Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling

I dagens evangelietext (Matt 7:1-8) talar Jesus om att fördömandet är som en bjälke i den dömandes öga jämfört med de synder ens nästa begår, vilka är som flisor. Den som dömer en annan dömer sig själv. Den som lärt sig inte döma har förvärvat vaksamhet, ödmjukhet och förtröstan på Gud. Låt oss inte vara hycklare, som i kärlekens förklädnad och självbedrägeri försöker ta ut flisan ur vår nästas öga samtidigt som vi har en bjälke av fördömande och misantropi i vårt eget öga.

Helgonen är beviset på Guds frälsningsekonomi. Helgonen är också en påminnelse för oss om vår kallelse, och att det kristna livet levs i de heligas gemenskap.

Idag på pingstdagen predikar fader Mikael om den Helige Ande. Den är en gudomlig gåva som, enligt helige Nikolas Kabasilas, blir given till de troende i fullt mått vid dopet. Hur ska man som kristen då leva för att den Helige Ande ska skina fram ur ens hjärta? Från den asketiska traditionen kan vi hämta tre ledord för sund andlighet: 1.) omvändelse, 2.) ödmjukhet, och 3.) ett liv i Kyrkan. Vill du leva som ett värdigt Helige Andes tempel? Eftersträva då dessa tre.

Jesus ber till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (ur Joh 17:1-13). Idag firar vi både Kristi himmelsfärds efterfest och de heliga fäderna vid Första ekumeniska konciliet (Nicea år 325). Han som är sann Gud och sann människa, enligt de ortodoxa bekännelse, fullbordade Adams kallelse i fullkomlig lydnad till Gud. Han tar den mänskliga naturen genom döden och för den till livet, till gemenskap med Gud på hans tron i himmelens allra heligaste. Vårt gensvar till denna kärleksgåva bör vara att vandra i Kristi spår. Vart leder vägen? Till korset. VArt leder korset? Till det gudomliga Livet.

Kristus är uppstånden! ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.” Vilka underbara ord ur dagens evangelieläsning (Joh 10:27-38), och vilket underbart Herrens löfte. Så länge vi lyssnar till Herdens röst förblir vi hos honom. Men hur lyssnar man till den rösten i vår distraherade tid? Om detta predikar fader Mikael idag.

Patriarkens vikarie arkimandrit Antonios predikar (på engelska) om den samaritiska kvinnan (Joh 4:5-42). Predikan handlar om hur Gud kallar alla folk till sin Kyrka och leder och bevarar Kyrkan i alla tider.

Människan ligger i hopplöshet i sin andliga sjukdom, utan någon som kan hjälpa henne. Den lame mannen (Joh 5:1-15) är en sinnebild för människans hopplösa sökande efter hjälp där ingen hjälp finns att få. Men en är den som hjälper: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han tränger sig inte på, utan frågar, "vill du bli frisk?" Vem skulle svara nej på en sådan fråga? Än idag finns möjlighet att svara "Ja" på Frälsarens erbjudande.

I dagens evangelium (Joh 3:22-33) får Johannes Döparen och Förelöparen predika för oss vari den andliga träningens grund består. Tvärtom vår tids fokus på självförhärligande pekar Johannes på Kristus och säger: "Han måste bli större och jag mindre". Paradoxalt nog innebar det inte att Johannes försvann, utan förhärligades. Samma sak gäller oss!

Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är en festdag som präglas av glädje och bävan. Jesus rider in i Jerusalem och hälsas som konung, men den tron han frivilligt rider till är korset. Ändå är den seger han vinner genom korset tyngre än alla andra konungars segrar.

Kyrkans heliga tradition bjuder många vackra exempel på hur omvändelse bringar skönhet i människors liv. När syndare omvänder sig blir de sanna människor. Kanske är helige Maria av Egypten ett av de främsta exemplen på sådan omvändelse? Fader Mikael predikar om omvändelsens skönhet.

Fjärde söndagen i fastan är uppkallad efter den helige asketiske vägledaren och munken Johannes Klimakos ("Stegen"). Han talar om den andliga träningens syfte: nämligen att genom andlig övning låta själen bli regent över kroppen. När själen är kroppens styrman för den hela personen - kropp och själ - till evigheten och gemenskapen med Gud. Om detta predika fader Mikael denna gång.

Tredje lördagen i fastan hör vi om när Levi (Matteus) kallas av Jesus (Mark 2:14-17). Denne tullindrivare ställer till en stor festmåltid av tacksamhet till Frälsaren, och han bjuder in "tullindrivare och syndare". Detta förargar de skriftlärda bland fariséerna. Fader Mikael predikar om måltidens roll i historien och Kyrkan, och om hur vi bör förbereda oss som goda gäster.

Andra söndagen i fastan firar vi helige Gregorios Palamas och hans gärning för att, i samarbete med Gud, bevara den sanna tron i Guds Kyrka. Denna söndag är således som en slags andra "ortodoxins seger." Palamas gav nämligen teologiskt uttryck åt det faktum att möjligheten till verklig gemenskap mellan Gud och hans skapelse är möjlig genom de gudomliga oskapade energierna. Fader Mikael förklarar vilket hopp detta innebär i en hopplös och nihilistisk värld i denna predikan.

Idag, på ortodoxins seger, firar vi ikonernas återinförande i kyrkan efterstridigheterna på 700- och 800-talen. Fader Mikael gör ett studium över bruket av ordet "ikon" i Bibeln, och vad det lär oss teologiskt.

Predikan lördagen i veckan före fastan, över Matteusevangeliet 6:1-13. Om Hur Herrens bön, Fader vår, kan bli ett glödande kol som tänder själen till brand för Gud.

Söndagens text handlar om yttersta domen (Matt 25:31-46). Nästan varje söndag under året hör vi om Guds barmhärtighet. IDag här vi om Guds dom. Texten är så skrämmande att en del tar sin tillflykt till villolära för att handskas med den. Det behöver vi ortodoxa inte göra, för även denna text och detta tema handlar om Guds barmhärtighet. Således kan vi fatta mod även inför yttersta domen!

Predikan på den förlorade sonens söndag (Luk 15:11-32): om människans jakt i främmande land, avlägset Gud, efter förgängliga ting som inte kan mätta hennes själv. Om hur till och med en halvdan omvändelse väcker Guds omsorg. Om faran i självrättfärdighet. Och om Guds gränslösa barmhärtighet.

På publikanens (tullindrivarens) och fariséns söndag inleds Triodion (Luk 18:10-14). Fyra söndagar undervisar oss om grundläggande viktiga teman för Stora fastan: ödmjukhet, omvändelse, barmhärtighet och försoning. Idag är temat ödmjukhet, och tullindrivaren lär oss att den som är ödmjuk också uppvisar mod. Vederbörande är nämligen modig att se nyktert på sig själv, och inse sitt behov av Guds barmhärtighet.

På den kananeiska kvinnans söndag lär vi oss att be uthålligt och med ödmjukhet. Vi kan också lära oss den allomfattande bönen "Herre, förbarma dig!" som kan följa med oss i hela vår vardag, och som hjälper oss möta allt som når oss med själsro och tillit till Gud.

I Lukas 12:8-12 säger Jesus bland annat: "den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse." Dessa ord har skapat oro hos många. I denna predikan förklarar fader Mikael hur vi kristna ska förstå Herrens undervisning, och att vi som samarbetar med Gud till vår frälsning inte behöver vara rädda.

Av tio spetälska som ber Herren Jesus om att bli botade kommer bara en tillbaka, prisar Gud och faller ner inför Jesus i tacksamhet. Vad lär det oss? Predikan utifrån Lukas 17:12-19.

Idag firar vi Kristi födelse som människa. Han föddes på en verklig geografisk plats, nämligen i den lilla obetydliga staden Betlehem i Juda land. Redan det är ett under och en nåd. Men han föds också i vår mitt varje gång vi firar liturgin, då fatet på vilket Lammet vilar är det liturgiska Betlehem. Slutligen bereder vi plats åt honom att födas i vårt hjärtas Betlehem när vi tar emot honom i eukaristin. Allt detta ger trefaldig anledning till att utropa: Kristus föds! Lovsjung honom!

"En man skulle ha en fest och bjöd många gäster", (Luk 14:16-24). Det är Gud som bjuder till fest, flottare än nobelfesten, och det sker varje söndag i liturgin. Genom Jesu nåd bjuds vi till den himmelska festen när Herren möter oss i Eukaristin. Men måtte vi inte prioritera bort inbjudan på grund av jordiska omsorger, eller förminska vår kärlek till honom som gjort allt för oss!

Vad är det med fariséernas och de skriftlärdas ständigt återkommande bråk med Jesus om sabbaten egentligen? För att förstå det måste vi förstå vad sabbaten är, vad Gud önskar med den, vad den förebådar, och hur den kom att förvanskas av de judiska ledarna. Med utgångspunkt i Jesu botande av kvinnan med en sjukdomsande (Luk 13:10-17) predikar fader Mikael om Kyrkans, det sanna Israels, förståelse av sabbaten.

Fader Mikael predikar över liknelsen om den rike dåren (Luk 12:16-21). Han var en man utan vare sig tacksamhet till Gud eller barmhärtighet med sina medmänniskor. Han älskade bara sig själv. Fröet till egoistisk kärlek finns i varje människa, och vi kan lära oss känna igen det och på så vis motverka den lasten. Genom vaksamhet över hjärtat kan vi lära oss älska Gud och vår nästa.

I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) lär vi oss mycket: vad vi ska göra för att få evigt liv, vilken som är vår kärleks källa, och vem som är den ende människoälskande.

I Sverige har vi just firat Allahelgonadagen, och därför passar det bra att vi läser om hur Jesus handskas med döden i dagens evangelietext (Luk 8:41-56). Den människa som är begränsad till denna världens sekulära syn på tillvaron skrattar Jesus - och oss - i ansiktet när han påstår att "flickan bara sover". Men med Jesus har vi ett hopp som når långt förbi allt vad denna världen kan erbjuda för hoppfull chimär. Vårt hopp i Kristus för oss bortom graven till gemenskapen med Gud, och sant liv i evighet. Tycker du om att lyssna till dessa predikningar? Betygsätt gärna kanalen på den podd-tjänst i vilken du lyssnar.

Kristi makt över demonerna i den besatte mannen (Luk 8:26-39) är också en berättelse om hur Guds Son blev människa för att befria oss människor från allt demoniskt inflytande. Han har vunnit segern, och likt den besatte kan vi bli friska och fria: vi kan åter bli "vid våra sinnen" och iklädda nya kläder (v. 35). Den nya klädnaden är Kristi renhet och rättfärdighet, ja, Kristus själv (Gal 3:27). Må vi leva aktivt i detta nya liv, och inte genom att försumma liturgin och bönen försätta oss själva i gyttja och hopplöshet. Må vi lämna livet bland gravarna och leva i Kristi ljus.

Fader Mikael predikar över änkan i Nain och hennes döda son (Luk 7:11-16). Texten har flera lager, men de uppenbarar alla Guds barmhärtighet. Enligt kyrkofäderna är den döde ynglingen likt vårt samvete som är dött i förmågan att leva efter Guds vilja, och vår själ är en som en förtvivlad änka som hopplöst söker efter hjälp och tröst men finner ingen.  Inte förrän Gud kommer till mötes, drabbas av medlidande, och uppväcker samvetet till att åter vilja styra själen mot Gud.

Fader Andreas Blom predikade om Jesu ord om att älska sina fiender (Luk 6:31-36). Dessa tre ord, "älska dina fiender", utgör den radikala kärnan i den kristna etiken. Vem som helst kan egentligen uppfylla den gyllene regeln, men vem förmår älska sina fiender? Endast den som låter Kristi kärlek flöda genom sig själv och ut till sin nästa, obehindrad av egos stolthet och högmod. Fader Andreas är kyrkoherde i Archangel Gabriel Orthodox Church, Ashland, Oregon (OCA). Han är född och uppvuxen på Öland.

Fader Mikael ger handfasta konkreta tips, utifrån Kyrkans asketiska tradition, på hur du som kristen kan bära ditt kors och följa Herren Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1).

”Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen” säger Jesus i dagens evangelietext (Joh 3:13-17). Vilken annan religion eller trossystem kan mäta sig med den självutgivande kärleken? För en muslim förblir deras gud alltid helt skild från den troende. Inte ens i deras himmel når de gemenskap med sin gud. Inom andra religioner måste man häva sig själv upp till sin gud för egen maskin, och den gud man då möter är som bäst likgiltig inför människan. Men vår Gud, den Gud som Kyrkan vittnar om, älskade världen så högt "att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Måtte vi gensvara på den kärleken med tillbedjan i ande och sanning!

Den rike ynglingen i dagens evangelietext går sorgsen från Herren Jesus efter att ha hört orden: Sälj allt du äger och följ mig (Matt 19:16-26). En annan yngling sålde verkligen allt och gick ut i öknen för att följa Herren. Det var den helige Antonios den store. Genuin kristendom kostar. Sann tro innebär offer och självuppoffring. Men inte en dyster hopplös sådan, utan en som möts upp av Guds nåd och kraft så fort man vandrar den vägen.

Fader Mikael predikar utifrån aposteln Paulus ord i 1 Kor 4:9-10, om att vi kristna är ett skådespel för världen, och dårar för Kristus. Vad innebär det egentligen? Hur är vi ett skådespel för världen och dårar för Kristus? Varför? Därför att världen har glömt bort Gud och anser allt gudomligt liv vara främmande och konstigt. Den kristna tron är dårskap för världen, men Kristus är övervunnit världen. Må vi därför leva som hans ljus i vår samtid: som dårar för Kristi skull!

Visst är helgonen förebilder för oss! Men när man begrundar jungfru Marias storhet framgår det med all önskvärd tydlighet att hon är så mycket mer än bara förebild för oss. Hon står som port mellan Gud och människan, och genom sin renhet, överlåtelse och sitt "ja" till det gudomliga budskapet gör hon inkarnationen - och därmed frälsningen - möjlig. Idag, på Guds Moders avsomnandes högtid, har vi anledning att begrunda hennes storhet!

Fader Mikael predikar om människans kallelse, med anledning av den härlighet Kristus uppenbarar på förklaringsberget (Matt 17:1-9).

Fader Mikael predikar om hur vi kristna, barn och vuxna, kan hjälpa våra vänner och människor i vår omgivning att få tillbaka sina andliga sinnen. Vi kan hjälpa dem att se Kristus och lovsjunga honom. På så vid blir vi Guds medarbetare! Dagens evangelium: Matt 9:27-35.

Idag på söndagen för alla heliga hör vi om kostnaden för att följa Jesus. "Den som förnekar mig...", "Den som inte tar sitt kors och följer mig..." osv. Det kristna livet är svårt, det är ett martyrium, "rött" eller "vitt". Jesus har gjort allt för oss: inkarnationen, korset, graven, uppståndelsen, himmelsfärden och sändandet av Anden. Frågan är: vill vi ta emot det? Vill vi realisera det i våra liv? Och har vi beräknat kostnaden?

På pingstdagen firar vi att Gud tar sin boning i oss genom att Anden fördelades över apostlarna. Genom deras efterträdare biskoparna och den heliga myrrasmörjelsen tar Anden också sin boning i oss troende. Den Helige Ande ger Kyrkan och varje kristen liv. Om Anden kan tyckas svår att greppa, så kommer Andens gestalt träda fram tydligare i den mångfald i enhet som utgör skaran av de heliga inför Guds tron vid tidens slut. Må vi samarbeta med Gud för att vara en del av den skaran!

Johanne 17:1-13 är inte så lätt att förstå. Fader Mikael förklarar hur Gud bevisar sin kärlek till oss människor utifrån kyrkoårets högtider. Vid Kristi himmelsfärd tar Kristus vår mänskliga natur till Faderns högra sida, till full gemenskap med Gud. Hur kan vi bli delaktiga i denna överflödande kärlekshandling? Genom att själva älska Gud och vår nästa.

Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.

Den lame mannen i söndagens evangelietext (Joh 5:1-15) lär oss om ett världsligt och sekulärt perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv som uppehåller sig vid det jordiska, och inte förmår lyfta blicken till den andliga verklighet som Kristus uppenbarar. I detta gör han sällskap med flera andra i evangelierna: Nikodemus, den samariska kvinnan, folkhopen i Johannesevangeliet kapitel 6. Men när Jesus talar och befaller, då förmår vi lyfta blicken och se tillvaron med hans blick. Då kan vi se bortom sekulära perspektiv och jordiska omsorger, och bli sant upplysta. Ännu idag hör vi Kristi röst ljuda i Kyrkans heliga tradition, och som ortodoxa kristna är vårt andliga liv avhängigt av om vi förmår lyssna till Herrens röst i hans Kyrka.

Josef från Arimatea och de myrrabärande kvinnorna (Mark 15:43-16:8) är exempel på människor som kommit i olika timmar. Josef kom i den elfte, de myrrabärande kvinnorna arbetade från första timmen. Båda får sin lön av Herren i samband med uppståndelsen.

På Palmsöndagen (Joh 12:1-18) hör vi om hur Maria smörjer Jesu fötter, Judas förargas över vad han anser vara "slöseri", och de hebreiska barnen hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem på en åsna. Dessa tre teman ger oss något att begrunda även idag: att tillbe Gud förbehållslöst, att inte tappa modet när högt uppsatta ledare sviker Gud, och att hälsa Jesus med barnasinne i djup ontologisk bemärkelse.

Med utgångspunkt i heliga Maria av Egyptens liv och omvändelse predikar fader Mikael om den mänskliga sexualitetens rätta plats och bruk.

På korsärandets söndag hör vi Jesus säga: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig" (Mark 8:34-38). Korset vi har att bära är frivilligt. Det är tungt. Det är vår frälsning.

Första söndagen i fastan kallas för ortodoxins seger, och vi firar den sedan 800-talet, då Kyrkan slutligen besegrade den teologi som var fientlig till ikoner. Men vad är en ikon? Eller, rättare sagt, vem är en ikon? Denna predikan undervisar om att ikoner är långt mycket mer än vackra bilder. De är ikoner av ikoner av honom som är Ikonen.

Söndagen dagen före stora fastan inleds kallas för Förlåtelsens söndag. I evangelieläsningen (Matt 6:14-21) hör vi Herren Jesu ord: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." Men vem kan förlåta på det viset? Så ofta vill vi istället ta rätten i egna händer. Dock förblir förlåtelsen grundläggande för sant kristet liv. Detta är denna söndags radikala budskap: Förlåtelsen är lika fundamental som svår, och den är Guds rikes eskatologiska frö.

Evangelietexten denna söndag talar om Människosonens återkomst i härlighet (Matt 25:31-46). Då ska alla människor uppstå från de döda, och Kristus ska hålla dom. Detta är omvittnat i Gamla testamentet, och är en lika fast lära i Kyrkan som den om Guds barmhärtighet. Men, som man säger, inte ens Gud kan frälsa den som inte omvänder sig till honom. Denna predikan handlar om domen, om varför och till vilket öde människan skapades, och om vad som karaktäriserar de rättfärdiga och de orättfärdiga.

Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.

Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.