Podcast appearances and mentions of staffan heimerson

Här ryker Peter Fellman och Leo Lagercrantz ihop. Hör de bästa ordväxlingarna från den hetsiga debatten mellan Di:s chefredaktör och EFN:s publisher. Karin Olsson rapporterar från finkonferensen Media Summit på Grand Hôtel. Anna Gullberg berättar sanningen om avskedsmejlet från Staffan Heimerson. Victor Malm analyserar Aida, Max nya expert på Allsvenskan.

Omgiven av AI-analyser och modern tränarsvenska dras Johan in i bitterheten och är det verkligen så fel? Anders krymper under press när hans lag begår laddad seriepremiär. Dessutom: Allsvenska trummor, isolerade fotbollsligor, höga stressnivåer, hotad särprägel på läktarna, Martin Falks spelavbrott, Mesut Merals succé i norra Irak, Andreas Jakobssons mästarpsyke och saker vi kan lära oss av en riktigt gnällig Staffan Heimerson-drapa. Bli Offsidemedlem – 0 kronor första månaden!

Vi gnäller över våra allergier, men det är ändå vår. Och i Berlin blev det en väldig massa bra konst tack vare Ebba de Faire och hennes ofta — eller åtminstone regelbundet — förtjusande man. Vi träffade Rosa Barba, Karin Sander och Monica Bonvicini bland andra. Googla, kära lyssnare, googla, och ni får se. Claes Nordenhake, vår gallerigranne på Östermalm, var vänlig nog att bjuda hem oss på en drink i Berlin och efter en natt i Skåne var vi i Stockholm och såg den enastående utställningen av Dick Bengtssons verk, "Det ingen vill se", på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken. Gå dit. Ingen har använt hakkors bättre. Men så kom Trumps tullar. Det mest oroväckande med dem är att Trump och hans polare verkligen tror att de har en ny ekonomisk idé. Det blir dyrt, det här. Susanna noterar att trädgårdsböckerna inte längre säljer drömmar, utan simpla ordningsregler och löften om att sövas. Ett tecken i tiden. Är det som händer i Liberalerna en sexskandal, som ryktet säger? Det vore uppmuntrande att få reda på att liberaler har ett sexliv. Med Centern är det värre: ingen vill bli partiledare utom de olämpliga. Trots Northvolt har nu regeringen specialdesignat regler för att kunna ösa miljarder över samma gröna investerare i ett annat projekt, Stegra. Vi håller mer på Christina Stenbeck, som åter fattar ordförandeklubban och sparkar ut Harald Mix. Fredrik Sjöberg har fått makalöst entusiastiska recensioner av sin biografi över Bruno Liljefors. Det är lika roligt att läsa som en rejäl sågning. Olle Granaths memoarer är också värda att läsa. Ska man göra någon skillnad hänger det på att man för dagbok och publicerar sig. Pär Wästberg kommer att bli den viktigaste skildraren av Stockholm från 1950 till nu av just det skälet. Och så Aftonbladets pinsamma sparkning av världsreportern Staffan Heimerson, som en bakvänd 90-årspresent. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi börjar med siffror som visar att svenskarna faktiskt är mindre deppade — om inte positiva — till framtiden och tillvaron. Susanna vädrar lite ekensnack i samband med en beskrivning av road rage på Östermalm och vi minns Eva Swartz. Det för oss över på konsten med minnesord, som nästan ingen in Sverige, utom Fokus, ägnar sig år. Staffan Heimerson är Fokus obestridde mästare i genren och i det kommande numret har han skrivit om Kurt Salomonson, gruvarbetare och proletärförfattare, på ett lysande sätt. Vi undrar varför vi ska lita på Klarna, som vill ha våra pengar och sedan kastar vi oss in i det amerikanska presidentvalet. Harris har medvind, men kommer det att hålla i de sju delstater som är avgörande? Demokraterna har dragit långt åt vänster, något som r underrapporterat i svensk media. Välrapporterat är dock svenska journalisters aversion mot Amerika och det senaste exempel på det — Martin Gelin — får nästan obegränsat utrymme i DN när han ska lansera sin bok om hur illa han tycker om USA. Vi har käkat middag med Camilla och Johan och den senare påstår snobbigt nog att det inte är någon idé att äta ostron om man inte är i Frankrike. Widar Andersson har varit klok igen. Det händer rätt ofta. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Jag tog taxi till kriget” är Staffan Heimersons berättelse om hur han rapporterat från 34 krig på sex kontinenter. Det var ett mycket medvetet val att bli krigskorrespondent och han ser krig som en fortsättning på politiken, men med andra medel. I krig var han aldrig rädd, men hemma är han rädd för allt. Om detta samtalar han med Lotta Gröning.

Människan lever i och genom språket. Det talade och det skrivna. Men ibland ställs vi inför en verklighet som tycks omöjlig att beskriva. Kanske är det just då vi får syn på oss själva, menar Frida Anund i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som barn var jag aldrig den där flickan i klassen som fick beröm av svenskläraren för mina fina texter. Tvärtom, jag fick snabbt lära mig att jag var en slarver och länge tänkte jag att det var sant. Men som vuxen valde jag att genomgå en utredning och fick då veta att jag hade vissa läs och skrivsvårigheter. För mig innebar resultatet en upprättelse, och det gav mig mod, jag blev modig nog att försöka lära mig att skriva. Mycket har hänt mellan mig och språket sedan dess, vår lite trevande start slutade till sist i en förälskelse och nu för tiden går inte en dag utan att jag skriver. Men varför? Vad är det jag söker efter? Jag vet att det inte är orden som sådana, det är inte språket i sig. Men något söker jag, något får mig, och många med mig, att sitta i timmar, ibland i dagar eller år framför texten. Jag börjar undra om det jag gör när jag skriver är att försöka nå fram till något bortom språket. Det låter motsägelsefullt, jag är inte säker på att jag själv förstår vad det betyder. Jag stod hemma i köket och diskade en dag, det var en helt vanlig tisdag. Som det allt oftare förhåller sig nu för tiden så var det en artificiell intelligens som fyllde lägenheten med ett för mig speciellt anpassat sorl av musik. Men plötsligt spelades en låt som ryckte mig ur vardagslunken. Min smarta högtalare hade genom algoritmer och mystik valt att spela upp musik som slungade mig nästan 20 år bakåt i tiden. Slumrande delar av hjärnan vaknade till liv och jag var tillbaka på bussen som jag suttit på varje dag på väg till högstadiet, med mp3-spelaren i handen och Elliott Smiths lågmälda vrede i öronen. Världen är större än språket. Den amerikanska artisten Elliott Smith släppte flera album under 90- och början av 00-talet. Han är kanske mest känd för sitt speciella sound och mörkret i texterna, och också självmordet 2003, en död som kantas av många frågetecken. Hans musik spelade en viktig roll under mina tonår, år av, för att underdriva, starka känslor. Nu hördes Elliotts röst i min lägenhet. Albumet heter Roman Candle, men vad heter låten? Jag känner den ju så väl, varje textrad, varje ackord, men namnet? Jag var tvungen att dra av mig diskhandskarna och titta på spellistan. Nej just det, låten har ingen egentlig titel, eller den heter No name #3. Av någon anledning kändes det mycket passande. Som om det absoluta mörkret i musiken förstärks av att låten saknar titel. Men varför tycker jag det? Jag vet ju faktiskt inte varför vissa av låtarna på albumet saknar titel. För mig är musiken mer förknippad med den egna ungdomen än med Elliott Smiths faktiska liv. Men vissa saker bör kanske förbli namnlösa tänker jag när jag lyssnar vidare på Elliott Smith. Det finns namnlösa saker i världen och ju mer tid jag ägnar åt språket, desto starkare har känslan blivit.  Känslan av att det jag egentligen ägnar mig åt när jag skriver är just det som inte går att sätta ord på. Världen är större än språket. Vi kan falla ner i ett mörker, eller lyftas upp i ett ljus, i en verklighet långt större än våra kartor förmår överblicka. Det går att inkludera alla konstformer i det här resonemanget men just författarens och den skrivandes arbete blir intressant eftersom det finns något både paradoxalt och samtidigt helt självklart i att en författare kan ägna sig åt det som befinner sig bortom orden. Så går det att sätta ord på det värsta tänkbara? Frågan uppstår när jag hör Journalisten Staffan Heimerson intervjuas i UR-programmet Tänka mot strömmen om Simone Veil. Hon var sjutton år när hon, 1944, föstes ut ur ett godståg på grusplanen i Auschwitz. Staffan Heimerson ägnar inte många ord åt den händelsen men det han säger får mig att fundera. Han säger att alla borde åka till Auschwitz. För åker man dit så kommer man förstå. Han vet att han inte har ord för att beskriva det så han letar inte efter ord, han säger: åk till Auschwitz. Han menar så klart vad han säger, han menar att alla som inte redan har varit där, ska köpa en biljett, ge sig ut på en resa, ta bussen den sista biten och gå in genom portarna: Arbeit macht frei, Arbete ger frihet. Men han menar också något annat, han menar att du, när du vandrar in genom portarna ska öppna dig för det som finns bortom orden. En avgrund så djup att språket aldrig följt människan hela vägen ner. Att vandra ner i djupet. Min far står på kyrkogårdens kortklippta gräsmatta i försommarens bländande ljus. Det är en gammal grav vi står vid, den är äldre än mig. Han sträcker på sig efter att ha klippt av några vissna knoppar från rosenbusken. För en stund stannar han upp och ser på sin dotters gravsten. Han säger: Jag har varit i mörkret, jag vet vad som finns i avgrunden, jag skulle kunna återvända men jag väljer att inte göra det, jag väljer att leva. Vi står tysta en stund och ser på den städade graven innan vi samlar ihop vattenkannan, spaden och den lilla högen löv och blommor och återvänder till bilen. Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge. Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge, men vissa verkar inte kunna värja sig även om de skulle vilja. Elliott Smiths debutalbum Roman Candle var inte tänkt att ges ut från början, och det känns lite som att få läsa någons dagbok när jag lyssnar på hans musik. Elliott Smith var 34 år vid sin död. Han verkar ha levt med avgrunden ständigt framför sina fötter, en avgrund som kanske drev honom att fortsätta skriva. Texterna är så nära självet, kanske så nära att Elliott Smith inte kunde förmå sig att komma på en titel till vissa av låtarna? Är det närheten i sig som skapar namnlöshet? För var är detta bortom i bortom orden? Ett bortom som varje människa kan finna inom sig själv, ett bortom som kanske är så nära att vi inte lyckas få fatt i det. Det som vi inte lyckas distansera oss från är det som vi inte heller lyckas sätta ord på. Teologen Martin Buber närmar sig de här frågorna i verket Jag och du, från 1923. Han menar att människan är den varelse på jorden som kan ingå en relation med sin omgivning, och han menar också att en förutsättning för en relation är distans. Människan kan distansera sig från sin värld, hon kan se den utifrån, hon kan se sig själv i världen och kan ingå i en relation med världen, med den andre och med sig själv. Det här skiljer människan från andra djur, det skiljer henne från räven som är sin värld. Hur det kommer sig att vi har utvecklat den här kognitiva förmågan råder det delade meningar om, men att språket har spelat en viktig roll i människans utveckling är det ingen som tvivlar på. Genom språket har vi kunnat beskriva oss själva och världen och därmed också kunnat distansera oss från den. Men allt har vi kanske inte lyckats distansera oss från? Finns det delar av varat och självet som vi helt enkelt inte förmår sätta ord på? Är vi som räven, odistanserade till vissa aspekter av tillvaron? Är det därför resan till Auschwitz är så svår? Att på riktigt öppna sig för mörkret handlar inte om att möta främmande människors grymma handlingar i en avlägsen tid, det handlar om något som går att finna inom oss själva. Frida Anund

Hur kunde Magda Gad stanna i Kabul när de andra åkte hem? Världsreportern Staffan Heimerson diskuterar utrikesjournalistik med Magnus Alselind och Karin Olsson.

Författaren & Journalisten Linda Skugge har skrivit en bok om katter tillsammans med Staffan Heimerson. Linda berättar om sina fina och mindre charmiga känslor om katter & rädslan över att äta middag med Staffan.

Kalle Lind pratar tidningen Z med dess forna grundare Jörgen Widsell. Namn som nämns: Robban Aschberg, Staffan Heimerson och en jädra massa Jan. Ett testosteronladdat stycke mediehistoria.

Staffan Heimerson har varit journalist i över 60 år och bevakat 35 krig men fick gå från Aftonbladet när han kritiserade Metoo och gjorde en liknelse med Sovjet under Stalin. När Staffan sätter sig ner med Cyril och Stig pratar de om vad som hände, de går de hårt åt hur Metoo hanterades journalistisk och slänger en hel del slevar åt mediechefer och debattklimatet i Sverige. Men de pratar självklart också om Staffan Heimersons långa karriär och de krig han har bevakat. Staffan berättar bland annat om sin vänskap med författaren Kapuscinski. Det och mycket mer, lyssna! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det här avsnittet äter Gunilla Brodrej och Martina Montelius lunch på Historiska museets lunchrestaurang Rosengården i Stockholm.De pratar nästan uteslutande om Gudrun Sjödén som har fått löpa gatlopp i medierna efter intervjun i Svenska Dagbladet. De pratar bland annat om hennes inställning till nedsättande benämningar på förtryckta minoriteter. De kommenterar Sjödéns hemmagjorda handstilstest vid intervjuer, avsaknaden av kollektivavtal på hennes företag, den koloniala stämningen i somliga kataloger och om hur de själva egentligen passar i Gudrun Sjödéns kläder. Gudrun Sjödén är en affärskvinna som saknar de altruistiska egenskaper som kunderna förväntar sig av en kulturtant. En äldre person som inte längre bryr sig om att det dyker upp nya diskurser. Kanske är hon helt enkelt en Staffan Heimerson i blommigt. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Kina sägs vilja satsa 170 miljarder kronor på en ny höghastighetsjärnväg mellan Stockholm och Oslo. Menar de allvar? undrar Thomas Nordegren. Vi försöker reda ut frågan tillsammans med Sveriges Radios korrespondenter Hanna Sahlberg och Jens Möller.  Staffan Heimerson fick sparken som fristående kolumnist på Aftonbladet efter en intervju i tidningen Resumé där han uttalade kritik mot Metoo-rörelsen. I dag kommer hans nya bok om den enligt honom trånga åsiktskorridoren i Sverige. "Punkt Slut?" heter boken, och vi undrar - hur ska vi tolka det? Staffan Heimerson kommer till programmet för att utveckla sitt resonemang. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Jon Jordås

Mer i veckans avsnitt: Om mamman som skramlar med bössan till sonens kampanj, om varför kvinnorna väljer bort Hillary Clinton, och korre-legendaren Staffan Heimerson om de historielösa socialisterna. Gäster i avsnitt 2: Lasse Johansson, fd USA-korrespondent och programledare Studio Ett, Ginna Lindberg, utrikeschef Ekot och tidigare USA-korre, Cecilia Uddén, mellanösternkorrespondent Sveriges Radio och också hon tidigare korre i USA och Staffan Heimerson, utrikesjournalist som bevakat amerikanska val sedan 1972. Programledare: Sara Stenholm Producent: Cecilia Khavar

Emma Wiklund är tillbaka som bisittare hos Uggla i P4. Det när Magnus gästas av en mångårig journalist - det vill säga ingen mindre än Staffan Heimerson som vi dessutom så klart passar på att uppvakta med ett hemligt tårtkalas eftersom det råkar vara dagen innan hans 80-årsdag. Vad vill du höra om i mötet mellan Magnus Uggla och världsreportern? Staffan Heimerson - denne man beskrev en gång hur de många, tunga åren som utrikeskorrespondent i Bosnienkriget fick hans ögon att sluta se och hans hjärta att förstenas. Men hur håller man ögonen öppna och hjärtat mjukt efter 34 krigszoner? På lördag fyller han 80 år och har mycket kvar att ge, långt från att helt pensionera sig – här hör du världsreportern, författaren och matälskaren Staffan Heimerson. Det blir så klart också tårta till jubilaren. En som däremot tvingades pensioneras från sitt yrke är den före detta solistdansösen vid Kungliga Operan, Ursula Jekell. I samtalet med henne hittar Emma Wiklund, som pensionerades som modell vid 30, många gemensamma nämnare. Du hör också konsthallen Liljevalchs Mårten Castenfors om utställningen Utopian Bodies – Fashion Looks Forward. Dessutom frågar Magnus Uggla lyssnarna vad de tycker om fiber – bra eller dåligt? PROGRAMLEDARE: Magnus Uggla BISITTARE: Emma Wiklund PRODUCENT: Maja Åström REDAKTÖR: Anna Ivemark WEBB FOTO OCH SOCIALA MEDIER: Ronnie Ritterland TEKNIKER: Elvira Björnfot Hör av dig till Uggla i P4! Här hittar du Uggla i P4 på Facebook! uggla@sverigesradio.se

Kalle Lind pratar med Anna-Lena Bergelin och Lill-Marit Bugge om deras pionjärinsats inom svensk humor. Längs vägen nämns Iggy Pop, clownen Bogner, kolkällare, Berlin innan murens fall, föreställningarna Cool och Hot, Martin Ljung och körtjejerna, Sven Wollter, Eva Rydberg, håriga underliv, morgonröka, Feministhörnan, Jacob Dahlins gamla böghjärta, lesbiska tjejer på jakt, Gertrude Stein och "Alice! Be talkless!", diverse folkvagnsbussar, animatören Johan Hagelbäck, den seriösa tidskriften CupidZero, Lasse Holmqvist och skorporna, bindor, Staffan Heimerson och tidskriften Mjau, tics, rebirthing och en jäkla massa hångel. Avsnittet är ett SPECIALAVSNITT och därför extra långt. Snedtänkt återkommer i augusti.

Avsnitt 14, säsong 2014, inleder i 1970-talet och en motsträvig intervjuperson vi inte kan få nog av att lyssna till. Vi dyker ner i ett politiskt fenomen som kanske fick sin början i Hylands Hörna 1962. Och så fiskar vi upp ett sällan skådat misslyckande - som givetvis blev en av våra främsta nationalsymboler. Dessutom får vi - tro det eller ej - en ko på tråden. Jenny Strömstedt, Svante Weyler och Staffan Heimerson tävlar med och mot varandra. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Jenny Strömstedt, journalist.  Minns bäst: Det första stora nyhetsminnet var Olof Palmes död. Jag var tretton år och hade just blivit hemskickad från ett volleybolläger på Bosön med hela gruppen för att vi härjade för mycket. Sen när budet om mordet kom blev det barnsliga tonårsperspektivet plötsligt så förskjutet. Staffan Heimerson, journalist.  Minns bäst: När jag såg Günther Gebel-Williams göra entré i en cirkusmanege. Gebel-Williams är historiens största cirkusartist och kom in sittande gränsle över en kungstiger. Gott nog. Men tigern i sin tur stor överst på en elefant. Bravo! Telefongäst:  Magdalena In De Betou Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Avsnitt 11, 2014, inleds i oskadliggörandet av en berömd astmatiker 1967. Till stor glädje för Ekot om man ska ta den tidens rapportering på orden. Andra godbitar ur historien som dyker upp är en av regeringen Ullsten införd sommarplåga från 1979 och en skandalomsusad "Super Mario" från 2010. Staffan Heimerson gör storslagen Bästa Minnet-premiär och berättar om sina Hollywood-drömmar, Jenny Strömstedt minnen en orättvis fröken från fjärdeklass, och Svante Weyler tilldelas ett helt nytt epitet. Programledare: Nina Allergren. Dagens tävlande:  Svante Weyler, förläggare.  Minns bäst: Doften av min mammas parfym när hon gjorde sig fin. Jenny Strömstedt, journalist.  Minns bäst: Det första stora nyhetsminnet var Olof Palmes död. Jag var tretton år och hade just blivit hemskickad från ett volleybolläger på Bosön med hela gruppen för att vi härjade för mycket. Sen när budet om mordet kom blev det barnsliga tonårsperspektivet plötsligt så förskjutet. Staffan Heimerson, journalist.  Minns bäst: När jag såg Günther Gebel-Williams göra entré i en cirkusmanege. Gebel-Williams är historiens största cirkusartist och kom in sittande gränsle över en kungstiger. Gott nog. Men tigern i sin tur stor överst på en elefant. Bravo! Telefongäst:  Annali Nilsson Programmet produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på bastaminnet@sverigesradio.se  Producent: David Rune

Äventyr är helgens ämne.Till Svens kök kommer Deborah Shapiro och Rolf Bjelke och berättar om sina 30-åriga äventyr till havs, nu senast till Södra Oceanen. Journalisten och äventyraren Staffan Heimerson men också vardagsäventyraren Carl Otto Evers finns med på telefon.

I dagens program: Han har sett det mesta, och följt en värld i förändring. I en journalistisk karriär som sträcker sig från 50-talet har Staffan Heimerson bevakat presidentval, kriminalfall, revolter och Aftonbladets klassiska

Rösten från Östern, Staffan Heimerson har varit journalist i över 50 år och har under många år arbetat med hela världen som arbetsplats, bland annat som utrikeskorrespondent i Asien och Washington för Sveriges Radio. 1995 belönades han med Stora journalistpriset för "nerv, närhet och nyhetshunger i sin rapportering från krigen i det forna Jugoslavien . Numer arbetar Heimerson som krönikör och utrikeskorrespondent för Aftonbladet där han bevakar europeiska städer, exempelvis Paris. Inte långt därifrån, i sydfrankrike, i huset han döpt till Villa Dallas, bor han tillsammans med hustrun Marianne. Ulf Elfving tog med sig mikrofonen och hälsade på!