Podcast appearances and mentions of bernardo soares

Ajudante de guarda-livros em Lisboa, Bernardo Soares é um dos heterônimos de Fernando Pessoa, sendo considerado por muitos um “semi-heterônimo”, dada sua proximidade com o próprio autor. Em seu Livro do Desassossego, Bernardo Soares descreve como conheceu Pessoa: em uma casa de pasto que frequentavam, onde apresentou sua obra. O livro, escrito em fragmentos, narra sua vida e reflexões sobre a cidade, si mesmo e o mundo, e é considerado uma das obras fundadoras da ficção portuguesa do século XX. O livro foi publicado pela primeira vez apenas na década de 1980, cinco décadas após a morte de Pessoa.Para falar sobre Bernardo Soares e seu Livro do Desassossego, nossa colaboradora Daleth Costa conversa com o professor Luis Maffei. Sobre o convidado:Luiz Maffei é Professor de Literatura Portuguesa da Universidade Federal Fluminense. Bolsista em Produtividade do CNPq, PQ 2, desde 2018. Bolsista Jovem Cientista de Nosso Estado - FAPERJ, entre 2015 e 2017. Possui graduação em Letras pela Universidade Federal do Rio de Janeiro (1999), mestrado (2003) e doutorado (2007) em Literatura Portuguesa pela mesma instituição - neste último, apresentou a tese DO MUNDO DE HERBERTO HELDER.Veja na versão em vídeo aqui:https://youtube.com/live/9q2TtzJNMzg

Livros mencionados:As Gémeas, Enyd Blyton;O Colégio das Quatro Torres, Enyd Blyton,Alerta Emoções, Sara Rodi;O Livro do Desassossego, Bernardo Soares.Sigam-nos no instagram: @leiturasembadanasEdição de som: Tale House

“Na floresta do alheamento” é um dos escritos da Parte II - Grandes Trechos, de O Livro do Desassossego, de Fernando Pessoa. A Parte I - Diário de Bernardo Soares, é atribuída ao seu semi-heterônimo e desta, já realizamos um episódio. Ao longo da vida, Fernando Pessoa publicou apenas doze trechos do Livro do Desassossego. O primeiro foi “Na Floresta do Alheamento”, na revista A Águia, em agosto de 1913. O livro é um incrível diário íntimo, poético, metafísico e psicológico do autor português. “Na floresta” traz uma cadência de palavras arrebatadoras, de ampla beleza natural: “(…) instantes flores, minutos árvores (…) e do perfume de flores, e de perfume do nome de flores” entrecruzadas com as verdades internas de um homem, mas também de uma mulher, posto que ele a percebe avistando a floresta junto de si. O que é muito curioso, pois ‘alheamento' vem de alhear-se, que é verbo pronominal: 4. Tornar-se alheio ou indiferente a tudo; ficar como fora de si. = desinteressar-se; 5. Apartar-se, desviar-se. É deste momento em diante que o narrador migra da primeira pessoa do singular: “Sei que despertei e que ainda durmo”, para a primeira pessoa do plural: “Passeávamos às vezes, braço dado, sob os cedros e as olaias e nenhum de nós pensava em viver”. Ele descreve um jardim - que chama de “nosso” e é como se conciliasse a verdade de que nenhuma pessoa é um único ser, mas está em construção constante com outros, detentor de todos os gêneros. Boa leitura!Conheça o #Desenrole seu Storytelling, curso de Daiana Pasquim:⁠⁠⁠⁠https://bit.ly/desenrolecomleitura⁠⁠⁠⁠Para adquirir o Trincas e/ou o Verde Amadurecido, escreva para leituradeouvido@gmail.com

“Pessoa, since I've been me” (“Pessoa, desde que eu sou eu”, em tradução livre) é a última peça de Robert Wilson. No espetáculo, o renomado diretor de teatro americano faz uma leitura pessoal da vida e obra de um dos maiores escritores portugueses de todos os tempos. Depois da estreia mundial em Florença, no primeiro semestre, a peça entrou em cartaz na terça-feira (5) no Théâtre de la Ville, em Paris. Uma escolha de fragmentos de textos de Pessoa retraça a vida do poeta do nascimento a morte. A peça começa e termina com a frase "I know not what tomorrow will bing" (Não sei o que o amanhã trará"), escrita em inglês antes da morte do poeta em 1935.Bob Wilson conhecia pouco a obra de Fernando Pessoa e mergulhou no universo do poeta português no processo de criação, conta a brasileira Janaina Suaudeau, uma das atrizes do espetáculo. "Ele (Bob Wilson) mesmo diz que aos poucos, justamente fazendo trabalho de dramaturgia com Darryl (Pinckney), com o Charles Chemin, foi se encantando cada vez mais com esse personagem. Não tem como não se encantar com o Pessoa, não é?”, aponta.  A atriz franco-brasileira diz que nessa homenagem ao poeta português o diretor americano “brincou muito com a multiplicidade do Pessoa em todas as esferas. No imagético, ele passa de um universo para o outro muito rápido. Passa do 'Fausto', por exemplo, que é uma coisa tão profunda, mais sombria, e logo depois vem uma música no final". Espetáculo caleidoscópioEm cena, sete atores e atrizes de várias nacionalidades: italianos, franceses, portugueses e brasileiros.“Pessoa” é um espetáculo caleidoscópio, que revela com a encenação límpida, os gestos geométricos e lentos que caracterizam a obra de Bob Wilson, mas também muitos elementos burlescos, as várias vidas do escritor português, simbolizadas por seus diversos heterônimos.Cada ator ou atriz se identifica com um dos heterônimos, principalmente os mais conhecidos: Álvaro de Campos, Ricardo Reis, Alberto Caeiro, Bernardo Soares. Já a atriz portuguesa Maria de Medeiros vive em cena o próprio Fernando Pessoa.“O que eu achei muito interessante na proposta do Bob foi abordar o Pessoa pela infância, pelo lado lúdico. E esse ‘Pessoinha' com o seu bigode, andrógino porque é interpretado por uma mulher, de alguma forma vai organizar no sistema pessoano aquilo que ri das coisas mais dramáticas, das dificuldades de ser, das angústias pessoanas”, detalha.A atriz e cineasta, que brinca que a obra do poeta português é para ela uma “espécie de líquido amniótico”, concorda com a leitura que Bob Wilson faz de Pessoa. “Isso está certo porque o Pessoa também tem um lado extremamente irônico e autoirônico”, afirma Maria de Medeiros, que interpreta a obra do escritor português desde os 19 anos.Pessoa universal"Pessoa, since I've been me" convida o público para uma viagem visual e sonora, e em várias línguas europeias: inglês, português, francês e italiano. Com a presença de atores e atrizes brasileiros e portugueses em cena, Maria de Medeiros ressalta a importância de se ouvir na peça os sotaques do português do Brasil e de Portugal.“Os brasileiros sempre foram e são grandes intérpretes do Pessoa. Por isso, me parece muito certo que dois brasileiros estejam no espetáculo e que se ouça o português de Portugal e o português do Brasil também. Ao atravessar todas essas línguas com a perspectiva particular do Bob, que é um americano, de alguma forma é o afirmar da universalidade do poeta Pessoa”, salienta a atriz portuguesa.A peça de Bob Wilson é uma produção do Teatro della Pergola, de Florença, e do Théâtre de la Ville, de Paris, coproduzido por vários outros teatros europeus.  Depois de Paris, a peça irá estrear no São Luiz Teatro Municipal de Lisboa, em março de 2025. O contratenor brasileiro Rodrigo Ferreira, escolhido entre os mais de mil e setecentos candidatos para atuar na produção, torce para o espetáculo ir também para o Brasil.“Nós queremos ir ao Brasil. Teatros brasileiros, levem o espetáculo! O Pessoa merece. A língua portuguesa está sendo honrada. É bom ter um espetáculo onde se fala português e outras línguas latinas: italiano, francês. Isso é bastante Fernando Pessoa e isso é o que eu mais gosto no espetáculo, esse fato que a gente passa de uma língua a outra, ao mesmo tempo e que é bastante fluido”, elogia. A peça "Pessoa, since I've been me" fica em cartaz no Théatre de la Ville de Paris até 16 de novembro de 2024.

L'album, paru chez Dargaud, est basé sur la vie de l'écrivain portugais. Le pitch : à 47 ans, Fernando Pesoa est mourant. La rumeur se répand dans Lisbonne. Le rédacteur en chef d'un grand quotidien charge un jeune pigiste de préparer la nécrologie. Lui qui ne connaît rien à l'œuvre de Pessoa se lance dans une enquête de voisinage passionnante. Il découvre que derrière le poète sa cache en fait un écrivain acharné, qui publie sous de multiples identités (Bernardo Soares, Alvaro de Campos, Alberto Caiero...) et dans des styles totalement différents.

"Pequenos textos, contos, pensamentos ou apenas uma frase que sirvam de reflexão para todos os que nos ouvem na RLX-Rádio Lisboa. No mundo em que vivemos faz-nos falta parar e refletir sobre tudo o que nos rodeia…”

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid – från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget – och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon – till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap – var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden – men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som ”en mycket trevlig man”. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad ”sexuell magi” med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno – Djävulsmunnen – där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: ”Jag kan inte leva utan dig. Det andra ”Boca do Inferno” kommer att ta mig – det kommer inte att vara lika hett som ditt!” Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen – utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi – och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans – åtminstone till det yttre – stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom – utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren – framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. ”Poeten är en som låtsas” skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: ”I know not what tomorrow will bring.”Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

O Livro do Desassossego é uma das maiores obras de Fernando Pessoa. É assinado pelo semi-heterónimo Bernardo Soares. É um livro fragmentário, sempre em estudo por parte dos críticos pessoanos, tendo estes interpretações díspares sobre o modo de organizar o livro.

“O Livro do Desassossego” de Fernando Pessoa (1888-1935), assinado por seu semi-heterônimo Bernardo Soares é a obra mais importante e mais profunda de Pessoa e a que mais reflete a complexidade da sua mente. É quando o escritor português mais se aproxima do gênero do romance, assemelhando-se a um diário íntimo, ficcionado, escrito por Bernardo Soares, ajudante de guarda-livros, redigido a partir de um escritório da Baixa de Lisboa, num 4.º andar da Rua dos Douradores, no qual expõe as suas vivências, interrogações e reflexões. É interessante que autor e heterônimo se tornam amigos. Esta característica torna o livro singular, já que não tem uma narrativa definida, com princípio, meio e fim. Neste episódio trazemos o Prefácio, no qual Fernando Pessoa e Bernardo Soares se encontram e Pessoa explica como o livro escrito por Bernardo foi parar em suas mãos; e selecionamos mais cinco textos do seu heterônimo. São algumas das poucas linhas desse vasto mundo literário que ainda está sendo inventariado pelos estudiosos, já que na arca de Fernando Pessoa, hoje Espólio de Pessoa na Biblioteca Nacional de Lisboa, tem mais de 25 mil folhas. Boa leitura! Apoie pela chave PIX: leituradeouvido@gmail.com Apoie pelo financiamento coletivo: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://apoia.se/leituradeouvido⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Livro Trincas, de Daiana Pasquim: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.editorapenalux.com.br/loja/trincas⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Entre em contato: leituradeouvido@gmail.com Instagram e Facebook: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠@leituradeouvido⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Direção e narração: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠@daianapasquim⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Padrinho: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠@miltonhatoum_oficial⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Direção, edição, trilha de abertura e arte de capa: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠@LPLucas⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Uma produção ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠@rockastudios

O que lê o Ministro da Cultura? Aqui não se fala de política. Fala-se de surf, música, concertos e, claro, livros. Os livros que o Pedro Adão e Silva escolheu: Livro do Desassossego, “Bernardo Soares”; Coração, Edmondo de Amicis; Reviver o Passado em Brideshead , Evelyn Waugh; Léxico Familiar, Natalia Ginsburg. O que recomendei: Obras Completas Maria Judite de Carvalho O que ofereci: Catch 22, Joseph Heller. Os livros que escreveu: Tanto Mar - À descoberta das melhores praias de Portugal, com ilustrações de João Catarino; Sal na Terra, compilação de textos que escreveu na revista Surf Portugal; Deixem-nos sonhar - Caso Saltillo, Portugal e o México 86, com Pedro Adão e Silva; Cuidar do Futuro - Os mitos do Estado Social português, com Mariana Trigo Pereira; E agora? - A crise do euro, as falsas reformas, o futuro de Portugal; Políticas Públicas Para A Reforma Do Estado, com Maria De Lurdes Rodrigues; Governar com a Troika - Políticas públicas em tempo de austeridade, com Maria de Lurdes Rodrigues.

«Uroens Bok» av portugisiske Fernando Pessoa er en bok som fortsatt fascinerer. Utgitt 50 år etter forfatterens død består boken av ulike fragmenter skrevet av Pessoas «halv-heteronym» Bernardo Soares. Pessoa brukte heteronymer, dvs. en fiktiv dikterpersonlighet, for å kunne skrive fra ulike perspektiv. Bernardo Soares lignet på Pessoa, men speilet ikke forfatteren helt. Pessoa beskrev blant annet Soares som «en skadet versjon av meg selv». «Uroens Bok» er en slags dagbok, men den er ikke skrevet kronologisk eller tematisk. Det var opp til hver redaktør til å sette bitene sammen. Den mest kjente utgaven er den som er samlet av Pessoa-forsker Richard Zenith. I denne episoden har vi invitert João Marques Lopes som har doktorgrad i brasiliansk litteratur og kultur, og en master i portugisisk-språklig litteratur. Han har også skrevet en biografi om Pessoa på portugisisk. Vi snakker om det som gjør «Uroens Bok» til en klassiker og løfter frem ulike aspekt av Pessoas unike litterære stil. Samtalen ledes av bibliotekets litteraturformidler Joanna Pacuła og bokfragmenter leses høyt av litteraturformidler Robin Van De Walle. Velkommen!

El libro del desasosiego es una obra maestra de la literatura portuguesa, escrita por Fernando Pessoa bajo el heterónimo de Bernardo Soares. #LibroDelDesasosiego #FernandoPessoa #BernardoSoares #LiteraturaPortuguesa #Capítulo20

El libro del desasosiego es una obra maestra de la literatura portuguesa, escrita por Fernando Pessoa bajo el heterónimo de Bernardo Soares. El capítulo 12 es uno de los más reflexivos y profundos, donde el autor expone sus pensamientos sobre la vida, el arte, la religión y la soledad. Soares se presenta como un contable que vive en Lisboa, pero que en realidad es un observador lúcido y melancólico de la realidad. Su prosa es poética, filosófica y a veces irónica, capaz de crear imágenes y sensaciones que trascienden lo cotidiano. El libro del desasosiego es una obra inacabada y fragmentaria, que no sigue un orden cronológico ni temático, sino que se compone de textos sueltos que el autor fue escribiendo a lo largo de su vida. Es un libro que invita a la lectura pausada y reflexiva, que no deja indiferente a nadie y que revela la genialidad de Pessoa como uno de los grandes escritores del siglo XX.

Nesta boa conversa conhecemos o Marco Horário, adolescente e homem. O humorista/actor/apresentador tem um enorme coração, que abre nesta conversa. E, segundo o próprio, faz revelações inéditas. Foi especial. Os livros que o artista trouxe: Desassossego, "Bernardo Soares"; Dom Quixote de la Mancha, Miguel Cervantes; O monge que vendeu o seu ferrari, Robin Sharma; O que ofereci: A gata do Dalai Lama e o poder de miar.

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

On June 13, 1888, Fernando António Nogueira Pessôa was born in Lisbon, Portugal. When he was scarcely five years old, his father died. His mother remarried a year and a half later to the Portuguese consul in Durban, South Africa. Pessoa attended an English school in Durban, where he lived with his family until the age of seventeen. When he was thirteen he made a year-long visit to Portugal, returning there for good in 1905. He began studying at the University of Lisbon in 1906 but dropped out after only eight months. During the following years he stayed with relatives or in rented rooms, making his living by translating, writing in avant-garde reviews, and drafting business letters in English and French. He began publishing criticism in 1912, creative prose in 1913, and poetry in 1914. This was also the year when the alter egos he called heteronyms—Alberto Caeiro, Ricardo Reis, and Álvaro de Campos—came into existence. In 1915 he dropped the circumflex from his surname.The majority of Pessoa's poems, heteronymic or otherwise, appeared in literary journals and magazines. He published his first book of English poems, Antinous in 1918, followed by Sonnets(1918) and English Poems (1921), but released only a single book of Portuguese poems, Mensagem, in 1933. He died November 30, 1935, in Lisbon from cirrhosis of the liver. Pessoa avoided the literary world and most social contact; it wasn't until years after his death that his work garnered a wide readership.Literary alter egos were popular among early twentieth-century writers: Pound had Mauberley, Rilke had Malte Laurids Brigge, and Valéry had Monsieur Teste. But no one took their alter ego as far as Pessoa, who gave up his own life to confer quasi-real substance on the poets he designated at heteronyms, giving each a personal biography, psychology, politics, aesthetics, religion, and physique. Alberto Caeiro was an ingenuous, unlettered, unemployed man of the country. Ricardo Reis was a doctor and classicist who wrote Horace-like odes. Álvaro de Campos, a naval engineer, was a bisexual dandy who studied in Glasgow, traveled to the Orient, and lived outrageously in London. In an English text, Pessoa wrote, "Caeiro has one discipline: things must be felt as they are. Ricardo Reis has another kind of discipline: things must be felt, not only as they are, but also so as to fall in with a certain ideal of classic measure and rule. In Álvaro de Campos things must simply be felt." In later years, Pessoa also gave birth to Bernardo Soares, a "semiheteronym" who authored the sprawling fictional diary known as The Book of Disquietude; António Mora, a prolific philosopher and sociologist; the Baron of Teive, an essayist; Thomas Crosse, whose critical writings in English promoted Portuguese literature in general and Alberto Caeiro's work in particular; I. I. Crosse, Thomas's brother and collaborator; Coelho Pacheco, poet; Raphael Baldaya, astrologer; Maria José, a nineteen-year-old hunchback consumptive who wrote a desperate, unmailed love letter to a handsome metalworker who passed under her window on his way to work each day; and so on.At least seventy-two names besides Fernando Pessoa were "responsible" for the thousands of texts that were actually written and the many more that he only planned. Although Pessoa also published some works pseudonymically, he distinguished this from the "heteronymic" project: "A pseudonymic work is, except for the name with which it is signed, the work of an author writing as himself; a heteronymic work is by an author writing outside his own personality: it is the work of a complete individuality made up by him, just as the utterances of some character in a drama would be."From https://poets.org/poet/fernando-pessoa. For more information about Fernando Pessoa:Previously on The Quarantine Tapes:Rabih Alameddine about Pessoa, at 12:00: https://quarantine-tapes.simplecast.com/episodes/the-quarantine-081-rabih-alameddine“Fernando Pessoa”: https://www.poetryfoundation.org/poets/fernando-pessoaThe Book of Disquiet: https://www.penguinrandomhouse.com/books/286380/the-book-of-disquiet-by-fernando-pessoa-edited-and-translated-by-richard-zenith/“Fernando Pessoa & His Heteronyms”: https://poetrysociety.org/features/tributes/fernando-pessoa-his-heteronyms

Subscribe to Quotomania on Simplecast or search for Quotomania on your favorite podcast app!On June 13, 1888, Fernando António Nogueira Pessôa was born in Lisbon, Portugal. When he was scarcely five years old, his father died. His mother remarried a year and a half later to the Portuguese consul in Durban, South Africa. Pessoa attended an English school in Durban, where he lived with his family until the age of seventeen. When he was thirteen he made a year-long visit to Portugal, returning there for good in 1905. He began studying at the University of Lisbon in 1906 but dropped out after only eight months. During the following years he stayed with relatives or in rented rooms, making his living by translating, writing in avant-garde reviews, and drafting business letters in English and French. He began publishing criticism in 1912, creative prose in 1913, and poetry in 1914. This was also the year when the alter egos he called heteronyms—Alberto Caeiro, Ricardo Reis, and Álvaro de Campos—came into existence. In 1915 he dropped the circumflex from his surname.The majority of Pessoa's poems, heteronymic or otherwise, appeared in literary journals and magazines. He published his first book of English poems, Antinous in 1918, followed by Sonnets (1918) and English Poems (1921), but released only a single book of Portuguese poems, Mensagem, in 1933. He died November 30, 1935, in Lisbon from cirrhosis of the liver. Pessoa avoided the literary world and most social contact; it wasn't until years after his death that his work garnered a wide readership.Literary alter egos were popular among early twentieth-century writers: Pound had Mauberley, Rilke had Malte Laurids Brigge, and Valéry had Monsieur Teste. But no one took their alter ego as far as Pessoa, who gave up his own life to confer quasi-real substance on the poets he designated at heteronyms, giving each a personal biography, psychology, politics, aesthetics, religion, and physique. Alberto Caeiro was an ingenuous, unlettered, unemployed man of the country. Ricardo Reis was a doctor and classicist who wrote Horace-like odes. Álvaro de Campos, a naval engineer, was a bisexual dandy who studied in Glasgow, traveled to the Orient, and lived outrageously in London. In an English text, Pessoa wrote, "Caeiro has one discipline: things must be felt as they are. Ricardo Reis has another kind of discipline: things must be felt, not only as they are, but also so as to fall in with a certain ideal of classic measure and rule. In Álvaro de Campos things must simply be felt." In later years, Pessoa also gave birth to Bernardo Soares, a "semiheteronym" who authored the sprawling fictional diary known as The Book of Disquietude; António Mora, a prolific philosopher and sociologist; the Baron of Teive, an essayist; Thomas Crosse, whose critical writings in English promoted Portuguese literature in general and Alberto Caeiro's work in particular; I. I. Crosse, Thomas's brother and collaborator; Coelho Pacheco, poet; Raphael Baldaya, astrologer; Maria José, a nineteen-year-old hunchback consumptive who wrote a desperate, unmailed love letter to a handsome metalworker who passed under her window on his way to work each day; and so on.At least seventy-two names besides Fernando Pessoa were "responsible" for the thousands of texts that were actually written and the many more that he only planned. Although Pessoa also published some works pseudonymically, he distinguished this from the "heteronymic" project: "A pseudonymic work is, except for the name with which it is signed, the work of an author writing as himself; a heteronymic work is by an author writing outside his own personality: it is the work of a complete individuality made up by him, just as the utterances of some character in a drama would be."From https://poets.org/poet/fernando-pessoa. For more information about Fernando Pessoa:Previously on The Quarantine Tapes:Rabih Alameddine about Pessoa, at 12:00: https://quarantine-tapes.simplecast.com/episodes/the-quarantine-081-rabih-alameddine“Fernando Pessoa”: https://www.poetryfoundation.org/poets/fernando-pessoa“Fernando Pessoa's Disappearing Act”: https://www.newyorker.com/magazine/2017/09/04/fernando-pessoas-disappearing-actThe Book of Disquiet: https://www.penguinrandomhouse.com/books/286380/the-book-of-disquiet-by-fernando-pessoa-edited-and-translated-by-richard-zenith/

2022

Escritor portugués, especialmente reconocido por sus heterónimos: Alberto Caeiro, Alexander Search, Álvaro de Campos, Bernardo Soares y Ricardo Reis. Su extensa obra se vio frustrada con su prematura muerte a los 47 años.

Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i Oron bok. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren)    varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok Det omätbaras renässans gör filosofen Jonna Bornemark upp med det pedanternas världsherravälde som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia låt oss kalla dem Poeterna har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för eller tillbedjare av en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för excentricitet snarare än pedanteri.Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet  i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget i väntan på den stora inspirationen. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka  risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i Orons bok. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.Isabella Nilsson, författare

This week UCL's Vice Dean of Wellbeing, Professor Samantha Rayner, chats with Henry Eliot, Creative Editor of Penguin Classics, about his new book. They meander through literary landscapes, how the time of year affects how we perceive stories, why we reach for classics, the wellbeing effects of walking and reading, and how one goes about creating compendium and companion books.Henry's TwitterProf Rayner's TwitterHenry's new book The Penguin Modern Classics BookHenry's previous book The Penguin Classics BookHint from Samantha that these make fabulous gifts for book lovers!Things mentioned in the episode:The Canterbury Tales by Geoffrey ChaucerWilliam MorrisLe Morte d'Arthur by Sir Thomas MalloryPG WodehouseFinnegans Wake by James JoyceTess of the d'Urbervilles by Thomas HardyIain SinclairThe Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman by Laurence SterneCharles DickensWar and Peace by Leo TolstoyDavid Copperfield by Charles DickensThe Small Hand by Susan HillThe Penguin Modern Classics Book by Henry EliotCrossing the Mangrove by Maryse CondéSecond Class Citizen by Buchi EmechetaThe Salt Eaters by Toni Cade BambaraThe Penguin Classics Book by Henry EliotSeason of Migration to the North by Tayeb SalihHeart of Darkness by Joseph ConradA Room of One's Own by Virginia WoolfThe Second Sex by Simone de BeauvoirThe Feminine Mystique by Betty FriedanWomen, Race and Class by Angela Y. DavisThe Book of Disquiet by Bernardo SoaresÁgua Viva (The Stream of Life) by Clarice LispectorAlice's Adventures in Wonderland by Lewis CarrollGulliver's Travels by Jonathan SwiftSelected Poems of TS EliotThe Travels of Sir John Mandeville by John MandevilleErnest HemingwayGraham GreenIvy Compton-BurnettColetteJD SalingerThe Tartar Steppe by Dino BuzzatiFranz KafkaSamuel BeckettLocos by Felipe Alfau

Para celebrar a chegada ao episódio 50, gravámos ao vivo para a plateia na ESCS. Num episódio que passou rápido, a locutora e autora Diana explica como prepara entrevistas, expõe detalhes sobre p seu programa “A minha geração” e revela que já teve convites de editoras para escrever livros. Vamos conhecer melhor esta voz informada, através das leituras que foi fazendo até aqui. Vamos ouvir falar de muitos livros, entre eles: “A causa das coisas”, de Miguel Esteves Cardoso; “Livro do Desassossego”, de Fernando Pessoa e Bernardo Soares; “Húmus”, de Raul Brandão; “O retrato de Dorian Gray”, de Oscar Wilde; “Os Maias”, de Eça de Queiroz; “Madame Bovary”, de Flaubert; e “Filósofos e o Amor - Amar, de Sócrates a Simone de Beauvoir”, de Marie Lemonnier e Aude Lancelin Nota: No episódio digo que o “Livro do Desassossego”, de Fernando Pessoa e Bernardo Soares, foi editado mais de cem anos depois da morte de Pessoa, mas na verdade é mais de meio século. Ler e assinar a newsletter do podcast Considera contribuir no Patreon Segue o Ponto Final, Parágrafo nas redes sociais: Instagram, Twitter e Facebook Produção, apresentação e edição: Magda Cruz Design: Ana Lopes Genérico: Nuno Viegas

Para apoiar diretamente é só entrar no PicPay e a partir de R$2,00 por mês assinar o @anonimatosmanifestos, ou, se preferir, enviar uma vez só para @algumlucas. E-mails em: anonimatosmanifestos@gmail.com Texto disponível em: Algumlucas.com Algum Lucas. Bibliografia PESSOA, F. Livro do desassossego: composto por Bernardo Soares, guarda-livros na cidade de Lisboa. São Paulo: Companhia das Letras, 2011.

Neste episódio especial com participação de Bernardo Soares, fizemos uma análise ao sorteio da Liga dos Campeões, com destaque para as equipas portuguesas e para Messi e Ronaldo. Sem esquecer também do sorteio da Liga Europa que colocou o Sporting de Braga num grupo bastante acessível.

E aí família, tudo bem? Espero que vocês possam ser muito abençoados com esse tempinho de qualidade com a gente. Com amor, @be_soares e @vitoriacanal__

Fernando Pessoa exerceu a fragmentação em seu ápice ao criar seus heterônimos: Alberto Caeiro, Álvaro de Campos, Ricardo Reis, Bernardo Soares, dentre outros.Hoje daremos foco ao Caeiro, o mestre, o paganista, o ateísta, o bucólico, o mais ingênuo dos heterônimos.

Fernando Pessoa fue un genio literario nacido en Portugal. Lo recordamos también por heterónimos como: Alberto Caeiro, Alexander Search, Álvaro de Campos, Bernardo Soares y Ricardo Reis; personalidades complejas, con historia y creaciones independientes que dieron origen a la obra del escritor a través del tiempo. El autor nació el 13 de junio de 1888 y en Paredro lo quisimos conmemorar con un capítulo que tiene como invitado a Jerónimo Pizarro un experto en Fernando Pessoa. En esta charla Camilo Hoyos y nuestro especialista en el poeta nos introducen al legado, la personalidad y las maneras de acercarnos a los misterios que deja el portugués. --- Support this podcast: https://anchor.fm/paredro-podcasts/support

Escucha este bello poema de Fernando Pessoa, conocido por su extensa obra y el gran número de heterónimos como Alberto Caeiro y Bernardo Soares, entre otros, claro. Bueno... si mi ser tuviera más de un alma, todas esas almas te querrían un montón, aunque ninguna te lo pudiera decir. Con amor ❤️

Bernardo Soares, ajudante de guarda-livros, viveu toda a sua modesta vida de empregado, em Lisboa. Vivia sozinho, num quarto alugado na Baixa, perto do escritório onde trabalhava, e dos escritórios onde trabalhava Fernando Pessoa, o seu criador. Diz o poeta que conheceu Bernardo Soares numa pequena casa de pasto da qual era cliente. E foi precisamente nessa casa de pasto que Bernardo Soares revelou a Fernando Pessoa que era escritor e que lhe deu a ler o seu «Livro do Desassossego». Este e outros conteúdos gratuitos disponíveis em www.imprensanacional.pt

Então, chegamos ao trigésimo episódio, agradecemos aos convidados que participaram dos episódios anteriores e também agradecemos a você que nos acompanha até aqui. Sendo assim, para comemorar essa façanha, vamos conversar com a outra idealizadora desse projeto, a querida Luzimar Soares. Para isso, a professora Angela Fileno da Silva gentilmente veio participar comigo, Luciene Carris, dessa conversa. Luzimar Soares é formada Turismo pela Universidade de Guarulhos, mestre em História pela PUC-SP e atualmente cursa licenciatura em História EAD pela Uninter, tem experiência em pesquisa nas áreas de turismo e história. Recentemente, em 2020, publicou o livro “Nas ondas do mar carioca: o moderno e as tradições vistos a partir da história dos pescadores da colônia z-13 na praia de Copacabana”. Além disso, ela atua há mais dezoito anos na aviação, dividindo o trabalho e a vida acadêmica. Então, venha conferir esse episódio especial. Confira!

Sabe-se que dentro dos sistemas prisionais portugueses estão mais de doze mil pessoas. Mas em que condições? As prisões fazem parte de um sistema penal multifacetado, que abrange também a polícia e os tribunais. Neste episódio do Repórter 360 procuramos mostrar de que forma todas estas instituições estão relacionadas, bem como perceber que alternativas poderiam existir. Repórteres: Bernardo Soares e Raquel Aguiar Coordenação: Mariana Serrano Sonoplastia do Genérico: Luís Batista Design: Carlota Real e Cláudia Martina

Fernando Pessoa fue un escritor portugués, especialmente reconocido por sus heterónimos: Alberto Caeiro, Alexander Search, Álvaro de Campos, Bernardo Soares y Ricardo Reis. Su extensa obra se vio quebrada con su prematura muerte a los 47 años de edad.

Metade do episódio é sobre direito.  Aconselho a darem uma vista de olhos pela matéria de celebração de contratos antes.  Obrigada a quem responde às minhas perguntas e não passa os meus stories a 112 bpm. Sois LIND@S!

Bernardo Soares, o semi-heterônimo de Fernando Pessoa, disse que matar o sonho é matarmo-nos, é mutilar a nossa alma. Para ele, o sonho é o que temos de realmente nosso, de impenetravelmente nosso. No episódio 26 do Aquele de 30, eu converso com a gerente comercial Raquel Albuquerque, que já ajudou centenas de pessoas a se recolocarem no mercado de trabalho, sobre a nossa capacidade de sonhar. Aperta o play e vem viajar conosco. Siga o @aquelede30pod no Instagram.

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar. Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år. Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid. Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter. Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska. Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner. Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer. Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret. Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt. Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring. Henrik Nilsson, författare och essäist Källor: Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

¡No es un audiolibro! Mirar a través de los ojos del escritor portugués Fernando Pessoa es como hacerlo a través de un caleidoscopio. Las diferentes identidades narrativas que se esconden en su pluma aún hoy nos sigue inquietando y asombrando. Parece que su obra, con el paso de los años, se ha ido haciendo más y más grande, lo que, sin lugar a dudas, le hace merecedor de un asiento privilegiado en el panteón de los escritores y escritoras más importantes de la historia. El libro que analizamos este mes en La Milana Bonita sigue siendo un inmenso acertijo. Tanto es así, que del Libro del desasosiego se siguen y, seguramente, se seguirán haciendo distintas ediciones tratando, en cada una de ellas, de acercarse al complejísimo mundo literario del escritor portugués. El Libro del desasosiego posee una estructura fragmentaria (quizás, la única posible teniendo en cuenta que se trata de una obra en la que Pessoa trabajó durante todo su vida). Su autoría ficcional se atribuye a Bernardo Soares (después de una larga lucha con otros heterónimos). Este contable de la ciudad lisboeta, supuesto narrador de la obra, fue calificado por el propio autor como un semiheterónimo, porque, según afirmó el portugués, «no siendo mía la personalidad, es, no diferente de la mía, sino una simple mutilación de ella». Nos encontramos, pues, ante el libro más personal (o mejor dicho, más íntimo) de Fernando Pessoa. Una obra ciertamente inabarcable en un programa de hora y media, pero que nosotros hemos tratado de glosar con profundo respeto y admiración. Para ello tenemos el programa que, seguramente, todos ustedes ya conocen. Empezamos con la Piedra Rosetta, una sección en la que intercalamos lecturas de pequeños fragmentos con nuestras particulares opiniones, y después seguimos con nuestros particulares apartados: La Pluma, La Palabra Escondida, Bandas de Libros, Recomendaciones… En Oficios de la literatura, además, nos visita Dunia Etura quien nos trae una interesante novedad literaria titulada Textos periodísticos españoles para la historia (1661-2016). Así que, a escuchar y leer que… ¡La revolución ha comenzado! Escucha el episodio completo en la app de iVoox, o descubre todo el catálogo de iVoox Originals