Podcasts about martin h

Mellan den 16 och 19 april 1945 utkämpades några av de hårdaste och mest avgörande striderna under andra världskriget. På Seelowhöjderna, väster om floden Oder, gjorde den 9:e tyska armén ett sista desperat försök att fördröja den sovjetiska offensiven mot Berlin. Striden var från början dömd att misslyckas, men trots det visade de tyska förbanden sin militära förmåga in i det sista. Samtidigt uppvisade den sovjetiska ledningen och Röda armén både en hänsynslös likgiltighet inför egna förluster och en intern maktkamp där prestigen att först nå Berlin blev viktigare än soldaternas liv.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av andra världskrigets mest dramatiska skeden – slaget vid Seelowhöjderna. Detta var Nazitysklands sista försök att hejda Röda arméns framryckning och vinna tid i hopp om att britterna och amerikanerna skulle hinna först till Berlin. Men det var också ett uttryck för den desperation och brutalitet som präglade krigets slutskede.Många tyska soldater valde att slåss till sista blodsdroppen snarare än att hamna i sovjetisk fångenskap, där svält och misär väntade. Under tre dagars strider förlorade tyskarna omkring 10 000 man, medan de sovjetiska förlusterna uppgick till minst 30 000 – kanske ännu fler. Röda armén hade ett enormt numerärt övertag, med en miljon soldater mot 100 000 tyska försvarare. Trots detta blev anfallet mot de starkt befästa tyska positionerna extremt blodigt.En av de främsta orsakerna till de höga sovjetiska förlusterna var den interna rivaliteten mellan befälhavarna Georgij Zjukov och Ivan Konev. Båda tävlade om äran att vara först in i Berlin, vilket ledde till att tiotusentals sovjetiska soldater skickades i våg efter våg av brutala frontalanfall – först över floden, sedan uppför de tyska försvarsställningarna på Seelowhöjderna.Hur såg egentligen förutsättningarna ut för det tyska försvaret? Hur kunde den sovjetiska armén lida så stora förluster trots sitt överväldigande numerära övertag? Och vilka konsekvenser fick slaget för de sista veckorna av kriget? Lyssna på avsnittet av Militärhistoriepodden för en djupdykning i en av de sista och mest hänsynslösa striderna.Bildtext: Sovjetiskt artilleri framför Berlin. Slaget vid Seelowhöjderna i april 1945 var Nazitysklands sista större försvarslinje innan Berlin föll. Bundesarchiv, Bild 183-E0406-0022-012 / CC-BY-SA 3.0 Lyssna också på Slaget om Berlin.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på Belgien och Frankrike i augusti 1914 hade stoppats upp i och med slaget vid Marne i september. Fronten hade därefter stabiliserats i en lång skyttegravslinje genom hela norra Frankrike och Belgien till Engelska kanalen. Krigsåret 1915 skulle karaktäriseras av de allierades förhoppningar om ett genombrott.Stora satsningar gjordes, men de resulterade i omfattande förluster i människoliv. Tyskarna å sin sida höll sig på defensiven eftersom de samtidigt genomförde en offensiv mot Ryssland. Trots detta introducerade tyskarna gas som ett aktivt stridsmedel vid Ypres i april 1915, vilket tog de allierade fullständigt på sängen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved skyttegravskriget på västfronten 1915. Det övergripande problemet var att ingen av sidorna i kriget var förberedd på de utmaningar som skyttegravskriget innebar. De allierades förhoppningar om att kunna nå ett avgörande i kriget vändes mot slutet av året till stor besvikelse och näst intill uppgivenhet.Problemet var att den offensiva taktiken var helt underlägsen defensiven. De tyska skyttegravslinjerna, som var utbyggda med flera parallella linjer och gav djup i försvaret, var övermäktiga. Artilleriets oförmåga var en betydande orsak till misslyckandet. Det lättare fältartilleri som dominerade på den allierade sidan, inte minst den franska 75 mm-kanonen, var för klent för att på allvar slå ut taggtråd i ingenmansland, tyska kulsprutenästen och skyddsrum. Det krävdes mer och tyngre artilleri och, inte minst, fler spränggranater som kunde penetrera marken och verkligen få verkan på de tyska försvarslinjerna. Till detta kom oförmågan att kraftsamla tillräckliga mängder soldater och uppnå den överraskning som krävdes. Resultatet blev enorma förluster som chockade alla.Under det som brukar kallas det andra slaget vid Ypres, 22 april – 25 maj, använde tyskarna klorgas med stor framgång – åtminstone inledningsvis. Bakgrunden till offensiven var ett försök att pressa de allierade och avleda deras uppmärksamhet medan huvudfokus för tyskarna låg på kriget vid östfronten. Anfallets inledning blev en stor framgång för tyskarna. Gasen överraskade de allierade och lämnade ett stort hål i deras linjer då soldater dog, skadades eller flydde. Trots gasanfallets framgång lyckades tyskarna inte utnyttja övertaget för att nå ett fullständigt genombrott. Skälet var bristen på förstärkningar som kunde sättas in innan britter och fransmän hade återhämtat sig från den första chocken.Gasen hade i och med det tyska anfallet kommit för att stanna som ett aktivt stridsmedel. Utvecklingen gick snabbt framåt under de kommande månaderna och åren, både vad gäller nya gaser, hur de användes och hur man skyddade sig mot gasanfall.Bild: Tyska trupper släpper ut klorgas vid Ypres i april 1915. Gasen kom att förändra krigföringen på västfronten och blev ett av första världskrigets mest fruktade vapen. Målningen The First German Gas Attack at Ypres av William Roberts skildrar det tyska gasanfallet mot franska och kanadensiska soldater. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Lyssna också på Alexander den store och slaget vid IssusBild: Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Martin Hüfken über Jesaja 62,2. (Autor: Pfarrer Martin Hüfken)

Martin Hüfken über Römer 10,12. (Autor: Pfarrer Martin Hüfken)

Mezi Spojenými státy a Čínou se rozhořela další bitva celní války. Peking v reakci na zvýšení cel ze strany USA zavádí tarify na zboží v ročním objemu 22 miliard dolarů a čínský ministr zahraničí Wang I se na svou stranu snaží získat evropské země. „Diplomatická ofenziva už začala a bude nejspíš sílit. Problémem ale je, že to, co Čína od Evropy chce, je pro Evropu těžko přijatelné. Tedy především to, aby otevřela své trhy čínskému zboží,“ říká sinolog Martin Hála.

Mezi Spojenými státy a Čínou se rozhořela další bitva celní války. Peking v reakci na zvýšení cel ze strany USA zavádí tarify na zboží v ročním objemu 22 miliard dolarů a čínský ministr zahraničí Wang I se na svou stranu snaží získat evropské země. „Diplomatická ofenziva už začala a bude nejspíš sílit. Problémem ale je, že to, co Čína od Evropy chce, je pro Evropu těžko přijatelné. Tedy především to, aby otevřela své trhy čínskému zboží,“ říká sinolog Martin Hála.Všechny díly podcastu Interview Plus můžete pohodlně poslouchat v mobilní aplikaci mujRozhlas pro Android a iOS nebo na webu mujRozhlas.cz.

Julius Caesars fälttåg i Gallien var till en början en rasande succé. Det inleddes 58 f.v.t. med en till synes blygsam provokation i transalpinska Gallien (dagens södra Frankrike) av den nyutnämnde prokonsuln Julius Caesar.Gallerna, trots sin tapperhet och slughet i strid, saknade den disciplin, organisation och logistiska förmåga som kännetecknade den romerska krigsmakten. Kampanjen utvecklades snabbt till en serie spektakulära slag, belägringar och diplomatiska intriger som ekar in i vår tid.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor Martin Hårdstedt Caesars fälttåg i Gallien.Caesars legioner kunde vinna seger efter seger och avancera genom Gallien, ända upp till dagens Belgien och engelska kanalen. Han genomförde även en kortare expedition till de brittiska öarna. Framgångarna resulterade i ökad handel med Rom, inklusive export av vin, slavar och naturresurser. För Caesar och hans allierade innebar kriget enorma ekonomiska vinster och en stärkt maktbas i Rom.Men missnöjet i Gallien växte. Trots Caesars försök till allianser och traktat var den romerska expansionen omöjlig att stoppa. Till slut slöt sig flera stammar samman för att göra motstånd. Ledarskapet togs av Vercingetorix, kung över arvernerna. Han förstod att romerska legioner inte kunde besegras i öppen strid. I stället satsade han på gerillataktik och strategiska manövrar för att destabilisera fienden. Inledningsvis var han framgångsrik och Caesar led ett nederlag vid Gergovia.Slutligen fann sig Vercingetorix instängd i Alesia, där Caesar demonstrerade sin beslutsamhet genom att genomföra en mästerlig belägring. Alesias fall blev det avgörande slaget som säkrade den romerska dominansen över Gallien och lade grunden för Caesars triumf i Rom – och republikens slutliga fall.Kriget var tätt sammanflätat med den inrikespolitiska situationen i Rom, där komplexa falangstrider pågick. Caesars militära framgångar stärkte hans maktposition, men vid hans återkomst 51 f.v.t. var den Romerska republiken på randen till kollaps. När Caesar korsade floden Rubicon inleddes det inbördeskrig som skulle förändra Rom för alltid.Bildtext: Vercingetorix kastar sina vapen vid Julius Caesars fötter. Belägringen av Alesia 52 f.v.t. blev det avgörande slaget i Caesars galliska fälttåg. Efter månader av svält tvingades Vercingetorix att kapitulera inför den romerska övermakten. 1899, av Lionel-Noël Royer Källa: Musée CROZATIER du Puy-en-Velay Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.t.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med en stor armada om 130 skepp och 20 000 soldater skulle Filip II av Spanien erövra, England och återinföra katolicismen. Från Flandern skulle ytterligare soldater föras över till det brittiska öarna. Världens mäktigaste flotta skulle krossa allt engelskt motstånd i Engelska kanalen och bana väg för invasionen. Men det blev inte så.Engelsmännen ledda av sin drottning Elisabet och med befälhavare som Sir Francis Drake och Sir Thomas Howard förhindrade landstigningen. I stället för ett intåg i triumf i London slutade allt med en spansk katastrof. Mer än 50 fartyg förliste och kom aldrig hem. Hälften av soldaterna och sjömannen på de spanska fartygen omkom.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de klassiska marinoperationerna i Europas historia.Konflikterna mellan Spanien och England handlade om flera saker. Engelsmännen hade under Elisabets far Henrik VIII valt att frånsäga sig katolicismen och skapa en ny statskontrollerad anglikansk kyrka. Den katolska tronpretendenten Mary Queen of Scots avrättades och genom släktband kom Filip III av Spanien att kunna hävda rätt till den engelska tronen. Stödda av bland annat påven skulle England erövras och Elisabet störtas.Dessutom hade engelska örlogsfartyg bedrivit piratverksamhet mot spansk handel i Karibien under befälhavare som Sir Francis Drake. På detta skulle det nu bli ett slut. Till detta kan läggas av engelsmännen länge stött upproret mot spanjorerna i Nederländerna vilket naturligtvis Filip II ville förhindra. Spanien ville återta de norra delarna av sina besittningar i Nederländerna och krossa upproret ifred utan inblandning.Kärnan i den spanska armadan var de stora örlogsfartygen som hade höga överbyggnader och mängder av soldater ombord för att kunna äntra och erövra motståndarnas fartyg. På samma sätt som under slaget vid Lepanto 1571 mot osmanerna var det en äntringsstrid som spanjorerna förväntade sig och som de var överlägsna på. Men engelsmännen hade under ledningen av bland annat Sir John Hawkins utvecklat sina örlogsfartyg och sin taktik mot att undvika äntringsstriden. I stället hade de engelska fartygen långskjutande kanoner och var bättre anpassade för strid på avstånd. Striden mot armadan 1588 utgör på flera sätt en vändpunkt i sjökrigföringen. Årtiondena efter Armadans misslyckande 1588 kom sjökrigföringen att genomgå en omfattande utveckling som inte minst engelsmännen skulle bli leda.Spanjorerna höll samma sin flotta när de närmade sig de brittiska öarna. De var skickliga på att segla i formation. Engelsmännen å sin sida inlät sig inte äntringsstrid utan besköt de spanska fartygen på distans. Ett sorts dödläge inträffade där ingen av kombattanterna kom åt varandra för ett avgörande. Spanjorernas plan att hämta soldater från Nederländerna misslyckades eftersom det var omöjligt att få soldaterna över Engelska kanalen så länge som den engelska flottan var intakt och kunde hota. Spanska armadan tvingades inse att den inte kunde lösa sin uppgift. Befälhavaren hertigen av Medina Sidonia måste desperat föra flotta hem via en rutt norr om de brittiska öarna. Det som slutligen beseglade armadans öde var stormarna norr om de brittiska öarna. Minst 30 fartyg förliste på den irländska kusten.Bild: Den spanska armadan av Jan Luyken, 1679, Wikipedia, Public Domain.Om man vill läsa något mer om Spanska armadan kan Rupert Matthew bok The Spanish Armada. A Campaign in Context rekommenderas. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Waffen-SS var SS-statens militära gren som, från att ha varit en mindre styrka fungerande som livvakter åt Adolf Hitler i början av 1930-talet, vid slutet av andra världskriget hade vuxit till ett stort antal fältdivisioner med närmare 800 000 soldater.Även om Waffen-SS aldrig utgjorde mer än 10 procent av den tyska krigsmakten under andra världskriget har organisationen ändå tilldragit sig stor uppmärksamhet. Vad Waffen-SS egentligen var är inte helt enkelt att reda ut. Bilden av ett elitförband bestående av ariska män, uppfyllda av nazistisk ideologi, är missvisande.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med det på många sätt svåra ämnet om SS-statens militära gren, Waffen-SS. Svårigheten ligger i de många krigsbrott och massmord som soldater från Waffen-SS gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. För många är Waffen-SS synonymt med ondska.Inom Nazityskland byggde Heinrich Himmler upp ett parallellsamhälle av vad han menade skulle vara en arisk elit. SS, en förkortning av Schutzstaffel, var inledningsvis ingenting annat än en samling män som skulle skydda den nazistiska organisationen och dess ledare, Adolf Hitler. Så småningom byggdes organisationen ut och fick en egen underrättelseverksamhet samt en egen vapengren, Waffen-SS. Till organisationen hörde även koncentrationslägren. SS blev på allvar den mäktigaste organisationen efter att SA tvingats till underkastelse 1934, efter en intern maktkamp inom naziströrelsen. SS organiserade och ledde Förintelsen.Waffen-SS växte avsevärt under kriget, och några av de bäst utrustade och slagkraftigaste förbanden i den tyska krigsmakten var SS-pansardivisionerna. Dock kantades deras krigföring av ständiga krigsbrott på i stort sett alla fronter där de sattes in. Andelen frivilliga och tvångsrekryterade inom Waffen-SS ökade, och vid krigets slut var ungefär 50 % av dess manskap icke-tyskar, rekryterade från Europas alla hörn – inklusive de nordiska länderna.Bild: SS-Brigadeführer Jürgen Stroop (i mitten) ser på medan bostadskvarter brinner under kampen mot det judiska upproret i Warszawas getto. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Heinrich Himmlers planer för Sverige.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Průtahy, zbytečná byrokracie nebo úplný krach veřejných zakázek. Ať už jde o výstavbu dálnic, pražského metra nebo klíčových IT systémů. Současný systém rozhodování o veřejných zakázkách je podle osobností českého byznysu komplikovaný, dusí českou konkurenceschopnost a stojí zbytečné miliardy. „Zatímco v Německu se o osudu zakázek rozhoduje průměrně 40 dní, v Česku je průměr 5 měsíců, u složitějších případů i roky,“ popisuje v rozhovoru finančník a ambasador ambasador pracovní skupiny Druhé ekonomické transformace Libor WinklerI když současná vláda ve svém programovém prohlášení slíbila dohled nad veřejnými zakázkami zjednodušit prostřednictvím reformy týkající se Úřadu pro ochranu hospodářské soutěže (ÚOHS), zatím se nic neděje. Skupina byznysových osobností proto otevřeným dopisem vyzývá vládu, aby schválení potřebných zákonů zajistila.Pod dopisem jsou podepsány zástupci Druhé ekonomické transformace - osobnosti jako Jan Barta (Pale Fire Capital), Petr Borkovec (Partners Banka), Martin Hájek (Livesport), Pavel Řehák (Direct Family) Martin Vohánka (Eurowag) nebo Tomáš Vala (Siko Koupelny). Několik z těchto firem patří mezi ty nejhodnotnější v českých rukách a umístily se v žebříčku Česká elita. Jejím zástupcům vadí velké množství stupňů rozhodování s množstvím možností se odvolat, ale i fakt, že ve finále jde o rozhodnutí jednoho člověka.Agenda. Rozhovory s top lídry českého byznysu, zakladateli firem, odborníky. Čtvrthodinka o byznysu z první ruky.Každý všední den na SZ Byznys a ve všech podcastových aplikacích.Odebírejte na Podcasty.cz, Apple Podcasts nebo Spotify.

Efter att Sydstaterna besegrats i ett blodigt inbördeskrig mellan åren 1861 och 1865 skulle unionen återupprättas. Sydstaterna delades in ockupationszoner som styrdes av Nordstatsarmén och civila befattningshavare som tillsatts av Nordstaterna ända fram till 1877.De tidigare svarta slavarna fick betala ett högt pris för de vita sydstaternas bitterhet över att de förlorat kriget. Övergrepp var vanliga och ett lapptäcke av delstatslagar gjorde det möjligt att förvägra de svartas sina rättigheter ända fram till 1960-talet.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om följderna av det amerikanska inbördeskriget. Detta är det tredje och sista, delen i vår serie om det amerikanska inbördeskriget. Första delen hör och andra delen du här.Fortfarande idag går det att skönja konfliktlinjer från det amerikanska inbördeskriget i det amerikanska samhället. Mordet presidenten Abraham Lincoln fem dagar efter krigsslutet kom bara att öka spänningarna. Och rasismen tog knappast slut med att slaveriet avskaffades.Det amerikanska inbördeskriget har blivit en nyckelhändelse i USA:s historia. Slaveriet avskaffas och USA får uppleva en traumatisk splittring som ledde till det dödligaste kriget i amerikansk historia. För den svarta befolkningen i den amerikanska södern fortsatte livet att präglas av hot, trakasserier och mord i många år framåt. Och många vita hävdade att sydstaternas brytning med unionen var rättfärdigad.Bild: The Peacemakers – målning från 1868 av George P.A. Healy, Wikimedia Commons. Skildrar William Tecumseh Sherman, Ulysses S. Grant, Abraham Lincoln och David Dixon Porter under ett strategiskt samtal på ångfartyget River Queen i krigets slutskede, mars 1865.Lyssna också på Monument och statyer – historien i det offentliga rummet.Musik: Blue Devils av Raighes Factory, Storyblock Audio.  (Detta är en nymixad repris) Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Gettysburg blev en viktig vändpunkt i det amerikanska inbördeskriget. Före Gettysburg i juli 1863 var det amerikanska inbördeskriget ännu inte avgjort. Sydstatsgeneralen Robert E. Lee vilja få till ett avgörande i kriget utmynnade i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania – och han förlorade.Det går att beskriva det amerikanska inbördeskriget som ett utnötningskrig som Sydstaterna förlorade på grund av Lees allt för offensiva krigsföring i Nordstaterna. När Nordstaterna också lyckades få kontrollen över krigsscenen i väster låg vägen öppen för att krossa Sydstaterna.Detta är det andra avsnitt av tre om det amerikanska inbördeskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med professor Martin Hårdstedt om hur det amerikanska inbördeskriget avgörs under åren 1863-65.Slaget vid Gettysburg den 1-3 juli 1863 var ett av de blodigaste under hela inbördeskriget med närmare 50 000 döda och sårade. Gettysburg är ett av de viktigaste avgörandena i kriget. Nordstatstrupperna kunde också ta kontroll över den strategiskt viktiga Mississippidalen efter att nordstatsflottan 1862 erövrat New Orleans och erövrat Vicksburg i ett belägringskrig.Senare intogs och brändes Atlanta, varifrån nordstatsarmén tågade genom Georgia. I december1864 intog man Savannah vid kusten. Sydstaternas huvudarmé blev inringad i Virginia, och den 9 april 1865 kapitulerade sydstatsgeneral Robert E. Lee.Det amerikanska inbördeskriget har blivit en nyckelhändelse i USA:s historia. Slaveriet avskaffas och USA får uppleva en traumatisk splittring som ledde till det dödligaste kriget i amerikansk historia. För den svarta befolkningen i den amerikanska södern fortsatte livet att präglas av hot, trakasserier och mord i många år framåt. Och många vita hävdade att sydstaternas brytning med unionen var rättfärdigad.Musik: When Johnny Comes Marching Home – framförd 1990 av USMA Band, Wikimedia Commons. Patriotisk sång om längtan efter soldaternas hemkomst, skriven 1863 av Patrick Gilmore under pseudonymet Louis Lambert. Bild: Döda unionssoldater efter slaget vid Gettysburg som anses vara den viktigaste vändpunkten i det amerikanska inbördeskriget. Fotograferat den 5 eller 6 juli, 1863, av. Timothy H. O'Sullivan, Library of Congress, Wikipedia, Public domain.Lyssna också på del ett Det amerikanska inbördeskriget – USA:s blodigaste krig.(detta är en nymixad repris) Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spansk-amerikanska kriget 1898 utlöstes av en olycka den 15 februari när det amerikanska pansarskeppet USS Maine exploderade och sjönk i Havannas hamn på Kuba. Kuba var spansk och det amerikanska fartyget var på plats för att skydda amerikanska intressen och amerikanska medborgare.Händelsen blev den tändande gnistan i en konflikt mellan Spanien och USA om in flytandet i Västindien och på Filippinerna. Kriget 1898 skapade ett amerikanskt imperium och avslutade Spaniens ställning som kolonialmakt på det västra halvklotet.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett kort men ändå på många sätt betydelsefullt krig. Kanske tillhör det spansk-amerikanska kriget 1898 de lite bortglömda militära konflikter som trots allt har fått stora konsekvenser.USA tog i och med kriget på allvar steget fullt ut mot att bli en imperiemakt. Detta var inte en självklarhet. USA hade under 1700-talets slut skapats genom en frihetskamp bort från det brittiska styret. Nu i slutet av 1800-talet fanns starka krafter som ville utveckla USA till en imperiemakt.Kriget 1898 brukar i Spanien betecknas som den stora katastrofen. Spanien var långt ifrån sina fornstora dagar på 1500- och 1600-talet då landet var en ledande stat i Europa och världen. Kriget mot USA kom synnerligen ovälkommet och den spanska regimen hade inga resurser att föra kriget, men måste samtidigt anta utmaning för att inte riskera att få hemmaopinionen mot sig.Krigets utgång med förlusten av allt det som återstod av besittningarna i Västindien och Filippinerna innebar att Spanien var en europeiska stat med mindre områden i Nordafrika. En mental kris infall sig som faktiskt i slutänden tvärtemot vad man hade kunnat tänka sig stärkte spanjorerna. Ur katastrofen 1898 föddes en vitaliserat Spanien. Den nya generationen av spanjorer blickade framåt och lade imperiet bakom sig.Kriget blev ur militär synvinkel en blygsam historia. Framföra allt handlade det om hur den överlägsna amerikansk flottan snabbt besegrade den spansk flottan. På Kuba landsteg en amerikansk expeditionskår som så småningom kunde intag Santiago. På Filippinerna kontrollerades Manila snabbt, men det amerikanska maktövertagandet blev inte så enkelt på övriga delar av ögruppen. På kriget 1898 följde ett inbördeskrig mot filippinska separatister som inte ville leva under amerikanskt styre.Den som vill läsa vidare kan med fördel välja Angus Konstams San Juan Hill 1898 : America's emergence as a world power (1998) eller Joseph Smith The Spanish-American War : conflict in the Caribbean and the Pacific, 1895-1902 (1994).Lyssna också på Kom ihåg Alamo – nederlaget som byggde Texas.Bild: Spanskt infanteri på Filipinerna under Spansk-amerikanska kriget 1898, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det amerikanska inbördeskriget är USA:s blodigaste krig som det fortfarande går att skönja spåren efter idag. Inbördeskriget kom att förebåda de totala krig som kom att föröda Europa på 1900-talet.Trots den enorma skalan var det ett amatörernas krig vilket resulterade stora förluster på bägge sidor. Det var också det första moderna kriget där nya militära teknologier som pansarbåtar och repetergevär kom att utnyttjas i stora slag med enorma förluster till följd.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om kriget som delade USA. Detta är första delen av tre i vår serie om det amerikanska inbördeskriget.I början av 1861 gick sju amerikanska delstater samman för att gemensamt lämna Amerikas Förenta Stater och bilda Amerikas Konfedererade Stater. Stora dispyter om slaveri mellan det nordliga och sydliga USA hade lett till en spänd politisk situation och valet av Abraham Lincoln till USA:s sextonde president 1860 fällde avgörandet.Så småningom utgjordes de konfedererade staterna, eller sydstaterna, av sammanlagt elva delstater. För den nytillträdda presidenten i nord väntade en svår uppgift – att åter ena landet till en gemensam union. Detta skulle utmynna i en fyra år lång väpnad konflikt och ett krig som skulle sätta djupa spår i den amerikanska historien.Mellan 1861 och 1865 utkämpades det amerikanska inbördeskriget mellan Amerikas Förenta Stater och Amerikas Konfedererade stater. Kriget kännetecknas av sina framträdande generaler, de politiska val som präglat bilden av Abraham Lincoln och det faktum att det anses vara konflikten som satte stopp för slaveriet i USA.Trots att sydstaterna utkämpade ett defensivt krig som inledningsvis gick till deras fördel brukar man ofta betrakta 1863 som den avgörande vändpunkten. Nordstaterna fick övertaget och 1865 kapitulerade sydstaterna. Totalt dog mellan 500 000 och 1 000 000 människor till följd av kriget.3000 svenskar eller svenskättlingar slogs i det amerikanska inbördeskriget. De flesta för nordstaterna men även för konfederationen. Det fanns även ett svenskt kompani som ingick 57:e Illinoisregementet.Bild: Slaget vid Antietam. Potomac-armén: Gen. Geo. B. McClellan, comm., Sept. 17' 1862. - 1' 2' 4' 6' 9' 12' Corps & Pleasanton's cav. div. engaged., Wikimedia Commons. Lyssna också på Kom ihåg Alamo – Nederlaget som byggde Texas.Musik: Battle Hymn of The Republic – framförd 1999 av The Concert Band of the United States Air Forces in Europe Band, Wikimedia Commons. Patriotisk sång skriven 1862 av abolitionisten Julia Ward Howe.(detta är en nyymixad repris) Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 24 februari 2025 har Ukrainakriget pågått i tre år. Antalet stupade och skadade soldater räknas i hundratusentals. Antalet offer är i dagsläget inte fullt känt. Till detta kan läggas civila döda i tusentals, krigsbrott och materiell förstörelse. Rapporter från slagfältet vittnar om ett brutalt utnötningskrig.I detta tillbakablickande avsnitt om Ukrainakriget efter tre år försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved reda ut vad som hänt och vad vi kan förvänta oss ligger i framtiden. Mycket är osäkert när det gäller Rysslands agerande och västmakternas stöd. Att försöka förutsäga utvecklingen förefaller omöjligt.Det krig som förs i Ukraina är både modernt och gammeldags till sin natur. Drönare och nya långdistansmissiler har gett nya dimensioner, samtidigt som artilleri och minor utgör de stora hindren för att nå ett genombrott för båda sidor i kriget. Gemensamt för den ukrainska och den ryska krigföringen är oförmågan att överta luftherraväldet. Det tillsammans med uppenbara brister i ledningen av större förband minskar möjligheten att bryta dödläget. Kriget förs längs en lång front som mindre sammanstötningar mellan grupper, plutoner och kompanier. Drönarna plågar soldaterna i sina skyttegravslinjer och stora drönare tillsammans med långdistansmissiler tvingar stridsfordonen att gruppera allt längre från fronten. Kriget förs på ett sätt som för tankarna tillbaka till västfronten under första världskriget.På strategisk nivå är frågetecknen många. Maktskiftet i Vita huset ställer frågan om USA under Trump kommer att minska eller förändra sitt stöd till Ukraina. Frågan är också hur de västeuropeiska staterna, främst Storbritannien, Tyskland och Frankrike, ser på sitt stöd i framtiden. Kommer Ukraina tvingas att acceptera en orättfärdig fred för att få slut på ett krig som sakta nöter ner den nya unga demokratin?Bild: Monument över Ukrainas fallna försvarare som dödades i rysk-ukrainska kriget år 2022: Grekiska utrikesministeriet. Wikipedia. CC BY-SA 2.0.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök. Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobiski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate : Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683 : Christian Europe repels the Ottomans (2008). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

001. Drive - Stay (Club Mix) [No Smoking Recordings] 002. Jerome Isma-Ae, MCY - Oriental (Original Mix) [Jee Productions] 003. Glender - Echoes (Original Mix) [Aenaria Tribal] 004. Richie Santana, DJ Chus, Pablo Ceballos - Low Frequencies (Original Mix) [Stereo Productions] 005. Sayes - Satisfaction Guaranteed (Original Sutil Mission) [Sutil Records] 006. Martin H, Nikitas - Fusion (Original Mix) [Invent Recordings] 007. Fitalic - Farscape (Original Mix) [Very Progressive] 008. Greed - Promises (Kasey Taylor Remix) [Vapour Recordings]

Mellan den 27 maj och 4 juni 1940 genomfördes en av militärhistoriens mest spektakulära evakueringar. Med hjälp av provisoriskt byggda kajplatser, flodpråmar och privata lustbåtar lyckades britterna evakuera över 330 000 soldater från stränderna vid Dunkirk i nordöstra Frankrike, över till Dover och andra hamnar i Storbritannien. Samtidigt pressade tyska pansartrupper på, och Luftwaffe terroriserade stränderna.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt ”Operation Dynamo”, evakueringen av British Expeditionary Force (B.E.F.) från Dunkirk under den tyska invasionen av Frankrike.Operationen inleddes den 27 maj, mitt under Hitlers offensiv. Från de brittiska öarna sändes kommendörkapten William Tennant över för att organisera arbetet. Väl på plats kunde Tennant konstatera att situationen var katastrofal. Stranden var fylld med tusentals soldater, och fler var på väg in. Luften var tjock av rök, och tillståndet bland soldaterna var uselt. Det fanns inget dricksvatten och ingen proviant. Samtidigt fortsatte tyska Luftwaffe att bomba staden och stranden, och soldaterna var värnlösa. Luftvärnskanonerna hade förstörts för att inte falla i tyskarnas händer, och hamnen hade bombats så svårt att inga större båtar längre kunde lägga till. Stranden var dessutom för långgrund för att möjliggöra angöring i dess närhet. Ebb och flod orsakade ytterligare praktiska problem.Det enda de kunde göra var att tillkalla så många flatbottnade båtar som möjligt. Tennant gav order om att soldaterna skulle ställa sig på led och vada ut i vattnet tills mindre båtar kunde plocka upp dem och föra dem ut på öppet vatten, där större fartyg väntade för att ta dem vidare till England. Trots de svåra förhållandena gick evakueringen oväntat bra. Under de första dagarna i juni kunde över 60 000 personer evakueras varje dag, och den 4 juni hade mer eller mindre hela B.E.F., samt mer än 100 000 franska soldater, evakuerats. Avgörande för insatsen var de många hundra privata lustbåtar som, med livet som insats, gav sig ut över Engelska kanalen för att hjälpa till.Trots att operationen markerade slutpunkten på ett totalt misslyckande i britternas försök att stoppa de invaderande tyskarna på kontinenten, blev den i slutändan något av en propagandaseger. Churchills tal i parlamentet den 4 juni 1940 satte tonen för de kommande åren och manade det brittiska folket att stålsätta sig inför vad som var på väg att ske i Europa. Ur ett tyskt perspektiv var evakueringen snarare ett bevis på den förestående segern. Hitler var övertygad om att detta innebar slutet för brittisk intervention i Europa och att han snart skulle kunna vända sig ostört österut för nästa uppgörelse. Så skulle det dock inte bli.Bild: Dunkirk 26–29 maj 1940: Brittiska trupper ställer upp på stranden vid Dunkirk i väntan på evakuering. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vier Tage nach der Messerattacke stand Aschaffenburg heute im Zeichen des Gedenkens - die zentrale Gedenkfeier - ein Gespräch mit Martin Hähnlein. / Die Grünen verabschieden heute ihr Programm für die Bundestagswahl - wie die Stimmung ist beim Parteitag heute - ein Gespräch mit Sarah Beham.

Tjetjenienkrigen fördes med osedvanlig brutalitet från båda sidor och den typen av krigföring som drabbade inte minst de civila i Tjetjenien är det vi ser i dessa dagar i det pågående kriget i Ukraina våren 2022.Tjetjenienkrigen brukar beskrivas som två krig. Egentligen handlar det om en konflikt som mer eller mindre intensivt pågick 1994-2009. Kriget handlade inte bara om tjetjensk separatism utan lika mycket om rysk inrikespolitik. Tjetjenienkrigen bidrog till att Vladimir Putin kunde stärka sitt inflytande och sin makt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det våldsamma kriget i Tjetjenien. Den direkta orsaken till kriget var tjetjenernas vilja till självständighet under den tvivelaktigt valde presidenten Dubajev i samband med Sovjetunionens fall i början på 1990-talet.1994 fattade Rysslands president Boris Jeltsin beslut om att ingripa mot tjetjenerna och tvinga dem att underkasta sig centralmakten i Moskva. Med i bilden fanns de strategiskt viktiga oljefyndigheterna i Kaukasien och anklagelser om Tjetjenien som bas för organiserad brottslighet – det senare inte helt grundlöst.Ryssland satte in sin armé och natten mot den 1 januari 1995 inleddes anfallen mot Grosnyj. Det visade sig att ryssarna grovt missbedömt sin motståndare. Tjetjenerna lockade in de ryska anfallskolonnerna djupt in i staden och krossade sedan de ryska förbanden.Tjetjenerna slogs med små stridsgrupper och ryssarna fångades i bakhåll utan möjlighet att använda sin eldkraft. Den ryska arméns materiel var utsliten. På en del stridsfordon gick det inta att vrida kanontornen. Slaget pågick till mars 1995 då tjetjenerna till slut efter stora insatser från rysk sida tvingades retirerade till bergen och andra mindre städer och byar. Kriget fortsatte till sommaren 1996 då Jeltsin mycket undertrycket från det kommande presidentvalet tvingades få ett slut på kriget. Vi det laget hade Dobajev dödats av missiler och Tjetjenien låg förött.Nya ledare tog över på den tjetjenska sidan och en våg av terrorattentat inleddes. Tjetjenska operationer inne i Dagenstan föranledde en ny start på kriget 1999. I Moskva kom Putin till makten som premiärminister – senare president. Under Putins ledning invaderades Tjetjenien återigen av ryska krigsmakten. Nya slag om Grosnyj utkämpades och ryssarna visade sig så småningom inse efter nya brutala misslyckanden att det var lönlöst att slåss inne i staden. I stället började man lägga staden i ruiner med artilleri och luftbombningar. Mönstret återupprepade sig igen. Tjetjenerna retirerade upp i bergen och striderna fortsatte. De sista stora slagen avslutade det reguljära kriget år 2000, men med gerillakrigföring parade med brutala terrorattentat fortsatte det tjetjenska motståndet. De mest kända terrordåden ägde rum i Moskva och Beslan 2004.Detta är en repris.Bild: Det tjetjenska regeringssätet i Grosnyj förstört under kriget. Foto: Mikhail Evstafiev. Some rights reserved.Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Österrike-Ungern inledde första världskriget genom att anfalla Serbien samtidigt som de ställdes mot den ryska armén i Polen och Galizien. Detta skulle visa sig ödesdigert. Rysslands numerära överlägsenhet hotade att fullständigt krossa den habsburgska armén.Räddningen blev tysk hjälp och rysk militär inkompetens. Slutfacit för Österrike-Ungerns del under världskrigets första halvår var förluster på 1,3 miljoner soldater, en förlust som dubbelmonarkin aldrig lyckades återhämta sig ifrån under krigets fortsättning.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med några av första världskrigets mindre kända strider.Samtidigt som österrikarna genomförde tre misslyckade försök att besegra Serbien inleddes striderna på östfronten i Ostpreussen, Polen och Galizien på allvar i augusti 1914. Inledningsvis besegrade tyskarna två ryska arméer i slagen vid Tannenberg och de Masuriska sjöarna. I Galizien började striderna med österrikiska framgångar, som snabbt förbyttes till en allmän österrikisk reträtt. Rysslands numerära överlägsenhet blev omedelbart påtaglig.Den österrikiske överbefälhavaren Conrad hade genom att splittra sin armé bäddat för nederlag på två fronter. I september organiserade tyskarna en ny armé, den 9:e tyska armén, och inledde en offensiv mot Warszawa. Trots att offensiven stoppades endast 20 kilometer från den polska huvudstaden, avlastades österrikarna. Tyskarna visade stor operativ flexibilitet genom att snabbt omgruppera sina styrkor med hjälp av järnvägen och inleda en ny offensiv, denna gång norrifrån mot Warszawa. Österrikarna följde med i offensiven. Än en gång lyckades ryssarna stå emot, och i december ebbade striderna ut.Inför fortsättningen stod två saker klara. För det första var ryssarnas militära förmåga begränsad, trots deras till synes outsinliga tillgång på manskap. För det andra visade sig Österrike-Ungern vara i stort sett militärt inkompetenta. Särskilt ledarskapet under Conrad präglades av stora brister. Armén var inte stridstekniskt övad för krig, utan snarare för att fungera som en inrikespolitisk styrka – en sorts polistrupp som dessutom var van vid att visa upp sig på parader. Under de kommande åren tvingades tyskarna att hålla sin allierade under armarna och till slut helt ta över befälet på östfronten.Bild: Förstörelse av en rysk kavalleriavdelning nära Wieliczka, sydost om Krakow (målning av Arthur Heyer) Arthur Heyer - Der Krieg 1914/19 i Wort und Bild, 17. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 uppfattas av många som slutet på den svenska stormaktstiden. Den svenska fältarmén krossades vid det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava.Karl XII:s ryska fälttåg har starka kopplingar till det dagsaktuella kriget i Ukraina. Nederlaget i slaget innebar inte att den svenska fältarmén krossades, utan även slutet för en period av vad man skulle kunna kalla ukrainsk autonomi i skepnaden av Mazepas hetmannafurstendöme. Det förflutna möter det förgångna på ett påtagligt sätt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de klassiska nederlagen i den svenska militära världshistorien.Slaget vid Poltava har intresserat och fascinerat många generationer av forskare och skribenter. Inte minst Peter Englunds skildring från 1988 har lästs av många som gripits starkt av dramatiken och brutaliteten i slaget. En hel armé gick under på bara några dagar. I själva slaget den 28 juni stupade eller tillfångatogs omkring 10 000 svenska soldater och de övriga kapitulerade några dagar senare vid Perevolotjna. Karl XII:s alla visioner om att kunna upprepa triumfen från Narva nio år tidigare krossades brutalt i Ukraina.Men slaget satte inte bara punkt för Karl XII:s försök att besegra Peter den stores ryska imperium utan med i fallet drogs även hetmannen Mazepa och drömmen om en ukrainsk autonomi. I avsnittet kopplas Karl XII:s fälttåg mot Ryssland 1708-09 till nutidens krig i Ukraina. Det finns otaliga paralleller som går att dra mellan det förflutna och nuet. Historien återupprepar sig själv. Kanske inte exakt men i ny skepnad.Den som vill fördjupa sig mer i Poltavadramtiken kan förutom att läsa Peter Englunds fantastiska bok Poltava (1988) även ta del av Peter Froms bok Katastrofen vid Poltava (2007) men även Gunnar Åselius utmärkta avsnitt i boken Svenska slagfält (2003).Lyssna också på 20 år som krigsfånge i Karl XII:s Sverige och Den Gåtfulle Karl XII:s största misstag.Bild: Slaget vid Poltava. Målning (1727) av Pierre-Denis Martin. Public Domain Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I augusti 2008 övergick spänningarna mellan Georgien och Ryssland i ett fem dagar långt krig där kontrollen över de georgiska utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien stod i centrum. Konflikten, som präglades av geopolitisk rivalitet och etniska motsättningar, blev en tydlig markering av Rysslands ambitioner i sitt närområde och lämnade efter sig en frusen konflikt med internationella återverkningar.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om det korta, men världsomvälvande Georgienkriget 2008 – kriget som startade en ny generation av stormaktskonflikter.Den amerikanska historikern Robert F. Kagan lär ha sagt att den 7 augusti 2008 var historiens återkomst. Vad menade han med det? Den dagen flödade ryska trupper in över gränsen till Georgien via Rokitunneln för att bistå sydossetiska separatistrebeller som strävade efter ökad autonomi. Georgien, en liten stat och tidigare sovjetrepublik, hade trots en formidabel upprustning under de senaste åren inte mycket att sätta emot.Konflikten i Georgien hade sin upprinnelse i flera olika sammanhang. Å ena sidan fanns de separatistiska regionerna Abchazien och Sydossetien, som under sovjetstyret hade åtnjutit stor autonomi och nu önskade få den friheten bekräftad inom ramen för ett nytt georgiskt nationalstatsbygge. Å andra sidan fanns ryska intressen på flera olika nivåer. Ryssland ville sätta stopp för en eventuell Natoutvidgning och betraktade den pro-västlige georgiske presidenten Mikhail Saakashvili med stor misstänksamhet. Dessutom handlade det om oljan och gasledningarna på georgisk mark, samt en vilja att motverka västerländskt ekonomiskt inflytande i regionen.Den georgiska ledningen svävade länge i osäkerhet om vilket stöd den skulle kunna få från väst i händelse av ett krig. Efter en rad skärmytslingar, framför allt i Sydossetien, valde man dock till slut att försöka kväsa motståndet. På natten den 7 augusti inledde georgiska förband ett anfall mot staden Tskhinvali, med målsättningen att snabbt kunna avancera till gränsområdena norrut och täppa igen Rokitunneln till Ryssland. Förhoppningen var att den amerikanska Bushadministrationen skulle ingripa till deras fördel.Det skulle visa sig vara för sent, och stödet uteblev. Ryssland hade redan börjat föra in trupper och använde det georgiska anfallet som en förevändning för en "humanitär intervention" – ett språkbruk som efterliknade Natos insatser i Kosovo några år tidigare. Kriget fick ett abrupt slut redan fem dagar senare, men konflikten lever fortfarande kvar då samma problematik präglar den ännu pågående konflikten i Ukraina. Ett litet, men betydelsefullt krig där historiens många konfliktlinjer åter trädde fram i öppen dager.Bild: Ryska tanks i Sydossetien i augusti 2008. Foto: Yana Amelina (Амелина Я. А.) - Yana Amelina (Яна Амелина) CC BY-SA 3.0.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget mot terrorismen i Mellanöstern blev kostsamt när allt fler soldater miste livet utan några särskilda framgångar. Efter att drönare länge hade betraktats som en teknologi i periferin flyttade de nu in i strategernas finrum som en lösning på problemet. Mellan 2005 och 2013 växte den amerikanska drönarflottan från ett femtiotal farkoster till mer än 7 500.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt det så kallade "Drone Wars", drönarkriget, under 00-talet.Den nya generationen drönare användes på nya sätt. Utöver de signalspanings- och övervakningsuppgifter som tidigare varit centrala började CIA och det amerikanska flygvapnet använda drönare för att slå ut enskilda mål på långa avstånd. Mest känd från den här tiden är modellen M9 Predator. Genom att diskret spåra upp sina mål och följa dem på långt avstånd kunde drönarna slå ut små grupper av terrorister eller deras resurser i gömställen, på gatorna eller i bilar. Märkligt nog tilläts detta pågå i länder som Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen, trots att USA inte formellt var i krig med dem.Drone Wars skapade stora problem för den amerikanska offentligheten, eftersom många ansåg att den här typen av "krig mot terrorismen" var onödigt brutalt, omoraliskt och ledde till omfattande civila förluster. Det hände ofta att drönarna anföll fel mål eller att terroristerna befann sig i civila miljöer när de blev attackerade. Det fanns också något moraliskt störande i det faktum att drönaroperatörerna kunde styra och anfalla från sina högkvarter i Langley eller utanför Las Vegas.Utvecklingen av den här typen av drönare fick många strateger att fundera. Medan drönarkriget pågick föreställde sig vissa att F-35-planet kunde vara den sista generationen bemannade stridsflygplan. Attackdrönare som M9 Predator tycktes helt ta över. Kriget i Ukraina sedan 2022 har dock fått kritikerna att tänka om, och ju mer tiden går framstår 00-talets Drone Wars som en alltmer avgränsad och unik period i militärhistorien.Bild: En MQ-9 Reaper flyger ovanför Creech AFB under ett lokalt träningsuppdrag här. Den 42:a attackskvadronen driver för närvarande MQ-9. Foto från U.S. Air Force av Paul Ridgeway. Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna har blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst.Till sin hjälp hade de sina lätta båtar vilka gjorde dem snabba och mobila längs med kusterna. Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden benar Peter Bennesved och Martin Hårdstedt i Vikingens märkliga historia.Vikingarna fortsätter att fascinera. Trots att det som vi idag kallar för vikingatiden inte sträcker sig längre än knappa 300 år (ca 750-1050) har deras historia fångat människors intresse sedan 1600-talet. Och det är kanske lite av problemet med vikingatiden. Hur man än gör så blir bilden av vikingen hela tiden färgad av den samtid som gör anspråk på att veta sanningen.Under 1800-talets blev vikingen till symbolen för skandinavisk maskulinitet, idag är bilden av vikingen betydligt mer heterogen. Var de mer handelsresande, tidiga demokrater och kosmopoliter? Vad är rätt?Det finns också goda skäl till att vara källkritisk. Vikingatiden sägs ofta starta med räden mot Lindisfarne år 793. Det var ett av Englands absolut viktigaste kristna centrum, och räden fick en av medeltidens viktigaste intellektuella Alkuin av York att reagera starkt. I ett Europa där kristendomen fortfarande kämpade mot urgamla och lokala religiösa kulter blev de hedniska nordmännens invasion av de brittiska öarna extra känsligt. Det blev viktigt att framhäva vikingens oborstade brutalitet för att på så sätt vinna fördelar för den expanderande kristendomen. Vår bild av vikingen är fortfarande idag färgad av detta förhållande.Militärhistoriskt kan man dock säga att deras ställning och religiösa uppfattning spelade mindre roll. Oavsett vad de trodde på, eller hur brutala och ociviliserade de än må vara så har de blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst. Till sin hjälp hade de också sina lätta båtar vilka gjorde de snabba och mobila längs med kusterna.Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg. Man kan fråga sig, vad krävdes egentligen för att vikingarnas erövringslust skulle kväsas mot slutet av vikingatiden?Detta är en repris.Bild omslag: Rook, Lewis schackman. The National Museum of Scotland, Some Rights Reserved, Wikipedia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Längs floden Marne i norra Frankrike inleddes den 5 september 1914 ett av historiens mer avgörande slag. Nästan 2,5 miljoner franska, tyska, brittiska och belgiska soldater deltog i en kraftmätning som skulle kunna uppfattas som avgörande.Den tyska offensiven med mål att inringa den franska armén öster om Paris stoppades upp och i stället förvandlades västfronten till ett statiskt skyttegravskrig. Under en vecka dödades och skadades omkring 500 000 soldater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden har Martin Hårdstedt och Peter Bennesved nått fram till Marneslaget i poddens serie om första världskriget.Den brittiska armén hade tillsammans med belgiska och franska styrkor fördröjt den tyska offensiven genom Belgien. Fransmännen hade efter den misslyckade offensiven in i Alsace-Lorraine återhämtat sig och genom kraftfull ledning från överbefälhavaren Joffre hunnit omgruppera och kunde stoppa tyskarnas försök att kringgå Paris och inringa hela den franska armén.Slaget blev dramatiskt och tyngden i det tyska anfallet var så stor att de brittiska och franska styrkorna var på gränsen till att övermannas. Chefen för en nyuppsatt fransk armé, den 9:e franska armén, generalen Foch meddelade i ett skede av striderna: ”Min högra flank är hårt pressad. Min center viker. Det är omöjligt att manövrera. Läget är utmärkt. Jag anfaller.” I dessa ord, möjligen en efterkonstruktion, sammanfattas det desperata läget. Det var inte frågan om att ge vika en meter. Då kunde hela fronten kollapsa.Förlusterna under slaget blev enorma. Artilleriet och kulsprutorna skadade och dödade hundratusentals soldater. Stridstaktiken kunde inte hantera de nya vapensystemen. Massiva linjeanfall mejades ner inom några minuter. Artilleriet skapade månlandskap där inget kavalleri kunde anfalla.När tyskarna fick klart för sig att det inte gick att bryta igenom och insåg att Schlieffenplanen, den operativa planen för att besegra Frankrike, hade misslyckats avgick Moltke som stabschef och Falkenhayn tog över. I efterdyningarna av Marneslaget inleddes en kapplöpning till Engelska kanalen som resulterade i nya blodiga slag – inte minst kring staden Ypres i Flandern. Fronten hade i november stelnat i en till synes ogenomtränglig skyttegravslinje.Bild: Tyska soldater (som bär karakteristiska pickelhuva-hjälmar med tygöverdrag) vid fronten under första slaget vid Marne under första världskriget, taget i september 1914. Möjligen iscensatt för kameran på grund av bärandet av medaljer, vilket enligt källan inte var vanlig praxis i strid. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Italiens diktator Benito Mussolini åtnjöt både internationell prestige och popularitet bland italienarna under sina första år vid makten. Mussolini var både en god talare och begåvad skribent som kunde röra massorna. Men beslutet att delta i det spanska inbördeskriget och senare i Andra världskriget på Tysklands sida blev börja på slutet för Il Duce. Det tillhör historiens gåtor, att trots att Mussolini hatade Adolf Hitler, valde han att gå med i Andra världskriget på Tysklands sida. I det andra avsnitt av två om fascistledaren Benito Mussolini samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Benito Mussolini åren 1936-1945. Första avsnittet behandlar tiden fram till 1936. Benito Mussolini, Italiens diktator under åren 1924-1943, saknade egentligen både privata vänner och nära medarbetare. Därför var det kanske inte så konstigt att han efter mer än ett decennium vid makten började göra allvarliga politiska felbedömningar. Italiens olyckliga medverkan i spanska inbördeskriget visade egentligen bara på Italiens militära inkompetens.  Efter Mussolinis första möte med Hitler kallade han honom för en sjaskig rörmokare. Mussolini tråkades ut av den tyska kollegans rasmystiska föreläsningar. När Mussolini behärskade flera språk, bland annat tyska, pratade Hitler bara tyska. Adolf Hitler, som beundrade Mussolini, informerade aldrig II Duce om Tysklands anfall på Polen och senare Tysklands anfall på Sovjetunionen. Trots detta valde Mussolini att gå med i kriget på Nazitysklands sida. Mussolini avsattes av det fascistiska stora rådet efter de Allierades erövring av Sicilien. Senare fritog tyskarna Mussolini för att göra honom till marionett i det tyskockuperade norra Italien, Salo-republiken. Utklädd som tysk försökte han fly från Salo-republiken 1945, men han upptäcktes och avrättades tillsammans med sin unga älskarinna och några andra fascist-dignitärer. Lyssna också på Tredje rikets uppgörelse med Versaillefreden och Spanska inbördeskriget – en tragedi som pågick i 40 år. Bild: Den 25 oktober 1936 deklarerades en allians mellan Italien och Tyskland som kom att kallas Rom-Berlin-axeln. Wikipedia, Public Domain. Musik: Fascistisk kampsång ” Giovinezza” från 1924. Youtube, Public Domain. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sannolikt någon gång klockan halv tio på kvällen den 30 november 1718 träffades Karl XII i huvudet av en kula som dödade den svenske kungen omedelbart. Platsen var en löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten utanför staden Fredrikshald.Händelsen innebar början till slutet på det långvariga stora nordiska kriget som i nästan två årtionden hade ställt det svenska riket mot en övermäktig allians av motståndarstater. Kungens plötsliga död har gett upphov till många spekulationer: en förlupen fiendekula eller ett statsmord?I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en klassisk händelse i den svenska militärhistorien: Karl XII:s död. Forskare har engagerat sig i vad som verkligen hände natten då kungen blev skjuten. Mordteorierna fick direkt fart efter kungens död som en del i det inrikespolitiska maktspelet. Kungens grav har öppnats ett antal gånger för att lösa gåtan. Den dominerande uppfattningen är idag att kungen föll för en norsk kula som sköts från någon fästningsvall.Belägringen av Fredrikstens fästning var en del av ett mycket större sammanhang. Den svenske kungens avsikt med att anfalla och ta Norge var att försvaga Danmark. Om det danska riket miste Norge som stöd antog kungen och hans närmaste att Danmark skulle kunna slås ut ur kriget och att kriget mot Sveriges fiender på längre sikt skulle kunna vändas till svensk fördel. Samtidigt som den svenska huvudarmén under kungens ledning anföll södra Norge gick en kår under generalen Armfelt mot Trondheim.Fälttåget i Norge 1718 innebar svåra logistikproblem som den svenska armén löste på ett nytt innovativt sätt. I podden diskuteras det svenska ”skorp-underhållet” som en del av en operativ plan för att besegra norrmännen. Händelserna 1718 avrundades på ett tragiskt sätt genom karolinernas dödsmarsch över Jämtlandsfjällen under reträtten från Norge efter det att fälttåget avblåst som en direkt följd av kungens död.Bild: Teckning från 1700-talet som illustrerade en av utgåvorna av boken "Histoire de Charles XII", av Voltaire. Upphovsman okänd. Wikipedia. Public DomainKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mluvili jsme o tom, co je nového v Čínské lidové republice, jaká je její momentální ekonomická kondice a jak se připravuje na nového vládce v Bílém domě. Rekapitulovali jsme změny v čínské politice v posledních letech a její postupnou změnu ekonomické orientace v důsledku deglobalizace a vliv této politiky na zbytek světa. Pokusili jsme se odpovědět na otázku, jaký řetězec událostí může spustit postoj Trumpa k Číně na politické a ekonomické zájmy Evropy a České republiky, a pokusili jsme se objasnit, jaký je skutečný vztah Číny k Rusku a jaká je její role ve válce na Ukrajině. Kompletní hodina a půl o všem možném na Forendors.cz

Benito Mussolini (1883-1945) var diktator i Italien under åren 1924 till 1943. Han räknas som fascismens grundare, men Mussolini var framför allt intresserad av makten och hade inga problem att kompromissa med först socialistiska och senare fascistiska principer. Fascismen växte fram i växelspel med demokratiseringen av Italien. Det fanns också en besvikelse efter första världskriget, där Italien som förlorat 600 000 man i kriget, aldrig fick de landvinningar de tidigare lovats av Ententen. Fascisterna lovade ordning i ett all mer kaotiskt Italien med generalstrejk och politiskt våld. I det första avsnittet av två om fascistledaren Benito Mussolini samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Benito Mussolini åren 1883-1936. Genom slughet och politisk teater i form av den berömda marschen mot Rom blev Benito Mussolini utnämnd till premiärminister i oktober 1922. Genom att ändra vallagarna lyckades han tillskansat sig diktatorisk makt i valet två år senare. Mussolini var en av två söner till en lärarinna och en socialistisk smed. Han kom att utbilda sig till lärare, men blev känd som journalist och chefredaktör för den socialistiska tidningen Avanti. Men när han tog ställning för att Italien borde gå med i första världskriget uteslöts han ur socialistpartiet. Mussolini sårades allvarligt vid en övning under första världskriget, som han deltog i 1915–17. Han återvände från kriget som övertygad antisocialist och bildade i Milano 1919 den första fascistiska föreningen, ”kampgruppen” fasci di combattimento. Trots att våldet fascinerade fascisterna blev Italien en betydligt mildare diktatur än lärjungen och beundraren Hitlers Nazityskland. Men Mussolinis ideologiska hållningslöshet, som underlättade vägen till makten, blev också hans fall. Alliansen med Adolf Hitler, som var långt ifrån självklar, och deltagande i andra världskriget, gjorde att Mussolini slutade upphäng upp-och-ner i en lyktstolpe den 28 april 1945. Lyssna också på Italiens dramatiska enande och Ingvar Kamprads fascistiska vän. Bild: Mussolini och Quadrumviri under marschen mot Rom 1922: från vänster till höger: Michele Bianchi, Emilio De Bono, Italo Balbo och Cesare Maria De Vecchi, Wikipedia, Public Domain.  Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Do Bílého domu se vrací Donald Trump. Jeho vítězství v prezidentských volbách ještě v prosinci formálně potvrdí volitelé, gratulace ale už teď přicházejí z celého světa. Jak Trumpovo zvolení ovlivní americké vztahy s Čínou, která je největším rivalem Spojených států? „Dlouhodobě se budou dále zhoršovat, po krátkých obdobích zlepšení vždy dojde k propadu. A ten by mohlo nastat právě nyní, pokud Trump přistoupí k opatřením, která v kampani avizoval,“ soudí sinolog Martin Hála.Všechny díly podcastu Interview Plus můžete pohodlně poslouchat v mobilní aplikaci mujRozhlas pro Android a iOS nebo na webu mujRozhlas.cz.

Det sägs att slaget vid Tannenberg 1410 var medeltidens största slag. Den 15:e juli det året mötte Tyska orden och deras stödtrupper en polsk-litauisk här, mellan Tannenberg (idag Stebark) och Grunwald, och en blodig uppgörelse följde.Från ett samtida perspektiv var slaget bara en i raden av konfrontationer mellan de två kontingenterna, men slagets långsiktiga konsekvenser var desto större. Slaget förebådar den Tyska ordens nedgång och fall, vilket i sig kommer att bädda för bildandet av hertigdömet Preussen, och starten på över 500 år av mytbildning.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Tannenberg 1410, den tyska Riddarordens sista suck.Det som gör detta slag särskilt intressant är att det är en konflikt mellan två ganska märkliga, och unika, statsbildningar. På ena sidan, den Tyska orden, eller ibland Teutoniska orden – En riddarorden med rötterna i medeltidens korståg. På andra sidan fanns polsk-litauiska alliansen, en statsbildning som i praktiken hade utvecklats från två separata kungariken till en slags tidig form av dubbelmonarki. De två parterna slogs framför allt om ett landområde i deras närhet, Samogitien.Samtidigt måste man fråga sig, hur kommer det sig att en riddarorden av det här slaget, under tidigt 1400-tal, bedriver offensiva krig mot andra kungadömen?Slaget vid Tannenberg har även en annan intressant militärhistorisk läxa i det att orsakerna till den Tyska ordens förlust här egentligen är resultatet av ett diplomatiskt spel mellan de olika prinsarna och hertigarna i området. Det var detta spel som också skulle bli början på slutet för den Tyska orden.Bild: Slaget vid Tannenberg av den polske konstnären Jan Matejkos oljemålning av daterad 1878. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Tannenberg i slutet av augusti 1914 lyckades Paul von Hindenburgs 8:e armé lura in och slå en ring runt den ryska Samsonovs 2:a armé på östfronten. Manövern var så lyckosam att Samsonovs armé blev totalt tillintetgjord, och slaget har sedan dess blivit ett av första världskrigets mest mytomspunna.Slaget ledde omedelbart till politiska förvecklingar, och för den pensionerade officeren Hindenburg blev slaget starten på en lång politisk karriär som vi får anledning att återkomma till senare i vår serie om första världskriget.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Slaget vid Tannenberg 1914.Tyskland hade flyttat fram en av sina arméer på ca 200 000 man upp till den östra fronten för att där försena en rysk frammarsch i väntan på en fransk kapitulation. Denna leddes först av von Prittwitz. Ryssarna mötte upp med två arméer under Rennenkampf respektive Samsonov. Till en början var Prittwitz försiktig och beordrade ordnade reträtter västerut. Men den defensiva attityden uppskattades inte av överkommandot, och snart blev von Prittwitz ersatt av Paul von Hindenburg. Med Hindenburg hoppades man på en offensiv taktik med det yttersta målet att slå ut de ryska arméerna, trots det uppenbara numerära underläget. Erich von Ludendorff, som nyligen hade bevisat sin förmåga i slaget om Liège på västfronten blev Hindenburgs stabschef och följde med.Efter att ha anlänt på plats såg de två en möjlighet att exploatera det faktum att de ryska arméerna separerades från varandra på var sin sida om de Masuriska sjöarna. Hindenburg tog initiativet och försökte sig på en omfattning av Samsonovs 2:a armé, söder om sjöarna, medan Rennenkampf fortsatte västerut. Det var ett vågspel som hade kunnat misslyckas om Rennenkampf vädrat Hindenburgs intentioner, och fallit in i Hindenburgs rygg. Men det lyckades och resultatet blev häpnadsväckande. Hindenburgs 8:e armé tog över 90 000 krigsfångar och över 70 000 ryska soldater miste livet, i utbyte mot ca 12 000 tyska förluster.Bild: Tyskt infanteri under slaget vid Tannenberg 1914. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter Tredje rikets kapitulation den 7 maj slutade samhället att fungera i det sönderbombande Tyskland. Mer än hälften av Tysklands 75 miljoner invånare befanns sig på fel plats. Utbombade, fördrivna, frigivna koncentrationslägerfångar, tvångsarbetare och krigsfångar drev omkring. Tyskarna stal, plundrade och svartabörshandlade för att överhuvudtaget överleva.Svårigheterna gjorde att tyskarna knappast reflekterade över sin skuld, utan började se sig själva som offer. Samtidigt vittnar samtida källor om en förhöjd livskänsla inför de enorma svårigheterna och glädjen över att ha överlevt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 av Harald Jähner.Kulturarbetare hamnade i den ovana situationen att slakta oxar, kvinnor i finklänningar röjde ruiner för att få tillgång till ransoneringskort och författaren och morfinisten Hans Fallada blev under en kort tid borgmästare.Nedkämpandet av Tredje riket följdes av en enorm våldtäktsvåg framförallt av sovjetiska trupper. Ockupationsmakterna fick också stora problem med djupt traumatiserade tvångsarbetare som stal, mördade och ställde till oro.Mer än hälften av människorna var på fel plats i det som återstod av Tyskland efter kriget. Det handlade om fördrivna tyskar från annekterade områden och tysktalande från områden utanför det gamla tyska riket; miljontals frigivna koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare från hela Europa samt med tiden återvändande tyska soldater. Även judar flydde pogromer i Östeuropa till ett Tyskland som kontrollerades av ockupationsmakterna.Under kriget och efter kriget var det kvinnorna som fick ta ansvar för att överleva tillsammans med sina barn - man stal och samarbetade för att inte svälta ihjäl och att få någonstans att bo. Besvikelsen var sedan ofta stor när deras män återvände från krigsfångenskap, bittra och aggressiva.Lyssna också på vår serie om Tredje riket.Musik: The Crucible (Act Three) av bzur, Storyblock Audio. Bild: Ett utbombat Dresden den 17 september 1945.Detta är en ommixad repris. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Breakit Podcast är tillbaka med allt det senaste från det nya näringslivet och techsfären. I det senaste avsnittet berättar reporterduon Emil Widhagen och Martin Hävner om allt du måste ha koll på. (01:43) Martin har snackat med AI-bolaget som vill fixa problemet som många har försökt lösa – men ingen har lyckats med.(05:42) Storbråk i Klarna när grundarna går till attack mot varandra – här är Breakits analys.(14:54) Fem snabba nyheter från veckan:# Jane Waleruds satsning ska rädda klimatet – säkrar kvarts miljard.# Storvarsel på Einride – en tredjedel kan få lämna.# Riskkapitalbolaget säkrar 600 miljoner till ny fond – siktar på det dubbla.# Okända härvan i e-handlarens konkurs.# Skyllde på ”svenska småspararmyror” – nu har storägaren sålt i Cdon.(18:03) USA-valet närmar sig med stormsteg – vad står på spel i techbranschen? Och vem stöttar vem i Silicon Valley? Breakit reder ut.Och du – glöm inte att ge feedback till podcast@breakit.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskriget inleddes på allvar den 4 augusti 1914 när den tyska armén gick över den belgiska gränsen. Det första hindret för tyskarna var fästningarna kring staden Liége som behärskade de viktiga broarna över gränsfloderna och det belgiska järnvägssystemet.De belgiska fästningarna visade sig inte utgöra något större hinder för tyskarna som snabbt kunde slå ut de föråldrade fästningarna med moderna tunga haubitsar. Vägen genom Belgien låg öppen och målet att kringgå och ringa in den franska armén i enlighet med Schlieffenplanen verkade kunna nås som tyskarna hade tänkt.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved serien om första världskriget. Det tyska anfallet på Belgien den 4 augusti innebar en kränkning av en neutral stat och konsekvensen blev en brittisk krigsförklaring mot Tyskland då britterna lovat att garantera Belgiens suveränitet. Redan den 2 augusti hade Luxemburg ockuperats och Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti.Den tyska Schlieffenplanen innebar att Frankrike snabbt skulle besegras för att sedan möjliggöra för den tyska armén att omgruppera och möta en väntad ryska invasion österifrån. Grundidén i planen var att kringgå det franska försvaret genom en stor strategisk flankmarsch genom Belgien som skulle placera starka tyska styrkor väster om Paris. Samtidigt skulle tyska styrkor i gränsprovinserna i Elsass-Lothringen binda huvuddelen av den franska armén tillräckligt länge för att fransmännen skulle gå i fällan. Den franska krigsplaneringen – Plan XVII – spelade tyskarna i händerna så till vida att den innebar ett franskt anfall österut för att ockupera och återta de före detta franska provinserna Alsace-Lorraine.Väl inne i Belgien mötte tyskarna den brittiska expeditionskåren BEF på drygt 150 000 man. Trots att britterna var välövade hade de ingen egentlig chans mot tyskarnas 1.armén. Tyskarna kunde planenligt kasta tillbaka de brittiska och franska försöken att stoppa den tyska frammarschen. Den belgiska armén retirerade hopplöst underlägsen mot fästningsstaden Antwerpen som försvarades ännu några månader.Men allting gick inte som tyskarna hade tänkt. Förlusterna i döda och sårade steg oroväckande på grund av de frontala anfallen i täta formationer mot britter och fransmän. Ganska snart började logistiken att bryta samman. Hästarna dog av utmattning. Mat och ammunition kom inte fram. Fler och fler tyska förband började leva av det de kunde hitta lokalt. Det senare ledde i många fall till hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen. Särskilt om dessa gjorde motstånd som i Belgien. Den 5 september stod den tyska armén slutligen vid floden Marne. Här skulle ett avgörande slag utkämpas de närmaste dagarna som blev avgörande för krigets utveckling.Bild: tyskar i Belgien på väg till fronten i augusti 1914. Bain News Service (Library of Congress). Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter andra världskrigets slut öppnade sig en helt ny teknologisk horisont, men det var inte till drönarteknikens fördel. I ett militär-tekniskt tänkande som dominerades av interkontinentala missiler, kärnvapen, jetplan och så småningom enorma ubåtar var intresset för drönare svagt.Om allt handlade om att hota motståndaren med total utplåning i ett massivt kärnvapenkrig, vad skulle man då ha drönare till? I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarnas historia under kalla kriget.Under 1960-talets början hamnade dock drönartekniken allt mer i blickfånget. I och med att piloten Francis Gary Powers sköts ner över Sovjetisk luftrum under ett spaningsuppdrag (vilket blev starten för Kubakrisen), behövdes nya sätt att arbeta. Kennedyadministrationen förstod att övervakning och informationshämtning behövde skötas utan risk för politiska förvecklingar. Drönartekniken gav möjligheter för detta. Även under Vietnamkriget började nöden kräva bättre och riskfria former av informationsinhämtning.Den stora vändningen för drönarnas utveckling kom dock i samband med kriget i Libanon 1982. Under operation Mole Cricket visade det israeliska flygvapnet upp en häpnadsväckande förmåga att med hjälp av drönare reläa information och slå ut syriska luftvärnssystem utan några egna förluster. Det var inget mindre än en teknisk revolution vilket fick både öst och väst att helt och hållet lägga om sin militära planering de kommande 30 åren. Drönarna hade nu kommit för att stanna.Bild. Ett montage. IAI Scout UAV. Wikipedia CC BY-SA 3.0Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Invitée: Maude Reitz. La pénurie de logement fait fleurir les habitats non conventionnels. Certaines personnes dorment dans des voitures, des caravanes, des cabanes, des tentes, quand ce nʹest pas sous un pont. A quoi ressemble leur vie? Quel est le parcours de ces personnes? Pourquoi ne se tournent-elles pas vers les structures dʹhébergement dʹurgence? Tribu reçoit Maude Reitz, adjointe scientifique à lʹObservatoire des précarités de la Haute école de travail social et de la santé (HETSL) à Lausanne. Elle co-signe, avec Martin Hélène, une étude intitulée "Habiter en situation précaire: enquête ethnographique sur les trajectoires socio-résidentielles, les expériences et les ressources des personnes recourant à l'habitat non ordinaire dans le canton de Vaud".