Podcasts about barnhuset

Tullarnas historia är lika gammal som handelns, men varför heter det Skanstull och vad var tankarna med merkantilism? Och så pratar vi barnhusbarn! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Urban Björstadius och Tobias Svanelid gräver ner sig i tullarnas långa historia och en tid när Sverige hade gott om handelshinder mellan stad och land och mellan Norrland och resten av riket. Men vad kan vi dra för historiska lärdomar av höga tullar?Och så går vi ut på Stockholms gator på jakt efter barnhemsbarnens historia. Allmänna Barnhuset i Stockholm har under 400 år tagit emot barn, först på 1600-talet fattiga och tiggande barn och sedan oönskade ungar som 1800-talets föräldrar inte kunde ta hand om. Men vad har präglat äldre tiders barnomsorg och vad kan historien lära oss om hur vi idag ska ta hand om de barn som utmanar familjer och samhället?

Viktig rapport från SBAB – myndigheterna har haft fel och kreditrestriktionerna bör lättas. Helt oacceptabelt beteende av statliga Allmänna Barnhuset. Som man frågar får man svar – förvånande att någon säger sig vara för marknadshyror när Hyresgästföreningen frågar som de gör, menar vår expertkommentator Viktor Mandel, som även hyllar Stadsmissionens nya projekt i Farsta, är tveksam till efterfrågan på trygghetsboenden och delar med sig av det mest intressanta från vårt event Bopol Live Finansiering. Programledare: Anna Bellman.

Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan. På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.  I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal. På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva. Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg. Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping. - Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina. De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med. - Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan. Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785. Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län. De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar. - Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström. - Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig. Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär. Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet. När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret. - Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid. - Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra och liknande formuleringar. - Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här: Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan. Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal. Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade. Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson. - Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat. Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn. Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten. - Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år. Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker. - Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget. - Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby. - Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström. Barnhusbarnen i arkiven Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven. Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet. - Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen. Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här:     Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.  - Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit. - Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar. - För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi. Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen. - Det är en fascinerande historia tycker jag! Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige? Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton. - De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid.  - Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige. Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset. Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi  och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen.  När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna.  - Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn.  - Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset. Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland. - Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark: Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga.  Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka. - De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen.     Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser? - Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen. Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126. - Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll. - Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död. Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen. - Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år.   - Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft.    Programmet är gjort av Merja Laitinen, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Maria Fredrica Thelin bodde i Gamla Stan i Stockholm för drygt 200 år sedan. Hon växte upp under goda omständigheter i hovets närhet i slutet av 1700-talet men slutade sina dagar utblottad, sjuk och utan heder. Släktforskaren Agneta Gustavsson är ättling till Maria Fredrica och har för första gången sökt upp den gata där anmodern bodde i början av 1800- talet. Maria Fredrica Thelin hade oturen att leva i en tid då hennes möjligheter att själv styra över sitt liv var ytterst begränsade eftersom hon som gift kvinna var helt beroende, eller underställd, sin man. Och det var när han försvann som hennes svårigheter började. - Maria Fredricas pappa, Erik Åkerberg, jobbade som ståndsdrabant i slottet, dvs han var en del av vakt som Gustav III hade för att vakta den privata delen av slottet gentemot den offentliga delen, berättar Agneta Gustavsson. Allt verkade ha varit bra för Maria Fredrica fram till hennes pappa dog. Han dog bara en vecka efter att Gustav den III mördades på maskeradbalen 1792. Han lämnade efter sig hustru och en stor barnaskara, varav elvaåriga Maria Fredrica var en. Bara några år senare, innan hon ens fyllt 16 år, blev hon bortgift med den dubbelt så gamle skräddarmästaren Mathias Thelin. Och vad som såg ut som en trygg försörjning för henne fick ett abrupt slut när skräddarmästaren en dag 1806 rymde och lämnade Maria Fredrica och deras tre små barn ensamma. Historien om Maria Fredrika har varit bortglömd i generationer. Det var först när Agneta Gustavsson försökte hitta förklaringen till varför en liten flicka från Stockholm hade hamnat mitt bland hennes anor av torpare och arbetare som historien rullades upp. Flickan som Agneta Gustavsson hittade i kyrkboken visade sig vara Maria Fredricas dotter. Hon hette Gustava Kristina, och bredvid hennes namn stod den lilla anteckningen "moder och fader okänd", som var en laglig möjlighet vid den tiden. Men Agneta Gustavsson gav sig inte. Hon blev nyfiken och letade igenom alla församlingsböcker över födda 1817 i Stockholm utan att där finna föräldrarna. Det var först när hon kom på tanken att leta i Allmänna Barnhusets intagningsbok som hon fick napp. - Som nummer 517 stod hon där, Gustava Kristina Thelin. När Agneta Gustavsson fick se intagningsboken var inte mamman anonym längre. Hon stod men namn och där fanns också anteckningar om att Maria Fredrica misskött sig. - Jag blev intresserad och började nysta i historien, berättar Agneta Gustavsson som genom åren  genom åren besökt många arkiv för att finna förklaringen till varför Maria Fredrica lämnade bort sitt barn. Däribland slottsarkivet som ligger i direkt anlutning till slottet och bara ett stenkast från Finska Kyrkan. Agneta Gustavsson hade tidigare inte besökt Finska Kyrkan där hennes anmoder en gång gifte sig med skräddarmästaren Mathias Thelin. Varför han några år senare lämnade hustru och tre barn vet inte Agneta. I och med att Mathias rymde försvann också Maria Fredricas skyddsnät. Hennes mamma hade blivit änka för andra gången, var inte helt frisk och till åren kommen. - Jag misstänker att hon gått hos folk och gjort enklare hushållsgöromål. Men det man ser är att hon börjar en oändlig vandring från lägenhet till lägenhet. Hon letar efter rum, pengar och jobb för att kunna försörja sina tre barn, berättar Agneta Gustavsson. Två år efter att Maria Fredricas man försvann, år 1808, skriver hon ett brev till Allmänna Barnhuset för att få hjälp. - Och då har hon det ju inte lätt eftersom hon skriver ett sånt brev, och man kan också se att barnen är i på Barnhuset eller i fosterfamiljer i perioder men sen kommer hem till henne. Så jag får för mig, säger Agneta Gustavsson, att hon kämpade som ett djur för att hålla familjen intakt. - Sen går många år då hon inte finns i rullorna överhuvudtaget. Inte förrän runt 1815- 1816 då hon börjar stjäla och finns i polisprotokollen. Och det börjar med att hon stjäl en schal från skräddaränkan Maria Söderman. Men det är inte nog med att Maria Fredrica börjar stjäla. Med sig har hon dotter som fötts utanför äktenskapet. Och eftersom skräddarmästaren fortfarande är spårlöst borta skrivs Gustava Kristina in i kyrkboken som oäkta. Med ett litet barn på armen går hon runt i Stockholm för att söka bostad och då vid ett tillfälle blir lockelsen för stor när hon ser en portmonnä hos hyresvärdinnan. - Hon blir gripen direkt och det blir en polisanmälan, men det märkliga händer att hyresvärdinnan vädjar till rätten att de ska skona Maria Fredrica. Men trots det döms hon och fick för första resans stöld till 12 dagars fängelse på vatten och bröd samt kyrkoplikt. Maria Fredrica fortsätter sin brottsliga bana och nästa gång Agneta Gustavsson hittar dokument om henne har hon stulit en svart prickig klänning och två lakan. Hon går till pantbanken för att få pengar, men där känner man igen klänningen och hon grips. - Hon hamnar i häktet och under några veckors tid i december 1818 flyttas hon mellan den kalla häkteslokalen i källaren till rättegångslokalen där hon blånekar att hon tagit klänningen. Men vid ett tillfälle har fru Waltman som hävdade att hon ägde klänningen med sig de utklippta bitarna som matchar klänningen Maria Fredrica ville sälja på pantbanken. Persedlarne blefwo nu uppwiste, hvarwid Waltman framtog åtskilliga Lappar, såwäl af det i klädningen öfwerblefne tyg, som äfwen den i fodret befintliga Lärftsort, hwilka wid jämförelse härmed till alla delar syntes öfwerensstämmande, så att de af Waltman för armhålen frånsprättade lärftstycken med berörde Foder alldeles sammanpassade, hwarjemte Waltman erinrade att de på Lakanen förut befintlige Märkbokstäfwerne M och W woro frånsprättade, hvilken åtgärd Thelin erkände sig hafwa widtagit. -Och hon fick ett hårt straff för andra resans stöld, sex par ris och ett år Spinnhusarbete. Maria Fredrica ber för sitt liv och skriver till Svea hovrätt att hon inte skulle klara det hårda straffet och ber att få slippa på grund av hennes hälsa eftersom hon har kramper och epilepsi. Härmed vågar en olycklig brottsling i allerdjupaste ödmjukhet bönfalla om förskoning från det af Stockholms Norra Förstads Wästra Kämnärsrätt den 15de innevarande December mig ådömde Kroppsstraff af Sex par Ris för begången Stöld. Denna på rättvisa Lagar grundade dom kan af mig icke klandras; jag inser, fast försent, vådan af mitt brottsliga förhållande och finner ingen annan utväg öfrig än att med ångerns bittra tårar fly till milde och högt upplyste Domare för att om möjligt vinna förändring af detta nesliga Straff - Mänsklighetens vänner! Hjelpen en olycklig Moder, som i dessa ögonblick är hardt nära att förtvifla vid åtanken på de barn som omgifva henne. En mildring i Straffet är ännu en ytterligare begäran, hällst jag såsom besvärad af fallandesjukan ej utan äfventyr för lifvet ser mig i stånd att detsamma kunna undergå. - Risstraffet omvandlas till åtta dagar på vatten och bröd och hon placerades i Spinnhuset på Långholmen och dör två månader senare, den 5 april 1819, 38 år gammal. Så hon var uppenbarligen inte av god hälsa, avslutar Agneta Gustavsson.    Samhällsställning var färskvara på 1800-talet Marie Lindstedt Cronberg är docent i historia vid Lunds universitet och hon har i sin forskning främst fokuserat på hur ensamstående kvinnor med utomäktenskapliga barn kunde försörja sig. Maria Fredrika Thelin blev ju övergiven av sin man och hade alltså från början inte samma stämpel på sig som kvinnor med utomäktenskapliga barn hade, men det gjorde inte någon stor skillnad tror hon. - Nej det tror jag inte för de tjänster som har stått henne till buds är ju varit pigtjänster - om hon inte hade haft ett arv, en utbildning eller något annat att falla tillbaka på. - Men just den här kvinnan får ju ett utomäktenskapligt barn ett par år innan hon dör, och det gör att hon går från ett fattigt och svårt liv till ohållbar och omöjlig livssituation. När det barnet föds tappar hon sitt anseende, nu tycker man sannolikt inte längre synd om henne. --- - Den kvinna som uppfattas som änka har en hedervärd position, men om hon uppfattas som lösaktig och möjlig att ifrågasätta så sjunker hennes möjligheter på arbetsmarknaden och i omgivningens ögon, säger Cronberg. Maria Fredrika blir ju övergiven av sin man, och även om hon själv fick leva under stora svårigheter, så var det nog hennes man som bar på skulden för det inträffade, menar Marie Lindstedt Cronberg. - Den som ska missaktas i det här fallet är helt tydligt hennes barn. Den som överger fru och tre barn är en föraktlig person, en brottsling som ska uppsökas utan myndigheterna och föras tillbaks till sitt äktenskap. Mannens försämrade heder spiller inte över på hans hustru, hon hade sannolikt sin heder i behåll, tror Cronberg. - Men om hon skulle inleda lösa relationer med andra män sedan hennes man försvunnit så skulle jag tro att han snabbt blir omdefinierad från sin änkestatus till något helt annat. Rollerna i det tidiga 1800-talet är strikta och fast reglerade. - Mannen har en överordnad position, men han har också plikter som följer med det ansvaret. Han har ett husbondeansvar och ett ansvar för försörjningen. Och just i hans egenskap som husbonde så ska myndigheterna kunna ha en direktrelation med honom , han ansvarar för sitt hushåll, för att allt står rätt till. När mannen försvinner så finns det inget skyddsnät utöver vad som eventuellt församlingens fattigvårdskassa kunde bidra med. - Det gamla samhället bygger på att kvinnan tog sitt ansvar och att mannen tog sitt - och äktenskapen är i princip livslånga. Skilsmässor var uteslutna för de flesta , kanske kan man räkna med cirka 200 per år i hela landet vid den här tiden, tror Cronberg. Maria Fredrika kom ju från ganska goda ekonomiska omständigheter, hennes far hade en position vid det kungliga slottet. Men vad hon hade varit tidigare spelade ingen roll när väl olyckan drabbade. - Samhällsstatusen är färskvara. Man föds på ett vis, efter hand utvecklas tillvaron på ett annat vis och på ålderdomen så är de flesta människor i det här landet utblottade och utfattiga. Det finns inga skyddsnät. Väldigt få personer kan dra sig tillbaka och leva på besparingar, utan man kan alltid falla också från ganska höga positioner och hamna bland de medellösa. Men att förlora sina pengar och bli fattig innebar inte automatiskt att man också förlorade sin heder. - Heder låter för oss idag om något väldigt fint och storvulet men så har det inte alls varit. Hedern var nog en ganska basal egenskap som nästan alla föddes med - såvida man inte var född utom äktenskapet. Hedern kunde man odla, förvalta och förbättra, och så kan man tappa den om man utför brottsliga handlingar eller är osedlig - men att förlora pengar innebär ingen förlust av hedern. Att födas som utomäktenskapligt barn innebar att man hamnade helt utanför familjens normala skyddssystem berättar Marie Lindstedt Cronberg. - Det har ju sin enkla grund i att man står utanför arvsordningen, man står utanför själva samhället. Om ens släkt är besutten så ärver man inte huset i staden eller marken på landet. Det kan låta som att hedern har med ekonomiska tillgångar att göra, men det har med andra faktorer att göra menar Marie Lindstedt-Cronberg. - Det är tvärt om - det är just för att man anser att det utomäktenskapliga barnet inte har någon heder som det får den här svaga positionen i samhället , och sedan följer ekonomin med. Det var inget vanhedrande att vara fattig. Väldigt många människor var kolossalt fattiga och ägde i princip bara kläderna de hade på kroppen men de hade ändå sin basala heder. Det hade inte de barn som var födda utom äktenskapet. Brottet som Maria Fredrika begår ser inte så allvarligt ut med våra moderna ögon, hon hade stulit lite lakan och en klänning. - Ja, tjuven är mycket illa sedd i 1800-talets samhälle eftersom tjuven kan slå undan benen för andra människor som själva har det svårt, kommenterar Cronberg och fortsätter: - Vanliga människor 1818 hade väldigt få ägodelar, och om tjuven tar ens enda rock eller ens enda ko eller enda arbetsredskap så kan man ju själv duka under av umbäranden. Och en klänning är dyrbar vid den här tiden. Också kvinnor inom borgerskapet hade kanske råd att sy upp en klänning per år. Under den senare delen av 1800-talet skedde enorma förändringar i samhället när industrialiseringen satte fart, och det innebar också att kvinnornas situation förbättrades. Men Maria Fredrika hade otur som föddes innan allt detta skedde: - Hon har oturen att leva i tiden som precis föregår industrialiseringen. Hade hon fött 50 år senare hade hennes utkomstmöjligheter varit helt annorlunda. Industrialiseringen är jätteviktig för de kvinnor som lämnar sina män för att de är våldsamma eller super och inte sköter om familjen. Det öppnas helt andra möjligheter att också kunna leva på sin lön i u med industrialiseringen. Också straffen Maria Fredrika döms till förändras bara 50 år senare. - Hon döms till risstraff, det avskaffas 1855, hon döms till kyrkoplikt som också det försvinner 1855, och det fängelsestraff hon får försvinner också efter hand. - Så hon har verkligen ingen tur med sin placering i kronologin, slutar Marie Lindstedt Cronberg. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Tommy Engman slaktband@sverigesradio.se

Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

I väldigt många släkters historia finns berättelser om barn som lämnats bort till fosterfamiljer. Skälen har varit många, men ofta har det handlat om unga ogifta mödrar som av skam inte kunde behålla barnet. Vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd institutioner som tog hand om och placerade ut de här barnen. Och de behövdes för barnen var många och efterfrågan var stor. Huldas hemlighet Ett av alla dessa barn föddes den 5 februari 1906 på Södra barnbördshuset i Stockholm, och fick namnet Karl Uno. Hans mor Hulda var ung och ogift. Hon födde pojken långt från hemmet, hon lämnade bort honom på egen hand och hon levde med sin hemlighet hela livet. Birgitta Renström Linde i Alingsås är dotterdotter till Hulda. Det var när Huldas dotter, Birgittas mor låg för döden, som Birgitta först fick en aning om Karl Unos existens. Plötsligt så sa mamma: Du Birgitta jag vill inte dö nu, för jag har fått höra att jag skulle haft en bror. -Och det var då jag blev nyfiken och började släktforska, berättar Birgitta Renström Linde. Hon hittade till slut hela historien, men hennes mor fick inte leva så länge att hon fick veta om sin bror. -Hon fick dö nyfiken, konstaterar Birgitta, som insåg att det som hon fått reda på om sin mormor inte stämde riktigt. Birgitta Renström Lindes mormor Hulda Johansson föddes i en liten by i norra Värmland 1881. Hon blev ganska tidigt faderlös, och när hon var i 20-årsåldern gav hon sig iväg till ett samhälle i Sigtuna-trakten, där hon fick anställning på ett apotek. Men efter några år så hände det som inte fick hända ogifta kvinnor – hon blev gravid. Birgitta ser i arkiven hur mormor Hulda försöker ordna sitt liv. Den senare delen av graviditeten tillbringade hon i Stockholm, och där föddes också barnet, en liten pojke. Huldas dotterdotter följde henne i arkiven, via asylen för ensamma mödrar tio dagar efter förlossningen. Där stannade hon en månad, och efter det hade hon turen att bli amma. -Hon blev amma nummer 37 på barnhuset, säger Birgitta, som kunde se att Hulda därifrån fick hjälp att finna ett fosterhem åt sin lille pojke som betalning för att hon ställde upp som amma. Den nyfödde sonen, som i kyrkböckerna enligt tidens sed kallades oäkta, fick heta Karl Uno. Han placerades i ett fosterhem, som märkligt nog låg i samma samhälle där Hulda blivit gravid. Birgitta Renström Linde har försökt pussla ihop en bild av hur han hade det, utifrån från vad hans barn senare har berättat, men också från de anteckningar som finns bevarade. Barnhuset kontrollerade nämligen en gång om året hur han hade det i fosterhemmet, och det finns journaler från dessa besök. Då satte man noggranna betyg på barnet och hemmet han kommit till. Den första anteckningen är skriven då Karl Uno var ett och ett halvt år: 30 november 1907 Föräldrarna barnlösa. Gossen har haft lungkatarr men är nu frisk och duktig men något blek. Betyg Fosterhemmet Ba Fosterhemmet: Ba Vitsord i hemmet: A Vård: Ba Hälsotillstånd: B Åren går, och ingen har något särskilt att anmärka på. När Karl Uno är 6 och ett halvt år har hans fosterfamilj fått två biologiska barn. Gossen välvårdad och finkammad. Allt väl. Fam. nu 2 egna barn 1 och 3 år. Några år senare har något hänt. Plötsligt är Karl Uno inte alls välartad längre, utan kallas både styvsint och trotsig. När han är 11 skriver man att han snattar och är lögnaktig, och besökaren utbrister: En förskräcklig pojke att ha. Fula later. Men året därpå är allting bra igen, Karl Uno betecknad som ordentlig, han konfirmeras och börjar jobba för sin far. -Det var inte raka spåret för honom, utan han hade nog ett ganska svårt liv, vad man kan se, konstaterar Birgitta Renström Linde. -Han har berättat för sina egna barn att han var mycket strängt hållen som barn, och han fick börja tidigt att arbeta som lärling hos fadern som var murare. Hon tror inte att det fanns särskilt mycket kärlek i fosterhemmet. -När man läser journalerna så ser man ju att det aldrig var någonting som barnhusets inspektorer frågade efter. -De gjorde säkert så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade, fortsätter hon. Fostermamman var pingstvän och hade en mycket sträng moral. Vad jag förstår så upplevde inte Karl Uno att han fick så mycket kärlek som han behövde, säger Birgitta. Han visste om att han var fosterbarn, och han kände det också. För sina egna barn berättade han om hur olika han och de biologiska barnen behandlades av föräldrarna. -Det var ju en annan tid än vår, och många fosterbarn hade det ju mycket värre. På något sätt så tror jag att Huda ändå tyckte att det hela var väl ordnat, funderar Birgitta. Det man såg till vid den här tiden var ju att barnet fick mat, husrum och skolgång. -Men man såg ju väldigt mycket till nyttan med saker och ting. Idag ser vi ju på barn på ett annat sätt, det är ju alldeles klart. Men även om Karl Uno visste att han var fosterbarn så tyder ingenting på att han själv visste vilka hans biologiska föräldrar var. Hans fosterföräldrar kände till Hulda, hennes namn står i alla de journalanteckningar som finns bevarade, och Birgitta tror att hon och barnets fosterföräldrar i alla fall kände till varandra. Men det verkar inte som att de någonsin berättade för Karl Uno om hans biologiska mamma. Och också Hulda höll tyst om sin stora hemlighet i alla år, vem som var barnets far berättade hon aldrig för någon. Hon flyttade hem till Värmland igen, där hon med tiden gifte sig och fick en dotter, Birgittas mamma, 11 år efter Karl Unos födelse. Huldas barnbarn Birgitta, har under sitt letande, ändå insett att det nog egentligen fanns ganska många som visste om det bortlämnade barnet, inte minst Huldas man, men ingen sa något, särskilt inte till den lilla flickan som ständigt längtade efter syskon, ovetande om att hon hade en bror. -Jag tror att Huldas man, min morfar, visste om att det fanns ett barn, säger Birgitta Renström Linde, som senare förstått att det fanns släktingar i Värmland som visste om det. -Så det var inte det att man inte visste, utan att man visste men höll tyst om det. Birgittas mamma fick ju aldrig veta att Karl Uno fanns. Om hon hade fått veta så hade hon tyckt att det var helt fantastiskt att ha ett syskon, tror Birgitta. -Men jag tror också att hon hade varit väldigt besviken på sin mamma som aldrig berättade on honom. Hon hade förstått Hulda, men han hade velat ha haft sin bror. Birgitta minns när hon själv var liten och bråkade med sina syskon. Mammans argument för att få dem att sluta var ständigt detsamma: -Var glad att ni har era syskon. Jag har aldrig haft några syskon och det hade jag gärna velat haft för då hade jag lärt mig att ta för mig i livet! Fosterbarnsindustri eller människokärlek Fosterbarnsindustri eller människokärlek är namnet på ekonomhistorikern Johanna Skölds avhandling som handlar om varför så många barn fosterhemsplacerades kring sekelskiftet 1900 och vilka motiv deras fosterföräldrar hade. Idag arbetar Johanna Sköld som forskare vid Tema Barn på Linköpings universitet. - Redan 1894 tillsattes en statlig utredning med uppdrag att granska vad som hände med de små fosterbarnen. Man hade då upptäckt att många barn dog i sina fosterhem. I synnerhet var dödligheten hög för de utomäktenskapliga barnen vilket oroade läkare och andra, berättar Johanna Sköld. Utredningen ledde till den första Barnavårdslagstiftningen i Sverige varav en av de tre lagarna blev lagen om forterbarnsvård. Den kom 1902 och syftade till att skydda fosterbarnen fram till 7 års ålder. Men det var skillnad på hur det gick till när barnen skulle placeras ut, berättar Johanna Sköld. Det fanns både informella privata arrangemang och formella. - De privata arrangemangen gick ofta till så att mamman satt ut en annons i dagspressen eller så annonserade fosterföräldrar efter barn. Det kunde också vara folk i nätverket, grannar släktingar eller andra som tog emot barnen för pengar. - När det gäller den formella fosterbarnsvården som tillhandahölls av olika typer av utackorderingsinstitutioner; barnhus, barnhem fattigvården osv såg det lite annorlunda ut. - Där var det förutom annonser vanligt med lokalombud som rekryterade fosterhem. Om det ena var bättre än det andra är svårt att säga, berättar Johanna Sköld. Men när barnen hamnade under en formell utackordering fanns ändå tillsyn. Å andra sidan är det oklar om barnen blev besökta i sina fosterhem. Det fanns många motiv att ta emot fosterbarn. Men efterfrågan av fosterbarn kring sekelskiftet 1900 var betydligt större än tillgången på fosterbarn. Johanna Sköld har framförallt studerat Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå i Stockholm och i deras handlingar syns att det kom förfrågningar från många fler än det placerades ut. -Det är en kombination av orsaker till varför folk ville ha fosterbarn. Dels kunde det handla om att de ville etablera en familj, att de inte hade egna barn. En annan anledning var att familjer behövde arbetskraft. - Jag kunde se att många som hade egna småbarn efterfrågade flickor från sex sju års ålder till tolv år. De ansökningarna avslogs ofta eftersom de menade att flickorna troligtvs skulle användas som barnpigor. Dessutom var efterfrågan hög på flickor och tillgången låg. -Pengarna var också ett viktigt inslag eftersom de fick betalt att ta emot fosterbarn. De fick mer för små och mindre för äldre vilket byggde på en förståelse att de ju äldre barnen blev desto mer arbete skulle de kunna utföra i fosterhemmen och därmed betala av en del av kostnaderna för sitt eget uppehälle. De som tog hand om pojkar fick mer betalt vilket hade att göra med hur efterfrågan såg ut, berättar Johanna Sköld. Hur vanligt var det då att de biologiska föräldrarna ville hämta tillbaks sina barn? Johanna berättar att hon sett några sådana fall. I sitt material från tidigt 1900- tal rör det sig om ca 20 fall av runt 130 utplacerade barn. - Men det var inte självklart att föräldrarna skulle få tillbaka sina barn. Det bedömdes av utackorderingsbyråns inspektörer om föräldrarna levde upp till de förhållanden som skulle gälla för att barnen skulle få komma tillbaks. Handlingarna som Johanna Sköld tittat i är framförallt skrivna av barnavårdsinspektörer och fosterhemsinspektörer, dvs vuxna människor med myndighetsperspektiv och gör att det är svårt att höra barnens röster. Handlingarna ger lite utrymme för de egna barnens reflektioner, men ibland finns brev bevarade som gör att man kan få syn på dilemman som var aktuella. -Det finns däremot en indirekt ingång till att förstå hur barnen hade det genom att se hur de handlade. Till exempel om barnen rymt eller protesterat på ett visst sätt. Det är svårt att säga hur vanligt det var att barn flyttade från fosterhem till fosterhem. Men det finns sådana fall. - Men det behöver inte betydda att barnen varit bråkiga. Barn som var sängvätare till exempel, lämnades gärna tillbaka eftersom det blev mycket arbetssamt. De barnen blev oönskade. Men även fosterlegan, dvs det de fick i ersättning för barnet, kunde vara anledning att lämna tillbaka barn.  Lyssna till Johanna Sköld Allt ryms inte i ett program. Därför finns här mer att lyssna till. Klicka på länkarna:  Handlingar i Stockholms Stadsarkiv Lars Asklund är första arkivarie på Stockholms Stadsarkiv. Han berättar att det kommer många frågor från allmänheten som rör fosterhemsplaceringar och biologiska föräldrar. - Det är ju sekretess på det här materialet, men den enskilde får ju se uppgifter som gäller en själv. Men om materialet är yngre än 70 år måste vi underöka om det finns uppgifter om andra i materialet som måste tas bort om vi inte får tillstånd från vederbörande, berättar Lars Asklund. - Vi har mycket rikt material här i Stadsarkivets filial i Frihamnen. - Framförallt är sociala akter och sjukhushandlingar vi har här, och mycket är bevarat från 1900- talet. När vi kommer längre tillbaka i tiden är det lite glesare med det som dokumenterades och bevarades. Först från 1800- talet och framåt blir materialet rikare. I ett register letar Lars Asklund fram ett fall han haft som ärende tidigare. Det gäller en person som söker uppgifter om sin mor och mormor. Modern är född på Allmäna barnbördshuset i Stockholm i början av 1900- talet, och när vi tittar i förlossningsjournalen ser vi att kvinnan som får barnet är 26 år. Hon var sömmerska. - Modern och barnet kommer till Barnasylen, en institution som fanns för att modern skulle kunna hämta igen sig lite, berättar Lars Asklund. Kanske fanns det ingen som kunde hjälpa den här kvinnan. Lars Asklund tar fram förlossningsjournalen, - Det kan vara intressant för släktforskare att veta att det vid den här tiden aldrig stod namnet på fadern i förlossningsjournalerna. Det är först senare som de dyker upp, och då nämns mannen med sitt yrke och inte namn. - Här står det till exempel att pappan till barnet är mejerielev. Det här barnet utackorderas och hamnar på ett barnhem på söder som bibelkvinnan Elsa Borg stod för. Tyvärr finns inga arkiv från dessa hem bevarade berättar Lars Asklund. Senare ser vi att ärendet tas till en byrå i Stockholm som heter Barn och Hem. En syster till modern har hört av sig dit. Och här står faderns namn, vilket visar att det finns många vägar att söka efter fadern, berättar Lars Asklund. Anteckning från organisationen Barn och Hem rörande modern:  Anmälande sjukbiträde undrar om hennes systers barn skulle få kunna komma till Örby spädbarnshem som hon hört talas om. Barnet är en månad för tidigt född och modern ammar det. Modern kom till Stockholm i september i år för att ingen i hennes hemtrakt skulle få veta att hon väntade ett barn och har under tiden bott hos anmälaren. Moderns far är förrådsman och hennes mor är död sedan 7 år. Fadern är mycket sträng i moraliskt avseende och därför vågar hon inte berätta om barnet för honom. Sedan hon blev i grosess har barnets fadern skadat huvudet, spräckt det och är ej tillräknelig. Därför vågar hon inte ställa något krav mot honom emedan han då endast skulle gå och tala om saken för vem som ville höra på. Anmälaren lämnar mycket goda vitsord om systern och vore glad om byrån på något sätt skulle hjäla dem. Lars Asklund bläddrar vidare och ser att mamman senare blev ett fattivårdsärende. Hon har fått en hel del understöd.  Hur det gick för kvinnan senare får vi inte veta i de här handlingarna. Då utan måste gå vidare och forska i andra handlingar. Allmänna barnhuset arkiv på nätet Allmänna barnhusets arkiv, vid Stockholms Stadsarkiv, är ett viktigt arkiv när man söker efter personer. Det är inte ovanligt att finna barn som är inskrivna där. Allmänna barnhusets rullor 1798-1907 har digitaliserats och indexerats. Genom att klicka på länken kan du söka i registret som har mer än 66 000 bilder. I rutan för barnets namn kan man exempelvis skriva in ett årtal för att på så sätt se alla barn som skrevs in det året.   Det är inte alltför ovanligt att barnet noteras som död en tid efter att de varit hos fosterföräldrarna. Se bild nedan. Lilla Hemmet Lilla Hemmets arkivhandlingar är en mycket liten del av alla handlingar som finns på Stockholms Stadsarkiv. Lars Asklund berättar att han ömmar för detta lilla arkiv och har sett till att det fyllts på med handlingar allteftersom. Lilla Hemmet på Kungsholmen tog emot barn som föddes med syfilis. På bilden nedan syns några av barnen uppställda i maskeradkläder.  

Trots att 92 procent av föräldarar i Sverige inte tycker att det är rätt att slå sina barn så har ändå 30 procent knuffat eller ruskat barnen. Det framgår i en studie som stiftelsen Allmänna Barnhuset gjort på uppdrag av regeringen. Och stress pekas ut som den vanligaste orsaken. Men var går gränsen för misshandel egentligen? Ett slag är väl inte samma sak som en knuff? Eller en ruskning? Region Skåne satsar i år och nästa år på ett projekt för att uppmärksamma barn som far illa. Genom att bland annat utbilda vårdpersonal hoppas man få fram riktlinjer för hur man ska hantera misstankar om att ett barn far illa. Idag var första utbildningsdagen och Maria Dietrichson åkte dit för att lyssna och lära sig mer. Programledare: Linda Evereus

Genom seriernas gång har Släktband gjort en och annan djupdykning i arkiv för att se vad som gömmer sig i hyllorna. Nu har turen kommit till Stockholms Stadsarkiv som ligger på Kungsklippan mitt i Stockholm bredvid Centralen. Det är ett arkiv som rymmer över 6 mil handlingar från 1400- talet fram till modern tid- allt från ordinära kyrkböcker till skolbetyg, skilsmässohandlingar, testamenten och adoptionshandlingar. Dagmar Thullberg som är 1:e arkivarie på Stockholms Stadsarkiv tar oss med ned till våning sju under jorden. Där finns en unik kartsamling. I Kart- och ritningsenheten finns uppsakttningsvis 2,5 miljoner kartor, byggandsritningar och planer över Stockholm från 1713 till 1978.  En av anledningarna till att det finns så många kartor bevarade är att det fanns en stadsarkitekt vid namn Karlberg,  verksam på 1700- talet, som beordrade arkitekterna att lämna in sina kartritningar till stadens arkiv. Om man är intresserad av att se en karta från till exempel en anfaders bostad, blir man hämtad av personal och får åka ner till kartenheten. Den uppgift som behövs för att kunna plocka fram rätt karta är kvarterets namn. Dagmar Thullberg har ett favortiarkiv- Stockholmspolisens arkiv som startar redan 1776. -Det är ett fantastiskt arkiv som berättar mycket om Stockholm, inte bara om brotten som begicks. Eftersom polisen hade hand om mycket annat- till exempel  utskänkningstillstånd, kan man läsa om mycket som hände i staden förr. I polismästarens orderböcker kan man läsa om hur poliserna tjänstgjorde. Om till exempel kungen skulle ut och åka vagn kommenderades poliserna ut på olika ställen i staden. På så sätt kan man följa rutten från gatuhörn till ångbåtsbryggor. Dagmar Thullberg tar på måfå fram en orderbok från 1873 som visar sig innehålla uppgifter om Bellmansfesten samt om konung Oscar II:s och hennes majestät Drottning Sofias kröning. Detaljerade uppgifter om polisens posteringar finns i dessa orderböcker. Det som skiljer Stockholms Stadsarkiv mot till exempel ett landsarkiv är att även de kommunala handlingarna finns under samma tak. -Vi har hela Stockholms Stads historia från början, berättar Dagmar Thullberg. Här finns till exempel skolbetyg och uppsatser, bouppteckningar, testamenten, fånghandlingar och adoptioinshandlingar. -Man behöver med andra ord inte tänka på om det är statligt eller kommunalt material man söker, vilket man behöver göra på många andra arkiv. Stcokholm har mycket få husförhörslängder, troligtvis beroende på att prästerna inte hann med husförhören i lika stor utsträckning som på landsbygden, berättar Dagmar Thullberg.  Däremot finns mantalslängderna väl bevarade här på Stockholms Stadsarkiv. Det som skiljer mantalslängderna mot husförhörslängderna är att man i husförhörslängderna kan följa en familj på ett uppslag, t ex om familjen flyttar står det  vart de tar vägen. I mantalslängderna, som oftast skrevs en gång om året, står det hur familjen såg ut vid det tillfälle familjen mantalsskrevs- inte vad som händer mellan de olika mantalstillfällena. Själva mantalsuppgiften finns bevarad på Stockholms Stadsarkiv. Vill man till exempel se sin farfars uppgifter i original kan man göra det, berättar Dagmar Thullberg. Från mitten av 1800- talet växer Stockholm, industrierna kommer igång och allt fler människor söker sig till Stockholm för att få arbete. Efter en del utredande beslöt man att man skulle ha ett civilt folkbokföringssystem. Det införs 1878 och Stockholm delas in i 16 rotar, men allteftersom staden växer delas de 16 rotarna upp i mindre delar och när systemet upphör 1926 fanns totalt 36 rotar. I varje rote fanns ett kontor med en roteman som förde mantalsböcker. I dem skriver han förutom de basala uppgifterna ned om familjen behöver fattighjälp, om barnen misskött skolan osv. Dessa uppgifter håller på att överföras till data. På CD finns än så länge Söder, Gamla stan, Klara och Kungsholmen. Just nu håller Östermalm på att scannas. Dagmar Thullberg visar vidare i arkivet. Hon stannar vid polisens prostitutionsavdelning. Där finns gripande berättelser om prostituerade kvinnor som registrerades av polisen. Under den reglementerade prostitutionen, 1858 till 1918, fördes uppgifter om kvinnorna in i prostitutionsbyråns liggare. Att de prostituerade kontrollerades hade delvis med könsjukdomarnas spridning att göra. Sjukdomar som syflis och gonnore spreds trots att man tidigare försökt spåra smittbärarna. Polisens uppgift var att övervaka de prostituerade kvinnornas leverne och på sätt kanske få bukt med sjukdomar som tog en hel del liv på den tiden. De barn som föddes utanför äktenskapet, de så kallade oäkta barnen, var ett problem inte bara för mödrarna utan också för samhället. Ett av de barnhem i Stockholm som tog hand om oönskade och föräldralösa barn var Allmänna Barnhuset. De förde böcker över alla barn som kom dit. Det är ett stort arkiv och handlingarna börjar redan i början på 1700 talet. - En del av de här barnen flyttades oändligt många gånger från barnhem till fosterhem, berättar Dagmar Thullberg och visar på en pojke vid namn Gustav Albert. -Hans mamma ammade honom på Barnhemmet, sedan flyttar han till en fosterfamilj. När mamman gifter sig flyttar han hem till den nya familjen, men återigen blir han tvingad att flytta när fosterfadern dör. Så fortsätter det i flera år för pojken. Eftersom många barn kom till fosterfamiljer ute i landet är det idag vanligt att släktforskare kommer till Stockholms Stadsarkiv för att ta reda på mer om rötterna till dessa barnhemsbarn. I liggarna för barnhemmen är det inte ovanligt att det står vem mamman är fastän det i de ordinära kyrkböckerna står okänd mor. Genom att gå in på länken till   kan man få en uppfattning om det omfångsrika material Stockholms Stadsarkiv har i sina gömmor. Boken Släktforska i Stockholm (Prisma) är en handbok skriven av personalen vid Stadsarkivet. Den bjuder på många öden och tips om hur man går vidare i sin forskning. Namn till salu Namnskicket i gamla tider innebar att nästan all svenskar sin faders förnamn till efternamn. Anders söner och döttrar fick heta Andersdotter och Andersson, det namnskick som kallas patronymikon. Men runt förra sekelskiftet var det vanligt att människor bytte efternamn och tog ett släktnamn som alla ärvde fortsättningsvis. 1901 kom en ny förordning som till och med påbjöd alla att byta sina patronymikon till familjenamn. Man fick förstås behålla namn som Andersson eller Johansson men då bara som familjenamn. Precis det här skedde också i Tore Ternells släkt. Tore bor på en liten plats i Västergötland som heter Bitterna och som ligger nära Vedum i nuvarande Vara kommun. Men hans familj kom ett byta namn på ett märkligt sätt. -Min farfarsfar hette Johan Andersson, berättar Tore Ternell. När Johan gifte sig flyttade han och hans fru hit till Bitterna. De två fick nio levande barn tillsammans, och de nio barnen bytte alla efternamn till Ternell i början av 1900-talet. -Det har berättats för mig av gamla människor på trakten att det gick omkring en man här i socknen och erbjöd folk nya namn. Alla hans namnförslag utgick från ortnamnn i trakten på olika sätt. BitTERNa blev Ternell, berättar Tore. Hans gamla lärarinna som bodde i byn Logn fick ett liknande namn, Lognell. Tore Ternell vet inte om den här handelsresande i efternamn vid förra sekelskiftet var en lokal person i Vara-trakten, eller om han reste över större områden Och han vet heller inte om han tog betalt eller ej. Men berättelsen om mannen med de många namnförslagen har levt kvar i trakten. -Den har funnits kvar och jag fick den berättad för mig av en gammal farbror som tyvärr inte lever längre, säger Tore Ternell och slutar. -Hade jag tänkt mig för hade jag givetvis frågat ut honom mycket mer! Det var ganska vanligt att man tog nya släktnamn som hade anknytning till orten där man bodde, men att någon faktiskt gick runt och sålde eller bara föreslog nya familjenamn, det är okänt till och med för Eva Brylla som är verksam vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Eva Brylla berättar att namnbyten var ett allmänt samtalsämne under den här tiden och att till exempel Allers Familjejournal hade en särskild spalt där man diskuterade efternamn och kom med namnförslag. Riksdagen var efter namnförordningen 1901 intresserad av att folk bytte namn eftersom det blev mer och mer svårt att skilja människor med samma namn åt. De svenska språkmännen som var lite lite puristiska såg helst att man tog svenskklingande efternamn eftersom det tidigare funnits mycket tysk influens i de efternamn som människor antog innan namnförordningen.