Podcast appearances and mentions of eric ros

Tror du på Gud? I så fall är du långt ifrån ensam. 2024 blev ett rekordår för Svenska kyrkan. Nästan 13 tusen personer blev medlemmar, vilket är den högsta siffran sedan statistiken började föras på 70-talet. Enligt Svenska kyrkan är det framför allt unga från Generation Z som lockats att gå med. Något som väckt både frågor och skapat debatt. Samtidigt är det inte bara religion som trendar bland ungdomar, nya siffror från analysföretaget Ungdomsbarometern visar att många av dem pratar specifikt om personen Jesus. Varför söker sig unga till kyrkan just nu? Hur ser debatten kring deras val ut? Och är det nyväckta intresset för religion och Jesus något som kommer att hålla i sig? Gäst: Eric Rosén, biträdande kulturchef på Aftonbladet. Producent och programledare: Olivia Bengtsson. Klipp i avsnittet: SVT, Aktuellt, P4 Norrbotten. Kontakt: podcast@aftonbladet.

Apologiapodden öppnar Aftonbladet och möts av ett helt batteri av rallarsvingar mot gudstro och religion. Hur användbar är kategorin "religion", och vad kan man säga om anklagelserna om att gudstro är omogen, farlig och passiviserande? Med Stefan Gustavsson och Martin Helgesson. Eric Roséns artikel hittar du här. Läs och ge bort Brottsplats Golgata i jul!  Mejla synpunkter till podd@apologia.se. Apologias arbete är beroende av gåvor. Swisha din gåva till 123 312 51 92 eller bli månadsgivare.  

Efter 45 avsnitt och åtta år blir Kritcirkeln nu en del av Aftonbladet Kultur! – Det känns fint och hoppfullt att få möjligheten att fortsätta utveckla scenkonstkritiken i poddformatet tillsammans med Loretto, men nu på betald arbetstid, säger Cecilia Djurberg, som är producent för Kritcirkeln och scenkonstredaktör på Aftonbladet Kultur. I detta nypremiäravsnitt pratar Cecilia Djurberg om sina upplevelser på Theatertreffen i Berlin, där hon bland annat såg en interaktiv uppsättning av ”Sagan om ringen” som hon inte kan sluta prata om, och Theaterhaus Jenas föreställning om den tyska balettchefen Marco Goeckes hundbajsattack på danskritikern Wiebke Hüster i Hannoveroperans foajé 2023. Loretto Villalobos har i sin tur också tänkt mycket på livet och arbetet som teaterkritiker, efter att ha debatterat kritiken och dess villkor i ett scensamtal i på Dramaten (som ägde rum måndag 27 maj). Hon har också varit i Örebro, där hon deltagit i det interaktiva husvagnsverket ”Meningen med livet” som är ute på en ny turné i Sverige. – Det känns otroligt kul att ”Kritcirkeln” flyttar in på Aftonbladet Kultur. Cecilia och Loretto förenar det initierade med det inbjudande och hittar hela tiden nya sätt att förhålla sig till scenkonsten, säger Eric Rosén, biträdande kulturchef på Aftonbladet Kultur. Verk som nämns och avhandlas i detta avsnitt: » Meningen med livet av Tove Berglund och Ludvig Daae, som är ute på en ny turné och som Loretto såg i Örebro i helgen På Theatertreffen i Berlin såg Cecilia » Die Hundekot-Attacke — Eine Vorstellung über Finsternis, Schönheit und Vergebung, basierend auf einerwahren Begebenheit av Walter Bart, Hannah Baumann, Pina Bergemann, Nikita Buldyrski, Henrike Commichau, Linde Dercon, Leon Pfannenmüller, Anna K. Seidel. Theaterhaus Jena i samarbete med Wunderbaum » Riesenhaft in Mittelerde™ efter “The Lord of the Rings”™ / Sagan om ringen / av J.R.R. Tolkien. Regi: Nicolas Stemann, Stephan Stock, Florian Loycke, Der Cora Frost. Theater Hora, Das Helmi Puppentheater och SchauspielhausZürich » Bucket List av Yael Ronen och Shlomi Shaban, regi Yael Ronen, Schaubühne Berlin » Macbeth av William Shakespeare, regi Johan Simons, Schauspielhaus Bochum » ÜBERGEWICHT, unwichtig: UNFORM av Werner Schwab, i bearbetning av Rieke Süßkow och Klaus Missbach, regi Rieke Süßkow, Staatstheater Nürnberg » Laios— Anthropolis II, av Roland Schimmelpfennig, regi Karin Beier, Deutsches Schauspielhaus Hamburg På Theatre World Brno Festival såg Cecilia, bland mkt annat: »Beautiful evil things, monolog av och med Deborah Pugh, regi: Georg Mann. Ad Infinitum, UK. På Unga Klara har Cecilia sett: »Mitt hjärta säger: Lev skrik andas av Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff Kritcirkeln görs från och med detta avsnitt i samarbete med Aftonbladet Kultur. Producent och redigering: Cecilia Djurberg

Debatt mellan vänsterskribenterna Eric Rosén och Leonidas Aretakis efter Jan Emanuels svitfest på bokmässan. Dessutom: mordet på 2Pac verkar drygt 25 år senare närma sig en lösning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nanna Olasdotter Hallberg och Kristofer Andersson pratar ut om helgens bokmässa.

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ett avsnitt av den amerikanska komediserien ”Community” börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom.Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta – en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok ”Klass – är du fin nog?” från 2003:”Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort.”Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria.De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, ”en stark berättelse”.Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår.Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. ”Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad”, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. ”Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken”, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ”ressentimentets politik”: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ”ressentiment” – de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den.Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en ”stark berättelse”, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen ”Fjärilsvägen” uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: ”När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om ”Fjärilsvägen”. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död.”I texterna om ”Fjärilsvägen” stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. ”Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel”, påpekade han.Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga ”jag är” måste vi också börja säga ”jag vill detta för oss”. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället.Elin Grelsson, kulturskribent och författareLitteraturAnneli Jordahl, Klass – är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018).Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008.Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019.Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019.Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020.Patrik Lundberg, ”Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag”, Dagens Nyheter 11 september 2020Mattias Svensson, ”Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi”, Arbetet 14 september 2020Eric Rosén, ”Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt”, 15 september 2020Eric Rosén, ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”. Natur & Kultur, 2019.

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson Almestad funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett avsnitt av den amerikanska komediserien Community börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom. Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok Klass är du fin nog? från 2003: Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort. Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria. De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, en stark berättelse. Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår. Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ressentimentets politik: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ressentiment de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den. Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en stark berättelse, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen Fjärilsvägen uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om Fjärilsvägen. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död. I texterna om Fjärilsvägen stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel, påpekade han. Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga jag är måste vi också börja säga jag vill detta för oss. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället. Elin Grelsson Almestad, kulturskribent och författare Litteratur Anneli Jordahl, Klass är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018). Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008. Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019. Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019. Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020. Patrik Lundberg, Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag, Dagens Nyheter 11 september 2020 Mattias Svensson, Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi, Arbetet 14 september 2020 Eric Rosén, Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt, 15 september 2020 Eric Rosén, Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. Natur & Kultur, 2019.

Hanna och Jörgen får besök av Linus Fremin, vår tv och film-guru, som berättar om den kontroversiella Netflix-filmen Cuties. Hanna har fått kritik för hur mycket hon svär i radion men verkar inte ha några planer på att sluta. Författaren och journalisten Eric Rosén gästar för att berätta om sina ny bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort som handlar om hans pappa som satt i fängelse för dråp.

Aftonbladet har som inforamtionsspridare en samhällsviktig roll under Coronakrisen. Man har den senaste tiden sett en fördubbling av besökare på sajten men har trots detta påverkats negativt av Corona. Eric Rosén, biträdande redaktör på Aftonbladet, berättar om hur medierna påverkas, hur mediekonsumtionen förändras och informationens roll i en pandemi.

DN pekade ut problemskolor i Stockholm. Men håller underlaget? Aftonbladets Big brother-bevakning sköts av produktionsbolaget. Deepfakes utmanar journalistikens relation till rörliga bilder. DN pekade ut problemskolor i Stockholm. Men håller underlaget? Med bara ett par dagar kvar att välja gymnasium i Stockholms län gick Dagens Nyheter ut med ett stort uppslag där Stockholms gymnasieskolor jämfördes. Det handlade om hur vanligt det är att lärare hotas på jobbet och DN pekade ut vilka skolor som är mest respektive minst utsatta. 33 skolor rangordnades i en lista och resultatet var sprängstoff. Men håller det statistiska underlaget som DN tagit fram? Reporter: Therese Rosenvinge Aftonbladets Big brother-bevakning sköts av produktionsbolaget Aftonbladet låter produktionsbolaget bakom Big brother bevaka det egna programmet på redaktionell plats. Hur påverkas den redaktionella integriteten och bevakningen av upplägget? Intervju med Aftonbladets biträdande redaktör Eric Rosén. Reporter: Erik Petersson.  Deepfakes utmanar rörliga bildens status Tekniken för att göra deepfakes, fejkade AI-genererade videos, blir allt bättre och allt mer tillgänglig. Utvecklingen är därmed en utmaning för såväl nätjättarna som för traditionella medier. På vilket sätt påverkar deepfakes journalistiken? Och mer specifikt, journalistikens relation till rörliga bilder. Reporter: Love Lyssarides

Anders Lindberg tar över efter Eric Rosén som ciceron för Den Ideologiska Frågan. I det första avsnittet möter vi Aida Hadžialić, oppositionsregionråd för Socialdemokraterna i Stockholm och tidigare minister i Stefan Löfvens regering. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur påverkas man av att växa upp i skuggan av ett brott? Eric Rosén talar med  Susanne Rappmann om en barndom präglad av missbruk, psykiskt sjukdom och pappans fängelsestraff. Och om kärleken till en förälder som gjort något helt oförlåtligt. Medarrangör: Natur & Kultur, S:t Lukas

Eric & Elin pratar om hans jobb på Aftonbladet och hans bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”.

När ska folk egentligen sluta noja över det här med ljudböcker? Känns det inte lite som när kassettband var ett hot och när VHS skulle skada världen forever? Och varför måste vi hela tiden berätta om allt vi levererar (om man med "vi" menar "alla andra"). Vi har läst (och lyssnat på) dessa godingar:I Kalifornien skälver jorden av Anna HörnellStaden av Camilla StenVaggvisa av Leïla SlimaniJag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Eric Rosén See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Eric Rosén blir vuxen i skuggan av sin pappas brott och skildrar detta i boken "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort".

Vi får besök av Eric Rosén som berättar om sin bok "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort", Linnea praisar deltagarna i Paradise Hotel och Adrian recapar Lerins lärlingar.

Bekännelselitteratur, hämndromaner eller autofiktion? Böcker som bygger på författarens eget liv går under olika genrebeteckningar och nyligen har en debatt blossat upp om autofiktionen. Varför skrivs det så mycket jaglitteratur nu? Beror det på vår narcissistiska samtid? Vad tar den självutlämnande författaren för risker?Åsa Linderborg, Jack Hildén och Eric Rosén har alla skrivit böcker om sina liv och pratar med programledaren Cecilia Djurberg om den självbiografiska litteraturens utmaningar - ur författarens, kritikerns och läsarens perspektiv.Programledare & producent: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Daniel Swedin vikarierar för Anna Andersson och Eric Rosén från Politism dyker upp som ny panelmedlem med Jonna Sima och Ulrica Schenström. Givetvis blir det snack om Svenska Akademien men också arbetskraftsinvandring och NKS.

I det här avsnittet talar jag med Eric Rosén från Politism. Du kanske undrar varför någon som vill KROSSA SOCIALISMEN ens skulle bekymra sig om att försöka prata med någon från det lägret? Det är dels för att jag kan skilja på åsikt och person – även om jag inte gillar Erics åsikter kan jag gilla Eric – och dels för att det är enormt viktigt – tror jag – med samtal och dialog. För det är i brytpunkten mellan idéer som inte håller med varandra som nya intressanta idéer kan uppstå. Jag hoppas att du som lyssnar kanske får en sådan av mitt och Erics samtal. DECONSTRUCTIVECRITICISM is financed via patreon: http://bit.ly/supportaDK SWISHA: 0768943737 PayPal: aron.flam@gmail.com Intro by: Intractable by Kevin MacLeod is licensed under a Creative Commons Attribution license (creativecommons.org/licenses/...) Source: incompetech.com/music/royalty-... Artist: incompetech.com/

Niklas Strömstedt, Jonna Sima, Mohammed Ryback diskuterar musik och antirasism. Under ledning av Eric Rosén See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Eric Rosén, Karin Pettersson, Agneta Berge och Svend Dahl diskuterar den nya vänstervågen och hur gamla sanningar fortfarande styr politiken See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Svajigt av SvT i granskningsnämnden Historien om innebandypappan är ett av årets mest uppmärksammade journalistiska haverier. Först en vecka efter kunde vi på Medierna - och sedan åklagare - konstatera att pojken aldrig blivit övergiven - nyheten var ingen nyhet, för den hade aldrig hänt. Alla publiceringar byggde på uppgifter från en enda källa. Och när vi pratade med reportrar och redaktörer på SvT och UNT visade det sig att ingen av dem ens försökt kontrollera uppgifterna med den klubb som utpekats innan publicering. Nu utreder granskningsnämnden för radio och TV SvT:s agerande. Och då ändrar SvT plötsligt sin historia. Till granskningsnämnden säger de att ha försökt kontrollera uppgifterna innan historien publicerades. Erik Hedtjärn har tagit reda på om det SVT säger verkligen stämmer. Anhöriga och överlevande kritiserar BreivikbevakningenDet mesta har handlat om rättegången mot terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik i veckan, både i Norge och här hemma. Rättegången som inleddes i veckan var en del av hans plan -veckan då budskapet och hans föreställningsvärld skulle förmedlas. Många i Norge bävar nu inför tanken att Breivik kommer att intervjuas av medier från hela världen. Terje Carlsson har träffat överlevande och mediechefer i Oslo. Medier riskerar att bli nyttiga idioterMånga har varnat medierna för risken att nu bli nyttiga idioter genom att rapportera allt som sägs i rätten. Det här etiska dilemmat har nu diskuterats flitigt, samtidigt som rapporteringen har pågått. Vi bjöd in Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, nyhetschef Eric Rosén på Nyheter 24 och statsvetarprofessor Ulf Bjereld för att diskutera hur den svenska rapporteringen faktiskt blev med tanke på den etiska frågan som pågått sedan i somras. Samtalsledare Martin Wicklin. Journalister sprider varumärkenDet har varit hockey för nästan hela licenspengen den här veckan. Det har sänts från halstablettsarenan i Gävle och energiföretagsarenan i Skellefteå. För så är det numera - var och varannan sportarena har ett företagsnamn. I sponsorernas och konsulternas kalkyl har medierna en nyckelroll men hur tänker journalisterna som vecka efter vecka sprider varumärken? Reporter Ronja Mårtensson.