Podcasts about louvrens

Vi pratar bl.a. om GTA 6-förseningen, Mafia: The Old Country, Louvrens 5000 3DS, den handhållna XBOXen, Sonys nya studio, HLX, Bionic Bay, Kingdom Come Deliverance 2, The Midnight Walk & Clair Obscur: Expedition 33 Stötta oss på Patreon! För 50kr i månaden får du tillgång till podden oklippt & reklamfri direkt när den har spelats in och dessutom tillgång till allt tidigare exklusivt content samt allt material under jul och sommarledigheter. Som Patron stöttar du oss även i vårt nya initiativ "Homo Ludens" där vi intervjuar intressanta personer om deras förhållande till TV-Spel. Du får dessa avsnitt tidigare och reklamfria. För 100kr i månaden får du allt som 50kr-patrons får men du får också första tjing på alla eventuella koder & gratisgrejer som vi ibland erbjuder! Du är dessutom lite bättre än alla andra. www.patreon.com/kontrollbehov Besök vår Youtube-kanal och prenumerera: https://www.youtube.com/channel/UClQ2sTbiCcR0dqNFHwcTB0g Gå med i gruppen Kontrollbehov - Eftersnack på Facebook: https://www.facebook.com/groups/1104625369694949/?ref=bookmarks Vi finns också på Discord! https://discord.gg/848F6TWXDY Hör av er: kontrollbehovpodcast@gmail.com

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet."Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid. Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner. Miljoner tittare delar på strömningsabonnemang. Louvrens försök att begränsa antalet besökare permanentas. Lisa Marie Presley har avlidit. Rolf Lassgård om sin roll i tv-aktuella Händelser vid vatten. "Melancolia" av Mircea Cartarescu – temat är frånvarande föräldrar.

Henrik har varit i Paris, vilket är det enda han pratar om. Emil pratar först och tänker sen, Hampus har listat saker utan inbördes ordning. Varför Columbus var en taskmört, boppsingar på Louvrens väggar, allt som är fel med fotbolls-VM i Qatar, att trycka ihop jorden till en biljardboll, kasta glas i glasåtervinning, sista födda personen på förra milleniet.

Alltifrån restaurang och museibesök till att få tid för ett covidtest har gjort slot eller tidsslot till ett begrepp i tiden. En tidsslot har blivit lösningen för många verksamheter när de nu öppnat på ett smittsäkert sätt efter nedstängningarna i vintras. Cecilia Blomberg funderar över var spontaniteten får plats i en allt mer schemalagd tillvaro. Jag tror förra året var något av ett rekordår för nya ord. De flesta relaterade till covidpandemin vi lever genom. Men jag saknade ett ord: engelskans "slot". Det kanske är för att det är först nu när museer börjar öppna igen som alltmer i mitt liv ska bokas för att vara tillgängligt. "Vänligen uppmärksamma att förbokad tidsslottsbiljett krävs för alla besökare, inklusive barn (oavsett ålder)", skriver Nationalmuseum. Och i mitt eget flöde på sociala medier där dyker ordet slot upp allt oftare. Något det inte riktigt går att värja sig mot. ...utan det handlar numera om alltifrån matleveranser till läkartider och så småningom för allt fler - vaccinationsslotar. För en slot, eller en tidsslot, det är inte bara det sätt som många muséer och konsthallar har tagit till för att lösa kravet på kontroll av antal besökare i lokalerna, utan det handlar numera om alltifrån matleveranser till läkartider och så småningom för allt fler - vaccinationsslotar. Saker som tagit större plats i mångas liv under pandemin. Så trots att de av oss som får jobba hemma nu i pandemitider och flyter runt i ett gränslöst mjukisbyxtillstånd där de enda fasta punkterna är digitala jobbmöten, trots det så blir livet samtidigt allt mer schemalagt. De få nöjen som ett restaurangbesök tidigt på kvällen - även det kräver framförhållning. En bokning och en tydligt definierad tidsram när middagen får börja och när den måste vara slut. Det är då jag börjar tänka på de grå männen. De som håller på att ta över världen i Michael Endes barnbok "Momo och kampen om tiden". Tidstjuvarna som metodiskt tar sig in i människornas liv och gör att allt till sist är inbundet i ett livlöst och glädjelöst tillstånd. Jag är ju ändå glad att museerna har öppnat, ansträngt sig för att hitta ett fungerande system för att ta emot besökare - men det spontana lär dröja. Under tiden är det bara att fortsätta boka slotar. Man kan ju i och för sig intala sig att förbokning till en viss tidslucka har en internationell "air" över sig. Tidsslotar har länge varit ett begrepp för att kunna gå före kön till Vatikanmuseet eller ens få tillträde till en utställning som Louvrens med Leonardo da Vinci härom året. Där är det ju alltid trångt hur långt i förtid man än bokat. Nu är det lite ovanligt luftigt istället. Så kanske jag borde känna mig glad över att slippa trängas framför de mest eftertraktade konstverken. Lite glad är jag då - men mest längtar jag nog som så många andra efter att det ska vara som vanligt igen. Och att det där tidsslotsbokandet inte är ett system som museerna kommer ta med sig in i framtiden. För hellre lite trångt och med utrymme för spontana infall. För övrigt så tycker jag att slot är att ganska fult ord.

Svt:s nya komediserie har kallats allt ifrån charmig och välspelad till pajig och platt fall. P1 Kultur tar tempen på svensk tv-dramatik. I "Sommaren 85" får vi följa tre kvinnor - en mormor, en mamma och en tonårsdotter - i det lilla samhället Braxinge i Västra Götaland, en sommar på 1980-talet. Nostalgifaktorn är hög men recensionerna har varit blandade. I P1 Kultur dryftar kulturredaktionens Roger Wilson och Nina Asarnoj den komiska potentialen i korvkalas och spränglugg. Hur står sig Sommaren 85 i jämförelse med andra nya svenska serier, som Älska mig och Måste gitt? VAD HÄNDER I UNGERN? Sedan två veckor tillbaka är den statliga högskolan för teater och film i Budapest ockuperad av lärare och elever. En ockupation som har väckt stort gensvar världen över, i Sverige har t.ex cheferna på Dramaten, Unga Klara och Göteborgs Stadsteater skrivit under ett upprop mot de nya förhållandena på den ungerska skolan. Samtidigt verkar regeringskritiska media sitta allt trängre. Peter Karlsson, förläggare på Norstedts, berättar om läget i Ungern. LEONARDO DA VINCI PÅ BIO Missade du Louvrens stora jubileumsutställning över Leonardo da Vincis livsverk? Nu erbjuds vi en guidad tur till utställningen i filmen "En natt på Louvren". Men hur fungerar gamla konstverk på bio? Kulturredaktionens Karsten Thurfjell jämför sina Leonardo-upplevelser. MISSLYCKAS PÅ MODET Att misslyckas - eller rättare sagt: att ha misslyckats, men kommit igen - har blivit ett närmast obligatoriskt inslag i framgångsrika människors livshistorier. I dagens OBS-essä återerövrar litteraturvetaren Maja Andreasson misslyckandet från de lyckade med hjälp av Thomas Bernhards och Samuel Becketts författarskap. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

I år är det 500 år sedan världens kanske mest inflytelserika konstnär Leonardo da Vinci dog P1 Kultur har sett Louvrens stora jubiléumsutställning. Dessutom: möt skådespelarna i Ken Loach nya film och ny bok avhandlas av barn-juryn. Leonardo da Vincis inflytande över den västerländska konsten är svår att överskatta. 500 år efter hans död har konstmuseet Louvren i Paris samlat 162 av hans verk till den största da Vinci-utställningen någonsin. P1 Kulturs Karsten Thurfjell har varit där. På fredag är det dags för den brittiska socialrealismens mästare Ken Loach igen. Då har hans film Sorry we missed you premiär, där brittisk arbetarklass och den nya tidens "gig-ekonomi" står i centrum. P1 Kultur har träffat skådespelarna Debbie Honeywood och Kris Hitchen. I dagens radioessä skriver filosofen Jonna Bornemark om matematikern, filosofen och kosmologen Giordano Brunos magiska renässansfilosofi. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Dessutom om massutlåningen på Stockholms internationella bibliotek och Louvrens beslut att sluta skylta med läkemedelfamiljen Sacklers namn.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Frankrike öppnar Louvre-filial i Abu Dhabi och Kina vill med film påverka bilden av det egna landet. I dag pratar vi om hur man jobbar med soft power mellan länder. Louvre i Mellanöstern Frankrike är ett av de främsta länderna för att använda soft power enligt Soft Power Index. När det gäller Louvrens filial i Abu Dhabi har Frankrike inte bara sålt ett museum utan också hur man bygger upp en kulturell infrastruktur - på franskt vis. Sydeuropakorrespondent Margareta Svensson förklarar hur Frankrike har anammat den mjukare typen av politiskt maktmedel.  Är det Abu Dhabi eller Frankrike som är den största vinnaren? Med för att diskutera finns även Rouzbeh Parsi, forskare vid Lunds universitet och vid Utrikespolitiska institutet. Kina lär sig av Hollywood? Den kinesiska koncernen Wanda köpte för sex år sedan upp en stor del av biograferna i USA, även SF i Sverige ägs av Wanda. Kina lär sig hur man berättar en historia så att hela världen vill lyssna och har pengarna och marknaden att visa den på. Det hänger samman med landets satsning på att sprida bilden av det egna landet. Naila Saleem pratar med sinologen och kritikern Göran Sommardal om Kinas utveckling inom tex film.  Kultur som en del av utvecklingsbiståndet Emma Emitslöf är internationell projektsamordnade på Selam. Hon arbetar med kulturella biståndsprojekt framförallt i afrikanska länder, som högaktuella Etiopien. Hur arbetar man med kultur som ju helst ska vara fri från måsten när den är en del av en större plan? Programledare: Naila Saleem Producent: Minna Grönfors