Podcasts about stravinskij

Ispirato a una fiaba russa scopriamo il primo grande balletto di Stravinskij, L'uccello di fuoco. Con noi, in studio, il compositore Paolo Marzocchi.Segui 2aTeatro il primo podcast e vodcast sul mondo teatrale con puntate dedicate alla danza, all'opera, alla musica classica e al teatro. Un progetto inedito, dal taglio divulgativo e coinvolgente, ideato e condotto in studio da Tabata Caldironi e Anna Olkhovaya.Di puntata in puntata scopri i balletti più iconici, le parole e i passi più famosi della danza con la Scuola di Ballo dell'Accademia Teatro alla Scala e le testimonianze di protagonisti di fama internazionale.Il progetto è reso possibile grazie alla collaborazione con A2A, Fondazione AEM e Banco dell'energia.

Igor Stravinskij (1882 - 1971) - Petruska Royal Concertgebouw Orchestra Andris Nelsons, conductor

Nicola Campogrande"Storia della musica classica"Il racconto di un'avventura straordinaria, dal Medioevo a SpotifyPonte alle Graziewww.ponteallegrazie.itAnche quando non ne sappiamo nulla, la musica classica ci colpisce perché ci mette in contatto con la bellezza e lo struggimento, con la gioia e la melanconia, con lo stupore e con la potenza delle nostre emozioni. Ma conoscerne la storia, il contesto, le radici arricchisce la nostra fruizione di altre dimensioni, rendendola più articolata e consapevole, più ricca, più intensa, più profonda. Sapere come nasce e come evolve una forma musicale, capire perché una partitura segue la grammatica di un'epoca o come la sovverte, distinguere una tecnica dall'altra, uno stile dall'altro, un linguaggio da un altro linguaggio, ci consente di mettere in relazione un compositore e le sue opere con lo spirito del suo tempo, con gli echi del passato, con gli stimoli che provengono dal futuro. Dal canto gregoriano alla musica elettronica, da Monteverdi a Philip Glass, passando da Bach e Beethoven, Mozart e Schubert, Verdi, Wagner, Stravinskij, Nicola Campogrande traccia una parabola che dall'Alto Medioevo conduce ai nostri giorni, offrendoci una chiave di lettura non specialistica, nutrita di presente, viva. E poiché la musica non è niente senza la possibilità di farne esperienza, compone, grazie a semplici qr code che affiancano i brani di cui parla, uno straordinario mosaico di ascolti, che non si limita ad accompagnare la lettura ma ne è il vero, glorioso protagonista.Seven Springs Il suono della Holden7 concerti, alle 7 di sera, a 7 euro, per 7 anni2 aprile – 14 maggio 2024General Store della Scuola Holden, TorinoI direttori artistici Gloria Campaner e Nicola Campogrande l'hanno immaginata non come una stagione di concerti, ma come «una serie di vibrazioni». Si chiama Seven Springs perché, per sette primavere, sette concerti verranno proposti alle sette di sera, e con un biglietto di sette euro il pubblico potrà immergersi nel nuovo suono della Holden. Musicisti e musiciste non solo canteranno e suoneranno, ma lasceranno anche entrare l'ascoltatore nel loro mondo, in un'esperienza ad alta intensità narrativa in cui si accenderà un dialogo sui temi più diversi: «si parlerà di arte, di cucina, di sport, di meditazione o magari di geopolitica – dicono i direttori artistici. Alla fine ci sarà un aperitivo e si continuerà a rimanere in compagnia, chiacchierando in libertà fino all'ora di cena.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itDiventa un supporter di questo podcast: https://www.spreaker.com/podcast/il-posto-delle-parole--1487855/support.

Häromdagen blev det klart att Anna Croneman blir ny VD för Svenska Filminstitutet. Nu kommer hon till P1 Kulturs studio för att berätta vad hon älskar, hatar och drömmer om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. FRÅN CHEF FÖR SVT DRAMA TILL FILM-SVERIGES HÖGSTA TOPPVi frågar Anna Croneman om hur stort steget blir. Vad hon önskar och vilka önskningar som hon tror kan bli uppfyllda. Dessutom har vi fångat upp frågor och förväntningar från film-Sverige, som Anna Croneman får möta och bemöta.HUR BRA ÄR DAVID BOWIES ENDA MUSIKAL, ”LAZARUS”?I går kväll hade David Bowies enda musikal svensk premiär, åtta år efter hans död. Musikalen ”Lazarus” var ett av de sista verken som Bowie slutförde innan han gick bort i januari 2016. Men hur bra är den nu? Hur angelägen känns den? Vi skickade våra kritiker, och Bowie-fantaster, Anna Tullberg och Jenny Teleman till den svenska premiären.DEN UKRAINSKA KONSTNÄREN ZHANNA KADYROVA GÄSTAR SVERIGEUppsala konstmuseum har i morgon vernissage för utställningen ”Border Memory” av den ukrainska konstnären Zhanna Kadyrova. Hon är internationellt erkänd och har bland annat ställt ut på Venedigbiennalen och fått många priser.Vår reporter Fredrik Wadström har tidigare sett en stor retrospektiv med Kadyrovas konst på plats i Ukraina, Nu kommer han till P1 Kulturs studio för att ge oss en bild av utställningen ”Border Memory” och spelar upp några klipp från sitt möte med konstnären i Uppsala.FILMFESTIVALEN I BERLIN HAR BÖRJAT - HÄR ÄR FILMEN SOM VANN FÖRRA ÅRETS GULDBJÖRNHäromdagen öppnade årets Filmfestival i Berlin, den så kallade Berlinale. Där har bland annat svenske regissören Levan Akin - som för några år sedan gjorde succé med sin debutfilm ”And Then We Danced” - premiär för sin nya långfilm. Vår filmkritiker Emma Engström berättar lite om festivalens program. Och just i dag är det svensk biopremiär för ”Ombord på Adamant”, som vann det finaste priset: Guldbjörnen, på förra årets Berlinale.KLASSIKERN: ”RHAPSODY IN BLUE” AV GEORGE GERSHWINI dag handlar Klassikern om ett 100 år gammalt uruppförande. Per Feltzin berättar om George Gershwins ”Rhapsody in Blue” – ett experiment inom modern musik. Om en legendarisk konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien. I publiken fanns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - och vissa tyckte sig se även Stravinskij i raderna. Men vad var det egentligen de fick höra? Går det ens att beskriva?Programledare: Gunnar BolinProducent: Mattias Berg

För 100 år sedan den 12 februari 1924 är det konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare om Rhapsody in Blue. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Musiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

Lorenzo Respi"Arnaldo Pomodoro. Il grande teatro delle civiltà"Fondazione Arnaldo Pomodoro e Fendipresentano"Arnaldo Pomodoro. Il grande teatro delle civiltà"a cura di Lorenzo Respi e Andrea Vilianiin collaborazione con Fondazione Arnaldo PomodoroFino al 1° ottobre 2023Palazzo della Civiltà ItalianaQuadrato della Concordia, 3 – Roma EURIl Grande Teatro delle Civiltà, a cura di Lorenzo Respi e Andrea Viliani in collaborazione con Fondazione Arnaldo Pomodoro. La mostra è visitabile gratuitamente fino al 1° ottobre 2023. La collaborazione tra Fondazione Arnaldo Pomodoro e Fendi rientra in una partnership più ampia volta a unire il rispetto per l'eredità storica al sostegno e alla diffusione dei linguaggi artistici contemporanei e alla ricerca di nuove forme di collaborazione basate sulla sostenibilità e l'innovazione. Concepita per gli spazi sia interni che esterni del Palazzo della Civiltà Italiana all'EUR – che dal 2015 ospitano la sede romana di Fendi – la mostra attraversa settant'anni di ricerca dell'artista, configurandosi come un “teatro” autobiografico, al contempo reale e mentale, storico e immaginifico, in cui vengono messe in scena circa trenta opere realizzate da Pomodoro tra la fine degli anni Cinquanta e il 2021, insieme a una serie di materiali d'archivio – fotografie, documenti, bozzetti, disegni, molti dei quali inediti – che evocano lo spirito e l'atmosfera dello studio e dell'archivio dell'artista.Il Grande Teatro delle Civiltà esplora l'interconnessione, nella pratica di Pomodoro, fra arti visive e arti sceniche e mette in evidenza il rapporto tra la dimensione progettuale dell'opera e la sua realizzazione.Una trama da cui emergono i possibili e molteplici riferimenti a quelle “civiltà” arcaiche, antiche, moderne, o anche solo fantastiche, a cui l'opera di Pomodoro costantemente rinvia, originando forme e materie che sono al contempo memoria del passato e visione del futuro e che rifondano le nostre conoscenze e i nostri immaginari, la nostra esperienza del tempo e dello spazio, della storia e del mito. Il percorso della mostra prende avvio ai quattro angoli esterni dell'edificio dove sono poste le quattro sculture Forme del mito (1983) – Il potere (Agamennone), L'ambizione (Clitennestra), La macchina (Egisto) e La profezia (Cassandra) – tratte dalle macchine sceniche che furono realizzate per il ciclo teatrale dell'artista Emilio Isgrò, ispirato all'Orestea di Eschilo, svoltosi sui ruderi della piazza di Gibellina distrutta dal terremoto del Belice. Inserendosi come quinte tra il Palazzo, il paesaggio naturale e la comunità urbana circostante, le quattro Forme del mito ridisegnano e ri-significano l'edificio, trasformando il cosiddetto Colosseo Quadrato – una delle architetture simbolo del Modernismo e del Razionalismo italiano – in un'opera aperta, reinterpretabile e riprogettabile, e non quindi definita una volta e per sempre. Nel vestibolo di ingresso del Palazzo delle Civiltà Italiana compaiono due opere-costume realizzate dall'artista per due spettacoli teatrali: il Costume di Didone (per La tragedia di Didone, regina di Cartagine di Christopher Marlowe, messa in scena a Gibellina nel 1986), e il Costume di Creonte (per Oedipus Rex di Igor' Stravinskij, rappresentato a Siena nel 1988). Prodotti con materiali scultorei abbinati a materiali effimeri come la rafia e il tessuto, questi costumi richiamano le iconografie e la drammaturgia della Grecia arcaica così come le antiche iconografie e tecniche tradizionali delle opere d'arte africane e asiatiche, riattivando il racconto delle storie leggendarie di Didone e di Edipo. La mostra continua in due sale speculari e una sala di raccordo, pensate come due atti di un'opera teatrale con un intermezzo. Negli ambienti principali troviamo due opere di colore opposto, allestite simmetricamente: Le battaglie (1995), di colore nero, e Movimento in piena aria e nel profondo (1996-1997), di colore bianco.La prima con le sue forme angolari, spigolose e taglienti e i diversi materiali utilizzati (grovigli di corde, cunei, bulloni) evoca la Battaglia di San Romano di Paolo Uccello, capolavoro del Rinascimento. Accanto a questa sono allestite altre due opere che approfondiscono il racconto della ricerca di Pomodoro: la Grande tavola della memoria (1959-1965), una riflessione sul bassorilievo e sulla tecnica antica della fusione sull'osso di seppia, e Il cubo (1961-1962), opera che coincide con l'avvio di una ricerca sulle forme elementari della geometria euclidea.Nella seconda sala l'opera Movimento in piena aria e nel profondo, composta da una duplice curva riferibile ai grandi spazi celesti e terrestri, rappresenta l'agire scultoreo come “scavo dentro la complessità delle cose” che si solidifica nella consapevolezza di poter “curvare il tempo e lo spazio”.Accanto è esposta un'opera che idealmente dona circolarità alla mostra, permettendo di ribaltare il suo finale e ripartire dal suo incipit: Continuum (2010), un grandioso rilievo interamente occupato dai segni caratteristici delle prime opere dell'artista, una sorta di “tracciato” che reca i codici e l'inventario di tutta la sua “scrittura”.In queste due sale, come una mostra nella mostra, sono inoltre presentati materiali progettuali e documentari, perlopiù inediti, – libri d'artista, schizzi, disegni, modellini, lettere, fotografie, cataloghi, materiali di studio dei progetti più significativi – allestiti dentro bacheche cassettiere e rastrelliere apribili e consultabili dai visitatori, in modo da richiamare l'atmosfera dello studio dell'artista e lo spirito del suo archivio. A fare da raccordo tra le due sale, come un intermezzo tra due atti teatrali, la Rotativa di Babilonia (1991), collocata all'esterno ma visibile dalle vetrate del Palazzo, con la sua forma circolare suggerisce l'idea di un movimento ciclico e continuo, che si compie sia nel tempo che nello spazio. Nel corridoio interno invece è esposta la serie delle Tracce (1998), composta di ventuno rilievi calcografici bianchi, neri e ruggine. Il percorso si conclude sul loggiato del terzo piano con Osso di seppia (2011-2021), matrice simbolica di tutte le opere dell'artista, che ha iniziato la sua ricerca scultorea proprio incidendo l'osso di seppia, presente anche, come elemento emblematico, nell'ambiente Ingresso nel Labirinto, collocato nell'ex sede espositiva della Fondazione dell'artista a Milano, presso cui FENDI ha la sua sede milanese dal 2013.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.itQuesto show fa parte del network Spreaker Prime. Se sei interessato a fare pubblicità in questo podcast, contattaci su https://www.spreaker.com/show/1487855/advertisement

Quanto è difficile il processo di realizzazione di un corto d’animazione? A raccontarci il dietro le quinte del suo film è il regista Franz Padula, in concorso con il corto “Spectrum” nella categoria Short Animation. La trama di Spectrum è ispirata a quella de “L’uccello di fuoco”, balletto del 1910 musicato da Stravinskij: un progetto […]

Oggi a Cult, il quotidiano culturale di Radio Popolare in onda alle 11.30, “Vapore d'estate” con oltre 100 appuntamenti culturali fino a ottobre, al PAC di Milano sui progetti d'arte che anticipano Milano Pride, alla Scala “AfterRite + LORE” le due coreografie di Wayne McGregor a partire da Stravinskij, Lionello Cerri introduce l'edizione 2022 della rassegna di cinema itinerante “Anteo nella città”…

Musikudgivelser der er værd at lægge øre til og kunstnere der er værd at holde øje med. I denne uge bl.a. Ildfuglen af Stravinskij. Tilrettelæggelse: Claus Berthelsen.

I år är hela tre svenska regissörer, av sammanlagt drygt tjugo, med och tävlar om Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes. Det är flest någonsin i festivalens 75-åriga historia. De tre svenska regissörerna är Ruben Östlund, som fick Guldpalmen 2017, som i år tävlar med filmen "Triangle of Sadness". Dessutom Tarik Saleh med "Boy from Heaven" och Ali Abassi med dansk-svenska filmen "Holy Spider". P1 Kulturs Emma Engström är på plats på festivalen med gäster och röster.FÖRFATTAREN PER GUNNAR EVANDER HAR GÅTT BORTEn av Sveriges mest produktiva, och på sin tid mest folkkära författare, har avlidit. Namnet är Per Gunnar Evander och utöver sina 30-talet romaner arbetade han med både tv och film. Han var även en av landets mest förekommande och populära Sommarpratare i Sveriges Radio. Kulturjournalisten Mikael Timm kommer till studion för att berätta om Evanders många ansikten. Vi har även med kulturjournalisten och kritikern Ingrid Elam på telefon.OBS: OM DEN SVÅRA KONSTEN ATT BJUDA GENIER PÅ MIDDAGDet finns middagar och så finns det middagar. Och den som hölls i Paris, i dag för exakt hundra år sedan samlade bland andra Pablo Picasso. Stravinskij, Den ryska baletten, Joyce och Proust. Tanken var att samla några av modernismens främsta konstnärer, kompositörer och författare i samma rum under en oförglömlig kväll - och det blev det. Oförglömligt, men på ett annat sätt än vad som var tänkt. Litteraturkritikern Annina Rabe tar oss med tillbaka till Paris 1922.Programledare: Lisa Bergström. Producent: Mattias Berg.

a cura di Alessandro Achilli. Musiche: Joni Mitchell, Stravinskij, Zappa, Wyatt, Legrand, David Thomas, Dave Stewart, Gaskin, Schweizer, Good Lee e Jade Alice, Massacre, Jack O' the Clock, Peter Hollinger, Haco, Spirogyra, Gold Mass...

a cura di Alessandro Achilli. Musiche: Joni Mitchell, Stravinskij, Zappa, Wyatt, Legrand, David Thomas, Dave Stewart, Gaskin, Schweizer, Good Lee e Jade Alice, Massacre, Jack O' the Clock, Peter Hollinger, Haco, Spirogyra, Gold Mass...

Nel XX secolo fa irruzione una nuova temporalità, sostenuta dalle diverse definizion e rappresentazioni date da artisti, musicisti, poeti e letterati come Picasso, Marinetti, Tzara, de Chirico, Stravinskij, Joyce, Proust, Pound. Il tempo diventa “frullatore ossessivo” di ogni specificità linguistica, della separazione dei linguaggi, delle differenze tra cultura umanistica e scientifica, della distanza culturale tra Oriente e Occidente. Bonito Oliva propone un'analisi dei movimenti delle avanguardie storiche e delle neoavanguardie – espressionismo, cubismo, surrealismo, transavanguardia – fino alle ultime ricerche multimediali, tematizzando i diversi modi della temporalità: interiore, inclinata, comica, piena ed aperta.

1176 Battaglia di Legnano. L'esercito della Lega Lombarda sconfigge Federico Barbarossa - 1913 A Parigi, prima della Sagra della primavera di Stravinskij

Rosita Copioli"Gli occhi di Fellini"Vallecchi EditoreE' il percorso critico rigoroso, di tutti i film del più grande regista del Novecento, man mano che lui si trasforma insieme a loro. Il volume nato dalla frequentazione dell'autrice con Federico Fellini, racconta molteplici incontri: libri, rapporti con la letteratura, artisti, sceneggiature, musiche, progetti editi e inediti.Se oggi ci domandiamo chi è l'artista più completo del Novecento, il più profetico, rispondiamo: Federico Fellini. Dove – si è chiesto Kundera – dopo Stravinskij, dopo Picasso, si trova un'opera più bella, d'una immaginazione più potente?Nato dalla frequentazione dell'autrice con Fellini, Gli occhi di Fellini racconta molteplici incontri: libri, rapporti con la letteratura, amici scrittori, artisti, sceneggiature, musiche, progetti editi e inediti: infiniti aspetti del lavoro, della personalità, delle passioni di Fellini attraverso tutti i film. È il percorso critico e rigoroso, di tutti i film del più grande regista del Novecento, man mano che lui si trasforma insieme a loro.Per Fellini, nato a Rimini il 20 gennaio 1920, il cinema era ancora un'arte quasi nuova, fatta dalla luce. Distaccandosi dal magnete di Rossellini, inseguendo l'estro inesauribile dell'immaginazione e della mano, tanto capriccioso e volubile quanto esigente e preciso, Fellini ha restituito con ciascuno dei suoi film una rappresentazione memorabile della storia italiana, e più nel profondo, dell'anima umana. Ha attraversato il secolo incarnando gli umori e le storie che dal mondo contadino si sono trasformate nella realtà di oggi: ma reinventava di volta in volta uno stile, lanciava un genere, trasformava radicalmente e per sempre la cultura dei nostri giorni. A ogni film Fellini cercava se stesso. Come scrive Pietro Citati, il libro è «un meraviglioso ritratto di Fellini, una toccante rievocazione di Rimini, una storia del cinema e della civiltà italiana nell'ultima guerra e, di scorcio, una storia del mondo».Rosita Copioli insieme a Fellini parla e ascolta, con attenzione e amore, un fratello maggiore, il suo doppio maschile. Il rapporto è straordinario: come non si verifica mai, o quasi mai: i due si dicono quasi tutto (con il pudore e la discrezione di due incantevoli complici); si raccontano sogni: anche quelli più segreti (perché la sapienza dei sogni, come dicevano i Greci, è immensa, e Fellini è il luogo ideale del segreto). Entrambi sono poeti, inventivi, fantastici, e hanno moltissimo in comune: la stessa Rimini, insieme provinciale e internazionale; il senso che l'artista è, fondamentalmente, uno straniero: l'intuizione del carattere visionario dell'arte: la consapevolezza che, in arte e letteratura, non esistono codici: l'idea che la sventura, che è ineluttabile, può essere sempre vinta e superata.Rosita Copioli è nata a Riccione. Poetessa e saggista, fra le sue pubblicazioni si ricordano: Splendida lumina solis (1979, Premio Viareggio "opera prima"), Furore delle rose (1989, Premio giuria Montale), I giardini dei popoli sotto le onde (1991), Il fuoco dell'Eden (1992), Elena (1996), La previsione dei sogni (2002), Il postino fedele (2008), Animali e stelle (2010), Il nostro sistema solare (2013), Le acque della mente (2016). Ha scritto anche testi drammatici e si occupa di studi storici. Sue raccolte di poesia sono tradotte in USA e in Francia.Ha collaborato con "Il Giornale" e "L'Avvenire" e ha diretto la rivista "L'altro versante". Ha curato e tradotto opere di Yeats, Saffo, Leopardi, Goethe, Flaubert.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Brevi Storie Podcast a cura di Johann Merrich Episodio 3: Theremin, il terpsitone e l'American Negro Ballet Company Appunti per una storia della musica elettronica più equa e paritaria: nel terzo episodio delle sue Brevi Storie in forma di podcast, Johann Merrich racconta la collaborazione tra Leon Theremin e l’American Negro Ballet, compagnia di danza fondata ad Harlem nel 1934. Elenco degli ascolti: In apertura e chiusura: Delia Derbyshire, Ziwzih Ziwzih Oo-Oo-Oo Rimskij-Korsakov, Il volo del calabrone. Esecuzione: Carolina Eyck, theremin; Christopher Tarnow, piano. Elliott Lawrence Orchestra & Lucie Bigelow Rosen, Giglolette. Germaine Tailleferre, Valse Lente. Esecuzione: Grégorie Blanc, theremin. Stravinskij, L’Uccello di Fuoco, Suite Finale Esecuzione: Vienna Philharmonic Salzburg condotta da Valery Gregiev Tchaikovsky, Berceuse Esecuzione: Nadia Reisenberg, piano; Clara Rockmore, theremin. La Vie en Rose Esecuzione: Nadia Reisenberg, piano; Clara Rockmore, theremin. —— Fonte principale delle informazioni narrate: Albert Glinsky, Theremin: Ether Music and Espionage, University of Illinois Press, 2000. www.electronicmusic-shorthistory.com

I denne episoden har vi fått med oss stjernepianist Christian Ihle Hadland. Vi prater mest om Igor Stravinskij, men også om å spille i egen hjemby, samt et par store hender. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

A cura di Massimiliano SamsaArnold Schönberg (1874 - 1951) Gurre-Liederper soli, coro e orchestraTesto: Jens Peter JacobsenPrima rappresentazione: Vienna, Großer Musikvereins-Saal, 23 febbraio 1913Parte I:1.Preludio orchestrale2.Nun dämpft die Dämm'rung (Waldemar)3.O, wenn des Mondes Strahlen (Tove)4.Roß! Mein Roß! Was schleigst du so träg! (Waldemar)5.Sterne jubeln, das Meer, es leuchtet (Tove)6.So tanzen die Engel vor Gottes Thron nicht (Waldemar)7.Nun sag ich dir zum ersten Mal (Tove)8.Es ist Mitternachtszeit (Waldemar)9.Du sendest mir einen Liebesblick (Tove)10.Du wunderliche Tove! (Waldemar)11.Interludio orchestrale12.Tauben von Gurre! (Stimme des Waldtaube)Parte II:1.Herrgott, weißt du, was du tatest (Waldemar)Waldemar - Thomas MoserTove - Jane EaglenWaldtaube - Marjana LipovsekKlaus Narr - Kurt AzesbergerBauer - Franz GrundheberSprecher - Hans HotterOrchestra - Gustav Mahler JugendorchesterChoir - Arnold Schönberg Chor; Südfunk Chor Stuttgart; Slowakischer Philharmonischer ChorClaudio Abbado, direttoreL'ascolto dei Gurre-Lieder proseguirà nella puntata di domani con la terza ed ultima parte.I Gurre-Lieder di Schönberg venivano considerati da Claude Rostand come una delle opere più importanti della storia della musica. Altri critici sottolineano il fatto che si tratta di un'opera giovanile del compositore in cui «l'onnipresenza di Wagner è schiacciante» (Mila). Si tratta di giudizi apparentemente contrastanti, ma che in realtà non si escludono: vanno però interpretati.Per poter valutare il posto, invero singolare, che i Gurre-Lieder occupano nell'ambito della creatività schönberghiana e in quello generale della musica europea tra la fine dell'Ottocento e l'inizio del nostro secolo, bisogna rifarsi alle circostanze e ai tempi che caratterizzarono la nascita di quest'opera. Come riferisce Alexander von Zemlinsky, il mentore del giovane Schönberg e suo futuro cognato, l'impulso iniziale per la composizione dei Gurre-Lieder fu costituito da un concorso indetto per la fine del 1899 dal Tonkünstlerverein di Vienna per un ciclo di Lieder per canto e pianoforte. Schönberg, il quale aveva, allora, venticinque anni e si trovava in grandi ristrettezze economiche, intendeva partecipare al concorso. Scrive Zemlinsky: «... Schönberg scrisse alcuni Lieder su poesie di Jacobsen. Glieli suonai. I Lieder erano bellissimi e di un genere veramente nuovo, ma entrambi ne ricevemmo l'impressione che, proprio per questo, non avrebbero avuto nessuna prospettiva nel concorso per un premio. Ciononostante Schönberg compose l'intero ciclo di Jacobsen. Non però per una sola voce di canto: vi si aggiunsero grandi cori, un melologo, preludi e interludi ed il tutto fu scritto per un'orchestra gigantesca».Lo stesso Schönberg, in una lettera a Berg riprodotta nel grande Führer (più di cento pagine di guida all'opera) che lo stesso Berg pubblicò nel 1913, in vista della trionfale prima esecuzione che i Gurre-Lieder conobbero il 23 febbraio di quell'anno nel Grosser Musikvereinssaal di Vienna, sotto la direzione di Franz Schreker.In questa lettera Schönberg precisa tempi e vicissitudini della composizione: «Nel marzo 1900 terminai le parti I e II e parecchio della parte III. Seguì una lunga pausa colmata con la strumentazione di operette. Nel marzo 1901 (cioè all'inizio di quell'anno) fu finito il resto. Poscia iniziò la strumentazione (impedita nuovamente da altri lavori, giacché sono stato sempre ostacolato nel comporre). Ho continuato a Berlino verso la metà del 1902. Poi ci fu una grande interruzione per via della strumentazione di operette. Finalmente ho lavorato nel 1903 terminando la partitura fino all'incirca la pagina 118 (corrispondente alla parte 105 della riduzione per pianoforte). Dopodiché ho lasciato la partitura abbandonandola completamente. L'ho ripresa nel luglio 1910 (a Vienna). Ho strumentato tutto salvo il coro finale, terminando quest'ultimo a Zehlendorf (presso Berlino) nel 1911. L'intera composizione era già compiuta, credo, nell'aprile o nel maggio 1901. Solo il coro finale si trovava allo stato d'un abbozzo nel quale, comunque, le voci principali e l'intera forma erano già interamente presenti. Solo molto poche indicazioni strumentali erano annotate nella composizione originaria. Allora, non notavo cose del genere, giacché la sonorità si ricorda. Ma pure prescindendo da questo: si deve proprio vedere che la parte orchestrata nel 1910 e nel 1911, per quanto riguarda lo stile della strumentazione, è del tutto diversa dalla I e dalla II parte. Non avevo l'intenzione di nascondere questo. Al contrario, va da sé che a distanza di dieci anni strumento in modo diverso. Nel terminare la partitura ho rielaborato soltanto alcune, poche parti. Si tratta solo di gruppi di 8-20 battute; in particolare ad esempio nel pezzo: Klaus-Narr e nel coro conclusivo. Tutto il resto (anche qualcosa che avrei visto volentieri in modo diverso) è rimasto com'era allora. Non avrei centrato più lo stile e un conoscitore appena esercitato dovrebbe saper trovare senz'altro i 4-5 passi emendati. Queste correzioni mi hanno fatto più fatica che, a suo tempo, l'intera composizione».La cosa è del tutto comprensibile se si pensa ai passi immensi, anzi ai salti vertiginosi che Schönberg aveva compiuto, tra il 1903 e il 1911, lungo l'itinerario stilistico che la sorte (ma egli parlava delle determinazioni di un «Supremo Comandante») aveva assegnato a lui e, insieme a lui, alla musica occidentale.I Gurre-Lieder apparivano ai loro primi ascoltatori - ed oggi appaiono vieppiù a chi li recepisce con un orecchio passivo, non analitico - come un'opera immersa in un clima tardo-romantico, insieme post-wagneriano e post-brahmsiano. Ed è certamente quest'impressione che determinò il grande successo della prima esecuzione, di gran lunga il maggiore che Schönberg abbia mai potuto assaporare nella sua difficile carriera.Ai Gurre-Lieder calza perfettamente quanto Schönberg, in suo abbozzo autobiografico, riferiva al Sestetto per archi Verklärte Nacht op. 4, scritto nel 1899, cioè nello stesso anno in cui aveva inizio la composizione che qui c'interessa: «... divenni brahmsiano incontrando Zemlinsky. Il suo amore abbracciava Brahms e Wagner e perciò divenni anch'io un loro seguace convinto. Nessuna meraviglia, dunque, se la musica che composi in quel periodo riflette l'influsso di quei due maestri, al favore per i quali si aggiunse quello per Liszt, Bruckner e forse pure Wolf. Questa è la ragione per cui [...] la costruzione tematica vi è basata da un lato su di un "modello" e su di una "sequenza" sopra un'armonia circolare di tipo wagneriano, e dall'altro lato su di una tecnica di sviluppo della variazione brahmsiana. Pure a Brahms può essere accreditata la disparità delle misure [...]. Ma il trattamento degli strumenti, il modo della composizione e gran parte delle sonorità sono strettamente wagneriani. Penso però che qualche elemento schönberghiano possa scorgersi nella lunghezza di alcune melodie, nella sonorità, nelle combinazioni contrappuntistiche e dei motivi, in certi movimenti armonici e semicontrappuntistici dei bassi nei confronti della melodia. Finalmente v'erano già alcuni passaggi di tonalità imprecisa che possono essere considerati premonitori del futuro».La peculiarità più vistosa dei Gurre-Lieder risulta però dalle dimensioni degli organici sinfonico-vocali. Abbiamo già citato la constatazione di Zemlinsky che l'orchestra dei Gurre-Lieder era «gigantesca». In realtà i mezzi chiamati a raccolta per realizzare quest'opera superano quantitativamente ogni precedente ed ogni conseguente. La partitura richiede infatti: 5 cantanti solisti (2 tenori, 1 soprano, 1 mezzosoprano o contralto, 1 basso), 1 recitante; 4 complessi corali, di cui un doppio coro misto a otto parti e tre cori virili a 4 parti ognuno; 4 flauti piccoli, 4 flauti grandi, 3 oboi, 2 corni inglesi (eventualmente 5 oboi), 3 clarinetti in la oppure in si bemolle, 2 clarinetti in mi bemolle, 2 clarinetti bassi in si bemolle (eventualmente 7 clarinetti in la), 3 fagotti, 2 controfagotti; 10 corni (eventualmente 4 tube wagneriane), 6 trombe in fa, si bemolle e do, 1 tromba bassa in mi bemolle, 1 trombone contralto, 4 tromboni tenor-bassi, 1 trombone basso in mi bemolle, 1 trombone contrabbasso, 1 tuba contrabbasso; 6 timpani, grande cassa rullante, piatti, triangolo, campanelli, cassa piccola, grancassa, xilofono, raganelle, alcune grandi catene, tam-tam; 4 arpe, celesta; una massa di strumenti ad arco in «molteplici raddoppi»: i violini I devono essere divisibili in 10, così anche i violini II, mentre viole e violoncelli devono permettere divisioni in 8 parti differenti. Non esisteva e non esiste in commercio carta da musica stampata sufficientemente grande per permettere la notazione di figure sonore realizzate da tante voci e da tanti strumenti. Schönberg fu obbligato dunque di farsi approntare dei fogli di carta da musica con ben 48 pentagrammi, di un'altezza che supera il mezzo metro (le dimensioni esatte di questi fogli sono 36x57,5 cm.).Con il loro gigantismo orchestrale i Gurre-Lieder segnano il culmine di una tendenza che, attraverso Wagner e Berlioz, risale fino al Beethoven della Nona Sinfonia. Schönberg aveva subito indubbiamente anche l'influsso di Mahler, ma non è da escludersi che l'esempio dei Gurre-Lieder abbia poi contribuito a stimolare quest'ultimo nell'impresa della sua Ottava, cosiddetta «Sinfonia dei mille». Schönberg e Mahler erano amici e non è improbabile che Schönberg abbia mostrato a Mahler la ciclopica partitura alla quale stava lavorando, così come in precedenza ne aveva mostrato gli inizi a Richard Strauss il quale ne rimase molto impressionato, tant'è vero che, oltre a fargli assegnare il Liszt-Stipendium per il 1902 (un premio in denaro della Fondazione Liszt), gli procurò un posto di insegnante presso il Conservatorio Stern di Berlino. In modo certamente indipendente da Schönberg, Stravinskij concepì

I er et par sentimentale gamle tanter, skriver en lytter og spørger, om Mathias Hammer og Frederik Cilius kun kan lide sentimental musik? Den udfordring kan Mathias og Frederik ikke sidde overhørig, så de har fundet musik frem, som ikke forsøger at vække nogle følelser overhovedet, og musik som er konstrueret efter stramme regler. Og komponisterne er kendte: Bach, Stravinskij og Carl Nielsen, blandt andre. www.dr.dk/p2

Kultura: architektura - německý Bauhaus (posledním ředitelem Ludwig van der Rohe - vila Tugendhat), výškové budovy (sídlo OSN), malířství - centrum New Yorku - abstraktní expresionismus - Jackson Pollock, pop-art - Andy Warhol (např. Plechovky s fazolovou polévku Cambelli, portréty Marilyn Monroe), hudba - skladatelé - Martinů, Stravinskij, černošská hudba - jazz - Louis Armstrong, Frank Sinatra, Leonard Bernstein - Westside story, bebop (bop) - zrychlená, improvizovaná verze jazzu (=> bebopová prozodie u Beatniků), Elvis Presley, Michael Jackson LITERATURA - vliv války - realismus (někdy až naturalismus), moderní kompoziční postupy - střih, prolínání rovin BEATNICKÁ GENERACE (beatnici, zbitá generace, blažená generace, generace na cestě) - od 50. Let 20. Stol., bohémská čtvrť North Beach v San Franciscu, zpočátku program veskrze negativní - odmítání masové, zkomercionalizované společnosti, příklon k východním náboženstvím, hinduismus a zejména zen buddhismus, holdují alkoholu, drogám, sexuální promiskuita, homosexualita, psychiatrické prostředí, policejní represe - autoři: Jack Kerouac, Neal Cassady, Allen Ginsberg, William Seward Burroughs DRAMA - bez předešlé tradice - malé scény - psychologické drama Tennessee Williams, Edward Albee, Arthur Miller (proti) válečná literatura - Norman Mailer, Kurt Vonnengut, Joseph Heller, William Styron NORMAN MAILER - z židovské rodiny, ctižádostivý student, vystudoval letecké inženýrství na Harvardu, od 1942 v armádě, 1944 - 1946 seržant americké armády, studium na Sorbonně - Nazí a mrtví, 2x Pulitzerova cena, od 60. Let beletrizované reportáže, prezident amerického PEN klubu, 3x kandidoval na newyorského starostu (heslo:"Žádný další kecy") - 5% hlasů, 6x ženatý (1. žena Beatrice "Bea"), 8 dětí, zakladatel tzv. Nového žurnalismu - subjektivní pohled (všechna média někým vlastněná) DÍLO NAZÍ A MRTVÍ - protiválečný román, debut, americká kritika: "nejlepší americký román o 2. světové válce" - do té doby, než vychází Hlava XXII), nazí - přežili válku, zcela bez iluzí a snů, mrtví - padli na bojišti kolektivní hrdina - jednotka seržanta Crofta (na ostrově Anapopei) - kolektivní , psychologie, 4 části: Vlna, Hlína a tvar, Rostlina a přízrak, Brázda, zachycuje myšlenkové proudy doby (pragmatismus) - život jedince podřízen vojenským cílům - jednotka poručíka Hearna AMERICKÝ SEN - román, bouřlivá polemika, politik: 2 možnosti - sebevražda nebo vražda manželky - vražda manželky - nikdy není odhalen - autobiografické prvky - sám svou ženu pobodal nožem, ARMÁDY NOCI - reportážní protiválečný román, pochod na Pentagon - největší demonstrace x válce ve Vietnamu, 2 části: 1) popis stávky - ich-forma + následné zatknutí/věznění 2. Část er-forma, vypravěč, popisuje přípravu + realizaci (samotná osoba Mailora okem vypravěče) - Pulitzerova cena KATOVA PÍSEŇ (The Executioner's song) román, Pulitzerova cena, data o skutečném dvojnásobném vrahovi Gary Gilmorovi, biografie MARILYN - o Marilyn Monroe KURT VONNENGUT - rodina německých přistěhovalců, zajat, byl u bombardování Drážďan - 2 možnosti: zešílet nebo uchýlit see do světa fantazie - píše sci-fi, až do r. 2007 přispívá do měsíčníku In These Times, částečné alter-ego Kilgore Trout (1907 - 1981) - spisovatel brakových sci-fi románů JATKA Č. 5 (Slaughterhause Five) - sci-fi román, cituje díla Kilgora Trouta, hlavní hrdina Billy Pilgrim - díky válečnému traumatu schopný neovladatelně cestovat časem, nejednotný děj (epizodické příběhy sjednocuje Billy Pilgrim) SNÍDANĚ ŠAMPIÓNŮ - demytizace amerických dějin, americké hymny, kritika hodnot americké společnosti Závěr: oznámení, že Kilgora Trouta vytvořil sám autor (srov. Epické divadlo Bertolta Brechta) MECHANICKÉ PIANO - antiutopický román, ovládnutí roboty (srov. RUR) JOSEPH HELLER - BŮH VÍ, NĚCO SE STALO, HLAVA XXII - groteska, kapitán amerického letectva John Yossarian - cykličnost - Snowdenovy smrti WILLIAM STYRON - psychologické romány, z Virginie DOZNÁNÍ NATA TURNERA, ULEHNI V TEMNOTÁCH,SOPHIINA VOLBA

Nicola Campograndedirettore artistico"MITO Settembre Musica"http://www.mitosettembremusica.it/itFra sacro e profano, il tema della quattordicesima edizione declinato in oltre 80 concerti nelle sale torinesi e milanesiUn festival “tutto italiano” che si apre con l'Orchestra Sinfonica di Milano Giuseppe Verdi diretta da Daniele Rustioni, insieme alla violinista Francesca Dego, e si chiude con l'Orchestra del Teatro Regio di Torino diretta da Sesto Quatrini, con il pianista Giuseppe AlbaneseTra gli altri ospiti, i direttori d'orchestra Ottavio Dantone, Michele Mariotti e Alessandro Cadario;i violoncellisti Mario Brunello, Enrico Dindo e Giovanni Sollima;i pianisti Andrea Lucchesini, Benedetto Lupo, Emanuele Arciuli, Filippo Gamba, Davide Cabassi, Filippo Gorini, Bruno Canino e Antonio Ballista5 prime esecuzioni assolute, tra cui una nuova commissione del festivalPer la prima volta Radio3 trasmette tutti i concerti serali in diretta o differitaTorino – Milano, dal 4 al 19 settembre «Ci eravamo abituati a salutare il ritorno di MITO SettembreMusica come segno della ripresa delle attività musicali di Torino e Milano al termine dell'estate – dicono i Sindaci di Torino e Milano Chiara Appendino e Giuseppe Sala – . Un modo tutto particolare per riempire di suoni e di idee la vita delle due città, che da tempo condividono quest'avventura. Nel 2020 che stiamo vivendo, la ripresa di MITO prende un significato ancora più forte: fare di nuovo musica per tornare a vivere, superando le difficoltà. MITO ha scelto di resistere e di esistere, trasformando i vincoli in sfide, sapendo di essere un festival fortemente simbolico per la qualità della proposta artistica e per la sua storia popolare, seguito e amato dagli abitanti e dai frequentatori delle due città, oltre che parte dell'immagine internazionale di Torino e di Milano».S'intitola “Spiriti” la quattordicesima edizione del Festival MITO SettembreMusica, che si svolgerà a Torino e a Milano dal 4 al 19 settembre 2020 in una versione rimodulata e ripensata “in corsa” a seguito delle nuove regole dettate dalla pandemia, che conserva, però, la sua fisionomia e l'identità ormai consolidata. Gli oltre 80 concerti eseguiti nelle due città dureranno un'ora, si terranno al chiuso senza intervallo nel pieno rispetto delle misure di sicurezza, e avranno tra le sedi di riferimento il Teatro Regio e il Conservatorio a Torino e il Teatro Dal Verme a Milano. Nel capoluogo piemontese i principali concerti serali saranno replicati e proposti sia alle 20.00 sia alle 22.30, per consentire un più ampio accesso di pubblico; mentre in quello lombardo, dove la possibilità di afflusso del pubblico è maggiore in seguito all'ordinanza della Regione, manterranno l'orario unico delle 21.00. Gli appuntamenti pomeridiani si terranno alle 16.00 a Torino e alle 16.30 a Milano, mentre i concerti serali nel territorio metropolitano inizieranno alle 21 in entrambe le città. I prezzi dei biglietti quest'anno saranno ancora più contenuti e accessibili: quelli per i concerti serali costano 10 euro (ma chi è nato dal 2006 in poi paga solo 5 euro), quelli per i concerti pomeridiani e per i bambini 5 euro, mentre quelli per i concerti serali diffusi nel territorio metropolitano 3 euro.Gli appuntamenti presenteranno programmi originali costruiti appositamente attorno al nuovo tema: uno sforzo creativo effettuato anche sulla base della quantità di musicisti che possono esibirsi insieme sul palcoscenico rispettando i protocolli sanitari. Saranno programmi ricchi di musica sacra e di pagine riferibili a una dimensione spirituale dell'esistere. Tra le ulteriori novità principali di questa edizione, la presenza di interpreti tutti italiani, con un occhio di riguardo per le forze che sono espressione dei territori piemontese e lombardo, che permetterà di ascoltare le nostre eccellenze nazionali. Non mancheranno, poi, le brevi introduzioni ai concerti, ormai cifra stilistica del festival, curate da Stefano Catucci e Carlo Pavese a Torino e da Enrico Correggia, Luigi Marzola e Gaia Varon a Milano.«Sono diversi i territori entro i quali la musica ci mette in relazione con lo spirito – dice il Direttore artistico Nicola Campogrande – ed è a questi che MITO quest'anno si dedica, declinando un tema, scelto molto prima dello scoppio della pandemia, che è diventato, in modo drammatico, ancora più attuale. Certo, sarà un'edizione speciale del festival, e per la prima volta, eccezionalmente, non ospiteremo artisti stranieri: i vincoli negli spostamenti internazionali, durante i mesi di costruzione del cartellone, si sono fatti sentire; nel contempo, l'idea di dar vita a un MITO tutto italiano, in modo straordinario, ci ha consentito di valorizzare ancora di più i talenti del Paese e delle nostre due città, colpiti con la durezza che conosciamo. Date le limitazioni di organico imposte, il suono che avranno i concerti sarà nuovo, inedito, forse bizzarro, e l'energia degli interpreti coinvolti si diffonderà in modo speciale. A loro ci affideremo, perché tengano viva la fiammella e ci preparino al ritorno delle grandi formazioni, delle orchestre, dei cori che cantano gomito a gomito. Sarà un'edizione che permetterà al pubblico di accorgersi di quanto la musica ci unisce: seduti davanti a un pianista o a un'orchestra da camera, impegnati nell'ascolto di musica del passato o di brani appena composti, i cento centimetri che ci separeranno dalle teste dei nostri vicini diventeranno poca cosa. E, una volta di più, potremo specchiare tutti insieme le nostre emozioni in Mozart o in Čajkovskij, in Schumann o in Stravinskij, e guardare, con ottimismo, al futuro».«Il festival, possiamo dirlo con piacere e orgoglio – dice la Presidente Anna Gastel – va in scena, pur con tutte le prescrizioni e attenzioni dovute, e non si rinuncerà ai concerti nei quartieri e nei teatri decentrati né all'attenzione nei confronti dei più piccoli, con eventi a loro dedicati. Il costo dei biglietti, ulteriormente ridotto, è un altro segno dell'attenzione al delicato periodo economico e all'impegno di far partecipare proprio tutti a questo momento di rinascita spirituale».La serata d'apertura, venerdì 4 settembre al Teatro Regio di Torino e sabato 5 settembre al Teatro Dal Verme di Milano, è affidata all' Orchestra Sinfonica di Milano Giuseppe Verdi guidata da Daniele Rustioni, con la violinista Francesca Dego. Il concerto, intitolato “Futuro”, introduce il tema del festival nella chiave della dimensione spirituale che rivive nella memoria degli affetti con Souvenir d'un lieu cher op. 42 di Pëtr Il'ič Čajkovskij, proposto nella trascrizione per orchestra d'archi di Alexandru Lascae, nella serenità dipinta da Antonín Dvořák nella Serenata in mi maggiore per archi op. 22 e nei pellegrini che guardano al futuro di Pilgrims per orchestra d'archi di Ned Rorem, decano dei compositori statunitensi, in prima esecuzione italiana.MITO continua il suo impegno in favore della musica nuova, presentando cinque prime esecuzioni assolute. Tre di queste saranno composizioni originali: Spiriti sospesi, teatro spiritoso su sei corde per chitarra di Maurizio Pisati, Song da Acqua profonda per violoncello di Giovanni Sollima, che ne sarà anche l'interprete, e Concerto grosso nello spirito di Corelli di Federico Maria Sardelli, che lo eseguirà con il suo ensemble. Due di queste proseguono invece la grande storia della trascrizione: si tratta delle musiche di Jean-Philippe Rameau elaborate su commissione di MITO per clavicembalo, flauti e percussioni dal compositore e clavicembalista Ruggero Laganà (presente anche fra gli interpreti) per il nuovo spettacolo in prima nazionale intitolato “TOCCARE, the White Dance”, creato dalla coreografa Cristina Kristal Rizzo e co-prodotto con TorinoDanza e MilanoOltre, e della versione per pianoforte e orchestra d'archi di un capolavoro amatissimo di Fryderyk Chopin, la Grande Polonaise brillante op. 22 précédée d'un Andante spianato, realizzata da Federico Gon.Per questioni di sicurezza, MITO rinuncerà per quest'anno alla consueta parata di orchestre di grande dimensione. Per le stesse ragioni, il festival 2020 non contemplerà MITO Open Singing, che aveva avuto come guida il Coro Giovanile Italiano, comunque presente in questa nuova edizione con il concerto intitolato “Rinascere”. Altre sette formazioni vocali e diversi cantanti solisti contribuiranno a non far sentire la mancanza della “voce”.Tra le compagini strumentali e corali – presenti nelle configurazioni più diverse – figurano anzitutto quelli delle due città e delle due regioni: Torino e il Piemonte contribuiscono con l'Orchestra Sinfonica Nazionale della Rai, l'Orchestra del Teatro Regio, l'Orchestra Filarmonica di Torino, l'Academia Montis Regalis, il Fiarì Ensemble, l'Orchestra dell'Accademia del Santo Spirito, l'Accademia dei Solinghi, il Consort Maghini, i Piccoli Cantori di Torino, gli ensembles dei solisti dell'OSN Rai, del Regio e della Filarmonica, il Trio Debussy; da Milano e dalla Lombardia sono espressi invece l'Orchestra Sinfonica Giuseppe Verdi, l'Orchestra dei Pomeriggi Musicali, laBarocca, l'Orchestra dell'Università degli Studi di Milano, il Giardino Armonico di Giovanni Antonini, l'orchestra bergamasca Atalanta Fugiens, il Coro e Orchestra Ghislieri di Pavia, e i gruppi da camera della Verdi e dei Pomeriggi Musicali, segno concreto della collaborazione fra MITO e le istituzioni locali, fra le quali l'Associazione De Sono di Torino, rappresentata da alcuni dei suoi giovani strumentisti. Aggiungono interesse e garanzia di qualità altri complessi italiani: l'Odhecaton Ensemble, un gruppo poliedrico come il Brù di Krishna Nagaraja, il Modo Antiquo di Federico Maria Sardelli, il Venice Baroque Consort, il romano Libera Vox.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Den franske dirigent Pierre Monteux uropførte i 1911 Stravinskijs ballet Petrusjka og i 1912 Ravels ballet Daphnis & Chloé. Han var en nær bekendt af både Ravel, Stravinskij og Debussy, og højt op i alderen forblev han en førende repræsentant for deres værker. Derfor kan man på optagelser helt op fra stereotiden høre Monteux' autoritative fortolkninger af den skelsættende musik, han præsenterede i begyndelsen af 1900-tallet.Ravel: Daphnis & Chloé.(Koncert i Amsterdam, 23. juni 1955).Ravel: Shéhérazade. Victoria de los Angeles, sopran.Concertgebouw Orkestret.Dirigent: Pierre Monteux.(Koncert i Amsterdam, 20. november 1963).Stravinskij: Petrusjka.Concertgebouw Orkestret.Dirigent: Pierre Monteux.(Koncert i Amsterdam, 1960). Vært: Celine Haastrup. www.dr.dk/p2koncerten

Vi pratar med den Bagisbaserade jazzmusikern och musikläraren Gus Loxbo från det svårplacerade bandet Pombo, och tillsammans försöker vi värka fram några gemensamma drag och ursprung för den nutida svenska jazzen. Det blir Archimedes Badkar, Elin Larsson Group, Esbjörn Svensson Trio, The Thing, Arbete & Fritid och så Pombo såklart. Men även Stravinskij, Ivor Cutler, Belle & Sebastian, Dungen och Twin Peaks. Och så spelas det på såg!

Vi pratar med den Bagisbaserade jazzmusikern och musikläraren Gus Loxbo från det svårplacerade bandet Pombo, och tillsammans försöker vi värka fram några gemensamma drag och ursprung för den nutida svenska jazzen. Det blir Archimedes Badkar, Elin Larsson Group, Esbjörn Svensson Trio, The Thing, Arbete & Fritid och så Pombo såklart. Men även Stravinskij, Ivor Cutler, Belle & Sebastian, Dungen och Twin Peaks. Och så spelas det på såg!

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seMusiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

Den russiske komponist Igor Stravinskij optrådte i Danmark flere gange, første gang så tidligt som i 1924. I 1959 modtog han som den første Léonie Sonnings Musikpris i København, og det gav ham et forsinket gennembrud hos det danske publikum. De følgende år spillede DR SymfoniOrkestret mange koncerter med hans musik, flere gange under ledelse af nogle af verdens førende Stravinskij-dirigenter. Tre eksempler er samlet her. Stravinskij: Petrusjka.Dirigent: Pierre Monteux.(16. november 1961).Stravinskij: Ødipus Rex.Martin Hansen, fortæller.Lillian Weber-Hansen, alt.William Herbert, tenor.Odd Wolstad, bas, m.fl.DR Radiokoret.DR SymfoniOrkestret.Dirigent: Nicolai Malko.(14. januar 1960).Stravinskij: Pulcinella.Else Margrethe Gardelli, sopran.Niels Brincker, tenor.Odd Wolstad, bas.Dirigent: Paul Sacher.(12. april 1962). Vært: Rie Koch. www.dr.dk/p2koncerten (Sendt første gang 20. januar).

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Igor' Stravinskij, Motor Totemist Guild, 4!, Christoph Irniger Pilgrim, Michael Formanek Elusion Quartet, George Lewis

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Igor' Stravinskij, Motor Totemist Guild, 4!, Christoph Irniger Pilgrim, Michael Formanek Elusion Quartet, George Lewis (seconda parte)

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Funkadelic, Camel, Pip Pyle, Igor' Stravinskij

- Vi musiker i Warsawas ackordeonkvintett har ett nära musikaliskt förhållande. Vi har gemensam andning under konserterna. I Warsawa möter vi ackordonisten Magda Igras, som medverkade i den polska Warsawas ackordeonkvintett från 1999 til 2009. Ensemblen vill visa att ackordeon inte enbart är ett instrument för folkmusik. Deras repertoar har mest bestått av Bach, Mozart, Mendelssohn, Stravinskij och Musorgskij. Men på senare tid ägnar kvartetten mycket tid åt att studera in nutida musik, bl a Partita, av den ryske tonsättaren Vladislav Zolotaryev, som 1975, vid 33 års ålder, tog sitt liv i Sovjetunionen. De spelar även Duke Ellington och Ástor Piazzolla. -I nutida musik måste du ägna mycket tid åt de små detaljerna, förklarar Magda Igras. Ungefär som med Mozart. Hans musik verkar enkel men kräver stor precision och excellent teknik. Jag lyssnar på en repetition. Musikerna sitter tillsammans i en halvmåneformad konstellation. Längst till vänster Maciej Kandefer, som är förste ackordeonist, därefter Jaroslaw Kutera, Magda Igras, Miroslaw Mozol och slutligen Tomasz Holizna som är Magdas äkta make. Han spelar basackordeon, en ensembleroll vilken kan jämföras med en cellists eller basspelares. Tomasz Holiznas uppgift är att hålla rytmen, och han använder förstärkare för att kunna höras av de andra musikerna, vilka alla spelar unplugged. - Vi fem musiker i Warsawas ackordeonkvintett har ett så nära musikaliskt förhållande att vi har gemensam andning under konserterna, berättar Magda Igras. Det var hennes morfar som uppmuntrade henne att spela. Därför har hon en mycket emotionell relation till sitt ackordeon. Det var hans egen dröm, men en fattig uppväxt på en bondgård i Polen gjorde det omöjligt för honom. Från början spelade hon med klaviatur i vänsterhanden men hon övergick till att ha knappmanualer i båda händerna. -Jag är kvinna säger hon, och har därför mindre händer. Att spela med knappar underlättar min teknik. -Skaffa ett damackordeon, föreslår jag! -Javisst borde man ta hänsyn till detta när man gör instrumenten, skrattar hon. Det finns förresten redan ett. En småväxt kollega i Australien har låtit tillverka ett instrument som passar henne, berättar Magda Igras. Ackordeonkvinettt är den vanligaste formen av ensemble för instrumentet. Man kan jämställa med en stråkkvartett eller stråkkvintett. Förste ackordeonisten kan jämföras med försteviolinisten och så vidare. I Warsawas ackordeonkvintett fungerar dock musikerna jämlikt. Ingen har ledarrollen. Alla är lika viktiga.   Låtlista: Partita - Presto Vladislav Zolotaryev (Vladislav Solotariov) Warzsawas Ackordeonkvintett CD-titel: Classical DUX 0460 Poland Ouverture from "Le Nozze di Figaro" KV 492 W A Mozart Warzsawas Ackordeonkvintett CD-titel: Classical DUX 0460 Poland   Caravane Duke Ellington Warzsawas Ackordeonkvintett Privat inspelning   Hungarian dances XVII c. Ferenc Farkas Warzsawas Ackordeonkvintett Privat inspelning.   Libertango Astor Piazzolla Warzsawas Ackordeonkvintett Privat inspelning   Rondo Capriccioso, Op.14 Felix Mendelssohn-Bartholdy Warzsawas Ackordeonkvintett CD-titel: Classical DUX 0460 Poland

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Annette Peacock, Gilgamesh, Mezz Gacano & Self Standing Ovation Boskàuz Ensemble, Mike Westbrook & Lou Gare, Louis Moholo-Moholo's Five Blokes, Dave Gisler Trio, Igor' Stravinskij, Art Zoyd

Panelen imponeras av pianisten Alexander Melnikovs tekniska briljans och blir oense om operan "Fedora" och tonsättaren Louise Farrenc. Hör också om svensken bakom filmmusiken till "Black Panther". Veckans skivor: SEBASTIAN FAGERLUND - STONEWORK Musik för orkester och gitarr av Sebastian Fagerlund Finska radions symfoniorkester Ismo Eskelinen, gitarr Hannu Lintu, dirigent Bis: BIS2295 Betyg: 4 ALEXANDER MELNIKOV FOUR PIECES, FOUR PIANOS Pianomusik av Schubert, Chopin, Liszt och Stravinskij som spelas på fyra olika flyglar. Alexander Melnikov, piano Harmonia Mundi HMM902299 Betyg: 4 LOUISE FARRENC Symfoni 2 & 3 av Louise Farrenc Solistes Européens, Luxemburg Christoph König, dirigent Naxos 8.573706 Betyg: 3 FEDORA Opera av Umberto Giordano Sångare: Daniela Dessi, Fabio Armiliato Teatro Carlo Felices kör och orkester i Genua Valerio Galli, dirigent Dynamic: CDS7772 Betyg: 2 Referensen: Fabio Armiliato vs Placido Domingo. Domingo sjunger arian "Amor ti vieta" ur Fedora med New York-filharmonikerna under ledning av Zubin Mehta i en inspelning från 1988. Hannas val: Postkolonial musik. Kulturjournalisten Hanna Höglund spårar arvet efter den europeiska kolonialismen i nutida och tidig musik. Gruppen Bastard Barock och kompositören Jordi Savall gör upp med exotismen i den tidiga västerländska konstmusiken genom att ställa den mot autentisk musik från samma tid. Hör också om svenske Ludvig Göransson som ligger bakom musiken till bioaktuella filmen Black Panther.

I Marc-André Hamelins fingrar gömmer sig hela pianolitteraturen. Han har kallats sin landsman Glenn Goulds ende värdige arvtagare. Bland Marc-André Hamelins många inspelningar i eget namn finns en rad rosade och prisbelönta skivor med verk av till exempel Stravinskij, Rachmaninov, Mozart, Sjostakovitj, Debussy, Korngold, Skrijabin, Liszt, Reger, Stauss, Chopin, Leonard Bernstein, Robert Schumann, Janácek, Haydn och Brahms. Men Hamelin är även en av de mest spännande och modiga pianisterna som har gjort till sin passion att ur musikhistorien lyfta fram stora men udda tonsättare som hamnat i skuggan av mer spelade och säkrare kort. Som Charles-Valentin Alkan, Ferruccio Busoni, Joseph Marx, William Bolcom, Nikolaj Medtner och Gyorgy Catoire. År 2000 erövrade Hamelin en Grammy Award för sin kompletta utgåva av Leopold Godowskys virtuosa arrangemang av Chopinetyder. Naturligtvis ingår Beethovens kompletta pianosonater i Marc-André Hamelins repertoar, men att försöka avsätta ännu en inspelning på en redan mättad marknad vore en villfarelse, anser han. Skivbolag som EMI, Deutsche Grammofon och Phillips ser sina skivor som färskvaror och rensar ut sina titlar ur sortimenten redan efter 3-4 månader. Därför har Marc-André valt skivbolaget Hyperion, som gett ut 19 av hans skivor. De ger honom total konstnärlig frihet att utveckla konsertrepertoaren. Men egna stycket Music Box spelade han in på danska skivbolaget Danacord Marc-André Hamelin ser hela den tillgängliga pianolitteraturen som ETT väsen. Han särskiljer inte mellan standardverk och okända verk. Det är inte alltid geniala verk har haft möjlighet att bli kända. Det kan bero på otur eller att noterna helt enkelt inte har funnits tillgänliga, menar Hamelin, som spelat in hela Alkan's Symfoni för solopiano. Den ingår i ett verkcykel, som det tar över två timmar att spela, och som även innehåller en tresatsig konsert, en ouvertyr, ett antal variationer och tre enkla solostycken.  Alkans Symfoni för solopiano är i samma klass som vad som helst från Chopins eller Robert Schumanns pennor. Det är Hamelins absoluta övertygelse. Ett djupt poetiskt, superbt strukturerat verk. -Jag full av beundran, säger han.  -Alkan är en genunit originell tänkare, säger Marc-André Hamelin. För mig är det ett mysterium att Paganinis virtuosa musik har överlevt, medan Alkans har fallit i glömska, trots att noterna publicerades. Ett svar kan vara att Alkan gick i kvav tidigt. Lämnade aldrig sitt hus. Gjorde ingenting för att musiken skulle bli känd. I Alkans Symfoni för solopiano finner Hamelin alltid någon intressant harmonisk eller melodisk uppfinning. Med mycket SMÅ medel skapar tonsättaren en tragisk stämning. En storhet som inte står Schubert efter. Eller tonsättaren Leo Janacek med sin förmåga att, med några få toner, nå bråddjup, förklarar Hamelin. Men mitt i melankolin finns humorn. En rik och komplex musik som Hamelin attraheras av.       Låtlista:   Pianokvintett, Ess-dur, sats 1, Allegro Brillante Robert Schumann Marc-André Hamelin, The Leipzig String Quartet Liveinspelninga av Sveriges Radio, Malmö.   Music Box M-A Hamelin M-A Hamelin danacord DACOCD 559   Symphony for solo piano, Allegro Charles Valentine Alkan M-A Hamelin Hyperion CDA67218 Symphony for solo piano, Finale: Presto Charles Valentine Alkan M-A Hamelin Hyperion CDA67218   Fantasy i C-dur Robert Schumann M-A Hamelin   Complete Studies of Chopin's Etudes, Op 10 nr 12, Ciss-moll. For left hand. Leopold Godowsky M-A Hamelin Hyperion CDA67411/2   Piano Concerto in C-major, Op 39: III Pezzo serioso. Introductio och Prima Pars Ferruccio Busoni M-A Hamelin. The City of Birmingham Symphony Orchestra. Mark Elder, dirigent. Piano Concerto in C-major, Op 39: IV All' Italiana (Tarantella) Vivace Ferruccio Busoni M-A Hamelin. The City of Birmingham Symphony Orchestra. Mark Elder, dirigent.

Panelen diskuterar violinkonserter av Britten och Hindemith, Beethovens sena pianomusik, Telemanns fantasior för viola da gamba och körmusik av Bernstein och Stravinskij. I veckans panel sitter Camilla Lundberg, Alexander Freudenthal  och Hans Häggström som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: BENJAMIN BRITTEN OCH PAUL HINDEMITH Violinkonserter Arabella Steinbacher, violin Berlinradions symfoniorkester Vladimir Jurowski, dirigent Pentatone PTC 5186 625 LATE BEETHOVEN Pianomusik Ishay Shaer, piano Orchid Classics 100076 GEORG PHILIPP TELEMANN Fantasior Paolo Pandolfo, viola da gamba Glossa GCD 920417 SYMPHONIC PSALMS AND PRAYERS Musik av Leonard Bernstein, Arnold Schönberg, Igor Stravinskij och Alexander von Zemlinsky David Allsopp, countertenor Tenebrae, kör BBC Symfoniorkester Nigel Short, dirigent Signum Classics SIGCD492 Måns val: Måns Tengnér guidar oss genom passionsmusik som inte är komponerad av J S Bach. Referensen: Johan jämför kören Tenebraes inspelning av Psalmsymfonin med Stravinskijs egen inspelning från 1963 från Stravinskijeditionen på Sony. Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Benjamin Brittens Violinkonsert med Vilde Frang och Frankfurts radiosymfoniker under James Gaffigan på Warner och Hindemiths Violinkonsert med David Oistrach och tonsättaren som leder London Symphony Orchestra på Decca. Sena Beethovensonater med Kempff (DG), Stephen Kovachevich (Warner), Igor Levit (Sony). Svepet: Eldbjörg Hemsin spelar Violinkonserter av Hjalmar Borgström och Dimitrij Sjostakovitj med Wiens symfoniker under Olari Elts på BIS.

En stad där den klassiska musiken har fått starkt stöd av samhället. Här delas även ett av världens mest prestigefyllda konstmusikpris ut, Léonie Sonnings Musikpris, på 100.000 Euro år 2017. Birgitta Tollan gör självsvåldiga nedslag i musiklivet i sex städer: Reykjavik, New York, Oslo, Helsingfors, Berlin och Köpenhamn. Har vardera stad en speciell musiksjäl? Vi möter musiker, tonsättare, operachefer, operasångerskor, ensembler, programläggare, kritiker, festivaldirektörer och musikvetare. Det är dags för Köpenhamn! Prestigebyggena, det nya operahuset och Danmarks Radios nya konserthuset, i Köpenhamn har skrivit in skeppsredare och kulturministrar i musikhistorien. Trots gigantiska överdrag av budgeterna. Danmarks Radio tvingades avskeda en massa medarbetare och kanalen P2 hotades. Men finns det pengar över till själva musiken?  - Operahuset använder stora delar av sin budget till att driva det gigantiska huset. Vi skulle hellre vara utan prestigehusen om vi fick möjlighet att förverkliga våra konstnärliga ambitioner och ha ett mer varierat utbud, säger violinisten Alexander Øllgaard, som spelar i operaorkestern Det Kongelige Kapel, i Kroger Kvartetten och i Trio Aristos.   - De fria medlen har blivit färre. Smala genrer har fått det sämre. Jag undrar hur många symfoniorkestrar man kan hålla igång på bekostnad av mindre experimenterande grupper som arbetar oavhängigt, säger saxofonisten och komponisten Lotte Anker, en av de främsta inom dansk experimenterande nutida musik och jazz. - Det saknas kvinnliga lärare och kvinnliga instrumentalister i jazzutbildningen vid det Rytmiska Konservatoriet, så vi har startat danska IMPRA, ett nätverk och en föreningen för kvinnliga improvisationsmusiker efter svensk förebild.   Svenska flöjtisten Kristina Ersson utbildade sig på Musikkonservatoriet i Köpenhamn och har under fyra år varit anställd som soloflöjtist i Sjællands Symfoniorkester som på somrarna kallas Tivolis Symfoniorkester. - Den stora klassiska publiken i Köpenhamn är konservativ och över 40 år. Därför är det svårt att sälja biljetter till alltför okända, moderna program. Vi vill nå en yngre publik och vi vill utbilda publiken. Därför erbjuder vi extrapriser för serier där speciella s k Farliga konserter ingår. Vi använder även hemsidan, udda konserttider och olika jippon för att locka annorlunda publik, säger Kristina Ersson.   Nikolaj Koppel är chef för all musikverksamhet vid Tivoli i Köpenhamn, som drivs kommersiellt. Han kommer ur den välkända musiksläkten Koppel som startade med pianisten och tonsättaren Herman D Koppel. Nikolaj Koppel var tidigare konsertpianist och satsar återigen på en kammarmusikserie Pianoforte, där världskända klassiska pianister framträder, t ex Gabriela Montero, Murray Perahia, Lang Lang, Emanuel Ax, Marc-André Hamelin och Marta Argerich m fl. - Det är inte vår största uppgift att promovera nutida musik, säger Nikolaj Koppel. Men vi satsar mycket på att få ut musiken på udda ställen, t ex hörde 25 000 människor på Roskildefestivalen förra året musik av Sjostakovitj och Stravinskij. Vi vill nå dem som är mellan 15 och 26 år, alltså människor som ännu inte stiftat familj, säger Nikolaj Koppel.   Dessutom medverkar Lotte Bichell, kulturjournalist på Berlingske Tidende.   Låtlista: Untitled In CoF Minor A Valentine To Sherwood Anderson Mikhail/Gertrude Stein Mikhail. Gertrude Stein. DJ Spooky Remix Utgiven med boken Sound Unbound   Stråkkvartett i D-dur, op 63. I Allegro Moderato. Niels W Gade Köpenhamns Stråkkvartett   Dansk musik i 1000 år - en antologi Dacapo 8.224185   Berber Lotte Anker Lotte Anker, alt- och tenorsaxofoner. Craig Taborn, piano. Gerald Cheaver, Trummor Live at the Loft, Inspelad live i Köln ILK 148CD       String Quartet No. 8 'Night Descending Like Smoke' (1995-97), III: Voyage Per Nørgård The Kroger Quartet Nørgård: String Quartets No. 7-10 DACAPO 8.226059   Der Er et Yndigt Land Adam Oehlenschläger, text. H. E. Krøyer, musik Pia Raug & Steve Dobrogosz Hjertesproget / Pia Raug og Steve Dobrogosz  Exlibris EXL40 30050   Symfoni nr 3, op 27 Expansiva. I Allegro Espansiva Carl Nielsen Danska radiosymfonikerna. Michael Schönwandt, dirigent Dansk musik i 1000 år - en antologi          dacapo CD 7 8.224184-96   Symphony No. 7 (2004-2006) I Per Nørgård Thomas Dausgaard, conductor. Danish National Symphony Orchestra,   Danish National Vocal Ensemble,  Danish National Chorus Per Nörgård: Symphony 3 & 7 Dacapo 6220547    Tjenerindens fortælling, The Red Centre Assembly Hall Poul Ruders Danska kungliga operans kör och orkester. Michael Schönwandt, dirigent Tjenerindens fortælling Dacapo 2 CD 8.224165-66   Symphony #16, BVN 417, "Syndflod Af Sol" (Sun Deluge) - 2. Scherzo (1950-51) Rued Langgaard Thomas Dausgaard; Danish National Symphony Orchestra Langgaard (R): Symphonies #15 & 16      Dacapo 6.2000001   Champagne Galoppen H C Lumbye Tivolis Symfoniorkester. Giordani Bellincampi, dirigent Dansk musik i 1000 år - en antologi Dacapo 8.224186                 Listen Benita Haastrup Benita Haastrup, percussion Sunrise Calibrated CAL1080   Stråktrio op 9, Nr 2 Beethoven Trio Aristos: Alexander Øllgaard m fl Privat inspelning   String Quartet No. 8 'Night Descending Like Smoke' (1995-97), II: Man Animal Per Nørgård The Kroger Quartet Nørgård: String Quartets No. 7-10 DACAPO 8.226059   Morning Dove Anker, Courvoiser, Mori Sylvie Courvoiser / Ikue Mori / Lotte Anker Alien Huddle INTAKT CD 144   Simmering Anxiety Part 1 Pernille Bévort Bévort, saxofoner. Marie-Louise Schmidt, piano Playground +1 Calibrated CALI 059   November Anker, Cronholm, Mazur Lotte Anker,saxofonister. Marilyn Mazur, slagverk. Josefin Cronholm, sång ANKER / CRISPELL / MAZUR: Poetic Justice Dacapo DCCD 9460   Untitled In CoF Minor A Valentine To Sherwood Anderson Mikhail/Gertrude Stein Mikhail. Gertrude Stein. DJ Spooky Remix Utgiven med boken Sound Unbound

Prima puntata del nuovo anno. Incontri con i protagonisti di alcune novità discografiche: Denise Fedeli per le Sinfonie di Brahms con la Orchestra della Svizzera italiana, Bruno Canino e Alessio Bidoli con Poulenc, Ravel, Stravinskij, Prokofiev, Angela Gheorghiu su Verismo italiano, Krystian Zimerman su Schubert

Prima puntata del nuovo anno. Incontri con i protagonisti di alcune novità discografiche: Denise Fedeli per le Sinfonie di Brahms con la Orchestra della Svizzera italiana, Bruno Canino e Alessio Bidoli con Poulenc, Ravel, Stravinskij, Prokofiev, Angela Gheorghiu su Verismo italiano, Krystian Zimerman su Schubert

Prima puntata del nuovo anno. Incontri con i protagonisti di alcune novità discografiche: Denise Fedeli per le Sinfonie di Brahms con la Orchestra della Svizzera italiana, Bruno Canino e Alessio Bidoli con Poulenc, Ravel, Stravinskij, Prokofiev, Angela Gheorghiu su Verismo italiano, Krystian Zimerman su Schubert

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Eno, French Frith Kaiser Thompson, Les 4 guitaristes de l'Apocalypso-Bar, Janáček, Huybrechts, Stravinskij, Camembert, Remote Viewers, Acone, Happyorangeballoon, Schweizer-Baron, Braga-Mauri

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Eno, French Frith Kaiser Thompson, Les 4 guitaristes de l’Apocalypso-Bar, Janáček, Huybrechts, Stravinskij, Camembert, Remote Viewers, Acone, Happyorangeballoon, Schweizer-Baron, Braga-Mauri (seconda parte)

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di Eno, French Frith Kaiser Thompson, Les 4 guitaristes de l’Apocalypso-Bar, Janáček, Huybrechts, Stravinskij, Camembert, Remote Viewers, Acone, Happyorangeballoon, Schweizer-Baron, Braga-Mauri (seconda parte)

Abbiamo ospitato in studio Federico Zaltron e Andrea Ruocco, rispettivamente violinista e contrabbassista. Ci hanno raccontato del loro Quartetto in FA, con cui propongono sia brani originali sia riarrangiamenti, senza barriere. Per le loro scelte si rivolgono infatti a diversi generi: jazz (Mingus, Ellington), classica (Stravinskij, Messiaen), elettronica (Aphex Twin). 00:32 Overture (The Nutcracker Suite) […]

Upptakt New York - självsvåldiga nedslag i musiklivet i en av världens musikaliska huvudstäder. Möt det nya hos Claire Chase, flöjt, Marilyn Nonken, piano, performer Du Yun och Rebekah Heller, fagott. I Upptakt New York görs självsvåldiga nedslag i musiklivet i en av världens musikaliska huvudstäder. Konstnärliga ledaren för International Contemporary Ensemble, soloflöjtisten Claire Chase, pendlar mellan Lincoln Center i New Yorks Uptown och små musikskolor på den mexikanska landsbygden. - Vi arkiverar musik av den allra senaste generationen levande tonsättare, berättar hon och gläder sig åt att de vattentäta skotten mellan noterad nutida musik och experimenterande musik försvinner. Tonsättaren och performern Du Yun lever numera i New York. - I Shanghai studerade vi västerländska, vita, döda mästare: Bach, Chopin, Beethoven, Mozart, Bartok och Stravinskij. I New York experimenterar jag med den kinesiska cittran zheng för att kunna jobba med mikrotonalitet, säger Du Yun som känner sig ödmjuk inför att inpå bara kroppen uppleva frihet och demokrati.   Marilyn Nonken är en av de främsta uttolkarna av superkomplexa, pinfärska pianonoter. Till henne skriver bl a Tristan Murail musik. Hur skiljer sig den allra färskaste, mest nyskrivna musiken från tidigare nutida musik? - Jo, unga tonsättare idag sammanför delar ur olika traditioner, som tidigare var helt åtskiljda, säger Marilyn Nonken, som I sina recitals vill ge plats för kontemplation.   Unga solofagottisten Rebekah Heller bröt sig loss från födelsestaden Wanakena med 80 innevånare. Nu bor hon i 9-miljonersstaden New York och växlar mellan traditionellt orkesterpartitur och experimenterande fagottklanger, helst tonsatta av de yngsta, nu levande tonsättarna.   Låtlista: Untitled In CoF Minor A Valentine To Sherwood Anderson Mikhail/Gertrude Stein Mikhail. Gertrude Stein. DJ Spooky Remix Utgiven med boken Sound Unbound Star Spangled John Stafford Smith JIMI HENDRIX The Best of Woodstock [LIVE] Atlantic... Cat No:SD 500-2 Air Glow Du Yun Du Yun. New York Trumpet Ensemble Liveinspelning. Festival of New Trumpet of New York Eagle Song Hopi Indians in Arizona Phonograph cylinder recording Hopi Indians in Arizona Live do you be Meredith Monk Meredith Monk Do You Be ECM New Series 1336 831 782-2 Donna Lee Charlie Parker Charlie Parker All Stars The Original Bird Savoy Jazz Records ZD 71854 North American Spirituals Michael Finnissy Marilyn Nonken, piano American Spirituals CRI CD877 Echoes White Veil Jason Eckardt Marilyn Nonken American Spirituals CRI CD877 Vox Balaenae George Crumb Claire Chase, flöjt Liveinspelning. Caprice No 24 a la Claire Paganini Claire Chase, flöjt Liveinspelning.  Linea Dombra Magnus Lindberg Daniel Lippel, gitarr. International Contemporary Ensemble Abandoned Time New Focus Recordings FCR104  Obliteration (utdrag) Du Yun Du Yun, voice and Chinese zither and electronics, Jeremy Nissan and John Mannion, both on electronics Written for the Internacional Festival Cervantino 2007 Acoustic Free Improv Du Yun Du Yun, zheng Liveinspelning Vicissitudes No.3 Du Yun Radio Kamer Filharmonie of The Netherlands Liveinspelning i-Goh-do Du Yun Du Yun, sång Privat inspelning Music for Bassoon and Electronics Joshua Parmenter Rebekah Heller, fagott Liveinspelning Macunaima Francisco Mignone Rebekah Heller, fagott Liveinspelning

I programmet diskuteras bl.a. Leonidas Kavakos CD med fiolkarameller, Heath-kvartetten som spelar Tjajkovskij samt Daniel Hardings tolkning av Berlioz och Rameau. Sofia i möte med sopranen Anu Komsi. I panelen Hanna Höglund, Kalle Moraeus (gäst) och Måns Tengnér som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: KAVAKOS Musik av bl.a. Stravinskij, Paganini och Dvorák Leonidas Kavakos, violin Enrico Pace, piano Decca 4789377 PETER TJAJKOVSKIJ Stråkkvartetter nr 1 och 3 Heath-kvartetten Harmonia Mundi HMU 907665 HECTOR BERLIOZ J-P RAMEAU Symphonie Fantastique Hippolyte et Aricie, svit Sveriges Radios Symfoniorkester Daniel Harding, dirigent Harmonia Mundi HMC 902244 NOWRUZ Musik för sologitarr Sebastián Caldas Zeballos, gitarr Daphne DAPHNE 1054 Referensen Johan jämför med och refererar till John Eliot Gardiners inspelning av Berlioz Symfonie fantastique där han dirigerar Orchestre Révolutionnaire et Romantique. Inspelad på Philips. Sofia möter Sofia Nyblom träffade den finska koloratursopranen för ett uppsluppet samtal i samband med hennes gästspel i Stockholms konserthus, där hon framträdde i Sibelius tondikt Luonnotar och som sopransolist i Rued Langgaards andra symfoni. Detta hände sig tillsammans med Kungliga filharmonikerna i Stockholm allt under ledning av maken Sakari Oramo. Konserten ägde rum i februari. Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Tjajkovskij stråkkvartetter med Borodin-kvartetten på bl.a. Elatus. Tippetts stråkkvartetter med Heath-kvartetten på Wigmore Hall Live. Sjostakovitjs stråkkvartetter (kompl) med Fitzwilliam-kvartetten på Decca och med Brodsky-kvartetten på Chandos. Berlioz Symphonie fantastique med Concertgebouw-orkestern ledd av Colin Davis på Philips samt med Bostons symfoniorkester under Charles Münch på Sony.  Svepet Johan sveper över två album denna vecka: det ena innehåller sviten ur Béla Bartóks Den sällsamma mandarinen och Pianokonsert nr 3 samt svit nr 2 ur Stravinskys balett Eldfågeln. Valerij Gergiev dirigerar Londons symfoniorkester på egna märket LSO. Det andra albumet i veckans svep innehåller Beethovens sjunde stråkkvartett och Sjostakovitjs tionde, båda med Armida-kvartetten och inspelade på Avi.

La Batteria di Shining- Chaplin e Stravinskij

En av den elektroniska konstmusikens pionjärer som utvecklade sin idé om deep listening, djupt lyssnande, och utbildade tonsättare i att producera naturliga ljud. Oliveros avled 2016, 84 år gammal. Jag möter Pauline Oliveros i det svala arbetsrummet i sydöstra hörnet av det legendariska Mills College utanför San Francisco, Kalifornien, USA. Pauline är trött efter en mastodont­konsert på 4 timmar och 33 minuter kvällen innan då de firade 30-årsjubileet för Centret för Nutida Musik som Pauline Oliveros startade 1966. Hon spelade med sin egen trio, Deeplistening Band med blåsaren Stuart Dempster och key­board­spelaren David Gamper. Fyra gånger under kvällen framfördes John Cages 4 minutes and thirtythree sec­onds. Denna konsert kommer jag aldrig att glömma. Som under en djup meditation förvann all stress, andningen blev långsam och regelbun­den och jag blev sömnig! Nickade till en stund men vaknade fräsch och pigg.I 55 år hade den då 65-åriga öppet lesbiska tonsättaren och musikanten Pauline Oliveros famnat sitt accordeon som hade absolut och ren intona­tion. Ett vack­ert, sirligt, svartvitt spel, som, när det står ihopvikt på golvet, liknar en gammal klas­sisk skrivmaskin med tangenter.Pauline Oliveros föddes i Houston, Texas. På 40-talet var accordeon och dragspel mycket populära instrument. Som 9-åring fick Pauline Oliveros sitt första accordeon av mamma pi­anolärarinnan och hon deltog bl a i ett accordeonband med 100 musiker som spelade vid boskapssamlingar och riduppvisningar där i södern. Accordeon är ett intimt instru­ment, man har det i knät och bär det tätt intill sitt hjärtat.-Instrumentet känns som en gammal vän, en för­längn­ing av min andning. Jag vibrerar med det och det med mig, berättar Pauline Oliveros.En av hennes otaliga plattor spelades in i en stor cistern i Washington State. I denna cistern finns ett långt eko som kräver att musikerna verkligen lyssnar till varan­dra, sig själv och sin omgivning. Ett litet misstag stannar kvar i 45 sekunder s a s. Cisternen blir ett extra gemensamt instrument och musikanternas sinnen och medvetenhet skärps på ett sär­skilt sätt. De två or­den Deep Listening, djupt lyssnande, har alltid varit de mest cen­trala i Pauline Oliveros musikaliska värld.-Att lyssna är något annat än att höra. Lyssnandet är en helt annan pro­cess och ett livstidsprojekt. Du hör med öronen men du lyssnar med hjärnan och hjärtat, förklarar Pauline Oliveros. Som barn älskade hon att lyssna till omgivningen och 1953 fick hon en bandspelare av sin mamma. När hon förstod att hon inte hörde allt det som bandspelaren spelade in bestämde hon sig för att medvetet öva upp sitt djupa lyssnande.-Bandspelaren är det viktigaste verktyget för musiker un­der 1900-talet, anser Pauline Oliveros.Pauline Oliveros arbetar med impro­visa­tion, komposition, elek­tronik, egen ped­agogik, myt, ritual och meditation. Filosofin är att kreativiteten och skapandet är den vitala kraften bakom människors personliga och sociala växande.Pauline Oliveros har alltid varit en radikal revoltör och gått sina egna vägar. Flera av hennes manliga musikervänner "dropped out" under 60-talet och sögs in i den psykedeliska flowerpower-rörelsen, men Pauline Oliveros drog sig undan vad hon själv kallar det manliga hippie-kungadömet.Under 14 år, mellan 1967 och 1981 arbetade Pauline Oliveros som  pro­fessor i kom­position vid uni­versitetet i San Diego i Kalifornien. Men då både politi­ken och tonsät­tarna blev alltmer konservativa valde hon att säga upp sig.-När jag tackade ja till att bli professor vid San Diego-universitetet, var jag medveten om att det fanns risk att stagnera, berättar Pauline Oliveros. Jag lovade mig själv att sluta när jag kände att undervisningen inkräktade på mitt kom­ponerande. I slutet av 70-talet valdes Ronald Reagan till president och politiken vreds till höger. Försvarsministeriet involverade all forskning vid universiten i Star War-projektet. Musik och alla andra konstformer fick stryka på foten.-Konsten är ju farlig eftersom den får människor att tänka, menar Pauline Oliveros.-Visst har min musik österländska influenser. Jag har praktiserat Tai Chi, Karate, Zen-Buddism, tibetans buddism, yoga och så har jag studerat för asiatiska lärare, förklarar Pauline Oliveros. Och fortsätter: Den västerländska civilisationen är fokuse­rad på vetenskapliga metoder och linjära tankeprocesser medan den österländ­ska är mer inriktad på det ickelinjära och på direkt kunskap. Vi måste lära oss att bal­ansera dessa synsätt, menar hon.-I min egen musik är ju lyssnandet det viktigaste. Det funkar inte att spela mina stycken utan att lyssna. De flesta av mina kompositioner bygger på oral tradition och är således inte noterade på det traditionellt västerländska sättet. Allt för att ge mu­sikan­terna själva en kreativ roll. Kan man då säga att dina stycken bygger på improvi­sa­tion? frågar jag Pauline Oliveros.-Komposition är frusen improvisation, sa Stravinskij. För mig är improvi­sation uppspeedad komposition påpekar Pauline Oliveros i ett CD-konvolut. Hon hävdar att en västerländskt tränad klassisk musiker ser ner på improvisationen. För henne är en improviserande musiker lika skicklig som en som komponerar. Hennes åsikt är att det inte går att lyssna sig till om ett stycke är improviserat eller komponerat.Pauline Oliveros avskyr musikaliska kategorier som t ex minimalism, vil­ket sätter musiken i relation till något annat och på så sätt döl­jer just denna musiks eget jag. Istället för noter och partitur ger Pauline Oliveros sina musiker speciella riktlin­jer. De skall skapa självständiga ljud; ge tystnad före och tystnad efter varje ljud. Vad finns det att lyssna till mellan raderna undrar hon och ber sina musiker att:"Spela som du vill, men utan harmoni, utan modalitet, utan skalor, puls och rytmer".-Men det är ingen total fri­het, poängterar hon när jag ser ut som ett frågetecken i ansiktet. Ingen av dessa musi­kaliska beståndsdelar är ju styckets tema, utan det som skapas kommer ur ett djupt lyssnande på varje ljud, förklarar Pauline Oliveros.-Människor är mycket konservativa när det gäller musik, hävdar Pauline Oliveros. De är känslomässigt bundna till en viss musik de hörde i ungdomen, tex. Musik som ger trygghet och identifikation. Nya och ovanliga klanger blir hotande. Då kan deeplis­tening, allstå djupt lyssnande, bli ett instrument för att lära sig uppskatta det som är annorlunda, förklarar hon i programmet.-Att du lär dig tycka om något nytt be­höver ju inte inne­bära att du behöver lämna det gamla. Det nya kan inkluderas och du får en ny förstå­else. Du upplever en större mångfald och de nya möjligheterna kan öppna fler dörrar, säger Pauline Oliveros och skrattar.På scen spelar hon accordeon med båda händerna. Dessa akustiskt alstrade ljud modereras av elektronik: datorer och digitala ekon som hon styr med båda fötterna. Ett system de kallar "det utvidgade instrumentsystemet."Vid konserten på Mills College närstuderar jag Pauline Oliveros där hon sitter bakom sitt accordeon med alla pedaler, monitorer, digitala delays, högtalare och datorer. Hon spelar med slutna ögon och öppnar dem kisande endast då och då för att kasta ett öga på en skärm. Hon är djupt försjunken i musiken och ser ut att njuta. Men ändå undrar jag om det verkligen är möjligt att försjunka i ett djupt lyssnande när man måste koncentrera sig på all denna elektronik.-Jodå, det går bra, svarar hon. Att överhvud taget behärska ett musikinstrument kräver ju stor koordination och skicklighet. Att spela det vi kallar vårt uvidgade sys­tem är krävande. Jag spelar både med händerna och fötterna. Elektroniken och mina egna rörelser påverkar de ljud som blir resultatet. Det är en stor utmaning att spela på det här sättet, säger Pauline Oliveros.Vi avslutar intervjun, jag stänger av bandspelaren. Eleverna står redan i kö i korridoren här på Mills College för att få lektioner av denna le­vande legend inom amerikanskt musikliv. Pauline Oliveros inflytande som mentor och inspiratör för nu­tida amerikanska tonsättare kan inte över­skattas. Både män och kvin­nor saknar ju ofta kvinnliga förebilder. Pauline Oliveros är en av de största nu levande. Hon har alltid själv velat vara ljudens ursprungskälla för att sedan tranformera dem i en livesituation från scenen. Musiklista:LEAR Deeplistening Band & P OliverosCD Deeplistening TEN EARS CELEBRATION Deeplistening Band & P OliverosCD Tosca Salad NIKE Deeplistening Band & P OliverosCD Deeplistening OFF THE BEATEN TRACKER Deeplistening Band & P OliverosCD Tosca Salad REASON IN MADNESS MIXED  Pauline OliverosCD Crone Music THE FOOL'S CIRCLE   Pauline OliverosCD Crone Music EPIGRAPHS IN A TIME OF AIDS   P Oliveros m flCD Tosca Salad

Kom tæt på lyden og bliv klogere på lige netop det, der kendetegner Stravinskijs musik. Tilrettelæggelse: Svend Rastrup Andersen.

Ensemble MidtVest.Brahms: Szherzo for violin og klaver.Paul Taffanel: Blæserkvintet. Joaquin Turina: Klaverkvartet, opus 67.Ernest John Moeran: Fantasikvartet for obo og strygetrio.(Studie 4 i Koncerthuset, København 18. november). Ca. 21.30 Sopranen Kirsten Grønfeldt, der er debuteret fra Det Jyske Musikkonservatorium, synger Barber, Stravinskij og Flanders. Vært: Anne Bro. www.dr.dk/p2koncerten

Det är den 12 februari 1924 och det är konsert på Aeolian Hall på 43:e gatan i New York. Ett nytt kapitel i musikhistorien, säger en besökare efteråt. Rhapsody in Blue hörs för första gången. På konserten är det knökfullt och på plats finns musikaliska mästare som Rachmaninoff, Kreisler, Stokowski, Heifetz - vissa tycker sig se Stravinskij i publiken.Konserten heter An experiment in Modern Music. Det är en lång och omfattande konsert - och efter 33 nummer, när alla är som tröttast, med en ventilation som är trasig och musik som låtit rätt enahanda, sätter sig den 26-årige sångskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot. Han ska spela det näst sista stycket på programmet. Bandledaren Paul Whiteman höjer taktpinnen - Palais Royale Orchestra är beredda. Rhapsody in Blue hörs för första gången.Den här dagen, för runt ett sekel sedan, klev jazzen definitivt in på den klassiska musikens område. Eller om det var tvärtom...För oss, nu, känns jazzharmonier i klassisk musik naturliga. Men då var det annorlunda vilket man faktiskt kan höra när Rhapsody in Blue drygt tio år senare arrangerades om för en symfoniorkester. Om vi lyssnar på en av de inspelningar som genom åren varit den mest spelade, där Erich Kunzel leder Cincinnatis symfoniorkester, hör vi att allt blivit rakare, stramare och inte så många glidningar i tempo och frasering.Men då Gershwin och Whiteman själv framför Rhapsody in Blue hör vi redan under den här första minuten hur det drygt två-oktavsstora glissandot, tar ut svängarna mer, hur klarinetten nästan skrattar åt sig själv och sitt läte, hur rytmen helt enkelt har flera och kraftiga jazziga betoningar. Accenterna är tydligare.George Gershwin och Paul Whiteman hörs i inslaget i en inspelning från 1927. Den där speciella, nästan gnäggande inledningen där på 20-talet kom fram under repetitionerna då Whitemans klarinettist Ross Gorman skojade lite och Gershwin hakade på direkt. Gör så där på konserten också, sa han, "waila" så mycket som du kan.Rhapsody in Blue blev en succé direkt. Under de tre första åren mellan 1924 och 1927 hade Whitemans band spelat den 84 gånger och sålt en miljon plattor.Men vägen dit var lite krokig. Gershwin och Whiteman hade faktiskt talat om en jazzkonsert under flera år, men när plötsligt en konkurrent också skulle ha en stor jazzklassisk-konsert där i New York satte arbetet i gång på allvar.Så runt jul, med bara fem veckor kvar, satt Gershwin på ett tåg till Boston och, som han sa, hörde musik i alla stökiga ljud. Rytmerna från stålet, hjulen mot rälsen, och vagnarnas krängande blev till ett musikaliskt kalejdoskop. "Plötsligt såg jag hur jag skulle konstruera allt och en massa idéer som jag redan hade kunde smältas samman och då skildra nationen Amerikas självkänsla och vårt galna storstadstemperament. När jag kom fram till Boston hade jag en struktur på stycket."Gershwin själv talade mycket om just Amerikas själ, men många gånger nämner man Rhapsody in Blue som ett porträtt av New York.Det finns hela fem grundversioner och det som skiljer dem åt är till exempel om det är med jazzorkester eller symfoniorkester. Samtliga versioner finns i flera olika inspelningar - några svårfångade, andra snabbt tillgängliga.Trots klarinetten i början är det ju ändå ett verk för piano och orkester.Namnet Rhapsody in Blue berodde just på att man var tvungen att skriva musiken snabbt. En konsert för piano och orkester skapar förväntningar på ett flersatsigt verk där olika teman jobbar mot och med varandra. Men en rapsodi behöver inte stöpas i en välkänd form. Det ger kompositören möjlighet att leka mera med formen och lägga in fler improvisationer och arbeta mera med starka kontraster.I Rhapsody in Blue finns just en lösare struktur där solopartier snabbt övergår i breda symfoniska delar.Rytmerna är sen en underbar blandning av jazz från alla håll. Kubanskt, charleston, ragtime och sedan sångbara delar som kunde vara både från opera och populära visor. Tio år senare skrev Gershwin operan Porgy and Bess. Där hade blandningen förfinats ytterligare.Vad Rhapsody in Blue har bevisat, bland mycket annat, är att det populära och det seriösa kunde förenas. Och det blev tydligt att konstmusiken kunde hämta inspiration från jazzen och inte bara från folkmusiken som tidigare. Förut hade jazzen och den klassiska musiken i princip bara hälsat på hos varandra och artigt konverserat.Men Gershwins musik gjorde mer än så. Han smälte samman sätten att spela i en enda klang.Konsertrubriken då, den 12 februari 1924, var "Ett experiment inom modern musik". Nu är experimentet en klassiker.Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.seMusiken i inslaget är främst från de två inspelningarna gjorda 1924 och 1927 plus den med Erich Kunzel och Cincinnatis symfoniorkester.

Torna il solito appuntamento del lunedì con i musicologi del vostro cuore. Stasera inziamo la nostra guida ai concerti milanesi della settimana con il nuovo appuntamento con l’Orchestra UniMi, che mischia Mozart, Stravinskij e la musica cinese con la collaborazione dell’Istituto Confucio. Proseguiamo con l’appuntamento “Fiato alle trombe!” con La Risonanza alla Palazzina Liberty, diretta […]

Efter et halvt århundredes eksil vendte Igor Stravinskij i 1962 tilbage til sit fædreland, hvor hans musik i årtier havde været forbudt. Hør Stravinskijs Petrusjka, Orpheus, Ode og Feu d'artifice med Moskva Filharmonikerne og Stravinskij selv som dirigent. (Optaget i Konservatoriets store sal, Moskva, september 1962). Vært: Peter Filtenborg.

Oggi si parte con un po’ di Novecento storicizzato: LaVerdi propone un appuntamento Discovery su Edgar Varése e l’Histoire du soldat di Stravinskij va in scena al Dal Verme. Settimana prossima poi Giovanna d’Arco di Verdi inaugura la stagione della Scala, anticipata dall’Anteprima Giovani e da un concerto ad hoc dell’Accademia per Prima diffusa. Milano Classica, infine, chiude la settimana […]

- direkte fra åbningskoncerten i Musikkonservatoriets Koncertsal i København, hvor Trio con Brio har inviteret topmusikere fra nær og fjern, bl.a. Apollon Musagete Kvartetten, cellisten Thorleif Thedén, pianisten Artur Pizzaro, bratschisten Tatjana Masurenko og akkordeonisten Bjarke Mogensen. Musikken er af Stravinskij, Lutoslawski, Dvorák og Josef Suk. Vært: Anne Bro.

Ett collage om den egensinniga jazzgitarristen och filmmusikkompositören Jan Tolf. Vem var han och vad var det för inre bilder som drev honom? Jan Tolf var vida känd i jazzkretsar med band som EGBA, Resa, Häxmjölk, Alfons Bandage mfl. Han influerades av Herbie Hancock, Frank Zappa, Stravinskij, Bernard Herrmann mfl. Många som sysslar med filmmusik har haft Tolf som förebild. Hans filmmusik bidrog i hög grad till prisade SVT Dramaproduktioner som Apelsinmannen, Trenterserien, Svarta Cirkeln, Den vite riddaren, En komikers uppväxt och Olivia Twist. Som maskrosbarn omvandlade Jan Tolf sina upplevelser på ett fascinerande och fantasifullt sätt. Nu inspirerar han en ny generation musikskapare. Vem var han, denna säregna begåvade musiker som skrev titlar som Födselände, Tropiklugg och Man blir inte blind av att blunda? Musikervänner och kollegor ger sin egen bild av Jan Tolf.I programmet hör vi ett 20-tal röster om Jan Tolf, bl a Jonas Cornell regissör, Mia Olvång bildkonstnär och livskamrat, Örjan Fahlström professor på KMH, Alfons Karabuda, kompositör och SKAP-ordförande och musikervännerna Zoie Finer, David Fredrickson, Lise Hummel, Kjell Karlsson, Rolf Magnusson, Kettil Medelius, Tessan Milveden, Nino Ramsby, Gertrud Stenung, Claes Wang och Jenny Wikström. För komplett lista i medverkande-ordning se separat lista nedan.  En P2 Dokumentär av Lennart Malmer och Ulla-Carin Nyquist.

Erhvervsmanden Asger Aamund er vært ved en koncert hvor DR VokalEnsemblet synger drikkeviser af Heise og Schubert, svenske viser af Gunnar Wennerberg samt britiske kærlighedssange af Benjamin Britten og Vaughan Williams. Søren Rastogi, klaver. (Koncerthuset 1. november). Ca. kl. 21.25: TOEAC accordeonduo, der er debuteret fra Det Kgl. Danske Musikkonservatorium, spiller Stravinskij. Vært: Anne Bro.