Podcasts about hartmut rosas

Det tjugonde avsnittet av Skogarna ägnar vi åt det formlösa. Är det överhuvud taget möjligt att fånga det formlösa i en form?Vi rör oss genom litterära operationer, poetiker och skrivpraktiker ner till Batailles låga materialism, Kobo Abes sanddyner, Hartmut Rosas resonanser och skymtar Clarice Lispector som fiskar efter det som finns mellan orden. Vi talar om shapeshifters och blod i John Carpenters ”The Thing” och Wisława Szymborskas fenomenala dikt om lök.Tillsammans med Néa Sedell, doktorand i estetik, gör vi ett försök att ta kontroll över kaoset eller åtminstone sätta ord på det som fortsätter att rinna mellan fingrarna.

I denne uges Radio Information analyserer Rune Lykkeberg debatten mellem Trump og Harris, vi tegner et portræt af Pernille Rosenkrantz-Theil, og hører hvorfor den tyske sociolog Hartmut Rosa mener, at heavy metal gør det muligt at overvinde adskillelsen af krop og ånd   »Kamala Harris demonstrerede sin styrke i slagsmålet med Trump tirsdag – og udstillede sin svaghed ved ikke selv at stå for noget stort og progressivt, som kan frigøre USA fra den gamle verdens kampe« Sådan skriver Rune Lykkeberg i en leder efter den første – og måske sidste – debat mellem præsidentkandidaterne Kamala Harris og Donald Trump. Han er i studiet til en snak om alt det, der blev sagt – og det, der ikke blev. »Konsensus efter debatten er, at Harris vandt,« konkluderer han. » Spørgsmålet er, hvad en sejr i bokseringen gør for hende.« Og bokset blev der. Det var 90 minutter med angreb på angreb. For det ser ud til at blive ekstremt tæt, og partierne angriber hinanden med alt, hvad de har. Med god grund: Erfaringen viser nemlig, at negative kampagner virker, fortæller Villads Andersen, der har undersøgt hvad videnskaben siger om effekten af smædekampagner.    Pernille Rosenkrantz-Theil blev officielt Socialdemokraternes kandidat til overborgmesterposten i hovedstaden. Hun er i sit politiske liv gået fra at være revolutionær marxist til kompromissøgende socialdemokrat, der vil forandre tingene indefra. Er det sådan en kandidat, københavnerne drømmer om? Sebastian Abrahamsen tegner et portræt af politikeren, der skal vende partiets nedtur i hovedstaden.  Og så får vi besøg af kulturredaktør Anita Brask Rasmussen, der har læst den tyske sociolog Hartmut Rosas bog Når monstre brøler og engle synger – Heavy metal og resonans. Den forklarer i et forståeligt sprog, hvad det er, vi søger i kunsten – og hvorfor Anita selv blev et bedre menneske i mødet med heavy metal-bandet Tool på Dyrskuepladsen i Roskilde i 2006.

Kære lytter Årshjulet er igen drejet et hak, og vi er landet ved Høst.  I denne episode giver jeg en lille update på det hele, hvor jeg taler om livsvalg, stilhed og langsomhed. Jeg taler om kreativitet, lysten til at skabe, men også om den indre perfektionist, der kan gøre, at jeg aldrig får et ben til jorden. Om at turde lave fejl og ændre mening, og så dykker jeg også ned i noget af det, jeg har fordybet mig i i løbet af sommeren under overskriften 'en genfortælling af det kvindelige'. Du finder min kommende kvindecirkel her: https://mettehyldgaard.dk/produkt/begge-cirkler-efteraar/ Du finder mig på Instagram her: https://www.instagram.com/mette_hyldgaard_skovmose/ Du finder min Patreonplatform her: https://www.patreon.com/Cykluspodcast   Jeg nævner i episoden: - "Store danske kunstnere: Anne Marie Carl Nielsen" på Dr1 - "Himmeldronningen, der forsvandt", Bendt Fabricius - Kvindernes religionshistorie med Sisse Kromann: https://www.instagram.com/kvindernesreligionshistorie/ - Hartmut Rosas teori om accelerationssamfundet   Kontakt: kontakt@mettehyldgaard.dk God lyttelyst Kærlig hilsen Mette 

Hur trovärdig är Harry Potter-serien egentligen? Och saknar HBL vision för kultursidorna? Vi rådfrågar Haushofer, Sontag, Rosa och Jackson och skålar för Vintersolståndet. Läslista: Marlen Haushofers "Vi dödar Stella", Susan Sontags essä "Against Interpretation", Shirley Jacksons novell "The Lottery", Filmen "Shirley" i regi av Josephine Decker och 
Hartmut Rosas "Det vi inte kan råda över". Tack till Linn för grafik och Ville för mix. Samtal med vänner är en podcast om litteraturen och livet. Med Kaneli Johansson och Hanna Ylöstalo.

Kort smakprov, för att höra avsnittet bli prenumerant på https://underproduktion.se/stormensutveckling   Ola fortsätter på förra veckans prat om subkulturernas eventuella död och drar in tyske sociologen Hartmut Rosas teori om social acceleration. Gör senmodernitetens ”rasande stillestånd” att vi allt mer inte har subkulturer och generationskonflikter på det viset vi hade förr i tiden? Liv har…

För att höra hela avsnittet, bli prenumerant på https://underproduktion.se/stormensutveckling Ola Söderholm har läst E M Forsters 112 år gamla science fiction-novell som förutspådde ett samhälle där allt ägde rum via Zoom och sociala medier. Är roten till samtidens dystopiska drag att vi, med sociologen Hartmut Rosas ord, allt oftare möter världen som om vi redan…

Hvis du er bange for at træffe de forkerte valg i livet, så tilbyder sociologiens rockstjerne, Hartmut Rosa, et nyt og næsten frigørende perspektiv på tilværelsen: Mennesker længes efter resonans, og dette kun kan opstå i mødet med det halvkontrollerbare. Vi bør derfor droppe illusionen om total kontrol og i stedet give plads til hinanden, verden omkring os og dens tilfældigheder, som vi må reagere på kreativt og spontant. Det vil være en verden, der  blomstrer i både bogstavelig og overført betydning. Alternativet er en stum verden.Dette er andet og sidste afsnit om Hartmut Rosas bog "Det ukontrollerbare". Første afsnit udkom d. 16 september.

Tilhører du kategorien af kontrolfreaks, der vil have styr på alt, så er Hartmut Rosas nye bog ”Det ukontrollerbare” lige, hvad du har brug for. I denne uge taler vi om, hvordan vi gør verden, vores krop og vores medmennesker til aggressionspunkter. Hør også om, hvordan vi mister evnen til at lytte og lade os kalde på, hvorved vi går glip af oplevelsen af resonans. Og resonans er ifølge Rosa det, vi i virkeligheden alle sammen ønsker os.

Kommer ni ihåg tidsfördrivet? Något man ägnade sig åt när tiden gick för långsamt. Nuförtiden tycks folk snarare lida av tidsbrist och tidshunger. Ylva Herholz reflekterar över vad det gör med oss. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man saknar kon först när hon är borta, som bekant. Så är det med tidsfördrivet, för min del. Själva ordet, och allt vad det rymde. Nu när det liksom inte längre har någon plats. För de flesta av oss gäller ju tvärtom att vår tid är överbelamrad. Ända in på söndagarna. Den framstående tyske sociologen Hartmut Rosa, som länge forskat och skrivit om tid, har i olika sammanhang använt uttrycket tidshunger om våra dagars förhållande till tid, och all vår strävan att både spara tid, och att hinna mer. Ordet träffar rätt. Ger resonans, för att låna ett annat begrepp som Rosa använder sig av. Tidshunger. Tidsfördrivet återigen tycks ha haft sin storhetstid mellan 1920 och en bit in på 60-talet om man utgår från antalet utgivna böcker med termen i titeln, vilket kanske kan ge en vink om saken. En slagning i den så gott som allomfattande svenska bibliotekskatalogen Libris ger 93 träffar, tidskrifter inräknade, under ett totalt tidsspann på mer än 350 år. Nära hälften av dem är utgivna under de där drygt fyra 1900-talsdecennierna. Tidsfördrivets glansdagar sammanfaller alltså ganska väl med folkhemstiden i Sverige, kan man säga. 1943 kom exempelvis en bok som hette Hemtrevnad och uteliv till husbehov och tidsfördriv. På 50-talet kunde det heta Hemliga klubben experimenterar: naturvetenskapliga tricks och tidsfördriv. Det här är knappast en slump. När allt var välordnat, hyggligt och tryggt, och religionen bortrationaliserad, måste man ju fylla den erövrade tiden med något. Från 1960-talet och framåt är så frekvensen utgivna tidsfördrivsböcker  i sjunkande. Och ordet får efterhand en snarast negativ klang. Som i Datorspelande för äldre bara tidsfördriv eller något mer?, från 2005. Hartmut Rosas bok Beschleunigung, acceleration, kom ut det året en granskning av tidsstrukturernas förändring i moderniteten; han har levererat flera uppmärksammade titlar på temat sen dess. Om den samhälleliga uppvarvningen, och vad han kallar social acceleration. Rosa pekar bland annat på hur starkt, och hur djupgående, vårt förhållande till tid påverkar och manifesterar sig i vårt sätt att förhålla oss till världen, och vara i den. Den teknik som vanligen skapats för att som det heter spara tid (fast det egentliga syftet i åtskilliga fall väl ändå har varit att frambringa vinst, till upphovsmän och producenter ), ja, den har ändå inte gjort riktigt detta med tiden, som vi märkt: parallellt med allt det ofantliga tidssparandet tycks ju förnimmelsen av att tiden är knapp bara ha tilltagit. Möjlighetsutbudet har också vällt över alla bräddar, i takt med att teknologin så att säga både har krympt och öppnat världen. All denna sammantagna och tilltagande potential och hastighet på alla möjliga områden förändrar också oss själva: detta att vi tvingas anpassa oss, synkroniseras med den uppdrivna farten, påverkar inte bara vad vi gör, på ett konkret plan, och hur, utan även våra förutsättningar, våra egenskaper och vår grundläggande hållning. Något som ju inte är fel i sig så länge det blir en ändring till det bättre. Det moderna samhället kan vidmakthållas bara genom tillväxt, måste som land vara innovativt, ligga i och skynda på för att behålla sin plats i världen, och sina strukturer och detsamma gäller för den enskilda medborgaren; så känner vi någonstans inom oss att vi för varje år måste springa ännu lite fortare, för att inte trampas ner. Rosa menar bland annat att vi av bara farten gradvis också förfrämligas inför världen, förlorar resonansen i förhållande till den, och till mänskorna runtomkring oss. Resonans, som bygger på ömsesidighet, och har med relation att göra och all sådan kräver tid, tillräcklig tid. Att även tiden har materialiserats, ekonomiserats, i moderniteten (den har  blivit ett objekt, som vi vill kontrollera) tycks snarast ha fått den att behärska oss, mer och mer. Som med det mesta som vi konsumerar utan måttlighet. Det begär som driver jakten på tidsvinster och allt vad de utlovar har bara expanderat. Tidshungern. I uppvriden grad kan den övergå i glupskhet. Nära släkt med girigheten. Inte är det helt lätt att värja sig mot drivkrafterna heller. Vi är inslungade i en slags accelerationstotalitarism. Vem som där faktiskt trycker på de avgörande tangenterna tja, vem vet riktigt det? Ett och annat styrelserum är tveklöst inlänkat i det nätverket. Vill man vara satirisk kan man här instämma med Bertolt Brecht: att det är människan som är felet. Som han skrev i en dikt, i tredje versen: General, människan är mycket användbar. Han kan flyga och han kan döda. Men han har ett fel: han kan tänka. En variant av idag kanske kunde lyda: Entreprenör, människan är väldigt användbar. Hon kan generera pengar, och makt. Men hon har ett fel: hon kan tänka. Men visst, det har redan avhjälpts med allt fler frestande skärmflöden i våra digitala apparater. Som pockar på uppmärksamhet. Vips, så forsar tiden iväg. Klipps sönder. Så kan ingen tänka mer. Också tänkande behöver tid. Tid att tänka på exempelvis hur det är ordnat här i världen. Som nu ses som en enda stor marknadsplats. Där uppmärksamhetsekonomin härskar. När din uppmärksamhet som där blivit hårdvaluta fångas in tar den inte minst av din tid. Den fördriver tiden för oss. Augustinus, filosofen och kyrkofadern, skrev om tiden och bland annat i förhållande till uppmärksamheten i sina Bekännelser, på 300-talet. Det är fortfarande svindlande läsning. I princip har vi inte kommit längre än han ifråga om vad tid faktiskt är (om man bortser från fysikens upptäckter, som dock få av oss förstår innebörden av). Augustinus tänkte sig att tiden i vårt medvetande så att säga hanteras av instanserna förväntan, uppmärksamhet och minne för det kommande, det pågående respektive det förgångna. I våra dagar verkar balansen ha rubbats här. För mycket fokus på det flyktiga nuet, för mycket av effektivitetsdriven aktivitet, av uppmärksamhet och förnimmelser som i stigande tempo proppas in i det; ett alltmer uttänjt nu. Det är klart att allt detta påverkar tiden som helhet, och vårt sätt att vara i den. Den som trots allt råkar ha lite tid över, och vill försöka tänka något över alla dessa sakernas tillstånd, bör kanske betänka att redan Augustinus som ändå levde och verkade långt före den stora tidshungerns, den sociala accelerationens och uppkopplade uppmärksamhetens dagar ja, att han, då han föresatt sig att undersöka och begrunda exempelvis tiden, fick beordra sin tanke att inte störa honom eller som han skrev: snarare stör inte dig själv, med larmet från dina intryck!. Ylva Herholz, journalist och författare Hartmut Rosa på svenska Acceleration, modernitet och identitet tre essäer. Översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 2014.

Das zentrale Bestreben der Moderne gilt der Vergrößerung der eigenen Reichweite, des Zugriffs auf die Welt: Diese verfügbare Welt ist jedoch, so Hartmut Rosas brisante These, eine verstummte, mit ihr gibt es keinen Dialog mehr. Gegen diese fortschreitende Entfremdung zwischen Mensch und Welt setzt Rosa die Resonanz, als klingende, unberechenbare Beziehung mit einer nicht-verfügbaren Welt. Zur Resonanz kommt es, wenn wir uns auf Fremdes, Irritierendes einlassen, auf all das, was sich außerhalb unserer kontrollierenden Reichweite befindet. Das Ergebnis dieses Prozesses lässt sich nicht vorhersagen oder planen, daher eignet dem Ereignis der Resonanz immer auch ein Moment der Unverfügbarkeit. (Klappentext) Es war schon lange mein Wunsch, das Werk von Hartmut Rosa im Podcast zu besprechen. „Beschleunigung“ und „Resonanz“ sind jedoch so umfangreiche Wälzer, dass ich daran gescheitert bin. Mit „Unverfügbarkeit“ ist nun im Residenz Verlag endlich ein schlanker Essay erschienen, in dem Rosa seine Beschleunigungstheorie komprimiert und einen Aspekt der Resonanztheorie genauer unter die Lupe nimmt. Trotz der Kürze: Sprengstoff fürs Gehirn!

Das zentrale Bestreben der Moderne gilt der Vergrößerung der eigenen Reichweite, des Zugriffs auf die Welt: Diese verfügbare Welt ist jedoch, so Hartmut Rosas brisante These, eine verstummte, mit ihr gibt es keinen Dialog mehr. Gegen diese fortschreitende Entfremdung zwischen Mensch und Welt setzt Rosa die "Resonanz", als klingende, unberechenbare Beziehung mit einer nicht-verfügbaren Welt.

Hvis du vil have mere ud af dit liv, så skal du leve langsommere. Paradoksalt men sandt. Fordelene ved slow living er noget, jeg bliver mere og mere bevidst om i mit eget liv. Og måske har du også lyst til et langsommere liv? Jeg tror, at efterhånden som vi bliver mere og mere klar over de omkostninger, et hektisk liv har for os, jo mere vil vi vende os mod et langsomt men rigere liv. #57 Simple living: lev langsomt! Her kan du enten læse blogindlægget (længere nede) eller lytte til podcastepisoden, hvor jeg kommer ind på: Hvorfor jeg laver matcha te hver morgenAt Danmark er et af de steder, vi lever hurtigst og hvad det betyder for vores helbred og velværeHvordan jeg har ændret syn på, hvad det at have en produktiv dag egentligt vil sigeEn tysk sociologs værk, der fortæller os noget om vores konstante mangel på tid3 grunde til, at du skal begynde at leve langsommere5 praktiske tips til, hvordan du gørOg meget andet godt:) Lyt med her: Links og andet nævnt i episoden: Lao Tzu: Tao te chingLevine & Norenzayan: The Pace of Life in 31 CountriesHaemin Sunim: The Things You Can See Only When You Slow DownHartmut Rosa: Social AccelerationEckhart Tolle: Nuets KraftMin yndlingsopskriftbog til fermentering: FermenteringThe Slow Home Podcast ----- Min morgen bliver lidt langsommere med matcha te Det tager lige lidt tid at lave matcha te; vandet skal koge, det skal have den rette temperatur, pulveret skal doseres, der skal piskes og hældes over i en kop. Og så skal den drikkes. Og nu er det ikke fordi jeg har ro til bare at sidde og holde te-ceremoni hver morgen Jeg har børn, og de skal gøres klar til børnehave og skole. Men min matcha te tager lige tempoet ud af min morgen i et par minutter og jeg når i hvert fald at tage den første tår og lige trække vejret og mærke mig selv, Og det gør min morgen lidt langsommere. Den der haster afsted, kommer ikke langt I Tao Te Ching siger Lao Tzu: Den der haster afsted, kommer ikke langt Det er et paradoks, at jo mere du haster gennem dit liv og prøver at nå det hele, jo mindre når du, og jo mere går du glip at dit egentlige liv. Til gengæld, når du stopper op, så kan selv den mest almindelige dag folde sig ud og være fyldt med oplevelser og nærvær og gode stunder. Danmark er et af de steder, hvor vi lever livet hurtigst. Der bliver faktisk forsket i den slags - man kalder det pace of life). Man måler pace of life på forskellige måder (hvor hurtigt folk går fra A til B, internettets hastighed, arbejdstempo og hvor præcist man måler tiden i et land). Det er interessant at se, at de lande med den højeste hastighed både er de lande hvor vi er mest stressede og har forskellige stressrelaterede lidelser, men samtidig har vi også en høj grad af tilfredshed med livet. Så det her med at være effektiv og udnytte tiden er en slags tveægget sværd, som både giver os et komfortabelt liv men også gør os stressede. Er du også typen, der er god til at nå en masse? Måske er du typen der er god til at nå ting og få en masse fra hånden. Sådan er jeg skruet sammen, og jeg kan se, hvordan det både er en styrke og en svaghed. Hvor jeg tidligere tænkte, at en god dag er når jeg når en masse, så har jeg over de senere år ændret syn på min effektivitet. Jeg kan se, at hvis jeg har for højt et tempo i mit liv, så har det store omkostninger. Og jeg har også fundet ud af, at på en paradoksal måde, så er jeg mest produktiv, når jeg samtidig hiver travlheden ud af det jeg gør. Det betyder ikke nødvendigvis at jeg er langsom - det er mere noget med at være 100% til stede i det jeg gør. Og så bliver kvaliteten og oplevelsen meget bedre - og jeg får mere ud af min dag og er mere målrettet og mindre udmattet, når dagen er gået. Det er ikke bare dig - tiden går faktisk hurtigere Et andet værk, der har betydet meget for min forståelse af travlhed og vores opfattelse af mangel på tid er den tyske sociolog Hartmut Rosas værk Social Accelation.

Warten. Puh. Langweilig. Was nur tun in dieser nutzlos verstreichenden Zeit? In diesem Ärgernis des Alltags. In dieser Zeitspanne des Stillstands, in der einfach nichts voranzugehen scheint. Im Stau. An der Ampel. In der verstreichenden Zeit bis zum nächsten Date, den Feierabend oder das Wochende? Warten scheint in unserer Gesellschaft irgendwie unerwünscht zu sein. Wenn alles funktioniert, alles reibungslos ineinandergreift, jede Sekunde sinnvoll genutzt ist, dann müssen wir nicht mehr warten. Aber lässt sich dem Warten vielleicht auch eine gute Seite abgewinnen? Wie warten wir eigentlich, wenn wir mal nicht unser Smartphone in der Hand haben? Warten - können wir jetzt schon feststellen, ist vielfältiger als es den Anschein hat. Und fordert uns auf eine ganz eigene Art und Weise.