Podcasts about han kangs

Da kvinden, Yeong-hye bliver vegetar, går hendes familie amok. Manden synes, at hun er sindssyg, mens forældrene slår hende og forsøger sig med blodig tvangsfodring. Det hele foregår i den sydkoreanske forfatter, Han Kangs gennembrudsroman, 'Vegetaren'. Programmet handler denne gang om årets modtager af Nobelprisen i litteratur. Hvem er Han Kang - og hvorfor skriver hun om kød, Korea og mærkelige kvinder? Gæst er litteraturanmelder og journalist, Kim Skotte. Vært: Nanna Mogensen.

Man trivs med den sällsamma ensamhet som det innebär, att försvinna ur de levandes sällskap. Rebecka Kärde reflekterar över Han Kang, Jorge Luis Borges och de utdöda språkens lockelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den argentinska författaren Jorge Luis Borges visste redan tidigt i livet att han skulle bli blind. Det låg i släkten: såväl hans far som hans farmor hade gradvis förlorat synförmågan, och Borges själv var bara lite över tjugo när barndomens kraftiga närsynthet utvecklades till grå starr. Från och med 56 års ålder räknades han som helt blind på ena ögat och delvis på det andra. I dikten ”On his blindness”, publicerad ett år innan Borges död 1986 och nedtecknad av hustrun María Kodama, beskriver han det i Lasse Söderbergs översättning så här: ”Vid årens ände är allt jag kan se / en envis suddig dimma runtomkring / som reducerar tingen till ett ting / berövat form och färg. Som en idé.”Den där dimman var för Borges inte bara ett hinder. Utöver Kodama var han omgiven av vänner och adepter som gärna ställde upp som sekreterare, högläsare och hjälpredor. Dessutom hände det att blindheten knuffade in honom på vägar som annars kanske förblivit obeträdda. I en föreläsning från 1977 påstår han att det var tack vare den som han lärde sig det utdöda språket fornengelska, även kallat anglosaxiska.Borges, som var professor i just engelska och hade brittiskt påbrå, beskriver hur förlusten av ”den synliga världen” skapat ett behov av att ”återfå en annan – mina avlägsna förfäders värld”. En morgon slog han sig därför ner med en grupp studenter och började stava sig igenom lärobokens exempeltexter. Gradvis tonade ett främmande landskap fram, helt bestående av klanger, där ”vartenda ord stack ut som om det hade ristats in”.Alla som har lärt sig ett nytt språk, med hjälp av synen eller ej, känner förmodligen igen den här beskrivningen. Till en början verkar orden så konturskarpa att de nästan är självlysande. Det är, som Borges säger, som att komma till en ny värld. Man anar att det finns en logik, att det hela fungerar – men hur, det kommer det ta lång tid att begripa.Borges talar om processen som en ”erövring”. Själv tänker jag snarare tvärtom. Att lära sig ett språk är att själv erövras. För att de främmande ljuden ska börja hänvisa till världen krävs att den egna varseblivningen förändras. Det är inte språkets gränser som ritas om, utan mina egna.Men hur är det att, som Borges gör, lära sig ett dött språk? Det går ju inte att resa till en plats där fornengelska talas, frånsett möjligen några enstaka seminarierum. Vokabulären är anpassad efter ett annat och avlägset samhälle. Dessutom är det vanligt att äldre språk är mindre regelbundna än moderna sådana, eftersom de inte har standardiserats av en statsapparat i syfte att en hel befolkning ska kunna förstå varandra – under större delen av den mänskliga historien räckte det ju för de flesta att kommunicera med grannarna i hembyn.I den sydkoreanska författaren och Nobelpristagaren Han Kangs roman som på engelska fått titeln ”Greek Lessons”, ”Lektioner i grekiska”, är det just de här svårigheterna med döda språk som är poängen. Den ena av de båda namnlösa protagonisterna är en medelålders kvinna som just har blivit stum. Enligt hennes terapeut har det att göra med att hon på kort tid har förlorat både sin mamma och vårdnaden om sin åttaårige son. Kvinnan själv betvivlar orsakssambandet, men tänker att ett dött språk kanske kan lossa bojorna. Ett språk med ett annat skriftsystem än koreanskans hangul, och som garanterat kommer utan taltvång.Alltså bestämmer hon sig för att studera grekiska. Där möter hon protagonist nummer två. Han, hennes lärare, flyttade som 15-åring med familjen från Sydkorea till Tyskland. Det var för sent för att han skulle kunna lära sig tyska felfritt. Däremot överträffade han de inhemska skoleleverna i just antik grekiska (ett språk som än idag lärs ut i hundratals tyska skolor). Eftersom grammatiken kunde pysslas med i evigheter, och det ju ändå inte fanns någon att prata med, blev grekiskan för den nyanlände som ett ”tryggt, tyst rum”.När ”Greek Lessons” utspelar sig är mannen omkring 40. Han har återvänt till Sydkorea då han, precis som Borges, är på väg att bli blind, och hellre förlorar synen på en plats där han kan använda sitt modersmål. Än så länge går vardagen hjälpligt så länge han bär sina tjocka, gröntonade glasögon. Men den där envisa suddiga dimman är bara några år bort.Min egen väg till grekiskan var desto mer banal. Jag hade just tagit studenten, ville läsa filosofi och tänkte att det var bäst att börja med Platon. För att förstå honom, resonerade jag, måste man kunna något om det språk han skrev på, så steg ett var att hoppa på en kvällskurs i attisk grekiska. Givetvis ledde varken den eller senare studier till att jag ”förstod” Platon (en ambition som kanske bara verkar realistisk för en tonåring). Jag kan inte heller påstå att jag blev särskilt bra på grekiska. Men att jag ändå har hängt mig fast vid språket har nog att göra med det där tysta rummet. Självklart kan man peka på andra förklaringar, som det makalösa i att långsamt ta sig igenom en tragedi på originalspråk. Fast jag undrar om inte de flesta som ägnar sig åt döda språk också gör det av mer personliga anledningar. Man trivs i den särskilda ensamhet som det innebär att försvinna ur de levandes sällskap. Till en plats där man slipper tala, bara lyssnar, och sällan kan vara säker på vad exakt det är man hör.”De blindas värld är inte alls den natt som folk föreställer sig”, skriver Borges. Tvärtom, hävdar han, är den – åtminstone för honom – full av färger, även om bara vissa går att uppfatta: själv kan han exempelvis inte se rött. Också i döda språk förblir vissa färger hemliga. När den atenska komediförfattaren Alexis i ett fragment räknar upp fyra olika sorters dryckeskärl måste skillnaden för publiken ha varit lika självklar som den mellan en champagneflöjt och en kåsa. Man visste precis hur, var och när de respektive bägarna användes. För mig kvarstår bara orden, självlysande: kymbion, phiale, tragelafos, kylix…Så är det ofta med grekiskan. Förr eller senare anar man en rödhet som inte går att se. Dit kommer antagligen också berättarna i Han Kangs roman. Fast exakt hur det går för dem med grekiskan får vi aldrig veta. Mot slutet av boken tar den anade och ömsesidiga passionen över, varpå prosan skalas ner till knappa diktrader. Därmed försvinner även studierna i bakgrunden.Lite onödigt, kan jag tycka. För likheten mellan att lära sig ett dött språk och att lära känna en levande människa är ju uppenbara. I båda fallen inser man snart att den totala sammanflätningen undgår en. Samtidigt är det förbluffande hur nära man faktiskt kan komma, och hur mycket man kan förstå. Till och med den utpräglade bokmänniskan Borges medger hur storslagna sådana möten kan vara. Som det står i slutraderna av ”On his blindness”: ”Det enda jag begär / är att få se ett ansikte.”Rebecka Kärdekritiker och översättare

Den koreanske forfatter Han Kangs spritnye Nobelpris har fået os til at vende blikket mod øst. For hvad skal man læse, hvis ens nysgerrighed er blevet vakt af den sydkoreanske sejrsgang? Vi bliver guidet rundt i landets litterære landskab og besøger både feministiske stemmer og historiske traumer. I Aarhus er Føtex GO, Danmarks første dagligvarebutik helt uden betjening, netop åbnet. Den menneskelige kontakt er erstattet med kameraer, der opfanger, hvad du putter i kurven og om du betaler. Det daglige spontane møde i supermarkedet er måske snart fortid, og det kan påvirke den menneskelige erkendelse, som netop dannes i mødet med andre. Værter: Tony Scott & Chris Pedersen.

Sydkoreanska Han Kang får Nobelpriset i litteratur 2024. Tillsammans med Kristoffer Leandoer och Agnes Lidbeck läser vi hennes roman Vegetarianen. Programledare är Johar Bendjelloul. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han Kangs mest omtalade och lästa roman Vegetarianen gavs ut 2007 och kom på svenska 2016. Den handlar om en kvinna som en dag bestämmer sig för att sluta äta kött, till omgivningens stora förfäran. Boken är uppdelad i tre akter, med tre olika berättarröster, som gestaltar en personlig tragedi.Författarna Agnes Lidbeck och Kristoffer Leandoer, även tidigare extern ledamot i Nobelkommittén, har läst om romanen på ett dygn för att vara med i den här expressbokcirkeln.Vem är Han Kang? Hur skriver hon? Och vilken är egentligen innebörden av Vegetarianen?Han Kang är den första koreanska författaren som tilldelas Nobelpriset. På svenska finns fyra av hennes böcker översatta, förutom Vegetarianen, även Levande och döda (2014, översatt 2016) Den vita boken (2016, översatt 2019) och Jag tar inte farväl (2021, översatt 2024).”Vegetarianen” har översatts till svenska (från engelska) av Eva Johansson.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Johar BendjelloulProducent: Andreas MagnellLjuddesign: Märta Myrstener

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer tar avstamp i Han Kangs Vegetarian i sin reflektion över vad det är som stör med att inte äta djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-02-05.”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden.”Så inleds romanen ”Vegetarianen” av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre.Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser.Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb – och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. ”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar.Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket.Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter.Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare.Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas?I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet.Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt.Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan.Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse.Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer.I sin bok ”Veganerna” från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker.Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om ”politisk renlevnadsfanatism” och ”ett hat mot människan”. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att ”antikrist är djurrättsaktivist”.Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass.Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen.Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor.Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa.Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt!Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt.Så när mamman i Han Kangs roman ”Vegetarianen” ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band.Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok ”Äta djur” skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras.Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare.Malin Krutmeijer, kulturjournalist LitteraturHan Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017.Magnus Linton: Veganerna – en bok om dom som stör, Atlas, 2000.Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Den nobelpristippade sydkoreanska författaren Han Kang kommer snart till Sverige. Lundströms Bokradio lägger sig i framkant och bokcirklar om hennes nya roman Jag tar inte farväl. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag tar inte farväl är Han Kangs (född 1970) fjärde roman på svenska. Tidigare böcker är Levande och döda som kom 2016, Vegetarianen från 2017 och Den vita boken från 2019. Boken börjar med en dröm. Huvudpersonen Gyeongha befinner sig i ett snörikt landskap vid en sluttande bergssida täckt med tusentals svarta trästockar planterade i marken. Alla är lite böjda eller vridna, som om det var tusentals män, kvinnor och utmärglade barn som stod och kurade i snöfallet. Så inleds en suggestiv och poetisk berättelse som tar huvudpersonen till ön Jeju och tillbaka i tiden till koreahalvöns mörka historia. En massaker ägde rum på Jeju åren 1948-1949. Invånare och vänstersympatisörer gjorde uppror mot den kommande uppdelningen av Syd- och Nordkorea, protester som slogs ner av den koreanska armén och ledde till massakrer på civila. Omkring 30 000 människor massakrerades, ungefär 10 procent av befolkningen på ön, däribland många barn. Våra gäster är Agri Ismaïl som nyligen debuterade med romanen Hyper och skriver i Expressen, och Aase Berg, poet, författare och kritiker, hennes senaste bok heter Aases död.– Hon berör ofta väldigt mörka ämnen, som jag som läsare inte känner till. Det är ett kallt och distanserat våld men man känner alltid vikten av den koreanska historien, säger Agri Ismaïl i Lundströms Bokradio. – Jag tycker hon kan skriva så magiskt utan att bli flummig. Hon är gåtfull men med en otrolig nyanseringsförmåga och precision. Hon kan till och med skriva om drömmar utan att det blir tråkigt, säger Aase Berg.Jag tar inte farväl är översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Andreas Magnell (producent)

Vi firar att oktober är slut, kollar vem som vann tävlingen flest sedda föreställningar sen förra avsnittet, och gör en blixtsnabb recension av Jaha Koos gästspel på Dramaten med "The history of Korean Western theatre" sist i programmet -- i en lite stökig krogmiljö (så ursäkta ljudet sista 10 min). Dessutom har Cecilia varit i Berlin (nu igen) och Loretto har varit i Göteborg och Umeå och kollat opera. Lista över verk vi avhandlar i detta avsnitt: Askungen på Folkoperan, regi Nora Nilsson Konstabs Ingmar Bergmans Så som i en spegel på Dramaten Vegetarianen på Dramaten, efter Han Kangs roman, manus Lucas Svensson regi Beata Gårdeler Titta Hamlet på Orionteatern, efter, Barbro Lindgrens och Anna Höglunds pekbok, regi Lars Rudolfsson Dansen på Galeasen, av Ivan Vyrypaev, regi Olof Hanson Filmen Fritt fall, Anatomy of a fall / Anatomie d'une chute regi Justine Triet (med underbara Sandra Hüller!) Tidens larm på Folkoperan, regi Tobias Theorell, med Johan Ulveson som Sjostakovitj Spirit World rising på Konträr, idé och regi Linda Forsell Bühnenbeschimpfung (Liebe ich es nicht mehr oder Liebe ich es zu sehr?)  av Sivan Ben Yishai, regi Sebastian Nübling, Gorki Theater, Berlin High av och med She She Pop, HAU — Hebbel am Ufer, Berlin Heavy as the Heart av och med Josefine Ankarberg, Moment teater Canasta med Hin Håle av Martina Montelius på Teater Brunnsgatan fyra Perserna och Trojanskorna av Aischylos resp Euripides, båda regi Karl Dunér, Dramaten Mytomania av Paula af Malmborg Ward, libretto Kerstin Perski, regi Clara Svärd The Death of Klinghofer av John Adams, libretto Alice Goodman, regi Verena Stoiber, Norrlandsoperan Melancholia efter Lars von Trier , musik Mikael Karlsson, libretto Royce Vavrek, regi Sláva Daubnerová. på Kungliga Operan Gustav Vasa av Joakim Sten, regi Dennis Sandin, Kompani Ad Hoc Pappas födelsedag av Alejandro Leiva Wenger regi Frida Röhl, Dramaten Le Corsaire av Koreografi: José Martínez, efter Marius Petipa, Kungliga baletten The History of Korean Western theater av och med Jaha Koo Medverkande i avsnittet: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (prod & klipp)

Marta Norheim anmelder Han Kangs nye roman, Hvit, i Åpen bok. Programleder: Cille Biermann. Også i studio: Knut Hoem og Leif Ekle.

I dette program dykker vi ned i den sydkoreanske forfatter Han Kangs forvandlingshistorie ’Vegetaren’ og to arabiske science fiction romaner, der kan læses som en del af en ny dystopisk samtidslitteratur, som Det Arabiske Forår har banet vejen for. Alle tre romaner har volden i centrum - både den skjulte vold der kan gemme sig i et samfunds normer og kultur, og den helt konkrete, fysiske vold der vokser ud af magtmisbrug, undertrykkelse og korruption. Gæster: Jane Rud, Julianne Wammen og Mikkel Boris. I redaktionen: Astrid Rifbjerg, Nana Kofoed Nielsen og Josefine Maria Hansen. Produktion: Josefine Maria Hansen. Musik: Sanne Dalgaard Møller. Engelsk speak: Mads Østergaard.

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer reflekterar över vad det är som stör så med att inte äta djur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Så inleds romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre. Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser. Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb  och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar. Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket. Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter. Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet. Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt. Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan. Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse. Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer. I sin bok Veganerna från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker. Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om politisk renlevnadsfanatism och ett hat mot människan. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att antikrist är djurrättsaktivist. Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen. Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor. Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa. Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Så när mamman i Han Kangs roman Vegetarianen ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band. Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok Äta djur skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras. Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare. Malin Krutmeijer, kulturjournalist   Litteratur Han Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017. Magnus Linton: Veganerna en bok om dom som stör, Atlas, 2000. Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

I det andra och avslutande avsnittet i temat om att äta eller ätas ger sig Andrea och Martin och gästen Anna Remmets i kast med berättelserna om den som äter – eller som inte gör det. Med utgångspunkt i Han Kangs roman Vegetarianen tar de sikte på intagande, slukande och frosseri, men också på avhållsamhet, fasta och asketism. Vilken är egentligen den bästa vägen till förvandling?

Snart er det ferie og masser af romaner har gennem tiden handlet om at holde ferie. Fra Herman Bang til Ida Holmegaard, fra Virginia Woolf til Alex Garland. Hvad kan selve den litteratur, som handler direkte om ferie fortælle os om de særlige stunder hvor arbejdslivet helt toner ud? Det giver litteraturredaktionens praktikant Sebastian F. Wittrock et bud på. Ferie kunne også godt være fantasy. Og i denne udgave af Bogfolk retter vi en særlig opmærksomhed mod kvindelige sci-fi- og fantasyforfattere. Anne-Marie Vedsø Olesen gæster programmet. Hun mener fantasy og science fiction er oplagte litterære genrer, hvis man ønsker oprør og ligeværdighed.En kandidat til strandtasken kunne være ’The Vegetarian’ af Koreanske Han Kang, som fik Man Booker International prize 2016. Oversættelsen af Han Kangs roman blev foretaget af Deborah Smiths som seks år tidligere ikke kunne et ord koreansk. Hvad er det det egentlig, der afgør, om en forfatter bliver oversat? Endelig ser vi på Terry Eagletons nye bog Culture, den har Rune Lykkeberg med begejstring læst. Vi har inviteret Lykkeberg ned i Bogkælderen, og det er måske for sidste gang. Vores højtelskede vikar forlader nemlig Bogfolk til fordel for et andet medie i St. Kongensgade. Gæster: Anne-Marie Vedsø Olesen, Kim Skotte, Rune Lykkeberg, Lars Ringhorf og Sebastian F. Wittrock Redaktion: Jes Stein Pedersen og Hanne Budtz-Jørgensen