helgen. Hon blev 92 år.

För många Kievbor var upplösningen av Majdanprotesterna i februari 2014 slutet på fyra år av ett allt mer hårdnande samhällsklimat. Under Viktor Janukovytj tid som Ukrainas president förföljdes politiska motståndare, medierna sattes under hårt tryck och den sedan tidigare utbredda korruptionen nådde helt nya nivåer. De som deltog i Majdanrörelsen och de som sympatiserade med demonstranterna räknade med ett ännu hårdare samhällsklimat om protesterna till slut skulle slås ned. Kulturradions Fredrik Wadström har vid flera tillfällen besökt Kiev under halvåret efter det att den tidigare regeringen föll och Janukovytj flydde landet. Trots sorgen efter alla som dödades under protesterna, kriget i östra Ukraina och oron för att samma korrumperade politiker ska fortsätta som förut finns det en känsla av befrielse i dagens Kiev. Hör om detta i kulturdokumentären ”Kiev – öppen stad”. Medverkande: Musiker och skådespelare på Teater Dakh, en aktivist från Majdan, en flykting från Luhansk i östra Ukraina, m. fl. Det här programmet sänds i P1 den 10 november. Men vi släpper den redan nu poddexklusivt! Ett program av Fredrik Wadström

Jetzt komt es. Es ist hier. Alles ist gut Nu kommer det. Det är här. Allt är bra. Det är författaren Birgitta Stenbergs sista ord. Hur medvetna är vi precis innan vi dör? Vad rör sig i oss? Dödsögonblicket är skildrat av många. I litteraturen, i konsten, på scenen. Men vad kan vi egentligen veta om hur det är att dö? Vi har ju aldrig varit där. Kerstin Bjärkstedt, Birgitta Stenbergs fru, berättar i Kulturdokumentären i P1 om hur det var när Birgitta somnade in. Om de älskandes sista kontakt. ” Det är ett mysterium” Säger Richard Skröder, överläkare vid palliativt centrum vid Stockholms sjukhem. Han arbetar nära döden varje dag och vet ändå inte  vad som händer i vårt medvetande  just den där sekunden när livet tar slut. Hör  Kerstin Bjärkstedt och Richard Skröder  berätta om sina erfarenheter och föreställningar om döden i programmet Dödsögonblicket –i konsten och verkligheten. Ett program av Lisa Bergström

Här är lite som i Twin Peaks, säger Maja Heuer, museichef på The Glass Factory i Boda. När glasriket gick i bitar kom konstnärerna tillbaka in i hyttan. På 60-talet gjorde Erik Höglund bubblor i glaset och Monika Backström hällde gem i glasmassan. Hur ser revolten ut idag? Möt Fredrik Nielsen som gör sprutlackerade obrukbara kannor, Matilda Kästel som blandar silikon i glaset till nya fiktiva organ, och Åsa Jungnelius som numera driver hyttan på The Glass Factory i Boda. The Glass Factory är också Sveriges största glasmuseum med 40.000 föremål i samlingarna och utvecklar nya strategier för materialet genom olika projekt och samarbeten med konstnärer. Glas är inte bara vackert utan kan också vara vasst, och hotfullt. Smälta in, eller röra till. Följ med  på en tur till bruken i Skruf, Åfors och Kosta. Vad är det som händer? Och träffa dramatikern Gertrud Larsson som skrivit pjäsen Glasjesus som i somras spelades för utsålda tält. Glasjesus handlar om finansmannen Torsten Jansson som innan nedläggningarna av Orrefors och Åfors sågs som en sorts bygdens frälsare. Ett program av Katarina Wikars.

När 23-åriga nyrika techanställda flyttar till den latinska arbetarklass-stadsdelen The Mission i San Francisco och lyxrenoverar bostadsrätterna, inte hälsar på sina grannar, men gärna slafsar i sig tacos för 1 dollar och på stående fot bjuder 30 000 kr i månadshyra för en liten etta - väcks vrede i kvarteret. Inte bara för att tusentals människor riskerar att bli vräkta, utan också mot nonchalansen. Mot ointresset för kulturen, mot den klyfta som uppstår mellan rika och fattiga, konstnärer och it-entreprenörer. Gentrifiering går på många sätt att liknas vid kolonisering, tycker kulturarbetarna i The Mission. Samtidigt, hur långt ifrån de radikala idealen som präglat San Francisco är egentligen de nya it-entreprenörerna och techindustrin? Hur ser möjligheterna ut för konstnärer och it-entrprenörer att mötas? Kommer San Francisco fortsätta vara en plats för nyfikenhet, mångfald och radikalt tänkande? Ett program om mötet eller ickemötet mellan konst teknik och kapital - och om vem som egentligen äger en stads själ. Ett program av Emelie Rosenqvist.

P. O. Enquists roman om nobelpristagaren Marie Curie och hennes väninna och assistent Blanche Wittman har blivit opera med musik av tonsättaren Mats Larsson Gothe och libretto Maria Sundqvist. ”Blanche och  Marie” utspelas huvudsakligen i Paris kring sekelskiftet, från sent 1800-tal fram till 1913. Rollen som Marie Curie sjungs av Norrlandsoperans egen Susanna Levonen och Blanche Wittman görs av Charlotta Larsson. Regissör är Elisabet Ljungar. - Jag har försökt att använda hela mitt register och skapat en musik som spänner från det vackraste jag någonsin skrivit till det mest dramatiska, säger Mats Larsson Gothe. Kerstin Berggren har följt tillkomsten av detta nya verk, som har urpremiär den tionde oktober på Norrlandsoperan i Umeå. I programmet medverkar förutom tonsättaren och regissören, även  P. O. Enquist och flera av sångarna.                                  

- Jag skriver om varje händelse, om Al-Shabab och barnen som sprängs, berättar hon. När jag skriver så gråter jag. Och gråter jag kan andra också gråta. Amina Said, biolog vid Karolinska Institutet i Solna och poet, en av ca 45 000 tusen somalier som bor i Sverige, har nu två länder att dikta om. – Kanske ser du bara en främling, en flykting som har haft det jättesvårt. Men bland oss finns filosoferna, dramatikerna, författarna och inte minst poeterna, säger Abdibashir, poet och författare, sedan många år bosatt i Sverige. Somalias poesi ställer frågorna om gud, den bearbetar krigen och formulerar satiren. Den skärper politiska möten, finns för att lösa konflikter och för att visa var man står. Och så diktas det förstås om kärlek. Alltid. Somalia har sin Romeo och Julia och i diasporan, i Europa och USA, växer ny generation poeter fram. Du är en häst, som springer ensam Och han försöker tämja dig Jämför dig med en omöjlig motorväg Med ett brinnande hus...                                      Warsan Shire Ett program av Helen Ardelius.

Kul att ni håller på! Det är en fras som kulturlivets eldsjälar vant sig vid att höra. Konstnärerna Annica Einarson och Anna-Stina Erlandsson startade till och med ett projekt med den titeln, efter att ha fått flera avslag på projektansökningar som avslutades med den käcka frasen. I Karsten Thurfjells kulturdokumentär träffar vi några av de kulturtanter och inte minst kulturgubbar som oförtröttligt driver vidare sina projekt. Vi möter - teaterteknikern Ulf Hedberg som tillsammans med scenografen Gunnar Steneby gjort kompletta ritningar för Masthamnsoperan, landets nya nationalscen för opera, musikteater och dans, - vänföreningen kring Saxå kammarmusikfestival som stödjer Peter Eriksson, altviolinist som årligen samlar en vid krets av medmusiker för en veckas högklassig kammarmusik, - Arthur Hultling, som i 21 år arrangerat skulpturutställningen vid Landsorts fyr på Öja längst söderut i Stockholms skärgård, och driver det vidare, nu vid 88 års ålder. …och i grunden kanske det är just för att det är så kul att hålla på.

Arkitekten Léonie "Lola" Geisendorf fyller 100 år i år. Kanske är hon mest känd för S:t Görans gymnasium - ett omstritt högmodernistiskt hus med tydliga kopplingar till Le Corbusier som hon arbetade för i Paris på trettiotalet. Nu ska anläggningen byggas om till studentbostäder. På Arkitektur och designcenter i Stockholm har man i sommar på utställningen "Upp i vind" också kunnat se allt det obyggda: Katolska kyrkan i Kungsträdgården som hon höll på med i tretton år, djärva glaspyramider som ett förslag till riksdagshus 1971 och så en samlingssal intill S:t Görans gymnasium. Varför blev det så lite byggt? Var hon före sin tid? Katarina Wikars besöker med arkitekten Charlie Gullström Léonie Geisendorfs orörda kontor på Engelbrektsgatan och den brutalistiska villa hon ritade till en ung familj i Djursholm som älskade betong. Vidare en vandring tillsammans med arkitekturhistorikern Stina Hagelqvist bland femtiotalsradhusen i Bagarmossen i södra Stockholm. I programmet hör vi också bland många andra arkitekterna Dick Lindberg, Lars Mikael Raattamaa, Tove Dumon Wallsten, och Mats Åhlander, projektledare på Svenska Bostäder. Ethel Delin, som beställde villan i Djursholm av Léonie Geisendorf på sextiotalet, berättar om sitt möte med Le Corbusier i Paris.

Vad kan författarna Marguerite Duras och William Burroughs tänkas ha gemensamt med varandra och dessutom med basebollstjärnan Joe di Maggio och programledaren Ria Wägner? Jo, alla är de födda för 100 år sen, år 1914. Och Inte bara de utan också arkitekten Ralph Erskine och poeten Rut Hillarp. Och många, många fler. Kulturradion uppmärksammar detta med ett kollektivt montage. Hör Anna Tullberg om musikern Sun Ra som föddes någonstans i universum 1914, hör Gabriella Håkansson om nobelpristagaren Octavio Paz:s oumbärliga bok om kärleken och Göran Sommardal om den kinesiska sångerskan Luo Yusheng. Producent: Katarina Wikars.

Kära Damaskus. Jag väntar fortfarande. Jag kollar min inkorg, men där finns inget från dig. Hoppas du mår bra. I Wien bor konstnären Nisrine Boukhari i exil och skriver dagbok till sin gamla hemstad Damskus. Kvar i Damaskus finns systern Abir som jobbar på som konstcurator och försöker hjälpa de syriska konstnärer som också bor kvar. Ett brev om dagen skickar Nisrine Boukhari  från sin exil i Wien till hemstaden Damaskus. Men postgången till Syrien har slutat fungera sedan länge. Breven samlar hon i en liten kista av intarsia och pärlemor, de har blivit till en konstinstallation som hon visat runt om i Europa. Kvar i det krigshärjade Damaskus finns hennes syster Abir. Hon är utställningskurator och har valt att stanna i Syrien för att stödja de konstnärer som finns kvar, trots kriget  ”Tidigare var jag rädd för att dö, men nu är jag i stället rädd för att bli kidnappad. Att människor dör har blivit en del av vardagen”, berättar hon sin dagbok. Kulturdokumentären om ett systerskap så starkt att inget tycks kunna kapa banden och om nödvändigheten att hålla liv i konsten mitt under brinnande krig. Karine Mannerfelt har träffat systrarna före kriget - och efter.

Ett teaterkompani från Afghanistan gjorde succe på Women Playwrights International, den internationella dramatikerträffen för kvinnor, som organiserades i Stockholm 2012. En liten grupp bestående av unga kvinnor som rest hela den långa vägen från Kabul för att visa sin teaterkonst. Men hur spelar man teater i ett land där kvinnor mer eller mindre tvingas uppträda i burka? Och där musik och sång är förenat med livsfara? Medieintresset var stort för den grupp unga kvinnor som med risk för livet vågade trotsa såväl talibaner som mullor.  Men vad hände sen? Över ett år letade Yvonne Ihmels efter dessa orädda och begåvade unga kvinnor och hittade dem till slut igen, oväntat nära hemma. I programmet medverkar systrarna Monirah, Baran, Tahera och Mahdiye Hashemi, samt deras broder Mustafa Hashemi och Leif Persson, Riksteatern Värmland.

Den svenska regissören och dramatikern Hedda Krausz Sjögren har i sex års tid arbetat med det internationella projektet Seven. Hon har rest runt i världen och genomfört läsningar i länder som Serbien, Afghanistan, Lettland och även på NATOs bas utanför Bryssel, med sju manliga generaler i rollerna. Programmet handlar om Seven, om vad läsningen betytt både för medverkande och åskådare på olika platser, om vad den dubbla blicken gör med både den läsande och den betraktande. Men det handlar också om Hedda – om hennes erfarenheter som kvinna och konstnär och om hur arbetet med Seven speglar hennes eget liv i Stockholm. Seven är en dramatisk text, sju monologer sammanflätade till ett flöde, som framförs av sju personer i en scenisk läsning. Texten är baserad på sju olika kvinnor från sju olika länders berättelser. De är från Pakistan, Nigeria, Afghanistan, Ryssland, Guatemala, Kambodja och Nordirland – men alla med erfarenheter av att arbeta för mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter. Vi får i programmet höra exempel från Belgien, men också från en gymnasieskola i Eskilstuna där rollerna läses av bland annat två  kommunalpolitiker, en sjukhusclown och en ledarskribent. Vi får höra medverkande från länderna på Balkan berätta om vad projektet betytt för dem. Ett program av Anneli Dufva.

Danny Gordon och hans familj bär på ett tungt arv. Hans pappa var skulptör. När han dog 2003 lämnade han efter sig mängder av konstverk. Allt från färdiga skulpturer till en tudelad Birgit Cullberg i gips och Olof Palmes ena fot. Hur förvaltar man ett sådant arv, om man samtidigt är nära anhörig till den döde? Ska man spara eller slänga? Kanske bäst att donera eller sälja till museer, men vad gör man när de inte är intresserade? Och hur tänker man på museerna om saken? Vem bestämmer vad som ska sparas för framtiden och vad som ska slängas? En kulturdokumentär  som rör sig från ett källarförråd i Hägersten, via Magasin 5 i Frihamnen till de tömda salarna på Nationalmuseum och ett rött hus på Långholmen där en konstnär berättar om när han gjorde sig av med alla sina ägodelar. Ett program av Richard Dinter.

Vilken inverkan har Europas högerpopulistiska partier på kulturen? Kan man överhuvudtaget tala om en samlad kultursyn mellan de partier som vi kallar ömsom högerextrema, ömsom invandringskritiska eller nationalistiska. Vad skiljer och vad förenar. Hör forskare och kulturutövare från Sverige, Schweiz, Frankrike, Holland och Ungern. Ett program av Gunnar Bolin, Alice Petrén och Fredrik Wadström.

Veckans kulturdokumentär Bron över floden Foyle tar oss till staden Derry-Londonderry i Nordirland, där ett nytt brobygge och planer på ett kulturhuvudstadsår rör upp starka känslor. Stadens två stora invånargrupper, katoliker och protestanter, lever sedan decennier åtskilda på varsin sida av floden Foyle som rinner genom centrum. Politikerna hoppas att deras projekt ska föra människor närmare varandra igen. Men kommer de att lyckas? Ett program av Thella Johnson, som tidigare även gjort den prisbelönta dokumentären Sunday Bloody Sunday om livet i Derry under de värsta åren av väpnad konflikt. I den nya dokumentären skildrar hon stadens och invånarnas strävan efter att börja om och lägga det förflutna bakom sig.

Umeå blev kulturhuvudstad mycket beroende på att man lyfte fram den samiska kulturen i sin ansökan. Det har talats om att man använder det samiska, men de samiska kulturarbetarna väljer att å sin sida använda året för att tala med egen röst. Att synas när man varit osynlig under lång tid visar sig inte alltid vara enkelt. När kulturhuvudstadsåret invigdes rasade en debatt på sociala medier om att det var för mycket samiskt och att man saknade Umeå. -Jag blev chockad och arg över att samhället ser ut så här, att samerna är så osynliga att man blir arg när det syns, säger artisten Sofia Jannok, en av många som medverkar i programmet. Du hör också Katarina Pirak Sikku, Simon Marainen, Katarina Barruk, Monica L Edmondson, Michael Lindblad och Jörgen Stenberg. Ett program av Helene Alm.

Umeå växer så det knakar. Nya hotell och kulturhus har på kort tid skjutit i höjden, långt ovan den småskaliga träbebyggelse som tidigare kännetecknat den norrländska residensstadens fridfulla lilla centrum. En ny stad tar form. Men vem bestämmer hur den ska se ut? Offras stadens själ på tillväxtens altare? Vem får vara i det nya kulturhuset, och vad hände egentligen med Apberget? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén möter kommunalråd, byggherrar, kulturarbetare och engagerade medborgare i en stad i förvandling. Måndag 24 mars klockan 14.03 och tisdag 25 mars klockan 18.15 i P1.

Har du utfört en handling av godhet i ditt liv? Frågan har ställts till unga, utsatta människor i Europa. Nu ska det bli teater av deras svar. Dramatikern och regissören Mattias Andersson och ensemblen på Backa teater i Göteborg tar sig an utmaningen att gestalta godhet på scen. Ett begrepp som provocerar och som få vågat sig på att knåda konstnärligt i teaterhistorien. Hur ska det gå? Anna Tullberg följer arbetsprocessen med föreställningen Acts of Goodness, som har premiär den 22 mars.

Pop daddy brukar han skämtsamt kallas, den brittiske konstnären Richard Hamilton. Född 1922, död 2011 och nu föremål för en stor minnesutställning på Tate Modern och I.C.A. i hemstaden London. Och det var nån kilometer därifrån som Hamilton 1956 använde uttrycket Pop i ett konstverk på den legendariska utställningen ”This is tomorrow”, i en av dom första multimediala installationerna, som nu rekonstruerats på Tate. Och tycker ni titeln låter bekant, så kanske ni hört Bryan Ferrys hyllning till sin gamle konstskolelärare Hamilton. Eller så kanske ni har undrat över det helt vita omslaget till Beatles dubbel-LP från 1968, populärt kallat ”The White Album”, också det av Richard Hamilton som blandade sina popinfluenser med intryck från mystikens mästare Marcel Duchamps. Och ju längre man går i utställningen på Tate Modern, ser man att Richard Hamilton hade sitt finger med i det mesta av brittiska konst under drygt sex decennier. I dagens kulturdokumentär tecknar Karsten Thurfjell hans porträtt.

Flickor med grenar istället för armar. En kvinna som kräks en flod. Människor med åsnehuvuden. Ansikten med nattfjärilar på väg ut eller in i munnarna. Det är figurerna i glaserad keramik de flesta förknippar med skulptören Klara Kristalova. De är i rörelse, växer, spränger sina ramar, förvandlas till något annat. Hennes verk har rönt stort intresse på museer och gallerier världen över och just nu kan man se henne på Bror Hjorts Hus i Uppsala, och snart öppnar två utställningar i New York. Katarina Wikars träffade henne i hennes ateljé utanför Norrtälje en snötyngd dag förra vintern, snavade över sjöstjärnor, pratade  om folksagor och politisk konst, och undrade om man känner sig mindre ensam i kaninflickors och ugglors sällskap.

Då räknade grekerna sina segrar, och festen ville aldrig ta slut. Tio år efter sommar-OS i Aten räknar Grekland bara sina sparpaket. Protesterna har mattats av och landet präglas av uppgivenhet. Sägs det. Men när Kulturredaktionens Mårten Arndtzén reste till Aten fann han istället kreativitet, en ny samarbetsanda och stora planer för stadens framtid. - Vår passivitet som medborgare har lett oss fram till den här krisen, säger filmregissören Michalos Konstantatos i programmet. Men i Aten sjuder kreativiteten, konstnärer arbetar tillsammans både virtuellt och i atlejékollektiv för att överleva och hitta nya vägar framåt. - Folk har äntligen fattat att konsumtion och glamour inte är svaret på alla frågor, säger Katerina Tsellou, en av Atenbiennalens curatorer. Den 4:e Atenbiennalen, som döptes till Agora efter antikens torg och demokratins födelseplats, och flyttade in i det gamla övergivna börshuset mitt i stan. Den slitna innerstaden står i begrepp att rustas upp, och i Pireus, närmast havet, växer en ny opera och ett nationalbibliotek fram till den hisnande kostnaden 566 miljoner euro. Pengarna kommer från döda skeppsredare. Tar privata krafter över det offentliga rummet, i statens frånvaro? Vad händer då med agoran? Följ med Kulturdokumentären till en stad i förvandling.

Peter Greenaway kommer väl alltid att förknippas med sin genombrottsfilm Tecknarens kontrakt från 1982 med tonsättaren Michael Nymans lika nyskapande musik. Och den rad av långfilmer han producerat sedan dess, exempelvis ZOO, Dränkta i nummerordning, Arkitektens mage, Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare, Prosperos böcker, Barnet från Mâcon, The Pillow Book, 8½ kvinnor och Nattvakten har med sitt överväldigande bildspråk slagit den konstnärligt intresserade filmvärlden med häpnad, och lika imponerande är den svit av utställningar som han strött ut över världens museer och konsthallar. Stockholms Filmfestival är bara en i en lång rad av filmfestivaler som lagerkransat Greenaway när han i höstas tilldelades festivalens Visionary Award. Idag hör han till de konstnärer som utgör sin egen lilla industri - eller ska vi säga konstinstitution - som turnerar över världen med ett nät av skickliga medarbetare som administrerar hans aldrig sinande idéström. I dagens kulturdokumentär tecknar Karsten Thurfjell hans porträtt.

I mörkret inne på Teater Bastionen i Malmö håller No Border Musical på att förbereda sig inför kvällens premiären. Musikalen utspelar sig 2032, då alla nationsgränser har upplösts och handläggarna på Migrationsverket har slutat sina jobb. Sara Larsdotter som är en av regissörerna har jobbat i mer än 2 år med ensemblens 22 skådespelare. Manuset bygger delvis på deras egna berättelser. Aref Karami som brukar översätta det som sägs till Dari under repetitionerna spelar rollen som Ali, en av skådespelarna som blev utvisad innan musikalen hann bli klar. - Det är bra om folk förstår att vi inte kom hit för att ha kul. Vi kom hit för att överleva, säger han. Bertolt Brechts Tolvskillingsopera har kallas tidernas första musikal och arvet efter Brechts politiska dramer har ärvts ner till modern dokumentärteater. I Berlin träffar vi Helgard Haug, dramaturg och författare i teaterkollektivet Rimini Protokoll. De jobbar inte med skådespelare utan med experter, vanliga människor som spelar sig själva på scenen. Deras kommande projekt Situation Rooms handlar om människor som på ett eller annat sätt är kopplade till vapenindustrin. - Jag har aldrig kunnat jobba med skådespelare. Jag är mer intresserad av en röst som är lite annorlunda, säger hon. För Helgard handlar teater inte så mycket om det perfekta skådespelet utan om möten och risken det innebär att ha personer på scen som inte är skådespelare. Om någon glömmer en replik så är det en del av föreställningen, menar hon. Marcus Lindeen som tidigare var journalist gör sceniska reportage istället för pjäser. Han jobbar med skådespelare som i traditionell teater men experimenterar på andra sätt. I Den förlorade generationen - Röster från den nya arbetslösheten har han bland annat intervjuat Ludde, 24 år, om hur det är att vara arbetslös. Istället för ett pappersmanus består replikerna av citat som spelas upp i hörlurar. Skådespelarna simultantolkar sedan de intervjuades ord och uttryck på scen med hjälp av hörlurarna. - Jag har alltid varit väldigt fiktionsskeptisk. Varför skall man sitta och titta på pjäser där någon har hittat på en massa saker när verkligheten är full med stoff som är minst lika dramatiskt, säger han.

Ett program av Fredrik Pålsson om en utkant av Malmö. För tio år sedan låg det fattiga miljonprogramsområdet Holma på gränsen till åkern. Det var här Malmö slutade, med de karakteristiska kullarna som man formade av massorna som blev över när höghusen byggdes. Idag har den nya stadsdelen Hyllie byggts upp bredvid åkern, med Malmö Arena, köpcentret Emporia och en järnvägsstation som tar dig direkt till kontinenten. Från kullarna i Holma kan du nu titta ut över Malmö, på båda håll. Och vad du ser där uppifrån, beror på vem du är. I kulturdokumentären "Från kullarna i Holma" av Fredrik Pålsson får vi träffa människor som är en del av den utveckling som pågår, och som alla har skapat något för eller om Holma. En av dem är Fadi Matari, som uppfunnit en musikspelande soffa som han hoppas både ska göra området bättre, och som ska få spridning över Sverige. Vi träffar också landskapsarkitekten Susanna Kapusta som försöker förbinda Kroksbäcksparken, där kullarna ligger, med det nya Hyllie. Och så medverkar författaren Andrzej Tichy som för några år sedan skrev den dystopiska romanen "Sex liter luft", om ett Holma där allt tar slut.

-Det finns inget instrument i världen som är så mångsidigt som den mänskliga rösten. Det säger den tyske världstenoren Jonas Kaufmann. Sedan succédebuten på Metropolitan i New York 2006 har Jonas Kaufmann etablerat sig som en av världens ledande operatenorer och operahusen står i kö för att engagera honom. Hans röst tycks inte ha några begränsningar. Med samma lätthet sjunger han Puccini, Verdi och Wagner och beskrivs ofta som de starka känslornas uttolkare. -När jag gjorde min första Wagnerroll sa många: Det där låter ju för vackert! Som om Wagners musik inte får vara vacker, säger Jonas Kaufmann i Kerstin Berggrens kulturdokumentär som sänds i P1 idag. Där berättar han också om hur det var att samarbeta med den italienske teaterlegendaren Giorgio Strehler.

Klungans humor har kallats allt ifrån hejdlöst intelligent till hypnotiskt nattsvart. Tillsammans har de gjort humor i olika former i drygt tio år. Tove Palén har följt arbetet med den nya föreställningen På rätt sida om okej, för tredje gången i samarbete med regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Denna teater- och humorgrupp består av Sven Björklund, Carl Englén, Mattias Fransson och Olof Wretling och bildades i Umeå hösten 2003. Sedan dess har de satt upp ett tiotal föreställningar, bl.a. ”Stämning”, ”Det är vi som är hemgiften” och ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter”. I olika stor utsträckning gjorde de det prisade radioprogrammet "Mammas nya Kille" och på SVT programmet "Ingen bor i skogen". Tillsammans har de hittat ett språk och ett uttryck som inte liknar något annat. En slags komisk dansteater, fullmatad av karaktärer som på ett eller annat sätt har svårt att hitta sin plats i världen. Repetitionsarbetet av föreställningen "På rätt sida om okej" är i full gång, processen är snirklig och det drar ihop sig till premiär. Sedan 2008 har Klungan ett nära samarbete med koreografen och regissören Birgitta Egerbladh. Som gemensam nämnare har de kopplingen till staden Umeå. Tove Palén har följt gruppens arbete inför premiären den 15 januari på Sagateatern i Umeå. Tove Palén kulturradion@sverigesradio.se

Det är lite skämmigt att komma till Färöarna, för där vet man väldigt mycket om våra författare och vårt kulturliv medan vi inte känner till någonting om deras, säger kulturradions Mia Gerdin som åkte till Färöarna för att prata om litteratur, språk och identitet. ”Alla författare stjäl”, skrockar Joanes Nielsen, författare på Färöarna som flera gånger blivit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris.  Hans senaste roman, Brahmadellerna, innehåller många historiska faktablock i form av brev och dokument – en teknik han lånat från P O Enquist. Han berättar också att när han skrev romanen så gick han på kaffe, sötsaker och cigaretter. 17-åriga Kristina Clementsen har egen litteraturblogg och säger att hon tycker färöiska språket flyter fram lika vackert som den färöiska naturen.  Hon vill slå vakt om färöiskan och det är alla färöingar överens om: utan språk dör nationen. I det andra programmet av två från Färöarna besöker Mia Gerdin Färöarnas största tryckeri och pratar med tryckerichefen Jon Hestoy om den digitala framtiden. Det blir också möten med författare i olika åldrar - t ex Joanes Nielsen, 60, som gett ut många böcker och Kristina Clementsen, 17, som än så länge publicerar sig på webben.  Oddfridur Rasmusssen är både lärare, författare och redaktör för Färöarnas enda litterära tidskrift Vencil, Turid Kjölbrå arbetar på Lärarboksförlaget där man haft kampanjer för att få föräldrar att läsa mer för sina barn, och på universitetet finns Turid Sigurdadottir som funderar över hur mycket dataskärmarna påverkar unga människors hemkänsla. Musik med Kings of Convenience, Kari Sverrison och Hanus G Johansen.

Det är lite skämmigt att komma till Färöarna, för där vet man väldigt mycket om våra författare och vårt kulturliv medan vi inte känner till någonting om deras, säger kulturradions Mia Gerdin som åkte till Färöarna för att prata om litteratur, språk och identitet. Den lilla ögruppen i Nordatlanten har under de senaste 20 åren med snabba steg klivit in i it-åldern, långa biltunnlar har byggts genom bergen och under vattnet och efter att ha släpat efter med både TV och systembolag så är man nu i kapp övriga Norden. Samtidigt lever traditionerna kvar, t ex kvaddansen med rötter i tidiga medeltiden och vädret spelar fortfarande en dominerande roll för vardagen – vindarna kan kasta bilar ner i havet.. I första programmet av två får vi möta unga bloggare, traditionella kvaddansare och Färöarnas första kvinnliga romanförfattare. I programmet medverkar Anna Mattsson som är svensk författare och översättare av bl a färöisk litteratur, Turid Sigurdadottir, professor i färöiska språket och litteraturen, Una Nielsdottir Galan som är 17 år och bloggar tillsammans med sin kompis Markus Josenius Hammer som är 18.  Fjöllini dansa heter deras blogg. Rasmus A Joensen sjunger ett kväde a capella – han  är ordförande i kvaddansföreningen och så möter vi författaren  Jóanes Nielsen som nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris 2013 för sin roman Brahmadellerna. Vi möter också Oddvör Johansen som var den första kvinnan som fick en roman utgiven på Färöarna.  Den kom 1982 och finns översatt till svenska, Livets sommar. Musiken i programmet är med Kings of Convenience, Valravn, Teitur och gammalt kväde, Brynhildartattur.

Agneta Pleijel är författaren som aldrig kunnat separera livet från konsten. Hon har skrivit flera älskade och just personliga romaner som En vinter i Stockholm och Lord Nevermore. Men hon har aldrig släppt den större berättelsen om historien som format oss. Agneta Pleijel är född 1940 i Stockholm. Hon är kulturskribent, poet, författare och dramatiker, sedan många år en av de tongivande rösterna i den svenska kulturella offentligheten. Hon har skrivit om både Rosa Luxemburg, Alexandra Kollontaj och Sonja Kovalevskij, om det svenska 50-talet, om Polen, om sig själv, om politik och livsfrågor. Hon återkommer också ofta till det sargade 1900-talet som Agneta Pleijel kallar mänsklighetens kanske märkligaste och våldsammaste sekel. Anneli Dufva har träffat Agneta Pleijel för att prata om skapandets villkor, om att förhålla sig till historien, om kvinnorollen och kärleken. Programmet sändes första gången den 17 juli 2013.

Fredrik Wadström träffar författare, konstnärer och journalister från Vitryssland för att tala om det dramatiska presidentvalet för tre år sedan. Medverkar gör bl a författaren och journalisten Viktor Martinovitj, konstnären Marina Naprusjkina och poeten Uladzimir Njakljajeu som själv ställde upp som presidentkandidat men som fängslades i Minsk på valnatten 19 dec 2010. Det vitryska presidentvalet 2010 föregicks av flera års uppmjukning av diktaturen som haft landet i sitt grepp sedan 1994. Trots ett fortsatt strängt politiskt klimat var valkampanjen 2010 den mest öppna på mer än 15 år och även om sittande presidenten Aljaksander Lukasjenka väntades bli omvald fanns det hopp om reformer. Men på valnatten misshandlades och fängslades flertalet av oppositionens kandidater, en jättedemonstration i Minsk slogs ned brutalt och 700 demonstranter greps av kravallpolis. Internationella valobservatörer anklagade myndigheterna för omfattande valfusk när Lukasjenka förklarades som segrare med nästan 80% av rösterna. Diskussionen om ett öppnare och friare Vitryssland var över och diktaturen tog ett ännu hårdare grepp om landet. I Kulturdokumentären: Minsk 19 december funderar konstnärer och författare från Vitryssland om var landet befinner sig tre år efter den dramatiska valnatten. Medverkar gör bl a författarna Uladzimir Njakljajeu och Viktor Martinovitj samt konstnären Marina Naprusjkina. Fredrik Wadström, som sammanställt programmet, var själv på plats i Minsk 19 december 2010.

Ett lekfullt porträtt av Woody Allen där Mikael Timm och Lisa Bergström vandrar i hans miljöer och försöker få syn på den oerhört produktiva manusförfattaren, regissören, skådespelaren och musikern Woody Allen. Vem är han bortom rollfigurerna, finns han ens? Eller är det så att vi alla är Woody Allen? Häng med in i Allens värld och hör Woody Allen själv berätta i intervjuer och i sina filmer om barndomen, blixtsnabb förälskelse, döden och om filmen som den eviga tillflyktsorten undan livet. Våra bästa Allen-filmer: Enligt Mikael Timm Små och stora brott, (Crimes and misdemeanours)1989 Manhattan, 1979 En annan kvinna (Another woman), 1988, Midnatt i Paris (Midnight in Paris), 2011, Harry bit för bit (Deconstructing Harry), 1997 Enligt Lisa Bergström Annie Hall, 1977 Fruar och äkta män, (Husbands and Wifes) 1992 Manhattan , 1979 Zelig, 1983 Matchpoint, 2005 WOODYS KAKA 4 portioner Kommentar Det här en variant av skånsk äppelkaka som brukar serveras till Mårten Gås. Traditionellt görs den i gjutjärnspanna med höga kanter och handtag av järn (så att den kan ställas in i ungen) men det går lika bra att steka brödet i panna och sedan flytta över det till vanlig ugnsform. Vill Du vara säker på att disken blir enkel så kläd formen med bakpapper. Tillagningstid: 45 minuter Ingredienser: En kavring, inte så söt. 1 dl flytande margarin (praktiskt) eller 100 gram smör 5 stora matäpplen, t ex Belle Boscop, urkärnade, skalade och skurna i tunna skivor 1 dl (ca mörkt socker) 2 matskedar sirap 5 msk osötat äppelmos Malen kanel Vispgrädde vaniljsocker Tillagning Riv kavringen på grovt rivjärn eller med köksmaskin. Är kanterna på brödet hårda så skär bort dem och riv bara inkråmet. Skala, kärna ur och skiva äpplena nu så blir det inte så stressigt senare. Stek brödet i stekpanna. Det ska få färg så det behövs rikligt med matfett. Blanda i sockret under stekningen. Vänd brödet noga. När brödet börjar ta färg så droppa över sirapen och stek ytterligare ca 3 min. Brödet ska börja karamelliseras. Ta av innan brödsmulorna blir brända. Smörj en smord ugnsform noga eller klä formen med bakplåtspapper. Häll smulor så att botten täcks. Lägg äppelskivorna ovanpå. Strö mald kanel över. Lägg äppelmos över. Täck med ett lager smulor. Har Du mycket smulor och äpplen och formen är liten är det bara att göra ett lager till. Då kan tiden i ugnen behöva förlägnas med 5-10 minuter. Ställ in i ugnen på 185 grader och grädda kakan i 45 minuter. Ta ut när det luktar en aning bränt. Under tiden som kakan står i ugnen vispar Du upp lite grädde med vaniljsocker. Sedan är det bara att servera.

Är dialekten en befrielse, kan den vara det, eller är den något man måste befria sig från? Göran Sommardal samtalar med tre: Birgitta Holm, Adde Malmberg och Douglas Léon. Andra som hörs ur arkivets mörker är Sara Lidman, Edvard Persson och Lars Ekborg.

Han var snygg, han var begåvad, han var förarglig - och fruktansvärt kreativ. Strax efter krigsslutet 1945 anlände den 20-årige rumänen Isidore Isou till Paris med en resväska full av manuskript och en outsläcklig tro på sig själv. Han utropade sig till grundare av Lettrismen, den sista avantgardistiska rörelse som försökte omstörta allt, och inom kort hade Isou etablerat sig som poet, konstnär, romanförfattare, ekonom, koreograf och teoretiker, för att inte tala om hans debut som filmregissör vid festivalen i Cannes 1951, då hans Le traité de bave et d´éternité (ungefär Traktat om galla och evigheten) gjorde skandal. Isidore Isou (1925-2007) är upphovsman till ett oräkneligt antal böcker, med den 1400 sidor tjocka teorin om skapandet, La Créatique i centrum. Men det mest intressanta projektet är nog hans tre hypergrafiska romaner, som blandar fraser och ord med alla sorters tecken, för att förnya den berättande prosakonsten. Ord och bokstäver samsas med små tecknade bilder, grafiska tecken och symboler ovanpå lager av notskrift och hieroglyfer, ett både vackert och svårtolkat myller som inte liknar något annat. Den franske ljudkonstnären Frédéric Acquaviva, som specialiserat sig på Isidore Isou och lettristerna, ställde nyligen ut de hypergrafiska romanerna på Rumänska Kulturinstitutet i Stockholm, en utställning som också resulterat i en bok, faktiskt den hittills mest omfattande presentationen av Isidore Isous nästan helt bortglömda gärning. I Kulturradion berättar Frédéric Acquaviva och Jonas (J) Magnusson, redaktör för litteraturtidskriften OEI om Isidore Isou för Karsten Thurfjell.

Magdalena Dziurlikowska förvandlar sig till sin egen mamma i kortfilmen Mother of pearl. Alina Szapocznikows skulpturer i polystyren äter långsamt upp sig själva. Och vad är det för en polaroidfilm Annika von Hausswolff har som oavsett motiv på trettio sekunder får en bild att övergå från Yves Kleinblå till randig för att sedan försvinna? Det finns alltid ett före och ett efter. Men  hur är det där emellan? Vissa kallar det nu. Andra det där ögonblicket då det ovetande före transformeras till det stora efteråt. Och man sitter där och tänker, hur gick det här till? Märkte jag när det hände? Drömmen som nästan all fiktion vilar på. Förvandlingen. Utan den inga folksagor om fattiga flickor som blir prinsessor, om larver som blir fjärilar, inga amerikanska drömmar om att vem som helst kan bli rik. Samtidigt går det mesta åt andra hållet, det kommer en varulv ur en människa, jorden öppnar sig, en finanskris slår ner som en meteroit. Och det mest oskyldiga föremål kan visa sig vara en fälla. Ibland tar det bara en sekund. Medan Katarina Wikars funderade på ögonblicket allt blev annorlunda så försvann det. Men upp ur arkivet kom några av de gamla övergångarna. En blå frys i ett vardagsrum på Möllevången. En hörnsoffa och en sticksåg. En mur som knackas ner.

Väggarna är fem meter tjocka. Taket och de tre dörrarna är madrasserade. Ingen hörde hur kvinnorna skrek djupt därinne i de gamla isoleringscellerna på Landskrona citadell under 1920- och 30-talen. Vilka var kvinnorna som spärrades in där? Varför satt de inlåsta? I dagens kulturdokumentär möter Sara Lundin författaren Eva F. Dahlgren som i sin bok Fallna kvinnor ger röst åt dem som skulle tystas och gömmas undan på tvångsarbetsanstalten. Hör också Birgitta Zakeusson-Heidar vars mormor Josefina Johansson satt fängslad på anstalten sju gånger. Den korallrosa, anrika fästningen i Landskrona var mellan 1918 och 1940 tvångsarbetsanstalt för kvinnliga så kallade lösdrivare. Kvinnor som drev omkring, utan varken bostad eller arbete, som man ansåg levde ett liv ”sårande för all anständighet”. Där skulle kvinnorna tämjas, fostras och lära sig veta hut genom hårt arbete. Man sorterade till exempel ärtor i tolv timmar eller grävde i frusen jord, ofta med bronkit, grav alkoholabstinens och syfilis på händer och hjärna. Det här var kvinnor som ofta fått sina barn fråntagna, kvinnor vars föräldrar drog för gardinerna när de kom gående med sina väskor, som fått flaskor krossade i ansiktet och av nöd tvingats försörja sig på sitt underliv. Det var kvinnor som inte ansågs tillräckligt underbara och som skulle spärras in, observeras, mätas och klassificeras av rasbiologer.

I Durban i Sydafrika bor tre estradpoeter som med stort engagemang ställer sig på scener och läser knivskarpa dikter om sina liv och sitt land. Laura Wihlborg åkte dit och hörde ung poesi från en ung demokrati. 2014 är det 20 år sedan det första demokratiska valet hölls i Sydafrika, då var Nkululeko Ngwenya - eller Page som han också kallar sig - inte ens ett år gammal. Nu är han en av Durbans mest framgångsrika unga poeter och aktiv i estradpoesiscenen där. Mbali Vilakazi vill vara obekväm på scen och tala om ämnen som samhället helst undviker att prata om. Hennes dikter om sexuella trakasserier är både vackra och brutala. Ewok är en poet med stort socialt patos. Han förstår inte varför man ska skriva om man inte gör det för att förändra samhället. Så fort han hittar något som upprör honom skriver han om det. Men som vit man i Sydafrika finns det vissa ämnen han undviker att skriva om. Alla tre uppträder de i ett land bara ett par decennier från ett enormt förtryck.

Det har nu gått sju år sedan direktsändningarna från Metropolitanoperan i New York till digitala biografer i hela världen startade . Då kunde ingen ana vilken enorm succé som var på väg att födas. Idag är mer än 1.975 biografer i 64 länder med i kulturutbytet och det innefattar såväl storstäder som små byar på avlägsna orter. 14 miljoner operabiljetter har Metropolitan sålt och idag är det inte bara opera som sprids över världen utan teater, dans, musik har hittat ut till en intresserad och engagerad publik som slukar det mesta i biomörkret. Nu har även de stora museerna i världen gett sig in i leken och gjort det möjligt för en stor publik att ta del av de mest spektakulära konstutställningar. I dagens Kulturdokumentär tar Kerstin Berggren med lyssnarna till en rad nyckelpersoner inom HD-liveverksamheten. Bland annat får lyssnarna träffa Metropolitanoperans chef Peter Gelb som var den som startade alltihop 2006. Även de ansvariga på National Theatre i London liksom den svenska operachefen Birgitta Svendén hör till de medverkande

Lena Cronqvist har en självskriven plats i svensk konsthistoria. Nu är hon aktuell på Liljevalchs Konsthall i Stockholm. Tor Billgren träffar henne på Sydkoster där hon bor halvårsvis. Lena Cronqvist har sen 60-talet behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet – men också frigörelse, humor och kärlek. Liljevalchs konsthall fylls framförallt av alla målningar och skulpturer med flickor inbegripna i hårdhänta lekar med två dockor som ser ut som föräldrar. Här visas hennes senare måleri från slutet av 90-talet fram till den senaste sviten målningar med änglar inspirerade av den italienske renässansmålaren Giotto. Ett av en hennes mest kända verk är ”Trolovningen” från 1974. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer – men också om det man inte kan tala om.

Ulf Linde, konstkritiker, professor, essäist och ledamot av Svenska Akademien avled i lördags, 84 år gammal. Tor Billgren träffade honom 2007 på Thielska galleriets terrass i ett samtal om improvisation, Marcel Duchamp och konsten. I mer än ett halvsekel har Ulf Linde varit en referenspunkt inom svenskt konstliv. Som kritiker, Duchampkännare, intendent på Moderna Museet och Thielska Galleriet, essäist och ledamot i Svenska Akademien. Trots att han ofta har räknats ut som otidsenlig och reaktionär av meningsmotståndare har hans texter fortsatt inspirera nya generationer skribenter och konstintresserade. I programmet talar han med Tor Billgren om improvisation, Marcel Duchamp och det stora misstaget att utgå från att alla människor skulle behöva vara intresserade av konst