Podcasts about atlantens

Atlantens havsströmmar saktar nedpå grund av klimatförändringarna och smältande inlandsisar på Grönland. Om havsströmmarna helt eller nästan helt stannar av får det stora konsekvenser framöver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det finns varningstecken som visar att systemet med havsströmmar i Atlanten – AMOC – är instabilt och börjar stanna av. Men det råder stora osäkerheter och i forskarvärlden är den stora frågan om och i så fall när det skulle kunna ske.De första resultaten från ett forskningsprojekt vid SMHI visar att strömmarna kraftigt minskar i styrka under det här århundradet medan andra forskare drar slutsatsen att AMOC kan stanna av helt om några årtionden.Klart är att utsläppen av växthusgaser ökar risken för att det ska hända.Klotets reporter Daniel Värjö har intervjuat oceanografer och andra forskare som undersöker framtid som kan vänta runt hörnet.I Klotet hörs: Stefan Rahmstorf, professor vid universitetet i Potsdam i Tyskland där han är forskningschef och oceanograf. Léon Chafik, oceanograf och klimatforskare vid Stockholms universitet. Tim Benton, professor och forskningschef på analys- och forskningsinstitutet Chatham house i London. Peter Ditlevsen, professor i klimatfysik vid Niels Bohr-institutet, Köpenhamns universitet. Torben Koenigk, forskare och chef för global klimatmodellering vid SMHI. Chad Greene, forskare på NASAs Jet Propulsion Laboratory. René van Westen, forskare i fysikalisk oceanografi vid Utrecht University.Programledare: Niklas ZachrissonProducent: Anders Wennersten

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid – från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget – och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon – till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap – var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden – men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som ”en mycket trevlig man”. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad ”sexuell magi” med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno – Djävulsmunnen – där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: ”Jag kan inte leva utan dig. Det andra ”Boca do Inferno” kommer att ta mig – det kommer inte att vara lika hett som ditt!” Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen – utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi – och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans – åtminstone till det yttre – stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom – utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren – framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. ”Poeten är en som låtsas” skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: ”I know not what tomorrow will bring.”Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Atlantens havsströmmar saktar ned. Orsaken är klimatförändringarna och smältande inlandsisar på Grönland. Om havsströmmarna helt eller nästan helt stannar av får det stora konsekvenser för temperaturer och nederbördsmönster vilket i sin tur kan leda till matbrist och konflikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det finns varningstecken som visar att systemet med havsströmmar i Atlanten – AMOC – är instabilt och börjar stanna av. Men det råder stora osäkerheter och i forskarvärlden är den stora frågan om och i så fall när det skulle kunna ske.De första resultaten från ett forskningsprojekt vid SMHI visar att strömmarna kraftigt minskar i styrka under det här århundradet medan andra forskare drar slutsatsen att AMOC kan stanna av helt om några årtionden.Klart är att utsläppen av växthusgaser ökar risken för att det ska hända.Klotets reporter Daniel Värjö har intervjuat oceanografer och andra forskare som undersöker framtid som kan vänta runt hörnet.MEDVERKANDEStefan Rahmstorf - professor vid universitetet i Potsdam i Tyskland där han är forskningschef och oceanografLéon Chafik - oceanograf och klimatforskare vid Stockholms universitet.Tim Benton – professor och forskningschef på analys- och forskningsinstitutet Chatham house i LondonPeter Ditlevsen - professor i klimatfysik vid Niels Bohr-institutet, Köpenhamns universitet.Torben Koenigk - forskare och chef för global klimatmodellering vid SMHI.Chad Greene - forskare på NASAs Jet Propulsion LaboratoryRené van Westen - forskare i fysikalisk oceanografi vid Utrecht University. Reporter: Daniel VärjöProgramledare: Niklas ZachrissonProducent: Anders Wennersten

Området mellan Bermuda, Florida & Puerto Rico har fruktats sedan urminnes tider som Atlantens kyrkogård. I dagens avsnitt får ni höra berättelser om försvunna flygplan och fartyg som eldat liv i teorin om den dödliga Bermudatriangeln. Konspirationsteorier - Eftersnack: https://m.facebook.com/groups/konspirationsteorierpodcast/ Facebook: https://m.facebook.com/konspirationsteorier/ Instagram: https://www.instagram.com/konspirationsteorier/ Källor: https://docs.google.com/spreadsheets/d/1SZ1ovvNZXqqgf7md7NUJTZMIfDBSTeC4Ef857_dUIFc/edit?usp=sharing Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

*Från 2019, nu med bättre ljud!* Området mellan Bermuda, Florida & Puerto Rico har fruktats sedan urminnes tider som Atlantens kyrkogård. I dagens avsnitt får ni höra berättelser om försvunna flygplan och fartyg som eldat liv i teorin om den dödliga Bermudatriangeln. Säsong 13 av Konspirationsteorier finns ute NU på Podplay! Gå in på Podplay.se eller via appen Podplay & ta del av 10 otroligt spännande avsnitt. Konspirationsteorier - Eftersnack: https://m.facebook.com/groups/konspirationsteorierpodcast/ Facebook: https://m.facebook.com/konspirationsteorier/ Instagram: https://www.instagram.com/konspirationsteorier/ Källor: https://docs.google.com/spreadsheets/d/1SZ1ovvNZXqqgf7md7NUJTZMIfDBSTeC4Ef857_dUIFc/edit?usp=sharing

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för väst eller från viste, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara havets salt loch uisge sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade Eboudai och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev Hebudes till Hebrides genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, Min älskade ö Uist, begriper jag inte ett ord men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför  dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där där jag är som mest oskyddad är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Atlantens vågor sprider sig.  När Ulf Henningsson och Åke Eriksson för tredje gången hänger sig åt popens eftersvall från 1970 är det Stockholm som gäller för hela båtbiljetten.  En stor del av programmet ägnas åt de grupper som uppstod i det tomrum som Atlantic Ocean lämnade efter sig.  De uppmärksammar även en excentrisk amerikan som orsakade stora svallvågor i ett Vaxholm, som kanske inte hämtat sig än.  På bilden: Contact från Stockholm. 

Ända sedan Sirius och Great Western 1838 tävlade om att bli första motorskepp över Atlanten har nya försök gjorts att slå rekord. Länge drevs utvecklingen av allt större och lyxigare fartyg, men när flyget slog igenom blev excentrikerna de nya kämparna. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sillen spelar huvudrollen i Naturmorgon som sänder hela programmet från Tjärnö marina laboratorium. Både i sitt eget ekosystem och för Bohusläns kulturhistoria. Programledare är Jenny Berntson Djurvall. På lördag ägnar vi hela Naturmorgon åt en art som påverkat långt mer än sitt eget ekosystem: sillen. Med ojämna mellanrum har havet fyllts med mängder av sill och förstås påverkat såväl andra fiskarter som plankton. Ja, sillen är av avgörande betydelse för både Atlantens och Östersjöns ekologi. Men svallvågorna från sillstimmen har också nått långt upp på land. De stora sillperioderna har skrivit viktiga delar av Bohusläns moderna historia. När sillen gick till blomstrade ekonomin, och mycket folk flyttade hit för att jobba på trankokerier och sillsalterier. Sillens spår syns även i naturen. Bohusläns kala klippor är ett arv från sillen eftersom så mycket trä behövdes till allt från silltunnor till byggnader. Nu i sommar har det bubblat rejält i Västerhavet. Är det en ny sillperiod på gång, eller bara ett tillfälligt fenomen? I programmet, som sänds från Tjärnö marina laboratorium, försöker vi komma sillen inpå livet. Och strömmingen - för hur är det, är det egentligen någon skillnad på sill och strömming? Till vår hjälp har vi bland andra Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet, Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet, marinbiolog Christin Appelqvist på Tjärnö marina laboratorium, museipedagog Jan Uddén vid Bohusläns museum, och Per Hallén, forskare i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet. Programledare är Jenny Berntson Djurvall och reporter Joacim Lindwall.

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar. Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år. Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid. Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter. Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska. Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner. Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer. Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret. Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt. Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring. Henrik Nilsson, författare och essäist Källor: Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

För 60 år sedan försvann den blåfenade tonfisken från svenska vatten. Efter kraftigt minskat fiske har Atlantens starkaste och snabbaste fisk återhämtat sig och är nu tillbaka utanför Lysekil. På 1930-talet kom mängder av utländska sportfiskare till Öresund för storviltfiske, men sedan 1960-talet har tonfisken varit helt försvunnen. Men häromåret siktades stora stim blåfenad tonfisk i Skagerak. De kommer till nordliga vatten för att äta upp sig på makrill på hösten. Vi följer med forskarna ut för att försöka fånga tonfisken och sätta sändare på de karismatiska fiskarna, som kan väga upp mot 300 kilo. Målet är att märka 20 fiskar i både Sverige och Danmark för att få veta mer om hur de vandrar över Atlanten, och om de kommer från lekbeståndet i Medelhavet eller Mexikanska gulfen. I programmet hörs Massimiliano Cardinalen, fiskforskare vid Havsfiskelaboratoriet SLU Aqua, Mikael Ovegård, forskningsassistent SLU Aqua, Inigo Onandia, märkare Azti-Tecnalia Bilbao, Martin Falklind, fiskejournalist, Joakim Larsson, sportfiskare och Niklas Sandberg som är kapten på märkningsbåten. Programmet är en repris från den 19 oktober 2017. Lena Näslund vet@sverigesradio.se

Jösses! Vi skulle ju bara snickesnacka några minuter om det gamla goa 80-talet i veckans avsnitt! Men vips försvann uppfattning om tiden (blir ju lätt så när man har roligt)! MEN...vi kan ju inte med att undanhålla er vårt alldeles lagom förvirrade prat...i ALL sin fulla nostalgiregalia. Och så får du ju lite annat också förstås... som; svåra filmslut, ett biobesök där prettokänslan dryper, lite kallsupar från Atlantens saltvatten, ett Uppdrag med 80-talsanknytning, en omtumlande och oroande filmupplevelse där snacket om "mitt hem är min borg" ställs på ända. Självklart ger vi oss på veckans drag på Filmrouletten också! Fattas bara annat!Dessutom bonus! Filmpodden goes.....blomster-podd...????Och över allt vakar de grinande PartyKaninerna. Tjipp!Nu är våren här på allvar! Låt SoF bli din kavaljer på vägen mot ljusare och varmare tider!

P3 Planet hänger hela kvällen i Lissabon och Portugal! Vi hittar Vasco Da Gamas grav, klubbar Angolan-style, käkar berömda vaniljbakelser och surfar på Atlantens vågor.

P3 Planet hänger hela kvällen i Lissabon och Portugal! Vi hittar Vasco Da Gamas grav, klubbar Angolan-style, käkar berömda vaniljbakelser och surfar på Atlantens vågor.