Podcasts about landsh

I dagens avsnitt ska vi åter ta oss an några historier hämtade ur fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walters bok ”Helsingminnen” vilket släpptes år 1910 och innehåller drösvis med berättelser om tappra hälsingar, krigarkungar och fagra jungfrur. Vårt mål är att ta oss igenom den 500 sidor tjocka boken från pärm till pärm. Tidigare avsnitt hittar du längre tillbaka i poddflödet. Dagens berättelser ur Helsingminnen är "Bore den vise och hans måg Ibjörn", "Tvänne afstraffningar i Järfsö", "En nattvard" samt "Landshöfdingen".  Kommande berättarkvällar:  26 feb kl. 18-20 ”Mörksuggor, gruvrån och trollkunniga skogsfinnar” – berättarkväll Gustafs Bröd i Säter. Pris: 120 kr per person. Möjlighet att köpa fika före och i pausen finns.  Medarrangör är Gustafs bröd i Säter.  9 mar kl. 18-20 ”Trollkunniga skogsfinnar, skogens väsen, brutala livsöden” – berättarkväll Vallsta bygdegård. Pris: 130 kr per person.  Fikaförsäljning i pausen.  Medarrangör är Vallsta Bygdegård.  Förköp SWISH 1235672431 Skriva i meddelandet "Namn + datum på den/de som kommer exempel "Bertil Anna 28 juli".  Vill du, din förening eller företag arrangera en berättarkväll med Historier från Hälsingland/Dalarna/Gästrikland? Hör av dig via mejl, messenger eller telefon. Mer information om våra berättarkvällar samt kontaktuppgifter hittar du på historierfranhalsingland.se samt på vår Facebook och Instagram. Vi ses!

Ring P1 från Malmö om bland annat handbok för landshövdingar, borttagen skatt på plastpåsar och ålderism inom vården. Programledare: Sofie Ericsson, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Landshövdingsparet Batra behöver nu flytta från Tessinska palatset i Stockholm, något man kunnat läsa om i media men som också kommer synas i ny tv-serie på SVT. Vi pratar om minnesvärda flyttar i Karlavagnen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Svensken flyttar i genomsnitt 9 gånger på en livsstid, vissa kanske flyttar många fler gånger än så medan andra kanske bor på samma ställe hela sitt liv. I Karlavagnen pratar vi om flyttar till drömboendet, din första egna bostad, flytten utomlands och att inte ha någonstans att flytta till. Flytten som var det bästa som hänt eller precis tvärt om.Min flytt med Sanna LundellRing oss på 020-22 10 30, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook eller Instagram. Slussen öppnar kl 21:00 och programmet börjar efter Sportextra ca kl 21:40.

Det sker varje år. Dagarna, ja veckorna runt den 28 september. Dagen då Estonia förliste. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Då svämmar medier över av bilder, filmer och vittnesmål från olycksnatten och de nya dykningarna som görs med splitterny teknik.I år var det dags igen. Trettio år sen olyckan. Det är ett nationellt sår och evig källa till nya nyhetsuppslag och gamla återblickar. Men blev Sveriges Radio Ekot lite för ivriga i sin rapportering på 30-års dagen? Blev nyhetsförmedlaren snarare ett språkrör för konspirationsteorier som sedan länge avfärdats?Reporter: Fanny HedenmoI veckan klandrades sajten Insikt24 av Mediernas Etiknämnd. Det handlar om en publicering sajten har gjort - ett slags referat av pedofiljägarsajten Dumpen. Sedan Dumpen startade 2021 har både Justitiekanslern och Medieombudsmannen överösts med anmälningar och personer som vill få sina ärenden prövade. Men - eftersom sajten inte är med i det medieetiska systemet kan dom inte prövas av Medieombudsmannen - samtidigt som sajtens utgivarbevis gör att dom omfattas av grundlagen. Reporter: Alexandra SannemalmSen det stod klart att Anna Kinberg Batra tvingas avgå från sitt uppdrag som Landshövding i Stockholm så har Elefantkyrkogården seglat upp på nyhetsagendan. Elefantkyrkogården som sägs vara den plats dit statliga karriärer går för att dö, medan topplönen kvarstår. I medierapporteringen den senaste veckan har en särskild byggnad i fått förkroppsliga själva kyrkogården för elefanterna. En plats som påstås vara så grå, så murrig, så bottenlöst tråkig att klockorna stannat för länge sen. En tacksam illustration för det straff som väntar bortgjorda höjdare. Hur väl stämmer den bilden egentligen med verkligheten? Reporter: Martina Pierrou

Landshövding Anna Kinberg Batra tvingades till slut bort från sitt uppdrag, bland annat efter diskussioner om hur hon rekryterat en personlig vän till länsstyrelsen i Stockholm. Men Ulf Kristerssons barndomskompis Henrik Landerholm då? Hur kunde han få bli nationell säkerhetsrådgivare? Svenska Dagbladets politikpodd reder ut.

Landshövdingen i Stockholm Anna Kinberg Batra har fått sparken av regeringen. / Få nyanlända har fått etableringsjobb. / Fler vill bli lärare på högstadiet. / Gösta använder inte internet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Av Ingrid Forsberg och Jenny Pejler.

Extrapodd! Om varför Anna Kinberg Batra tvingas lämna sitt uppdrag som landshövding i Stockholms län, om vilken detalj som fick bägaren att rinna över för regeringen – och vad som väntar henne och myndigheten nu. Expert: My Rohwedder. Programledare och producent: Olivia Svenson. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

SvD:s politikpodd sänder från Bokmässan by night. Landshövdingen får lämna Tessinska palatset. Är Anna Kinberg Batra den moderata Mona Sahlin? Vad säger Reinfeldts byst om saken? Vad ska Ulf Kristersson göra nu?

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ring P1 från Göteborg om bland annat midsommar, vårdstrejken och landshövdingars bostadsort. Programledare: Tomas Tengby, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ekots politikkommentator Fredrik Furtenbach om SVT:s slutdebatt inför EU-valet. Michael Claesson tar över som ÖB i höst. Landshövdingen i Kronoberg har använt tjänstebil för privata resor. I skuggan av nytt krig i Europa 80 år sen D-Dagen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jodå, vi fortsätter studera Anna Kinberg Batra-härvan med nyfikna glasögon. Är hon i själva verket katten med nio politiska liv? Vi pratar också om Amanda Lind, som på söndag blir Miljöpartiets nya kvinnliga språkrör. Spoiler: hon har ingen lätt uppgift framför sig. Sen har vi krönt Sveriges ensammaste partiledare. Experter: My Rohwedder och Olof Svensson. Programledare och producent: Olivia Svenson. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

Den 113e frukosten Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Statens upprättande av våldsmonopol är grundläggande i alla samhällen. På medeltiden var polisiära uppgifter som att upprätthålla lag och ordning lokalt organiserad, med borgare som agerade stadsvakter i städerna och bönder som fjärdingsmän på landsbygden. När statsmakten stärkte sin ställning under den tidigmoderna tiden kom kungamakten att ta större ansvar för polisiära uppgifter även om det lokala inslaget fortsatte att vara dominerande.Den moderna specialiserade polisen som vi känner idag utvecklades först under 1800-talet och början av 1900-talet. Spänningen mellan kommunalt och statligt inflytande över polisen har funnits med ända tills polisen förstatligades 1965.I detta avsnitt av podden Historia.Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Josefine Berndt som doktorerade i historia med avhandlingen Polisfrågan i svensk politik - Reformer och institutionell förändring 1875–1965.Under medeltiden, då Sverige bestod av mindre samhällen och städer, var polisväsendet lokalt organiserat. Dåtidens ordningsmakt kallades fjärdingsmän, lokala förtroendemän som hade ansvar att bevaka ordningen inom deras socken. Dessa fjärdingsmän var både poliser och skatteindrivare och hade en djup förståelse för sina lokala samhällen. Under kungamakten fanns regionala makthavare som främst såg kungens intresse av ordning och skatteindrivning.På 1630-talet genomförde kungamakten en länsindelning med landshövdingar som i varje län var kungens högste tjänsteman. Landshövdingarna fick det yttersta ansvaret för lag och ordning i sina län. De fungerade då som chefer över landsfiskalerna och som åklagare i vissa mål.Under 1700-talet började tanken om en mer organiserad polisstyrka ta form. År 1776 inrättades Kungliga poliskammaren i Stockholm, och kung Gustav III utnämnde Henric von Sivers, adlad Liljensparre, till Sveriges förste polismästare. Nu kom polisen att alltmer förknippas med brottsutredningar. Denna nya position ledde till fler förändringar, och snart ersattes de frivilliga vakterna och borgarna som tidigare hade ansvarat för att upprätthålla lag och ordning med särskilt anställda stadsvakter.Under 1800-talet blev det allt vanligare att kommunerna tog över ansvaret för polisväsendet. Detta var en följd av kommunallagarna från 1862, som skapade en tydligare skillnad mellan städer, köpingar och landskommuner. I städerna överfördes ordningsmakten till borgmästaren eller magistraten, medan landsbygdens polisväsende fortsatte att skötas av fjärdingsmän och länsmän.Under 1900-talet blev det tydligt att det fanns ett behov av att omorganisera och centralisera polisväsendet. Från och med 1965 blev polisen i Sverige statligt styrd, vilket innebar en tydlig omorientering från en lokalt baserad poliskår till en centraliserad, statligt kontrollerad polis. Denna nationalisering markerade en viktig förändring i svensk polisens historia och speglade en generell trend i Europa.Bild: Troligen en arrangerad bild, som visar hur polisen föser in en fyllerist i "Svarta Maja" för transport till polisstationen, Kalmar läns museums fotoarkiv, Digitalt museum, Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM)Musik: Kvinnlig Poles av Birger Stenberg från 1921, Columbia (E7040), Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Värvade soldaters otacksamma roll under 400 år.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mats Olsson och Patrick Ekwall. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna Kinberg Batra gästar Martina, de diskuterar hennes nya roll som landshövding och hur en vecka ser ut på nya jobbet.

I P4 Extra-gästen berättar komikern David Batra om sina livslånga sömnproblem. Han talar också om flytten till Tessinska palatset i Stockholm och att bli "Landshövdingsmake". Eller om han själv kallar sig - "hovnarr".

1634 var året då landshövdingen dundrade in i vårt kollektiva medvetande, och trots att de funnits i så många år är det inte alla som vet vad de egentligen sysslar med. Hur ser en vanlig dag ut? Och får man ta med sig hunden in i residensen? Vi frågar den förre partiledare för Moderaterna och den nytillträdda landshövdingen för Stockholms län, Anna Kinberg Batra. Programledare: David Druid och Margret Atladottir

Veckans fråga kommer från Elin som undrar hur blir man landshövding? Maggie Strömberg, Henrik Torehammar och Torbjörn Nilsson djupdyker i ämnet för att söka svaren. Längs vägen nämns bland andra Anna Kinberg Batra, Lena Rådström Baastad, Anders Flanking och Anneli Hulthén.

Gävleborgs läns landshövding Per Bill gästar oss och pratar om sin bakgrund som DJ, eller DJ Billen som han hette back in the days. Vi pratar minnen och luftar musikaliska stilbildande låtar. Vad är det för musik på slottet idag, och kommer det någonsin bli ett rave där? Programledare är Robin Forsgren och Viktor Zeidner. Låtar i programmet: Chamoon - Body in between (xx Lovina remix) Donna Summer - I Feel Love Tom Tom Club - Genius of Love SANP! - The Power M/A/R/R/S, “Pump Up the Volume” BURNS - Talamanca (Carl Cox Remix) Här finner du Spotifyplaylisten med tillgängliga låtar som sänds i programmet, listan fylls på med nya låtar efter varje program: goo.gl/CUnvtY Lamour Podcast presenteras i ett folkbildande samarbete med Vuxenskolan. Ansvarig utgivare är Viktor Zeidner.

Gäster: Agnes Matsdotter, Carin Sollenberg, Ri Versteegh, Isak JanssonRelevanta länkar:…Björn Hellberghttps://imengine.public.nwt.infomaker.io/image.php?uuid=2f224759-bb0d-55bd-800b-e0e791391a49&fun...https://images.aftonbladet-cdn.se/v2/images/80937251-e26a-48cc-9116-25837dee263a?fit=crop&format...…Landshövdinghttps://sv.wikipedia.org/wiki/Landsh%C3%B6vding…Älskar älskar intehttps://www.discoveryplus.com/se/show/alskar-alskar-inte…fotomodellsockupantenhttps://www.tv4.se/artikel/3JZEqQpT9o35l0P2nbZ3HH/svensk-modell-ockuperar-kroatisk-oe-motar-bort-tur...https://www.google.com/maps/place/Oto%C4%8Di%C4%87+Jaz/@43.5427372,15.9281144,15z/data=!4m5!3m4!1s0x...https://sibenskiportal.hr/aktualno/robinzonka-sa-jaza-u-rodnom-je-gothenburgu-zlostavljala-psa-i-pre...…Håkans tankehttps://twitter.com/nhabtemichael/status/1538904829879369728?s=21&t=IYHB_Ze04dIJaf10mqRIhQ&f...https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pWqxnV/sd-politikern-hakan-lerstorps-uttalande-om-vald-mot-kvin...…Yellowstonehttps://www.imdb.com/title/tt4236770/mediaviewer/rm908442881/?ref_=tt_ov_i…Bonde söker fruhttps://www.tv4play.se/program/bonde-s%C3%B6ker-fru?utm_source=tv4.se&utm_medium=partner&utm...https://www.tv4.se/artikel/41ZJ4rZYZU2NdBrZHW3Tf2/haer-aer-boenderna-i-bonde-soeker-fru-2022 Låtarna som spelades var:Take Your Time - Misha, Jussi Halme, cocabonaBAYRAKTAR is Life - Taras Borovko feat. Sean Nuthin' But a G Thing - Snoop DoggLove Me Like You Used To - Tanya TuckerAlla låtar finns i AMK Morgons spellista här: https://open.spotify.com/user/amk.morgon/playlist/6V9bgWnHJMh9c4iVHncF9j?si=so0WKn7sSpyufjg3olHYmgStötta oss gärna på Swish, varje litet bidrag uppskattas enormt! 123 646 2006

En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen. Detta avsnitt:Moses Fridman kom med sin unga hustru Sara till Sverige från det som kallades ryska Polen. Han försörjde sig först som gårdfarihandlare men öppnade med tiden en liten urmakarbod i Salbohed i norra Västmanland. Där fanns redan två andra urmakare som inte blev glada åt konkurrensen.En dag lastade Moses och Sara en vagn och for till Västerås och natten därpå utbröt en brand i urmakarboden. Trots att Moses redan var långt borta när branden startade anklagades han för att ha riggat en väckarklocka som startade branden när klockan började ringa.Mats Klockljung som är barnbarns barn till Moses hade aldrig hört talas om den här händelsen förrän hans son började forska för ett skolarbete. Mats blev intresserad och upptäckte att det skrivits över tusen artiklar i svensk press om fallet.Moses dömdes mot sitt nekande och Mats Klockljung är övertygad om att han var oskyldig. Och det fanns många runt som ställde sig på Moses sida, inte minst bland hans trosfränder. Det gavs också ut en bok som hävdade att Moses blivit oskyldigt dömd. Boken heter: "Oskyldig på Långholmen - handlingar i Fridmanska målet" och gavs ut 1901.Det kom mellan 3- 4000 judar från det då Ryska Polen, från 1860 och framåt, och de allra flesta av dem försörjde sig, i alla fall till en början som gårdfarihandlare. Tidigare hade det varit stränga regler som kringgärdade handel, men de hade lättats upp väsentligt till förmån för större näringsfrihet. Den judiska gruppen kom att bli slagträ i den debatt om näringsfrihetens vara eller inte vara, som pågick under slutet av 1800-talet.Per Hammarström är docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall och han har studerat hur samhället behandlade de östeuropeiska judar som kom hit. Han har framför allt läst de femårsrapporter som landshövdingarna i landets alla län producerade.-Man beskriver hur de lurar allmogen, säljer varor av undermålig kvalitet. Det är uppenbart så att antisemitiska stereotyper kommer in i de här rapporterna om de judiska gårdfarihandlarna.-Den hotar den svenska handeln, den hotar moralen, man kan till och med få intrycket att den hotar den svenska nationen, säger Hammarström och tar ett exempel från Kronobergs län.-Landshövdingen där skriver i en rapport att Judarna översvämmar landet, vilket naturligtvis är en bisarr beskyllning. Den typen avskrivningar kunde man också hitta i både riksdagsdebatter och tidningar, berättar han.Striden mellan frihandelsivrare och protektionister fortsatte, och på 1880-talet stod protektionisterna som segrare. Då stramades reglerna för handel åt, och från 1887 blev det förbjudet för personer som inte var svenska medborgare att alls syssla med handel.De antisemitiska strömningarna i tiden kan mycket väl ha spelat roll för hur Moses Fridman hanterades, menar Per Hammarström.-Jag finner det inte alls osannolikt att det riktas falska anklagelser mot honom, och det faktum att han är en judisk handelsman kan ha påverkat rätten och gjort att man funnit honom skyldig, säger han.Programmet är gjort av Elisabeth Renström och Gunilla Nordlund Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Hur var det att befinna sig mitt i kaoset på Kabuls flygplats när Afghanistan skulle utrymmas? Och vad är en etisk hackare och vilka digitala säkerhetsfaror borde privatpersoner vara medvetna om? Louise är ledig och Hélène Benno tar över rodret idag. Hon oroar sig lite för att någon oönskad ska ta sig in i hennes liv. Vad behöver vi för digitala säkerhetsdörrar i vardagen? Och vad behöver företagen och landet Sverige? En av världens bästa etiska hackare Frans Rosén  förklarar vad och hur han gör saker, och varför man borde fundera ett varv till kring lösenord. Jonas Westerlund, chef för den svenska evakueringen av svenska medborgare och lokalanställda från Afghanistan, kom till studion och berättade hur det hela gick till och hur det är att befinna sig mitt i kaoset på Kabuls flygplats. I fredags fick Sverige en ny landshövding. Det är Ulrika Messing ska basa över Blekinge. Hon har tjugo kollegor runt om i landet - men hur ser en typisk arbetsdag ut och vilka egenskaper bör man ha? Det vet Chris Heister som tidigare har varit landshövding i Västerbotten och Stockholm. Programledare: Hélène Benno Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Olle Björkman

Brittis Benzler har sedan 1 juni 2020 varit Landshövding i Halland, hon har en väldigt intressant historia som politiker och brinner för samhället. Gå in och lyssna på Brittis resa i livet och hur det  är att vara Landshövding!

Sista avsnittet för året och vad kan vara mer passande än att låta vår landshövding; Anders Danielsson få avsluta säsongen. Med musikakt av Mike och vänner med låten Fairytale of Göteborg. Tack för 2020 och hörs på andra sidan! Kontakt: goteborgspodden@llexperience.se 

Demokrati, rättvise- och jämställdhetsfrågor har alltid varit i fokus för Georg Andrén. Vilka erfarenheter tar Georg med sig när han nu bytt den internationella arenan till ett mer nationellt och lokalt uppdrag som landshövding i Värmlands län? Hör hur Georg lyckats kombinera sin aktivism med sin roll som statlig myndighetsperson. Hur kan den offentliga sektorn bli effektivare? Vad kan hända om man inte lyssnar in kulturen på en arbetsplats? Och varför är tron på flickan nödvändig för en ljus framtid? Lyssna på Georg Andrén i Miller möter ledare. Avsnittet spelades in den 27 november 2020.

Hur mår lantbruket och de gröna näringarna? Vi besökte Labbarps gård i Jönköping för en diskussion med mjölkproducenten Henrik Svensson samt Henrik Sporrong från LRF(Lantbrukarnas riksförbund). Via länk ställer vi även några frågor till Helena Jonsson, Landshövding i Jönköpings län, om hur hon ser på länsstyrelsens roll i livsmedelsproduktionen och hur de har agerat under coronakrisen.

Då och då springer man på personer som gör ett intryck och lämnar avtryck. Vår landshövding för Västra Götalands län är precis en sådan person. Med 30 år inom Säpo/Polisen samt bl a generaldirektör för både Migrationsverket och Röda Korset + några "sidoprojekt" inom bl a psykologiskt försvar står han ut bland landets 21 landshövdingar. Kontakt: goteborgspodden@llexperience.se Produceras av: LL Experience AB

På vägen mellan Röshult och Dyhult står en sten med en historia. Den kallas Landshövdingestenen och är ett minnesmärke över ett bygge som det krävdes en hel del småländsk envishet för att få till. Gunnar Jönsson och Jenny Svensgård berättar. Och vi hör även Ane Larsson och Alfred Lorentzon från Röshult berätta om grävaren Åsberg och resningen av stenen i en inspelning från juldagen 1979.  Music by Hembygdspodden.

Minoo Akhtarzand, Landshövding i Västmanland berättar om sig själv och sitt arbete som Landshövding och om vad Länsstyrelsen gör.

Utan landshövdingehus – inget Göteborg? I senaste avsnittet av Stadsmuseets alldeles egna podcast berättar Ylva och Kristian om hustypen som anses vara typiskt göteborgsk. De pratar dåtid, nutid och delar med sig av egna minnen om en boendeform som ligger göteborgarna varmt om hjärtat.

Vi träffar Carl Fredrik Graf, ny landshövding i Östergötland. Han berättar om sin karriär som militär, företagare, riksdagsman och Halmstads kommuns högste tjänsteman. En dag ringde Ardalan Shekarabi och erbjöd honom jobbet som landshövding i Östergötland. Han ger dessutom några riktigt bra företagartips på slutet. 

Bengt Nilsson blev en framgångsrik entreprenör i början av 1900-talet. Bara några årtionden tidigare var det betydligt svårare att starta en egen verksamhet i landet. Olyckor och ond bråd död lämnar många spår efter sig i våra arkiv, och det är nog ett skäl till att de livsöden som släktforskare tar fram ofta har sorgliga och hemska inslag. Men idag kommer historien att bli mer solskensartad, och handla om Bengt Nilsson, en driftig person som lyckades väl i sina affärer och som blev smått förmögen. Han drev företaget The Swedish basket company, Svenska korgkompaniet, från sina två hem det ena låg i Skåne och det andra i England. Bengt Nilssons barn-barn har samlat på sig det material som företaget lämnade efter sig, och mycket mer därtill. Hemma hos Bengt Holmquist i Falun finns rum efter rum med släktforskningsmaterial, men till idag har han plockat fram några arkivmappar där han noggrant samlat och systematiserat sin morfars efterlämnade papper. Morfar Bengt blev en framgångsrik entreprenör på sin tid, och klarade att driva företag långt från hemmet, men utan att någonsin släppa kontakten med hemsocknen och människorna där. Han föddes 1864 i Ållekulla, i Loshults socken i Skåne, precis vid gränsen till Småland. Vid femton års ålder, just när han ansågs vuxen, dog hans far. - Han var en vanlig småbrukarpojke. Det var väldigt steniga marker där han växte upp, nästan värre än i Småland. Han jobbade som dräng ett tag, men det här med Amerika det hägrade för de flesta. Loshults socken var en av de socknar i Skåne som hade störst utvandring. Det var ju det enda sättet om man ville tjäna pengar, det kunde man ju inte göra som vanlig bondpojke annars, säger Bengt Holmquist. Bengt Nilsson reste första gången till Amerika 1885, han hade lånat pengar till resan av en farbror. Han fick arbete på en bangård i Minnesota. - Lönen det var 1 dollar och 10 cent per dag, och där stannade han i tio år, och under tiden lärde han sig engelska ordentligt. Bengt emigrerade inte, han for till USA för att tjäna pengar att ta med sig hem. - Ungefär som var fallet med greker och Jugoslaver som kom hit till Sverige på 70-talet, kommenterar Bengt Holmquist. - På den tiden hade ju nästan alla varit i Amerika, fortsätter han och berättar om hur gubbarna på kalas ibland kunde börja prata engelska sinsemellan när de talade om sådant som barnen inte borde höra. Till slut hade Bengt samlat ihop 1100 kronor, en ansenlig summa pengar på den tiden. Bengt tog sitt sparade kapital och for hem till Loshult igen. Då har hans två svågrar kommit på en affärsidé de tillverkade korgar som de har börjat sälja till England och Tyskland. Det var spånkorgar som flätades efter speciella mått i Tyskland och England. Behovet av korgar var enormt, särskilt hos dem som sålde frukt och grönsaker och det var lätt att få dem sålda. Men trots att svågrarna hade kommit på en bra affärsidé verkar de ha haft lite svårt att förstå hur de skulle kunna få affärerna att blomstra. Men de hade turen att få hjälp av Bengt. - Han hade tydligen lite mer affärssinne än de andra för de höll på att konkurrera med varandra och höll på att ta ihjäl varandras verksamheter på det sättet. Det var det morfar satte stopp för, han fick dem att bilda ett gemensamt bolag med andra sockenbor och det var då de började tjäna pengar. - De hade väl så gott som monopol ett tag, i alla fall på den engelska marknaden. Att starta ett företag i ett främmande land som England måste ju ha inneburit en del svårigheter, och man kan undra hur han visste hur man skulle göra. - Det har jag också undrat, men han var väl väldigt företagsam och hans goda kunskaper i engelska måste ha spelat stor roll, tror hans barnbarn. Allt mer korgar måste produceras och Bengt och hans svågrar engagerade folk i torp och gårdar i hela Göinge-trakten. - Det satt folk och flätade korgar i var och varannan stuga i trakten ett tag, skrattar Bengt Holmquist. Det finns en historia om hur de hade lärt sig att fläta korgar, och den handlar om hur en man från socknen satt i fängelse tillsammans med en dalmas som lärde ut konsten. - Det gick väl ett tåg i veckan till Sölvesborg med korgar, och sen gick det båtlaster till Tyskland och England. En av svågrarna stannade kvar i Sverige, en tog hand om den tyska marknaden och Bengt skötte verksamheten i England. Nu kom hans goda kunskaper i det engelska språket väl till pass. Han anställde några engelska pojkar som tillsammans med honom själv satte handtag på korgarna, det hade blivit allt för skrymmande att ha handtag under transporterna på tåg och båtar Bolaget gick bra, de gjorde goda vinster, så goda att Bengt kunde köpa loss sin föräldragård. För trots att han var en duktig affärsman så var det ändå viktigt att äga jord. Så under lång tid kallade han både England och Sverige för hemma. - Han var i England under 18 säsonger. Han åkte någon gång i mars och kom hem i slutet av november, och då gick han direkt ut på logen och ställde sig att slagtröska. - Du vet på den tiden var lantbruket huvudnäringen. Det finaste var att vara bonde, det spelade ingen roll hur mycket man kunde tjäna på annan verksamhet. Korgföretaget gick alltså bra men helt utan motgångar klarade de sig inte. Ett år var det en båt som sjönk i hamnen i England, och då blev det problem med likviditeten. Bengt Nilsson tog då hyra på Majestetic, ett emigrantskepp. Han var med på sex resor fram och tillbaka mellan England och USA, och hans uppgift blev att hämta emigranter som kommit med båt till England som sedan tog tåg tvärs över England för att ta skepp över Atlanten. - Hans uppgift blev att hämta dem vid tåget. Många av emigranterna var oroliga för de visste att det fanns så kallade runners som försökte lura av dem packning och pengar, men där de såg att morfar var där så var det många som kom från hans hemsocknar och som kände igen honom. Är det du Bengt! Då behöver vi inte vara oroliga. Trots att Bengt alltså varit framgångsrik, så drog han sig inte för att arbeta hårt med helt andra jobb när det behövdes. - Du vet att det där med att jobba, det var ju heligt. De som inte jobbade var ju värdelösa. Man kunde hävda sig genom att vara en duktig arbetare, säger barnbarnet Bengt Holmqvist och citerar en järnvägskung ifrån USA som lär ha sagt Ge mig svenskar, snus och whisky och jag ska bygga en  järnväg genom helvetet. Bengt lyckades rädda sitt företag, verksamheten kom igång igen och snart började den åter att blomstra. Bengt anställde inte bara engelsmän i företaget utan gav också jobb till folk som hemifrån, också sina egna syskon, brodern Gustav och systern Tilda. Tilda hade en fin hatt på sig i England, men den bytte hon till schalett när hon kom hem. - Annars hade man tyckt att hon var högfärdig. Bengt Nilsson var gift två gånger, det första äktenskapet slutade i skilsmässa, men det andra blev desto lyckligare. Den gången gifte sig korgmakaren med Hilma Sjöstedt, som hade haft en svår start i livet. - Mormor Hilma hade blivit såld på auktion som nioåring. Hon arbetade först på sockerbruket i Arlöv, men kom till England där hon ganska snart blev hushållerska hos Bengt. Hon blev med barn och skickades hem till Sverige. Det var över tjugo års skillnad i ålder mellan de två, och det var ett mycket lyckligt äktenskap. Korgföretaget hade sin storhetstid på 1910-talet, men lade ner sin verksamhet 1917 när första världskriget bröt ut. Men det var inte bara kriget som spelade roll. - Engelsmännen lärde sig att göra egna korgar, och eftersom Bengt och hans svågrar började bli lite gamla så tyckte de nog att det var lämpligt att sluta när kriget bröt ut, tror Bengt Holmquist. Vad var det som drev honom? -Han hade en stor nyfikenhet och tydligen ingen som helst underlägsenhetskänsla, utan tyckte att han kunde fixa det mesta själv. De sista åtta åren av Bengt Nilssons liv blev dessvärre betydligt dystrare än ungdomens dagar. Han och Hilma förlorade sitt yngsta barn i en hjärntumör, bara sju år gammal, och Bengt själv drabbades av en hjärnblödning som delvis förlamade honom. Hur såg reglerna ut för affärsrörelser? När korgföretaget The Swedish Basket Company startade var det möjligt för vem som som helst att bilda företag. Men fram till 1864 hade det funnits strikta regler för hur handel skulle bedrivas. I städerna rådde skråväsendet där olika yrkessammanslutningar bestämde vilka som fick sälja och köpa varor och tjänster. Och på landsbygden var man hänvisad till att sälja sina varor på marknader en eller ett par gånger om året. Men när Bengt och hans svågrar startade sitt företag 1904 så var alla dom regleringarna borta. Det var till och med så att kvinnor fick lov att starta företag berättar Lena Andersson Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet. - Men det var skillnad på vad kvinnor och män fick göra. Kvinnor fick exempelvis inte anställa folk, annat än sina yngre barn och möjligtvis äldre släktingar, medan män kunde sätta upp en egen rörelse med många anställda, berättar Lena Andersson Skog. Anledningen till förändringen 1864 var att det funnits en diskussion under hela 1800-talet då Sverige förändrades väldigt snabbt. - Dels ökade befolkningen i hög grad, samtidigt som vi fick en rörelse där  jord och skog blev privat egendom. Vi fick möjlighet att sälja jordbruksprodukter och trä till utlandet, och vi fick en kommersialisering av vardagslivet där pengar började användas på ett helt annat sätt. Det ledde till att klyftorna mellan olika grupper i samhället, och inom tidigare ganska jämställda och homogena grupper, ökade. Detta ledde i sin tur till att vi fick en snabb inkomstökning och en snabb proletarisering, det vill säga att folk som tidigare hade kunnat försörja sig i jordbrukets hushåll istället blev daglönearbetare eller arbetslösa.  Hur skulle då samhället försörja dessa fattiga på landet? - Det var ju svårt för dem att flytta in till städerna för där bestämde skråna över städernas ekonomi och man var inte intresserad av att ha fattiga människor som drev omkring på gatorna. Det här diskuterades mycket i Riksdagen. - Det finns en likhet här med dagens tiggeridebatt och om hur vi ska hantera stora sociala förändringar där nya grupper plötsligt inte kan få sin försörjning. En sak som hade utvecklats under 1800-talets första del var att många kvinnor från tidigare burgna rika jordägarfamiljer plötsligt inte hade män att gifta sig med. Hur skulle de försörja sig? - De kunde ju inte gå ut i jordbruket och jobba för det var ju flickor från så kallade fina familjer. Men de måste ju få en försörjning, så från 1820-talet diskuterade man i Riksdagen hur ska de här kvinnorna skulle få sin försörjning och också om hur de skulle få bort de fattiga. Kunde då Bengt Nilsson bara sätta upp sin affärsrörelse, vad fanns det för regelverk? - Han var tvungen att meddela till myndigheterna och i princip fanns det ingen som kunde hindra honom från 1864. Och det var väldigt många som satte upp sin egen affärsverksamhet vi den här tiden, man såg en explosion av antalet småföretagare, både handlare och hantverkare, speciellt utanför städerna där det var många som behövde försörja sig på olika sätt, berättar Lena Andersson Skog. Men det var många av de som öppnade eget som försvann efter ett par år och gick tillbaka för att bli lönearbetare och anställda hos någon eftersom det inte var så lätt att komma ut på marknaden och sälja tillräckligt mycket för att kunna leva på det. - Det var speciellt knepigt för kvinnor som satte upp verksamheter. Många hamnade under den lägsta inkomsten och betalade därmed ingen skatt vilket inte sågs så positivt eftersom de då inte bidrog till kommunens inkomster.  Vad var då den vanligaste verksamheten man startade upp vid den här tiden? - Det var väldigt vanligt att man startade upp något som hade med det man tidigare gjort i hushållet. För kvinnor var det vanligt med det som hade med textilier, kläder och matlagning.   Hur kom då den här kunskapen om att kunna starta företag ut till vanligt folk? - Där får vi tacka vår centralmakt att informationen kom ut, berättar Lena Andersson Skog. Stora beslut annonserades i Post och inrikestidningar som fanns sedan 1600-talet. Även prästen meddelade beslut i predikstolarna.   Post och inrikestidningar den 6 augusti 1895 Kungörelser Denna dag har i Handelsregistret intagits anmälan af Sven Nilsson att han i Örkelljunga socken, ämnar idka garn-, manufaktur- och diversehandel äfven som handel med eldfarliga oljor och giftiga färgstofter under firma S Nilsson. Christianstads Landskansli den 26 juli 1895 på Landshöfdingeembetets vägnar: A Ljungberg och Esaias Zenterwall.   - Vi får inte glömma att en stor del av den svenska befolkningen hade ett högt humankapital, vilket betyder att det fanns kunskap hos individerna att till exempel läsa, skriva och räkna. Något som inte var vanligt hos allmänheten på samma sätt i andra länder. Vi hade på så sätt en duktig befolkning som var beredda att ta emot det nya. Fanns det någon kontroll över verksamheter som drevs i vårt land? En av nackdelarna av avskaffandet av skråväsendet var deras egna kvalitetskontroller och konsumentskydd. Efter utbildning skulle man kunna visa upp ett mästarbrev eller vara verksam som gesäll. - Det var ett skydd som gjorde att en kund kunde klaga på en produkt om den inte höll måttet. Men den möjligheten försvann efter 1864.  Däremot såg staten till att det fanns andra typer av organisationer där hantverkare eller handlare var med så att staten kunde ha kontroll på hur många verksamheter som fanns. Behovet av konsumentskydd och behovet att hålla uppe kvalitén för de saker man gjorde ledde också till att det blev en återkomst hantverksorganisationer från slutet av 1800-talet.  Beskattningen såg vid den här tiden lite knepigare ut än idag. - Beskattning låg främst på jorden och väldigt lite på inkomsten. Det fanns ett system med olika inkomstnivåer där man var tvungen att betala en viss summa skatt beroende på hur mycket man tjänade, men det fanns också ett tak på hur mycket du behövde betala, och den var kopplad till ens jordägande. - Tjänade man väldigt mycket, så att man egentligen tjänade mer än vad man skulle skatta för så fick du behålla det. Så skattebördan låg i väldigt hög grad på jordägande under den här tiden. Det är först på 1910- talet när vi får en modern inkomstskatt i Sverige som vi betalar mer rättvist mellan de som tjänade mycket kapital och de som ägde jorden och brukade den. Var finns handlingar? - Dels kan man leta i kyrkböckerna efter individen och var hon eller han hade sin verksamhet. Sen finns det Handelsregister från 1855 där man registrerade sin verksamhet. Och hade man ett Aktiebolag så finns de handlingarna på Riksarkivet.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Åsberg slaktband@sverigeradio.se

Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan. På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.  I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal. På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva. Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg. Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping. - Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina. De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med. - Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan. Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785. Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län. De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar. - Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström. - Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig. Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär. Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet. När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret. - Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid. - Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra och liknande formuleringar. - Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här: Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan. Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal. Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade. Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson. - Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat. Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn. Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten. - Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år. Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker. - Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget. - Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby. - Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström. Barnhusbarnen i arkiven Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven. Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet. - Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen. Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här:     Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.  - Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit. - Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar. - För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi. Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen. - Det är en fascinerande historia tycker jag! Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige? Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton. - De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid.  - Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige. Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset. Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi  och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen.  När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna.  - Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn.  - Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset. Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland. - Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark: Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga.  Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka. - De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen.     Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser? - Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen. Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126. - Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll. - Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död. Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen. - Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år.   - Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft.    Programmet är gjort av Merja Laitinen, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Axel Fredrik var välbärgad, men han levde över sina tillångar. När nödåren kom på 1860-talet gick allt i spillror. Missväxtåren drabbade många men slog olika beroende på var man bodde. Huvudpersonen i dagens program är en man som föddes i en välbärgad familj men som slutade på samhällets absoluta botten. Kanske hans öde hade sett annorlunda ut om det inte varit för nödåren på 1860-talet då flera års missväxt förstörde försörjningsmöjligheterna för stora delar av befolkningen. I år är det precis 150 år som den stora missväxten drabbade svenskarna, den som under flera år plågade människor och drev många från sina gårdar och ut ur landet. Gitt Rosander Gerhardsson bor i Sollentuna och har med hjälp av gedigen släktforskning och inte minst tack vare noggrant förda anteckningar i en gammal familjebibel kunnat kartlägga sin farfars fars historia, Axel Fredrik Rosander. - Min farfars far Axel Fredrik Rosander föddes 1816 i Rosendal i Åseda socken i Småland.  1816 var ett märkligt år då det föll snö mitt i sommaren och det luktade svavel eftersom det året innan varit ett vulkanutbrott i Indonesien. Gitt Rosander Gerhardsson funderar om det kan ha varit ett omen med tanke på hur hans liv sedan blev. Axel Fredrik föddes i ett välbärgat hem och växte upp som enda barn till gästgivarparet Rosander i Fagerhult i Småland. Hans framtidsutsikter var strålande och när fadern dog fick den då 28 årige Axel Fredrik ärva en ansenlig förmögenhet. Vi den tiden bodde han tillsammans med sin mamma gästgivaränkan på gården. - Tyvärr blev det inget arvskifte, för egentligen skulle änkan ha haft en tredjedel av arvet, men hon levde kvar som gårdsfru till sonen som då var ogift. Axel Fredrik satte igång med att bygga ut de tre gårdarna han nu ägde och levde gott, berättar Gitt Rosander Gerhardsson. - Modern som var i 50-års åldern när hennes man dog började väl förmodligen att undra vem som skulle ta över allt när sonen går bort, med tanke på att det inte fanns några arvingar. Så jag förmodar att hon tjatade på Axel Fredrik att han måste gifta sig. Och kanske det var hon som letade upp, Dorothea, en av de vackra flickorna på Hinshult gård som var en stor gård i närheten. Enligt det som sagts i familjen var hon inte så intresserad av att gifta sig med Axel Fredrik eftersom hon var kär i en annan man. - Men mamman hade skrivit ett brev till Dorothea där det bland annat stod: vill du inte komma till himmelen? Hos patron Rosander kommer du få det jättebra. Där är fullt med vackra möbler och det flödar över att fint linne i skåp och lådor. Du kommer att få leva i himmelriket. Men så blev det inte tyvärr, berättar Gitt Rosander Gerhardsson.    Dorothea och Axel Fredrik gifte sig 1858, hon var då 17 år och han 42. Och ett år senare föds deras första barn, sonen Bror Axel vars dop blev en pampig tillställning med 11 faddrar. - Allting var väldigt märkvärdigt och så småningom kom det ytterligare fyra barn med två års mellanrum. De första fyra föddes i rikedom och det såg bra ut på ytan, men det visade sig så småningom att det blev nödår och dels att Axel Fredrik hade förbyggt sig.  Axel Fredrik var visionär och startade upp en massa misslyckade projekt. Han belånade också starkt sina fastigheter och var skuldsatt långt över öronen. - 1866 begärde både hans svärfar och några andra män honom i konkurs, och året därpå blev det en jättekonkurs. Offentlig stämning å borgenärer Att lantbrukaren Axel Fredrik Rosanders egendom blivit avträdd till konkurs som börjades i går, och att hans och hans hustrus samtlige borgenärer blivit genom offentlig stämning kallade att lördagen den 25 nästkommande maj, före klockan 12, inför domaren i Handbörds härad á tingsstället Staby sine fodringar i konkursboet bevaka, på sätt och vid påföljd som konkurslagen föreskriver, varder härigenom kungjort. Staby den 6 mars 1867 På domareembetets vägnar O Lemchen Axel Fredrik hade alltså lånat pengar och satt hårt i skuld. Alla fastigheter var intecknade. Och de två gårdar han arrenderade ut gav inte heller något tillskott till kassan eftersom han tagit ut arrendebeloppet därifrån flera år i förväg. I konkurshandlingarna har Gitt Rosander Gerhardsson sett hur illa ställt det var. - Det var 99 personer som hade krav på honom. Inte förrän 1871 blev konkursen klar efter att ha förts till högre rätt. I konkurshandlingarna kan man se att det varit många exekutiva auktioner, så att det gick utför. De vackra åren för unga Dorothea blev inte många. Axel Fredrik förändrade ändå inte sitt sätt att leva, och så småningom tvingades de sälja den stora gården på Fagerhult och släktgården Rosendal. - Och mitt i allt detta så föddes det femte barnet. Hon fick inte något stort dop och det var bara arrendatorn och hans hustru som var dopvittnen till det enkla dopet. - Även Axel Fredriks mor, Beata Charlotta, blev i högsta grad indragen i konkursen eftersom hon inte fått ut sin del av arvet efter sin make 1844, och nu är vi 1867. Men efter ett tag fick hon en del av arvet. Gitt Rosander Gerhardsson har i handlingarna sett att det var många som drabbades av konkursen, hög som låg. Allt från torpare och fattighjon till häradsdomare, hovrättsfiskaler hade pengar att fodra.  - Och till saken hör att det var nödår och missväxt som bidrog till att det gick så illa.    Till slut, i mars 1868, ingriper de som sitter i kommunalnämnden och Fagerhults församling och beslutar tillsammans att Axel Fredriks mor omedelbart skulle ställas under förmyndare eftersom Axel Fredrik handskades så illa med hennes egendom att det var risk att hon skulle falla fattigvården till last. Man skulle kunna tro att familjen nått botten vid den här tidpunkten. Men det skulle komma att bli ännu värre. Nödåren med missväxt hade kommit till stora delar av södra Sverige vid den här tiden och folk hade svårt att få mat på bordet. Om det var det som gjorde att Axel Fredrik och hans hustru Dorothea med fem barn firade jul hemma hos Dorotheas föräldrar det året vet vi inte, men däremot vet vi att hälsan sviktade för den unga Dorotea. - Jag vet inte riktigt när Dorothea blev sjuk, men hon blev dålig i tyfus och nervfeber och dog 27 år gammal från alla barnen tredjedag jul 1868.  Efter Dorothea är det en hjärtslitande läsning att se vad som fanns kvar i hemmet. Kvar var några söndriga stolar, ett bord och ett skåp. Några gamla sängkläder, fem trasiga kaffekoppar och ett par guldörhängen.  Bara jag pratar om det blir jag alldeles tagen. Axel Fredrik har nu fem så barn i åldrarna 1 till 9 och sin åldriga mamma. Efter några månader flyttar de till ett litet hus på två rum i grannbyn Högsby Århult. Men trots alla motgångar verkar han inte ändra sitt levene. - Han lever tydligen fortfarande på samma sätt, därför 1871, dvs tre år efter Dorotheas död lägger hennes föräldrar till ett extra tillägg i sitt testamente. De pengar som Dorotheas barn kommer att ärva får inte förvaltas av Axel Fredrik. Och det säger ju ganska mycket. På frågan om man kan uttyda vad folk tänkte om Axel Fredrik säger Gitt Rosander Gerhardsson att äldsta sonen, Gitts farfar, flyttade hemifrån när han var 16 år och tog stort avstånd från sin far. Och Axel Fredriks döttrar sa när de såg foto på sin far "en elak gubbe!". Axel Fredrik levde fram till 1878 och dog 62 år gammal i lungsot. Gitt Rosander Gerhardsson tror att Axel Fredriks öde och fall blev extra stort på grund av nödåren. - Ja absolut tror jag det. Hade det varit goda tider hade han fått in betydligt mycket mer på alla exekutiva auktioner, så hade det varit normalår hade det säkert kunna gått mindre dåligt än vad det gjorde nu, avslutar Gitt Rosander Gerhardsson.  Nödåren på 1860-talet Berättelsen om Gitt Rosander Gerhardsssons farfars far har levt kvar i familjen ända fram till idag. Och det finns många historier om nödåren. Under 1800-talet var det vanligt att bönder och torpare förde anteckningar om vad som hände på deras gårdar, de skrev om händelser i familjen, om resor och inte minst om vädrets skiftningar och skördarna. Britt Liljewall är historiker och hon har studerat bondedagböcker från olika delar av landet, för att förstå hur livet gestaltade sig de där åren. - 1867 var det värst i Norrland, och det är tillståndet där som har behandlats mest i litteraturen.  Det var ett år som karaktäriserades av en sen och kall vår, en regnig och kall sommar och en otrolig tidig frost, säger Britt Liljewall. - Redan i juli hade man frost som förstörde grödorna. Men året därpå var väderleken tvärtom varm och härlig och man såg med tillförsikt fram emot en bra skörd men sen kom det aldrig något regn. -1868 kallades Det stora torråret i södra Sverige. Det var framför allt de inre delarna, som Småland och Älsborgs län som drabbades och där det verkligen blev nödår. Landshövdingarna skickade in rapporter om tillståndet i sina respektive län varje år, och det gör att man ganska enkelt kan jämföra hur skördarna blev i de olika länen under nödåren. - Om vi tittar på 1868,så har man i Kronobergs län ren missväxt, i Jönköpings län nära missväxt medan man i Jämtland samma år har en skörd över medelmåttan. Så om man har en släkt man undersöker så är et ju otroligt viktigt att man tänker på den här variationen när man rör sig i händelser under de här åren. Det finns många folkliga berättelser om hur livet tedde sig under nödåren, en hel del av dem handlar om hur folk dog av svält. Och dödstalen är högre under de här åren, men det var inte så vanligt att människor svalt ihjäl. Däremot blev motståndskraften så nedsatt att sjukdomarna lättare fick fäste, förklarar Britt Liljewall. Jag har till och med stött på ett speciellt namn på en sjukdom vid den här tiden Svälttyfus. Tyfus är ju ett samlingsbegrepp för bakteriella sjukdomar som sätter sig i tarmen. Sen dog man givetvis av lunginflammation, barnen av barnsjukdomar. Man har räknat ut att av 1000 innevånare så ökar dödligheten 1868 och-69, berättar hon. Befolkningsstatistiken förändras också på andra sätt under nödåren, det var till exempel färre som hade råd att gifta sig. -Att etablera en ny familj krävde ju ekonomi, och det drog man in på när tiderna var så osäkra som de var. På hösten 1867 blev läget i Norrland så svårt att man började skicka nödhjälp söderifrån. Regeringen gav lån till de fattiga länen, och landshövdingar i lyckligare landsändar startade insamlingar. I tidningarna kunde man läsa om nöden. Som här, i en rapport från Malå som publicerades i DN i juli 1867: Uti Arvidsjaur, Malå och östra delarna av Sorsele socknar är hungersnöden svårast, såvitt jag känner. De flesta menniskorna hafva intet annat till uppehälle än barkbröd, som beredes dels endast af furumjöl, dels af det på de obesådda åkrarne vuxna ogräset, som kokadt, sammanstötes och inknådas med furumjöl och den mjölk de kunna få från ladugården. () Af denna onaturliga eller för menniskan näringslösa föda blifva menniskorna allt mer och mer afmattade; en del kan ej gå ut på slotterarbete och en del härda ej ut att arbeta mer än halfva dagen. Ett satans år, Missväxtåret, Storsvagåret, oåren, - den stora missväxten på 1860-talet fick många namn. Och många är också berättelserna om hur mjölet drygades ut med bark, och hur granskott och lavor fick bli mat. När inte jorden gav vad den brukade fick man ju ta till andra sätt att få mat på bordet. Missväxten drabbade alltså olika landsdelar vid olika tillfällen.  Men också strategierna för att klara av de svåra åren skilde sig åt i norr och söder. I Södra Sverige vet vi ju hur emigrationen blev lösningen för tusentals människor, det var betydligt färre från till exempel Norr och Västerbotten som gav sig iväg. I strategierna ingick förstås också att ta till jakt och fiske. I norra Sverige finns det gott om historier om fantastisk jaktlycka, under de här åren, och längre söderut handlar de goda berättelserna om lyckade fiskafängen under de svåra åren, berättar Britt Liljewall. - Det uppstod en berättartradition kring jakt och fiske, efter de här åren. Historierna får emellanåt orimliga proportioner med nästan bibliska dimensioner. Jag tror inte att folk berättade falska historier, tillägger hon, men det blev ändå så att man fogade in sin egen släkts berättelse i historierna om de fantastiska jakterna och fiskafängena. Den kanske sista utvägen för många under nödåren var att ge sig ut på vägarna och tigga, och Britt Liljewall kan se hur berättelserna om tiggare förändrar form över tid. När bönderna skriver sina dagböcker under nödåren, då är tiggeriet förkastligt, men när det gått några år, och andra tar över berättelserna när de blir tillbakablickande och handlar om minnen från förr, då ändras bilden och blir betydligt vackrare. - Det är det skötsamma tiggeriet som skildras i efterhandsskildringarna. Man var tvungen, och man mådde illa av att behöva tigga och man gjorde vad man kunde för att få det här moraliskt oantastligt. Man erbjöd sin arbetshjälp, man var underdånig, artig och tacksam, och på så sätt blev det ibland nästan positiva berättelser om tiggeriet. - Boken om barnen från Frostmofjället faller in i det här mönstret, fortsätter Britt Liljewall. Barnens agerande i den fiktiva berättelsen låter väldigt lika de självbiografiska historier som finns om den här tiden. De är övergivna av sina föräldrar, och när de ger sig ut på tiggarstråt så gör de det på ett moraliskt riktigt sätt, och faktum är att de är så goda kristna att de till och med omvänder de som hjälper dem. De får en funktion för att förbättra världen trots att de är ute och tigger. Vill man som släktforskare bättre förstå hur livet tedde sig för den egna släkten under de här åren tipsar Britt Liljewall om att söka upp hembygdsberättelser i lokal litteratur. Eftersom missväxten slog till vid så olika tidpunkter i olika delar av landet behöver man komma nära för att förstå hur läget var på just den plats man är intresserad av. Det här rådet kom från Britt Liljewall som är historiker och vars avhandling till stor del bygger på bondedagböcker. Nordiska museet i Stockholm har samlat många sådana dagböcker från hela landet och har gett ut ett register över dem. I detta kan man hitta dagböcker fördelade på landskap och få information om när de är skrivna och också var de är förvarade.     Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åsberg och Emanuel Eriksson slaktband@sverigeradio.se

Det snackas vadslagningar, den vanligaste frågan du får på ditt jobb och Stockholms nya Landshövding Thomas Bodström gästar. Det tipsas även om ett nytt, hett skrevsmycke från Japan!

Organisationen Företagarna delar varje år ut priset Årets Företagare. Ordförande i Linköping Anna Hjertstedt berättar om priset som i år delas ut för 20:de gången. De nominerade samlas på Linköpings slott och vinnaren får ta emot priset av Landshövdingen. Den typiska vinnaren genom året är en person med tydligt budskap och starkt ledarskap. Vinnaren är en person som är en förebild för andra företagare. Vinnaren kan komma från vilken bransch som helst och storleken på företaget spelar ingen roll. Tillväxt och socialt engagemang är viktiga faktorer för en vinnare.  http://www.foretagarna.se/medlemskap-formaner/arets-foretagare/

Denna vecka träffar vi Görel, hon tar med oss på sin livsresa som innehåller både en del mörka studer och många glädjeämnen. Vi får följa Görel från uppväxten i Norrland delvis under andravärldskriget, till Stockholm som kantas av både personliga tragedier och en karriär inom politik, som till slut tar henne tillbaka till Norrland.

Många fler borde hitta till Östergötland, säger landshövding Elisabet Nilsson. Bara 20 mil från Stockholm finns ett otroligt diversifierat näringsliv. Elisabeth berättar om sin bana och om jobbet som landshövding. Vi får veta vad landshövdingen och Länsstyrelsen i Östergötland gör för att stärka företagandet i regionen.  

I mitten av 1700-talet kom sillen till västkusten. Många bröt upp från sina hem för att söka arbete i den snabbt växande näringen och på vissa ställen mångdubblades befolkningen. Då och då i historien så har det plötsligt uppstått nya arbetsmarknader som har fått människor att bryta upp från sina invanda ställen för att söka lyckan. Så var det till exempel när sillen gick till utmed västkusten.Den allra största sillperioden pågick från 1700-talets mitt till 1800-talets början, och fortfarande kan man på öar, inte minst i Marstrandstrakten, se spår av sillhanteringen den i form av husgrunder efter sillsalterier, trankokerier, kontor, verkstäder och inte minst bostäder till alla de personer som behövdes i arbetet.Lars Kiellbiörnsson Hollström som var född 1736, var en av de många som tog sig dit, och arbetade som fiskare och timmerman. Lars kom från en plats tvärs över landet , i en socken som heter Hållnäs i nordöstra Uppland,.Släktforskaren Maria Hallengren, som också bor i Hållnäs, är ättling till Lars. Han och andra bönder här i trakten levde i skuggan av Lövsta bruk, som ständigt behövde nytt vet hur Lars och andra kol till sina smedjor.- Bönderna här ute i Hållnäs levererade träkol till smedjan, men annars så var det ju fiske och småskalig odling man levde på, berättar hon.Lars Kielbjörnsson Hollström föddes i mars 1736 i Hållnäs. Han var 28 år gammal när han gifte sig med Stina Persdotter, och de slog sig ner i ett torp i närheten av hennes hem när de gift sig. Men här skulle de inte stanna, för nere på en liten kronoholme strax söder om Marstrand satt en man som hette Jonas Westbeck. Där var han chef för en allt mer blomstrande verksamhet. Westbeck kom från en grannsocken till Hållnäs, och han var nog den som lockade Lars att söka sig till arbete som timmerman och fiskare på västkusten, tror Maria.- Jonas Westbeck var prästson i grannsocken till Hållnäs, och det måste ju vara så att de hade haft medvarandra att göra, tror hon. Kanske hade Lars utfört arbete, som gett honom rykte som duktig timmerman. Lars och hans Stina hade varit gifta i tre år och hade en liten dotter, när gav de sig tillsammans av till västkusten och sillfisket där. -Dottern Catarina var ett år och 8 månader när de gav sig iväg. De åkte båt, och åkte runt hela kusten. Men det var inte bara att ge sig iväg hur som helst. Man måste ha ett ärende och man måste ha ett pass i handen, för att ha tillstånd att vara ute på vägarna och resa. Lars och Stina hade ett brev från prästen hemma i Hållnäs med sig på resan, ett brev som sen kom att ligga kvar i kyrkans papper i den socken dit de kom. Lars Kälbiörnsson Hollström, är barnfödder den 7 mars 1736 uti Hållnäs socken och Uppsala Län, begiver sig nu att fara sjöledes till Brunskär, å andra sidan om Götheborg till att därstädes efter förut given betingning över sommaren arbeta hos kamreraren Herr Jonas Westbeck, dels på timbring, dels ock vid sillfiskeriet när den tiden infaller. Han har med sin hustru Stina Persson som är födder den 8 juni 1743, samt ett litet barn Caisa som är födder den 25 augusti 1765. Man och hustru äro någorlunda försvarlige i deras kristendomskunskap och har fört ett stilla leverne . Hållnäs prästgård den 11 maj 1767 Olaus DeckbergHjördis Dangardt bor på en av grannöarna till Brunskär. Hon vet det mesta om människorna och verksamheten i de här trakterna under sillperioden. Hon har till och med gjort skalenliga modeller över husen som byggdes upp på Brunskär- en av dem är huset där Lars och Stina sannolikt bodde.- När de kom hit mitt i sommaren var Brunskär ett nybyggarfiskeläge, med ett nybyggd sillsalteri och den stora så kallade karaktärsbostaden påbörjad. Att det hette så berodde på att den som skulle bo där hade karaktär vilket betydde en titel, förklarar hon. Han hade titeln Hovjaktsvarvskamrerare, tillika dykerikommissarie, Herr Jonas Westbeck. - När Lars och Stina kom ner då var det stora huset inte färdigt, och jag tror att Lars skulle vara med och göra det klart, säger Hjördis Dangardt.Sillen fångades under hösten och förvintern när den kom in närmare land för att leka, men man visste aldrig riktigt när den skulle komma eller hur länge den skulle vara kvar. Hjördis Dangardt säger att man kanske kunde räkna med tre månaders fiske, resten av året handlade om förberedelse, som att ordna med de stora näten, att ta hand om tranet man kokat och att bygga silltunnor.- Det fanns ett stort tunnbinderi på Brunskär. Ett år hade de saltat in 5000 tunnor på ön, och jag har funnit över 60 tunnbindare som kan kopplas dit. Många av dem som arbetade kom bara under själva fiskesäsongen. Det var kvinnor som rensade fisk, och  andra som kokade och saltade in. Också barnen deltog. - När de blev så pass starka att de orkade lyfta korgen med sill så fick de ett jobb som kallades gälpojke. Det var de som bar fram fisken som skulle rensas och bar bort det som blivit över efter rensningen.Alla behövdes, män kvinnor och barn.  Brunskär ökade sin befolkning många gånger om under sillperioden. Torsby socken, där Brunskär ligger, mer än fördubblade sin befolkning under de femtio år sillperioden varade.Lars och Stina, bodde tillsammans på Brunskär under något år, och sedan tog sig den lilla familjen upp till Enskär i Uppland igen. Men, Lars vill tillbaks och 1771 ger han sig av igen men den här gången åker han ensam.- Den här gången åker han landvägen över Stockholm, Nyköping och Jönköping, och sannolikt så går han den långa vägen, säger Maria Hallengren, som har kvar det påskrivna passet och kan bedöma hur lång tid det tog. Den här gången blev Lars kvar i 12 år. -Jag tycker det är fascinerande han har fru och barn hemma, men han väljer att stanna i 12 år! Han måste ha trivts och haft ett bra arbete, funderar Maria.Lars kom faktiskt inte ens hem när parets lille son Pehr dog. Pehr hade fötts när familjen var samlad i Uppland, men dog bara tre år gammal.Stinas bror ärver gården Enskär, och har mamman boende hemma. - Så, de måste ju ha hjälpt Stina, tänker Maria, som också tror att Lars skickade hem pengar.Men till slut kom ändå Lars hem. Kanske var han sjuk redan då, för han dör bara tre år senare, i Invärtes kräfta.Mer än halva sitt lev levde sedan Stina som änka. Hon dog 98 år gammal 1841och då står hon antecknad som fattighjon i dödboken. Här skulle historien kunna vara slut, men Maria Hallengren har funnit en märklig fortsättning i familjens fortsatta öden. För hundra år och fyra generationer senare upprepar sig historien, när ännu en sillperiod ger nya jobb för senare medlemmar i familjen Hollström.- Min morfars farfar Andreas Hollström är barnbarns-barnbarn till Lars, och han sticker till Marstrand för att fiska sill 122 år senare och är där i sju månader, slutar Maria Hallengren.Många flyttade när järnvägen skulle byggasSamtidigt som Maria Hallengrens morfars farfar åkte till västkusen 1890 så for andra till de många järnvägsbyggena i landet. För även där uppstod plötsligt arbetstillfällen och nya samhällen bildades.På Landsarkivet i Härnösand har arkivarierna Mona Bergman och Lina Marklund tagit fram en ministerialbok eller kyrkbok som prästen för en av järnvägslinjerna förde.- Vi har tagit fram Luleå - Ofotens kyrkoarkiv kan man säga. Man gjorde en egen församling för att det var så mycket folk under de tider som järnvägen byggdes, berättar Mona Bergman. Den ministerialbok Mona tagit fram från Luleå - Ofoten är daterad 1888, men även boken från järnvägssträckningen Gällivare - Riksgränsen 1900.På de här båda ställena kom arbetare i tusental för att bygga järnvägen och eftersom det inte fanns någon kontroll av dessa människor skrev Länsstyrelsen till Domkapitlet och önskade placering av en präst där för att ge arbetarna nödig religions- och redighetsvård. - Det står här att när sträckan utsträcktes in i ödemarken ovanför Gällivare behövde de en egen person som kunde hålla koll på arbetarna, berättar Mona Bergman.De här böckerna skiljer sig från traditionella kyrkböcker på så vis att de innehåller basala uppgifter såsom födelse, vigsel och död. Det finns med andra ord inga regelrätta husförhörslängder.Mona och Lina visar exempel från de båda böckernas dödnoteringar. Det är sorglig läsning om framförallt män som dör under dramatiska omständigheter.Några exempel som Mona visar är olyckshändelser vid nedforsning av malm, alkoholförgiftning, ras uti grusgrop till följd av kvävning, död genom sprängskott, kvävd i snötunnel och olyckshändelse genom avhoppning från maskin under tågets gång.Arbetarna kom från hela Sverige och många också från Norge och Finland. Finns det då några fall som sticker ut? Då tar Mona och Lina fram en dödsnotering om Svarta Björn, den kokerska som blivit legendarisk.Anna Rebecka Hofstad föddes 1878 i Norge och dog 1900 när Stadsbanan mellan Gällivare och Riksgränsen byggdes.Svarta Björn har beskrivits som en lång, mörk och vacker ung kvinna. Men livet som kokerska i den mandominerade miljön kan inte ha varit lätt. Enligt legenden kom hon i slagsmål med en annan rallarkocka och fick en så hård smäll under handgemänget att Annas skalle spräcktes.Hon födes till sjukstugan där hon sen avled, men det är osäkert om det var av sviterna efter slagsmålet eller tuberkulosen som tog hennes liv. Anna blev bara 23 år gammal och ligger på Tornehamns rallarkyrkogård likt de flesta andra som dog under det farliga arbetet med järnvägsbygget.Förutom de här kyrkböckerna som registrerade de som bosatte sig i de tillfälliga och plötsligt uppkomna samhällena finns även andra källor att söka i om man är intresserad av att se hur befolkningen förändrades på ett plats.Mona Bergman och Lina Marklund tar hissen ner i arkivets gömmor på Landsarkivet i Härnösand.- Landsarkivet flyttade hit 1983 men bara tio år senare hade vi fyllt huset och därför byggdes tre våningar under jord, berättar Lina Marklund.Lina tar fram "Handlingar till femårsberättelserna" och berättar att femårsberättelserna var sammanställningar av läget i länet och skickade in från länsstyrelserna till staten med fem års mellanrum. - De finns i tryckt form som man kan hitta på SCB:s hemsida. Men det som är intressant är att det är korta sammanställningar i de tryckta formerna som finns på SCB. Däremot det som finns i arkiven är underlagen.Det var Landshövdingen som sammanställde, men för att han skulle få information vände han sig till kronofogdarna, länsmännen och magistraterna i städerna. Och där finns mycket mer information.Lina tar fram ett exempel från Hälsingland.Uti Hälsinglands fögderis 15 församlingar utgör folkmängden enligt 1855 års mantalslängder tillsammans 17 692 personer. Folkmängden befinnes vid jämförelse med de för år 1850 upprättade mantalslängder således hava blivit ökad med 2 379 personer, vilken tillökning är betydligt eller 320 personer större i medeltal årligen, än under de föregående tre åren.  Skillnaden härledes ifrån mindre utflyttning och mera inflyttning. Oaktat allmogen alltmera frångår sitt förra enkla och taffliga, nästan torftiga levnadssätt och numera nästan allmänt begagnar köpta kläder och dukar istället för endast hemvävda tyger, även som socker, kaffe och stundom viner, samt även andra lyxartiklar, så har dock välmågan de senaste åren tilltagit och blivit mer allmän samt den fattigare befolkningens villkor betydligen förbättrade. Därtill orsaken kan sökas i den ymnigare penningtillgång, som,  genom försäljning av skogsprodukter och allmän arbetsförtjänst med uppdrivna arbetslöner samt hög betalning av allt säljbart kommit allmogen tillgodo. Befolkningens sedlighet är i allmänhet god, och grövre brottsmål förekomma sällan i dryckenskapslastens avtagande till följd av de nya brännvinsförfattningarna. Till och med brännvinets bruk förekommer nu sällan och allmogen synes till större delen belåten. Knappt någon av allmogen håller sig brännvin till dagligt bruk.Detta var Landshövdingens femårsberättelse från Hälsingland 1856.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Patrik Paulsson och Peter Öberg slaktband@sverigesradio.se 

Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.   - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om  -  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.   - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.  - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Landshövding Lars Bäckström om antisemitismen.

Han är Skånes ansikte utåt, chef över länsstyrelsen och statens representant i Skåne. Göran Tunhammar heter han och är vår landshövding. Idag gästar han Hallå Makten och får bland annat svara på hur bilden av Skåne ser ut. Programledare: Gabriel Stille och Maria Dietrichson

Världens mest erotiskt laddade opera Carmen har premiär i en avskalad version på Kungliga Operan nu på fredag.. Katarina Leoson kommer till studion och sjunger Habaneran och vi ska bland annat tala om hotade latinska sexsymboler som Carmencitan, tjurfäktaren och strandraggaren. Även Tom Källene, radiojournalist och boende i Madrid sedan 20 år, medverkar. Vi fick många frågor efter måndagens program om sömnsvårigheter så sömnforksaren Marie Söderström kommer tillbaka hit och lär oss insomningsteknik. Kommunalpolitiker lever gott på sin pension. Landshövdingen i Stockholm Per Unckel dog igår och jobbade in i det sista. Den före detta (FP) ministern Per Ahlmarks bok får blandad kritik idag. Dagens bisittare: Natalia Kazmierska

På sista tiden har det spekulerats flitigt om Nordegrens tidigare bisittare i programmet, Leif Pagrotsky, blir Socialdemokraternas nya partiledare. Thomas Nordegren berättar i inledningen av programmet att han ringt Pagrotsky för att ta reda på om hans nej till en kandidatur verkligen är Nej, men att han inte svarat. Nordegren ropar ut: - Paggan! Om du hör det här - ring upp! Och 20 minuter senare i sändningen ringer Pagrotsky upp... Är utrikesdepartementet mest en försörjningsinrättning för excentriska adelsmän, protokollfetischister och avdankade politiker, eller en välsmord organisation som skapar och upprätthåller viktiga internationella relationer? Landshövdingen Peter Egardt har utrett UD och föreslår stora förändringar, och idag är han gäst hos Nordegren. I dagarna tre pågår just nu komikerstafetten Bara Brudar på Intiman i Stockholm. Etablerade komiker uppträder tillsammans med nya talanger, och vi får besök av scenaktuella Cecilia von Strokirch och Melody Farshin. Och missa inte Lina Bergvalls och Maria Kvists musikaliska hyllning till den storarslade kvinnan - live i programmet. Och språkpolisen Lotten Bergman tar sig idag an språk som gäller just kommunikation - tåg och sjöfat osv. Missa inte. Dagens bisittare är Natalia Kazmierska.

I snart 20 år har han varit Svenska fotbollförbundets ordförande och vi känner igen denna 70-åring för hans glada sätt och inte minst för hans karaktäristiska dialekt. Det stora intresset för idrott har funnits där hela livet, och föreningslivet hjälpte honom att komma över förlusten efter att hans pappa gått bort. Lagrell var även Landshövding i Kronobergs län mellan 2002 och 2006.

Nya vågen. Kan man betrakta Göteborgs Filmfestival som en enda lång terapisession? Kan filmtittande hjälpa till att ge mening i livet? Nya vågen diskuterar filmen som terapeutiskt verktyg och som självhjälpsmetod tillsammans med Tomas Axelson, forskare som skrivit avhandling i detta ämne, Ursula S Henningsson, Sveriges enda filmterapeut och Febe Orést som undersöker hur människan påverkas psykologiskt av att se ondskan på film. Dessutom jämför Nya vågen bilden av svensk politik som den gestaltas i två dokumentärer, Hr. Landshövding och Ebbe - the movie. Emma Engström och Patrik Andersson, båda filmkritiker på Göteborgs-Posten, deltar i samtalet. Programledare är Malin Linneroth. Au Contraire med Cecilia Blomberg om hur kritiken bemöter självutlämnande böcker som t ex Anne Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Nya Vågen. Kan man betrakta Göteborgs Filmfestival som en enda lång terapisession? Kan filmtittande hjälpa till att ge mening i livet? Nya vågen diskuterar filmen som terapeutiskt verktyg och som självhjälpsmetod tillsammans med Tomas Axelson, forskare som skrivit avhandling i detta ämne, Ursula S Henningsson, Sveriges enda filmterapeut och Febe Orést som undersöker hur människan påverkas psykologiskt av att se ondskan på film. Dessutom jämför Nya vågen bilden av svensk politik som den gestaltas i två dokumentärer, Hr. Landshövding och Ebbe - the movie. Emma Engström och Patrik Andersson, båda filmkritiker på Göteborgs-Posten, deltar i samtalet. Au Contraire med Cecilia Blomberg om hur kritiken bemöter självutlämnande böcker som t ex Anne Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Programledare är Malin Linneroth.