Podcasts about louvren

Marie-Louise Carven var en av Frankrikes mest framgångsrika, men minst kända modeskapare. Hon var också en av de kortaste, men det var också längden som lade grunden till hennes långa karriär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Marie-Louise Carven grundade sitt modehus Carven samma år som Christian Dior och Pierre Balmain, 1945, men överlevde dem båda. Hon slutade som designer först på nittiotalet, när hon fyllt 84 år och avled flera år senare 2015, 105 år gammal.Fast modemärket Carven har levt vidare och har idag fått en nytändning, tack vare märkets senaste designer Louise Trotter. Hon gjorde till och med så bra ifrån sig att hon redan har snappats upp av Bottega Veneta, efter bara tre kollektioner.Den dynamiska kvinnan som skapade märket, Marie Louise Carven, är däremot ganska så okänd, även bland modeentusiaster. Men kanske kommer det snart att förändras. Den 24 januari 2025 öppnar nämligen museet Louvren i Paris sin första modeutställning någonsin och då riktas extra uppmärksamhet mot just Marie-Louise Carven och hennes modehus.I veckans program pratar vi med modekritikern och författaren Susanna Strömquist om den kommande utställningen på Louvren. Hur pass stort är det egentligen att de nu, för första gången på mer än 230 år, visar sin första fullskaliga modeutställning? Vi pratar också med Marcus Nilsson och Johanna Fock från auktionshuset Bukowskis om lyxmärken på andrahandsmarknaden som inte får särskilt mycket uppmärksamhet och därför går för relativt låga priser. Och så förklarar Nellie Topalidis på modellagenturen MIKAs varför fotomodeller förväntas vara så långa.

Äntligen ska vi prata om 1700-talet igen, nämligen Jacques-Louis Davids ikoniska målning “Marats död” från 1793, som finns på Kungliga museet för sköna konster i Belgien och i en kopia från 1800 på Louvren. Davids tavla visar den döende tidningsmannen, revolutionären och politikern Jean Paul Marat och det är en vacker och stillsam död vi får se här. Inget får en att ana den rafflande och våldsamma historiska berättelsen som ligger bakom motivet. Målningen härstammar direkt från den franska revolutionens epicentrum. Målaren David och motivet Marat var inte bara vänner, utan båda politiskt aktiva i Nationalkonventet under den franska revolutionen. Medan Marat inte överlevde revolutionen, kunde David med nöd och näppe undgå giljotinen. Nuförtiden räknas konstverket till ett av de viktigaste i den franska konsthistorien, men då det begav sig fanns ingen plats för den i Frankrike. Konstnären själv fick rädda undan tavlan, gömma den i flera år och ta med sig den till sitt exil i Belgien, där den finns än idag. Jacques-Louis David är en av de viktigaste målarna i den franska konsthistorien, men när han gick bort, nekades han till och med att bli begravd i Paris. Bara hans hjärta ligger begravd på Père-Lachaise i Paris. Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem? Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och förluster. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan. Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll. Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och databaser.Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på andra sidan väggen. I omvärlden.Och att gå på museer är ofta en sådan privat och nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag, säg i november eller februari, oxdragarmånader utan publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien. Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont. Åtminstone innan skolklasserna väller in.Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20 miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling. Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans. Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande. Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och Metropolitan i New York. Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde tidsresan även åt det hållet.På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som hette just ”Framtidstro”.Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till stånd.Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv, sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person, inte minns ett dugg av den här satsningen.Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till det bättre – och museerna leda den utvecklingen”. I dag har ändå flera ledande personer inom museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta århundradets museiväsende. Hon ställer svåra och inspirerande frågor, till exempel: Hur vore det om museerna fungerade som ett referensbibliotek, hjälpte till att besvara frågor och lösa problem? Eller: Om vi i dag byggde ett museum från grunden, inklusive samlingarna – hur skulle det bli?En annan sådan siare är den kanadensiske museologen Robert R. Janes. Han har ägnat sitt liv åt den här kulturinstitutionens möjligheter att påverka utvecklingen. I boken ”Museums and Societal Collapse”, Museer och samhällets sammanbrott, hävdar Janes att museisektorn skulle kunna bli en motkraft till bland annat ekonomiska och klimatologiska stressfaktorer, till våld och krig, ja: till det mesta. ”Museerna måste se bortom sin roll som samhällets speglar”, skriver han, ”på allvar ta sig an klimatkrisen och den sociala och ekonomiska kollaps vi nu upplever”.Janes menar också att utmaningarna för museerna har förändrats radikalt under de senaste femtio åren, liksom de gjort för hela samhället. Inte minst är frågan om hur museerna ska finansieras avgörande. Den har enligt honom gjort dem alltför intresserade av siffror. Av antalet besökare, ekonomiska resultat, att förbättra shop och restaurang snarare än utställningar och samling. Men medan åtminstone siffrorna för besöken ser bra ut skulle museerna faktiskt kunna bli en annan sorts samhällsaktör, tänker jag. Hittills har de också utgjort en relativt objektiv plats. Utöver några magplask – i Sverige inte minst Nationalmuseums plakatmässigt ideologiska skyltar vid nyinvigningen för något decennium sedan – skulle museerna därför kunna vara en trovärdig arena för en större diskussion om framtidens dilemman.Enligt Robert R. Janes är dock den här objektiva hållningen snarast ett uttryck för bekvämlighet: eftersom museerna haft en priviligierad och tillbakalutad position i samhället alltför länge. Och för att deras finansiering, särskilt i Nordamerika, ofta kommer från privata aktörer. Som knappast skulle uppskatta tydliga ställningstaganden mot deras ibland rent samhällsfarliga verksamhet, skriver han.I bokens avslutande kapitel ställer Janes skyhöga krav. Menar att alla involverade i museiverksamhet måste ställa sig existentiella frågor, både som privatpersoner och professionella: Vem är jag? Vad vill jag vara i en tid av mångfaldiga kriser? Vilka historier vill jag berätta? Vad vill jag lämna efter mig?Själv börjar jag fundera på vilken skillnaden då skulle bli. I bästa fall skarpt subjektiva samlingsutställningar, brantare tematiska ingångar, nya helheter och större djupseende. Det är på många sätt lockande, som utopi betraktat. Med samma för- och nackdelar som alla utopier, till exempel att den troligen inte kommer att infrias.Men kanske finns en mellanväg, samtidigt förändra och förvara? Det måste i så fall ske med insikten om vad som kan gå förlorat. För jag älskar ju så mycket av museerna som de är. Det tidsliga och tidlösa i samma monter, ibland inuti ett enda föremål, hela tidsrymdresan. Att kunna färdas som på flygande matta till en värld långt utanför oss själva, möta de eviga frågorna i ögonblicket.En kulturupplevelse jag skulle vilja konservera: lägga i en burk formalin och skruva åt. Sedan kunna ta ut den precis när som helst – och bara avnjuta.Mattias Bergmedarbetare på kulturredaktionen

Tommy Åström och Jens Fjellström är hemma igen från OS i Paris. Lasse Granqvist är trött på Louvren och Eiffeltornet, men hyllar Parispubliken. Hög tid att tömma Sporthusets mailkorg med svar på lyssnarnas olympiska frågor. Blir det Duplantis eller Åhman/Hellvig som får Bragdguldet? Kan Truls Möregårdh vinna Jerringpriset efter dubbla OS-silver? Var ska Sarah Sjöström placeras på listan över tidernas främsta svenska idrottare? Stanley Cup-mästaren Gustav Forsling tilldelas Guldpucken. Samuel Dahls suveräna språkkurs. 42 synonymer till ”fantastiskt”. Och så öppnas äntligen Kärlekspåsen igen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

VÄRVET presenterar: sommarvikarier*! Den här veckan är det poddaren och föreläsaren Yasmin Nilson (missa inte hennes bok När livet störtdök) som samtalar med (röst)skådespelaren Dan Bratt bland annat om att ha en pin som väcker uppmärksamhet, att få cancer och barn samtidigt, uppväxten med en homosexuell pappa som tar livet av sig och att få gå före i kön på Louvren pga Louise Hoffstens rullstol. Programledare: Yasmin Nilson från podcasten Soluret.Gäst: Dan Bratt.Producent: Ninni Westin.Exekutiv producent: Kristoffer Triumf.*Vid sidan av de vanliga avsnitten, maxat! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet."Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid. Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Arga Snickaren tar sig an Louvren på fem dagar, Fredrik värjer sig för att bli en Siewert Öholm på resan i Paris och katolska präster världen över slutar nu upp för att stötta grävande journalisters jobb med att hitta övergreppen inom buddistmunks-världen.

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.” Jörgen Lind, poet"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

Ibland tänker jag att det är tur att antiken genier inte vet vilken roll vi har tillskrivit dem i efterhand. Bilden ni ser på Facebooksidan är Jean Auguste Dominiques hyllning till Homeros från 1827 som idag hänger på Louvren. En ängel ger honom en gloria, vid hans fötter sitter Iliaden och Odysséen i fysisk form som två kvinnor. Herodotos, Sofokles, Aesop, Alexander den Store, Moliere, Rafael, Mozart och Shakespeare ingår i den skara som kröner Homeros till kung över allt berättande. Ta inte i så att du spricker, Jean Auguste, vill man säga.Men visst. Den västerländska litteraturen börjar med Homeros och i dennes två epos hittar vi mycket av det material som gång efter annan allt sedan dess har idisslats på nytt. Bra grejer är det dessutom.I hundratals år har forskningen om Homeros, den homeriska frågan kallad, försökt komma till botten med vem Homeros var, om Homeros ens fanns och hur dessa otroliga epos kom till. Vi tar er med genom århundradena i denna holmgång. Varmt välkomna!Litteraturlista (bl a):Linnér, Sture, Homeros, [Ny utg.], Norstedt, Stockholm, 1989Homeros, Iliaden, Natur och kultur, Stockholm, 1999Henrikson, Alf, Antikens historier, Bonnier, Stockholm, 1958Hägg, Göran, Världens litteraturhistoria, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2000 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter.Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén.I reprisen av det nymixade avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst.Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter.Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.Bild: Bonaparte vid pont d'Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.Problemet med så kallad museum fatigue, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen Rom, Neapel och Florens utgjuter han sig om sina känslor; Min själ erfar ett slags druckenhet, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. Dantes, Michelangelos och Leonardos hem! Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.Men när han lämnar kyrkan händer något:När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken.Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken Il Sindrome di Stendhal, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis Venus födelse.Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas. Det var vid samma tidpunkt skyltar med rör ej konsten började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.Just det där med osnygghet  kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: finnes det icke en säkrare garanti för lycka // än att ha ett hjärta utformat så.Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.Sonia Hedstrand, konstnär och kritikerLitteraturEva-Lena Bergström: Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.

Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.  Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något mat, pengar, lycka, framgång är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten alstrandet av barn.Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen trots tillgången till epiduralbedövning förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent

Thomasine designar handskar till världskändisar och modehus En svensk handsk-designer med egen butik ett stenkast från Louvren mitt i Paris. Thomasine Barnekow är uppvuxen i Skåne och har efter studier på designskola i Holland etablerat sig som designer och producent av exklusiva handskar och accessoarer till stora modehus som Schiaparelli och Balenciaga samt världsstjärnor som Lady Gaga och Beyonce. Men hon har även en pret-a-porter kollektion som finns tillgänglig i butiken och online-shoppen.  I avsnittet berättar Thomasine om uppväxten hemma på gården och hur hon tidigt ägnade sig åt konsthantverk som blev starten för att söka in till designskola i Holland. I Paris känner hon sig mest som europé och tycker att Sverige inte alls känns långt borta. Men det finns skillnader mellan att vara företagare i Frankrike jämfört med Sverige och Thomasine berättar att det är definitivt en fördel att våga kommunicera på franska med sina motparter för att få till bra affärer. Hon har också hittat till SWEA Professional Paris där hon uppskattar möjligheten att träffa svenska yrkesverksamma kvinnor. Tills sist hinner vi få Thomasines bästa tips på platser hon gärna besöker i den franska huvudstaden. E-shop och hemsida: https://www.thomasinegloves.com/ Thomasine erbjuder alla Sweor 15% rabatt mellan den 8 december fram till julafton med koden: SWEAPARIS2021 Thomasines butik: THOMASINE, 23 Galerie Vero-Dodat, 75001 Paris SWEA Paris: https://paris.swea.org/ Instagram: @thomasinegloves Facebook: https://www.facebook.com/thomasinebarnekow LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/thomasinebarnekow/ Foto: Yujin Lee

Buon giorno! Det är så lyxigt att få se konst på plats igen! Imorse spelade vi in ett avsnitt av ”Samtal pågår” på takterrassen på Uffizierna. Vi berättar lite om hur det är att resa och hur museibesöken går till ”i dessa tider”, samt vad man kan tänka på, när man besöker de stora kulturinstitutionerna i Europa, som Louvren, Prado och Uffizierna. Sei il benvenuto ad ascoltare! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

Regalskeppet Vasa och varför man aldrig kan slappna av. Louvren och insikten att precis allt är möjligt att göra. Direktrapport från Korpo, Nordens svar på Breaking Bad. Den som kan sitt Birka vet allt om åländskt näringsliv. Snart kommer Fredrik Rosenqvists bok om fenomenet Birka line och sedlar travade på lastpallar. Är det faktiskt rimligt att låta bli att vaccinera sig och därmed riskera andra människors liv? Nytt bränsle för alla med framtidsångest. IPCC:s nya klimatrapport och vilka slutsatser man borde dra. Afghanistan, en mörk plats på jorden just nu och hjältarna som med risk för sina egna liv berättar för oss andra vad som händer. De rika blir ännu rikare och de fattigare har inte längre råd med livets nödtorft. Pandemin gör klyftorna större och vi förklarar varför. Rosenqvist tipsar om börsbolagen du vill veta mer om, det handlar om kinesiskt förbud mot spel, vanliga kollapser, Robin Hood och folks behov av egna elgeneratorer. Fem Ville Viking till lekrummet ombord på Viking Grace! Agatha Christie och värdet av en bra berättad historia. Och såklart. Veckans hyllningar som är fler än vanligt!

Porrsidan Pornhub upprör de stora museerna efter att de publicerat porriga parafraser av klassiska konstverk – som kommer till liv i erotiska gestaltningar. Både Louvren i Paris och Ufizierna i Florens har hotat att stämma Pornhub. Hur ska vi förstå den här historien? Har Pornhub gått och skaffat sig högre konstnärliga ambitioner, eller vad är det egentligen som ligger bakom det här tilltaget? Och var går egentligen gränsen mellan konst och pornografi? Det pratar vi om i dagens avsnitt av Aftonbladet Daily. Gäst: Elina Pahnke från Aftonbladets kulturredaktion. Programledare: Liv Elgenklöw.

Varje vecka väljer en av kulturredaktionens medarbetare ett ord i tiden. Den här veckan har Cecilia Blomberg valt ordet hälsa. De har stått där på presskonferenserna vecka ut och vecka in. Svenska Folkhälsomyndigheten med argument om långsiktiga strategier för folkhälsan för att ta sig igenom pandemin. Inte minst den mentala hälsan hos befolkningen har diskuterats. Den diskussionen förs också långt bortom Sveriges gränser. Om det påfrestande i att under veckor, månader, i sträck leva isolerat och utan ett synligt slut i sikte. Det brukar ju ofta talas om sambandet mellan kultur och hälsa. Att kulturkonsumtion på riktigt gör människor friskare, gladare. Covidpandemin har krympt fältet. Teatrar, biografer, konsertlokaler är stängda, precis som de flesta muséer. Det går förstås att genomföra utomhusaktiviteter. Det går att läsa böcker och se på filmer hemma. Men för att få den där extra boosten från konsten då duger inga digitala verktyg. Ett högtravat men ändå vackert sätt att beskriva konsten, museet som en frizon för att främja vår psykiska hälsa. Tack och lov finns en andlig öppning hos de privata gallerierna och några fristående aktörer som exempelvis Waldemarsudde och Bonniers Konsthall. De tar emot besökarna på ett smittsäkert sätt. Med begränsat antal personer samtidigt i lokalerna. Och med ordentliga avstånd och mycket handsprit. För att de vill bidra till att bryta isoleringen och få människor att mentalt må bättre. Ett andligt rum bortom kyrkorna. Flera stora muséer i Europa har också tänkt om. För den mentala hälsans skull. Madridborna kan trösta sig med sina Goyamålningar eller varför inte Hieronymous Bosch så fantastiska Lustarnas Trädgård. Det skulle gett mig energi för flera dagar. Uffizierna i Florens har också öppnat igen även de med ordentliga regler om avstånd, storlek på grupper, temperaturtagning och krav på att bära ansiktsmask. Hergémuseet i Belgien och Villa Vauban i Luxemburg är andra exempel, Vatikanmuseet i Rom öppnade i måndags. I Frankrike däremot ekar det precis som i Sverige tomt i museisalarna. Världens största museum Louvren har till exempel varit stängt sen i november. Dagstidningen Le Monde publicerade häromdagen en debattartikel där nedstängningen ifrågasätts. En artikel undertecknad av namnkunniga personer, läkare, akademiker - och sångerskan Carla Bruni Sarkozy. Och de lyfter just fram människors hälsa som ett av de främsta argumenten. Det är dags att "Tänka utanför boxen" skriver de, för att inte fastna i en ny Ligne Maginot - alltså det gränsförsvar som Frankrike satte upp för att skydda sig mot fiender efter första världskriget. Det som ändå misslyckades i och med tyska invasionen 1940. Sen dess en metafor för hur hårda restriktioner kan skada mer än skydda. I artikeln citeras till sist den franska författaren, kulturministern med mera André Malraux: "le musée est le seul lieu du monde qui échappe à la mort " - alltså museet är den enda plats i världen där man undslipper döden". Ett högtravat men ändå vackert sätt att beskriva konsten, museet som en frizon för att främja vår psykiska hälsa.

Äntligen får vi ta del av kompositören, journalisten och musikälskaren Mikael Strömberg och hans oändliga berättelser om musikhistoria och sina egna tankar om konst och musik. Vi får höra om när han inte invigde nya Louvren och ambient från 1100-talet. Programledare är Anna-Karin Berglund och Viktor Zeidner. För mer info om låtar, segment och diverse klipp, besök www.lamour.se Låtar från avsnittet: alvo noto - Xerrox Kirlian The Hilliard Ensemble - Viderunt omens Peter Sandberg - Deep Юрий Гагарин ‎– Юрий Гагарин В Космосе Frank Zappa - G-Spot Tornado Igor - Gorem Här finner du Spotifyplaylisten med tillgängliga låtar som sänds i programmet, listan fylls på med nya låtar efter varje program: goo.gl/CUnvtY

Louvren är världens största museum. Men hur blev det så? Vi går igenom dess historia från riddarborg till glaspyramid via revolution och råa konststölder.Musik: Sats 1 ur Frédéric Chopins Pianokonsert nr. 2 i f-moll med Neal O'Doan.Bild: "Louvren och Seine från Pont Neuf" av Camille Pissarro / Wikiart See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Avsnitt 94: Lina, Anna och Karin babblar om muséer, det handlar om allt från British Museum till penismuséet i Reykjavik, via bland annat Tekniska muséet, Röhsska, Louvren, V&A, Hirshhorn och Tate Modern. Vill du veta mer eller kommentera det vi har pratat om? Vi finns på facebook, twitter och instagram. Eller så kan du mejla till nyasvarta@gmail.com  Gillar du det vi gör? Skriv gärna en recension på facebook eller i din poddspelare. Du kan också stötta oss via Paypal eller ko-fi. 

Svt:s nya komediserie har kallats allt ifrån charmig och välspelad till pajig och platt fall. P1 Kultur tar tempen på svensk tv-dramatik. I "Sommaren 85" får vi följa tre kvinnor - en mormor, en mamma och en tonårsdotter - i det lilla samhället Braxinge i Västra Götaland, en sommar på 1980-talet. Nostalgifaktorn är hög men recensionerna har varit blandade. I P1 Kultur dryftar kulturredaktionens Roger Wilson och Nina Asarnoj den komiska potentialen i korvkalas och spränglugg. Hur står sig Sommaren 85 i jämförelse med andra nya svenska serier, som Älska mig och Måste gitt? VAD HÄNDER I UNGERN? Sedan två veckor tillbaka är den statliga högskolan för teater och film i Budapest ockuperad av lärare och elever. En ockupation som har väckt stort gensvar världen över, i Sverige har t.ex cheferna på Dramaten, Unga Klara och Göteborgs Stadsteater skrivit under ett upprop mot de nya förhållandena på den ungerska skolan. Samtidigt verkar regeringskritiska media sitta allt trängre. Peter Karlsson, förläggare på Norstedts, berättar om läget i Ungern. LEONARDO DA VINCI PÅ BIO Missade du Louvrens stora jubileumsutställning över Leonardo da Vincis livsverk? Nu erbjuds vi en guidad tur till utställningen i filmen "En natt på Louvren". Men hur fungerar gamla konstverk på bio? Kulturredaktionens Karsten Thurfjell jämför sina Leonardo-upplevelser. MISSLYCKAS PÅ MODET Att misslyckas - eller rättare sagt: att ha misslyckats, men kommit igen - har blivit ett närmast obligatoriskt inslag i framgångsrika människors livshistorier. I dagens OBS-essä återerövrar litteraturvetaren Maja Andreasson misslyckandet från de lyckade med hjälp av Thomas Bernhards och Samuel Becketts författarskap. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I dagens avsnitt går vi långt tillbaka i tiden och berättar om Jan van Eycks målning ”Rolins Madonna” från ca 1430-34. Vad är det för märkligt möte mellan Nicolas Rolin och Jungfru Maria med Jesusbarnet? Hur hamnade konstverket på Louvren och när började man utomlands få ett större intresse för den flamländska konsten från 1400-talet? Hur kunde van Eyck måla så noggrant? Vi ska också prata om målningens alla stora och små symboler som verket kryllar av, men som kan vara svåra för oss att avläsa och tolka nuförtiden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tänk om USA hade lierat sig med Nazityskland? Det händer i Philip Roths roman Konspirationen mot Amerikasom utspelar sig i en alternativ version av 1940-talets USA. Nu har den blivit TV-serie! Det har varit premiär för HBOs nya "The plot against America" och författaren Ola Larsmo medverkar i dagens P1 Kultur för ett samtal om den, men också om andra kontrafaktiska skildringar, det vill säga alternativhistoriska berättelser. Vad hade till exempel hänt om Tyskland gått segrande ur andra världskriget? Eller om Romarriket aldrig gått under? Hör också den kände TV-serieskaparen David Simon - som bland annat ligger bakom den legendariska "The Wire" - och som nu gjort miniserien som bygger på Roths roman. STANNA KVAR HEMMA OCH BESÖK EN UTSTÄLLNING När coronaviruset har tvingat kulturinstitutionerna att stänga och dessutom satt stopp för eventuella weekend- eller påskresor till storstäder med inplanerade museibesök, erbjuder ändå nätet möjligheter till att se berömda konstverk. Häng med på rundtur under ledning av P1 Kulturs Cecilia Blomberg. Länkar längst ner i artikeln MER KARANTÄNKULTUR Och P1 Kultur fortsätter att ge tips och förslag på kulturupplevelser att ägna sig åt från soffan. OBS-ESSÄN: ATT VARA MÄNNISKA ÄR ATT VARA TVETYDIG Ibland kan det kanske kännas som att vi lever i förenklingens tidepok, där bara ett budskap åt gången får plats. I dagens OBS menar författaren Amanda Svensson att det förstås i vissa sammanhang är bra med tydlighet och entydighet, men om vi ska tala om att vad det innebär att vara människa så måste vi våga uttrycka oss tvetydigt. Programledare: Roger Wilson Producenter: Mattias Berg och Maria Götselius - - - LÄNKAR TILL SAJTERNA CECILIA BLOMBERG TALAR OM: https://www.youtube.com/watch?v=EFHPAbHaoqk https://smarthistory.org/ https://www.youtube.com/channel/UCrO6kW3nA2NGZdGPkAy_bQw Filmen Ensam på Louvren som finns i både fransk och engelsk version: https://www.youtube.com/watch?v=z7tX9eeojZY&t=71s Satsningen Youtubers på Louvren t ex: Cyrus Norht om Kvinnan på Louvren från Venus skulpturer till att lyfta fram viktiga kvinnliga konstnärer mindre kända för den större publiken som Élisabeth Vigée Le Brun som gjorde många porträtt av Marie Antoinette som också beskyddade henne. https://www.youtube.com/watch?v=pb_bEPllo04

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I epokens andra avsnitt besöker Trivialiskt-gänget det mörka landet av brott och dtraff! Molly tar tillfället i akt att prata om när Mona Lisa stals från Louvren och Martin tar konceptet straff till nya höjder - en resa genom helvetets nio cirklar! Lyssna och njut!

Julaftonens P1 Kultur Special ägnas konstårets två mest kända jubilarer. Rembrandt van Rijn och Leonardo da Vinci, som båda uppmärksammats med stora utställningar har dragit väldiga publikskaror. Karsten Thurfjell besökte Leonardoutställningen när den öppnade i oktober på Louvren i Paris och Mårten Arndtzén besökte Amsterdam i våras där Rembrandts jubileumsår firades stort. Programledare: Karsten Thurfjell

I förra veckan gick FIA Prize Giving Ceremony av stapeln på Louvren i Paris där topp 3 i förar-VM officiellt tilldelas deras titlar. Men det delades även ut andra priser, bland annat årets rookie och årets personlighet. Vinnarna var alla värdiga, men Janne och Erik frågar sig varför det inte är mer buller och bång runt en tillställning som denna.Och trots att ”off season” i Formel 1 knappt börjat så fanns det en hel del ämnen att avhandla, bland annat: Vilka nyheter vi har att vänta 2020, Andrew Greens oro över bilkoncepten 2021, Lawrence Strolls intresse i Aston Martin, Ferraris egna analys runt varför de förlorade VM och det faktum att alla F1-bilar med årsmodell 2019 numer är mer eller mindre värdelösa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Napoleon Bonaparte är en av de mest framgångsrika härförarna i historien. Men Napoleon blev sina tidiga framgångars fånge – hans fåfänga klarade inte av att förhandla fram fred ur ett underläge. Och i längden kunde hans Grand Armée inte stå emot trycket från Europas förenade stormakter. Den franska revolutionen gjorde det möjligt för den lågadlige ynglingen från Korsika att bli general som 30-åring och två år senare chef för inrikesarmén. Stöd podden Historia Nu –säkra 20 nya avsnitt - skänk från 100 kr till vår Kickstarter-kampanj. https://historia.nu/kickstarterI avsnitt 75 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet och författare till boken Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen.Napoleon var på många sätt briljant med ett stort intresse för vetenskap och matematik. Han förändrade krigsföringen med sina värnpliktsarméer och snabba truppförflyttningar. Han kunde arbeta dygnet runt och förberedde sina fälttåg minutiöst. Till sin hjälp hade han den första värnpliktsarmén som kunde skriva ut hundratusentals män som många var antända av den revolutionära gnistan. Samtidigt förstod Napoleon betydelsen av att höja moralen bland sina män genom tal, belöningar och straff. När Napoleon tog den politiska makten gjorde han med den armé i ryggen som han själv skapat.Napoleons arméer kom att dominera den europeiska kontinenten under 1800-talets första decennium med Storbritannien som den främsta fienden. Under Napoleons regim, först som förste konsul och senare som kejsare, befanns sig Frankrike i ständigt krig mot växlade stormaktskoalitioner. I Revolutionskrigen från år 1792 till freden i Amiens 1802 och under Napoleonkrigen från 1803 till år 1815 stod i princip Frankrike ensamt mot resten av Europas stormakter. Det katastrofala fälttåget i Ryssland år 1812 vände på krigslyckan. Dessutom lärde sig motståndarna av Napoleon. Det mänskliga priset för Napoleons omätliga maktambitioner har uppskattats till 1,7 miljoner sårade och döda bara i Napoleons arméer. Själv slutade han sina dagar förvisad till ön St Helene i Sydatlanten.Bild: Bonaparte vid pont d'Arcole, av Antoine-Jean Gros (ca. 1801), Louvren, Paris.Musik: La Marseillaise, hymne national français interprété par Fédor Chaliapine (1873-1938) entre 1911 et 1914, public domain.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När världens mest besökta museum visar världens mest kände konstnär blir publikintresset därefter, med 200 000 förköpsbiljetter redan sålda. Till 500-årsminnet av Leonardo da Vincis död samlar sig Louvren i Paris till en stor utställning med den undflyende renässansmästaren i närapå helfigur. Karsten Thurfjell gick igenom utställningen som visas till den 24 februari 2020. Lyssna på reportaget via ljudlänken

I år är det 500 år sedan världens kanske mest inflytelserika konstnär Leonardo da Vinci dog P1 Kultur har sett Louvrens stora jubiléumsutställning. Dessutom: möt skådespelarna i Ken Loach nya film och ny bok avhandlas av barn-juryn. Leonardo da Vincis inflytande över den västerländska konsten är svår att överskatta. 500 år efter hans död har konstmuseet Louvren i Paris samlat 162 av hans verk till den största da Vinci-utställningen någonsin. P1 Kulturs Karsten Thurfjell har varit där. På fredag är det dags för den brittiska socialrealismens mästare Ken Loach igen. Då har hans film Sorry we missed you premiär, där brittisk arbetarklass och den nya tidens "gig-ekonomi" står i centrum. P1 Kultur har träffat skådespelarna Debbie Honeywood och Kris Hitchen. I dagens radioessä skriver filosofen Jonna Bornemark om matematikern, filosofen och kosmologen Giordano Brunos magiska renässansfilosofi. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Dessutom följer vi Harry Potter-appspelare och sommartipsar om Våffelhjärtat.

Fyll fängpannan, slipa värjan, tänd lyktan och viska en bön om du tror att det kan rädda din själ! Detta är det andra avsnittet av Syndikatets inspelning av Roi-de-Rats! Våra hjältar (?) anländer till Paris och hoppas på att få till ett möte med den alltid så upptagne Allard Alviérs, vilket inte är det lättaste. Vad är Louvren för ställe egentligen, och vad vill Allard? Är den här brokiga trion verkligen rätt personer för det uppdrag den gode Alviérs har åt dem? Roi-de-Rats och LexOccultum är skrivna och utgivna av Riotminds.  Spelledare: Adam Yngvesson Kazimirs Vinters: Daniel Palm Ghislain Roucoult: Simon Karlsson Gerard Dufort: Eric Herlin

I det här avsnittet har vi med oss Karin Holmström som är konstnär. Karin har älskat att måla sen hon var liten. Som för många av oss så var det bara en hobby till en början. Målet var först att få sig ett bra jobb, då pluggade Karin ekonomi och fick ett riktigt bra jobb på H&M. Karins pappa fick cancer och gick hastigt bort för några år sedan, därefter började hon måla igen och hamnade i flow. Nu idag är hon konstnär på heltid och har verk som har varit på Louvren och på Malou efter tio mm. Som sagt så älskar jag personer som vågar följa sina drömmar och passioner det har Karin gjort och hon är ett bevis på att det aldrig är försent för att besanna dom. Idag pratar vi om Karins resa från Ekonom till konstnär. Hur hon hittade mod till att börja satsa på konstkarriären. Vi pratar om hur Karin inte såg sig själv som kreativ till att idag leva på sin kreativitet, att vi alla människor är kreativa varelser. Vi pratar om vad som behövs för att vara konstnär och att driva eget. Karin berättar om processen när hon målar, vad hon vill förmedla med sin konst och olika välgörenhetsorganisationer hon hjälper. Utan vidare introduktion här är Karin Holmström.     För att gå med i utmaningen #Förändrigdigpåenvecka. Där du har chans att vinna en apple watch gratis. Gå in på www.kimschoultz.com och gå vidare till sign up så kommer jag att mejla ut utmaningarna till er. Utmaningen är mellan 26-30 Mars! Få 1000 kr i rabatt på coachkursen jag har gått www.coachstjarnan.se

Flyktingströmmen från Burma med rohingyer till Bangladesh fortsätter. Hör några vittnesmål om vad det är de flyr från. I 5 månader var det strider i den Filippinska staden Marawi, nu åker vi dit för att se vad som hände. Robert Mugabes efterföljare debatteras nu i Zimbabwe, där en ny maktkamp blossat upp och så har världens största konstmuseum invigts i Abu Dhabi. Medverkande: Alice Petrén - Migrationskorrespondent Margita Boström - Asienkorrepspondent Samuel Larsson - Afrikakorrespondent Naila Saleem - Kulturkorrespondent

Jopa yli puolet markkinoilla kiertävistä taideteoksista on väärennöksiä, joten ongelma on laaja. Tiedeykkösessä selvitetään, miten taideväärennökset paljastuvat nykyisillä taidehistorian, fysiikan ja kemian menetelmillä. Jyväskyläläistutkijoiden poikkitieteellinen projekti keräsi taannoin kansainvälistä huomiota, kun BBC uutisoi, että he olivat todistaneet aidoksi Claude Monet'n maalaukseksi Serlachius-museoiden teoksen. Signeeraus löytyi hyperspektrikameran avulla maalikerrosten alta. Ohjelmassa kuulemme, miksi taideteosten tutkijat analysoivat alkuaineita ja miten he pystyvät näkemään maalikerrosten alle. Samalla paljastuu, miksi Pariisin taidemuseo Louvren alakerrassa on hiukkaskiihdytin. Kuvassa tutkitaan Etelä-Kiinan mereltä löytyneitä keraamisia astioita valomikroskoopin alla. Tutkijat selvittävät yli 300 vuotta vanhojen esineiden alkuperää. Haastateltavina ovat Recenartin toimitusjohtaja, taidehistorioitsija Tiina Koivulahti, kemisti Juhani Huuskonen ja fyysikko Mikko Laitinen. Ohjelmaa toimittaa Mari Heikkilä.

Omvärldspodden - Podden för privata investerare. Idag direkt från ett café vid Louvren. Henrik von Sydow omvärldsstrateg på Carnegie Private Banking intervjuar ekonomiprofessorn Daniel Waldenström om eurozonen. Dagens tre ämnen: I. Macron och reformerna II. Kapitalskatterna i Europa – trendar de uppåt? III. Tyska valet – Avgör eurzonens framtid? Vad är din bild av den franska ekonomin? Kommer Macron få stöd för sina förslag? Finns det en trend i Europa för att faktiskt höja kapitalbeskattningen? Vad triggar beslut om att höja kapitalskatterna? Hur pratar man om det tyska valet i Frankrike? Någon koalition som du tror är extra gynnsam för eurozonen? Förväntningar på Macrons tal på tisdag? http://www.carnegie.se/veckansviktigaste http://www.carnegie.se/private-banking/ Risker Investeringar i finansiella instrument är förknippade med risk och en investering kan både öka och minska i värde eller komma att bli värdelös. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. Ingen del av podcasten skall uppfattas som en uppmaning eller rekommendation att utföra eller disponera över någon typ av investering eller att ingå några andra transaktioner. De uppfattningar som redogjorts för i podcasten återspeglar de medverkandes uppfattning för tillfället och kan således komma att ändras. Informationen i podcasten tar inte hänsyn till någon specifik mottagares särskilda investeringsmål, ekonomiska situation eller behov. Informationen är inte att betrakta som en personlig rekommendation eller ett investeringsråd. Adekvat och professionell rådgivning skall alltid inhämtas innan några investeringsbeslut fattas och varje sådant investeringsbeslut fattas självständigt av kunden och på dennes eget ansvar. Carnegie frånsäger sig allt ansvar för direkt eller indirekt förlust eller skada som grundar sig på användandet av dokumentet.

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell Audrey Munson. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, Manhattan Municipal Building, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln Civic Fame (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som elegant och ovanligt charmerande.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för konstnärsateljéernas drottning den mest perfekta kvinnan i världen och Miss Manhattan. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för konstnärsateljéernas drottning den mest perfekta kvinnan i världen och Miss Manhattan, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken The Curse of Beauty. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning Everything, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen Speglingar som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre. Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.