Podcasts about failcon

Episode Summary:In today's episode, we're joined by the inspiring Caroline Cummings, CEO of RAIN Catalysts. Tracing a career that's woven through startups, bustling corporate halls, and now to the passionate realm of nonprofits, Caroline brings a unique lens to the entrepreneurial journey. But what truly sets this conversation apart is our deep dive into "work-life integration" - a concept Caroline passionately advocates for. Beyond just that, RAIN Catalysts is on a commendable mission: leveling the entrepreneurial playing field by building Entrepreneurial Ecosystems in rural areas. By bringing the tools, resources, and education often reserved for startup hubs to these often overlooked communities, they're fueling dreams and ambitions miles away from the metropolitan hustle. Tune in to discover how Caroline and RAIN Catalysts are changing the entrepreneurial narrative, one rural community at a time.Links to Things Mentioned in this Episode:website: https://www.raincatalysts.org/IG: @raincatalystsfb: https://www.facebook.com/raincatalysts.orgYoutube: https://www.youtube.com/channel/UCLgZKwZuVNzJUEtcfIOBuhgIEDC Program: https://www.iedconline.org/FailCon: https://thefailcon.com/Portland Seed Fund: https://portlandseedfund.com/The Danger of a Single Story: https://www.ted.com/talks/chimamanda_ngozi_adichie_the_danger_of_a_single_storyErnesto Sarali Ted Talk: https://www.ted.com/talks/ernesto_sirolli_want_to_help_someone_shut_up_and_listen?language=enWe Should All be Feminists: https://www.youtube.com/watch?v=hg3umXU_qWcCheck out the Camano Voice Link Tree ( https://linktr.ee/camanovoice )

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-16.Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar.Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat.Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk.Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar.Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv.Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. “Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom”.Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som “alltigenom nazistisk” och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker.En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen ”Worstward ho”, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna.Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte.Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra.I en berömd passage i ”Worstward ho” står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar.Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i ”Worstward ho” vidare:Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good.Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

What are the different types of failure? Which can (and can’t) we come back from? And what does it take to turn failure into a comeback story?The second episode of “4B with Margit” explores failure and comebacks with Suneel Gupta, once a poster child for failure, featured in the New York Times and on the keynote stage of FailCon, whose new book Backable is a study in turning failure into success. Also joining the conversation is Eugene Soltes, Harvard Business School professor and author of Why They Do It: Inside the Mind of the White-Collar Criminal; Ash Spiegelberg, a partner at the Brunswick Group specializing corporate reputation and crisis management; and Carlye Adler, the Silicon Valley ghostwriter who helped Suneel with Backable.“4B with Margit” is a Clubhouse show for raw and unfiltered advice from comms and marketing experts who have seen it all, as well as insider stories from the builders and pioneers who were in the trenches. Think “Scandal” meets “Halt and Catch Fire.” Catch it live Wednesdays 4-5 PST.  

Plötsligt älskar lyckade människor att berätta om sina misslyckanden. Får fiaskon ens ses som något annat än en lärdom? undrar skribenten och litteraturvetaren Maja Andreasson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att vara framgångsrik duger inte längre. Nej, för att verkligen göra succé i vår samtid måste man först ha misslyckats. På den digitala föreläsningsplattformen Ted Talks håller professorer och näringslivstoppar kvartslånga föreläsningar om modet att misslyckas, och på den årliga konferensen FailCon går det att lyssna till entreprenörer som glatt delar med sig av sina nederlag. FailCon har sitt ursprung i teknologins högsäte San Fransisco men har sedan starten 2009 turnerat runt i världen. På talarlistan genom åren märks bland andra Chris DeWolfe, grundaren av den en gång i tiden så populära plattformen MySpace. Numera är MySpace förbisprunget av Facebook och andra sociala nätverk och ämnet för DeWolfes anförande handlar om just detta, att falla från en höjd, för att sedan resa sig och dra lärdomar. Men det är inte bara inom teknologins värld som motgångar är på modet. I Time Magazine uppmuntrar Diane Tavenner, vd för den amerikanska skolkoncernen Summit Public Schools, föräldrar att låta sina barn misslyckas. I artikeln tar hon sin egen son som exempel. Till en början var det svårt att se på när trettonåringen skulle lära sig att laga mat. Diane och hennes man lade sig ständigt i och snart var det de som stod där och hackade löken. Men genom att visa tålamod, och acceptera en och annan vidbränd maträtt, lärde sig sonen till sist att laga mat. Vurmen för misslyckanden är med andra ord helt beroende av att det inuti misslyckandet finns ett frö till förbättring. Diane Tavenners son lär sig att laga mat, och Chris DeWolfe går vidare i karriären, grundar nya, globala succéer. Inte heller i föreläsningarna på Ted Talks är det någon som sätter sig ner och tjurar. De påminner helt enkelt om pepp-talk. Men det finns motvikter till denna hurtiga syn på misslyckandets potential. Som en kontrast till alla framgångssagor i Sommar i P1, lanserade den journalistiska plattformen Kontext sin egen Missommar-serie, där olika personer berättar om sina upprepade besvikelser och krossade drömmar. Själv tycker jag att det är befriande att vända mig den österrikiske författaren Thomas Bernhard. Hos honom är nederlaget ständigt närvarande och ingen av hans romanfigurer reser sig på slutet. De koketterar inte med sina motgångar, utan ältar dem, fastnar i dem. Somliga så intensivt att de till slut går under. I romanen Undergångaren skildras vänskapen mellan tre pianovirtuoser som träffas på en kurs i början av femtiotalet. En av deltagarna är, den i verkligheten existerande pianisten, Glenn Gould. De andra två är den dekadenta Wertheimer och berättaren själv. Efter att ha hört Glenn Gould spela Bachs Goldbergvariationer inser både Wertheimer och berättaren att de aldrig kommer att kunna komma i närheten av detta musikaliska geni. Trots att de bägge hör till landets bästa pianister, och själva skulle kunna leva på sitt musicerande, blir mötet med Glenn Gould spiken i kistan för deras karriärer. Varken berättaren eller Wertheimer står ut med tanken på att vara näst bäst, att komma tvåa. Sämst går det för Wertheimer, som 28 år efter att ha hört Glenn Gould bestämmer sig för att ta sitt eget liv. Bernhards romanfigurer blickar sällan framåt. De blickar bakåt, funderar över varför det blev som det blev, men utan kravet på att ta lärdom av sina misstag. Att vara den näst bästa pianovirtuosen är väl förvisso inget fiasko direkt. Men Wertheimers oförmåga att hämta sig från nederlaget, nuddar vid något som är mer förbjudet än misslyckandet som sådant; nämligen lusten att ge upp. Och då syftar jag inte bara på något så definitivt som ett självmord, utan på den där lågt puttrande pessimismen, som maler på i bakhuvudet, förintar varje hopp. Lika bra att lägga ner. Lika bra att sluta spela piano, sluta skriva på den där romanen, sluta försöka få den där åtråvärda tjänsten, eller ens ett jobb, vilket som helst, eftersom man ändå aldrig får komma på intervju. Och så vidare. De flesta av oss har väl någon gång burit på liknande tankar, eller åtminstone lyssnat till en vän, som badat i sitt elände. Likt vetenskapsmannen i Bernhards roman Ja, som efter några månader av social isolering och skrivkramp, beger sig hem till vännen Moritz bara för att få vräka ur sig. Jag pratade och pratade och misshandlade Moritz på det mest nedriga vis genom att jag oavbrutet pratade ihjäl honom. Bernhards ältande persongalleri behöver inte ses som en samling isolerade pessimister, utan kan också förstås i relation till hans kritik av hemlandet. Staden Salzburg med sin förrädiska skönhet beskrivs i hans självbiografier som alltigenom nazistisk och Bernhard skulle aldrig förlåta den nationalsocialistiska terror som han utsattes för som ung. I sitt testamente förbjöd han alla uppsättningar av sina pjäser i Österrike, liksom utgivningen av opublicerade arbeten. Så även om galghumorn glimmar till då och då är kritiken mot hemlandet alltid allvarligt menad. Den misantropiska filosofi som utmärker hans litteratur, är inte bara en jargong eller en pose, utan springer ur barndomens mörker. En liknande pessimistisk livshållning finns hos den irländske Nobelpristagaren Samuel Beckett. Men där Bernhards prosa kännetecknas av ändlösa, repetitiva meningar, är Becketts mer asketisk. Som i den dunkla novellen Worstward ho, där de korthuggna meningarna också hugger av meningen på ett djupare plan. Vad handlar den om? Vem handlar den om? Ja, hur ska man veta. Kroppar introduceras för att sedan försvinna. Misslyckandet blev en poetik för Beckett. I en berömd intervju distanserar han sig från den äldre författarkollegan James Joyce genom att definiera Joyces arbete som omnipotent, och sitt eget som impotent. Det impotenta, det kraftlösa, är med andra ord inte en språngbräda för att en dag kunna åstadkomma det fulländande konstverket. För något sådant finns inte. Men att utgöra en anti-tes till den hurtiga sortens misslyckanden är kanske ändå inte så lätt. Både Bernhard och Beckett skulle mycket väl kunna fungera som självhjälpslitteratur. För den som är lat, ledsen, eller tvivlar på om framtiden är särskilt ljus, kan dessa författare bli till trogna bundsförvanter. För andra kan mörkret i deras texter få världen att lysa lite klarare än den annars brukar göra. I en berömd passage i Worstward ho står det: Fail Again. Fail better. Formuleringen återfinns idag på muggar och T-shirts och för den bästsäljande självhjälpsboksförfattaren Tim Ferris fungerar citatet som ett motto. Att misslyckas igen och att misslyckas lite bättre, passar bra in i bilden av det kreativa geniet, som inte ger sig, utan kastar sig ut på nytt. På sätt och vis kan också Beckett ses som sinnebilden för just detta. I början av sin karriär blev han refuserad men räknas idag till en av efterkrigstidens främsta författare. Det verkar med andra ord som att det inte går att komma undan misslyckandets leende självhjälpsapostlar. Det enda sättet är nog att återigen dyka ner i litteraturen och påminnas om att den egentligen inte låter sig ryckas ur sitt sammanhang. Och inte ens den bredast leende, före detta misslyckade näringslivstoppen, kan göra ett slagord av den slutliga spya som kommer om man följer passagen i Worstward ho vidare: Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good. Maja Andréasson, skribent och litteraturvetare

Charles Pepin est un philosophe qui a écrit plusieurs ouvrages dont dernièrement "les vertus de l'échec" et "la confiance en soi, une philosophie". Rencontré par l'intermédiaire d'Estelle du podcast Reelles, je trouvais intéressant de m'arrêter un moment sur cette notion de confiance de soi qui est une injonction très forte dans notre société alors que dans le même temps cette dernière, par une automatisation de tout, nous enlève la capacité à la développer. Avec Charles Pepin nous parlons de l'échec, de la manière de le prendre et d'en faire quelque chose. Est-ce que l'échec peut nous aider à nous rendre heureux? Et si oui pourquoi et comment? L'échec n'est pas très populaire en France malgré les différentes conférences type Failcon qui ont pu avoir lieu dans l'hexagone. Ce sujet est connexe à celui de la confiance en soi évidemment, voire intiment lié et avec Charles Pepin nous sautons de l'un à l'autre naturellement. On y aborde le fameux complexe de l'imposteur que vous avez tous plus ou moins ressenti mais aussi le rôle de l'audace, l'impact négatif des réseaux sociaux, voire la débilité de ce qui s'y passe. J'ai aussi demandé à l'homme Charles Pepin son rapport à l'échec et pourquoi il avait particulièrement choisi ce thème. Bref, un épisode très riche comme je les aime et qui j'espère vous permettra de réfléchir, de générer des conversations, d'aller un peu plus loin. Bonne écoute et n'hésitez pas à mettre une note sur Apple Podcast si vous avez un iPhone ou à me remonter vos commentaires.

Two leaders of organizations with billions in real estate assets sat down recently and talked about how they solve problems, grow their businesses and the future of construction. What you'll learn in this construction podcast episode: Why Lisa Picard, CEO of EQ Office, isn't interested in sending out any more RFP's. What does business travel at the speed of, and how does that affect you? What the developers of billions of dollars of commercial real estate assets are looking for from their contractors in the future. Brilliant ideas you can use to solve your problems and be more innovative. What is a "hackathon" and how can you use it? What does it mean to "red team" an issue? Why you may want to have a FailCon event in your company. Three big announcements ProCore rolled out at GroundBreak2019. Resources mentioned in this construction podcast episode: Secrets of Successful Contractors: The Free Video Series Schedule Your Free Business Breakthrough Strategy Session with Todd Dawalt Visit the Construction Leading Edge site - www.constructionleadingedge.com      

Charles Pepin est un philosophe qui a écrit plusieurs ouvrages dont dernièrement "les vertus de l'échec" et "la confiance en soi, une philosophie".Rencontré par l'intermédiaire d'Estelle du podcast Reelles, je trouvais intéressant de m'arrêter un moment sur cette notion de confiance de soi qui est une injonction très forte dans notre société alors que dans le même temps cette dernière, par une automatisation de tout, nous enlève la capacité à la développer.Avec Charles Pepin nous parlons de l'échec, de la manière de le prendre et d'en faire quelque chose.Est-ce que l'échec peut nous aider à nous rendre heureux? Et si oui pourquoi et comment?L'échec n'est pas très populaire en France malgré les différentes conférences type Failcon qui ont pu avoir lieu dans l'hexagone.Ce sujet est connexe à celui de la confiance en soi évidemment, voire intiment lié et avec Charles Pepin nous sautons de l'un à l'autre naturellement.On y aborde le fameux complexe de l'imposteur que vous avez tous plus ou moins ressenti mais aussi le rôle de l'audace, l'impact négatif des réseaux sociaux, voire la débilité de ce qui s'y passe.J'ai aussi demandé à l'homme Charles Pepin son rapport à l'échec et pourquoi il avait particulièrement choisi ce thème.Bref, un épisode très riche comme je les aime et qui j'espère vous permettra de réfléchir, de générer des conversations, d'aller un peu plus loin.Bonne écoute et n'hésitez pas à mettre une note sur Apple Podcast si vous avez un iPhone ou à me remonter vos commentaires. Voir Acast.com/privacy pour les informations sur la vie privée et l'opt-out.

話したネタ ペアプロにおけるビギナーとベテランの組み合わせ3パターンについて ビギナーとビギナーの組み合わせで効果はあまり期待できない（チームビルディングでは意味がある） ベテランとベテランは、一番効果を発揮するペアである 意思決定をライブでできる重要性 設計上の妥協点をその場で合意できる ビギナーとベテランで、ビギナーはナビゲーターをするのか？ コードを書いてるところを見てもらうのは大事なプラクティス ベテランもプレッシャーを持ってコードを書ける 見られているだけでコードの質は高まる リアルタイムでないコードレビューがあるだけで、コードの質は高まる コードレビューのインフラに投資する 流しのペアプロ業をする中で、ドメイン知識がない状態でペアプロへ参加して価値をだせるか？ 一番の学びは教えることから発生する 相手から、相手自身の学びを引き出す チームの暗黙知を、暗黙知のまま伝える、強化していく テストを書く場合に、RDBやKVSなどをどこまでモック/スタブするのか？ ノートPCにインストールできるものは本物を使い、入らないものはモック/スタブを使う プライベート関数はテストするのか？ 技術的には、プライベート関数のテストはパブリック関数からテストできる プライベートの実装に基づいたテストは脆い、現状追認のテストになりがち フロントエンドのテストはどこまで書けばいいのか？ 書くけど、書きすぎない 画面の構造が変わっても、影響にされにくいものをテストする ビジュアルリグレッションテスト 魑魅魍魎のUIの世界 テストのカバレッジ、どの程度まで書けばいいのか？ ユニットテストを含めて、グレーボックス・ブラックボックスの観点から書くのが望ましい カバレッジは何らかの管理の道具にすると、うまく回らない 不具合は思い違いから発生する カバレッジ100%は誤った安心感を与えがち カバレッジツールは自分達の見落とし・過信を見つけるために使う カバレッジを絶対値ではなく傾きでみる CIではテストの成功/失敗だけではなく、カバレッジやコードの複雑度を取る バグ収束曲線は、現代の開発ではFitしないことのが多い 品質指標の形骸化 外注が多く、内製が少ない組織で、ソフトウェアエンジニアをどうやって育てていけば良いのか？ 内製にシフトするなら、技術者のhiringも必須 小さく始めて、大きく育てて勝つパターンを積み上げる 段階的に内製開発にシフトしていく 社内の特区、信頼貯金を使って展開していく 内製を全然していない会社が、内製にシフトするためには4-5年かかる 新人を育てるためにはどうしたらいいか？ 配属ガチャ 技術力の高いエンジニア新人を孤立させない 事業部内に閉じた情報流通 全社Slackがないのはよくあるサイロ化 技術者の横のつながりを維持する、リアルタイムコミュニケーションのチャネルを作る 内製を始めるモードになったエンプラ企業はイメージ付けが必要 技術者が社名を背負ってアウトプット 大企業Hack 意思決定層にこれからのソフトウェア開発に認識を改めてもらう 組織やチームにノウハウをどうためて、育てていくのか？力を貯めるいいやり方？ 再現可能にするのが大事 前提が違う、変動する中でソフトウェア企業としての強さを保つ 公開し検索可能にすることが大事 URL重要 心理的安全性の重要性 価値観から行動原則、品質基準を考えていく 経験していない場面にチェックリストは効かない 誤っていたこと、失敗は良いチャレンジとして評価されるように 社内でアンチパターンを共有できる組織は強い 社内FailCon

Meu convidado de hoje é o Rafael Chanin da Singularities Capital e da Failcon Site do Rafael: http://www.singularities.com.br/ | http://brazil.thefailcon.com/ Contatos: rafael.chanin@gmail.com Sites Recomendado: Steve Blank, Neil Patel, Eric Ries Livro Recomendado: Adapte-se – por... O post Empreendedor a todo Vapor – 0195 – Rafael Chanin da Singularities Capital e da Failcon apareceu primeiro em Empreendedor a todo Vapor.

This is the third talk in my series with Daniel Jordi. Our topic is failure, what it means and how we learn from it.If you like what you hear in this podcast let me know!You can email me here and check out my website for more info: PERRYGLADSTONE.COM
Links referenced in this episode:https://jordico.com

Cass Phillipps, global producer of FailCon, joins guest host Mary McKenna to discuss FailCon, a conference for technology entrepreneurs, investors, developers, and designers to study their own and others' failures and prepare for success. FailCon is produced in more than a dozen cities on six continents. The next conference is in San Francisco on October 24, 2014. FailCon was started in San Francisco in 2009 as a response to events repeatedly highlighting only success, while providing no guidance or safe spaces for failure. Cass Phillips joins Smart Companies Radio as part of a lineup of entrepreneurs and experts celebrating Women's Small Business Month in October.   Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

This episode Cass Phillipps joins Brian, Faisal and Mike on the show. Cass was the creator of FailCon. FailCon is a conference for startup founders to study their own and others' failures and prepare for success. FailCon is produced in over a dozen cities on 6 continents around the globe by people just like you. Cass started her career in the performing arts where she brings many of her learnings to the technology industry. She now works as a game designer at Pocket Gems on their newest title, Episode – Choose Your Story. We discuss perspectives on startup failure, performing arts and finding your life's calling.

  Chad Adam and Benjamin Walle/Hop in Top Amber Saunders/FailCon Atlanta Amber C. Saunders, Esq. is the owner of the Saunders Law Group, a boutique law firm based in Atlanta, that focuses on protecting the things people create and services they provide. Amber is the lead producer of FailCon Atlanta, a unique entrepreneur conference, that urges entrepreneurs, […] The post Chad Adam and Benjamin Walle with Hop in Top, Amber Saunders with FailCon Atlanta and Robyn Cobb with St. Baldricks appeared first on Business RadioX ®.