Podcasts about grottan

Välkomna tillbaka lyssnare, i dagens avsnitt tar vi med er på "Pyjamaspartyt och den hemliga grottan". Denna saga är önskad av Hilma, Maja och Maja från Limhamn i Malmö. Följ med vännerna Alma, Elina och Nora när deras pyjamasparty tar en oväntad vändning mot magi och äventyr. I en hemlig grotta väntar skatter, en mystisk kvinna och insikter om vad som är viktigast i livet. Som alltid delar vår kära Aida också med sig av spännande fakta, denna gång om våra fantastiska världsdelar. Så häng med ut under stjärnorna på denna minnesvärda resa om vänskapens kraft. God natt och trevlig lyssning! Stötta podden och få tillgång till nya sagor även onsdagar och fredagar! Gå med i Magiska Godnattsagor-klubben! Skicka gärna in egna förslag på vad nästa saga ska handla om via www.magiskagodnattsagor.se Följ oss på Facebook & Instagram. Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt.

När äventyraren Beatriz Flamini kommer upp ur grottan som varit hennes hem i 1,5 år möts hon av applåder. Hon har varit ensam, det har varit mörkt och hon har tappat tidsuppfattningen – trots det säger hon att hon mår utmärkt. Nu ska forskarna ge svar på: kan man leva 70 meter under marken i 500 dagar utan att det sätter spår? Programledare: Emma Lukins. Med DN:s medicinreporter Anna Bratt. Producent: Sabina Marmullakaj.

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-25.Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden.Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning.Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala.Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år.Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar vi bara.”Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig – litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om.Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet.Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring.I den keltiska kristna traditionen talas det om ”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne.År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag.Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död?Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards "Eldens psykoanalys" läser jag hur den tyske romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en 'upp-och-nedvänd astrolog'.”Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas.Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i själva verket ett verb.Kristoffer Leandoer, författare och skribentLitteraturRobert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Vad tänker man på ensam i en grotta i 500 dagar? Pernilla tvingas välja mellan att stå på scenen eller ha sex. Vi spelar en golddigger-version av Miley Cyrus Flowers. Sofia har förälskat sig i Mallis, men glömde sätta på elen på elcykeln. Hur får man ett lyckligt liv? Zelenskyj ringer Luke Skywalker och ber om en tjänst. Och blir det bröllop för Pernilla på på Icas lager? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag tar vi med er på ett vinteräventyr i godnattsagan Den magiska snögrottan. Tage, 6 år från Göteborg, önskade sig att få höra den här sagan om två barn som firar jul i Sälen och bygger en snögrotta som förvandlas varje natt. Följ med på deras äventyr i den magiska grottan och upplev spänning och julstämning. Poddens AI-assistant Aida delar dessutom med sig av spännande fakta om Triceratops. Sätt på hörlurarna och följ med oss på en magisk godnattsaga! Vad vill du att nästa saga ska handla om? Skicka in ditt förslag via www.magiskagodnattsagor.se Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt.

We discuss the excellent Star Wars The Bad Batch 203 The Solitary Clone. An episode dealing with the Empire's continuing expansion across the galaxy. The Bad Batch 203 "The Solitary Clone" Synopsis Series Created by: Jennifer Corbett, Dave Filoni, Brad Rau Episode Written by: Amanda Rose Muñoz Story Editor: Matt Michnovetz Episode Directed By: Saul Ruiz Imperial Governor Grottan has been sent to the independent planet Desix to claim it for the Empire but he meets with resistance from the current leader Tawni Ames and her army of separatist droids. They take Grottan hostage while Tawni negotiates with the Empire for her planet to remain independent. But Vice Admiral Rampart has a different plan. With the loyal former Bad Batch member Crosshair cleared for active duty after being rescued from Kamino, Rampart teams him up with Commander Cody to establish Imperial rule on Desix. On the planet Crosshair and Cody make their way battling through all types of droids from battle droids and Droidekas to commando droids and a tactical leader. They find Governor Grottan and Cody convinces Tawni Ames to release him and negotiate terms but Grottan orders them to kill the leader. Commander Cody hesitates but all good clones follow orders and Crosshair puts her down. Back at the Republic military base Cody questions Crosshair on whether they are doing the right thing. Is the Republic bringing safety and security to the galaxy? The next day Vice Admiral Rampart assigns Crosshair to a new mission. It seems that Commander Cody has gone AWOL during the night like an increasing number of troops following Order 66. The Bad Batch Cast Dee Bradley Baker as Hunter, Echo, Wrecker, Tech, Crosshair and Rex. Max Mittelman as Imperial Governor Grottan Tasia Valenza as Governor Tawni Ames Noshir Dalal as Vice Admiral Rampart Feedback for Star Wars The Bad Batch 203 Once you've watched the episodes you can email us to feedback@tvpodcastindustries.com, you can message us @TVPodIndustries on Twitter or join our Facebook group at https://facebook.com/groups/tvpodcastindustries and share your thoughts in our spoiler posts for each episode. Follow us and Subscribe to the Podcast If you want to keep up with us and all of our podcasts, please subscribe to the podcast over at https://tvpodcastindustries.com. Where we will continue to podcast about multiple TV shows we hope you'll love. Next time on The Bad Batch Podcast Thanks for listening along with us for our Star Wars : The Bad Batch 203 "The Solitary Clone", we'll be back next week with our chat about The Bad Batch 204 "Faster" so make sure you stay subscribed to TV Podcast Industries. If you enjoyed this podcast we have hundreds more episodes about everything from Marvel to DC, Star Trek to Star Wars, Invincible to The Boys, The Sandman to Lord of The Rings and much much more just check out "TV Podcast Industries" where ever you listen to podcasts. https://open.spotify.com/show/71WiYolZMPxB7QVSTMZ5zk?si=cfJJtlesRW6re3g26vRCCA Until then, Keep Watching, Keep Listening and Keep Trooping. Derek, Chris and John TV Podcast Industries Creative Commons Music by Jason Shaw for Audionautix.com All images and audio clips are copyright of Disney, Star Wars and their respective copyright owners.

I årets näst sista avsnitt pratar Alex och Charlie om Floyd Collins, en grottutforskare som fastna långt ner i en grotta, och hur räddningsuppdraget fängslade en hel nation! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Moshi bor i en grotta, fast hon inte behöver...Sov Gott! Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fyra monsterjägare står redo för strid. Tre av kött och blod - en endast av själ och ljus.  Grottan gapar mörk och förskräcklig. Det som väntar där är än mörkare och långt mer förskräckligt.  Jakten kan börja.    Rollspelet börjar vid 17:05    Bild: Joel Sjömark (Instagram: joeltillsvidare) Intromusik: Andreas Lundström (Twitter: rpgpodcaster)

I en grotta i norra Spanien finns spår av hur människor först tog det avgörande klivet från miljoner år av nomadliv till att bli bofasta jordbrukare. Programmet är en repris från 20 juni 2022.Vi är tillbaka vid de fantastiska grottorna i Atapuerca i Spanien där forskare de senaste decennierna har hittat unika spår av flera typer av människor, från 1,3 miljoner år sedan ända fram till medeltiden. Bland annat har de funnit mängder av ben från ett dussintal individer, som har gett forskarna material till att klassificera en egen typ av förmänniska, Homo Antecessor, och vars ben här visar spår av kannibalism. Hur nära släkt till oss kan de vara? Det visar sig modern genteknik kunna ge svar på, och åldern på benen gör detta till ännu ett rekord kopplat till grottorna.  Vi hör också om hur forskare genom dna kan slå fast att minst två helt olika grupper av neandertalare vistats i grottorna, utan att de analyserat ett enda ben. Och så visar det sig att vår egen art nog var de första att bli bofasta i grottorna, i och med den kulturella revolution som jordbruket medförde.Medverkande: José Miguel Carretero Diaz, paleoantropolog, universitetsprofessor Universidad de Burgos; Cristina Valdiosera Morales, paleogenetiker, docent Universidad de Burgos, Svante Pääbo, direktör för avdelningen för evolutionär genetik vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig.Reporter: Björn Gunér bjorn.guner@sr.seProducent: Peter Normark peter.normark@sr.se

Gå med i Patreon och få tillgång till hela avsnittet. Följ länken här: www.patreon.com/spoktimmen Ben McDaniel har precis upptäckt sitt nya stora intresse – nämligen grottdykning. Att få utforska trånga, svåråtkomliga platser i komplett mörker är något som lockar honom. Men så under ett av sina dyk så försvinner han spårlöst. Grottan har bara en väg in och Ben har ingenstans att ta vägen men trots det hittar man varken honom eller hans kropp. Vad kan ha hänt Ben?Efter att ha storstädat huset bestämmer sig vår lyssnare Malin för att bege sig till Trollsjön för att svalka av sig. Det är en mulen dag och lugnt vid sjön. Ett gäng ungdomar en bit bort är de enda människorna i sikte. Malin beger sig ut i vattnet när hon plötsligt känner något som stryker förbi hennes ben. Det hon först avfärdar som en fisk ska snart visa sig vara något mycket värre.Fall: Ben McDaniel See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I en grotta i norra Spanien finns spår av hur människor först tog det avgörande klivet från miljoner år av nomadliv till att bli bofasta jordbrukare. Vi är tillbaka vid de fantastiska grottorna i Atapuerca i Spanien där forskare de senaste decennierna har hittat unika spår av flera typer av människor, från 1,3 miljoner år sedan ända fram till medeltiden. Bland annat har de funnit mängder av ben från ett dussintal individer, som har gett forskarna material till att klassificera en egen typ av förmänniska, Homo Antecessor, och vars ben här visar spår av kannibalism. Hur nära släkt till oss kan de vara? Det visar sig modern genteknik kunna ge svar på, och åldern på benen gör detta till ännu ett rekord kopplat till grottorna.  Vi hör också om hur forskare genom dna kan slå fast att minst två helt olika grupper av neandertalare vistats i grottorna, utan att de analyserat ett enda ben. Och så visar det sig att vår egen art nog var de första att bli bofasta i grottorna, i och med den kulturella revolution som jordbruket medförde.Medverkande: José Miguel Carretero Diaz, paleoantropolog, universitetsprofessor Universidad de Burgos; Cristina Valdiosera Morales, paleogenetiker, docent Universidad de Burgos, Svante Pääbo, direktör för avdelningen för evolutionär genetik vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig.Reporter: Björn Gunér bjorn.guner@sr.seProducent: Peter Normark peter.normark@sr.se

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden. Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning. Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala. Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse Skuggan över Innsmouth, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. Skuggan över Innsmouth publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år. Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: Då väntar vi bara. Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig litterärt, religiöst och filosofiskt till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om. Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet. Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring. I den keltiska kristna traditionen talas det om tunna platser, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne. År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag. Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död? Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards Eldens psykoanalys läser jag hur den tyske romantikern Novalis drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en upp-och-nedvänd astrolog. Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas. Bachelard fortsätter såhär: I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror. Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i Gyllene verser: Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block. Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet berg är i själva verket ett verb. Kristoffer Leandoer, författare och skribent Litteratur Robert Macfarlane: Underland  En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Det här avsnittet är dedikerat till ryssen See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Om man stör sig på tempot/ljudkvalitén/konstiga ljud som inte borde vara där/grannen som bullrar, så kan man med fördel prova att hoppa över dom första 10-20 avsnitten. Eller så tar man sig igenom dessa och njuter av kaoset! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tolv unga spelare och en tränare springer upp på scenen. Väntar på dem gör journalister från hela världen. Alla vill veta hur laget lyckades överleva tre veckor instängda i en grotta. Programledare: Nora Adin Fares Producent: Niklas Jonsson Med ljud från: Sveriges Radio och BBC. Juniornyheternas specialpodd gör varje vecka en djupdykning på sex minuter i ett ämne som är extra intressant och spännande.

Maria får till slut kontakt med en person på speleologförbundet som vill prata med henne... Musik: "Doll dancing" by Puddle of infinity Ljud: "Hard shoes" by Daniel Simion

Bioaktuella "Tjuvjägaren" bygger på den verkliga historien om paret Eriksson som i 30 år bodde i en grotta i Västergötland. P1 Kulturs Nina Asarnoj har följt i deras spår. I helgen är det biopremiär för "Tjuvjägaren" i regi av John Tornblad. Filmen bygger på en verklig historia om ett par Inga och Lasse Eriksson - som i trettio år bodde i ett slags kombination av grotta och stenhydda i lövskogen på Kinnekulle i Västergötland, ungefär från 1880 och framåt. De kom från Husaby i Götene: han en kolerisk tjuvjägare och hon en mer socialt anpassad mor och sömmerska. När de var i femtioårsåldern blev de hemlösa, en släkting ville ha tillbaka huset där de bott, och ingen i byn ville hyra ut något åt den hotfulle och ganska asociale vildmannen Lasse, så de hade att välja på att emigrera till Amerika, fattighuset eller att hitta en annan lösning. En annan lösning blev Grottan, numera ett känt turistmål i Götene dit skolklasser och turister vallfärdar men också spelplats för en helt ny långfilm Tjuvjägaren. Och trots att det är en svensk independentfilm gjord helt utanför stödsystemet, finns det många kända namn i rollistan. Niklas Falk och Ylva Lööf från Kay Pollaks filmer, spelar Lasse och Inga, och även Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos med flera, medverkar. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj gick inte att stoppa, hon ville också undersöka Inga och Lasse i bergets grotta, så hon stämde träff med filmens producent Johan Fågelström och regissören John Tornblad bland höstlöven på Kinnekulle Lyssna på reportaget i ljudlänken ovan Tjuvjägaren visas i Alvesta 2/11, Västerås 6/11, Götene 9-10/11, Lycksele 12/11, Åseda 13/11, Skara 19/11, Tidaholm 23/11, Östervåla 23/11 och Delsbo 27/11. Fler datum tillkommer, se filmens hemsida. 

Är det loot, utmaningen eller bara nedstigandet i vårt inre mörker som lockar? I veckans P3 Spel går vi på djupet med fenomenet grottor och firar spelvärldens mest berömda grottutforskares 20 årsdag! P3 Spel tar reda på vad som döljs i grottans mörker. Vilka förväntningar har vi spelare när vi upptäcker en grotta och måste grottor alltid vara mörka och läskiga? Panelens Susanne Möller och Victor Leijonhufvud utforskar några av spelvärldens mest minnesvärda grottor i veckans avsnitt. Tomb Raider-serien firar jubileum och vi gratulerar spelhjältinnan som tog steget från den digitala världen ut i verkligheten med allt från bilreklam till tulpanlökar. Vad har Lara Croft egentligen betytt för spelvärlden? I recensionerna delas det ut betyg till Dragon Quest Builders och Mafia 3, plus att det blir spelintryck från Adam Wolfe och Abyssrium. Du hör dessutom en krönika med Jimmy Håkansson. Du hör P3 Spel med Angelica Norgren lördag 18.03 i P3.

Grottan by LondonPodden