Podcast appearances and mentions of Carina Rydberg

Saga och Myrna frågar sig om Carina Rydbergs comeback efter 16 år kanske bara är en cash-grab. Dessutom: Saga pratar utifrån kyrkofadern och memoarkingen Augustinus (354 - 430 e.Kr.) tidsbegrepp om varför finansialisering omöjliggör trendspaningar, Myrna informerar om mäns våld mot kvinnor och avslöjar vilken som är den riktiga ”nordiska paradoxen”. Böcker vi läst till avsnittet: Vitt slödder – Carina Rydberg

Bokhösten är här, och den är stark, vild och vacker. Nya böcker av Johannes Anyuru, Linn Ullmann, Carina Rydberg och Alex Schulman för att nämna några. Hör Lina Kalmteg om läsning som väntar. Översättarens triumfFörfattaren Hanna Nordenhök har mycket beröm för sin översättning av Andrea Abreaus roman Åsnesommar. Hur har hon då gått tillväga för att skapa ord som stekäggsgula, lågmolnsorg och menherregudsaker? Nina Asarnoj stämde möte med Hanna Nordenhök vid Skeppsholmskajen i Stockholm."HBO har inte råd att misslyckas med House of the Dragon"Det menar vår USA-korrespondent Roger Wilson om TV-serien som nyss hade premiär. Hör hans analys, och hör också fantasyfantasten och programledaren Kodjo Akolor om House of the Dragon."Där kräftorna sjunger" - historien om låten som lyfte filmen som lyfte bokenNär Taylor Swifts musik till filmen "Där kräftorna sjunger" släpptes, betydde det också ökad försäljning för boken. Hör hur filmbolagschefen Elisabeth Gabler tänker kring hur man skapar en filmsuccé byggt på ett bokmanus.Programledare: Lisa Bergström Producent: Ulph Nyström

Jag märkte att jag hade en depression när jag var 13 år. Då målade jag över alla månader i almanackan med svart, berättar författaren Carina Rydberg för Katarina Hahr i ett samtal om kris. Carina Rydberg berättar också för Katarina Hahr att hon förändrats mycket sedan hon var ung då hon festade mycket. Jag har inte längre förmågan att bli förälskad. Och det är lite tråkigt men vad tusan man är ju ingen tonåring längre. Barn har jag aldrig velat ha. Jag har levt ensam i större delen av mitt liv men för mig är det ingen sorg. På den tiden jag var fertil hade jag väldigt svårt för småbarn, jag tyckte inte om dem. Men nu tycker jag att det är ganska gulligt med barn. Jag tycker om dem, inte på en mors sätt, utan snarare på en mormor vis, säger Carina Rydberg. Programmet är gjort våren 2020.

Den här gången tar Anna, Peo och Rasmus sig an den gamla 90-talsklassikern "Den högsta kasten" av Carina Rydberg. Den är aktuell eftersom den är utsedd till Stockholm läser-bok 2020. Frågan är hur den har åldrats och om den fortfarande känns lika skandalfylld som när den kom ut. Dessutom ger gänget förslag på vilken bok som det vore bäst att sitta med på krogen ifall en själv skulle vilja bli uppraggad. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Rachel Cusk och Carina Rydberg. Författarkollegan och gästen Jan Henrik Swahn fattade grejen med Den högsta kasten redan 1997. Förläggaren och gästen Daniel Sandström hittade Rachel Cusk när proffsläsningen tagit semester. Programledare Lisa Tallroth. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Begreppet skräckel myntades tidigt 90-tal och beskrev litteratur som slog igenom 1989 i Sverige. Stig Larsson var en av ledargestalterna för romaner som präglades av våld och ondska. I dagens P1 Kultur fortsätter temat om märkesåret 1989, då historien tog nya oväntade vägar in i framtiden. På litteraturens område uppstod en romangenre som präglade de sista åren på 80-talet. Just året 1989 gavs tre tongivande verk ut: "Komedin 1" av Stig Larsson, "Månader utan R" av Carina Rydberg och "Järnbörd" av Magnus Dahlström. Hur kom det sig att de skapades där och då? Fanns det något i tidsandan som gav näring åt de våldsamma, sadistiska och äckelframkallande skildringarna? Och vilket avtryck har de egentligen gjort i den svenska litteraturhistorien? Hör P1 Kulturs Katarina Wikars reflexion och författaren Anneli Jordahl, som gästar P1 Kultur för ett samtal om så kallad skräckellitteratur. 1989 var som bekant året för DDR-murens fall och i Berlin är utställningarna många på temat "Mur". På museet Gropius Bau visas "Durch mauern gehen", som är en samlingsutställning med verk som alla anspelar på murar. Vår konstkritiker Cecilia Blomberg har varit där och sett en utställning som diskuterar maktstrukturer och erfarenheter av murar, både verkliga och symboliska. Men, P1 Kultur fördjupar sig också i samtida lyrik, närmare bestämt en av den danska poesihimlens senaste stjärnor  Signe Gjessing, som är aktuell med diktsamlingen "Ideala begivenheter" och som nyligen getts ut på svenska. Varför är hon så hyllad och hur är det att läsa den nya boken? Litteraturkritikern Lars Hermansson kommer till studion. Dessutom intervjuas den hyllade australiska komikern Hannah Gadsby  som gjort succé med Netflixshowen "Nanette"  där hon skämtar om sex, kön och identitet, ofta på sin egen bekostnad. Och till sist i P1 Kultur, en OBS-essä av Anna Thulin om AI  artificiell intelligens  i vår liv. Programledare: Roger Wilson Producent: Lina Kalmteg

Vad var egentligen skräckellitteraturen? Katarina Wikars och Anneli Jordahl om litteraturen orsakade moralpanik under det sena åttiotalet. Skändade tabun? Botten i oss alla? Ondska som väcker? Åttiotalet var ett enda långt överskridande av gränser. Vilka? Vems? Det politiska sjuttiotalets? Föräldrarnas? Vanlighetens? Etablissemangets? På åttiotalet skulle man helst inte tro på något för det fanns inget att tro på. Och dessutom skulle det ju bli ett tredje världskrig snart. Evig kapprustning utan egentlig rörelse. 1989 kom tre vid den tiden förhållandevis unga eller halvunga författare ut med varsitt alster. Stig Larssons fjärde roman "Komedin 1" utspelar sig i en vagt tecknat framtid där den 60-årige författaren Stig blivit utfryst av etablissemanget och försörjer sig på att lotta fram avrättningar på porrklubbar. Nu kan han få ett nytt jobb, skriva som Gogol, mer samhällstillvända romaner men av det blir just inget. Han drömmer om att ligga med sin svärdotter och begår nästan ett sexuellt övergrepp på 11-åriga grannbarnet Alice. Carina Rydberg kom som 26-åring ut med sin andra roman, "Månaderna utan R", hon ansågs skriva som Hemingway, rakt och utan känslopjosk om det allra värsta, detta är en sorts kärleksaffär med sadomasochistiska undertoner vid Medelhavets turistorter. Sen satte Göteborgs stadsteater upp "Järnbörd" av Magnus Dahlström, där en samling människor inför lykta dörrar, kanske i Helvetets förrum återberättar sina brott för varandra, kleptomani, barnmisshandel, incest, pyromani. Den sista i ordningen har helt enkelt underlåtit att handla, däri ligger hans skuld. Om Järnbörd debatterades det flitigt. Var detta botten i oss alla? Vilka handlade den om? Varför kände ingen ånger? Varför kunde ingen tala om för oss hur vi skulle hantera detta våld? Befann sig åttiotalets sena litteratur i ett moraliskt vacuum? Ville man skriva så här eller kunde man helt enkelt inte låta bli? Till slut myntades begreppet "skräckel" med Larsson, Rydberg, Dahlström som exempel. Gränsdragningen kom att gå lite kors och tvärs. Litterära kvaliteter kontra ren spekulation. Chock som självändamål kontra etisk attityd till våldet. Kunde åttiotalslitteraturen förstöra oss? Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se Anneli Jordahl är gäst i studion hos Roger Wilson i P1 Kultur och samtalar även om sitt förhållande till "skräckellitteraturen"

Vrede räknas ofta som en förbjuden känsla - men borde den verkligen vara det? I det här avsnittet pratar Sissel och Åsa om känslan vrede, hur den tar sig uttryck i berättelser och om det är en konstruktiv eller destruktiv känsla. Våra poddare intervjuar även författaren Johanna Frid som har skrivit Nora eller Brinn Oslo brinn. Andra böcker som pratas om är: Iliaden av Homeros, Hon är arg av Maja Lee Langvald, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Anne på Grönkulla av L M Montgomery, Hungerspelen av Suzanne Collins, Carrie av Stephen King, Familjereceptet av Veronica Henry, Who Fears Death av Nnedi Okorafor, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Haggan av Aase Berg, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Myggor och tigrar av Maja Lundgren, Den högsta kasten av Carina Rydberg, Stackars Birger av Martina Montelius, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, Brave av Rose McGowan, Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel. Till nästa gång lyssnar vi på: Allt jag fått lära mig av Tara Westover och Staden av Camilla Sten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tio år före #metoo publicerades "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren. Istället för att bli hörd kallades hon för galen i pressen. Idag är många skyldiga Lundgren en ursäkt, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag saknar ett namn i Me too-debatten, och efter att ha väntat i veckor måste jag fråga högt: är det ingen som minns Maja Lundgren?   Försök inte, hennes roman Myggor och tigrar kom ut för tio år sedan, och blev det årets skandalsuccé. Det är en självlysande titel. Kritiken var inte enig, den krängde vilt mellan entusiasm och klander. Undra på det, Maja Lundgren bollade med trotyl. En blånypt själs bekännelser, i kulturell miljö. Verkliga och inbillade erfarenheter bland namngivna författare, journalister och förläggare i Stockholm, och en parallell historia som utspelar sig i gangsterkretsar i Neapel, camorran kallad.  Jag läser Lundgrens roman för tredje gången, och tycker nog att vi måste tala om Myggor och tigrar i alla fall. För att det kollektiva minnet är så kort. Och för att det är en bra roman.   2007 var Maja Lundgren sin egen Me, utan Too. Ingen anslöt, faktiskt inte någon. Däremot var det flera som kallade författaren för sinnessjuk. Jag undrar hur många som skulle säga det idag? Kanske skulle de tycka att hon var för snäll.    Jag recenserade boken i Aftonbladet, och skrev att Lundgren hade "mejat ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla, med en verbal kulspruta".   Offren var samtliga män. Deras brott att de oreflekterat hade slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, gjort det bekvämt för sig och obekymrat blåst rök i ögonen på kvinnor, i generationer. I bästa fall hade de betraktat kvinnorna som objekt, klämt på dem här och där, men oftast inte betraktat dem alls. De hade inte sett dem. De hade inte hört dem. De hade inte intresserat sig alls för kvinnors liv, språk, stil eller genrer.  Lundgrens Författarjag var ingen blyg mimosa. Hon dolde inte sina avsikter. På sidan 18 varnas det ordentligt: "Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia." Titeln Myggor och Tigrar hade hon lånat av Vilhelm Ekelund, som talar om myggsvärmarnas angrepp. De små giftiga sticken, men de många. Och "myggorna är värre än tigrarna" menade Ekelund. Maja Lundgren håller med. De stora huggtänderna, de smidiga rovdjuren märks i landskapet. Det går att hålla sig undan. Men ingen kan värja sig mot de tusen små giftiga sticken, inte heller i kulturens sumpmarker. Som kvinna kan du skilja angreppen åt, menar Lundgren, för som kvinna drar du ofta både hugg och stick på dig.  Berättaren är alltså hyperkänslig, en Sensitiva, för att tala med Ekelund igen, men hon vädrar blod, är själv en tigrinna. Missförstånd, ursäkter eller oförargliga skämt existerar inte för en hämnande ängel. Det blir synd om tupparna på parnassen, skrev jag. Men där hade jag fel. Tupparna slog tillbaka. Debatten för tio år sedan kom i hög grad att handla om vad man ostraffat får skriva om andra i litteraturen. Eller snarare vad Maja Lundgren fick skriva om andra, på parnassen i allmänhet och på Aftonbladets kulturredaktion i synnerhet. Den ende manlige kritiker som tydligt blottade strupen var salig Nils Schwartz i Expressen:  "Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner kan bara vara tacksamma för att vi inte engagerade Maja Lundgren som medarbetare - - - Att inte bli nämnd i boken är inte någon fri lejd för oss andra män i den svenska kulturcamorran, det är bara en tillfällig andhämtningspaus, ett tryckande i buskarna, medan drevet nosar i ett annat spår. Vi vet - hur mycket vi än skyller ifrån oss - att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar."   Läs det en gång till: Det kunde lika gärna ha varit vi.   Några namngivna karlar lösgjorde sig harmset ur textmassorna och slog tillbaka, bland dem den grävande journalisten Dan Josefsson, en av Maja Lundgrens gamla flammor. Han hade inte nån huvudroll i romanen, men han skrev sig en ny, över ett helt uppslag i DN Kultur. Lundgren hade kallat män för "spermarävar", "ryggradslösa" och "pseudointellektuella". Man förstår att Josefsson var arg. Det är förstås ett grovt brott att kalla en man för "pseudointellektuell". Hur freda sig? Josefsson valde kallt stål den gången och publicerade ett antal privata mejl som han fått av Lundgren under deras korta affär.   Troligen hade hon kunnat stämma Dagens Nyheter för att tidningen publicerat mejl utan hennes medgivande, och för att Josefsson friktionslöst fick förklara henne "galen".   Han, och andra röster i Lundgrenfejden, framstår som prinsen på ärten, när de jämför sina blåmärken, orsakade av Majas knöliga madrass.   DNs egen recensent skyllde på förlaget som publicerat en "psykiskt labil författare".   Att dela ut medicinska diagnoser i förklenande syfte har gamla anor. Det gjorde man redan under antiken. Nu startade en galenskapsdebatt som föregrep både Anna Odell- och Ann Heberlein-diskussionerna. Hur skildras och bemöts den galna kvinnan i kulturen? Hur används hon? Efter Den högsta kasten 1997 fick Carina Rydberg höra samma sak: "Bonniers har för vinnings skull utnyttjat en författare som uppenbarligen inte mår bra."   Maja Lundgren jämfördes senare med Lars Norén. I En dramatikers dagbok bedriver också han paranoia som skön konst. Pekar ut och namnger fiender, odlar irritationer och räknar verkliga och inbillade oförrätter. Alla litterära jämförelser med Norén utföll förstås till Lundgrens nackdel. Ett snarstucket manligt geni smäller högst.  Har Svenska Akademien aldrig läst Maja Lundgren? Då hade Akademien inte blivit riktigt så tagen på sängen som den framstod, när Sara Danius i hällregnet på Börshusets trapp berättade att den så kallade Kulturprofilen uppträtt "oönskat intimt" inte bara mot 18 vittnande kvinnor, utan även mot akademiledamöter, ledamöters döttrar och hustrur, och Akademiens personal!  Redan i Lundgrens roman för tio år sedan verkar det som om Kulturprofilen flirtat med just en av akademiledamöternas döttrar. Och många vägar leder till hans ryktbara Klubb. Maja Lundgren döper honom prompt till erotikens Groucho Marx. Men Profilen har ingen huvudroll i romanen, han utgör en i mängden av surrande mygg. Med konstens verktyg tänjer författaren på detaljerna, men knappast på sanningen. Den stora bilden i Myggor och tigrar är skarp, klar och sann, det har ju verkligheten visat med råge. Kvinnoföraktet är gränslöst, de sexuella grovheterna bara toppen på isberget. De rör heller inte alla. Men ointresset,  ihjältigandet och giftsticken drabbar flera. "De psykiska trakasserierna är vanligare än de fysiska", konstaterar författaren. Så sent som igår hörde jag en människa sucka: "Har man inte tröttnat på Me too-kampanjerna nu? Dessa villiga offerlamm som ställer upp för klippning i offentligheten. Tro mig, det kommer en backlash." Kanske. Men då tycker jag att ni ska läsa Maja Lundgrens Myggor och tigrar som motgift. Hennes Strindbergs-inspirerade vrede har samma frenetiska, i god mening barnsliga energi, som hans. Hon slår under bältet, det är väl bara där det tar. Myggor och tigrar är ingen väluppfostrad bok, långt ifrån politiskt korrekt. Men det är ju inte verkligheten heller. Tio år tog det för verkligheten att komma ifatt texten: Me too, Maja Lundgren, Me too!  Tio år tog det, och nu är det ganska många som är skyldiga Maja Lundgren en ursäkt. Ulrika Knutson, journalist och författare   Litteratur:Maja Lundgren- "Myggor och tigrar" (2007). Albert Bonniers förlag

Martina Montelius & Gunilla Brodrej. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Vi återbesöker den arketypiska plats som hjälpte till att forma oss till de människor vi är i dag. Tomas berättar om hur illa det kan gå om man leker T2 i korridoren och Lars avslöjar vilken Europe-låt som skrämde honom som barn. Vi pratar också om: Vacancy, Repulsion, Upstairs Neighbor, From Beyond, Per Brahe Gymnasiet, A Nightmare on Elm Street, Wes Craven, Scream, Inger Edelfeldt, Shirley Jackson, The Haunting of Hill House, Hvitfeldtska Gymnasiet, Death Bell, Bloody Reunion, Whispering Corridors, Wishing Stairs, Sleepaway Camp, M.R. James, A School Story, Ringu, The Changeling, Det, Dario Argento, Phenomena, Suspiria, Jennifer Connely, Donald Pleasance, Requiem for a Dream, Dark City, Goblin, Iron Maiden, Flash of the Blade, Motörhead, Lucio Fulci, Asia Argento, The Brood, Edgar Allan Poe, Murders in the Rue Morgue, The Devil’s Backbone, Guillermo del Toro, Pans labyrint, Ringu, The Others, Carrie, Stephen King, Sissy Spacek, Raw, Piper Laurie, Twin Peaks, Brian de Palma, Psycho, Slaughter High, April Fool’s Day, Carolyn Monroe, Fredagen den trettonde, Harry Manfredini, Carmine Iannaconne, Maniac, Simon Scuddamore, Allena, Kim W. Andersson, Most Likely to Die, David Wechter, Bruce Kimell, Miramax, Kevin Williamson, Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Robert Patrick, Terminator 2, Elijah Wood, Josh Harnet, Salma Hayek, Invasion of the Body Snatchers, Independence Day, Robert Heinlein, Starship Troopers, The Thing, Slither, Jamie Kennedy, Clea DuVall, Puppet Master, Men in Black, Steven Spielberg,  Stranger Things, John Ajvide Lindqvist, Vikarien, Pappersväggar, Pink Floyd, The Wall, Håkan Nesser, Toni Savela, Kärlek och Knaster, Max Lundgren, Djävulens kontrakt, Gallret, Gustaf Fröding, Svart Lucia, Sista timmen, Rumle Hammerisch, Jakob Groth, Carina Rydberg, Onda andar, Djävulsformeln, Den högsta kasten, Tova Magnusson, Björn Kjellman, Reine Brynolfsson, Twin Peaks, Frans Bak, nattvakten, Thomas Bo Larsen, Anders Fager, Furierna från Borås, Fragment VII, Samlade svenska kulter, Sven Eriksons Gymnasiet, Hvitfeldtska Gymnasiet, Annika Bannfield, Svart passion, Dimmornas folk, Twilight, Per Brahe Gymnasiet, Deadline, Daniel Garptoft och Halloween II. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

Carina Rydberg har gjort det. Liksom Maja Lundgren, Karl-Ove Knausgård och Kerstin Ekman. Vi pratar om författare som skriver romaner, fast allt är på riktigt.

I veckans avsnitt diskuterar Jihde och Öhman feelgood- och feelbadläsning. Öhman har läst "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" av Emmy Abrahamsson och "Kvinnan som matade hundarna" av Kirstien Hemmerechts. Podden ställer sig frågan: Hur kan man ens läsa om något så vidrigt som en kvinna som nog matar hundarna, men inte barnen som hennes man låst in i källaren? Jihde förlåter Kerstin Thorvall, men önskar sig mer berättelse och mindre biografisk uppräkning. Och hur kommer det sig att så kallad bekännelselitteratur från 1970-talet plötsligt hyllas? Kommer samma sak att hända med Unni Drougge, Maja Lundgren och Carina Rydberg om tjugo år? Vi önskar er en underbar midsommar! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sommarsamtalet - Katarina Hahr möter Carina Rydberg. Jag blir så trött på barndomen, att det ska tjatas om den till man är 50, säger Carina Rydberg i ett samtal som handlar om hur skrivandet är livet.

I Biblioteket intervjuar först Lars Hermansson Magnus Dahlström i anledning av hans nyutkomna roman Spådom, den första på 15 år. Och sedan återvänder Marie Lundquist till sin debutdiktsamling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, och samtalar om den med Göran Sommardal. På 80- och 90-talen var Magnus Dahlström en av de mest omhuldade unga författarna med romaner som Nedkomst och Hem, och med pjäser som Skärbrännare och skandalsuccén Järnbörd, som bidrog till uppkomsten av epitetet ”skräckel” alltså en blandning av skräck och äckel, som sades känneteckna en del då yngre författares verk, som Stig Larsson, Carina Rydberg och Dahlström själv. Sedan blev det plötsligt tyst kring Magnus Dahlström. Han försvann ur den litterära offentligheten. Det kom inga fler böcker eller pjäser. När han nu återkommer med romanen Spådom efter 15 års litterär tystnad, är det en av detta års stora litterära händelser. Lars Hermansson har träffat författaren. Och i serien "Poeter återvänder till sin debut" pratar Göran Sommardal med Marie Lundquist. I Lundquists fall handlar det om  poemen i diktsamlingen "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten", kommen av trycket 1992, som inledde den poetbana som hittills har inneburit 8 böcker, de flesta diktsamlingar av vilka den senaste bär titeln "De dödas bok". Hon har också varit verksam som dramatiker och översättare, bl.a. av några av den norske författaren Jon Fosses pjäser. Programledare: Göran Sommardal

När Carina Rydberg gav ut romanen "Den högsta kasten" väckte den enorm uppståndelse. I den självbiografiska boken figurerade flera verkliga och namngivna personer, och diskussionen som följde i medierna handlade om var gränsen går mellan fakta och fiktion, mellan privat och offentligt. Senare har böcker som Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och Lars Noréns "En dramatikers dagbok" vållat liknande debatter i medierna. I dagens Vetenskapsradion Forum berättar litteraturvetaren Christian Lenemark om varför det har blivit allt viktigare för dagens författare att synas i medierna, och hur det påverkar de litterära texterna. Dessutom handlar det om hur kärlek och sex används för att skaffa sig en bättre tillvaro. I tredje världen väcks drömmar om ett annorlunda liv genom västerländska filmer, TV och tidningar. Ju svårare det är att migrera, desto mer utvecklas hoppet om att träffa en man eller kvinna från väst att gifta sig med. Charlotta Holmström från Malmö Högskola har intervjuat personer som emigrerat till Sverige från Afrika och här försöker bygga upp ett bättre liv. Programledare är Urban Björstadius.