Podcasts about vergilius

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand. Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga skönhet.Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten. Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars skrin.En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt främmande strand.Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder – sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit annorlunda.Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska periodens litteratur liksom den medeltida och fram till 1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande, skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff. Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt. Sannerligen en djävulsk trakt.Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår – med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre. De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck för mörka krafter.Men vinden skulle vända.Då havet sågs som en anfäktelse för människor inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom. Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd: Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl. Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att utröna Skaparen och hans verk.Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land, liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid. Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort, i den ofullbordade romanen Sanditon.Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 – även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av 1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen velat befolka dem.Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturAlain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside 1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide, Aubier, 1988.

Victor Malm, Fredrik Sixtensson och Ola Wong riktar sina manliga blickar mot ”Aeneiden”, Vergilius 2000 år gamla diktverk som följer hjälten Aeneas flykt från det brinnande Troja. Aeneiden var romarrikets grundarmyt och fundamentet för all bildning värd namnet. Men håller ”hela Europas klassiker” för en tid då universitetsstudenter knappt kan läsa böcker? Och kan vi fortfarande relatera till en antik olycklig kärlekshistoria?

"Gemakkelijk is de afdaling naar de Avernus." - Stine laat filosoof Pablo Lamberti aan het woord over de Romeinse dichter Vergilius.

Latinets inflytande på den västerländska kulturen går inte att överskatta. Latinet var romarrikets lingua franca och ett verktyg för att styra imperiet. Latinet har format den europeiska civilisationen på djupet. Från religion, litteraturen och vetenskapen till juridiken och filosofin har latin påverkat hur vi tänker och uttrycker oss.Detta är det första av två avsnitt om Latinets utveckling. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Karin Westin Tikkanen som är journalist och docent i latin. Hon är aktuell med boken Latin – En handbok i odödlighet.Det indoeuropeiska latinet har sitt ursprung i Latium Vetus, en region i det nuvarande Italien. Det talades av latinarna, ett folk som bodde i stadsstater och delade en gemensam religion. Den äldsta kända latinska inskriptionen återfanns på Lapis Niger, en sten vid romerska forumet från år 500 fvt. Denna primitiva form av latin visar att romarna hade ett eget språk under en tid då de annars tros ha varit starkt påverkade av etruskisk kultur.Latinet spred sig i takt med romarrikets expansion och blev så småningom tal- och skriftspråk i stora delar av Medelhavsvärlden. Det användes i dagens Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, delar av Belgien och Schweiz samt i Rumänien - områden där romanska språk nu talas. Språket nådde även England och Nordafrika.När romarriket var som störst år 117 sträckte det sig från Mesopotamien i öster till Iberiska halvön i väster, från Saharas öknar i syd till Brittiska öarna norr. Och med expansionen följde imperiets språk – latinet som förenade människor och användes för att sprida information över stora avstånd. När kristendomen etablerades fick språket ytterligare skjuts, i kyrkliga sammanhang, över ännu större områden.Den romerska litteraturen, som till stor del imiterade den grekiska, utvecklade sina egna unika drag. Den romerska komedin, med författare som Terentius och Plautus, var bland de tidigaste litterära formerna. Lyriken blomstrade med Lucretius och Catullus, medan Vergilius skapade episka verk som "Aeneiden". Prosan användes flitigt för historieskrivning, retorik och filosofi, med Cicero som en framstående figur.Bild: Kvinna med vaxbricka från fresk från Pompeji. Fotograferad av Joel Bellviure, Wikipedia, Public Domain.Musik: Rome av biggrez. Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Zomerspecial nummer tien brengt ons naar het Rome van de eerste eeuw voor Christus, naar het werk van Vergilius. Met Boris Hoetjes MA, promovendus aan de Universiteit van Amsterdam en docent Klassieke Talen op het Berlage Lyceum, kijken we uitgebreid naar Vergilius, zijn werk en meer specifiek naar ambiguïteit in het beroemdste werk van Vergilius: de 'Aeneis'. Dat werk staat het komende schooljaar ook centraal voor alle leerlingen die examen Latijnse Taal en Cultuur gaan doen.ZomerspecialsDeze hele zomer verschijnt er iedere woensdag een nieuwe zomerspecial van Oudheid! Voor de agenda: seizoen 2 start op woensdag 4 september.Shownotes

Gast: Piet Schrijvers, emeritus hoogleraar Latijnse taal- & letterkunde (Leiden) Robert van Altena spreekt met Piet Schrijvers over Buitenleven zijn vertaling van de Bucolica van Vergilius (70-19 vC). Piet Schrijvers vertaalde het volledige oeuvre van Vergilius. Eerder verschenen bij de Historische Uitgeverij al zijn vertalingen van de Georgica / Landleven) (2004) en de Æneïs / Æneas (2011). Foto: Buste van Vergilius (1e eeuw), Parco della Grotta, Pausylipon, Napels (Italië), (fotograaf: Armando Mancini) Wiki Commons SPRINGVOSSEN
 redactie + presentatie: Robert van Altena
contact: springvossen[at]gmail.com
 
 www.instagram.com/springvossen
www.facebook.com/springvossen
www.amsterdamfm.nl/programma/springvossen

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Vergilius, Nuovo Tutor: Ecco Che Cosa Cambia!È stato introdotto in Italia il nuovo tutor, denominato Vergilius. Ecco tutte le differenze rispetto al normale tutor!#breakingnews #ultimenotizie #notiziedelgiorno #notizie #cronaca #cosacambia #nuovo #tutor #vergilius #autostrada

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019. I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”. Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem. Lantbruksdjuren i min närmiljö är priviligierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, ”skapelsens krona”. Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och – språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den ”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays ”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle denna ökade empati i så fall kunna leda till? Det finns ett utopiskt drag i mycket av den djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns- eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och nykomling i en hästflock brukar delegeras. Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som spökar? I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på hierarkin gud – människa – djur ägnar Björck ett intressant kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår Björck termen ”kairotisk”, från grekiskans ”kairos”, som syftar på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en nödvändig mänsklig strategi – en dos vegeterande slow living – för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår död. Det är förstås bekymmersamt att relationen människa – djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som människan har något att lära av djuren – mindfulness och getyoga till exempel – men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att lära för en ungtjur eller kviga – hur man letar mat, bökar bland rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av att vara fri. Jagad, men fri. Lars Hermansson, författare och kritiker Litteratur Amelie Björck: Zooësis – kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.

Äntligen är det dags för en ny säsong av Konsthistoriepodden och denna gång går vi långt tillbaka i tiden och tar oss an en av de mest kända och omdiskuterade skulpturgrupperna i tiden: Den hellenistiska Laokoongruppen, som är skuren i marmor och som dateras till ca 40 till 20 år före Kristus och som tillhör Vatikanmuseets samlingar. Denna skulpturgrupp finns dock i en mängd kopior runtom i världen. Denna antika skulptur visar den trojanska prästen Laokoon, flankerad av sina söner Antiphantes och Thymbraeus, när de kämpar mot två gigantiska ormar som gudarna har skickat på dem. Berättelsen om Laokoons fruktansvärda öde beskrevs i litteraturen bland annat hos de antika författarna Homeros och Vergilius och är en del av berättelsen om den trojanska hästen, som alltså hänger ihop med de historiska händelserna i det trojanska kriget som sägs ha utkämpats mellan Grekland och Troja någon gång på 1100- eller 1200-talet före Kristus. Vi går till grunden med myten om Laokoon och Troja och vad man egentligen vet om var Troja låg. Men vi berättar också hur man kan följa Laokoongruppen genom tiden från att Plinius den äldre 77 efter Kristus verkar ha identifierad dess upphovsmän - tre stenhuggare från Rhodos vid namnen Agesandros, Polydoros, and Athenodoros - till att skulpturen återupptäcktes i januari 1506 på Felice De Fredis vingård som var belägen nära Colosseum på Esquilinen i Rom. Vi berättar om några försök som sedan dess har gjorts att ta fram mer kunskap om verket och att rekonstruera de delarna som inte kunnat återfinnas i utgrävningar. Och vi berättar också hur intresset för den antika Laokoonskulpturen fick en nytändning i och med 1700-talets utgrävningar av antiken och framväxten av den nyklassicistiska konsten som utfördes med antiken som förebild. Sedan denna tid har Laokoongruppen varit ett av dem mest diskuterade konstverken i vår konsthistoria med fokus på dess formspråk och dess känslomässiga uttryck. Framför allt den tyske konstskribenten Johann Joachim Winckelmann skrev fram den ideala skönheten han upplevde i den antika konsten, och hans åter och åter nypublicerade tankar blev snart allmängiltiga. Genom honom fick Laokoongruppen ännu större publicitet än vad den hade någonsin tidigare. Han skrev att Laokoongruppen följer konstens alla regler för fullkomlighet och att den äger precis samma excellenta kvalitéer som utmärkte just den grekiska antikens mästerverk: en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållningen som i uttryck. Ända sedan dess har Laokoongruppens symbolkraft diskuterats och inspirerat utifrån det intensiva lidandet som framställs i denna skulptur, där Winckelmann såg en skildring av det mest omedelbara lidande, som uttrycker sig i alla muskler och nerver som spänner sig i kampen. Samtidigt framträder den “stilla storheten” han alltid påtalade: i Laokoons uttryck ser vi det kontrollerade, hur känslorna undertrycks av denna “store man”.Bildmaterial finns på instagram och Facebook @konsthistoriepoddenSupport till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Welcome to the History of Latin literature told in beginner-friendly, easy Latin (historia litterarum Latinarum lingua Latina simplici narrata). Listen to the episodes in order to navigate through history and learn the Latin language (the difficulty of my spoken Latin increases progressively throughout the episodes). The same episodes with Latin subtitles are available on my YouTube channel. This is a Satura Lanx production.

Welcome to the History of Latin literature told in beginner-friendly, easy Latin (historia litterarum Latinarum lingua Latina simplici narrata). Listen to the episodes in order to navigate through history and learn the Latin language (the difficulty of my spoken Latin increases progressively throughout the episodes). The same episodes with Latin subtitles are available on my YouTube channel. This is a Satura Lanx production.

Welcome to the History of Latin literature told in beginner-friendly, easy Latin (historia litterarum Latinarum lingua Latina simplici narrata). Listen to the episodes in order to navigate through history and learn the Latin language (the difficulty of my spoken Latin increases progressively throughout the episodes). The same episodes with Latin subtitles are available on my YouTube channel. This is a Satura Lanx production.

Boccaccios "Decamerone" får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-03-23.Strax innan Coronaepidemin bröt ut vintern 2020 satt jag med en grupp vänner och diskuterade vad som skulle bli kvar av vår kultur vid en världsomspännande katastrof. Vi pratade om hur man planerar att gömma konst, historiska föremål och andra artefakter i väldiga bergrum. Och vi diskuterade givetvis hur stora problemen skulle bli kring tolkningsfrågor, värderingen av verk och så vidare. Hur många kvinnor respektive män? Vilka kulturformer skulle prioriteras? Vilka hänsyn till så kallad representativitet kommer att tas i ett skarpt läge?Bortsett från exakt vilka verk som skulle bevaras kom vi överens om att det viktigaste, det som överlever alla civilisationers sammanbrott, är berättelserna. De historier vi roar varandra med, de som förmedlar minnet av historiska, personliga, komiska och tragiska händelser, både sanna och mytiska, skulle vi, helt utan annan teknisk utrustning, bära med oss vart vi än tvingas vandra. Och över dem kan ingen bestämma: de som väcker genklang, som är viktiga för oss, kommer att föras vidare, medan de andra glöms bort.Den klassiska skildringen av hur en grupp vänner drar sig undan världens sönderfall för att i trygg avskildhet fördriva dagarna med berättande är Giovanni Boccaccios "Decamerone", en av de självklara stora litterära klassikerna. Året är 1348, Florens härjas av pesten, döden är överallt, omväxlande med paniskt festande. Samhället har praktiskt taget kollapsat, då sju unga kvinnor träffas i en kyrka och bestämmer sig för att dra sig undan till en lantvilla för att njuta av lugnet, naturen och varandras umgänge. De bjuder också med tre unga män, som lämpligt nog råkar komma in i kyrkan. Så fördriver dessa tio vänner tio dagar med tio historier var, vilket gett oss hundra noveller.Pesten slog sönder det medeltida Europa. Givetvis var det en katastrof för alla som genomlevde den. Särskilt Italien, som inte var någon enad nation vid den tiden, men där de flesta av Europas rikaste stater och städer låg, drabbades. Feodalismen gick under i pesten. De gamla adelsfamiljerna miste inte bara sina lantarbetare utan många förlorade även egendomarna, till de nyrika som ägnade sig åt handel och bankväsende. Sådana som familjen Medici. Kyrkans makt minskade också. Allt detta beredde vägen för en ny tro på människan, nya rikedomar och faktiskt själva renässansen. Boccaccio beskriver denna öppning i tiden, då människan träder in på scenen i helfigur."Decamerone" ger en direkt bild av vardagslivet i 1300-talets Toscana. I en tid då litteraturen dominerades av helgonlegender, riddarromaner och höviska diktverk, samt då man gärna använde klassiska förebilder och varierade välbekanta historier valde Boccaccio att skriva rakt av, på folkspråket, om sin egen samtid, i noveller fulla av social kritik, bedrägerier, många berättelser om fräcka präster och inte så lite sexuella äventyr, där inte minst historierna om listiga kvinnor som lurar sina makar för att kunna ligga med sina älskare är framträdande. De många kyrkliga dignitärerna i Decamerone är löjeväckande figurer som inte har mer makt över andra än över sig själva. Och sin egen kåthet och girighet behärskar de inte alls. Ingen av berättelserna skildrar de yttersta tingen eller hur någon högre makt ska döma oss för våra synder, utan enbart människor i relation till andra människor.Nya konstformer skapas genom kanoniseringen av låga konstformer, skrev den den ryske litteraturforskaren och Viktor Sjklovskij 1923. Det är lätt att inse att han har rätt, om man gör en snabb översikt över historien. Etablerad konst stelnar alltid förr eller senare och tappar den vitalitet som krävs, åtminstone i vår europeiska tradition, för att den ska vara angelägen för såväl folk som furstar. Och impulserna till nyskapande kommer inte sällan från det folkliga. Decamerone är ett tydligt exempel: en samling berättelser utan högre syfte än att underhålla, lagda i munnen på kvinnor, som talar fritt om sex och synd och falska präster. Decamerone må vara författad av en man, men det är kvinnornas bok.Visst hade Boccaccio litterära förebilder, men inte den högstämde Vergilius som hans äldre kollega Dante utsåg till sin guide genom inferno – och vars Aeneid han ville överträffa med sin gudomliga komedi. Utan Apuleius, en prosaförfattare som var verksam på 100-talet e Kr och vars skabrösa roman Den gyllene åsnan skildrar allt tänkbart snusk och sex och groteskerier i form av berättelser infogade i en ramhandling. Där Boccaccios ramhandling utgörs av de unga vännernas stilla samvaro skildrar Apulejus hur huvudpersonen flänger runt förvandlad till åsna. Men det låga, det folkliga, har verken gemensamt. Totalt tre av de hundra novellerna i Decamerone går tillbaka på antika förebilder, två på Apuleius, och en på den lika folkligt burleska Satyricon, av den romerske författaren Petronius.En pandemi tvingar oss alla att ta nya hänsyn. Några drar sig tillbaka tillsammans, i självvald karantän, precis som de unga kvinnorna och männen i Florens 1348. Liksom till exempel somliga parisare i mars 2020 försökte ta sig till sina landställen, för att vaka ut karantänen på behörigt avstånd från storstadens hotande kaos. Men vad sysslar isolerade ungdomar med i vår högteknologiska tid? Och vilka är de konstformer som kommer att kanoniseras framöver?Den folkliga kreativiteten och berättelserna sprids mest via sociala medier i form av Tiktok-videor, memer och så vidare idag. Dessa tekniska möjligheter och inte minst de former de ger upphov till påverkar naturligtvis även litteraturen och konsten. Exempelvis finns det något fascinerande i memens form, där samma bild åtföljs av olika texter, och därmed får helt olika innebörd, fast hela tiden i ett sammanhang som skapas av memernas relation till varandra i nåt slags oändlig kedja av kollektiva associationer. Eller för den delen de omfattande sammanställningar av Tiktok- och vinevideor, superkorta filmsnuttar som ofta innehåller bisarra skämt, satir, rena slapsticken och variationer på teman, som är både självkommenterande och utåtriktade i närmast oändliga loopar.Viktor Sjklovskij skrev i anslutning till det tidigare citerade, att ”Konsten är, innerst inne, ironisk och destruktiv.” Han uttryckte detta mitt i det kaos som följde åren efter den ryska revolutionen, då han mot alla odds envist arbetade vidare med sina litterära projekt, medan världen föll samman runt omkring honom. Men även om han påverkades av sin samtids katastrofala händelser hade han rätt i att konsten inte bara kan vara uppbygglig, tam, snäll och trösterik, inte om den ska vara verkligt angelägen för oss människor i vår osäkra tillvaro. Sex, maktmissbruk, lustiga sammanträffanden och bedrägerier, där den svagare sätter dit den starkare, roade oss i lika mycket i antikens Rom och medeltidens Florens som i vår samtid. Epidemier, pandemier och andra katastrofer kommer och går. Mänskligheten har hittills trots allt klarat sig. Och våra berättelser med oss.Torbjörn Elensky, författare

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare

Aeneiden är Vergilius främsta verk samt ett av de mest framstående verken inom hela den latinska litteraturen. Den episka dikten förtäljer historien om den trojanska hjälten Aeneas resor efter Trojas fall och hur han av ödet styrdes till Italien, där han skulle komma att ge upphov till det senare romerska folket. Detta romerska nationalepos fungerar både som grundarmyt och som en högst slug form av kejserlig propaganda, där ödet spelar huvudrollen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hostem podcastu Petra Viziny je historička Magdalena Moravová, která se v nakladatelství Argo stará o edice historických pramenů a cestopisů. "Dnes, kdy žijeme obklopeni souhlasem sociálních sítí, nás historické prameny učí pochybovat," říká.

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs  hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis.  Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. Den levda passionen är en annan än den skrivna, säger hon i Latelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, att känna formen av en mans höfter. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - likadana som min far hade, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill. Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat 

It's possible to earn millions of dollars finding zero days and vulnerabilities in software. But, are you prepared to put in the work? Browser Exploitation Introduction: https://youtu.be/bcnV1dbfKcE Introduction to Buffer Overflows: https://youtu.be/DHCuvMfGLSU Modern Windows Kernel Exploitation: https://youtu.be/nauAlHXrkIk Linux Heap Exploitation: https://youtu.be/dMDoC9DlVzA Modern Binary/Patch Diffing: https://youtu.be/8jVOvPG4TjA Crypto and Blockchain Hacks: https://youtu.be/y5JogTgpp-s My apologies for some of the technical issues in this interview. Zoom is a nightmare :( // MENU // 00:00 - Coming up 00:53 - Stephen Sims introduction & Sans course 03:28 - Stephen's YouTube channel // Off By One Security 07:56 - Growing up with computers 08:57 - Getting involved with Sans courses // Impressed by instructors 09:52 - "The Golden Age of Hacking" // Bill Gates changed the game 15:44 - Making money from Zero-Days // Ethical and Unethical methods, zerodium.com & safety tips 32:56 - How to get started 46:53 - Opportunities in Crypto 50:26 - Windows vs. iOS vs. Linux 53:47 - Which programming language to start with 56:22 - Recommended Sans courses 01:02:04 - Recommended CTF programs & events 01:04:06 - Recommended books 01:08:23 - The Vergilius project 01:10:25 - Connect with Stephen Sims 01:12:24 - Conclusion // Stephen's Social // Twitter: https://twitter.com/Steph3nSims YouTube Live: https://www.youtube.com/@OffByOneSecu... YouTube videos: https://www.youtube.com/@OffByOneSecu... E-mail: Stephen(at)deadlisting.com // Stephen's courses // SANS Course sans.org. https://www.sans.org/cyber-security-c... - Advanced exploit development for penetration testers course - Advanced penetration testing, exploit writing, and ethical hacking (GXPN) - ARM Exploit Development // Books discussed // Grey Hat Hacking: https://amzn.to/3B1FeIK Hacking: The art of Exploitation: https://amzn.to/3Us9Uts The Shellcoder's Handbook: https://amzn.to/3VqUEhY Linkers & Loaders: https://amzn.to/3itqtbe // Websites discussed // Zerodium: https://zerodium.com/ Corelan Cybersecurity Research: https://www.corelan.be/ Fishshell: https://fishshell.com/ Vergilius Project: https://www.vergiliusproject.com/ // David's Social // Discord: https://discord.gg/davidbombal Twitter: https://www.twitter.com/davidbombal Instagram: https://www.instagram.com/davidbombal LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/davidbombal Facebook: https://www.facebook.com/davidbombal.co TikTok: http://tiktok.com/@davidbombal YouTube Main Channel: https://www.youtube.com/davidbombal YouTube Tech Channel: https://youtube.com/channel/UCZTIRrEN... YouTube Clips Channel: https://www.youtube.com/channel/UCbY5... YouTube Shorts Channel: https://www.youtube.com/channel/UCEyC... Apple Podcast: https://davidbombal.wiki/applepodcast Spotify Podcast: https://open.spotify.com/show/3f6k6gE... apple ios android samsung exploit exploit development windows linux exploits zero days zero day 0day 1day hack hacking hacker windows kernel windows kernel exploit linux heap linux heap exploit reverse engineering reverse engineer reverse exploit red team red teaming binary diff binary diffing #android #ios #linux

Ingvar Björkeson, översättaren av klassiska verk av Dante, Vergilius och Homeros avled i våras. Hör den enda intervjun med honom i Sveriges Radios arkiv, ur Lyrikmagasinet med Jan Olof Ullén 1988. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ingvar Björkeson hade ett förflutet i resebranschen och framträdde sällan i offentligheten. Det var ju så mycket kvar att översätta. Han uppväckte våra våra andliga förfäder från de döda, sa OBS-redaktören Olof Åkerlund sin runa över Björkesons gärning.Och på OBS:s hemsida finns också ett längre avsnitt ur intervjun i Lyrikmagasinet.

Översättaren Ingvar Björkeson (19272022) var känd för att leva tillbakadraget och att så gott som aldrig ge intervjuer. Detta är ett undantag. Björkeson översatte en mängd av litteraturhistoriens viktigaste verk till svenska. Från Homeros, Vergilius och Dante till Baudelaire och modern italiensk poesi. Han var också känd för att hålla sig långt från rampljuset och gav mycket få intervjuer. Ett undantag var i Sveriges radios Lyrikmagasinet, där han diskuterade Vergilius och Albino Pierro 1988. Här under finns länkar till essäer som kretsar kring verk som Björkeson tolkat.

Med anledning av översättaren Ingvar Björkesons bortgång publicerar vi en krönika av OBS producent Olof Åkerlund. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För att kunna föra samtal om vad det på djupet innebär att vara människa behövs tillgång till äldre litteratur. Den som de som kommit före oss tänkt, känt och skrivit med och emot. Klassiska verk spelar för kulturer en roll som kan liknas vid den föräldrar och andra släktingar spelar i en enskild människas liv. Och precis som i fallet med familjen så är det långt ifrån alltid den uppenbara och kända påverkan som är den viktigaste. Man kan växa upp utan pappa och utan att ha läst Platon, det betyder inte att det okända inte verkar i en. På större språk finns ofta konkurrerande översättningar av de största klassikerna, men i ett litet land fyller översättarna en funktion som närmast är att betrakta som existentiell. Det är inte ett småtrevligt pynt att vi har Homeros, Vergilius  eller Dante att tillgå i modern svensk tolkning, det är helt nödvändigt för att få något slags fäste. Gemensamt för dessa tre är att de alla är översatta av Ingvar Björkeson, en av få människor som genuint gjort sig förtjänt av etiketten kulturbärare. Baudelaire, Petrarca, Hesiodos och John Milton är några namn som kan läggas till hans digra verkslista. Sent i november får jag höra att Björkeson avlidit redan i våras, 94 år gammal. Passande nog på Världsbokdagen den 23 april. Det skedde som ni förstår  lite i skymundan vilket är på samma gång orimligt och följdriktigt. Likt stommen i ett hus, var denna bärande del i vår kultur så gott som osynlig i offentligheten. Lovorden och priserna har förvisso varit många. Vilket ju inte betyder att det saknas sådant som går att ifrågasätta. Hans Pindarostolkning fick en hård akademisk granskning, men jag kan sörja att vi inte i högre grad förmådde ge vår kanske viktigaste översättare den högsta äran: En genomgripande och nyfiken översättningskritik varje gång han överförde ett nytt mästerverk till svenska. Att översätta från antika språk är ju också att översätta en värld, som både är kusligt lik och oändligt främmande från vår egen. Det är i djup mening Björkeson/Homeros vi läser när vi läser Iliaden.Under senare år var han främst upptagen av att ge latinska klassiker ett nytt liv. Och han har för lång tid försett oss med läsbara och i delar mycket vackra tolkningar av verk som Ovidius Metamorfoser och Lucretius Om tingens natur. Den sistnämnda är på många sätt en metafor för allt som sagts här. Denna existentiella atomlära på vers från vår tideräknings början var länge bortglömd innan den hittades 1417 och på omvägar kom Lucretius att påverka den vetenskapliga revolutionen och upplysningen samt, kan man argumentera för, sätta spår i den amerikanska konstitutionen. Kort sagt: Sättet vi tänker och förstår världen på. Det är stora ord, men i Sverige skulle vi faktiskt kunna säga något liknande om Ingvar Björkesons gärning. Olof Åkerlund, producent för OBSTio klassiker översatta av Ingvar BjörkesonDante Alighieri: Den gudomliga komedinCharles Baudelaire: Det ondas blommorVergilius: AeneidenHomeros: OdysséenHomeros: IliadenTitus Lucretius Carus: Om tingens naturHesiodos: TheogoninApollonios Rhodios: ArgonautikaJohn Milton: Det förlorade paradisetOvidius: Metamorfoser

Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade diktsamlingar. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar över tomheten i T S Eliots "The Waste land". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Da-da-da.Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn skrivit följande ord: Da-da-da = damyata datta dayadhvam.Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna lyder: Åskmolnen dundrar: Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var barmhärtiga! Var medlidsamma!Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde landet, The Waste Land, i dess avslutande del Vad åskan sade.Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom: lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från lidande.Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så. Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att bli läst som uttryck för tidsandan: Diverse kritiker, sa han, har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer, och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt gnäll.Da-da-da.Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig följande råd: Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. Att låta sig förvillas av fenomenvärlden, säger Nâgârjuna på ett annat ställe, är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett spöke som han själv målat.Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva skapar, A heap of broken images, where the sun beats bilder, splittrade under solens tyngd, som den slutliga formuleringen i Det öde landet lyder.Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders och societetsflickor som åker kälke.April är grymmast av månader, lyder diktens första ord och skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera död.Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng, så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra över stora tidsrymder, första världskrigets och det första puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, vem kunde trott att döden gjort till stoft så många.I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger sig ha vandrat djupast i de dödas rike. Det är fortfarande de döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan medkänsla.Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet, men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på 300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att leva som om inte. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento? En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv i en dikt som helt består av rader och halva rader från Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den dubbelkönade Teiresias eller den blyge Tom Eliot.Da-da-da.Kristoffer Leandoer, författare LitteraturT S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932. Ngrjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström, 2011.Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester (red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land. Farrar, Straus and Giroux, 2015. 

Aeneiden från början till slut

De oudheid werkt door in populaire cultuur. Blockbusterfilms zitten niet alleen vol helden en goden, ze maken ook gebruik van de verteltradities van de Grieken. In deze aflevering verwonderen de Mediadoctoren zich over het epos. We doen dat met Koen Vacano, promovendus bij de opleiding Oudheidwetenschappen aan de Universiteit van Amsterdam.  We bespreken wat een vertelling episch maakt en hebben het natuurlijk over Homerus en Vergilius. Wat was de functie van dit soort vertellingen in de oudheid? En waarin komen de hedendaagse verhalen overeen? Vacano vertelt over zijn werkwijze in dit project en legt uit waarom dit onderzoek relevant is. Verwante afleveringen uit het archief:  Afl 47: Religie en populaire cultuur; Afl 57: Mannelijkheid; Afl 88: Populaire cultuur en de oudheid.

Church History Part 14 Amidst Times of Trouble Today we return to Europe and go back this week to the year 590 and to the work of Gregory the Great – such is his influence upon the Church and its history as well as being an supreme example of a Godly leader! At the time, the end of the 6th century, the Roman world is an utter mess. The city of Rome itself was in peril of extinction from floods, plagues and siege. The glories of the expanse of the Roman Empire were long gone since its collapse 300 years hence. But they were not totally forgotten. Many still dreamed of its revival, particular with the role of the Church at the centre. For a period of 6 months there was no central leader or Pope. What was happening in Rome, was symbolic of continental Europe. Europe itself was also seemingly on the path of destruction. What was to be the catalyst for change? It was, however unlikely, to be the Church. A new age of Christian Europe beckoned. Enter a man who was not comfortable leading but was thrust into the role of Pope – Gregory the Great - One of the great Latin Fathers of the church. Under his leadership, the church enlisted the help of monks to help win the barbarian masses to the Christian faith. Gregory also enabled the popery to provide a stable structure and influence over Roman and European affairs. He also led the church to embrace the spirituality and theology of that other great Latin Father of the church, Augustine. Because Gregory was not only able to exert an influence on the Church, but also in the political sphere, he was called ‘God's Consul'. A title he was uncomfortable with and preferred to be known as the servant of the servant of God. This was in stark contrast to the Bishop of Constantinople who repeatedly gave himself the grand title of “universal bishop.” While he may have eschewed such titles, Gregory did exert majestic oversight of the Church when the opportunities availed themselves. Under Gregory, monasticism flourished! No doubt because Gregory himself was a monk! Gregory, as we learnt earlier, was key in sending Augustine to the English peoples to re-establish the church. It should be noted that there were already Christians in this land.  Gregory we read from records and letters left to the church show that he was a great encourager! These two excerpts taken from Bede's “Ecclesiastical History of England” are good examples of this:  ‘"Gregory, the servant of the servants of God, to the servants of our Lord. Forasmuch as it had been better not to begin a good work, than to think of desisting from one which has been begun, it behoves you, my beloved sons, to fulfil with all diligence the good work, which, by the help of the Lord, you have undertaken. Let not, therefore, the toil of the journey, nor the tongues of evil-speaking men, discourage you; but with all earnestness and zeal perform, by God's guidance, that which you have set about; being assured, that great labour is followed by the greater glory of an eternal reward. When Augustine, your Superior, returns, whom we also constitute your abbot, humbly obey him in all things; knowing, that whatsoever you shall do by his direction, will, in all respects, be profitable to your souls.  Almighty God protect you with His grace, and grant that I may, in the heavenly country, see the fruits of your labour, inasmuch as, though I cannot labour with you, I shall partake in the joy of the reward, because I am willing to labour. God keep you in safety, my most beloved sons. Given the 23rd of July, in the fourteenth year of the reign of our most religious lord, Mauritius Tiberius Augustus, the thirteenth year after the consulship of our lord aforesaid, and the fourteenth indiction." We look now at a letter that Gregory wrote in the year 601 to the bishop of Aries, concerning Augustine :  "To his most reverend and holy brother and fellow bishop, Vergilius; Gregory, servant of the servants of God. With how much kindness brethren, coming of their own accord, are to be entertained, is shown by this, that they are for the most part invited for the sake of brotherly love. Therefore, if our common brother, Bishop Augustine, shall happen to come to you, let your love, as is becoming, receive him with so great kindness and affection, that it may refresh him by the benefit of its consolation and show to others how brotherly charity is to be cultivated.   And, since it often happens that those who are at a distance first learn from others the things that need correction, if he bring before you, my brother, any sins of bishops or others, do you, in conjunction with him, carefully inquire into the same, and show yourself so strict and earnest with regard to those things which offend God and provoke His wrath, that for the amendment of others, the punishment may fall upon the guilty, and the innocent may not suffer under false report. God keep you in safety, most reverend brother.   Given the 22nd day of June, in the nineteenth year of the reign of our most religious lord, Mauritius Tiberius Augustus, the eighteenth year after the consulship of our said lord, and the fourth indiction."  Many of us could learn from Gregory's humility, leadership and encouragement, even if we may disagree with some of his theology. That is one reason we as church need to look back at the history of the church. That's it for this time! Next time in our series HAHA, we will look again at Europe and the re-establishment of the church there! Tap or click here to download this as an audio mp3 file

Under de första åren av Augustus regeringstid skrev poeten Vergilius sitt episka diktverk Aeneiden. Verket inleds med den tragiska kärlekshistorien om Aeneas och Dido. Aeneas, som är Aeneidens huvudkaraktär, har flytt det brinnande Troja och drivs nu av ödet mot den italiska halvön. På vägen dit möter han Dido, drottningen av Karthago, och deras möte skulle komma att få konsekvenser bortom allas vildaste fantasier.

The Aeneid of Virgil, by Publius Vergilius Maro (70 - 19 BC). Translated by John Dryden (1631 - 1700). Part 2 (of 2).Advertising Inquiries: https://redcircle.com/brandsPrivacy & Opt-Out: https://redcircle.com/privacy

The Aeneid of Virgil, by Publius Vergilius Maro (70 - 19 BC). Translated by John Dryden (1631 - 1700). Part 1 (of 2).Advertising Inquiries: https://redcircle.com/brandsPrivacy & Opt-Out: https://redcircle.com/privacy

'Het internet is gemaakt voor drie dingen: klagen op Facebook-posts van HLN, de website van het Staatsblad en blote vrouwen.' Het is naar verluidt een quote van Vergilius, maar we vonden geen bron die dat kon bevestigen. Wat dat laatste betreft zat Vergie er wel boenk op: porno is big business, maar het heeft ook een donker kantje. Al zal het niet zo donker zijn als de bladzijde in de geschiedenis die de oorlog in Oekraïne vormt. Een strijd die je op sociale media op de eerste rij kan volgen - al is het ene kanaal daar al beter voor geschikt dan het andere. Welkom in Computer Club, een podcast door Frederik 'Freddy' De Bosschere & Thomas 'Smollie' Smolders. Met dank aan Sebastiaan Van den Branden & Toon De Pauw voor de technische hulp. Wekelijks bespreken we de actualiteit op vlak van technologie en gaan we op zoek naar interessante feiten en innovaties. Af en toe nodigen we zelfs een gast uit. Er zijn ook jingles. Meetup / docu-night bij onze vrienden van Teamleader: https://www.meetup.com/computerclub/events/284196717/ Word Vriend van de Show: https://vrienden.computerclub.online Nieuwsbrief: https://nieuwsbrief.computerclub.online Merchandise: https://computerclub.shop

İLAHİ KOMEDYA 9. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 5. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 3. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 2. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 1. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 6. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 7. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 8. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 4. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 10. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleriİlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder.İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır.Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır.Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 8. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 10. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 7. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 6. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 5. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 4. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 3. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 2. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 1. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

İLAHİ KOMEDYA 9. BÖLÜM(SON) Sesli Kitap-Dante Alighieri-Dünya Klasikleri İlâhî Komedya'nın (La Divina Commedia) orijinal adı Commedia olup Divina sıfatı ilk defa, konusu itibariyle ve uyandırdığı hayranlık dolayısıyla 1555 Venedik baskısında kullanılmıştır. Commedia ise aslında özel isim değil o dönemde sonu iyi biten (sevinçli) edebî çalışmaların genel adıdır (tragedia “acıklı” karşıtı). Dante mektuplarında eserinden “kutsal şiir” diye bahseder. İtalyanlar'ın en büyük şairleri ve dillerinin yaratıcısı saydıkları Dante Alighieri'nin, yazımına muhtemelen 1307 yılında başlayıp 1321'de ölümünden kısa bir süre önce tamamladığı İlâhî Komedya İtalyan edebiyatının ana kaynaklarından, Batı edebiyatının da önemli eserlerinden biridir ve Hıristiyanlığın en büyük şiiri kabul edilmektedir. Önceleri -genellikle minyatürlü- yazma nüshalarının elden ele dolaştığı eser matbaanın icadıyla en çok basılan metinler arasına girmiş ve çeşitli dillere çevrilerek asırlar boyu Avrupa'nın Kitâb-ı Mukaddes'ten sonra en fazla okunan kitapları arasında yer almıştır. Kitabı teşkil eden uzun manzume, otuz üçer şarkıdan (canto) meydana gelmiş onar bölümlü üç ilâhiden (cantica) ibarettir ve bir girişle birlikte şarkıların sayısı 100'e tamamlanmıştır. Her şarkı 130-140, şiirin tamamı ise 14.233 mısradır (Giriş ve Cehennem 4720, A‘râf 4755, Cennet 4758); on bir heceli olan mısralar kendi aralarında üçlü kafiyeli “üçlükler” halinde gruplandırılmıştır. Şairin üç sayısına özel bir değer vermesinin sebebi teslîs inancına olan bağlılığıdır. Eserin konusu Dante'nin, Papa VIII. Bonifazio tarafından günahların bağışlanma yılı ilân edilen 1300 yılının paskalya haftası boyunca bedenen yaptığını söylediği âhiret yolculuğudur. Şair, otuz beş yaşında iken 7 Nisan Perşembe'yi 8 Nisan Cuma'ya bağlayan kutsal gece sabaha karşı kendini, uyku sersemi olduğu için nasıl gittiğini bilemediği Kudüs yakınlarındaki karanlık bir ormanda bulur ve buradan Latin şairi ve Ortaçağ'da aklın sembolü sayılan Vergilius'un mihmandarlığında cehenneme iner; orayı gördükten sonra yine Vergilius'la birlikte a‘râfa geçip bir ara kendilerine katılan şair Statius'un refakatiyle burayı da gezer; ardından cennete ulaşarak genç yaşta ölen sevdiği kız Beatrice tarafından karşılanır ve cenneti meydana getiren dokuz kat gökte dolaştırılır; en sonunda da Hz. Meryem'in aracılığıyla arş-ı a‘lâda Allah'ın cemâlini müşahede etmek mazhariyetine nâil olur.

Cultuurhistorische podcast met centraal thema. Deze week vertellen Marc en Claire over poëzie! Markers: 03:48 Marc denkt aan zijn lang vervlogen jeugd en doet zijn vijfde middelbaar over met Vergilius erbij. 23:00 Claire voorspelt post-mortem de biografie van de heer Nostradamus. Facts en checks: # Winter en fact-checks are coming. 

Följ med på en vindlande färd ner i det trattformade Inferno som påverkat hela kulturhistorien. Dante och Vergilius kommer till den första kretsen, Limbo, där odöpta men anständiga hedningar hamnar. Men de ska också genom porten till underjorden och allra först den dunkla skogen. I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog 1321. Följ med ner i Dante Alighieris trattformade helvete från 1300-talet ur långdikten Den gudomliga komedin. Här finns korrupta påvar, bibliska personer, mytologiska gestalter och väldigt många plågade själar från Dantes hemstad Florens. Uppläsare: Sven Ahlström Medeltidsexpert: Erland Sellberg, professor emeritus i idéhistoria Musikaliskt arrangemang, sång och musik: Johanna Carell Seriens ledmotiv är skrivet av Fredrik Wadström, som också gjort den här serien.

Följ med på en vindlande färd ner i det trattformade Inferno som påverkat hela kulturhistorien. Det här är det första av tio avsnitt som följer Dante och hans ledsagare Vergilius genom helvetets nio kretsar i långdikten Den gudomliga komedin. Första delen i verket är förmodligen världshistoriens mest kända skildring av helvetet. I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog 1321. Följ med ner i Dante Alighieris trattformade helvete från 1300-talet. Här finns korrupta påvar, bibliska personer, mytologiska gestalter och väldigt många plågade själar från Dantes hemstad Florens. Uppläsare: Sven Ahlström Medeltidsexpert: Erland Sellberg, professor emeritus i idéhistoria Musikaliskt arrangemang, sång och musik: Johanna Carell Seriens ledmotiv är skrivet av Fredrik Wadström, som också gjort den här serien.

Knappt hann Johannes Öhman tillträda jobbet som chef för Dansens hus i Stockholm innan coronapandemin stängde alla scener. Nu är det dags att öppna igen och att planera för Stockholms nya dansscen. Vi är många som drömmer om att få bänka sig i en fullsatt salong igen och vara med i rummet där scenkonst verkligen händer. Bakom scenen finns förstås också de som har svårt att bärga sig. Bland annat Johannes Öhman, som vid sidan av jobbet på Dansens hus, håller på att öppna en ny dansscen i Stockholm, i ett samarbete med Dramaten. Vad vill han uppnå med den? Och hur kan ett och ett halvt års nedstängning påverka dansens som konstform? DANTES INFERNO EN HELVETSVANDRING I NIO DELAR Följ med P1 Kultur ner i helvetet i vår nya serie, där vi tillsammans med idéhistorikern Erland Sellberg och Vergilius förstås ska följa med Dante genom helvetets nio kretsar. I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog. Hans Divina comedia är ett av kulturhistoriens mest kända verk och en berättelse med många referenser även i nutid. I tio avsnitt sätter Fredrik Wadström och Erland Sellberg in berättelsen i samtidssammahang varvat med högläsning och specialskriven musik. En berättelse där allt bara blir värre efter hand. FÖRFATTAREN SJÓN OM CODEX 1962 Den isländske författaren Sjón, Sigurjón Birgir Sigurðsson, introducerades på svenska 1997 med boken Dina ögon såg mig. Den blev också den första delen i romantrilogin Codex 1962 som i vår kom på svenska. Trilogins andra bok Med skälvande tårar gavs ut i början av 2000-talet men sedan tog det nära 15 år innan Sjón sydde ihop säcken med sista romanen Jag är en sovande dörr. P1 Kultur blev nyfikna på hur allt började och ringde upp författaren för en intervju. OBS-ESSÄ OM FRIEDERIKE MAYRÖCKER I förra veckan gick en av Österrikes mest betydande poeter, Friederike Mayröcker. bort. I en essä från förra året beskriver Kristofer Folkhammar vad som gör hennes poesi oumbärlig för honom. Det handlar inte bara om uppseendeväckande gestaltning av åldrandet utan också om erotisk energi och behovet att har ordning på sina göranden och låtanden. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Estrid Holm

Over de zoete dromen van Vergilius en zijn vloerverwarming. En de angstdroom van Jezus.

Kültür & Tarih Sohbetleri: Vergilius ve Aeneis Konuk - İsmail Gezgin by Medyascope

Francesco Petrarca (1304–1374) är litteraturhistoriskt ihågkommen för sina på italienska skrivna dikter om Laura men var först och främst samlare och utgivare av antik litteratur, resenär och lärd författare av på latin skrivna verk som kunde heta Om livet i ensamhet, Om världsföraktet eller Om ryktbara män. Ytterst fascinerande är hans omfattande produktion av brev, inte sällan ställda till adressater döda sedan 1000 år eller mera, adressater som Cicero eller Vergilius. Petrarca var född i Arezzo som son till en landsflyktig florentinare och uppväxt i Avignon, som han gärna refererar till som ”min avskyvärda hemstad” eller ”detta helvete på jorden”. Anders Bergman, förläggare på bokförlaget Natur och kultur och författare till böcker om Petrarca och renässanshumanism, samtalar med Peter Luthersson.

Reisleidster Jessy neemt u verder mee in het verhaal van de Trojaanse held Aeneas, beschreven voor Vergilius. U hoort over zijn reis naar 'Hesperia', oftewel Italië, en de stichting van Rome, dat het 'nieuwe Troje' moest worden.

Reisleidster Jessy vertelt u het verhaal van de Trojaanse held Aeneas. Vergilius beschreef de reis van Aeneas in zijn twaalf boeken, waarmee hij het verleden, het heden en de toekomst van Rome met elkaar verbond.

Under åtminstone 1 800 år behöll Vergilius en framträdande ställning i skolundervisningen i Romarriket och i de europeiska stater som så småningom växte fram. Det är eposet Aeneiden som generation efter generation har fått förundras över, en saga om Roms tillkomst, om hur den heroiske Aeneas slipper ut ur det brinnande Troja och efter åtskilliga äventyr når och lägger under sig den plats där världens mäktigaste stad ska uppstå. Marianne Wifstrand Schiebe, docent vid Uppsala universitet och Sveriges främsta expert på Vergilius diktning och inflytande, samtalar med Peter Luthersson.

Han skrev dikter om lantbruk, loppor och biodling – och så en av världslitteraturens absoluta klassiker. Vergilius, eller Publius Vergilius Maro, (70-19 f. Kr.) har kallats det romerska rikets nationalpoet. Själv tycks han ha trivts allra bäst på landsbygden, långt ifrån den bullrande storstaden. Vilket är Vergilius viktigaste bidrag till litteraturhistorien? Vad utmärker hans stil? Vad handlar storverket Aeneiden om? Hur praktiskt användbar är egentligen hans lantbrukspoesi? Och varför har just Vergilius verk lånat sig så väl till spådomsläsningar? Veckans gäster är Moa Ekbom och Anders Cullhed. Moa Ekbom är universitetslektor i latin och programkoordinator för Liberal arts-programmet vid Göteborgs universitet. Hon disputerade 2014 vid Uppsala universitet på en avhandling om Sortes Vergilianae, en spådomskonst som utgick från Vergilius verk. Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, bland annat specialiserad på senantik litteratur, och mångårig litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Avsnittet publicerades ursprungligen i februari 2017. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

Yli 2000 vuotta sitten vaikuttanut roomalaisrunoilija kirjoitti maajussien ylistyslaulun, jota siteerataan yhä tänä päivänä. Vergiliuksen Georgica on julkaistu ensimmäistä kertaa suomeksi runomitassa. Teoksessa roomalaisrunoilija kuvaa maanviljelyä seikkaperäisesti ilmaisuilla, jotka hakevat vertaistaan. Keskustelemassa latinisti Maija-Leena Kallela ja historioitsija Marja-Leena Hänninen. Jakke Holvas juontaa.

Over "de God die rust brengt" van Vergilius en de onrust van Jezus, en welke lastige vraag dat aan ons stelt.

Boccaccios "Decamerone" får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan Coronaepidemin bröt ut vintern 2020 satt jag med en grupp vänner och diskuterade vad som skulle bli kvar av vår kultur vid en världsomspännande katastrof. Vi pratade om hur man planerar att gömma konst, historiska föremål och andra artefakter i väldiga bergrum. Och vi diskuterade givetvis hur stora problemen skulle bli kring tolkningsfrågor, värderingen av verk och så vidare. Hur många kvinnor respektive män? Vilka kulturformer skulle prioriteras? Vilka hänsyn till så kallad representativitet kommer att tas i ett skarpt läge? Bortsett från exakt vilka verk som skulle bevaras kom vi överens om att det viktigaste, det som överlever alla civilisationers sammanbrott, är berättelserna. De historier vi roar varandra med, de som förmedlar minnet av historiska, personliga, komiska och tragiska händelser, både sanna och mytiska, skulle vi, helt utan annan teknisk utrustning, bära med oss vart vi än tvingas vandra. Och över dem kan ingen bestämma: de som väcker genklang, som är viktiga för oss, kommer att föras vidare, medan de andra glöms bort. Den klassiska skildringen av hur en grupp vänner drar sig undan världens sönderfall för att i trygg avskildhet fördriva dagarna med berättande är Giovanni Boccaccios "Decamerone", en av de självklara stora litterära klassikerna. Året är 1348, Florens härjas av pesten, döden är överallt, omväxlande med paniskt festande. Samhället har praktiskt taget kollapsat, då sju unga kvinnor träffas i en kyrka och bestämmer sig för att dra sig undan till en lantvilla för att njuta av lugnet, naturen och varandras umgänge. De bjuder också med tre unga män, som lämpligt nog råkar komma in i kyrkan. Så fördriver dessa tio vänner tio dagar med tio historier var, vilket gett oss hundra noveller. Pesten slog sönder det medeltida Europa. Givetvis var det en katastrof för alla som genomlevde den. Särskilt Italien, som inte var någon enad nation vid den tiden, men där de flesta av Europas rikaste stater och städer låg, drabbades. Feodalismen gick under i pesten. De gamla adelsfamiljerna miste inte bara sina lantarbetare utan många förlorade även egendomarna, till de nyrika som ägnade sig åt handel och bankväsende. Sådana som familjen Medici. Kyrkans makt minskade också. Allt detta beredde vägen för en ny tro på människan, nya rikedomar och faktiskt själva renässansen. Boccaccio beskriver denna öppning i tiden, då människan träder in på scenen i helfigur. "Decamerone" ger en direkt bild av vardagslivet i 1300-talets Toscana. I en tid då litteraturen dominerades av helgonlegender, riddarromaner och höviska diktverk, samt då man gärna använde klassiska förebilder och varierade välbekanta historier valde Boccaccio att skriva rakt av, på folkspråket, om sin egen samtid, i noveller fulla av social kritik, bedrägerier, många berättelser om fräcka präster och inte så lite sexuella äventyr, där inte minst historierna om listiga kvinnor som lurar sina makar för att kunna ligga med sina älskare är framträdande. De många kyrkliga dignitärerna i Decamerone är löjeväckande figurer som inte har mer makt över andra än över sig själva. Och sin egen kåthet och girighet behärskar de inte alls. Ingen av berättelserna skildrar de yttersta tingen eller hur någon högre makt ska döma oss för våra synder, utan enbart människor i relation till andra människor. Nya konstformer skapas genom kanoniseringen av låga konstformer, skrev den den ryske litteraturforskaren och Viktor Sjklovskij 1923. Det är lätt att inse att han har rätt, om man gör en snabb översikt över historien. Etablerad konst stelnar alltid förr eller senare och tappar den vitalitet som krävs, åtminstone i vår europeiska tradition, för att den ska vara angelägen för såväl folk som furstar. Och impulserna till nyskapande kommer inte sällan från det folkliga. Decamerone är ett tydligt exempel: en samling berättelser utan högre syfte än att underhålla, lagda i munnen på kvinnor, som talar fritt om sex och synd och falska präster. Decamerone må vara författad av en man, men det är kvinnornas bok. Visst hade Boccaccio litterära förebilder, men inte den högstämde Vergilius som hans äldre kollega Dante utsåg till sin guide genom inferno och vars Aeneid han ville överträffa med sin gudomliga komedi. Utan Apuleius, en prosaförfattare som var verksam på 100-talet e Kr och vars skabrösa roman Den gyllene åsnan skildrar allt tänkbart snusk och sex och groteskerier i form av berättelser infogade i en ramhandling. Där Boccaccios ramhandling utgörs av de unga vännernas stilla samvaro skildrar Apulejus hur huvudpersonen flänger runt förvandlad till åsna. Men det låga, det folkliga, har verken gemensamt. Totalt tre av de hundra novellerna i Decamerone går tillbaka på antika förebilder, två på Apuleius, och en på den lika folkligt burleska Satyricon, av den romerske författaren Petronius. En pandemi tvingar oss alla att ta nya hänsyn. Några drar sig tillbaka tillsammans, i självvald karantän, precis som de unga kvinnorna och männen i Florens 1348. Liksom till exempel somliga parisare i mars 2020 försökte ta sig till sina landställen, för att vaka ut karantänen på behörigt avstånd från storstadens hotande kaos. Men vad sysslar isolerade ungdomar med i vår högteknologiska tid? Och vilka är de konstformer som kommer att kanoniseras framöver? Den folkliga kreativiteten och berättelserna sprids mest via sociala medier i form av Tiktok-videor, memer och så vidare idag. Dessa tekniska möjligheter och inte minst de former de ger upphov till påverkar naturligtvis även litteraturen och konsten. Exempelvis finns det något fascinerande i memens form, där samma bild åtföljs av olika texter, och därmed får helt olika innebörd, fast hela tiden i ett sammanhang som skapas av memernas relation till varandra i nåt slags oändlig kedja av kollektiva associationer. Eller för den delen de omfattande sammanställningar av Tiktok- och vinevideor, superkorta filmsnuttar som ofta innehåller bisarra skämt, satir, rena slapsticken och variationer på teman, som är både självkommenterande och utåtriktade i närmast oändliga loopar. Viktor Sjklovskij skrev i anslutning till det tidigare citerade, att Konsten är, innerst inne, ironisk och destruktiv. Han uttryckte detta mitt i det kaos som följde åren efter den ryska revolutionen, då han mot alla odds envist arbetade vidare med sina litterära projekt, medan världen föll samman runt omkring honom. Men även om han påverkades av sin samtids katastrofala händelser hade han rätt i att konsten inte bara kan vara uppbygglig, tam, snäll och trösterik, inte om den ska vara verkligt angelägen för oss människor i vår osäkra tillvaro. Sex, maktmissbruk, lustiga sammanträffanden och bedrägerier, där den svagare sätter dit den starkare, roade oss i lika mycket i antikens Rom och medeltidens Florens som i vår samtid. Epidemier, pandemier och andra katastrofer kommer och går. Mänskligheten har hittills trots allt klarat sig. Och våra berättelser med oss. Torbjörn Elensky, författare

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019. I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: Men hon är ju inte intellektuell. I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. Vegetarianismen är en feminism, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: Animals are part of the working class. Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem. Lantbruksdjuren i min närmiljö är priviligierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, humana djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, skapelsens krona. Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt Pigs som börjar Us all on sore cement was we, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: Oss alla på rå cement var vi och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande Us all fuckers then och gudagiven gegga, som Björck benämner den god-shit Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays Pigs eller romaner som Marlen Haushofers Väggen vars långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle denna ökade empati i så fall kunna leda till? Det finns ett utopiskt drag i mycket av den djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns- eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och nykomling i en hästflock brukar delegeras. Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som spökar? I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på hierarkin gud människa djur ägnar Björck ett intressant kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår Björck termen kairotisk, från grekiskans kairos, som syftar på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en nödvändig mänsklig strategi en dos vegeterande slow living för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår död. Det är förstås bekymmersamt att relationen människa djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som människan har något att lära av djuren mindfulness och getyoga till exempel men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att lära för en ungtjur eller kviga hur man letar mat, bökar bland rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av att vara fri. Jagad, men fri. Lars Hermansson, författare och kritiker Litteratur Amelie Björck: Zooësis kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.

Klimatkrisen dyker just nu ofta upp som ett tema i konsten. Vid sidan av några bra exempel inte sällan med pekpinnar och reklamliknande budskap. Dessutom: Möt Helene Billgren, aktuell med stor utställning i höst. Klimatfrågan dyker  inte oväntat  ofta upp i konsten just nu. Härom veckan öppnade två utställningar med människans relation till naturen som centralt tema  Sensing nature from within på Moderna museet i Malmö och The Nonhuman animal på Uppsala konstmuseum. Men vad blir konstens uppgift i klimatkrisen? Och hur bra konst blir det? Allt för ofta pekpinnar och propaganda, snarare än bra konst, menar vår konstkritiker Mårten Arndtzén. Från och med fredag fyller konstnären Helene Billgren hela Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm med teckningar och målningar från 80-talet och fram till idag, i en sammanfattande utställning med titeln faran är över. Reportage av Katarina Wikars som fick följa med till Helene Billgrens ateljé. I dagens essä från OBS reflekterar Dan Jönsson över våra djupa koppling till jorden. Och likt Dante, på sin resa genom underjorden, tar han den romerske diktaren Vergilius till hjälp. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Vergilius "Georgica" är en cirka 2050 år gammal guide till att bruka jorden. Dan Jönsson använder den för att utforska vår djupa relation till marken vi går på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En bekant till mig brukar säga att det är nyttigt att få i sig lite jord ibland. Det ska vara bra för metabolismen och dessutom är det ju en känd sak att gravida kvinnor ofta blir sugna på just att äta jord. Faktum är att jag tror det finns ett djupare skäl till det där suget, något som inte bara har att göra med att kroppen signalerar brist på vissa mineraler utan bottnar i något långt mer primitivt, en urdrift. Njutningen i att ligga och rensa en rabatt eller ett trädgårdsland handlar ju bara delvis om att skapa ordning bland perenner och köksväxter den består minst lika mycket i att släppa på den inpiskade rädslan för att smutsa ner sig, få känna leran kladda mellan fingrarna, jorden tränga in under naglarna och skiten torka in i hudens porer. Jag tänker att vad det i grunden handlar om är att överskrida den där gränsen som vi kommit överens om separerar kropp och värld, på nytt bli det lilla barnet som man var en gång, när gränsen fortfarande inte existerade, eller rättare sagt, när den var obegriplig, och man smakade på och körde fingrarna i allt. För att förstå. Men förstå vad? Den romerske poeten Vergilius undrar i sin lärodikt om jordbruket, Georgica: Säg, varför/ skyr vi de mödor det innebär att plantera och odla? Frågan ställs lite ut i det blå, mitt i ett prydligt redovisande avsnitt om skogsbruk och fruktodling, som om Vergilius plötsligt stannat upp i präntandet, kanske distraherad av en fluga, och kastat en blick genom fönstret när det slagit honom att detta arbete han beskriver i vår civilisation är något vi i själva verket helst vill undslippa och komma bort från fast vi sällan erkänner det, ens för oss själva. Och mycket riktigt, redan i nästa strof är han tillbaka i arbetsetiken, lägger ut texten om de vilda trädens nyttofunktioner, beskriver hur man tar tillvara ved och byggmaterial från stormfällen. Jag får ett intryck av vad som i psykoanalysen brukar kallas sublimering: den präktiga arbetsbeskrivningen som undanmanöver, runt ett tomrum, en avgrund, av mörka, ociviliserade begär. Eller kanske en urskräck. När jag ligger där med fingrarna i myllan kommer jag att tänka på en hemsk passage i David Grossmans roman På flykt från ett sorgebud där Avram, en av huvudpersonerna minns hur han under sin krigsfångenskap en gång tvingades utstå en tortyr som innebar att bli begravd levande. Grossman beskriver proceduren i detalj: den hårda stöten av en jordkoka som träffar honom mitt i ansiktet, svedan i ögonen, jordsmulorna som snabbt rinner ner bakom öronen därefter den förlamande dödsångesten, en ring av kall skräck slöt sig runt hans hjärta, skriver Grossman och fortsätter den minutiösa beskrivningen; munnen stängdes för att hålla jorden ute, och munnen slets upp för att andas jord, och halsen är jord och lungorna jord och tårna sträcks för att andas in och ögonen tränger ut ur sina hålor Åkern, graven. Mellan två sår i marken utspelar sig den civiliserade människans liv. Åkern och graven: jorden lånar oss av sin livskraft i utbyte mot att en gång få sluka och smälta oss. Det kan låta som ett hårt och grymt kontrakt men utan det skulle civilisationen och kulturen inte vara möjlig. I Georgica förklarar Vergilius hur bonden ska gå tillväga för att pröva om hans jord är lämpad för en viss gröda nämligen genom att knåda och smaka på den: jord som inte går att odla säd i är omisskännlig, skriver han: den är besk, och alla som provar/ skall med en äcklad grimas förvrida strax sina munnar. Mer än tvåtusen år har gått sedan dess, men när jag läser de raderna ser jag Vergilius bonde för mig alldeles livs levande, där han står med jord på tungan och grimaserar. Jag har svårt att tänka mig en mänskligare scen, något som skarpare får människan att avteckna sig mot sina grundvillkor: mitt i kretsloppet, mitt i livets grymma cirkel. Och människan vore väl inte människa om hon inte genom hela sin historia hade försökt överlista jorden. Bryta cirkeln. Från mitten på 1800-talet, när jordbruket började mekaniseras, har de genomsnittliga skördarna i den rika världen tiodubblats, samtidigt som arbetsinsatsen per hektar har minskat till ungefär en trettiondel från 150 timmar till 5. Säga vad man vill: det är en makalös utveckling, som har fört med sig att där nio tiondelar av Sveriges befolkning arbetade i jordbruket i slutet på 1800-talet, är den siffran idag nere på några enstaka procent. Nästan ingenting av det vi idag förstår som det moderna livet av materiell trygghet och välfärd, men också av politisk frihet och ökad jämlikhet hade varit möjligt utan den. I den meningen är cirkeln faktiskt bruten. Men i och med det har vi istället påbörjat en ny. No man made the land, skrev John Stuart Mill; det stämmer inte längre. Ingen annan naturkraft förflyttar idag så mycket jord-, sand- och stenmassor som människan. Redan Karl Marx talade om bortschackrandet av jorden: tendensen att den levande jorden blir en ekonomisk resurs, att biologins processer begreppsmässigt blandas ihop med kapitalismens vinstprinciper. Näring som näring gröda blir detsamma som avkastning, något som skapar föreställningen om en tillväxt utan gräns. Idag börjar vi se vart den har lett oss. Den så kallade Overshoot Day, dagen när jordens resurser för året anses förbrukade, firas numera i slutet av juli. Ännu så sent som på sjuttiotalet inföll den i mellandagarna mellan jul och nyår; hela vår ekologiska skuld har alltså byggts upp på bara något halvsekel. Och jorden svarar på människans kontraktsbrott läcker tungmetaller, vägrar låta haven absorbera våra plastsopor, får öknarna att sprida sig och insekterna att försvinna. Av allt detta anade förstås Vergilius ingenting. Men även i Georgica, som i mycket annan antik litteratur, hörs alltså en underton av civilisationskritik. Subtil, men distinkt. Precis som i den bibliska historien, där odlandets vedermödor drabbar människan som Herrens straff för syndafallet, lever genom den klassiska kulturen myten om Guldåldern, ett fjärran förflutet när människorna under Saturnus milda regim levde i harmoni med sin omvärld och arbetet på fälten inte förde till ödeläggelse och krig. Som Vergilius skriver: ingen/ hade då ännu hört trumpeter mana till drabbning/ ingen dånet från hårda städ när man hamrade svärden. Någonstans i vårt undermedvetna bär vi på det gemensamma minnet av Paradiset, Guldåldern. Kan det vara därför, kanske, som vi skyr odlandets mödor? Så onödigt, egentligen. Även om dagens jordbruk bara var hälften så effektivt det vill säga, om det var helt och hållet ekologiskt så hade den saturniska guldåldern kunnat vara återinförd för länge sedan. Istället sprider sig öknarna. Jag tror det är det här vi måste förstå, om en annan och bättre civilisation ska vara möjlig: den brutna cirkeln är en illusion, vår ekologiska skuld är inget annat än en gigantisk ekonomisk bubbla, alla bubblors moder, som när den brister kommer att låta kontraktet slå igen om oss med full kraft. Som filosofen Martin Heidegger undrade: Finns jorden i vårt huvud? Eller är jorden något vi står på? Att svara på den frågan är att, konkret, ta ställning. Prova hur det känns när man rör vid marken. Kanske rentav se till att få lite jord i munnen då och då. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Vergilius: Georgica. Tolkad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

Vad är bildning? Handlar bildning om att kunna recitera Vergilius utantill på latin – eller om att fatta kloka beslut i sin vardag? Är hantverkskunnande och populärkulturella nördkunskaper helt uteslutet från bildningsbegreppet? Var kommer egentligen begreppet ifrån och varför är det fortfarande så laddat? Bildningspodden firar 100 avsnitt med ett spränglärt samtal om bildning. Avsnittet spelades in live inför publik på Kulturhuset i Stockholm. Gäster är Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, Anders Burman, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, Ruhi Tyson, lektor i pedagogik vid Stockholms universitet, Carina Burman, författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. Samtalsledare och redaktör: Magnus Bremmer 

Ljudproduktion och klippning: Christine Ericsdotter Nordgren, Språkstudion.

Podda med könet är tillbaka och pratar om Europas mesta versepos Aeneiden. Det är omöjligt att dryfta Vergilius dikt om Roms grundande utan att fråga sig hur en sund pardynamik egentligen ser ut. Var det egentligen bättre på medeltiden? Efter 1100-talet swooshar vi rätt in i samtiden med en genomgång av Europas prinsgemåler, och de olika sätt de valt att navigera sina kärleksrelationer med en politiskt starkare kvinna, från Herr Chris O'Neill till prins Philip. P.S. bilden föreställer oss som Dido och hennes syster Anna (en dålig rådgivare).

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Är det ens försvarbart att stirra dikten i naveln när världen brinner där utanför? Litteraturkritikern Annina Rabe dyker ner i några samlingar där poesin handlar om poesin. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här med att cykla har ni tänkt på hur omöjligt det borde vara? Hur kan man sitta på en konstruktion bestående av två jättesmala hjul, som håller balansen enbart på grund av våra små och nästintill omedvetna rörelser? Börjar man tänka för mycket på det orimliga i själva cyklandet finns risken att man förlorar hela den avancerade balansakten och åker i backen. Vissa saker måste helt enkelt utföras i ett delvis omedvetet tillstånd, med en märklig övertro på vår egen förmåga. För gjorde vi inte så, vore dessa saker inte möjliga. En sådan omöjlighet är poesin. I högre grad än prosan, tror jag att den blir till i stunder av bortvändhet, avstängdhet. Annars skulle dikten inte kunna leva med sig själv och sina anspråk. Jag har tänkt en hel del på cyklingen, på de där omöjliga balansakterna i livet, när jag har läst tre av den senaste tidens mest egensinniga och intressanta svenska diktsamlingar. Det är Gunnar D Hanssons Tapeshavet, Marie Lundquists Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det och Malte Perssons Till dikten. De har alla en sak gemensamt: de förhåller sig till dikten som ett subjekt i sin egen rätt. Vi pratar alltså om en dikt som diskuterar dikten, det som inom litteraturvetenskapen kallas för metapoesi. Den handlar om hur dikten blir till, vad den är och gör, och sist men kanske inte minst: vad den har för förhållande till sin upphovsperson. För poesin, i alla fall i de här tre diktsamlingarna, framstår inte alls som om den nödvändigtvis är avhängig av den som har skrivit den. Gunnar D Hansson skriver: Den dubbla rösten, den första och den andra rösten. Kanske är detta lyrikens ursituation. Lyriken uppkommer ur en speciell dualism, det kluvna jaget mellan den dödliga poeten och den autonoma texten. Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir Metapoesi är en benämning som dykt upp under de senaste hundra åren, men tilltaget att dikta om dikten är betydligt äldre. Antikforskaren och poeten Jesper Svenbro, en av dem som både i egna dikter och i essäistik ägnat sig mest åt denna litteraturform, har forskat fram metapoetiska inslag redan hos ett antal antika författare som Sapfo, Pindaros, Vergilius och Platon. Hans essäsamling Fjärilslära från 2002 är ett vällustigt och lekfullt detektivarbete genom litteraturhistorien, där vi får veta hur det finns samband mellan makrillen och Homeros, och där ett av Sapfos mest berömda diktfragment, Gudars like, i stället för en förtvivlad kärleksdikt blir en allegori över skriftens kraftfulla verkningar. En annan storhetstid för metapoesin var den nyenkla poesiepoken under 1960-talets början. Och nu alltså igen; i nya diktsamlingar av tre tongivande poeter i olika generationer. Man skulle kunna säga att deras respektive metapoetiska ingångar är ungefär så här: Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir. Hos Malte Persson möter vi först dikten i en inramning som kan läsas både som en erinran om en skapelseberättelse och som ett postapokalyptiskt tillstånd. Den första dikten i samlingen, Fanns poesin är vemodig, men antyder också något om poesins kraft och överlevnadsförmåga: En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker upp ibland när vindar röjs och åkrar plöjs och får förklaras av experter. Den anrikas i näringskedjan och gör folk och havsörnar anemiska och drömska utan att de anar varför. Poesin hos Malte Persson är en hel massa saker. Den är lekfull, gäckande och egensinnig, den är överallt, den låter sig inte stoppas. Den tar alla tänkbara skepnader. Den är ett intyg, ett plyschdjur, ett anagram, en liten trasa och ett dåligt raggningsförsök. Men oavsett vad har den alltid huvudrollen. Poeten, i den mån han ens nämns, är en perifer figur, inte ens alltid vän med poesin eller bra för den. Malte Persson skriver: Finns det en fiende? Ja, jag är fienden ett monster, till hälften text, till hälften människa. I Marie Lundquists till formen sparsmakade men till innehållet explosiva samling Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det är texten inte längre hälften människa den har tagit över helt. Lundquists dikt är sinnlig och kroppslig, mörk till naturen och inte alltid snäll. Men framför allt är den inte i behov av några poeter. Snarare bör dikten bevaras från poeternas påträngande omsorger, säger till exempel raderna Dikten lägger sitt svarta flor över orden/för att skydda dem från poeterna. Dikten stiger upp ur sin egen avbildning, utropar den triumfatoriskt vid ett annat tillfälle, men uppgiften den har är inte lätt: Dikten bär tillbaka gråten/till den plats där den uppstod. Balansakten mellan dikt och diktare påminner inte så lite om cyklingen jag pratade om för en stund sen. För hur är det ens möjligt att skapa dikt, att omfatta dikt utan att poeten lyfts bort från dikten? Om något är gemensamt för alla tre diktsamlingarna förutom den stillsamma humorn - så är det tron på dikten som något utomvärldsligt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Är det denna tro som driver dessa författare att skriva metapoesi i en tid när så mycket övrig poesi är realistiskt förankrad, när litteraturen är mer politisk än på länge? Finns någon mening med metapoesi? Är det ens försvarbart sitta och stirra dikten i naveln när världen brinner utanför? Det är lätt att tro att metadikten är en angelägenhet för litteraturvetare som kan sitta och skrocka förtjust åt varenda litterär referens, varenda ömsint språklig avvikelse. Men samtiden och samhället saknas inte hos någon av de tre författarna. Själv är jag av uppfattningen att metapoesin behövs extra mycket idag. Att vi behöver påminnas om litteraturens storhet i sin egen rätt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Metapoesin omnämns gärna som introvert och beskylls ibland för att fly undan allvaret. Då har man, tänker jag, en förenklad syn på vad allvar är. Metadiktens uppgift är att ta oss fram till det som egentligen för stort för att greppa. De tre samlingarna kan var och en på sitt sätt läsas som ett försvarstal för dikt vars främsta syfte är att få oss att se saker vi inte annars skulle sett. Gunnar D Hansson skriver i några av Tapeshavets vackraste och mest avväpnande rader: Poesi uppstår, har det klokt sagts av en klok, genom att den skrivs eller genom att man gör sig sådan att poesi uppkommer, ett tillstånd som ofta går på djupet men inte nödvändigtvis. Annina Rabe, litteraturkritiker   Litteratur Marie Lundquist: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag, 2017. Gunnar D Hansson: Tapeshavet. Albert Bonniers förlag, 2017. Malte Persson: Till dikten. Albert Bonniers förlag, 2018.

Gast: Piet Schrijvers,  Robert van Altena spreekt met Piet Schrijvers vertaler en emeritus hoogleraar Latijnse taal- & letterkunde (Leiden)over 'Buitenleven' zijn vertaling van de 'Bucolica' van Vergilius (70-19 vC). Piet Schrijvers vertaalde het volledige oeuvre van Vergilius. Eerder verschenen bij de Historische Uitgeverij al zijn vertalingen van de 'Georgica' / 'Landleven') (2004) en de 'Æneïs' / 'Æneas' (2011). “Het œuvre van de Romeinse dichter [Vergilius] illustreert drie betekenissen van het Latijnse woord humanitas: eruditie, medemenselijkheid, ironie —eigenschappen die alle grote vertel- en beschrijvingskunst kenmerken en ons menselijk voorstellingsvermogen verruimen en verdiepen.” * * De slotregel van ‘Het wiel van Vergilius', Piet Schrijvers' inleidend essay tot de Bucolica. Foto: Buste van Vergilius (1e eeuw), Parco della Grotta, Pausylipon, Napels (Italië), (fotograaf: Armando Mancini) Wiki Commons SPRINGVOSSEN Redactie + presentatie: Robert van Altena contact: springvossen@gmail.com www.facebook.com/springvossen www.amsterdamfm.nl/tag/springvossen/

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Gertrude Stein förknippas med Paris kulturliv under 1900-talets första hälft. Men det är till hennes säregna poesi och radikala litterära praktik vi ska vända oss för vägledning idag, menar Jesper Olsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klart som gyttja. Så beskrev den amerikanska författaren Gertrude Stein en gång sitt språk. Och utan tvekan hörde Stein till de mest säregna av språkskapare som den litterära modernismen producerade för hundratalet år sedan. Det märkliga är att hennes språk också är glimrande enkelt. Till skillnad från hos en samtida som James Joyce behöver man inte tråla djupen efter innebörder uppsöka ordböcker och encyklopedier på jakt efter arkaismer, latinska citat och tekniska termer. Stein föredrog det vanliga och vardagliga. Saker skulle ske i det öppna, i textens ytskikt. Men där någonstans blir enkelheten också förrädisk. Genom upprepningar, oväntade vägval och utelämnade skiljetecken, förlorar läsaren fotfäste i gyttjan. Det är i syntax och grammatik Stein blir sin egen. Som hon själv konstaterar i diktessän En grammatiker ur How to Write från 1931: Detta är mycket enkel grammatik. Vem för den dit. Detta är inte enkelt för den är inte skolad. / Grammatik. Om vi gråter, gråter han hjälper han inte sig själv som en utan dom. / Grammatik är inte mot segling. Om de inte har bordat en ångare. Det som gör Steins arbeten oavlåtligt fascinerande är just det slags öppenhet som citatet uppvisar vilket delvis hänger ihop med att det inte är en skolad stil eller grammatik. Stein tog sig friheten att bygga om språket från grunden. Inte bara språket, utan skrivandet och läsandet och litteraturen som praktik och händelse. Det var en nödvändig metamorfos som svarade mot en modern erfarenhet. Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken Gertrude Stein föddes 1874, och växte upp i en välbemedlad judisk familj i Kalifornien. Trots att de periodvis vistades i Europa, och trots att hon flyttade till Paris 1903 och blev staden trogen till sin död 1946 var det amerikanska avgörande för hennes livssyn. Det är inte någon tillfällighet att hon inleder sin stora roman The Making of Americans med orden: Det har alltid förefallit mig vara ett sällsynt privilegium, detta att vara amerikan, en verklig amerikan, en vars tradition det tagit knappt 60 år att skapa. Det var denna modernitet som skulle göra det möjligt att på gammal europeisk mark föryngra litteraturen. När Stein var 19 år gammal lämnade hon dock Kalifornien för östkusten, och studier vid Harvarduniversitetet, där hon bland annat utförde experiment kring läsning och minne under filosofen William James översyn. Men trots framgångar och uppmuntran att fortsätta, drog hon vidare till Paris, där brodern Leo befann sig och där de tillsammans skulle bygga upp en imponerande samling av modern konst kring verk av Picasso, Braque, Cezanne och Matisse. Så småningom flyttade Steins blivande livskamrat Alice B Toklas in i syskonens lägenhet på Rue de Fleurus 27 medan Leo lite senare flyttade ut  och modernismens mest ryktbara salong tog form, där inte minst amerikanska författare under decennier skulle avlägga visit och erhålla sin entrébiljett till litteraturens huvudstad. Steins och Toklas salong blev dock inte bara en rastplats för Ezra Pound, Ernest Hemingway och andra, utan etablerade ett slags infrastruktur för litteratur en omständighet som blir tydlig i en fascinerande bok från 2017 med titeln Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris, skriven av Ingrid Svensson. För Stein var detta extra viktigt. Hennes debut Three Lives hade publicerats 1909 och efter vedermödor hade hon 1914 fått diktsamlingen Tender Buttons utgiven. Därefter skulle det dröja innan hon fann nåd hos en förläggare. Egentligen var det först med det publika genombrottet, Alice B Toklas självbiografi (1934), som situationen lättade men än idag saknar man faktiskt en samlad utgåva av hennes verk. Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken här kunde Stein läsa sina verk och få direkt respons. Hon och Toklas startade även det egna förlaget Plain Editions, för att sätta småtryck i cirkulation. Som kritikern och litteraturvetaren Solveig Daugaard framhåller i en ny och skarpsynt studie om mottagandet av Steins verk så utvecklades härmed en medialt komplex miljö för skrivande och läsande, som inte lät sig reduceras till en ståtlig förlagsutgiven bok. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten inte något som bara finns. Samma komplexitet präglade också Steins texter i sig. Dikterna i Tender Buttons tog intryck av såväl kubismens uppbrutna kompositioner som de collage Picasso och Braque arbetade med. Samlingens mest kända rad lyder följdriktigt: agera som om det inte fanns någon nytta med ett centrum. Fyllda av egensinniga sammansättningar är dikterna ändå rotade i vardagens vanor, vilket rubrikerna på bokens tre delar tydliggör: Föremål, Mat och Rum. Återigen finner vi en kombination av hemvävt och oväntat. Vid sidan av konsten, var filmens bildremsor en viktig impulsgivare, och den kan kopplas till det mest patenterade stildraget hos Stein: upprepningen. Hennes språkliga girlang rose is a rose is a rose is a rose  med rötter hos Shakespeare bland annat är förstås det mest kända exemplet på denna teknik. Samtidigt är raden försåtlig i sin skenbart simpla struktur. Den väcker frågor kring vem och vad, kring saker och namn på saker. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten inte något som bara finns. Att just rosen-raden framkallade en särskild aura insåg både Stein och Toklas, som bland annat skulle låta brodera den på en duk. Detta tilltag kan betraktas som ännu ett element i den varierade litterära miljö som Daugaard undersöker och som kan bidra till att fördjupa bilden av litteraturen i vår tid i 2000-talets medieekologi; en ekologi där texten bara utgör en aktör vid sidan av uppläsningar, författarintervjuer, sociala medier, blogginlägg, och så vidare. Denna rörelse bort från boken som litteraturens nav är kopplad till Steins speciella sätt att skriva. Upprepningarna och texternas öppenhet skapar en oro kring frågan om mening. Men öppenheten är också inbjudande: den uppmanar till svar och samarbeten. Läsaren blir en medskapare en medskrivare. Kanske är detta nyckeln till att Steins verk från 1950-talet och framåt även om den bredare publiken uteblivit lockat många författare: från John Ashbery till den svenska poeten Ida Börjel och den kanadensiska Nobelpriskandidaten Anne Carson. Under lång tid var Stein kanske främst en fotnot i en litteraturhistoria med manliga protagonister. Hon var konstsamlaren som var kompis med Picasso; som drev salong med Toklas; som bidrog med anekdoter kring det moderna Paris och skänkte sin profil till en postmodern HBTQ-ikonografi. Men idag är situationen annorlunda. Tiden har hunnit i kapp hennes texter. I en period när boken omvandlas, när läsandet och skrivandet flätas samman och blandas framför skärmar och plattor, kan Stein mycket väl vara den poetiskt lustfyllda och kritiska guide genom språk och värld vi behöver. Lika mycket som en Vergilius, Dante eller Joyce. Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker   Litteratur Solveig Daugaard, Im Always Wanting to Collaborate with Someone (Linköping University press 2018, under utgivning). Laura Luise Schultz, Mellem tekst og teater (Köpenhamns Universitet 2009) Gertrude Stein, The Making of Americans (Dalkey Archive Press 1995) En grammatiker, övers. Niclas Nilsson, OEI 14, 2003. "Tender Buttons" (Oxford University Press 2014) "Alice B Toklas Självbiografi", övers Thomas Warburton (Modernista 2017) Ingrid Svensson, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris (Ellerströms 2017)

Francesco Petrarca (1304–1374) är litteraturhistoriskt ihågkommen för sina på italienska skrivna dikter om Laura men var först och främst samlare och utgivare av antik litteratur, resenär och lärd författare av på latin skrivna verk som kunde heta Om livet i ensamhet, Om världsföraktet eller Om ryktbara män. Ytterst fascinerande är hans omfattande produktion av brev, inte sällan ställda till adressater döda sedan 1000 år eller mera, adressater som Cicero eller Vergilius. Petrarca var född i Arezzo som son till en landsflyktig florentinare och uppväxt i Avignon, som han gärna refererar till som ”min avskyvärda hemstad” eller ”detta helvete på jorden”. Anders Bergman, förläggare på bokförlaget Natur och kultur och författare till böcker om Petrarca och renässanshumanism, samtalar med Peter Luthersson.

Han skrev dikter om lantbruk, loppor och biodling – och så en av världslitteraturens absoluta klassiker. Vergilius, eller Publius Vergilius Maro, (70-19 f. Kr.) har kallats det romerska rikets nationalpoet. Själv tycks han ha trivts allra bäst på landsbygden, långt ifrån den bullrande storstaden. Vilket är Vergilius viktigaste bidrag till litteraturhistorien? Vad utmärker hans stil?  Vad handlar storverket Aeneiden om? Hur praktiskt användbar är egentligen hans lantbrukspoesi? Och varför har just Vergilius verk lånat sig så väl till spådomsläsningar? Veckans gäster är Moa Ekbom, latinist vid Uppsala universitet, och Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Under åtminstone 1 800 år behöll Vergilius en framträdande ställning i skolundervisningen i Romarriket och i de europeiska stater som så småningom växte fram. Det är eposet Aeneiden som generation efter generation har fått förundras över, en saga om Roms tillkomst, om hur den heroiske Aeneas slipper ut ur det brinnande Troja och efter åtskilliga äventyr når och lägger under sig den plats där världens mäktigaste stad ska uppstå. Producerat av Svenska Filmbolaget 2013.

Yazar ve çevirmen Ahmet Cemal Matbuat Dünyası'nda Mesut Varlık'ın konuğuydu. Ahmet Cemal'in neredeyse 40 yıla yayılan bir çalışmayla tamamladığı ve artık kendine "çevirmen" diyebilmesine neden olan, dünya edebiyatının başyapıtlarından biri olarak görülen Hermann Broch'un Vergilius'un Ölümü romanını ve yeni çıkan deneme kitabı Lanetlenmiş Ağustosböcekleri'ni bahane ederek, edebiyat, çeviri ve edebiyatın felsefe ile ilişkisi üzerine sohbet ettiler.

Yazar ve çevirmen Ahmet Cemal Matbuat Dünyası'nda Mesut Varlık'ın konuğuydu. Ahmet Cemal'in neredeyse 40 yıla yayılan bir çalışmayla tamamladığı ve artık kendine "çevirmen" diyebilmesine neden olan, dünya edebiyatının başyapıtlarından biri olarak görülen Hermann Broch'un Vergilius'un Ölümü romanını ve yeni çıkan deneme kitabı Lanetlenmiş Ağustosböcekleri'ni bahane ederek, edebiyat, çeviri ve edebiyatın felsefe ile ilişkisi üzerine sohbet ettiler.

Herm Pol bespreekt De reddingsboot, de in het Nederlands vertaalde roman van de Amerikaanse schrijfster Charlotte Rogan. Hoe visualiseer je poëzie? Sinds de Romantiek richt de dichtkunst zich vooral op het innerlijke leven maar voorheen was dat behoorlijk anders. De lezer van Homerus of Vergilius ziet de beschreven scènes concreet voor zijn ogen. Gevechten, vrijages, [...]