Podcasts about centralasien

Blot få uger efter Talebanstyrets fald i Afghanistan i 2002 og amerikanernes invasion begynder den 29 år gamle britiske historiker Rory Stewart en 700 km lang vandring tværs over landet fra Herat i vest til Kabul i øst. Trods talrige advarsler om en brutal og hurtig død, vil han følge den historiske rute, som stormogulen Babur tilbagelagde fem århundreder tidligere. Til fods rejser Rory gennem flere af Afghanistans højeste bjergpas, gennem resterne af ældgamle civilisationer og gennem fjerne, fattige områder uden elektricitet, hvor krigsherrer skiftes til at overtage magten. Rory er første udlænding i meget lang tid, der vover sig gennem bjergene. Mange års krig har lukket landet for omverdenen. Han overnatter hos landsbybeboere og hører deres historier, men ikke alle bryder sig om hans besøg, nu netop efter Talebans fald. Afghanistan må betragtes som et af de absolut farligste steder i verden. Hvad er det, der driver Rory på denne farlige og spektakulære rejse? Og hvordan klarer han sig?  Medvirkende: Simi Jan. Simi har som journalist igennem 20 år været korrespondent for TV2, bl.a. med mange lange ophold og rejser i Afghanistan og Centralasien. Simi er desuden forfatter til tre bøger bl.a. “Kære Kabul” om Kabuls fald i 2021.

I historisk tid och i nutid har den indiska subkontinenten nästan alltid varit splittrad i smärre riken och furstendömen under allt från sultaner och maharajor till presidenter. Men det har funnits undantag. Under vissa perioder har kraftfulla dynastier lagt under sig vidsträckta territorier och etablerat en kortvarig men glänsande hegemoni över Indien – och inga härskare gjorde detta lika effektivt och storslaget som de som gått till historien under den besynnerliga benämningen ”stormoguler”.Stormogulerna härstammade från det turkisk-mongoliska Centralasien och tog kontroll över Delhi och Gangesslätten på 1520-talet. Till en början var de bara några av många muslimska härskare som förgäves sökte bygga upp indiska imperier, men under stormogul Akbars regeringstid förändrades detta. Genom en kombination av politisk-religiös tolerans och kraftfulla militära aktioner skapades en av jordens rikaste och starkaste stormakter. Än idag minner monument som Taj Mahal om mogulepokens prakt. Otaliga européer – missionärer, handelsmän, forskare – for till Indien för att finna sin egen nisch i stormaktens skugga. En av dem var portugisen Bento de Goes, som med stormogulens finansiella stöd genomförde en osannolikt djärv upptäcktsresa genom Centralasiens berg och öknar.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Indien under stormogulernas välde, och om de européer som färdades till landet på 1500-talet.Bild: Kejsaren Akbar som tar emot den fyraårige Abdu'r Rahim vid hovet efter mordet på sin far, Akbars ledande general och mentor, Bairam Khan, 1561. Barnet hjälps upp på läktaren av en annan man, som har identifierats preliminärt som Ataga Khan. Händelsen ägde rum 1561. Denna illustration till den persiskspråkiga historien om Akbars regeringstid är av en av Mughal-konstnärerna i den kungliga verkstaden, Anant. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En brutal och strategisk härskare som lade 1300-talets Centralasien under sig. Han straffade de som gjorde motstånd, med stenhård hand, lämnade otaliga städer i ruiner och blev en av historiens värsta bödlar. Nya avsnitt från P3 Historia hittar du först i Sveriges Radio Play. Redaktionen för detta avsnitt består av:Elina Perdahl – programledare och manusbearbetningMårten Andersson – producent, manus, researchZardasht Rad – ScenuppläsareViktor Bergdahl – Ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Beatrice Forbes Manz, historiker och författare till boken The Rise and Rule of Tamerlane.Vill du veta mer om Timur Lenk? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:The Rise and Rule of Tamerlane av Beatrice Forbes Manz Tamerlane: Sword of Islam, Conqueror of the World av Justin MarozziTimur Lenk av Harold Lamb

Allt viktigt ska hända sedan, inte nu. Mattias Hagberg söker en motlitteratur som visar oss bort från en värld där alla vill äga undergången. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Don DeLillos sjuttonde roman ”Noll K” från 2016 inleds med en mening som jag har svårt att släppa:”Alla vill äga världens undergång.”Det är en märklig rad. Nästan obegriplig.”Alla vill äga världens undergång.”Vad betyder den? Hur kan den ens vara möjlig?Jag återkommer till den där meningen, med ett möjligt svar, men för att nå dit måste vi gå en omväg, en omväg som börjar i samma roman, men som snart kommer att ta oss någon helt annanstans.”Noll K” är en text om döden, och om det eviga livet. I en nära framtid håller tekniken på att göra verklighet av kristendomens löfte om evigt liv. På en hemlig ort i Centralasien finns en högteknologisk anläggning, kallad Konvergensen, där världens miljardärer kan frysa ner sina kroppar för att en dag bli upptinade när medicinen gjort sådana framsteg att de kan leva för alltid.Konvergensen är uppståndelsen från de döda som teknologisk vision. Ja, mer än så. ”Noll K” är en roman om tidens slut, som bär tydliga paralleller till kristendomens urmyt – föreställningen om undergång och pånyttfödelse.Don DeLillo är en författare som ständigt återvänt till domedagen. Redan i de första romanerna från början av 1970-talet är motivet tydligt. Som i ”End Zone” från 1972, om en ung amerikansk fotbollsspelare, Gary Harkness, som blir besatt av kalla krigets massförstörelsevapen och av den ömsesidiga utplåningen. Det är en roman som slutar i ett sammanbrott – inför det moderna kriget verkar förståndet inte räcka till – kapprustningen har, vad man skulle kunna kalla, bibliska proportioner, som så många andra av våra samtida globala hot.Och mycket riktigt gör Don DeLillo just den kopplingen. I ”End zone” låter han huvudpersonen, Gary Harkness, spekulera:“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet... Polarisen smälter. Världens mineralreserver minska. Krig, svält och pest…”Ja, det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet är onekligen en apokalyptisk tid – i ordets ursprungliga bemärkelse. De latenta faror som legat förborgade i det moderna samhället har slutligen börjat uppenbara sig, och världen skälver.Men det som intresserar Don DeLillo är inte i första hand samtiden globala kriser, utan undergången som litterär genre, som social konstruktion, som ett raster som lägger sig över verkligheten och erbjuder vissa snäva tolkningar.“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet…”Han vet att vi måste gå tillbaka till ”Bibeln” för att förstå något väsentligt om vår samtid, för att kunna se apokalypsen för vad den också är – en berättelse, en fabel som format och omformat vår förståelse för världen, och därmed vår förmåga att agera.Den antika judendomen var en religion, om man nu ens kan prata om religion vid den här tiden, som särskilde sig från andra kulter kring östra medelhavet genom att fokusera på tiden och på historien, och på en gud som ingriper i världen.Under århundradena kring vår tideräknings början renodlades sen denna syn på tiden till en egen litterär genre – apokalypsen – först av judiska skriftlärda och profeter, senare av kristna intellektuella. Apokalypsen blev en litterär stil, med en egen och tydlig form, enkel att sammanfatta: Tiden har en riktning, den har en början och ett slut, och innan slutet kommer skall allt viktigt uppenbaras – ofta under katastrofala former.Strukturen finns i judiska apokalypser som ”Daniels bok” och ”Enoks bok”, och den finns i nästan alla kanoniserade kristna texter, som ”Markusevangeliet”, Paulus brev och ”Uppenbarelseboken”.Med andra ord: Den västerländska synen på tiden och historien är en litterär konstruktion, sprungen ur ”Bibelns” berättelser, en konstruktion som format hela den västerländska förståelsen för världens som framåtskridande, kris och återfödelse.Och därmed blir det också möjligt att förstå Don Delillos märkliga påstående att ”alla vill äga världens undergång.”Vad han vill ha sagt, tror jag, är följande: Om föreställningen om undergången och pånyttfödelsen är en av våra starkaste kulturella bilder – en sorts rotmetafor som dyker upp överallt i vårt samhälle – blir det oerhört väsentligt vem som kontrollerar den bilden.Tänk bara på de socialistiska staterna i öst som levde på föreställningen om den kommande förlösningen när det klasslösa samhället äntligen skulle bryta fram.Eller tänk på nyliberalismen med sitt löfte om marknadens frälsning.Eller på högerradikalernas tro på det gamla lyckorikets återkomst.Eller på föreställningen om att ny teknik plötsligt ska rädda oss från klimatkrisen.Allt viktigt skall hända sedan, i framtiden. Inte nu. Inte här. Utan sedan.Men, om allt detta bara är litterära bilder frammanade ur judendomens och kristendomens grundläggande förståelse för historiens riktning, då måste det också gå att erbjuda alternativ – andra slags berättelser. Ja, jag tror det. Och det är just detta som gör Don DeLillo så relevant. Hans romaner är inga regelrätta berättelser, de har ingen tydlig början eller tydligt slut, snarare handlar det om tillstånd. Om en sorts motlitteratur som betonar det varande, i motsats till det kommande. En sorts litteratur som vilar i nuet, i språket. Det är som om han vill säga: Allt det viktiga kommer inte hända sen. Det enda vi äger är detta nu.Nästan alla Don DeLillos romaner bär på en scen där allt detta blir extra påtagligt. Det handlar om ett slags vardagliga mirakel; ofta en soluppgång eller solnedgång. Och ”Noll K” är inget undantag. På romanens sista sidor åker huvudpersonen buss över Manhattan, när han upplever ett ögonblick av ordlös närvaro i stunden:”Bussen gick tvärsöver stan, från väst till öst, en man och kvinna satt nära chauffören, en kvinna och en pojke längst bak. Jag satte mig mitt i någonstans, utan att titta på något särskilt, tom i skallen, nästan åtminstone, tills jag började lägga märke till ett sken, en flodvåg av ljus.Några sekunder senare var gatorna fyllda av detta ljus av det döende dagsljuset och bussen verkade vara bringaren av detta strålande ögonblick. Jag såg på skimret över mina händer. [–-] Vi var mitt på Manhattan, med fri sikt västerut och han pekade och tjöt mot den flammande solen som med kuslig precision stod och vägde precis mellan raderna av skyskrapor.” Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturDon DeLillo: Noll K. Översättning Rebecca Alsberg. Albert Bonniers förlag, 2016.

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystande och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.  Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium. Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt gästas vi återigen av Hugo von Essen, där vi utforskar det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina – från gemensamma intressen till potentiella spänningar. Vi diskuterar hur relationen har utvecklats efter invasionen av Ukraina, västerländska sanktioners påverkan, och de globala ambitionerna bakom deras samarbete. Vad innebär framtiden för deras partnerskap, och finns det risk för att deras intressen kan börja divergera?Hugo är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och har tidigare arbetat på Utrikesdepartementets OSSE-sekretariat samt praktiserat på Utrikesdepartementets enhet för Östeuropa och Centralasien.Kontakta geopodden: Om oss/Kontakt - Geopodden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sidenvägarna länkade samman Romarriket med Mittens rike genom handel med siden och kryddor, samtidigt spreds idéer och religioner via handelsvägarna. Men få människor reste längs hela det 6500 km långa nätverket av vägar från Xian i Kina via Centralasien och Persien till Medelhavet.Handeln inleddes redan under andra århundradet före vår tidräkning och började tappa i betydelse på 1200-talet för att upphöra med det ottomanska imperiets uppgång i mitten på 1400-talet. Efter att européerna 1498 upptäckte sjövägen till Kina via Godahoppsudden i södra Afrika kom handeln med Kina främst bedrivas via sjövägen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson docent i historia vid Lunds universitet.Romarna blev som galna i siden och silkestyper kom att leta sig ända upp till våra breddgrader. Det finns arkeologiska fynd från 800-talet av siden gravar i Birka av sidentyg från Tang-dynastin. Kineserna lyckades behålla hemligheten kring silkestillverkning fram till runt år 550 när bysantinska agenter stal hemligheten.Men handelsvarorna på Sidenvägarna bestod av mer än siden. Här transporterades guld och kryddor som ingefära och kanel. Handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin på 600-800-talen. Under sina 1500 år lyckades Sidenvägarna överleva både pesten och mongolinvasionen.Begreppet Sidenvägen uppfanns av den tyske geologen och upptäcktsresanden Baron Ferdinand von Richthofen år 1877 Sedan dess har Sidenvägen använts som en metafor för europeiskt och asiatiskt kulturutbyte. Även om den till stor del var kommersiell, blev Sidenvägarna en plattform för alla typer av kreativt utbyte mellan väldigt olika folk och kulturer.Bild: Marco Polos karavan på Sidenvägen 1380. Gallica Digital Library. Public Domain. WikipediaMusik: China Spirit av Gushito, Storyblocks Audio  Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt gästas vi ännu en gång av Hugo von Essen där vi fördjupar oss i den komplexa och långvariga konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Hur ser befolkningarna i båda länder på konflikten idag? Finns det en vilja till fred, eller är det fortsatt spänningar och konflikter som dominerar? Vad för roll spelar internationella aktörer som Ryssland och Turkiet i konflikten? DEL 2/2.Hugo är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och har tidigare arbetat på Utrikesdepartementets OSSE-sekretariat samt praktiserat på Utrikesdepartementets enhet för Östeuropa och Centralasien. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt gästas vi ännu en gång av Hugo von Essen där vi fördjupar oss i den komplexa och långvariga konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Hur ser befolkningarna i båda länder på konflikten idag? Finns det en vilja till fred, eller är det fortsatt spänningar och konflikter som dominerar? Vad för roll spelar internationella aktörer som Ryssland och Turkiet i konflikten? DEL 1/2.Hugo är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och har tidigare arbetat på Utrikesdepartementets OSSE-sekretariat samt praktiserat på Utrikesdepartementets enhet för Östeuropa och Centralasien. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt gästas vi av Hugo von Essen för att diskutera det kommande valet i Georgien den 26 oktober. Vi fördjupar oss i vad detta val kan innebära för Georgiens framtid – kommer landet att närma sig EU eller riskera att falla tillbaka mot Ryssland? Hugo är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och har tidigare arbetat på Utrikesdepartementets OSSE-sekretariat samt praktiserat på Utrikesdepartementets enhet för Östeuropa och Centralasien. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt gästas vi av Hugo von Essen för att tala om Rysslands syn på geopolitik. Hugo är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) och har tidigare arbetat på Utrikesdepartementets OSSE-sekretariat samt praktiserat på Utrikesdepartementets enhet för Östeuropa och Centralasien.

Følg med, når jeg, Palle Bo, tager dig med på en fantastisk rejse gennem Centralasien, hvor jeg udforsker de levende kulturer og betagende landskaber i Usbekistan, Kasakhstan, Tadsjikistan og Kirgisistan. I denne dagbogsepisode fortæller jeg om mine eventyr fra de travle gader i Istanbul til de gamle mure i Khiva. Oplev mine erfaringer i Beirut og Syrien, mine øjenåbnende oplevelser og de hjertevarmende forbindelser, jeg har skabt undervejs. Hold dig opdateret om mine kommende rejser og personlige milepæle, herunder min datters dimission og en tiltrængt øjenoperation i Danmark. Gå ikke glip af det nyeste kapitel af The Radio Vagabond!

Det finns flera länder i Kaukasus och Centralasien där man talar turkiska språk. Erdoğan riktar nu allt större intresse åt detta håll. Johan Engvall, forskare vid Utrikespolitiska institutet, ger en bild av läget. Inläsare: Staffan Dopping

Idag gästas Geopodden återigen av Lars-Erik Lundin. Lars-Erik är bland annat doktor i statsvetenskap, tidigare verksam vid UD och inom EU, bland annat som ambassadör vid OSSE och IAEA. I säsong 1 var Lars-Erik här och talade om säkerhetspolitik. Nu är han här för att tala om Centralasien, där han verkat som ambassadör.

Boganmeldelse af Egon Clausen: Frederik Tillitz: Ingenmandsland. Fortvivlelse og håb fra Arktis til Centralasien – reportager fra Ruslands nabolande. 336 sider. Gad 2023.

Landsholdet er samlet for at spille sig snublende tæt på næste sommers EM-slutrunde. Det sker mod Kazakhstan og San Marino, og her er der mulighed for de udtagne at vise sig frem, men hvem er de spillere, som i øjeblikket ligger lige på vippen til at kunne blive en del af truppen til Tyskland? Hvem er de måske egnede, som allermest har brug for at overbevise landstræner Kasper Hjulmand i de kommende måneder? Andreas Kraul sætter en top 11 direkte fra landsholdshotellet med DR Sportens Mathias Jacobsen som ugens opponent - og med anfører Simon Kjær som gæst undervejs. Blandt andet til en snak om en kamp i Centralasien, der har spøgt meget i kaptajnens baghoved. Vært: Thomas Loft

På Öland skådar vi fågel under den europeiska fågelräkningshelgen Eurobirdwatch 2023. På en skogsäng möter vi Värmlands landskapsinsekt: brun gräsfjäril. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är flyttfågeltid och morgonens fältreporter Helena Söderlundh finns i Stenåsa på Öland för att spana på sträckande gäss, tranor, trutar, bergfinkar, kungsfåglar eller vad som behagar flyga förbi. Denna helg räknas nämligen flyttande fåglar av fågelföreningar i hela Europa och även i Centralasien, under namnet Eurobirdwatch 2023. Syftet är att rikta uppmärksamhet på fåglarnas flyttning och deras behov av rastplatser och övervintringsområden. På plats på Stenåsabadet finns en räknande trio från Birdlife Sverige: Kajsa Grebäck, Anders Lundquist och Niclas Lignell. Vi hoppas också få kontakt med några av dem som räknar flyttfåglar på andra håll i Europa.Och så ska vi till Värmland för att spana efter den landskapsinsekten brun gräsfjäril. De igenväxande åkrarna i skogsbygderna är livsviktiga för fjärilen som är mycket ovanlig i resten av Västeuropa. "Det är ett stort kommande naturvårdsproblem när de här sista skogsängarna växer igen", säger Sven-Åke Berglind på Länsstyrelsen i Värmland.En junikväll i år blev Stig och Annalena Zetterkvist vittnen till något alldeles särskilt. Ett lodjur och tre harar satt på åkern utanför huset. Lodjuret gjorde några utfall för att jaga efter hararna, utan resultat. Men hararna stannade kvar nära lodjuret, satte sig ner och tittade på det. Vad var det som hände? Daniel Mallwitz, rovdjursansvarig på Länsstyrelsen i Västmanland svarar.Den här helgen är det bokmässa i Göteborg. Veckans kråkvinklare Maria Westerberg slår ett slag för skogens betydelse för såväl litteratur som boken i sig.Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

FC Midtjylland har fået ny ejer og han er intet mindre end Danmarks rigeste mand. Sportsugen tog til præsentationen og rydder næsten hele fladen for at du kan komme hele vejen rundt om ejerskiftet på heden. Vi skal dog også forbi en fascinerende historie andetsteds, og det er i den grad andetsteds, nemlig 200 kilometer gennem bjergene i Centralasien. Oversigt: - Intro - Sådan lød det, da FCM præsenterede sit ejerskifte - Claus Steinlein om Holch Povlsen som ejer, tiden under Benham og den portugisiske søsterklub - Det økonomiske perspektiv på ejerskiftet i FC Midtjylland - FC Midtjyllands satsning på kvindefodbold og åbne invitation til Pernille Harder - Ultraløber Kristina Schou Madsen fortæller om at være først på 200 kilometer gennem bjergene i Kirgisistan Vært: Nicklas Degn. Tilrettelægger: Nicklas Degn. Medvirkende: Claus Steinlein (direktør, FC Midtjylland), Preben Rokkjær (marketingchef, FC Midtjylland), Nicolai Kaas Nordstrøm (ligachef, DBU Kvindeligaen), Kristina Schou Madsen (ultraløber).See omnystudio.com/listener for privacy information.

Kina avancerar på Rysslands bakgård. Nyligen rullade Xi ut röda mattan för Centralasiens ledare och viftade med nya miljardsatsningar. Även söderut, i Pakistan, ses Kina stärka sitt inflytande. Från Kazakstan i norr hela vägen ner till Pakistan vid arabiska havet satsar Kina nu hårt på att knyta länder närmare sig – både genom handel och militära utbyten. I skuggan av G7 bjöd Xi Jinping in ledarna för Kazakstan, Tajikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Turkmenistan till historiskt symboliska Xi'an i Kina. Där bjöds på storslagen gala, ledarna planterade träd ihop och Xi Jinping presenterade en kinesisk miljardsatsning för regionen. Hör om Kinas vision för området och vad som driver Peking att flytta fram sina positioner när Ryssland är försvagat.Militära samarbetet med Pakistan utökasÄven i Pakistan jobbar Kina hårt för att befästa sitt inflytande. Liksom i Centralasien är infrastrukturprojekt en viktig del och Pakistan är beroende av Kinas pengar, men här handlar det även om ett militärt samarbete som blir allt mer omfattande. Samtidigt finns i Pakistan en politisk instabilitet och säkerhetsrisker som gör närvaron knepigare för Kinas del.Medverkande: Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Björn Djurberg, Kinakorrespondent. Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.Programledare: Axel KronholmProducent: Therese Rosenvinge Tekniker: Christer Tjernell

Under mitten av 500-talet f.v.t. etablerades perserriket, det mäktigaste imperium som världen dittills skådat. De persiska kungarna härskade över ett helt enormt område, från sydöstra Europa till nordvästra Indien och från Egypten till Centralasien. Vanligtvis hör vi om perserna när de kommer i kontakt med grekerna, då ofta i form av regelrätta konflikter, men perserna var så mycket mer än grekernas gigantiska granne och ständiga fiende. I det här avsnittet diskuterar vi perserna på deras egna villkor, snarare än som de eviga antagonisterna. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I vårt mest gubbiga avsnitt hittills så förvandlas vi till 40-talistfarbröder och pratar om det enda som sagda farbröder vill prata om; dvs. ANDRA farbröder i form av Gustaf Mannerheim och Winston Churchill, men med utgångspunkt i deras ungdomsår tillika Indiana Jones-period.Per inleder med att beskriva Mannerheims tjänstgöring i tsarryska armén, men framför allt hans strapatser under upptäcktsfärder i Centralasien; vilket involverar arroganta fransmän (”baguette”), ”odågor” och midjedjup snö. Mattis tar sedan vid och uppvisar den monumentala matthet över Churchill som uppstår när man läst en bok av Churchill OM Churchill. Utöver britthatet så blir det även äventyrliga flykter från fångläger och fäktning i Indien.Dessutom: kinesiska bärares totala brist på hämta-lämna-problematik, Pers excentriska sätt att säga Mannerheim (”Mannerhajm”), slaget vid Omdurman som ett trevligt skådespel, ryska officerares alkoholism, Mattis excentriska sätt att uttala Indiana Jones (”IndiAana Jones”), nedmonterandet av diverse nationalikoner, slappa boer, pansartåg och mycket mer! Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"For mange er russisk forbundet med at være angriberens sprog", siger en ung kvinde fra Kasakhstan, og fortæller, at de unge nu helst vil lære deres eget sprog og historie. Et år efter Putins invasion af Ukraine ser Rusland ud til at miste indflydelse i Sovjets tidligere republikker i både Kaukasus og Centralasien. Der bekymrer man sig for, hvad Putin kan finde på - og søger tættere samarbejde med Kina, mere handel med Vesten og graver dybere i egen historie og identitet. Vært: Steffen Gram.

I mere end 100 år er vi danskere rejst ud i verden på cykel. Den første europæer, der cyklede jorden rundt var dansk. Det samme var den første kvinde til at cykle jorden rundt og den første på cykel gennem Sibirien. Men kun de færreste havde rekorder for øje – de var drevet af eventyrtrang og udlængsel og ønskede selv at tegne stregerne på kortet. De ville selv bestemme tempoet. At rejse ud i verden på cykel – at være verdenscyklist – er en ufortalt dansk tradition. Cyklen demokratiserede eventyret. Fra de store økonomisk tunge ekspeditioner støttet af Kongehuset og store private firmaer, kunne verdenscyklisterne noget helt andet. Besad man blot modet og viljen, så var det op på jernhesten og ud på alverdens bagveje. I dette afsnit dykker vi ned i nogle af pionererne, nogle af de mest vilde og mest originale danske verdenscyklister.Vært: Bjørn Harvig. Medvirkende: Tore Grønne, journalist, chefredaktør på Opdag Verden og med forfatter til bogen VELO – De danske verdenscyklister. Tore er selv verdenscyklist med mere end 50.000 km i sadlen. Han har cyklet Andesbjergene på langs, trampet fra Kina til Danmark, gennem USA, Mellemamerika og Centralasien samt brugt år på at zigzagge over utallige himmelstræbende bjergpas i Himalaya, Karakoram, Hindu Kush og Pamirbjergene.

I mere end 100 år er vi danskere rejst ud i verden på cykel. Den første europæer, der cyklede jorden rundt var dansk. Det samme var den første kvinde til at cykle jorden rundt og den første på cykel gennem Sibirien. Men kun de færreste havde rekorder for øje – de var drevet af eventyrtrang og udlængsel og ønskede selv at tegne stregerne på kortet. De ville selv bestemme tempoet. At rejse ud i verden på cykel – at være verdenscyklist – er en ufortalt dansk tradition. Cyklen demokratiserede eventyret. Fra de store økonomisk tunge ekspeditioner støttet af Kongehuset og store private firmaer, kunne verdenscyklisterne noget helt andet. Besad man blot modet og viljen, så var det op på jernhesten og ud på alverdens bagveje. I dette afsnit dykker vi ned i nogle af pionererne, nogle af de mest vilde og mest originale danske verdenscyklister.Vært: Bjørn Harvig. Medvirkende: Tore Grønne, journalist, chefredaktør på Opdag Verden og med forfatter til bogen VELO – De danske verdenscyklister. Tore er selv verdenscyklist med mere end 50.000 km i sadlen. Han har cyklet Andesbjergene på langs, trampet fra Kina til Danmark, gennem USA, Mellemamerika og Centralasien samt brugt år på at zigzagge over utallige himmelstræbende bjergpas i Himalaya, Karakoram, Hindu Kush og Pamirbjergene.

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för väst eller från viste, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara havets salt loch uisge sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade Eboudai och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev Hebudes till Hebrides genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, Min älskade ö Uist, begriper jag inte ett ord men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför  dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där där jag är som mest oskyddad är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

I Nordafrika betragtes Ibn Battuta som en af verdens mest kendte opdagelsesrejsende – men i Danmark er der formentlig kun få der kender hans mageløse historie. Ibn Battutas rejse starter i Marokko i år 1325, med at han sætter sig på ryggen af et æsel for at drage på Hajj (pilgrimsrejse) til Mekka. Men hvad han ikke ved er, at han efter Mekka kommer til at gennemrejse hele den islamiske verden – fra Nordafrika over Kaukasus og Centralasien hele vejen til Kina, og at der kommer til at gå 25 år før han genser sin fødeby. Medvirkende: Ahlam Chemlali, i gang med ph.d for DSIS, hvor hun forsker i migration og grænser, og bl.a. undersøger ruter og migrationsbevægelser, særligt i Nordafrika. Hun har mere end 10 år i felten som menneskerettighedsarbejder og forsker, rejst og arbejdet i krigs- og konfliktområder, og så har Ahlam rejst i flere af de samme områder som Ibn Battutas, bl.a. gennem Sahara og Centralasien. Medlem af De Kvindelige Eventyrernes Klub.

I Nordafrika betragtes Ibn Battuta som en af verdens mest kendte opdagelsesrejsende – men i Danmark er der formentlig kun få der kender hans mageløse historie. Ibn Battutas rejse starter i Marokko i år 1325, med at han sætter sig på ryggen af et æsel for at drage på Hajj (pilgrimsrejse) til Mekka. Men hvad han ikke ved er, at han efter Mekka kommer til at gennemrejse hele den islamiske verden – fra Nordafrika over Kaukasus og Centralasien hele vejen til Kina, og at der kommer til at gå 25 år før han genser sin fødeby. Medvirkende: Ahlam Chemlali, i gang med ph.d for DSIS, hvor hun forsker i migration og grænser, og bl.a. undersøger ruter og migrationsbevægelser, særligt i Nordafrika. Hun har mere end 10 år i felten som menneskerettighedsarbejder og forsker, rejst og arbejdet i krigs- og konfliktområder, og så har Ahlam rejst i flere af de samme områder som Ibn Battutas, bl.a. gennem Sahara og Centralasien. Medlem af De Kvindelige Eventyrernes Klub.

Samir och Aqela är pastorsparet som genom sina sociala medier både bjuder in till samt skyddar en växande, underjordisk församling. Missbruk och alkoholism är ett stort problem i Centralasien och många familjer går sönder. Men deras personliga upprättelse inspirerar mängder av unga från brustna familjer att trots allt drömma om familj och tro på Jesus.  Inläst av Simon Väderklint & Josefine Arenius Manus: Tobias Privén.   Produktion: Simon Väderklint & Jarl Furingsten Copyright (C) 2022 - Ljus i Öster

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Forfulgt i Mellemøsten og Centralasien. Kilde: Norea Medie Mission.

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Forfulgt i Centralasien, 2. Kilde: Open Doors

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Forfulgt i Centralasien, 1. Kilde: Open Doors

Sidenvägarna länkade samman Romarriket med Mittens rike genom handel med siden och kryddor, samtidigt spreds idéer och religioner via handelsvägarna. Men få människor reste längs hela det 6500 km långa nätverket av vägar från Xian i Kina via Centralasien och Persien till Medelhavet.Handeln inleddes redan under andra århundradet före vår tidräkning och började tappa i betydelse på 1200-talet för att upphöra med det ottomanska imperiets uppgång i mitten på 1400-talet. Efter att européerna 1498 upptäckte sjövägen till Kina via Godahoppsudden i södra Afrika kom handeln med Kina främst bedrivas via sjövägen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson docent i historia vid Lunds universitet.Romarna blev som galna i siden och silkestyper kom att leta sig ända upp till våra breddgrader. Det finns arkeologiska fynd från 800-talet av siden gravar i Birka av sidentyg från Tang-dynastin. Kineserna lyckades behålla hemligheten kring silkestillverkning fram till runt år 550 när bysantinska agenter stal hemligheten.Men handelsvarorna på Sidenvägarna bestod av mer än siden. Här transporterades guld och kryddor som ingefära och kanel. Handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin på 600-800-talen. Under sina 1500 år lyckades Sidenvägarna överleva både pesten och mongolinvasionen.Begreppet Sidenvägen uppfanns av den tyske geologen och upptäcktsresanden Baron Ferdinand von Richthofen år 1877 Sedan dess har Sidenvägen använts som en metafor för europeiskt och asiatiskt kulturutbyte. Även om den till stor del var kommersiell, blev Sidenvägarna en plattform för alla typer av kreativt utbyte mellan väldigt olika folk och kulturer.Bild: Marco Polos karavan på Sidenvägen 1380. Gallica Digital Library. Public Domain. Wikipedia.Musik: China Spirit av Gushito, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Starka sanktioner från väst ska få Putin på knä. Men biter det ekonomiska vapnet verkligen på Ryssland? Kan sanktioner stoppa krig? Veckans konflikt börjar i Moskva där korrespondent Maria Persson Löfgren träffar det unga paret Julija och Alexander. Deras favoritrestaurang, McDonalds, är visserligen stängd, men annars känner de än så länge inte av de hårda sanktionerna mot Ryssland. Alexander som jobbar åt svenska H&M är hemma, men får fortfarande lön. Var skulden för kriget ligger är de osäkra på, men tycker det är fel att rysktalande i väst drabbas.EU, USA och flera andra västliga länder har lagt omfattande sanktioner mot Ryssland och Majeed Olerud Khoso gruppchef på UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien förklarar att man sedan den första sanktionsrundan 2014 byggt upp gedigen erfarenhet kring vilka sanktioner som fungerar och han anser att sanktionerna har en stor påverkan på Rysslands ekonomi och visar samtidigt visar att EU står enat.  Men den totalkollaps som det först såg ut att bli har inte kommit. För, efter att rubeln störtdykt och inflationen skjutit i höjden så verkar Putins ekonomi nu ha stabiliserats igen. Robin Olin pratar med Sergei Guriev en före detta kollega till den ryska centralbankschefen Elvira Nabiullina. Kvinnan som anses ha spelat en viktig roll i att rädda Putins krigsekonomi. En grupp som väst velat komma åt med sanktionerna är den ryska eliten i Putins Närmaste Krets. Men den Ryske statsvetaren Tatiana Stanovaja  berättar för reporter Maria Gregorieva hur oligarker och andra ur den ryska eliten blivit skickliga på att klara sig trots sanktionerna. Att de nu skulle vända sig mot Putin är rent önsketänkande menar hon.En annan grupp som drabbas av sanktionerna är alla de ryssar som från utlandet opponerat sig mot Kriget. Som  Daria Rudneva, doktorand i matematik och fysik .Efter att Stockholms universitet avslutat alla samarbeten med Ryssland, där Darias utbytesprogram och stipendium ingick får hon nu försöka få ihop pengar genom att gå ut med hundar. Så har då sanktioner någonsin fungerat? David Rasmusson intervjuar docent Benjamin Coates från Wake Forest University i North Carolina. Han har specialiserat sig på sanktionernas historia och får svara på frågan om sanktioner kan var ett effektivt alternativ till krig?Medverkande: Josefin Simonsson Brodén, sanktionssamordnare på UD, Majeed Olerud Khoso, gruppchef för UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien, Sergei Guriev f.d. rektor New Economic School i Moskva, Tatiana Stanovaja, statsvetare vid analysfirman R. Politik, Daria Rudneva, doktorand i matematik och fysik, Benjamin Coates docent i historia vid Wake Forest University. Programledare: Robin Olin robin.olin@sr.seReportrar: Maria Persson Löfgren, Maria Georgieva Tekniker: Brady JuvierProducent: David Rasmusson david.rasmusson@sr.se

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystnade och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.Lyssna också på Ukraina – Självständighet med förhinder i Rysslands skugga.Bild: Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium.Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Forfulgt i Kina og Centralasien. Kilde: Open Doors

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Forfulgt i Iran og Centralasien. Kilde: Dansk Europamission

Hey fra The Big Apple Jeg startede denne lørdags oplevelser i the Big Apple siddende i en park i Brooklyn, hvor både børn og voksne hyggede sig med at spille fodbold. Ja, fodbold, hvor man sparker til en rund bold med fødderne. Jeg venter på at møde min ven, Scott Gurian. Selvom vi på dette tidspunkt endnu aldrig har mødt hinanden i den virkelige verden, betragter vi hinanden som venner. Scott er (som jeg) en erfaren radio- og podcast-producer. Og efter min mening er han en af de bedste i branchen. Han er vært på podcasten Far From Home, som du sikkert har hørt mig nævne et par gange før. Han har lovet at tage mig rundt i Brooklyn, Queens og New York for at vise mig nogle spændende steder i sit nabolag, mens vi sludrer og lærer hinanden bedre at kende. Han bor selv i Jersey på den anden side af Hudson Floden, så i dag er Far from Home-værten ”Close to Home”. Vi sætter os ind i Scotts bil – en nyere pæn stor Toyota – og jeg joker med at det er en meget anderledes bil end den lille gamle bil, der spillede en stor rolle i den første sæson af hans podcast. FAR FROM HOME For fem år siden deltog Scott i “Mongol Rally”, hvor han kørte i en lille gammel Nissan Micra gennem Europa og Asien. Han gjorde det sammen med sin bror og to venner og denne lille bil kæmpede sig igennem 29.000 km – Oplevelserne fra Mongol Rally er dokumenteret i den første sæson af Far from Home, og jeg kan kun anbefale den på det varmeste. Du kan også se et par videoklip om et par af de udfordringer, der var forbundet med denne tur ved at klikke her. Naturligvis har han mange mindeværdige historier fra denne tur, så han har svært ved at pege på én enkelt, da jeg spørger ham. ”Åh, der er så mange. At køre gennem Iran var fantastisk, og det, jeg husker mest, er, hvor venlige iranerne var. Men også at køre gennem uberørte asiatiske lande som Kasakhstan, Usbekistan, Tadsjikistan, osv. var fantastisk. Jeg kunne også nævne luftballonerne i Cappadocia i Tyrkiet, og naturligvis Mongoliet med den store åbne vidder. Det tog os syv uger at køre fra London to Mongoliet, så du kan sikkert forestille dig, at der er masser af utrolige minder fra denne tur”. Scott ville gerne se lidt mere af verden, så i stedet for at flyve tilbage til Europa, som de fleste normale mennesker ville gøre, besluttede han sig for at lave en U-vending og køre en anden vej tilbage gennem Sibirien i Rusland, da de omsider ankom til Mongoliet (og de andre tog hjem). HALSESANG I SIBERIEN   THROAT SINGING IN SIBERIA I en af episoderne af Far from Home, sæson 2 besøgte Scott den fjerntliggende Republic of Tuva i det sydlige Sibirien for at lære noget om traditionelle instrumenter og den gamle kunst, hvor de synger langt nede i halsen, ”throat singing”. Scott kaster sig endda ud i at prøve at lære det selv. Du kan læse mere om dette besøg og se billeder og videoer ved at klikke her. ”Rusland er sådan et enormt land med mange forskellige religioner og vidt forskellige kulturer. Tuva er 12-timers væk fra alting, men meget specielt at besøge. Det er så tæt på Mongoliet, at personerne ligner mere mongolere end russere”. HALLUCINERER PÅ AYAHUASCA I PERU I en anden episode møder han en medicinmand i Peru, som inviterer ham til en Ayahuasca Ceremoni. Han drikker denne bitre drik, der ofte giver folk hallucinationer, med en mikrofon i hånden. Du kan høre denne episode ved at klikke her. CLOSE TO HOME På grund af Corona-pandemien har Scott ikke været i stand til at rejse så meget ud i verden. Men han er tilfreds og fortæller mig at der jo er meget at se og opleve i og omkring New York City. Han er begyndt at lave mere mad selv og har endda startet med at lave sin egen hjemmebryg. Han sørger for at komme ud og se sit eget område ”close-to-home” for at få tilfredsstillet sin oplevelses- og rejselyst. Da pandemien brød ud for alvor i marts 2020, talte vi at skulle mødes i Afrika for at rejse og rapportere sammen. Vi havde begge købt billetter til AfricaBurn, som er den sydafrikanske Burning Man lige udenfor Cape Town. Scott blev i Jersey og jeg strandede i mange måneder i Cape Town (husk at lytte til mine mange episoder fra Sydafrika). SCOTTS LISTE OVER STEDER AT SE I NEW YORK OMRÅDET En af de gode ting ved at have venner rundt omkring i verden er, at man har nogen til at vise sig de steder, man måske ellers ikke ville opdage. Og fordi jeg allerede havde været i New York et par gange før, ville Scott vise mig nogle af de steder. Her er Scotts liste over ”usædvanlige, men vigtige ting at opleve” i New York: DUMBO: aka “Down Under the Manhattan Bridge Underpass” er et trendy område at bevæge sig rundt i til fods fra Brooklyn Heights til Downtown Brooklyn. NEW YORK CITY TRANSIT MUSEUM: hvor de har 100-år gamle undergrundstogvogne I en gammeæ nedlagt undergrundsstation. WILLIAMSBURG: et hipster-område med masser af gadekunst og spændende gader. QUEENS MUSEUM OF ART: i området, hvor de engang havde The World Fair. Her har de blandet noget, der hedder The Panorama”, som er en model af hele området med gader og bygninger, som det så ud i 1960'erne. Meget imponerende. Vi gik rundt I Brooklyn og fandt det ikoniske Instagram sted med broen i baggrunden – som er udødeliggjort fra plakaten til gangsterfilmen 'Once Upon a Time in America'. Herfra fortsatte vi til et sted, hvor der er masser af madboder hver lørdag. De kalder det Smorgesburg, hvilket (så vidt jeg ved) kommer fra det danske ”smørrebrød”, som amerikanerne forsøger at udtale lidt som den svenske kok fra Muppet Show. Desværre fandt vi ikke noget smørrebrød på Smorgesburg. Og en anden ting, vi heller ikke kunne finde bagefter var … Scotts bil. Efter en heftig eftersøgning af bilen, som var pist væk (fordi vi ikke kunne huske, hvor vi parkerede den), fandt vi den med lidt hjælp fra politiet. Selv lokale kan fare vild i New York. Vores møde med mændene i blåt fra NYPD mindede mig om en af Scotts episoder fra Far from Home, hvor han havde et sammenstød med politiet i Tadsjikistan. ”Der er meget korruption i centralasiatiske lande som Tadsjikistan. Vores engelske venner i en anden Nissan Micra var blevet stoppet for at køre for hurtigt. Men det var purre opspind og blot et forsøg på at score noget bestikkelse. Min bror og jeg stoppede også og hørte, at de krævede 100 Dollars for at lade os slippe. Det er nærmest en månedsløn på disse kanter og helt vanvittigt – specielt når de var sikre på, at de ikke kørte for hurtigt. Desuden havde vi ikke lyst til at være med til at bestikkelser og korruption fortsætter med at eksistere. Efter lange forhandlinger lykkedes det os at få dem til at lade os køre, ved at give dem en flaske vodka”. Scott optog det hele og du kan høre det i episode 16 af Far from Home, sæson 1. De havde flere møder med politiet i Centralasien. For det meste var de dog venlige og hvis de fik bøder, var det fortjent. Det får os til at tale mere om de mange venlige mennesker vi har mødt på vores rejser. Scott fremhæver, hvad jeg også selv har oplevet, at de lokale i Iran er nogle af flinkeste og mest imødekommende mennesker i verden. Tusind tak til Scott Gurian for at vise mig rundt i New York området denne skønne lørdag i sen-august 2021. Vi håber (og regner) med at mødes igen et sted i verden og samarbejde med at producere episoder til hver vores podcast. Mit navn er Palle Bo og jeg skal videre.   MERE FRA NEW YORK Hvis du vil høre mere fra mine tidligere besøg i New York, kan du finde dem ved at følge dette link. COVID-19 REJSEREGLER TIL NEW YORK Denne episode er optaget I slutningen af august 2021, hvor det var muligt for mig, at komme til byen (da jeg ikke rejste ind fra Europa, som stadig her i oktober 2021 er lukket for indrejse. For at få de seneste regler opfordrer jeg dig til at besøge New York Citys officielle website. Vær sikker på, at du kan komme ind inden du booker din flybillet.

Avsnittet är Sponsrat av IG: www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893 Under hösten 2021 tog en ny våg av konflikt greppet om den sårbara regionen i Centralasien och när vi sekulära västerlänningar försökte hitta förklaringen till de oheliga allianser som återigen färgade Afghanistans jord blodröd. Farhågor om att den islamistiska terrorn skulle sprida sig var högt på agendan, och därmed sattes fingret på roten till det snåriga politiska mysteriet Afghanistan och kopplingen till närliggande länder i den muslimska världen. Kartan berättar inte hela bilden och förklaringsmodellen om USA:s hunger efter olja haltar. För att reda ut begreppen om de oheliga allianser mellan världsmakter och terrorstater som möjliggjort talibanernas förhatliga återkomst måste vi gå till botten, och försöka förklara varför vi i väst, med USA i spetsen, tycks blunda för Saudiarabiens extremistiska och kvinnoförtryckande regim samtidigt som vi förfäras mangrant över talibaner? Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med mig, programledaren Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning.

Avsnittet är Sponsrat av IG: www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893 Stormakten USA har förlorat sitt längsta krig och sällar sig nu till raden av imperier som gått till Afghanistan för att dö. Rubriker av den arten prydde tidningssidor och nyhetssändningar i USA:s rivaler i kampen om att sätta dagordningen för världsherraväldet efter att Kabul fallit i händerna på talibanerna söndagen den 15 augusti 2021. Går det att hävda att den Biden-doktrin som anammats i Afghanistan - denna elefantkyrkogård för imperier - blir slutpunkten för vad som sedan andra världskrigets slut kommit att kallas för Pax Americana? Och vad väntar nu för afghanerna under överinseendet av den kvinnoförtryckande islamistregim som också härbärgerade de män som kom att känneteckna vad modern terrorism innebär i samband med attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001? Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med programledare Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning, som i dag fyra månader senare återvänder till Centralasien.

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Sara og Covid-19 i Centralasien. Kilde: Norea Mediemission.

Det senaste halvåret har den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj blivit ett namn inte bara i Ryssland utan också internationellt. Mordförsöket på honom i augusti och fängelsedomen förra veckan har setts som tecken på att den ryska ledningen ser honom som en farlig konkurrent om makten. När Aleksej Navalnyj fick ordet inifrån sin glasbur i rättegångssalen i Moskva förra veckan höll han inte bara ett anklagelsetal mot president Putin och det system som placerat honom i buren, utan också ett politiskt tal. Om hur 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen, om hur tiotals miljoner ryssar saknar framtidstro - trots att de lever i ett land så rikt på olja, gas och andra naturtillgångar. Om hur några få lever gott medan majoriteten tröstlös kämpar på med låga löner och stigande matpriser. Ett brandtal som nu översatts till engelska, till svenska, som återpublicerats i sin helhet. En skicklig retorikers och en politikers tal. Dmitrij Oresjkin brukar presentera sig som oberoende politisk analytiker. Oberoende i ekonomiska termer och därför kan hans åsikter inte köpas. Han säger på skype från sin datja utanför Moskva att Navalnyj är en politiker av högsta klass. Mycket intelligent, mycket modig, med goda organisatoriska och kreativa egenskaper. Och med en fingertoppskänsla för vad som slår an hos människor. Han är, säger Dmitrij Oresjkin, en otvetydig populist. Mitt första möte med Aleksej Navalnyj var hösten 2011, under den då årliga så kallade "Ryska marschen" i Moskva. En manifestation som i första hand samlade hårdföra nationalister under devisen Ryssland åt ryssarna. Där gick människor som inte skämdes för att visa hakkorset öppet. På mina frågor den gången svarade Aleksej Navalnyj att nationalister också måste få finnas och uttrycka sina åsikter öppet men att han själv gick i marschen i protest mot det styrande partiet Enade Ryssland och ett odemokratiskt system. Men Navalnyj uppmärksammades även vid den här tiden för sin ovilja mot gästarbetare från Centralasien och han ställde sig bakom kampanjen som gick under parollen "Sluta föda Kaukasien". Det var också för sina nationalistiska kopplingar som Aleksej Navalnyj uteslöts ur det liberala partiet Jabloko några år tidigare, även om Navalnyj själv, och andra med honom, menade att det snarare handlade om en konflikt, eller kanske till och med en maktkamp med partiets ledare, då som nu, Grigorij Javlinskij. I en redan mycket omdebatterad artikel i veckan hävdade samme Javlinskij att Aleksej Navalnyj drivs av nationalism och populism och antydde, också här i en tv-intervju, att såväl Adolf Hitler som Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko kom till makten med brandtal om korruption och en elit som skor sig på folket. Den politiska analytikern Dmitrij Oresjkin ser istället en Navalnyj som de senaste åren har mognat avsevärt. Många inom den liberala oppositionen kritiserade honom för hans samröre med nationalisterna och efterhand har Aleksej Navalnyj tonat ner den retoriken. I dag positionerar han sig snarare som en politiker som valt den europeiska vägen, men är samtidigt, förmodligen medvetet, vag kring ett mer detaljerat politiskt program för att inte skrämma bort alla de, ur många olika läger, som nu ger honom sitt stöd, säger Dmitrij Oresjkin. Men inför det förra ryska presidentvalet, 2018, där Aleksej Navalnyj som vanligt inte tilläts ställa upp, publicerade han något som ändå liknade ett politiskt program - och började turnera. På oryskt, snarare amerikanskt vis, klev han upp på scenen tillsammans med sin fru Julija och valtalade, flankerad av sina medarbetare. Om höjda minimilöner, om mindre byråkrati, om sjukvård och skola värd namnet, om ett slut på korruptionen. En politik för majoriteten. Till sin hjälp utsåg han ett expertråd av kända liberaler, människorättsförsvarare, en författare som tidigare kritiserat honom för hans nationalistiska retorik, erkända ekonomer och jurister. I en mätning, nyligen publicerad av det från staten oberoende opinionsinstitutet Levada, ställs den öppna frågan vilka politiker man känner tillit till. Där leder president Putin men med den historiskt låga siffran 29 procent, Navalnyj hamnar på en sjätte plats med fem procent. Det är ett stöd som har stigit. Den dag Aleksej Navalnyj släpps ur fängelset skulle han, säger Dmitrij Oresjkin, kunna vara den person, den enda, som ses som ett alternativ till sittande president. Det verkliga alternativ som hittills inte tillåtits under Vladimir Putins tid vid makten. I allmänhetens medvetande har det för första gången på mycket länge dykt upp två vågskålar. I den ena vågskålen Putin, i den andra Navalnyj. Än så länge väger det tydligt över till Vladimir Putins fördel men med tiden, när hans popularitet dalar, när ekonomin försämras, kommer stödet och intresset för Navalnyj att växa, tror Dmitrij Oresjkin. Och det trots den intensiva kampanj, anförd av regimtrogen tv, som nu pågår för att svärta ner hans rykte och framställa Navalnyj i sämst tänkbara dager. Samtidigt, säger Oresjkin, har Navalnyj i hans anhängares ögon förvandlats till något nästan heligt som inte får kritiseras. Och den som kritiserar honom, som partiet Jablokos ledare Grigorij Javlinskij, anklagas omedelbart för att gå i maktens ledband, för att vara köpt av Kreml. Just nu är problemet Navalnyj, ur maktens synvinkel, undanröjt. Han sitter där han sitter, åtminstone de närmaste tre åren framåt, om inget oförutsett händer. Men han kommer inte att vara osynlig för det. De senaste åren har han byggt upp staber runt om i landet, hans medarbetare kommer fortsätta publicera avslöjande granskningar om maktens korruption. I Ryssland, säger Dmitrij Oresjkin, gillar man inte svaga och ofarliga politiker, som Michail Gorbatjov eller, för den delen, Grigorij Javlinskij. En politiker ska vara stark och potentiellt farlig. Och just nu finns bara två sådana personer. Det är Navalnyj mot Putin nu. Johanna Melén, Rysslandskorrespondent johanna.melen@sverigesradio.se

Erik Björkman inledde sin karriär som management trainee på MTG. Arbetet som Luma tog honom vidare till Ukrainas huvudstad Kiev och vidare till Oriflame där han senare blev chef för sminkbolagets närvaro i Centralasien, Moskva, Ukraina och Belarus. Under sin karriär i öst har han dels uppträtt som kvinna på stora sportarenor, blivit arresterad av rysk underrättelsetjänst och tröstat besvikna Oriflameförsäljare. I en intervju med Affärsvärldens reporter Helene Rothstein delar han med sig av sina erfarenheter och förklarar även varför han numera tar sikte på den ryska sömn-marknaden. 

Erik Björkman inledde sin karriär som management trainee på MTG. Arbetet som Luma tog honom vidare till Ukrainas huvudstad Kiev och vidare till Oriflame där han senare blev chef för sminkbolagets närvaro i Centralasien, Moskva, Ukraina och Belarus. Under sin karriär i öst har han dels uppträtt som kvinna på stora sportarenor, blivit arresterad av rysk underrättelsetjänst och tröstat besvikna Oriflameförsäljare. I en intervju med Affärsvärldens reporter Helene Rothstein delar han med sig av sina erfarenheter och förklarar även varför han numera tar sikte på den ryska sömn-marknaden. 

Erik Björkman inledde sin karriär som management trainee på MTG. Arbetet som Luma tog honom vidare till Ukrainas huvudstad Kiev och vidare till Oriflame där han senare blev chef för sminkbolagets närvaro i Centralasien, Moskva, Ukraina och Belarus. Under sin karriär i öst har han dels uppträtt som kvinna på stora sportarenor, blivit arresterad av rysk underrättelsetjänst och tröstat besvikna Oriflameförsäljare. I en intervju med Affärsvärldens reporter Helene Rothstein delar han med sig av sina erfarenheter och förklarar även varför han numera tar sikte på den ryska sömn-marknaden. 

Erik Björkman inledde sin karriär som management trainee på MTG. Arbetet som Luma tog honom vidare till Ukrainas huvudstad Kiev och vidare till Oriflame där han senare blev chef för sminkbolagets närvaro i Centralasien, Moskva, Ukraina och Belarus. Under sin karriär i öst har han dels uppträtt som kvinna på stora sportarenor, blivit arresterad av rysk underrättelsetjänst och tröstat besvikna Oriflameförsäljare. I en intervju med Affärsvärldens reporter Helene Rothstein delar han med sig av sina erfarenheter och förklarar även varför han numera tar sikte på den ryska sömn-marknaden. 

Tajikistan er en bjergrig indenlands-stat i Centralasien, der er omringet af Kina, Afghanistan, Usbekistan og Kirgisistan. Landet fik sin selvstændighed i 1991 i forbindelse med Sovjetunionens fald og har siden været styret af præsident Emomali Rahmon 1994.I denne episode får Adil besøg af Marcus Christensen, der fortæller og deler ud af sine erfaringer fra sin tur til Tajikistan i 2019. Landet er relativt ukendt, og Marcus er en af de få turister, der har rejst dertil. Her fortæller han om de unikke og autentiske oplevelser, han fik på turen.

Forfulgt - fokus på kristne, som forfølges v/Tove Christensen: Forfulgt i centralasien

Henning Haslund-Christensen drog på lange ekspeditioner i Centralasien i 1920erne, '30erne og '40erne. Han indsamlede genstande og optog folkemusik, men han var også engelsk spion og våbensmugler. Den historie kan du høre her. Vært: Bjørn Harvig, eventyrer.Medvirkende: Michael Haslund Christensen, filmproducer og Henning Haslund Christensens barnebarn.Produceret af Juhl & Brunse for 24syv og Vores Tid.

Henning Haslund Christensen drog på lange ekspeditioner i Centralasien i 1920erne, '30erne og '40erne. Han indsamlede genstande og optog folkemusik, men han var også engelsk spion og våbensmugler. Den historie kan du høre om her. Medvirkende: Michael Haslund Christensen, filmproducer og Henning Haslund Christensens barnebarn. Vært: Bjørn Harvig.

Kina vil være verdens førende inden for robotteknologi, kunstig intelligens og elbiler for bare at nævne nogle af de områder, hvor kinesiske Tech-firmaer lægger sig i selen for at bide skeer med de store. Strategien hedder Made in China 2025. Den skal reformere Kinas industrielle struktur og sammen med den nye silkevej gennem Centralasien til Europa satser Kina på at blive verdens førende teknologiske og økonomiske magt. Så er det store spørgsmål. Udnytter de danske virksomheder godt nok de mange markedsmuligheder, der er i Kina? Og hvor skal vi passe på? For Kinas forhold til overvågning og dataindsamling er som en George Orwell roman. Hvor meget af vores kritiske infrastruktur tør vi overlade til kineserne? Medvirkende: Journalist og forfatter Christina Boutrup samt Peter Bøgh Hansen, Head of DI China. Vært: Caroline Søeborg Ahlefeldt. Tilrettelægger: Anna Stribolt Rigas

Georgien kallas Östeuropas Italien. Orange vin och fler druvsorter än Frankrike. Ostpizza, dumplings och en kärlek till festmåltider med massor av smårätter. - Det som gör att man faller pladask är glädjen till maten, att måltiden är en fest. Anastasia Lundqvist och Charlotte Pruth har skrivit och själva gett ut den första svenska kokboken om georgisk mat - Blå berg, grön mat, orange vin. Vi ses dagarna innan coronan bröt ut på den georgiska restaurangen Stumari i Göteborg. Tillsammans med restaurangen ska de ha ett event om georgisk mat. De har tagit med sig mat som de lagat, och kocken på restaurangen, Giorgi från Georgien, lagar också några specialiteter. Det bjuds på khinkali, georgiska dumplings, mjölksyrade grönsaker och olika sorters khachapuri - ostpizzor, den mest kända är båtformar med rått ägg i mitten. Anastasia växte upp med georgisk mat. Hon kommer från Centralasien, från Kirgizistan och det forna Sovjetunionen. Inom Sovjet spreds olika maträtter och georgisk mat var populär. Det är många små rätter på bordet, lite som tapas. Många av rätterna är veganska. Istället för mejeriprodukter används mycket valnötter. Georgien brukar kallas vinets vagga. Man har gjort vin i 8000 år och är kända för sina orange viner gjorda på gröna druvor. - I Georgien finns 500 olika sorters vindruvor, fler än i Frankrike, säger Anastasia. På sovjettiden rationaliserades och standardiserades det mesta. 500 sorters vindruvor blev till några tiotals tillåtna. Hundratals ostar blev till en handfull. Men nu har mångfalden återvänt till Georgien.

Lyt med og bliv klogere på Turkmenistan som rejseland I denne rejsepodcast skal vi til Turkmenistan, som er et af verdens mindst besøgte lande. Landet, der ligger i Centralasien, har ellers masser af byde på. Herfra gik Silkeruten videre mod Europa, og landet er rig på masser af historier og unik natur. Men det er også kontrasternes land med den moderne hovedstad Asjkhabad, som er opført næsten udelukkende i hvid marmor af landets første diktator. Min gæst i denne podcast er Gustav Trampe, som til daglig bor i København og læser på CBS. Han har besøgt landet flere gange og arrangerer ture til Turkmenistan gennem rejsebureauet Above Borders, der har specialiseret sig i rejser til isolerede lande.  Du kan læse mere om podcasten på episodens egen side på Taste the World: https://tastetheworld.dk/podcast-rejs-til-turkmenistan-i-centrasien/

En återblick från regniga Tobolsk till det storartade Centralasien dit jag rest två gånger tidigare under totalt 4 månader. Inregnad mittemot Tobolsks Kreml som konstruerades med hjälp av svenska krigsfångar från Poltava drömmer jag mig tillbaka till de länder som slutar på stan och som utgör en mycket fascinerande del av den ryskspråkiga kultursfärens utkanter. I enorma Kazakhstan gick jag i berg, och i fattiga grannen Kyrgizstan diskuterade jag hästar med nomaderna. Absurda turkmenistan skrämmer men lockar med sina storslagna ruiner liksom Timur den Lames huvudstad Samarkand i Uzbekistan eller i Bukhara där judarna fortfarande pratar en tajikisk dialekt medan ungarna i östra Tajikistan lär sig engelska på Agha Khans Skolor. Pajekhali!

När besättningen på Apollo 8 läste skapelseberättelsen från rymden på julafton blev det protester. Men mer än något visar rymden hur lika vi är i den stora oändligheten, säger Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 12 april 1961 sköts kosmonauten Jurij Gagarin upp från den topphemliga sovjetiska rymdbasen Baikonur i nuvarande Kazakstan i Centralasien och blev den första människan i rymden. Under sin knappt två timmar långa färd stannade han i bana kring vår planet. Så var det också med hans efterföljare de närmaste åren. En knapp månad efter Gagarin blev Alan Shepard USA:s första rymdfarare. 1965 gjorde den sovjetiske kosmonauten Alexej Leonov världens första rymdpromenad. Ett tjugotal astronauter sändes ut i rymden fram till 1966 i USA:s två inledande bemannade rymdprogram, Mercury och Gemini. Alla stannade de i bana kring jorden. Först sju år efter Gagarins bedrift, några dagar före jul 1968, bröt sig en bemannad rymdfarkost loss ur jordbanan. Den ingick i USA:s tredje rymdprogram Apollo och hette Apollo 8. Femtiofem år hade gått sedan bröderna Wright inledde motorflygets historia genom sin flygtur vid Kitty Hawk. Det var ett drygt halvår kvar till Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första bemannade månlandning med Apollo 11. Tre decennier senare skulle en permanent rymdstation, International Space Station, ISS, börja cirkla kring jorden. ISS bemannades vid millennieskiftet 2000 och förblev sedan oavbrutet bemannad i åtminstone två decennier. Så småningom fick rymdstationen internetuppkoppling och en kontinuerlig livestreaming inleddes. Flera av ISS-astronauterna började twittra flitigt och uppdatera dagligen på Facebook. Avståndet var kortare mellan jordytan och ISS än mellan Malmö och Stockholm. Gränsen mellan rymd och jord suddades ut. Apollo 8:s månfärd julen 1968 hade varit ett viktigt steg på den vägen. Färden innebar att människan för första gången besökte en plats som var helt främmande och väsensskild från jorden men Apollo 8 fick oss också för första gången att inse att rymden är vårt hem, att vi alla är rymdvarelser. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Ombord på Apollo 8 fanns astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders. Liksom sina föregångare hade deras farkost först lagt sig i bana kring jorden, men efter ett par varv kring vår planet tände Apollo 8 motorerna för en kort stund och gjorde en translunar injection. Manövern innebar att farkosten lämnade jordbanan och satte kurs mot månen, en färd på närmare fyrtiotusen mil att jämföras med de fyrtio mil som skiljer jorden från ISS. På julafton 1968, efter tre dygns färd, lade sig Apollo 8 i bana kring månen. Fyrtiotusen mil bort skimrade jorden som ett ömtåligt blått klot, en oändligt ensam liten himlakropp omgiven av beckmörker. Aldrig tidigare hade människor iakttagit hela vår planet utifrån, från så långt håll. Erfarenheten var existentiellt omvälvande. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord. Borman, Lovell och Anders blev de första som fick se månens baksida. Medan de passerade den del av månen som aldrig syns från jorden, bröts all radiokontakt. Efter fyrtiofem nervösa tysta minuter kunde markkontrollen i Houston, Texas, till sin lättnad höra astronauternas röster igen. Lovell meddelade: Jag kan nu bekräfta att tomten finns. Men att återvända ur radioskuggan på månens baksida, att se jorden stiga över månhorisonten, stämde också astronauterna till allvar. De ville göra något högtidligt, det var ju dessutom julafton. Burkigt nådde deras röster människorna på jorden över radion: Till alla människor på jorden, sa befälhavaren Bill Anders har Apollo 8:s besättning ett meddelande. Sedan började han läsa inledningen till Bibelns Skapelseberättelse. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Bill Anders kolleger tog över och fortsatte läsningen medan den fjärran blåskimrande jorden steg över månens gråa karga livlösa yta. Vi avslutar, sa till sist Frank Borman, med god natt, lycka till, och Gud välsigne er alla, alla ni på den goda Jorden. Julfirare världen över rördes och värmdes av deras ord. En flyktig känsla uppstod av universell global gemenskap eller nåja, nästan. En ateist i Texas stämde så småningom den amerikanska rymdmyndigheten NASA eftersom hon ansåg att det stred mot USA:s konstitution och religionsfrihet att en statlig myndighet spred ett religiöst budskap från rymden. Alla i hela världen firade dessutom inte jul. Astronauternas avsikt var visserligen knappast att missionera, men de bortsåg från att kristendomen inte är mänsklighetens enda religion. eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön På den internationella rymdstationen ISS, som våren 2018 hade besökts av 146 personer från arton länder och fem världsdelar, har muslimskt böneliv praktiserats av bland annat den malaysiske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor. Han fick dock problem med att inta Qibla, riktningen mot Mecka, eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön. Malaysias rymdmyndighet sammankallade en konferens där en guide sammanställdes för gudstjänst i rymden. Den godkändes av Malaysias nationella fatwaråd och slår fast att qibla i rymden ska ta hänsyn till vad som var möjligt för astronauten. I första hand ska den bedjande astronauten rikta sig mot Kaaba i Mecka, i andra hand mot bilden av Kaaba, i tredje hand mot jorden, i fjärde hand vart som helst. Kanske kan vi faktiskt rikta våra böner vart som helst, vi rymdvarelser som kommer till himlen när vi föds till den här jorden. Och kanske kan välgångsönskningarna från rymden julen 1968 fortsätta få omfatta alla på planeten, oavsett deras tro eller inte. Även om 1968 innebar att tiotusentals amerikanska soldater på den sköra blå jorden firade jul i Vietnam, eftersom detta var året när Vietnamkriget rasade som värst. Även om rymden, idag när gränsen har suddats ut mellan rymd och jord, riskerar att bli ännu en spelplats för exploatering och krigföring. Liksom Gagarin beskrev Apollo 8 en cirkel kring jorden. Cirkeln drogs ut till en åtta, tecknet för oändlighet, när farkosten på liknande vis lade sig i bana kring månen. Det evighetstecknet, snarare än inledningsorden i kristendomens heliga skrift, var kanske Apollo 8-astronauternas grundläggande julbudskap till oss. Vi rymdvarelser, som tillbringar våra flyktiga liv på den goda Jorden, är allihop inskrivna i samma ofattbara kosmiska oändlighet. Maria Küchen, författare och kritiker

Vi snackar om förväntningarna på att veganer ska slåss för annat än djurens och naturens rättigheter när man har rötterna i ett fjärde världen land, dvs statslöshet och dubbelt elände i ett redan jobbigt land i tredje världen. Begreppet har använts om de länder i världen som enligt statistiken är fattigast, som har lägst BNP. Eller om kvinnorna i tredje världen. Visa att du gillar oss genom att recensera och betygsätta oss i din poddapp så att andra vet att du diggar vår grej. Annars får du gärna Swisha deg! Alla bidrag – stora som små – tas tacksamt emot: 123 267 77 63 Insta - @VeganismArBror Fb - Veganism Är Bror @Han_Solin @Gurgin

I livepodd nummer tre pratar vi med Erik Lewin. Han har varit VD på Vesper Group sedan 2014 och har nästan 20 års erfarenhet som officer och säkerhetsrådgivare i Mellanöstern, Centralasien men även i Sverige. Vi pratar om att rekrytera folk som är bättre än dig själv och om att fatta beslut på dåligt underlag.

Nils Ambolt följde med på upptäcktsresande Sven Hedins sista expedition till outforskade delar av Centralasien. Där är Ambolt med om ett möte han aldrig glömmer.

Safaviderne og deres efterfølgere i Iran og Centralasien i perioden ca. 1500 – 1850, Lektor Claus V. Pedersen fra Københavns Universitet fortæller om. Direktør for Davids Samling, Kjeld von Folsach, fortæller om kunst fra denne periode. Det drejer sig om et miniaturemaleri, en penneæske, en dør med mosaik og en stål standart.

Timuriderne og turkmenerne i Afghanistan, Iran og Centralasien i perioden 1370 til ca. 1500 som lektor Claus V. Pedersen fra Københavns Universitet fortæller om. Direktør for Davids Samling, Kjeld von Folsach, fortæller om kunst fra denne periode. Det drejer sig om 2 linjer fra en Koran, et miniaturemaleri, et astrolabium og en flisemosaik.

”Min mamma är från Polen”, brukar Kent Ekeroth säga. Det är ett påstående som inte helt överensstämmer med verkligheten. I själva verket är Kents mamma född i Centralasien i ett område dominerat av muslimska kazaker. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Seljukkerne og deres efterfølgere i Iran og Centralasien i perioden fra ca. 1040 til 1250 fortæller lektor Claus V. Pedersen fra Københavns Universitet om. Direktør for Davids Samling, Kjeld von Folsach, om kunst fra denne periode. Det drejer sig om to skåle, en side af en træsarkofag og et skrin med en kombinationslås med over 4 milliarder kombinationsmuligheder.

Samaniderne i det østlige Iran, Afghanistan og Centralasien i perioden 819 til 1005. Dette store islamiske rige var godt placeret på silkevejen, hvilket stærkt bidrog til dets velstand. Direktør for Davids Samling, Kjeld von Folsach, om kunst fra den periode. Det drejer sig om to fade, et amuletgemme af sølv og glasflaske med reliefslebne rondeller.

Dagens radio bubb.la avhandlade bland annat historiskt viktiga Centralasien åter i fokus som spelplan för stormaktsspel, nio anställda på Kustbevakningen i Karlskrona insjuknade i cancer och autoimmuna sjukdomar senaste fem åren, frihet kräver mer av individen, familjen och samhället i likhet med kristna värderingar och traditioner, Andrew Napolitano om att FBI medvetet gjorde för lite för att väcka åtal mot Hillary Clinton samt Mark Citadel om att Iran lär expandera västerut i enlighet med geopolitiska och kulturella förutsättningar. http://radio.bubb.la/radio-bubb-la-119/

När den katolske prästen Krysztof Charamsa gick ut med att han levde i en homosexuell relation fick han sparken. Nu kommer han med en bok om sin tid inom Vatikanen. Hör Alexandra Sandels intervju. Hur personlig kan en präst eller imam vara på facebook? Finns det några gränser för hur personlig en präst eller imam kan vara på facebook, utan att det påverkar yrkesrollen? Hur kan det t ex påverka ett själavårdande samtal? Vilka avvägningar bör religiösa företrädare göra i sociala medier? Gäster är Camilla Lif, präst i Svenska kyrkan, och Kashif Virk, imam i Ahmadiyyasamfundet.Lesbiska missionärer i Västerbotten om förkunnelse och fördomar för hundra år sedan.Ett gammalt fotoalbum väckte nyfikenheten på villkoren för de kvinnor som för ett sekel sedan åkte runt i byarna och spred sin kristna tro. Nu har nyfikenheten förvandlats till en teaterföreställning, Missionären, och regissören Malin Hellqvist Sellén är vår gäst.Religionens roll i Uzbekistan efter diktatorns död.Han styrde landet med järnhand i 25 år, men i helgen begravdes president Karimov i hemstaden Samarkand. Men vad händer nu i Uzbekistan? Vad spelar religionen för roll för samhällsutvecklingen? Hör journalisten Torgny Hinnemo, som bevakat Centralasien i snart fyra decennier.Både religiös och sekulär ceremoni när Riksdagsledamöterna samlas.Vid Riksmötets öppnande nästa vecka kan alla inbjudna välja mellan att gå till kyrkan eller till en sekulär ceremoni. Det är första året som evenemangen är likställda. Men varför är det här viktigt? Frågan går till Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna.

GYMNASIEELEV, SKÅDESPELARE. Det här är ingen filmtrailer. Det är mitt liv. Så säger Ahmad Khan Mahmoodzada om filmrollen som gjorde honom till en av alla de som tvingats fly till Sverige. I sitt Sommarprogram berättar Mahmoodzada om hur han en dag får ett otroligt erbjudande, att få spela en av huvudrollerna i Hollywoodfilmen Flyga drake. Filmen hyllas över hela världen och Mahmoodzada vinner fina priser, men samtidigt väcker filmen vrede.I en scen blir Mahmoodzadas karaktär våldtagen av en annan pojke, något som leder till så stora svårigheter för honom och hans familj hemma i Kabul att han till slut tvingas fly till Europa. Han berättar om flykten genom Centralasien och Ryssland, om att tvingas simma över en brusande flod i Litauen och om att slutligen hamna i Dalarna i Sverige utan att känna någon: Det är nog det första man lär sig när man går in svenska asylprocessen. Att vänta.Du får vänta - säger dom hela tiden. Vänta här! Vänta där! Men det finns inte så mycket man kan göra åt det.Mahmoodzada berättar också om vänliga människor som hjälpt honom under flykten, om hur han lyckades återförenas med sina föräldrar i Sverige och om hur han nu återupptagit sin dröm att bli skådespelare, som en av aktörerna i ICA-reklamen.Om Ahmad Khan MahmoodzadaSlog igenom som 10-åring i den amerikanska, Oscarsnominerade filmen Flyga Drake från 2007.På grund av filmen blev han hotad till livet och måste flytta till Dubai under två år. Efter att ha flyttat tillbaka till Afghanistan fortsatte hoten. Som 15-åring flydde han via Ryssland, Vitryssland, Litauen och Polen till Sverige. I vintras kom resten av familjen hit.Pluggar medieprogrammet på gymnasiet. Medverkar som rollfiguren Abbe i Icas tv-reklam.Fick Critics Choice Movie Award 2007 för bästa unga skådespelare.Producent: Håkan Widman

Massaresteringar av muslimska bröder i Egypten. Vad händer med rörelsen nu? Samtal med Susanne Olsson, religionsvetare på Södertörns högskola. Krimtartarerna flyr Krim efter Putins annektering. Många minnen väcks till liv från tidigare deportationer och umbäranden. Reportage med Alina Koltosova ,aktiv på sociala medier , vars muslimska mormor var en av många krimtartarer som deporterades till Centralasien. Reporter: Julia Blomgren. Samtal med Benedicte Berner, Civil Rights defenders och SRs Tomas Thorén. Reportage från Kosovo av Henrik Dammberg om landets serbiska befolkning och hur de förhåller sig till det kommande valet i Serbien. Krönika om Bibeln och Hollywood av Roger Wilson. Samtal med dokumentärfilmaren Irene Lopéz om hennes kommande film om den tidigare rabbinen i Judiska församlingen, David Lazar.

Om migrantarbetarna, som är ekonomiskt nödvändiga men politiskt en alltför tacksam slagpåse. Hör reportage från Malaysia, som ska kasta ut en halv miljon papperslösa; från Moskva, där det förmenta hotet från horderna skapar hat; och från vårt eget Malmö, där livets bekvämligheter har ett osynligt, men högst mänskligt pris. I veckan inträffade den värsta kända flyktingolyckan hittills på Medelhavet. En överfull båt med 500 migranter började brinna utanför den italienska ön Lampedusa. Bara 155 överlevde. Men den här tragedin är bara det senaste exemplet på migranternas svåra situation - i Italien, i Europa, men också i resten av världen. För migranterna finns där, vare sig vi vill eller inte. Vi behöver deras arbetskraft men de är också bland de mest utsatta i vårt globala, turbulenta tidevarv. Hur världen handskas med behovet av migranter samtidigt som man gör så mycket för att bekämpa migrationen håller på att utkristalliseras till en av vår tids verkliga ödesfrågor. Veckans program ägnas åt att besöka några av dom platser där den här kampen mellan ekonomisk nödvändighet och politik opportunism blivit som mest dramatisk, och vi har valt att fokusera på de papperslösa migrantarbetarnas situation. Sveriges Radios ekonomikorrespondent Kristian Åström reste till Malaysia, ett land som byggt mycket av sitt välstånd på migranters hårda arbete, men som nyligen drog igång ett enormt projekt med målet att kasta ut en halv miljon migrantarbetare som vistas illegalt i landet: Ett annat land som kämpar med sin relation till landets många migrantarbetare är Ryssland.Den politiska hösten i huvudstaden  Moskva har utvecklats till något som liknar en kampanj mot, ofta illegala, gästarbetare från bland annat de forna Sovjetrepublikerna i Centralasien. Med folkopinionen i ryggen tävlar nu politikerna från alla läger om metoderna för att utvisa dem. Många menar att Rysslands nationalister nu fått grönt ljus för sina utomrättsliga attacker mot gästarbetarna. Samtidigt menar ekonomer och experter att Moskva inte skulle klara sig utan den här billiga arbetskraften. I själva verket är det väldigt många som tjänar på det som allt oftare kallas för Slaveriet. Konflikts nya medarbetare Johanna Melén - som fram tills nyligen var korrespondent i just Moskva - åkte tillbaka dit för att skildra stämningen mot och livsvilkoren för de papperslösa arbetarna: Men hur är då situationen i Sverige? Malmö är staden där migrantarbetarna nog märks mest i Sverige, och samtidigt stan där polisens ökända projekt Reva - Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete - först sattes i verket och först kritiserades. Samtidigt är stan känd för sin billighetskultur där det går att åka taxi, klippa sig och luncha för några tior. Frilansjournalisten Anna Lyrenäs träffade Rami som levt utan papper i Malmö i 7 år: Vi vill passa på att tacka tipsaren, forskaren Anja Franck vid Institutionen för Globala Studier på Göteborgs Universitet, som på djupet studerat framförallt burmesers situation i Malaysia å vars fältarbete också var till hjälp i vårt arbete med reportaget från Malaysia. Hör gärna av er med konkreta tips på ämnen och situationer i Sverige och i resten av världen som ni tycker att vi borde ta upp! Producent: Kajsa Boglind kajsa.boglind@sr.se Programledare: Ivar Ekman     ivar.ekman@sr.se              

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls. Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans. Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige. Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta. Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning. Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå. De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset! Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund. Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden. Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem. Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem. Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda. Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker. Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern. Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka. Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat. Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland. Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här. Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen. Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen. Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han. Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.  De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden. På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk. – Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan. – I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn. Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige. Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier. De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass. Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka. Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process. Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon. Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken. Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft. Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare. Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat. – Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver! Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda. --  De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan. – Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon. Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en. De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något. Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga,  de klagar aldrig, ställer inga krav. Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet. Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation? Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen. En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken. För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan: Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv. Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder. Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt. Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker. Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser? Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman. – Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.  För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en  stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat. De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned. Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd. En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet. – Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig. Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning. – Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet. Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget. Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs. Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket,  när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser. Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal. Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad. Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han. – De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med. Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb. – Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han. På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls. Och han pekar med handen: – Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han. – Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han. – Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt! Reporter: Per Shapiro Research: Jonna Burén Producent: Sabina Schatzl

Om religionen försvann och vi istället skapade samhällen som bygger på förnuft och rationalitet - skulle det innebära en bättre värld eller skulle det medföra att vi utan moralisk vägledning skulle tvingas leva i barbari och kulturlöshet? Hör debatt i Människor och tro mellan filosofen och katoliken Roland Poirier Martinsson och den engelske humanisten och filosofen Stephen Law aktuell med Handboken om humanism, som nu kommer på svenska. I veckan blev det klart att islamist-partiet Ennadha vann en jordskredsseger i det första demokratiska valet i Tunisien. Hur har valframgången påverkats av det faktum att Ennadha har verkat i exil under Zine el Abidine Ben Alis styre och hur påverkar valframgången för det islamistiska partiet läget för sekularister och islamister i Egypten, som står näst i tur att gå till val i det nya Mellanöstern? Sveriges Radios Mellanöstern-korrespondent Cecilia Uddén rapporterar. Under senare tid har inskränkningar i religionsfriheten skett i många av länderna i Centralasien och inför nästa veckas val i Kirgizistan skärps nu kontrollerna av flera hundra moskéer i ett försök att stävja radikalismen på hemmaplan där radikala islamister hotar med våldsattacker. Sveriges Radios Moska-korrespondent Johanna Melén har besökt Kirgizistan. Det har gått sex månader sedan Afrikas folkrikaste land Nigeria gick till presidentval. Ett val som beskrevs som det hittills mest välordnade i landets historia, men nu blossar åter våldet upp och märks tydligast i skiljelinjen mellan landets norra muslimska delstater och de kristna södra delarna. Höstmånaderna har varit några av de dödligaste i konflikten mellan kristna och muslimer - inte minst i staden Jos, som ligger precis på gränsen mellan det kristna och muslimska Nigeria. Sveriges Radios Afrika-korrespondent Maria Sjöqvist besöker platsen som är själva epicentrum för de senaste årens våldsamheter och Nigeria-kännaren Henrik Angerbrandt analyserar bakgrunden till de religiösa konflikterna i Nigerias centrala regioner, och vad i motsättningarna som handlar om religion? Utrikeskrönikan är signerad Sveriges Radios Ung-korrespondent Robin Olin. Programledare: Tithi Hahn Producent: Anneli Rådestad anneli.radestad@sr.se

I det sekulära Sverige finns det öar av religiositet. En av dem är förorten Rinkeby norr om Stockholm. Vilka aktörer kämpar om själarna och hur ser mötena ut mellan de olika samfunden? I två reportage speglar vi hur religionen präglar vardagen i Rinkeby. I veckans program möter vi bland andra en pastor från Rinkebys Internationella församling. Han oroar sig för att ett planerat moskébygge kan göra stadsdelen till ett allt mer muslimskt präglat område. Idag delar församlingen gudstjänstlokal i Folkets hus med muslimska grupper där de alla håller gudstjänst men vid olika tillfällen. Reportage av Johanna Rudbäck. - Människan är olycklig när livet är osäkert. Däremot kan hon uthärda svårigheter och lidande när det är förutsägbart, säger nationalekonomen och lyckoforskaren Carol Graham. Vad händer då med befolkningen i ett land som Grekland när ekonomin håller på att kollapsa? Reportage av Sören Wibeck. Nobels fredpris går i år bland andra till journalisten och människorättsaktivisten Tawakkul Karman från Jemen, som har avtjänat flera fängelsestraff för sin kamp för kvinnors rättigheter. Hör Hanna al Khamry, jemenitisk ungdomsaktivist, journalist och för närvarande student vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund, berättar vad pristagaren betytt för henne. Vi pratar även med Sören Wibeck om Tawakkul Karmans medlemskap i islamistpartiet Islah. Ett allvarligt hot mot religionsfriheten - så beskriver kritikerna två nya lagar i Kazakhstan, som kommer reglera bland annat mötesfriheten och möjligheten att bygga religiösa samlingslokaler. Vad ligger bakom regeringens behov att kontrollera religionsutövandet och finns det liknande tendenser i flera av de centralasiatiska republikerna? Gäst Torgny Hinnemo, expert på Centralasien. På söndag går Polen till val och ledande Medborgarpartiet har i veckans oppinionsundersökningar haft en knapp ledning över partiet Lag och rättvisa. Men de moralfrågor som tidigare präglat de polska valen har i år mattats av, säger Sveriges radios korrespondent i Berlin Daniel Alling. Utrikeskrönikan är signerad Ginna Lindberg, Sveriges Radios korrespondent i Washington. Producent: Åsa Furuhagen asa.furuhagen@sverigesradio.se Programledare: Tithi Hahn tithi.hahn@sverigesradio.se