Podcasts about tripprapporter

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman Motståndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat komplext och lustfyllt är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om städer gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets skicka är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: Ska vi äta lunch punkt punkt punkt. Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

Veckans recensioner: Sopor, Tony Irving igen, att rädda EN person, tripprapporter i Sveriges radio och gurk hacks.

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman Motståndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat komplext och lustfyllt är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om städer gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets skicka är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: Ska vi äta lunch punkt punkt punkt. Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

Idag öppnar vi upp dörren och bjuder på ett avsnitt även till er som inte har följt med in i värmen hos PodMe! Du har väl inte missat att du kan testa PodMe gratis i 14 dagar? Lyskova har fyllt år och har fått känna sig som en prinsessa med överraskningar, blommor och fina presenter. Hon har också vågat börja äta Elvanse som på bara några dagar varit en emotionell berg- och dalbana. Frändfors berättar om sin händelsefulla helg i Köpenhamn och förtäljer allt om dyra middagar, spyor och sin nya danska kille. Och än en gång kommer Juliorna fram till hur utländska killar alltid utklassar de svenska stela männen.

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018. I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman Motståndets estetik, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket. Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag. Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal. Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat komplext och lustfyllt är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" en diktserie om städer gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town: The burners and the starvers. Came green April. Drank their hearts came. Burning and starving her. Eyes pulled up by roots. Lay on the desk. Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi. I slutarbetet med min roman Tripprapporter mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på. Ska vi äta lunch ... Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets skicka är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet. Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: Ska vi äta lunch punkt punkt punkt. Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig. Tone Schunnesson, författare Litteratur Point, Dot, Period The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.

Bibbs ska precis fylla trettionio år. Samtidigt finns det andra som fyller tjugosex eller nitton. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Som hyran. Den fasta punkten har varit Baby, och Bibbs kan inte att förlåta sig själv för att hon missade att han ville göra slut. När han lämnar Bibbs ställs hon dessutom inför ett ultimatum: om hon vill ha kvar lägenheten måste hon betala 100 000 kronor, inom en vecka. Det är pengar hon inte har. För tio år sedan hade hon kunnat skaffa fram dem lätt. Nu tvingas Bibbs fatta extrema beslut där lögnerna till sist blir det enda med uns av sanning. Tone Schunnessons nya roman efter den uppmärksammade Tripprapporter (2016) är en studie i framgång och undergång, beroende och svek, medialitet och osynlighet.

Möt Eileen Myles. Hen hör till samtidens mest hyllade amerikanska poeter. Här i samtal med Tone Schunnesson. Av litterära priser och stipendier Myles tilldelats kan nämnas Shelley-priset från Poetry Society of America, Lambda Book Award, stipendierna Guggenheim Fellowship samt Warhol Foundation / Creative Capital. Eileen Myles är aktuell på svenska med "Chelsea Girls". Tone Schunnesson är författare och poet. Hon debuterade med romanen "Tripprapporter" 2016 som också nominerades till Borås debutanpris samma år. I samarbete med Modernista. Från 9 maj 2019 Jingel: Lucas Brar

[12:07] Frida Lindqvist Frida och Lisen diskuterar favoritgenrer, härliga läsupplevelser och ifall det har kommit extra många dekadenta och explicita romaner på sista tiden. Tips på nya böcker att se fram emot i höst betas också av! Böcker som diskuteras ganska ingående: Ett litet liv av Hanya Yanagihara, En klass för sig av Curtis Sittenfeld, Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, Kärlekens magiska regler av Alice Hoffman, Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld, Satyricon av Gertrud Hellbrand och Konturer av Rachel Cusk. Böcker som nämns lite i förbifarten: Harry Potter av J. K. Rowling, Norra Latin av Sara Elfgren Bergmark, Narnia av C. S. Lewis, Den hemliga historien och Steglitsan av Donna Tartt, Världens vackraste man av Lena Ackebo, Tripprapporter av Tone Schunneson, Himlakroppar av Eleanor Catton, Bonjour tristesse av Françoise Sagan, och Kvinnan på övervåningen av Claire Messud. Tips från höstens utgivning: Alltid fucka upp av Moa Romanova (seriealbum), Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Transit av Rachel Cusk, Arv och miljö av Vigdis Hjorth, och Den brinnande flickan av Claire Messud. Dessutom nämns poddarna: The New York Public Library: The Librarian is in, Stockholms stadsbibliotek: Bibliotekspodden Solen och Biblioteken i Halmstad: Bibliotekspodden.

Är det en fågel? Ett plan? Nej, det är Daddy Issues!

Till David, Nanna och Kodjo kommer Isabelle Ståhl, författare och doktorand i idéhistoria. Hon skriver just nu en avhandling om tripprapporter gjorda av psykiatriker och filosofer under 1920-talets Tyskland och undersöker bland annat vad de har gemensamt med dagens tripprapporter på Flashback

David, Nanna och Kodjo pratar matkulturer, hockey och varför man inte ska äta råa murmeldjur. Till studion kommer också Isabelle Ståhl, författare och doktorand i idéhistoria. Hon skriver just nu en avhandling om tripprapporter gjorda av psykiatriker och filosofer under 1920-talets Tyskland och undersöker bland annat vad de har gemensamt med dagens tripprapporter på Flashback

Vi har det alla naturligt i våra kroppar. Trots det så är ämnet olagligt och narkotikaklassat i Sverige och i många andra länder. Men vad är egentligen DMT? Hur känns det och vad upplever man? I avsnitt åtta av Tripprapporter tar vi reda på det.

Har du hört talas om "the-stoned-ape-theory" ? Om inte, lyssna på veckans avsnitt av Tripprapporter. Vi inleder veckans avsnitt på en strand i Indosesien...

Cyril och Stig träffar författaren och filosofistudenten Tone Schunnesson som förra året skrev den hyllade boken Tripprapporter. De snackar droger, sex, relationer, Stig berättar om en drog som förvandlar en till Zombie, och så pratar de lite skrivande ... det här vill ni inte missa! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tone Schunnesson är författare - fråga henne vad du vill! Hur undviker du skrivkramp? Och hur gick det till när du blev publicerad? Tone Schunnesson som skrivit romanen Tripprapporter har svaren.

Öhman får revidera sin syn på Niceville via läsare som citerat Bad Feminist av Roxane Gay, medan Jihde tänker på knark i litteraturen. Och hur skaffar framtida författare sig ett eget rum - med hjälp av smart drugs eller flytt till obygden? Så gör jag av Bodil Malmsten, Tripprapporter av Tone Schunnesson, Finland hundraårnånting av Alfred Backa. Julklappstips för unga läsare från Mats Strandberg, Maria Turtschaninoff och Helena Dahlgren, samt S&S vårkatalog och Karin och Peppes önskeklappar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en banbrytande bästsäljare som i år, 2016, firar femtio år romanen Valley of the Dolls, av den amerikanska författaren Jacqueline Susann. Dockornas Dal, som den svenska titeln lyder, publicerades 1966 och blev en pangsuccé. Den exploderade som en landmina i ett lugnt landskap, som någon beskrev det som. Men så innehöll den vad många ansåg som sprängstoff om kändisskapets mörka delar narcissism, otrohet, pengar, plastikoperationer, hemlighållna aborter och, inte minst drogberoende. I romanen får man följa tre kvinnor under tjugo års tid den vackra och väluppfostrade modellen Anne, den gatsmarta aktrisen Neely och den sexiga filmstjärnan Jennifer som på olika vis gör karriär i den tuffa underhållningsbranschen i New York och Hollywood. För att hålla sig vakna, för att sova, för att dämpa nojor över utseende och ålder och för att kunna prestera på topp, tar de alla, förr eller senare, till hjälp i form av receptbelagda piller. Dessa kallar de för dolls, dockor.Dockornas dal susade inte bara upp på New York Times bästsäljarlista där den låg i över ett år. Den blev även en kultfilm som i sin tur blev föremål för kitschiga teateruppsättningar, där publiken engagerat deltar genom att hojta repliker som: Sparkle, Neely, Sparkle, då en av huvudpersonerna, vid namn Neely, skakar fram piller ur en burk, som hon sköljer ned med en slurk whisky.Idag har romanen Dockornas Dal sålt i 31 miljoner exemplar. Det är ungefär lika mycket som Borta med vinden och Män som hatar kvinnor. Till årets 50-årsjubileum publicerades ännu en utgåva.Förordet till den har skrivits av Simon Doonan, en modekrönikör som även jobbar med varuhuset Barneys skyltfönster i New York. Han konstaterar att romanen är påfallande samtida och aktuell i tid som är besatt av kändisskap, trots att den är ett halvt sekel gammal.Smällande champagnekorkar, fotoblixtar, bystiga kvinnor som tjänar massor med pengar trots uppenbar brist på talang. Kroppsmedvetna A-listekändisar som gör vad som helst för att bli av med sitt babyfett. Snabba ligg, sköra egon och hemliga lesbiska kärleksmöten. Låter som 2016, eller hur?, som han skriver.I veckans program tittar vi närmare på boken Dockornas Dal och dess författare Jacqueline Susann. Vi tar också en titt på begreppet smart drugs, som skapat rubriker och diskussioner sedan en tid tillbaka. De så kallade smart drug-användarna är högpresterande akademiker, entreprenörer och börsmäklare som med hjälp av droger vill nå högre upp i näringskedjan.Vi berättar även historien om musikern Dory Previn, som under 1960-talet arbetade i Hollywoods filmindustri och var den person som skrev låttexterna till filmversionen av Dockornas Dal. Efter ett psykiskt sammanbrott började hon skriva egna låtar, med texter fulla av personliga berättelser och mörk humor. Under 1970-talet släppte hon sju skivor som hyllas än idag, inte minst tack vare låtarnas texter.Och så pratar vi med författaren Tone Schunnesson som debuterade i höstas med romanen "Tripprapporter", en bok som presenterades som en "kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd" och som tog en nästan enig kritikerkår med storm.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist.

I veckans avsnitt av Under huden får Kakan Hermansson besök av författaren Tone Schunnesson som just nu är aktuell med sin bok "Tripprapporter". Podden presenteras av Elle i samarbete med Acast. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt av Under huden får Kakan Hermansson besök av författaren Tone Schunnesson som just nu är aktuell med sin bok "Tripprapporter". Podden presenteras av Elle i samarbete med Acast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I avsnitt tre av Bakom boken med Daniel Sjölin möter vi författaren Tone Schunnesson vars debutroman Tripprapporter hyllats av läsare och kritiker. Det handlar om jaget, om att debutera, bli refuserad och om att tolkas självbiografiskt. I Håkans dramaturgiskola berättar förläggaren Håkan Bravinger om beats, puls och branthet och Lisa Lindberg läser en dikt av Lena Sjöberg hämtad från diktsamlingen Under ett rabarberblad (2016). Om Trippraporter: "Jag är hel. Jag är en perfekt maskin, Gud har rört vid mig och sett mig i min olycka och sagt åt mig att leva som jag gör för att jag är hans perfekta dotter. Jag rör mig genom livet med min ensamhet och min övergivenhet och jag är stolt och stor, oövervinnlig, inget i livet kan bli fel för jag är perfekt. Jag är så vacker, jag är så vacker. Jag är ensam. Jag är ful, jag är så vidrig." Hon lever hela tiden på gränsen, utnyttjar andra och låter sig utnyttjas. Ständigt på jakt efter att komma undan folk hon är skyldig pengar försöker hon värja sig mot minnenas sentimentalitet genom att inte sluta dricka. Men ibland nyktrar hon till och tänker att det ändå finns någon som kan rädda henne. Kanske någon av dem hon trots allt älskar eller har älskat? Går det att bli räddad om man själv inte vet om man vill det? Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter är en kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd.

Vi återvänder till Arthur Conan Doyles klassiker "Baskervilles hund" och tittar på djupet på en filosoferande hund. Men pratar också en knarkfylld debutroman. Håkan Nesser har skrivit en bok om sin hund Norton - "Nortons filosofiska betraktelser", som den heter. Och vi undrar hur Håkan vet hur Norton tänker - och hur det känns att vara tvingad att "ta bort" sin hund, och hur det känns att skaffa en ny hund efter det. Vi återvänder och omläser också "Baskervilles Hund" av Arthur Conan Doyle tillsammans med Claire Wikholm, och enas om att det kan vara den hund det är mest synd om i hela världen. Bruce Springsteen, som förvisso mest har skrivit om plågade hundar (hund som blir slagen i "Born in the U.S.A", hund på ett ben i "The Wrestler", och en överkörd hund i "Reason to Believe"), har skrivit sina memoarer - och vi har kikat närmre på den. Och så Sveriges tuffaste debut, som Tone Schunnesson står för, pratar vi om också - tillsammans med Tone. "Tripprapporter" som boken heter, är enligt Tone själv endast 17% självupplevd. Programledare är Marie Lundström - tillbaks från lunginflammationen.