Podcasts about viksj

Får man döda i självförsvar? Kristofer och Martin tacklar den frågan i veckans avsnitt efter att en bilbrand i Viksjö blev starten på en mordutredning där en sköts till döds.

I Radio O-Ringen podcast #145 träffar ni Susen Lösch, tysk orienterare som sedan 2012 har varit i Sverige. Hon springer för Ärla IF och det får sin förklaring i podden. Per Forsberg åkte till Viksjö i Järfälla för att träffa en ambitiös och målmedveten tyska för att prata om Tyskland bland annat. Europas största land där orienteringssporten alltjämt är en mycket liten idrott. - I Tyskland är det bara fotboll som gäller, allt annat är i skuggan, berättar Susen Lösch i podden. Lyssna till Radio O-Ringen podcast #145 med Susen Lösch som bland annat pratar en hel del om O-Ringen och vad det har betytt för henne under uppväxten. Hör gärna av er, radio@oringen.se med kommentarer, synpunkter och kanske önskegäster.

Hyllad svensk filosof vars bok "This Life" har fått enormt genomslag i USA. Varför måste själen vara dödlig för att vara levande? Med avstamp i sin egen familj visar Martin Hägglund, professor på Yale University, åt hur filosofin och litteraturen skapar en ny förståelse av existentiella frågor om liv och död, men även av politiska frågor om hur vi skall förvalta vår gemensamma tid. Förhållandet mellan kroppen och själen är som förhållandet mellan ögat och seendet. Ögat är kroppen och själen är seendet. - Allt du ser allt du fäster dig vid kan gå förlorat. Men att fästa blicken är också förutsättningen för att kunna gripa ditt liv innan det är för sent. Det är ingen tillfällighet att vi konsumerar som om vi hade fyra jordklot istället för ett. Vi vet att vår produktion och konsumtion måste förändras radikalt för att lösa den ekologiska krisen, men vi vet också att en sådan förändring skulle innebära ekonomisk kris, eftersom den inte skulle vara lönsam för vinstdrivande företag. Om Martin Hägglund Filosof och litteraturforskare, 43 år. Uppväxt i Viksjö utanför Stockholm och vid Höga kusten, bosatt i New York. Debuterar som Sommarvärd. Svensk filosof som hyllas för boken This Life som ifrågasätter både religion och kapitalism. Boken har fått enormt genomslag i USA och ges ut på svenska i höst med titeln Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet. Är professor i litteraturvetenskap och filosofi vid Yale University och medlem i Society of Fellows vid Harvard University. Har skrivit fyra böcker översatta till ett tiotal språk, är föreläsare och skribent, i bland annat The New York Times. Har tilldelats Guggenheim Fellowship, Schückska priset av Svenska Akademien och det internationella René Wellek-priset. 2020 listades Martin Hägglund som en av samtidens 50 främsta tänkare i brittiska magasinet Prospect. Mitt program sträcker sig från Norrland till New York och handlar om hur min passion för filosofi har tagit mig från den svenska skolan till Harvard och Yale. Jag vill gestalta varför filosofiska frågor angår oss alla och kan belysa grunden i vår tillvaro från existentiella erfarenheter av liv och död till politiska frågor om hur vi ska förvalta vår gemensamma tid. Producent: Mustafa Can

En fantastisk oppsummering av en lang og vanskelig prosess  Karl Otto Ellefsen er professor ved Institutt for urbanisme og landskap ved AHO, han var rektor ved AHO i perioden 2002-2014, og president for the European Association of Architectural Education frem til 2017. Karl Otto har publisert bredt innenfor urbanisme, byplanhistorie og arkitekturkritikk og har hele sitt faglige liv praktisert innenfor og forsket på norsk by- og tettstedsutvikling. Internasjonalt har han arbeidet med urbanisering i Øst-Afrika og leder nå et forskningsprogram om urbanisering av den kinesiske landsbygda. (PAX Forlag.) Tor Christian og Karl Otto snakker om regjeringskvartalet, og om de valgene som har blitt tatt i prosessen til nå. Samtalen er en fantastisk oppsummering av en lang og vanskelig prosess. Den ble tatt opp like før riksantikvarens uttalelse lå fremme, og før plan og bygningsetaten godtok en delvis riving av Y-blokka.  Følg oss på Facebook og Instagram, og gi oss de stjernene vi fortjener i iTunes!  Foto: AHO

Han är uppvuxen i Viksjö i Järfälla kommun. Han var lagkapten när Sverige vann VM-guld på hemmaplan 2013. Han är lagkapten i sitt ryska KHL-lag. 5 säsonger i Nordamerika. Toronto, Washington och Calgary var klubbadresserna i NHL. I Holmgren Möter avsnitt 192 Staffan Kronwall. God lyssning! Mvh Niklas Holmgren! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denne episoden av Byggekunst snakker Alexander med generalsekretær i Fortidsminneforeningen, Ola Fjeldheim, om fortidsminner, vern, og spesielt om Y-blokka.  Vi snakker om hva som har ført til situasjonen Y-blokka er i i dag, og den politiske virkeligheten den er en del av. Vi snakker om håpet om å seire, at Y-blokka skal få stå, og om det er grunn til å fortsatt være optimist.  Følg Støtteaksjonen for å bevare Y-blokka her: https://www.facebook.com/bevarYblokka/ Få med deg hva Fortidsminneforeningen holder på med her: https://fortidsminneforeningen.no Send oss en mail på byggekunstpodkast@gmail.com  LA Y STÅ!  

Järvsöbacken premiäröppnar idag, i skiers Podcast diskuterar Malin & Filip det mesta från Snygg-Jonas i Viksjöfors till Karibiska maträtter och alpina event i Stockholm och möjligheten att vinna en skidresa till Schweiz.

Hon kommer ifrån Viksjö, Järfälla. Hon är en av de största i svensk damfotbolls historia. Två diamantbollar. 157 A-landskamper, tre OS-turneringar, tre VM-turneringar. 403 allsvenska matcher. SM-guld med Djurgårdens IF 2004. I Holmgren Möter avsnitt 176 Kristin Bengtsson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Katharina från Värmland flyttade norrut där hennes man slagit sig ner efter att ha arbetsvandrat många år. Men livet blev inte som hon hoppats. Spetälska, död och fattigdom drabbade hennes familj. Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att få höra berättelser om människor som levt i gamla tider och som på olika sätt lämnat spår efter sig. Den här omgången av Släktband har hemmet i fokus. Det kommer att handla om hur folk kämpade för att få behålla sina hem och om när hemmet blev så farligt att familjemedlemmar till och med miste livet, och som idagens program när vi berättar om hur drömmen om ett bättre hem lockade människor att lämna det gamla bakom sig för att söka ett nytt hem på annan plats. Katharina Eriksdotter var en av dom. Hon föddes 1823 i Gräsmark i Värmland och kom så småningom att tvingas flytta till Norrland. Katharinas ättlingar idag vet mycket om hennes liv och vardag tack vare en stor brevsamling som familjen vårdat genom alla år - en brevsamling som faktiskt fortsätter växa hela tiden. - Mellan mina fingrar idag på förmiddagen så dyker det upp ett brev som jag tydligen inte har läst och där skildrar sonen Katharinas sista dagar, hur hon drar sitt sista andetag och hur de är samlade runt omkring henne.  Katarina Näslund berättar om sin farmors farmor Katharina Eriksdotter. Vi sitter i Hembygdsgården i Viksjö strax utanför Härnösand och Katarina har brett ut foton, brev och en nyligen skriven släktbok på det stora matbordet i salen med utsikt över bygden. Hit till Ångermanland kom Katarina Eriksdotter i mitten av 1800-talet efter att ha gått igenom många prövningar i sin hembygd i Värmland. Katharina var äldst av sex syskon och fick som alla andra i hushållet hjälpa till med familjens sysslor. När hon var 19 blev det en plats ledig på gästgiveriet Linnagården som drevs av Erik Persson. Han hade just blivt änkeman och hade tre små barn att ta hand om. - Bara ett drygt år senare så är hon gravid och Erik Persson erkänner att han är far till barnet. Katharina börjar anpassa sig till livet på gästgiveriet och två år senare får hon ytterligare ett barn, en flicka som döps till Augusta. Men Augusta kommer att noteras som stum och fånig i kyrkböckerna, berättar Katarina Näslund. - 1846 gifter sig Katharina med Erik Persson som är 26 år äldre än henne, och när hon gifter sig är hon snart på väg med det tredje barnet, Kajsa, som föds i januari 1848. Och Erik Persson dör i feber i april tre månader senare. Katharina är nu änka med  två barn, ett dog som liten, plus att hon har vårdnaden om Erik Perssons barn i första giftet.  Katharina äger nu Linnagården där det strömmar in körkarlar som rastar sina hästar och antagligen blir det för mycket för henne. Hon säljer gästgiveriet Linnagården och bosätter sig i Forsnäs på en annan gård. Under tiden på Linna har hon lärt känna körkarlen Jan Nilsson som går under namnet Vacker-Jan. Tycke uppstår och 1850 gifter sig de båda och Jan blir ägare och bonde i Forsnäs.        I rask takt föddes nu sönerna Johannes, Nils och Gustav. Men ganska snart visade det sig att hennes man Jan hade överskattat sitt ekonomiska kunnande. Han blev lurad på många olika sätt, bland annat skrev han på borgensförbindelser vilket innebar att han var tvungen att betala andra människors skulder. Till slut var familjen barskrapad och det återstod inget annat för Jan än att ansluta sig till de många värmlänningar som varje år gjorde vandringar norröver där det fanns arbete - 40 mil till fots och sen samma väg tillbaka igen många månader senare. - Han går upp tillsammans med de andra på vårarna, i april, och kommer hem till jul. Katharina försöker hanka sig fram så gott det går. Men 1860 har det gått så långt att de inte längre klarar av att behålla gården i Forsnäs, berättar Katarina Näslund.  - Det blir exekutiv auktion och Katharina och barnen får bo på nåder i ett ensligt beläget torp längre in i skogen. Hon hade ett talesätt som de brukade citera;  Lyckan har många vänner men nöden prövar dem  Katharina härdar ut några år i torpet, men till slut hamnar de till och med i en backstuga. Men då förstår Jan att det inte går att leva så längre. Långfredagen 1866 har Jan gått fram och tillbaka i elva år. - Då sätter han Katharina och barnen på släden och börjar resan norrut. Det tar ett halvår från avresan innan det är på plats i Viksjö där de tilldelas en liten torpstuga i Villola och Jan får arbete som jordbruksarbetare. Jan tillverkar också timmerkälkar som han kan dryga ut kassan med. En specialitet och kunskap han tagit med sig från Värmland. - Vi ska komma ihåg att året efter de anlänt blir det nödår, så livet var hårdast tänkbara.  Nu drabbade också svår sjukdom familjen. Sonen Nils fick den då relativt ovanliga sjukdomen spetälska och dog 21 år gammal. Året var 1874. Och bara sex år senare drabbas Katarinas man Jan av sjukdom och blev sängliggande. - 1880 kan man läsa i breven att Jan är sängliggande och vi förstår att Katharina får sköta försörjningen. Till sin hjälp har hon Augusta som fysiskt är en stark hjälpreda, berättar Katarina Näslund. Men det var inte slut med olyckorna för familjen. När Jan hade varit sängliggande i två hela år råkade Katharina ut för en märklig och olycklig händelse. - Det berättas att hon när hon mjölkade kon en kväll så vispade den svansen över hennes vänstra öga som infekterades och började vara. Hon fick vård på Härnösands lasarett men de kunde inte hjälpa henne. Katharinas öga värkte sönder och från 1882 och de sista 18 åren är hon enögd.  - Hon hade en stor rädsla att hon skulle bli blind på det andra ögat också.   Katharina måste nu -trots sin skada- sköta om sin sjuke man och utföra både hans och hennes egna sysslor. - Jag ser framför mig hur hon vårdar honom i den lilla torpstugan under sex långa år. Jan hade även han fått spetälska. Så står det i kyrkböckerna, berättar Katarina, men om det står inget i de många brev som sonen Gustav skriver. Troligtvis för att det var en skamlig sjukdom. Den lilla familjen med Katharina, hennes spetälske man Jan och dottern Augusta klarade sig någorlunda under fem år. Men så i december 1885 blev situationen ohållbar. Bara nån mil från deras hem ligger Västanå bruk och dit fick de flytta och bli understödstagare på bruket.   Men olyckorna fortsätter att rada upp sig. Bara en månad efter flytten dör Jan 58 år gammal, och då kommer nästa slag. - Det visade sig att inspektorn på Västanå bruk tyckte att Augusta var en belastning och ville att hon skulle skickas tillbaka till Värmland till sin förmyndare. Katharina var då 63 år och tvingades följa med Augusta ner genom landet till Gräsmark.    Katharina bosatte sig hos sonen Gustav och hans familj som flyttat till Fjäls glasbruk i närheten av Hässjö i Medelpad. Katharina kom aldrig mer att få träffa sin dotter Augusta. Men familjen höll kontakt med varandra via brev. Och det är breven som gör att de sentida ättlingarna vet så mycket hur Katharina tänkte. Och nu idag när Katarina Näslund läser breven, inte minst de som kommer från Gustav så blir hon rörd. - Saknaden måste ha varit svår, och de kom aldrig mer att träffa varandra. Nu idag när Katarina Näslund läser breven har hon stor beundran för Gustavs förmåga att skriva vackra och innehållsrika brev trots sporadisk skolgång.  Min kära syster och svåger. Den smärtsamma underrättelsen som ni med detta brev mottager hava ni kanske väntat. Ja vi hava väntat det alla och nu jag härmed underrätta eder att vår moder är död. Hon avsomnade lugnt och stilla tisdagen den 1 maj kl 3 på dagen. För varje dag sågo vi allt mer och mer att slutet närmade sig. Vi sutto omkring hennes säng och förstod att hennes dödskamp snart skulle börja. Min hustru Märta tog hennes hand i sin och sade: Är ni inte glad farmor som får sluta snart? Då slog hon upp sitt enda öga och svarade det tydligaste hon sagt den dagen med ett högt och tydligt: jo då. Så knäppte hon ihop sina händer över bröstet, drog hon några svaga andetag och så var allt slut. Vår moders ande flydde dit inga plågor och ingen värk skall vara mer. Gud välsigne hennes minne. Jag minnes ingenting annat än gott efter henne. Hennes största lycka här i livet tror jag var att få uppskattning av andra. Eder Gustav Psalmen "Jag går mot döden var jag går" spelades på Katharina Eriksdotters begravning den 1 maj år 1900. Katharina och hennes familj var långt ifrån ensamma om att göra den långa vandringen från Värmland till Ångermanland. Hoppet om en bättre framtid norrut delades av många värmlänningar. Norrlandslänen ökade sin befolkning till nästan det dubbla under andra halvan av 1800-talet och de inflyttade värmlänningarna bidrog i hög grad till det. För det hade blivit allt svårare att leva av de små jordlotterna i Värmland och i Norrland behövdes arbetskraft till den nya skogs och träindustrin. Det berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstad universitet och som forskat om värmlänningarnas flyttmönster. Värmlänningar slår sig ner i Norrland - Skälen till att de flyttade var flera; de nya sågverken behövde arbetskraft, och hemma i Värmland hade det blivit allt svårare att försörja en familj när jordlotterna blivit mindre. - Värmland hade varit ett invandrarlän och hade haft en stadig befolkningsökning under flera hundra år, berättar han. Den ökningen nådde sin topp ungefär vid 1860, då strömmarna började gå åt andra hållet. Hemmansdelningen var enorm vilket innebar att man fick väldigt små lotter vid arvsskiften, så små att de inte gick att leva av. - Så folk sökte sig åt olika håll, och i Norrland drog den nya sågverksindustrin folk från Värmland, Dalarna och norrut, berättar han. Skogshantering var något som värmlänningarna behärskade. - Det gjorde de, instämmer Peter Olausson, och de hade med sig en uppfinning som gjorde dem ännu mer attraktiva. Det var en speciell mekanism som kallades "getdoningen". Den kopplade samman timret och hästen på ett flexibelt sätt så att man kunde ta sig fram smidigare genom skogen än vad de gamla stela kopplingarna tillät. Det var särskilt folk från Fryksdalen i Värmland som var kända för att kunna hantera Getdoningen. Arbetsvandringar var något man kände väl till i Värmland, inte minst i Fryksdalen. Det var vanligt att man gav sig iväg kortare eller längre perioder för att arbeta på andra håll. Så det här var folk som inte var så knutna vid sin egen torva. - Nej nej, de har rört på sig under långliga tider. I andra delar av Värmland sökte man sig åt andra håll, många tog sig till exempel söderut till Bohuslän under sillperioderna. Men när det gällde vandringarna norrut, så var framför allt fryksdalingarna pionjärer, och sedan följde andra efter berättar Peter Olausson. Man kan ju undra hur mycket de faktiskt visste när de gav sig iväg. - Jag tror att de gick iväg på mer eller mindre välgrundade rykten, svarar Peter Olausson. Om någon hade varit i till exempel Sundsvall och kom hem och berättade hur det var, så var det väl den bästa reklam man kunde få. Samtidigt så blev ju läskunnigheten allt större och tidningarna började spridas. - På 1860-talet så fanns det flera informationskällor. De här stora flyttströmmarna från Värmland och norrut skedde ju samtidigt som emigrationen till Amerika blev allt större. Man skulle ju kunna tänka sig att Norrlandsvandringen var ett budgetalternativ för den som kände att de måste lämna sitt gamla hem och ordna ett nytt någon annanstans. - Det är klart att det var billigare, det var ju faktiskt vanligt att man gick hela vägen, och alltså inte behövde pengar till biljetten. Men framför allt var det nog mänskligt billigare, för det var ett mindre steg att ta sig till Norrland, där man kunde språket och visste hur det går till. Precis som när det gällde Amerikafararna så var breven som skickades från Norrland hem till familjen i Värmland viktiga när det gällde att locka fler att komma efter. Peter Olausson tar fram ett brev som skickades från Torpshammar, fem mil väster om Sundsvall den 9 maj 1878. Det är en mjölnarson från västra Värmland som varit i Göteborg men som nu berättar för sina föräldrar att han och hans bror istället åkt norrut för att pröva lyckan: Torpshammar den 9 maj 1878 Älskade föräldrar och syskon, tusende tack för det sista brevet. Jag får berätta för er att jag rest från Göteborg hit uppåt därför det blev så dåliga tider. De sätter ner daglönen 10 procent, samt dagen till 9 och en halv timma så jag tyckte det ej bar sig att stanna. Jag reste från Göteborg den 28 april och kom hit den 29:e dennes, men jag har haft ganska trevligt under hela resan och hoppas att det blir bra här med tiden, för här ser ut för till att vara en trevlig trakt fast här har snögat och varit kallt var dag. Jag har inget prästbetyg det torde ni vara bra att taga ut åt mig för det må jag ovillkorligen ha för eljest får jag ej stanna här. Det torde ni göra så fort ni får brevet och sända det hit. Jag får ni sluta för denna gången med en obeskrivlig kär hälsning till eder från eder son. J A Qvarnström - Väldigt mycket i breven handlar om arbetsförtjänsten och arbetsvillkoren, var är det bäst? Sedan handlar det förstås om släkt och vänner som man träffar på, andra värmlänningar som skickar med hälsningar, och så förstås detta att man skickar hem pengar till sina gamla föräldrar. Peter Olausson tror att värmlänningarna som slog sig ner i Ångermanland, Medelpad och Västerbotten klarade sig ganska bra, inte minst för att de var många och höll ihop. - Värmlänningarna bildade ju ett slags kolonier i delar av Norrland. Många av dem har bibehållit grundidentiteten "Vi kommer från Värmland". Jag har inte kunnat se att värmlänningarna skilde ut sig genom att vara väldigt framgångsrika eller misslyckade, men de var ganska många i jämförelse med folk från andra trakter och kunde hålla ihop och bibehålla sin värmländska identitet, om de nu önskade det. Alnön utanför Sundsvall är ett exempel på en sådan trakt. - Det vet många släktforskare, som har sina rötter där. De arbetsvandringar som folk förr gjorde har sällan lämnat några spår i de offentliga arkiven och därför kan man lätt inbilla sig att folk i gamla tider var mycket mer orörliga än vad som faktiskt var fallet. -När man tittar i de vanliga källorna, som till exempel husförhörslängderna, vad får man för bild då? I allmänhet får man en känsla av att folk var väldigt bofasta, säger Peter Olausson och fortsätter: - Men källorna berättar ju ingenting om vardagsrörligheten, och säger sällan något om till exempel arbetsvandringarna. Den bonde som enligt husförhörslängderna ser ut vara orörlig kanske i själva verket är ute för att arbeta på andra ställen stora delar av året. - Då är det ju bara andra källor, som till exempel brev, som kan berätta något om hur det verkligen var. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström  Uppläsare: Tommy Engman och Per Dahlberg slaktband@sverigeradio.se

Han är född i Viksjö, Järfälla. Han debuterade i Bundesliga som avbytare till Lothar Matthäus. Han har vunnit den engelska Ligacupen. Han har spelat i Premier League och Championship. Vunnit SM-guld och cupen i Sverige. I Avsnitt 173 av Holmgren Möter handlar det om Nils-Eric Johansson. God Lyssning! Mvh Niklas Holmgren! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den veckan slår vi oss ner och snackar värdegrund med försteläraren i demokrati Charlotta Granath, som förutom mottagit pris av självaste Konung Carl XVI Gustaf, även vunnit priser som bland annat Helgepriset och  ”Vandra i Emerich Roths fotspår” 2017 i Sveriges riksdag.    Veckans gäst har otroligt många strängar på sin lyra då hon även undervisar på Södertörns högskola, föreläser och nyligen gav ut sin första bok. Lyssna till hur hon lyckats bygga upp ett värdegrundsarbete på Viksjöskolan i världsklass, varför hon brinner för att ge elever möjligheten att påverka och ställa frågor direkt till bland annat statsminister Stefan Löfven, vikten av att hennes elever träffat personer som överlevt förintelsen och om hennes utvecklingsarbeten från Viksjöskolan hela vägen till EU.

I USA har Hollywood fått en oväntad utmanare. Nya blockbusters görs i Albany i Georgia där brödraparen Kendrick och Christiano gör kristen film så det osar. Nu har man tröttnat på filmindustrins fixering vid sex, droger och brottslighet. Istället producerar man egna sedelärande historier om till exempel vikten av att arbeta på sitt äktenskap och vara trogen sin fru. Resultatet har blivit utsålda biosalonger och chockade filmbolagsbossar. Kino granskar den missionerande filmens framväxt. Även i Sverige är den kristna medieindustrin på framväxt. I Älmhult produceras Kanal 10, en tv-kanal med en kristen agenda som nu nysatsar. På tablån finns program som "Väckelsemöte i Viksjö" och "Vi ber för dig", men också kristna fredagsfilmer och musikvideor. Dessutom kollar Kino också in SVT:s nya livsåskådningsprogram, "Åh, herregud!" med Jonas Gardell. I den islamiska staten Iran har kvinnorörelsen blivit inspirerad av den förbjudna boken Kvinnor utan män. Författaren Shahrnush Parsipur har redan suttit fängslad två gånger och nu kommer filmen som baserar sig på hennes texter. Möt filmaren och konstnären Shirin Neshat och författaren själv i veckans Kino.

I Lund pågår arbetet med att systematiskt gå igenom sydsvenska kyrkböcker och skriva in dem i moderna dataregister under rubriken Demografisk databas södra sverige. Det är ett drygt arbete som kommer att kräva ytterligare ett antal år innan alla socknar i Skåne och Blekinge är inskrivna i databasen. I de här databaserna finns samma uppgifter med som i kyrkböckerna, men när man lagt dem i en databas blir möjligheterna att söka snabbt och enkelt otroligt mycket större. Solveig Fagerlund på Demografiska databasen i södra Sverige har gjort en sammanställning av sjukdomsnamn, samlade från dödböckerna i sydsvenska socknar. Med hjälp av den kan man bland annat förstå vad gamla sjukdomsnamn skulle översättas till idag. Och det register hon skapat går att använda för att bli lite klokare när det gäller att förstå hur människor levde och dog förr. -Om man studerar hur människor dog förr så kan man få veta ganska mycket om det samhälle de levde i. Man kan ta det lilla barnet på 9 år som blev krossat av ett tröskverk – han lekte ju inte där utan han var säkert med och arbetade, säger hon. -Det finns också flera fall där äldre människor har dött i bakugnar, och det kan man ju fundera på hur det gått till, men jag tror att det handlar om den gamla tidens stora bakugnar där gamla människor kunde krypa upp för att få del av eftervärmen. -Och någon har framkastat teorin att de har dött av koloxidförgiftning därinne, säger Fagerlund. Moraliteter Men ibland innehåller också dödsorsakerna moraliska aspekter. Solveig Fagerlund har tagit fram en dödsattest som säger att kvinnan i fråga ”dödde av en sjukdom som var orsakad av hugg och ovänskap”. -Ibland hänvisar man till levnadssättet på ett sätt som är lite svårtolkat, säger Fagerlund, och nämner några exempel på både kvinnor och män som sägs ha dött av ”liderlighet” -Det här är ju ett moraliskt fördömande från prästen. Men moraliska präster är bara ett av problemen när det gäller beskrivningar av vad folk dött av. Okunskap är ett annat – det var ju inte alldeles självklart att prästerna behärskade medicinsk latinska termer. Fram till mitten av 1700-talet fanns det inga särskilda regler om att dödsorsaken måste stå i dödböckerna. Det enda som måste noteras är olycksfall, självmord, barns dödsfall och smittsamma epidemiska sjukdomar. Tabellverket 1749 tillkommer tabellverket, dåtidens statistiska centralbyrå, som kräver att prästerna ska notera alla dödsorsaker i dödböckerna. -Detta sätter igång stora diskussioner, för många präster menar att de inte har kunskap nog till detta, berättar Fagerlund. Men statsmakten menade att prästerna trots allt hade tillräcklig kunskap, och kunde de inte precis vad sjukdomen heter så skulle de i alla fall skriva folknamnet. Alla släktforskare vet att det kan vara svårt att förstå vad de olika sjukdomarna man finner i gamla dödböcker skulle kallas idag. Sättet att benämna sjukdomar har också förändrats över tiden, helt enkelt beroende på hur man såg på kroppen och dess sjukdomar i olika tider. Den allra äldsta läran har sitt ursprung i det antika Grekland. Den kallas humoralpatologin och faktiskt finns det en hel del avtryck av den också i vårt moderna språk. -Det var ju läran om hur fyra kroppsvätskor, blod, gul galla, svart galla och slem, måste vara i balans. De fyra vätskorna hade sin motsvarighet i de fyra elementen luft, eld, jord och vatten. För att få vätskorna i balans ordinerade man åt koppning, åderlåtning och kräkmedel. Det är från Humoralpatoligin vi har sjukdomsuttryck som till exempel katarr och fluss, ord som båda antyder anhopningar av slem i kroppen. Nosologi Men i slutet av 1600-talet börjar man utveckla Nosologin, läran om hur man ska klassificera olika sjukdomar. Dessa båda system levde länge vid sidan av varandra, berätta Solveig Fagerlund. Nosologi brukar översättas med ”symptombeskrivning”. -Om man har feber och samtidigt fläckar på kroppen, ja, då hade man fläckfeber, förklarar hon. Blir man omtöcknad av feber har man kanske tyfus, för tyfus betyder ”töcken”. I den databas som nu finns över sjukdomsnamn i Skåne kan man söka på flera sätt. Man kan ta kända diagnoser enligt vårt språkbruk som utgångspunkt, man kan utgå från de latinska benämningarna, det går också att söka på enskilda kroppsdelar. Och givetvis kan man också starta sin sökning med de gamla sjukdomsnamnen. När Solveig Fagerlund visar mig hur det fungerar använder vi en vanlig sjukdomsbenämning, nämligen rödsot. När hon söker på rödsot får hon träffar på både blåsot och blodsot, och samtidigt en förklaring av vad det kan röra sig om för sjukdom. Det kan röra sig om diarréer eller dysenteri, det senare betyder ”dålig tarm”. ”Osot” Men alla sjukdomar som Solveig fagerlund funnit i de gamla dödböckerna går inte att förstå idag. -”Sot” det vet vi är ”sjukdom”, men vad är då ”osot”? frågar hon sig. Och det finns fler sådana exempel: ”Skribbel”, är en annan sjukdomsbeteckning som hon inte lyckats dechiffrera, och som hon gärna vill ha hjälp att förstå. Det finns också exempel på sjukdomar som i hög grad avspeglar sin egen tid. Moderpassion är ett sådant ord till exempel, ett ord som Solveig Fagerlund funnit ganska ofta bland dödsorsakerna. Moder i det här faller ska läsas som livmoder, och passion betyder sjukdom. Men kan man dö av det? Ja, förmodligen har den här benämningen använts på allt från cancersjukdomar till mer ofarliga underlivsproblem och själsliga problem. -Jag har hittat 250 fall där man använder beteckningen moderpassion berättar hon. Det verkar som att läkarna använde den när de inte visste vad de skulle skriva. Dragsjuka En annan diagnos som ställer till huvudbry är ”Dragsjuka”. Men Solveig Fagerlund berättar att namnet beskriver hur kroppens muskler, särskilt de i nacken, drar ihop sig så att huvudet vrids bakåt. Eftersom det som vi idag kallar epidemisk hjärnhinneinflammation har samma symptom har det också kallats dragsjuka i journalerna. I mitten av 1800-talet ändrar sig terminologin i dödböckerna. Då ökade kunskaperna om celler och om bakterier, och det ger avtryck. -Men fortfarande kan man ibland se dödböcker på landbygden där de gamla orden används, slutar Solveig Fagerlund. Gådeå sjukhus Som vi förstått var det många kvinnor som fick den flitigt använda diagnosen moderpassion och som rymde många sjukdomsbilder. Inte bara fysiska utan också själsliga tillstånd. I de journaler som fördes på Hospitalen, eller sinnessjukhusen som de kallades under en period, finns oftast mycket utförliga beskrivningar om patienten. Göran Stenmark på SVAR, svensk arkivinformation, i Ramsele tar fram ett sånt exempel. Det rör den 43 år gamla Carin från Viksjö i Ångermanland. Hon togs in 1852 och beskrivs noggrant i journalen. ”Patienten har åtskillige gånger varit rubbad till sina Sinnen. Hon har haft tvenne oäkta barn. (...) Man känner att hennes broder lidit af svärmeri. En af anledningarna till hennes grubbel har varit att hon blifvit öfvergifen av sin lägersman. (...) På sista tiden hafva anfallen återkommit 2ne gånger årligen och varit från 1 till 3 månader, hvarefter lugn och arbetslust inträdt. När anfallen slutat är hon lugn och glad till sinnes och hyser t om förhoppningar om äktenskap, hvilket hon dock under sina ljusaste studer dock inser är fåfänglighet.” - De här journalena är ofta tragiska, men säger mycket om vår historia, säger Göran Stenmark. Man förstår att de funderar om hennes sjukdom har att göra med olycklig kärlek och att hon blivit övergiven av lägersmannen, dvs fadern till barnen. Arkiv från de gamla vårdinrättningarna är intressanta, framförallt inom sociologin, psykologin, psykoterapin men också i lokalhistorien finns det ett stort intresse för den här typen av medicinhistoriskt material. I många handlingar får man en omfattande insyn i  människors liv. Förutom själva sjukdomsbilden får man i akterna kunskap om t ex kroppsutseende, längd, ögonfärg och speciella kännetecken. Från Gådeå sjukhus, liksom de andra Hospitalen i Sverige, kan man se att patienterna klassifierades som lugna, oroliga, opålitliga, slöa och osnygga osv. Genom att klicka på länken kan du ta del av SVARs arkivbestånd för Gådeå Sjukhus journaler fram till 1881. Det  är överläkarens patientjournaler som finns från 1826. Länken ligger ute t om mars 2008. Därefter kan man abbonnera på sidan via SVAR. Provinsialläkarnas årsberättelser Är man intresserad av att få veta mer om sjukdomsläget i en trakt får man inte missa provinsialläkarnas årsrapporter. Provinsialläkarna var statligt anställda läkare som arbetade på landsbygden. De fanns redan på 1600-talet, men den första egentliga instruktionen är från 1744. Provinsialläkarna skulle bedriva sjukvård till en fast låg taxa, alltid vara tillgängliga och hade också tillsyn över bland annat smittskyddet, de veneriska sjukdomarna och de utförda vaccinationerna. Bengt Erik Näsholm, hembygdsforskare i Ramsele, har intresserat sig för sin bygds provinsialläkare, varav den förste var Otto Sillén. Otto Sillén var verksam från år 1861 och de nästkommande  tio åren i Bodums distrikt i Västernorrland samt Länslattarettet och Kurhuset i Backe. Provinsialläkaren skrev varje år en rapport som beskrev hälsotillståndet i distriktet. Denna rapport skickades till Länsstyrelsen och till föregångaren till Socialstyrelsen som sammanställe statistik för hela riket. Provinsialläkarens årsrapporter innehåller inte bara sjukdomsläget, utan också noteringar om vädret, hur det såg ut geografiskt, vad folk sysslade med och hur olika sjukomar antogs ha kommit till bygden. Otto Sillén till exempel noterade att många arbetade i skogen där de gick i fuktiga kläder och ådrog sig katarrer och ledvärk.  Det samma gällde de som slog myrar för att få tillräckligt med hö till kreaturen. Hur ortsbefolkningen bodde och vad de åt beskrevs också i provinsialläkarens årsrapport. Så här skrev Otto Sillén 1861; ”Födan består hufvudsakligen af sur-fisk, tillagad ungefär såsom surströmming, ännu längre gången i föruttnelse, gröt, illa och alltför kort tid kokt potatis, strömming eller sill, och om sommaren sur mjölk, kött förtäres högst sällan färskt, utan torkat av får eller get. Brännvin finnes ej, om man undantager Slagvatten, varmed en eller annan lärer förse sin törstiga nästa. Deremot drivkes mycket surt Vin och otrolig mängd kaffe, hvaraf man anslår, att minst 15 skålpund åtgår för varje person om året. Denna otjenliga föda och dryck torde i förening med höbergningen å myrarna, hvilken fortsätter långt inpå hösten, då arbetarne hela dagen gå våta om fötter och ben få antagas vara orsaken till de här nästan hos hvarje person förekommande chroniska Ventrikellidanden.” Vidare beskriver han hur de bor 1861; ”Boningshusen äro serdeles illa byggda, nästan alldrig drefvade, ofta ej försedda med trossgof så att deri råder ett förfärligt golfdrag, och under kallare dagar fryser vattnet inne i de bebodda rummen,. Täcken och Lakan äro okända, utan begagnas i stället fårskinnspäslar både öfver och under den liggande. Allför många personer äro äfven inlagda i samma rum, så att, om ej frisk luft ständigt insläpptes genom de glesa väggarna och golfen, sjukdomar troligen skulle uppkomma häraf.” Bengt Erik Näsholm berättar att provinsialläkaren Otto Sillén också hade synpunkter om nybyggesverksamheten och skogsavverkningen. Otto Sillén varnade allmogen att sälja bort skogen skogsbolag och istället själva avverka och sälja det färdigavverkade timret. På så sätt skulle allmogen kunna  behålla värdet på skogen längre. Är man intresserad att söka i dessa provinsialläkares årsrapporter finns handlingarna på Riksarkivet där det ingår i Socialstyrelsens arkiv och föregångares arkiv. Länk till En hel del har årsrapporterna har skrivits av och kan sökas under provinsialläkarnas rapporter på Svars hemsida. Länkt till