Podcasts about musikerna

Lina Selleby och Ulf Stureson träffades på jobbet och blev kära. Sedan hände det värsta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I smyg började musikerna Lina Selleby och Ulf Stureson skriva musik om varandra och en kärlek växte fram. De har just släppt varsin skiva som kretsar kring deras romans. Men mitt i det blommande kärlekslivet blir Lina svårt sjuk. Nu är de gäster i P1 Kultur.NU KAN AI GÖRA FILM OCKSÅSnart släpps det nya Ai-verktyget Sora, som kan göra rörlig bild på samma sätt som vi redan vant oss vid att de kan göra stillbilder - baserade på textkommandon. Vad innebär det och hur går det egentligen till? Designern och prompt-specialisten Annika Bäckström och Sveriges Radios teknikreporter Sven Karlsson förklarar vad som pågår.CINDY SHERMAN SOM TEXTILKONSTNÄRDen postmodernistiska fotokonstens okrönta drottning har gjort påkostade gobelänger av sina instagramselfies. Nu visas de på Fotografiska i Stockholm och vår konstkritiker Mårten Arndtzén recenserar.ÄNGLARNA PÅ ARTIPELAGEn majestätisk, hängande häst och en blek ”smärtoman” som hämtat inspiration från korsfästelsen - så inleds den hyllade utställningen ”No Life Lost” på Artipelag utanför Stockholm. P1 Kulturs Cecilia Blomberg talar om hästar, konst och tro med konstnären, belgiska Berlinde De Bruyckere.ESSÄ: MORAL ÄR EN FRÅGA OM ATT PASSA INFörst begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att handla i enlighet med vår värderingar. Eva-Lotta Hultén reflekterar över moralens gruppdynamik i veckans andra essä om moralens grunder.Programledare: Lisa BergströmProducent: Mårten Arndtzén

Tonsättare som komponerar i skyddsrum. En operasångerska som ger sånglektioner och skänker pengarna till armén. Musiker som kämpar vid fronten med musiken som vapen. Så ser musiklivet i Ukraina ut sedan den ryska invasionen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag är inte pianist längre. Jag längtar efter att kriget ska ta slut, så att jag kan bli pianist igen, säger jazzpianisten Andrii Pokaz.I det här programmet möter vi tonsättarna som komponerar i skyddsrummen, operasångerskan som ger sånglektioner på internet och skänker pengarna till armén, och popstjärnan vars videor manar till motstånd.Intervjuerna är inspelade på invasionsdagen 24 februari, och under de första två veckorna efter den ryska attacken på Ukraina.Det är en berättelse om musiken och konsten som civilt motstånd, i ett land vars mångtusenåriga kultur genom historien gång på gång utsatts för ryska angrepp. Där ukrainska musiker drabbats av fängelsestraff, deportering och död för att de sjungit sina egna sånger och talat sitt eget språk.Nu kämpar de för att rädda arkiv, notmaterial, unika instrument och fältinspelningar av ukrainsk folkmusik och sina egna liv från bomberna.En dokumentär från 2022 av Sofia Nyblom.Hört i programmet:Ilyja Razumeiko /Roman Grigoriv: Agnus Dei ur operan Tjernobyldorf. Susanna Karpenko and Marichka Shtyrbulova.Igor Saenko: Why?! Igor Saenko, ackordeon. Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9. Kievs klassiska symfoniorkester, dirigent Herman Makarenko. Liveinspelning.Trad. ukrainsk folksång, Näktergalen. Daria Tymosjenko, sopran.Michael Verbitsky/ Pavlo Tjubinsky: Ännu lever Ukraina, Ukrainas nationalsång. Odessa Nationella Akademiska Operans kör, solister och orkester.

Tonsättare som komponerar i skyddsrum. En operasångerska som ger sånglektioner och skänker pengarna till armén. Musiker som kämpar vid fronten med musiken som vapen. Så ser musiklivet i Ukraina ut sedan den ryska invasionen. Jag är inte pianist längre. Jag längtar efter att kriget ska ta slut, så att jag kan bli pianist igen, säger jazzpianisten Andrii Pokaz.I det här programmet möter vi tonsättarna som komponerar i skyddsrummen, operasångerskan som ger sånglektioner på internet och skänker pengarna till armén, och popstjärnan vars videor manar till motstånd.Intervjuerna är inspelade på invasionsdagen 24 februari, och under de första två veckorna efter den ryska attacken på Ukraina.Det är en berättelse om musiken och konsten som civilt motstånd, i ett land vars mångtusenåriga kultur genom historien gång på gång utsatts för ryska angrepp. Där ukrainska musiker drabbats av fängelsestraff, deportering och död för att de sjungit sina egna sånger och talat sitt eget språk.Nu kämpar de för att rädda arkiv, notmaterial, unika instrument och fältinspelningar av ukrainsk folkmusik och sina egna liv från bomberna.En dokumentär från 2022 av Sofia Nyblom.Hört i programmet:Ilyja Razumeiko /Roman Grigoriv: Agnus Dei ur operan Tjernobyldorf. Susanna Karpenko and Marichka Shtyrbulova.Igor Saenko: Why?! Igor Saenko, ackordeon. Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9. Kievs klassiska symfoniorkester, dirigent Herman Makarenko. Liveinspelning.Trad. ukrainsk folksång, Näktergalen. Daria Tymosjenko, sopran.Michael Verbitsky/ Pavlo Tjubinsky: Ännu lever Ukraina, Ukrainas nationalsång. Odessa Nationella Akademiska Operans kör, solister och orkester.

Ingen annan jazzskiva har sålt lika mycket som Kind of Blue. Musik som en viskning i örat från en kärlek, säger saxofonisten Gunnar Lindgren, som spelat låtarna från albumet fler gånger än Miles Davis själv gjort. Fem låtar, inspelade under två vårdagar 1959 i New York. Musikerna trodde att det var vanlig dag på jobbet, men Miles Davis hade andra planer. När John Coltrane och de andra packat upp sina instrument fick de istället för färdiga låtar några skalor nerklottrade på papper. Miles ville åt något nytt det spontana skapandet. Därför blev det så bra, säger musikern Daniel Bingert, som när han spelade in sin senaste skiva provade samma metod som Miles Davis använde. Men vad hände egentligen när Gunnar Lindgren tidigt 60-tal upptäckte att Miles Davis råkade vara på samma flyg som honom på väg från Göteborg till Stockholm? En dokumentär från 2021 av Anton Karis.

Ingen annan jazzskiva har sålt lika mycket som Kind of Blue. Musik som en viskning i örat från en kärlek, säger saxofonisten Gunnar Lindgren, som spelat låtarna från albumet fler gånger än Miles Davis själv gjort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fem låtar, inspelade under två vårdagar 1959 i New York. Musikerna trodde att det var vanlig dag på jobbet, men Miles Davis hade andra planer. När John Coltrane och de andra packat upp sina instrument fick de istället för färdiga låtar några skalor nerklottrade på papper. Miles ville åt något nytt – det spontana skapandet. ”Därför blev det så bra”, säger musikern Daniel Bingert, som när han spelade in sin senaste skiva provade samma metod som Miles Davis använde. Men vad hände egentligen när Gunnar Lindgren tidigt 60-tal upptäckte att Miles Davis råkade vara på samma flyg som honom på väg från Göteborg till Stockholm? En dokumentär från 2021 av Anton Karis.

I kväll gäller det. Svenska kammarorkestern och nya chefsdirigenten Martin Fröst gör sig redo att möta en fullsatt publik. Musikerna har övat för att prestera på topp, men på genrepet händer det som inte får hända. I en orkester är alla beroende av varandra. Helheten, laget är av högsta vikt, speciellt vid konserter. På kvällens program finns ett stycke av Mozart och redan under genrepet är en del åhörare på plats i salongen i Örebro konserthus. Men plötsligt händer något på scenen. Alla måste lämna salen, ropar Martin Fröst. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

I kväll gäller det. Svenska kammarorkestern och nya chefsdirigenten Martin Fröst gör sig redo att möta en fullsatt publik. Musikerna har övat för att prestera på topp, men på genrepet händer det som inte får hända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I en orkester är alla beroende av varandra. Helheten, laget är av högsta vikt, speciellt vid konserter. På kvällens program finns ett stycke av Mozart och redan under genrepet är en del åhörare på plats i salongen i Örebro konserthus. Men plötsligt händer något på scenen. ”Alla måste lämna salen”, ropar Martin Fröst. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

- Vi musiker i Warsawas ackordeonkvintett har ett nära musikaliskt förhållande. Vi har gemensam andning under konserterna. I Warsawa möter vi ackordonisten Magda Igras, som medverkade i den polska Warsawas ackordeonkvintett från 1999 til 2009. Ensemblen vill visa att ackordeon inte enbart är ett instrument för folkmusik. Deras repertoar har mest bestått av Bach, Mozart, Mendelssohn, Stravinskij och Musorgskij. Men på senare tid ägnar kvartetten mycket tid åt att studera in nutida musik, bl a Partita, av den ryske tonsättaren Vladislav Zolotaryev, som 1975, vid 33 års ålder, tog sitt liv i Sovjetunionen. De spelar även Duke Ellington och Ástor Piazzolla. -I nutida musik måste du ägna mycket tid åt de små detaljerna, förklarar Magda Igras. Ungefär som med Mozart. Hans musik verkar enkel men kräver stor precision och excellent teknik. Jag lyssnar på en repetition. Musikerna sitter tillsammans i en halvmåneformad konstellation. Längst till vänster Maciej Kandefer, som är förste ackordeonist, därefter Jaroslaw Kutera, Magda Igras, Miroslaw Mozol och slutligen Tomasz Holizna som är Magdas äkta make. Han spelar basackordeon, en ensembleroll vilken kan jämföras med en cellists eller basspelares. Tomasz Holiznas uppgift är att hålla rytmen, och han använder förstärkare för att kunna höras av de andra musikerna, vilka alla spelar unplugged. - Vi fem musiker i Warsawas ackordeonkvintett har ett så nära musikaliskt förhållande att vi har gemensam andning under konserterna, berättar Magda Igras. Det var hennes morfar som uppmuntrade henne att spela. Därför har hon en mycket emotionell relation till sitt ackordeon. Det var hans egen dröm, men en fattig uppväxt på en bondgård i Polen gjorde det omöjligt för honom. Från början spelade hon med klaviatur i vänsterhanden men hon övergick till att ha knappmanualer i båda händerna. -Jag är kvinna säger hon, och har därför mindre händer. Att spela med knappar underlättar min teknik. -Skaffa ett damackordeon, föreslår jag! -Javisst borde man ta hänsyn till detta när man gör instrumenten, skrattar hon. Det finns förresten redan ett. En småväxt kollega i Australien har låtit tillverka ett instrument som passar henne, berättar Magda Igras. Ackordeonkvinettt är den vanligaste formen av ensemble för instrumentet. Man kan jämställa med en stråkkvartett eller stråkkvintett. Förste ackordeonisten kan jämföras med försteviolinisten och så vidare. I Warsawas ackordeonkvintett fungerar dock musikerna jämlikt. Ingen har ledarrollen. Alla är lika viktiga.   Låtlista: Partita - Presto Vladislav Zolotaryev (Vladislav Solotariov) Warzsawas Ackordeonkvintett CD-titel: Classical DUX 0460 Poland Ouverture from "Le Nozze di Figaro" KV 492 W A Mozart Warzsawas Ackordeonkvintett CD-titel: Classical DUX 0460 Poland   Caravane Duke Ellington Warzsawas Ackordeonkvintett Privat inspelning   Hungarian dances XVII c. Ferenc Farkas Warzsawas Ackordeonkvintett Privat inspelning.   Libertango Astor Piazzolla Warzsawas Ackordeonkvintett Privat inspelning   Rondo Capriccioso, Op.14 Felix Mendelssohn-Bartholdy Warzsawas Ackordeonkvintett CD-titel: Classical DUX 0460 Poland

Anders & Måns läser lyssnarfrågor och tänker högt. Skicka in din fråga till programmet: safunkardet@sverigesradio.se

Hej och välkommen till volym nummer 73 av denna podcast! FASHION! MUSIC! ART! FOOD! Det var dessa viktiga komponenter som utgjorde den så kallade och välrenommerade Shibuya-kei-scenen (en av Tokyos 23 distrikt), som var fronten för all japansk sofistikerad populärmusik, man skulle rentav kunna säga att det var japans "hipstermusik" i den där tiden. Musikerna var lika inspirerade av Bach som de var inspirerade av Beach Boys och det kan man höra, det är musik som man blir verkligen glad av, och en av de stora bedrifterna av den här musikscenen var att många artister fick kontrakt och lyssnare utomlands. Dagens tema är "Shibuya-kei musik" och det här är musiken som spelas: 1.- L'Aventure Fantastique- Fantastic Plastic Machine 2.- Cat House- Takako Minekawa 3.- Moonchild- Cibo Matto 4.- Star Fruits Surf Rider- Cornelius 5.- The Night Is Still Young- Pizzicato Five ENJOY!

Den fattiga glesbygden i Ozarkerna, där filmen "Winter's Bone" spelades in, är ett av republikanernas starkaste fästen. Inför valet åkte vi dit och träffade dem som är stolta att vara hillbillys. Inför förra valet, för fyra år sedan, åkte Petra Glimåker-Socolovsky till Ozarkerna och träffade bland andra Marideth Sisco som sjöng i filmen Winter's Bone  filmen som handlar om bittra familjefejder och metamfetaminmissbruk i en av USA:s fattigaste glesbygder. Nu har Petra återvänt för att undersöka varför folk röstar på Trump. Ja, den amerikanska staten stal folks mark här och det är inte alls länge sedan, så det är klart att folk gillar en presidentkandidat som spyr galla på etablissemanget, säger Marideth Sisco. Vi är på Marideths mark, vid hennes stuga i skogsbrynet. I hagen bredvid står korna med vatten upp till magen i en damm och svalkar sig. Det är varmt idag, men frosten närmar sig och Marideth har skördat det mesta. Sist jag var här, för fyra år sedan, stod vi i samma trädgårdsland för att prata om valet, precis som nu. Vi pratar också om den uppmärksammande filmen Winter's Bone från 2010 filmen som är baserad på en sann historia, om en gammal släktfejd i trakten som blir ännu blodigare när de börjar koka metamfetamin i sina skjul ute i skogen.  Den 17 år gamla Ree har tvingats hoppa av skolan för att ta hand om småsyskonen och sin deprimerade mamma. Hon får reda på att familjen kan förlora sitt hus om hennes försvunna pappa inte dyker upp till en stundande rättegång och ger sig därför ut på jakt för att hitta honom. På vägen möter hon våld, kriminalitet och hopplöshet.   Vem som helst skulle kunna bli som dem, om de hade utsatts för ett par hundra års incest och undernäring, sade Marideth Sisco, som sjöng i filmen. Jag har hållit kontakt med Marideth på Facebook sedan jag var här sist. Hon stöttar Hillary och jag har sett hur hon diskuterar, resonerar och presenterar fakta för Trump-anhängarna på sina trådar. Vi sätter oss i soffan, bland högar av papper, böcker och tidningar. Marideth har haft trassel med lungorna, men är bättre nu. Hon är 73 år, liten och satt, med svullna fötter. Njurarna är inte heller som de ska. Hunden Bella lugnar ner sig och Marideth börjar berätta. Hon är stolt över att vara en "hillbilly" som folk från Ozarkerna och Appalacherna kallas. Hon växte upp i Butterfield, ett litet samhälle med 120 invånare: Fast vi kunde aldrig hitta alla 120, så vi misstänkte att de hade räknat några hundar också.  Hon berättar en historia om sin mamma. När mamman var liten kom hon hem från skolan och berättade att en större flicka slagit henne. Då sa hennes pappa åt henne att slå tillbaka. Men om jag inte kan då?  Då tar du upp en sten. Och det gjorde Marideth.  Folk häromkring skvallrar inte och ber inte om hjälp. De reder sig själva, precis som i filmen Winter's Bone, och Marideth är inte rädd av sig. När Marideth var 23 dog båda hennes föräldrar, mamman i cancer och sen pappan av en hjärtinfarkt. Hon hade inga syskon och hade precis kommit ut som lesbisk och jobbade som musiker i San Fransisco. Men hon kom tillbaka hit Ozarkerna, först för att ta hand om sjuka släktingar, sedan för att jobba på lokaltidningen. I trettio år har hon förklarat omvärlden för de som bor i Ozarkerna; som journalist, musiker, berättare och lärare. Det har blivit dags att åka till centralorten West Plains för att träffa Trumpväljare. Marideth lovar att sjunga för mig när jag kommer tillbaka. På disken på Republikanernas kampanjkontor står en gallerbur med en mask av Hillary Clinton i. Trump-kampanjen drivs lika mycket av hat mot Hillary, som av stöd för Trump. Terry Bartolmy har kommit för att köpa en Trump-skylt att sätta utanför sitt hus, men skyltarna är slut. Han ska rösta på Trump, för Hillary och demokraterna är mördare, som tillåter abort, anser han. De  låter barn födas och sätter sedan en korkskruv i huvudet på dem och dödar dem, menar Terry Bartolmy. Det är sådant som sprids i Trump-vänliga medier nu och som är en version av att demokraterna vill möjliggöra abort efter vecka 22 i vissa undantagsfall; om kvinnans liv är i fara eller fostret är allvarligt skadat. Terry Bartolmy tror även att Hillary Clinton vill ta ifrån honom hans rätt att bära vapen. Han brukar bära vapen, men inte just idag. Terry Bartolmy är en förtidspensionerad svetsare och har flyttat hit till Ozarkerna från Chicago. Marideth har förklarat att Ozarkerna ibland kallas Arken, den som ska rädda de rättfärdiga undan syndafloden. Så konservativt religiöst är det här området och många flyttar hit just därför. Ward Franz är chef för kampanjkontoret och satt i delstatskongressen för Republikanerna i åtta år. Han hör att Terry blivit utan Trump-skylt och frågar var han bor. Vi har en stor skylt kvar, säger Ward Franz och pekar på en tre meter lång skylt. Men vi vill helst att den sätts uppe vid motorvägen där den syns. Terry Bartolmy får gå hem tomhämt. Ward Franz berättar att folk häromkring gillar det Trump säger om immigration och minoriteter. Ward hade en afroamerikansk anställd förut, men rasismen blev för mycket för henne och hon flyttade. Ward säger att han hade föredragit Marco Rubio som partiets kandidat, för Donald Trump gör honom nervös. Men eftersom partiet har valt Trump, så stöttar Ward honom. Han tror det blir jämt i valet, för Trump har lockat ut nya väljare som inte syns i opinionsundersökningarna.  På väg ut möter jag Sean Rhoades. Jag intervjuade honom för fyra år sedan, när han kampanjade för att efterträda Ward i politiken. Sean har lagt på sig och blivit lite gråare sen sist. Då var Sean Rhoades en av stans mest populära poliser. Nu verkar han mest trött. Donald Trump var inte hans första val, men han stöttar kandidaten ändå, även om han är en slemmig typ. För Trump kan ju ändra sig, som Sean Rhoades präst säger.  Jag får intrycket att både Sean Rhoades och Ward Franz vill att valet ska vara över. Att det är jobbigt att prata om Trump. Jag åker och träffar Sean Rhodes främsta rival i valet till delstatskongressen i Missouri, Terry Hampton. Han jobbar på ett dagcenter för funktionshindrade och idag firar de tioårsjubileum med tårta och ett tremannaband. Det finns tydligen gott om bra musiker här i Ozarkerna. Terry och jag träffades också förra gången jag var här. Då jobbade hon på tidningen och förvånade mig genom att vara djupt religiös och för abort. Progressiva kristna är inte så vanliga just här. Nu ställer Terry upp som oberoende i valet. Hon är frustrerad över de två stora partierna och båda presidentkandidaterna, och den mörka och råa tonen i kampanjen är direkt smärtsam, tycker hon. Ungdomar ser ingen framtid och blir deprimerade, säger Terry. Och allt detta kvinnoförakt och rasismen som har kommit upp till ytan med Trump. Jag trodde vi hade kommit över det, men det kanske bara var på ytan, säger Terry. Och nu måste vi göra upp med det på riktigt: Vi behöver gå i massterapi hela bunten efter valet, säger Terry Hampton. Valet har kluvit landet  i två läger, gjort familjer och vänner osams. Och Terry berättar om en vän till henne som sade att "det är så här det måste ha känts under amerikanska inbördeskriget". Jag lämnar Terry och går fram till en lång blond tjej som jobbar på dagcentret. Audrey Thomas är 22 år och bor i ett området känt för sitt timmer och sina spindlar. Det är där de giftiga Svarta änkorna finns. Audreys man jobbar i skogen och spindlarna gillar metallen i skogsmaskinerna.  Den bistra naturen har format människorna. Drogerna och armodet också. Audrey säger att hon kände igen mycket i filmen Winter's Bone. Hon känner också igen sig i Trumps skildring av Amerika: hotat från alla håll, med svag ekonomi och kantstött rykte som global militär makt. Hennes familj har alltid varit republikaner, och många är militärer, förklarar Audrey. Jag undrar om hon gillar tanken att Trump skulle ha hand om kärnvapenkoderna. Trump säger som det är. Vi behöver det just nu, säger Audrey. Att han pratar som han gör om kvinnor tycker hon inte är så allvarligt. En äldre kollega till Audrey kommer fram till oss och jag får känslan av att hon vill skydda Audrey, eller kolla vad hon säger. Hon ställer sig bredvid och börjar prata om att Hillary inte kan skydda USA:s gränser från drogerna som kommer in från Mexiko. Kvinnan ger sig inte utan står och lyssnar. Grupptrycket är stort. -- På det hela taget så speglar Trump mina kristna värderingar bättre än Hillary Clinton, säger Audrey. Att ha fem barn med tre olika kvinnor, som Trump, brukar ju inte direkt ses som kristet beteende av högern i USA, men  Audrey står fast vid sin ståndpunkt, trots att jag går igenom dom sedvanliga punkterna som Trump brukar kritiseras för. Skaffa något att tro på, säger Audrey Thomas. Demokraterna anklagar ofta Trump-väljare för att vara faktaresistenta. Men är vänstern mer rationell i sitt beslutsfattande? Nej, menar psykologen Jonathan Haidt. I boken The Righteous Mind försöker han förklara och överbrygga de politiska klyftorna i USA. Han menar att man måste börja med att inse att högern och vänstern bara har vuxit upp med olika ideér om vad som är bäst för samhället. Vänstern anser att ett samhälle fungerar bäst om beslut har omsorg, rättvisa och jämlikhet som utgångspunkt, medan högern värderar patriotism, lojalitet mot gruppen, respekt för hierarkier och kyrkan, familjen och traditioner. Alla fattar beslut på magkänsla, baserat på värderingar vi inmundigat med modersmjölken, menar Haidt. De logiska argumenten är bara efterkonstruktioner, till för att försvara våra känslomässiga beslut. En av de nyaste böckerna om den vita arbetarklassen är Hillbilly Elegy av JD Vance. I den beskriver han sin egen  resa från den våldsbenägna bergskulturen till elituniversitetet Yale. Boken ligger fyra på New York Times bästsäljarlista och har gjort Vance till hillbillykulturens talesman i intellektuella kretsar.  Vance har jämfört Trump med heroin, drogen som ödelägger så många liv på den amerikanska landsbygden nu. För det känns skönt att rösta på Trump. Han erbjuder en enkel flykt undan vardagens smärta, och har enkla lösningar på komplicerade problem, menar Vance, som till exempel bygg en mur, bomba IS, fixa så att jobben kommer tillbaka. Jag åker tillbaka ut till Marideths stuga i skogsbrynet. Hennes vänner Pat, Lois och Van har kommit för att spela.  Pat Hight och Marideth var tillsammans förut. Nu är Pat och Lois Reborne gifta. Alla häromkring vet om att de är lesbiska, men ingen pratar om det. Kvinnosynen är konservativ. På dagcentret träffade jag en kvinna som önskade att hon hade det som på 1950-talet. Hon var vit, va? frågar Marideth när jag berättar. Marideth vill inte tillbaka till 50-talet, då en vit kvinna slapp jobba och tänka. Bara hon födde barn och höll gubben på gott humör, så slog han henne inte, säger Marideth. Våld i hemmet är ett enormt problem här. 72 procent av Trump-väljarna tycker det var bättre på 1950-talet, enligt opinionsinstitutet Public Religion Research Institute.  Då var USA segregerat. Hur fattig en vit amerikan än var, så hade han det ju bättre än dom svarta. 96 procent av befolkningen i det här Countyt är vita. Medelinkomsten är bland de lägsta i USA. Marideth går och hämtar en bok. Det är en upplaga med texterna till de fem första åren av ett program som Marideth har på lokalradion. Marideth läser berättelsen om när hon kom tillbaka till sin hemby och upptäckte att det inte alls var sant att det aldrig bott afroamerikaner i området. Du är inte härifrån eller hur? Det är det de säger här, när de vill markera att någon inte hör hit. Att det är vi mot dem. Och slavarna som låg begravda utanför de vitas kyrkogård hörde inte till. Någon måste föra vidare de här berättelserna. Van Colbert som spelar banjo har ny hatt, med en röd fjäder i. Det vita skägget är flätat och han silverringar med turkoser på alla fingrar. De ska spela "Motherland". Ozarkerna är bland världens äldsta bergskedjor - nedslipade av regn och vind till böljande nejder med forsar i djupa dalar, med magra jordar och sten överallt. Det här var landet ingen ville ha. De som stannade här när den amerikanska Västern koloniserades, var folk som ville vara ifred och hatade överhögheten. Men när USA bestämde sig för att skapa nationalparker på 1960-talet så tvingades folk att sälja sina gårdar till staten, hemmen som de lagt ner generationers svett och tårar på, säger Marideth. Marideth säger att de har ett talesätt i Ozarkerna. Om någon kommer och säger att jag är här från myndigheterna för att hjälpa, så kör ut dem medsamma. Vi går ut i solen igen. Musikerna har åkt hem. Marideth skojar att folk häromkring är "så konservativa att de aldrig vill göra något för första gången". De är rädda för allt som är främmande. Men varför kom hon tillbaka hit då? Hon kunde ju gått långt i San Fransisco eller Los Angeles där hon bodde förut. Jag gillande inte den person jag förvandlats till i musikvärlden, svarar Marideth. Här är folk är hyggliga för det mesta och så är det ju så vackert. Hon vänder sig mot skogsranden där lövträden skiftar färg nu. Sockerlönn, skogskornell och hickory. Om en färg hade en smak skulle hickoryns gula smaka smörkola, säger Marideth och solen börjar gå ner över skogsbrynet. Petra Glimåker-Socolovsky

Möt sazspelaren och sångerskan Nadine Al Khalidi som flytt från Irak och oudspelaren Maher Mahmoud som flytt från Syrien. Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan. Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden. De två professionella musiker vi skall möta idag har flytt från krig och brott mot mänskliga rättigheter. Båda har personliga erfarenheter av de två diktatorer vars gärningar gjorde att de valde att fly: Bashar al-Assad i Syrien och Saddam Hussein i Irak. Trots detta har de lyckats skapa en musikalisk karriär och en dräglig tillvaro i sina nya hemländer, där den egna musiken har fått en central plats i livet. Båda upplevde a point of no return i sina urprungsländer. Det var då de tog sitt beslut att fly. Maher Mahmoud spelar det traditionella instrumentet oud, en bandlös korthalsluta med sex strängar. Från början ville han spela piano, men det fanns inte ett enda piano i hans hemstad Al Salamiyah i Syrien. 2012 var han 26 år och flydde med ett reguljärflyg från Damaskus och hamnade i Danmark. Han hade bjudits in som musiker eftersom han tidigare turnerat med danska musiker och undervisat i arabisk musik på Musikkonservatoriet i Århus. Innan inbördeskriget i Syrien startade 2011 hade landet ungefär 24 miljoner invånare.- Många, många syriska städer är nu sönderbombade och ungefär 10 miljoner människor har flytt från landet, säger Maher Mahmoud, som personligen har lidit under den styrande familjen al-Assad i Syrien.När Maher Mahmoud föddes satt fadern i fängelse som politisk fånge under Hafez al-Assad, den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far. Maher Mahmouds familj gick sönder när fadern arresterades, eftersom ingen visste hur länge han skulle sitta fängslad eller om han över huvud taget skulle överleva.Efter fem års studier hade Maher Mahmoud tagit examen vid Higher Institute of Music i Damaskus och arbetade som frilansmusiker i flera ensembler, bl a Syriska nationalorkestern för arabisk musik. 2011 startade inbördeskriget och han blev inkallad till Basher al-Assads armé.- Av två anledningar vägrade jag: för det första är jag helt emot den syriska regimen, som fäller ner dödsbringande gåvor från himlen över sin egen befolkning! Det är svårt att föreställa sig att detta händer i vår tid. Att en president bombar sitt eget folk! säger han. Maher Mahmouds andra skäl till att vägra att ta värvning i syriska armén är att han är musiker, vars uppgift inte är att döda och slåss utan att spela på sitt instrument.- Vi behöver inga fler soldater, säger Maher som inte hade några planer på att lämna Syrien, men nu kände jag mig tvungen att fly. För att finna min egen identitet igen.I Danmark spelar Maher Mahmoud i Dunia Ensemble. Gruppen bildades av danske saxofonisten Morten Carlsen som tidigare spelade i Pierre Dørges New Djungle Orchestra. Dunia består av ett tiotal musiker från olika länder, bl a Georghe Mihalache på cimbalom, Dalia Faitalson på gitarr och Mirwais Fedai på tablas. Maher Mahmoud ingår också i Projekt Gränslös för musiker som flytt. Dessutom arbetar han med ett nätverk för att samla de musiker ur professionella syriska ensembler som flytt. Musikerna finns nu utspridda i Europa. Maher Mahmoud spelade med dem i Syrien i åratal. De studerade ihop, de spelade ihop i olika grupper och de turnerade tillsammans.- Vi ville gärna mötas och spela igen, men hur skulle vi kunna ha råd med det? Så, efter hårt arbete, arrangerade saxofonisten Morten Carlsen en syrisk kulturkaravan, och vi begav oss ut på turné. Att få spela tillsammans igen efter fem års separation, det var en fantastisk upplevelse för oss, berättar Maher Mahmoud. Den Syriska nationalensemblen för arabisk musik var åter samlad, denna gång med musikernas nya livserfarenheter från flykten och möten med andra kulturer. - Nu måste alla syrier visa vad syrisk kultur är. Att visa att Syrien inte enbart är ett land fyllt med krigshandlingar och salafister! Vi var ett bra, tryggt land, men med en rutten regim med politiska problem. Men det syriska folket bär upp kulturen. Även om hela Syrien förstörs så kommer kulturen att finnas kvar hos människorna, säger Maher Mahmoud.Då är den syriska musiken oerhört viktig. Från provspelning på "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg till topplistor i arabvärlden. Nadin Al Khalidi framförde först gitarrlåtar av Joan Baez och Bob Dylan, vilka hon lyssnat på i köket hemma i Bagdad. Nu skriver och sjunger Nadin egen musik på arabiska i gruppen Tarabband med melodier, rytmer och instrument från hemlandet Irak och resten av världen. Hennes instrument numera är saz, ett långhalsat lutinstrument med endast tre strängar.Ett bestialiska dåd gör att Nadin Al Khalidi beslutar att fly från Bagdad i Irak. Året är 2000 och hon och hennes syster kommer hem till det höghus i Bagdad där de delar lägenhet. De har varit på konsert med Bagdad Symfoniorkester. Lägenheten var 1983 en gåva från Saddam Hussein, ett stipendium till deras far, som var en mycket känd artist i Irak. - År 2000 såg jag många kvinnor som hade fått sitt hår avrakat. Eller så hade regimen kapat bort kvinnornas händer eller fingrar, öron eller tungor. Sådana inslag visades ofta på tv under det här året, berättar Nadin.När Nadin och systern kommer in i lägenheten på sjätte våningen hör de skrik och gråt nere på gården. De går ut på balkongen och ser flera storvuxna, svartklädda män med svärd i händerna. En livlös kvinnokropp ligger på gården. Hennes huvud ligger bredvid och hennes barn gråter vid hennes döda kropp. Saddams bödlar har halshuggit deras mamma. I Bagdad studerar Nadin Al Khalidi fiol och västerländsk konstmusik i 12 år. Hennes mor blir dock sjuk i cancer och familjen flyttar till moderns födelsestad Kairo i Egypten där de bor mellan 1992 och 1998. Modern avlider i Kairo och familjen flyttar tillbaka till Bagdad.Att leva i Bagdad var som att leva mitt i en krigszon: Saddams militärer, oppositionen,  alla flygbombningar, Kuwaitkrig och andra Gulfkriget gav Nadin känslan av att ständigt vara på flykt från katastrofer och död. - Jag har vant mig vid att ständigt vara på flykt. Det har blivit en del av hur jag är, hur jag tänker och hur jag känner. Det skrämmer mig inte, men däremot måste jag alltid ha en plan B klar, förklarar Nadin.Nadin och systern flyr till Sverige 2002. De flyger direkt från Amman i Jordanien dit de hade flytt från Bagdad med hjälp av en manlig bilchaufför som de betalade. Kvinnor fick nämligen inte lämna landet utan en myndig, manlig person, helst en pappa, bror, kusin, fästman eller äkta man. De reser i 17-18 gastkramande timmar med falska pass. Och de landar på Landvetter flygplats i Göteborg.- Jag minns att luften var så frisk och första fikat var bryggkaffe. Min syster beställde en dammsugare, det var hennes absolut favorit,  grön choklad! Och jag beställde en kaka, en bakelse som ser ut som en fläta med äppelmos och mandlar. Och det var så gott, och det var helt nybakat, det luktade så gott. Det här är första, absolut första minnet för mig i Sverige, berättar Nadin Al Khalidi, som fick arbete på Café Kringlan i Haga i Göteborg. På "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg gör Nadin sitt första framträdande med akustisk gitarr och sång. Hon sjunger solo på Jesse, come home av Joan Baez. Nadin flyttar till Malmö och får bo hos systerns pojkväns mamma. Hon heter Marianne Mörck, känd skådespelerska, regissör och operakörsångare, som blir Nadins mentor och extramamma. Under sex år bor Nadin hos Marianne. I Malmö fortsätter Nadin Al Khalidi att spela tolvsträngad gitarr på pubbar. Hon gör coverlåtar av Beatles, Bob Dylan och Joan Baez. Men snart känner Nadine att det inte är  tillräckligt stimulerande. Hon vill göra något eget och möter Gabriel Hermansson, som spelar och komponerar svensk och arabisk folkmusik och turnerar med grupperna Alla Fagra, Jidder och Karima Nayt Band.2006 föds gruppen Tarabband - efter det arabiska ordet tarab som betecknar en passionerad och närmast extatisk kontakt som kan uppstå mellan artist och publik. Tarabband presenterar arabisk musik influerad av mellanösterns musik, nordisk folkmusik, jazz, persisk och sydamerikansk musik. Tarabbands musik och texter omfamnas av poeter i Gaza, klubbesökare i Beirut, prinsessor i Abu Dhabi, demonstrerande studenter i Tunisien och en ny kämpande generation i Irak.Titelspåret på deras andra skiva heter Ashofak Baden, vilket betyder Vi ses igen. Ett yazidiskt par i norra Irak, som snart ska skiljas åt, tar en sista selfie och postar i sociala medier. Nadin Al Khalidi ser bilden och skriver en låttext till Tarabband.Gruppen turnerar nu i stora delar av arabvärlden, men det var alltså här i Sverige som Nadine Al Khalidi, istället för att framföra covers av västerländska popartister, började skriva arabiska texter och sjunga på arabiska.Musiklista:Bashar Sharifa - Nahawand Tarabband - Baghdad Choby Dunia - Roaming Maher Mahmoud - Twilight Maher Mahmoud - Mirage Dunia - Roaming Dunia - Laugh Maher Mahmoud M Fl - Damascus, One More Aspect Shadi Ali Maher Mahmoud - Ya Mashghool Tarabband - Ashofak Baden Tarabband; Nadin Al Khalidi, Sång, Saz, Mandole, Gabriel Hermansson, Gitarr, Mandole, Kör, Filip Runesson, Fiol, Romain Coutama, Elbas, Fredrik Gille, Slagverk, Kör, Valter Kinbom, Slagverk, Kör. - Heli Tarabband; Nadin Al Khalidi, Sång, Saz, Mandole, Gabriel Hermansson, Gitarr, Mandole, Kör, Filip Runesson, Fiol, Romain Coutama, Elbas, Fredrik Gille, Slagverk, Kör, Valter Kinbom, Slagverk, Kör. - Heli Tarabband; Nadin Al Khalidi, Sång, Saz, Mandole, Gabriel Hermansson, Gitarr, Mandole, Kör, Filip Runesson, Fiol, Romain Coutama, Elbas, Fredrik Gille, Slagverk, Kör, Valter Kinbom, Slagverk, Kör. - Rassina Tarabband; Nadin Al Khalidi, Sång, Saz, Mandole, Gabriel Hermansson, Gitarr, Mandole, Kör, Filip Runesson, Fiol, Romain Coutama, Elbas, Fredrik Gille, Slagverk, Kör, Valter Kinbom, Slagverk, Kör. - Rassina Amar Chaoul, Nadin Al Khalidi, Filip Runesson, Gabriel Hermansson, Romain Coutama, Tarabband, Valter Kinbom - Salam Alekum Kompositör: Romain Coutama Bolag: KAP SYD

Möt sazspelaren och sångerskan Nadine Al Khalidi som flytt från Irak och oudspelaren Maher Mahmoud som flytt från Syrien. Fjärde programmet av fem av Birgitta Tollan. Musiker som flyktingar har rört sig över jorden sedan dess begynnelse. Många musikaliska genrer och uttryck är resultatet av musiker som flytt och vandrat från land till land under årtusenden. De två professionella musiker vi skall möta idag har flytt från krig och brott mot mänskliga rättigheter. Båda har personliga erfarenheter av de två diktatorer vars gärningar gjorde att de valde att fly: Bashar al-Assad i Syrien och Saddam Hussein i Irak. Trots detta har de lyckats skapa en musikalisk karriär och en dräglig tillvaro i sina nya hemländer, där den egna musiken har fått en central plats i livet. Båda upplevde a point of no return i sina urprungsländer. Det var då de tog sitt beslut att fly.Maher Mahmoud spelar det traditionella instrumentet oud, en bandlös korthalsluta med sex strängar. Från början ville han spela piano, men det fanns inte ett enda piano i hans hemstad Al Salamiyah i Syrien. 2012 var han 26 år och flydde med ett reguljärflyg från Damaskus och hamnade i Danmark. Han hade bjudits in som musiker eftersom han tidigare turnerat med danska musiker och undervisat i arabisk musik på Musikkonservatoriet i Århus. Innan inbördeskriget i Syrien startade 2011 hade landet ungefär 24 miljoner invånare.- Många, många syriska städer är nu sönderbombade och ungefär 10 miljoner människor har flytt från landet, säger Maher Mahmoud, som personligen har lidit under den styrande familjen al-Assad i Syrien.När Maher Mahmoud föddes satt fadern i fängelse som politisk fånge under Hafez al-Assad, den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far. Maher Mahmouds familj gick sönder när fadern arresterades, eftersom ingen visste hur länge han skulle sitta fängslad eller om han över huvud taget skulle överleva.Efter fem års studier hade Maher Mahmoud tagit examen vid Higher Institute of Music i Damaskus och arbetade som frilansmusiker i flera ensembler, bl a Syriska nationalorkestern för arabisk musik. 2011 startade inbördeskriget och han blev inkallad till Basher al-Assads armé.- Av två anledningar vägrade jag: för det första är jag helt emot den syriska regimen, som fäller ner dödsbringande gåvor från himlen över sin egen befolkning! Det är svårt att föreställa sig att detta händer i vår tid. Att en president bombar sitt eget folk! säger han. Maher Mahmouds andra skäl till att vägra att ta värvning i syriska armén är att han är musiker, vars uppgift inte är att döda och slåss utan att spela på sitt instrument.- Vi behöver inga fler soldater, säger Maher som inte hade några planer på att lämna Syrien, men nu kände jag mig tvungen att fly. För att finna min egen identitet igen.I Danmark spelar Maher Mahmoud i Dunia Ensemble. Gruppen bildades av danske saxofonisten Morten Carlsen som tidigare spelade i Pierre Dørges New Djungle Orchestra. Dunia består av ett tiotal musiker från olika länder, bl a Georghe Mihalache på cimbalom, Dalia Faitalson på gitarr och Mirwais Fedai på tablas. Maher Mahmoud ingår också i Projekt Gränslös för musiker som flytt. Dessutom arbetar han med ett nätverk för att samla de musiker ur professionella syriska ensembler som flytt. Musikerna finns nu utspridda i Europa. Maher Mahmoud spelade med dem i Syrien i åratal. De studerade ihop, de spelade ihop i olika grupper och de turnerade tillsammans.- Vi ville gärna mötas och spela igen, men hur skulle vi kunna ha råd med det? Så, efter hårt arbete, arrangerade saxofonisten Morten Carlsen en syrisk kulturkaravan, och vi begav oss ut på turné. Att få spela tillsammans igen efter fem års separation, det var en fantastisk upplevelse för oss, berättar Maher Mahmoud. Den Syriska nationalensemblen för arabisk musik var åter samlad, denna gång med musikernas nya livserfarenheter från flykten och möten med andra kulturer.- Nu måste alla syrier visa vad syrisk kultur är. Att visa att Syrien inte enbart är ett land fyllt med krigshandlingar och salafister! Vi var ett bra, tryggt land, men med en rutten regim med politiska problem. Men det syriska folket bär upp kulturen. Även om hela Syrien förstörs så kommer kulturen att finnas kvar hos människorna, säger Maher Mahmoud.Då är den syriska musiken oerhört viktig.Från provspelning på "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg till topplistor i arabvärlden. Nadin Al Khalidi framförde först gitarrlåtar av Joan Baez och Bob Dylan, vilka hon lyssnat på i köket hemma i Bagdad. Nu skriver och sjunger Nadin egen musik på arabiska i gruppen Tarabband med melodier, rytmer och instrument från hemlandet Irak och resten av världen. Hennes instrument numera är saz, ett långhalsat lutinstrument med endast tre strängar. Ett bestialiska dåd gör att Nadin Al Khalidi beslutar att fly från Bagdad i Irak. Året är 2000 och hon och hennes syster kommer hem till det höghus i Bagdad där de delar lägenhet. De har varit på konsert med Bagdad Symfoniorkester. Lägenheten var 1983 en gåva från Saddam Hussein, ett stipendium till deras far, som var en mycket känd artist i Irak. - År 2000 såg jag många kvinnor som hade fått sitt hår avrakat. Eller så hade regimen kapat bort kvinnornas händer eller fingrar, öron eller tungor. Sådana inslag visades ofta på tv under det här året, berättar Nadin.När Nadin och systern kommer in i lägenheten på sjätte våningen hör de skrik och gråt nere på gården. De går ut på balkongen och ser flera storvuxna, svartklädda män med svärd i händerna. En livlös kvinnokropp ligger på gården. Hennes huvud ligger bredvid och hennes barn gråter vid hennes döda kropp. Saddams bödlar har halshuggit deras mamma.I Bagdad studerar Nadin Al Khalidi fiol och västerländsk konstmusik i 12 år. Hennes mor blir dock sjuk i cancer och familjen flyttar till moderns födelsestad Kairo i Egypten där de bor mellan 1992 och 1998. Modern avlider i Kairo och familjen flyttar tillbaka till Bagdad.Att leva i Bagdad var som att leva mitt i en krigszon: Saddams militärer, oppositionen,  alla flygbombningar, Kuwaitkrig och andra Gulfkriget gav Nadin känslan av att ständigt vara på flykt från katastrofer och död.- Jag har vant mig vid att ständigt vara på flykt. Det har blivit en del av hur jag är, hur jag tänker och hur jag känner. Det skrämmer mig inte, men däremot måste jag alltid ha en plan B klar, förklarar Nadin. Nadin och systern flyr till Sverige 2002. De flyger direkt från Amman i Jordanien dit de hade flytt från Bagdad med hjälp av en manlig bilchaufför som de betalade. Kvinnor fick nämligen inte lämna landet utan en myndig, manlig person, helst en pappa, bror, kusin, fästman eller äkta man. De reser i 17-18 gastkramande timmar med falska pass. Och de landar på Landvetter flygplats i Göteborg.- Jag minns att luften var så frisk och första fikat var bryggkaffe. Min syster beställde en dammsugare, det var hennes absolut favorit,  grön choklad! Och jag beställde en kaka, en bakelse som ser ut som en fläta med äppelmos och mandlar. Och det var så gott, och det var helt nybakat, det luktade så gott. Det här är första, absolut första minnet för mig i Sverige, berättar Nadin Al Khalidi, som fick arbete på Café Kringlan i Haga i Göteborg. På "Open Stage" på pubb Jazzå vid Järntorget i Göteborg gör Nadin sitt första framträdande med akustisk gitarr och sång. Hon sjunger solo på Jesse, come home av Joan Baez. Nadin flyttar till Malmö och får bo hos systerns pojkväns mamma. Hon heter Marianne Mörck, känd skådespelerska, regissör och operakörsångare, som blir Nadins mentor och extramamma. Under sex år bor Nadin hos Marianne.I Malmö fortsätter Nadin Al Khalidi att spela tolvsträngad gitarr på pubbar. Hon gör coverlåtar av Beatles, Bob Dylan och Joan Baez. Men snart känner Nadine att det inte är  tillräckligt stimulerande. Hon vill göra något eget och möter Gabriel Hermansson, som spelar och komponerar svensk och arabisk folkmusik och turnerar med grupperna Alla Fagra, Jidder och Karima Nayt Band. 2006 föds gruppen Tarabband - efter det arabiska ordet tarab som betecknar en passionerad och närmast extatisk kontakt som kan uppstå mellan artist och publik. Tarabband presenterar arabisk musik influerad av mellanösterns musik, nordisk folkmusik, jazz, persisk och sydamerikansk musik. Tarabbands musik och texter omfamnas av poeter i Gaza, klubbesökare i Beirut, prinsessor i Abu Dhabi, demonstrerande studenter i Tunisien och en ny kämpande generation i Irak. Titelspåret på deras andra skiva heter Ashofak Baden, vilket betyder Vi ses igen. Ett yazidiskt par i norra Irak, som snart ska skiljas åt, tar en sista selfie och postar i sociala medier. Nadin Al Khalidi ser bilden och skriver en låttext till Tarabband.Gruppen turnerar nu i stora delar av arabvärlden, men det var alltså här i Sverige som Nadine Al Khalidi, istället för att framföra covers av västerländska popartister, började skriva arabiska texter och sjunga på arabiska.