Podcasts about hustrun

Paret Karin och Alexander Strandberg använder sin egen erfarenhet för att hjälpa andra: ”Man måste våga släppa skammen". Alex är alkohol- och drogterapeut och Karin anhörigterapeut och KBT-terapeut. De jobbar med att hjälpa både de som är i ett beroende och deras anhöriga. Alexander medverkade under hösten 2022 i Robinson i TV4, där han tog upp sina egna erfarenheter. Nu gästar de Hallandspostens poddcast med programledaren Johan Hammerby.

Hustrun mådde aldrig helt bra, Livet förde med sig sorger och problem som till sist fick henne att passera alla gränser…källor:Svenska öden och äventyr nr11/2021Hallandsposten 13/9 1922Hallandsposten 27/9 1922RiksarkivetSupport till showen http://supporter.acast.com/historiska-brott. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Christer har varit lyckligt gift i 39 år och är på tjänsteresa i Norge. Hustrun ramlar i en trappa den 7:de september 2021 och omkommer. Ingen förväntar sig en olycka med dödlig utgång i det egna hemmet. Trappan är lång och brant.  Christer kommer hem till en ofattbar tomhet och saknad. Han har nu två vägar att välja mellan. Den väg många tar leder till  långvarigt mentalt lidande. Ett sorgearbete med många komponenter. Vad är det för mening med det? Är det den bästa vägen bara för att de flesta går den? I mental krav maga strävar man efter att undvika onödigt lidande. Den andra vägen  börjar med acceptans. Att sluta kämpa emot att olyckan faktiskt hände och att fråga varför hela tiden. Det finns inget på de frågorna. Hur gör man när livets dagar fortsätter att komma? Första gångerna han mår bra får han dåligt samvete. Får man må bra igen och när?  I avsnittet berättar Christer gripande om de första fem månaderna efter olyckan. Flera erfarenheter och nyckelinsikter kan hjälpa dig till ett bättre liv. 

Carl Sederblad Nilsson emigrerade till Amerika och försvann spårlöst. 118 år senare fick hans hans sentida släkting äntligen veta vad som hänt honom. Detta avsnitt:Anna Fendin Ahlström har under hela sin uppväxt hört historier om sin farfars farfar Carl Sederblad Nilsson som emigrerade och försvann. Han hade 1901 lämnat sin höggravida hustru Alma hemma i Harstensbo, Karlslunda i Småland för att starta ett nytt liv i Amerika åt sig och sin nyblivna familj. Tanken var att Alma och barnet skulle komma efter när allt ordnat sig i Duluth, Minnesota.  Men något hände som gjorde att Carl försvann och släkten har sen dess undrat vad som hände honom. Alma gifte om sig 1911, efter att hennes hennes äktenskap upphävts. I vigselboken står: "Hustrun erhållit tillstånd av S Möre Häradsrätt att ingå nytt äktenskap." Alma fick tio barn med den nye mannen. 14 år senare dödförklarades Carl eftersom man här i Sverige inte fått någon kontakt med honom. Anna Fendin Ahlström började släktforska 2005 och huvudsyftet var att hitta Carl, släktens olösta mysterium som så många gått bet på under årens lopp. Vem var denne man som lämnat en Amerikaänka och son att klara sig själva på en konkursnära gård i Småland. Efter många års forskning hittade Anna till slut spåren efter sin farfars farfar och hon berättar att hennes hjärta nästan stannade. Carl hade suttit inspärrad på ett mentalsjukhus i över 30 år och dog 1946 efter att ha varit dödförklarad i 22 år.Att dödförklara någon på Carls tid tog lång tid. Först måste personen varit försvunnen i över 20 år och därefter tog själva processen ungefär två år. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet. - Det var arvingarna till den försvunne som kunde begära dödförklaring. Det var nödvändigt för att kunna skifta arv och för att efterlevande skulle kunna få en möjlighet att gifta om sig. Om man visste att personen varit ute i krig eller varit med på ett fartyg som förlist kunde processen gå fortare, likaså om den försvunne var över 90 år. Den första lagstiftningen i saken kom 1854 och reglerna har sedan dess varit ganska lika. Den stora skillnaden är att det idag räcker med att personen varit borta i fem år, berättar Elsa Trolle Önnerfors. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Mikaela Valtersson kände aldrig sin biologiska mormor och visste inget om sin mormorsmor. När hon började släktforska fann hon i sin släkt en av 1930-talets stora abortörer i Stockholm. Detta avsnitt:Hildegard Lagerlund var bara 13 år när hon måste försörja sig själv. Som 19-åring fick hon arbete som hushållerska hos ett medelålders par. Hustrun i familjen var sjuk och dog inom kort, och Hildegard gifte sig med änklingen Oskar Lagerlund. 1918 dog Oskar i spanska sjukan och Hildegard stod ensam med deras fem barn. Hon hade varit gravid fler gånger med lyckats utföra åtminstone en abort på sig själv.Barnen placerades ut i fosterhem och Hildegard började annonsera att hon tog emot kvinnor som ville vara obemärkta vilket markerade att hon riktade sig till ogifta och gravida kvinnor.Hildegard dömdes två gånger för fosterfördrivning och hennes barnbarnsbarn Mikaela Valtersson har funderat mycket på om hon bara var intresserad av pengar eller om hon ville hjälpa kvinnor i en förtvivlad situation.En annan väg för ogifta gravida kvinnor var att de sista graviditetsmånaderna ta plats som obemärkt hemhjälp eller hyra in sig i en familj, föda sitt barn på ett privat förlossningshem, för att sedan få barnet placerat i fosterhem. Anita Maria Karlsson i Nora har funnit flera förlossningshem i sin egen närhet.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Fanny Rittmo och Patrik Paulsson  slaktband@sverigesradio.se

- Det är dags för ännu ett uppbrott. Plötsligt ska banden brytas. Hustrun har jobb på annan ort och det blir svårt för en gammal nostalgiker som ofta tar sin tillflykt till det förgångna. Mats Bjurbom bor i Uppsala och är författare, fotograf och föredragshållare. Han har också skrivit tv - manus, bland annat till serien "Vita lögner" och är upphovsman till tv-dokumentären "Porträtt av sju gruvarbetare i olja" som handlar om minnen runt nedläggningen av Falu Gruva, världens äldsta arbetsplats. Producent: Gunilla Nordlund tankar@sverigesradio.se

En vårddag 1929 gick världen i kras för Ingeborg och Artur. Ingeborg tappade all förankring till verkligheten och gjorde det otänkbara. Innan dagen tagit slut hade deras tre små barn mist livet. Den där dagen en vecka före påsk skulle Artur arbeta i skogen tillsammans med sin bror. På Ingeborgs schema stod att hon först skulle tvätta och därefter baka till ett planerat föreningsmöte. Innan Artur gick iväg hjälpte han Ingeborg att ta in och fylla det stora bykkaret med vatten. Efter en stund i skogen upptäckte Arturs bror att han glömt sitt fickur hemma, så han vände tillbaka. När han kom innanför dörren var det egendomligt tyst, ingenting hördes av de tre barnen, som var ett, tre och fem år gamla. Han fann Ingeborg i köket där hon satt med huvudet i händerna. Och han fann de tre barnen som alla var döda, dränkta i tvättbaljan. Ingeborg blev sinnesundersökt och straffriförklarad, hon hamnade på Restads sjukhus i Vänersborg. Därifrån skrev hon brev hem till Artur, de breven blev en viktig källa för Maria Bouroncle i Göteborg som har letat rätt på alla detaljer om händelserna, och samlat dem i en bok "Det kom för mig i en hast". Maria är barnbarn till Ingeborgs syster. Ingeborg och Artur skiljde sig, och när Ingeborg blev försöksutskriven bodde hon först hemma hos sina föräldrar, bara ett stenkast från Artur, senare flyttade hon till sin syster. Hon verkar ha blivit tolererad och accepterad i byn, där hon deltog i syföreningar och andra sociala sammanhang. Artur gifte om sig, men fick aldrig några fler barn. Däremot tog han och hans nya fru hand om ett krigsbarn från Finland som fick ett kärleksfullt hem i Vesene. När vi pratar om dödligt våld i historien har föreställningen tidigare varit att män stått för de flesta brotten. Men nu visar ny forskning att kvinnor under slutet av 1800-talet faktiskt var i majoritet när det gällde våldsbrott med dödlig utgång. Forskarna Marie Eriksson, historiker och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, och Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet, har gått igenom mängder av hovrättsdomar, böteslängder och rådhusrättsprotokoll och skrivit boken "Ilska desperation och lömska försåt - våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige". Barnamorden hade under flera hundra år en egen lagstiftning som inte räknades in bland de andra våldsbrotten. Därför har det sett ut som om kvinnor inte utövat så mycket våld som de faktiskt har. I studien har Roddy och Marie sett att kvinnor, förutom våld mot sina nyfödda barn, utövade dödligt våld mot till exempel sina makar, fästmän, kärlekskonkurrenter, svärföräldrar, vuxna barn, svågrar och svärdöttrar. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck Lindahl slaktband@sverigesadio.se

Ett par färdas med sin son i bil på motorväg. Hustrun är förbittrad efter att hennes älskade mormor fått en ovärdig begravning. Något hon menar är mannens fel. Plötsligt möter de ett mycket oväntat hinder mitt i vägens körfält. Bábis skor är skriven för Sveriges Radios P1 av Steve Sem-Sandberg. För uppläsningen svarar Hannes Meidal. Novellen Bábis skor är producerad av Ludvig Josephson.

Då Imre Kertész fick Nobelpriset i litteratur 2002, spelades denna föreställning in med Sven Wollter. Hans varma, djupa, lite sträva röst. Så välkänd och så rätt i rollen. Kaddish är den bön judarna ber för sina döda. När 2002 års nobelpristagare använder ordet får det många dubbla bottnar. I en ömsom munter, ömsom ironisk och vädjande monolog försöker en man berätta varför han valt att förbli barnlös och på så vis också väljer bort sin unga hustru, den vackra judinnan. Ur Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész Översättning: Ervin Rosenberg I rollerna: Jag Sven Wollter, Hustrun och Kaddish-sångerskan Anne Kalmering, Doktor Oblath Fredrik Ohlsson. Dessutom medverkar: Helena Fernell Zeime, Nathalie Forslund, Gabriella Kassius, Elise Philipsson, László Roboz och Ervin Rosenberg. Ljuddesign: Frida Englund. Inspicient: Sven Philip. Dramatisering och regi: Anders Carlberg. Från 2002.

Hur är man kristen förälder? Hur kan man tänka om att fostra barn i ortodoxa kyrkan? Hur lever man i världen men inte av den? Vad betyder Jesu ord: ”låt barnen komma till mig.” Detta, och mycket mer samtalar jag med min kära hustru om i dagens avsnitt. God lyssning!

Frida och jag samtalar om våra erfarenheter kring den ortodoxa fastan. Vad är det? Vad är egentligen viktigt? Vad är syftet? Hur gör barnen?

Min hustru Frida och jag samtalar om våra tio år som ortodoxa. Vad är styrkor med ortodox tro? Vad gillar vi? Vad är svårt? Vi hinner beröra många ämnen, vissa mer än andra.

I galenskap och förvirring utplånade August hela sin familj. Omgivningen trodde att det berodde på att han tuggat på ett grässtrå. I själva verket hade hans dåliga munhygien orsakat strålsvamp och dålig hygien var i folktron ett sätt att hålla sig frisk. Dagens program kommer att röra sig i de allra mörkaste rummen i en familjs historia. Vi ska till Småland precis vid förra sekelskiftet då en sjuk och förvirrad familjefar utplånade sin familj. Redan här vill vi förbereda för några otäcka scener.  Kanske hade den här familjeberättelsen tystats ner om det inte var för att man trodde sig veta att familjefadern blivit sjuk efter att ha tuggat på ett grässtrå. Och just därför har generation efter generation i familjen hållit berättelsen vid liv och varnat varandra om hur farligt det är att ha grässtrån i munnen. Under hösten 1901 blev 27-åriga Sofie Karlsson i den lilla byn Gräntö allt mer oroad över sin man Augusts tillstånd. Han hade fått vård på sjukhus och nu när han kom hem till sin familj som bestod av Sofie och sonen Henning, som var knappt 2 år, kontaktade Sofie sina föräldrar för att få stöd. Den här berättelsen om Sofie och hennes sjuke man har Ingela Kärf hi Lidköping hört under hela sin uppväxt. Han hade fått en massa konstiga grubblerier, berättar Ingela Kärf. Bland annat tyckte August att användandet av blekmedlet "blåelse" var syndigt, han ville bara äta osyrat bröd och dessutom hägna in en äng vid sjön där Guds barn skulle kunna samlas. - Så Sofie började bli orolig och skrev ett brev hon ett brev hem till sina föräldrar, Amanda och Karl August, för att de skulle komma över till henne kommande lördag så att hon kunde få prata och få stöd. Sofie höll sig undan på dagarna. Men när ängen var inhägnad och August kom hem kände sig Sofie osäker och ville att en granne skulle stanna kvar hos henne. - Men grannen hade avböjt och tyckte det var en familjeangelägenhet. Så han gick hem till sig.  Tidigt nästa morgon vaknade grannen av att hans hustru skrek högt från nedre våningen i deras hus. Hon hade vaknat och sett ett stort eldsken på himlen. - Och lågorna sträckte sig över skorstenen. Det var Sofies hus som brann.  Grannarna var rädda för August så de sprang först och hämtade några fler karlar i byn, och när de kommer farm till huset upptäcker de att dörren till huset är låst.  - Men de ser August därinne hur han springer runt. De ser även den lille pojken så byborna slog sönder ett fönster och skrek åt August att han skulle ta sin lille pojke och komma ut. - Men det gör han inte. Istället river han ner en fotogenlampor och slänger på elden som blossar upp. Och så tar han den lille pojken och slänger på elden.  Sofie tror de har sprungit ut till skogs eftersom de vet att hon är rädd för sin man. Grannarna tar sig in och tar med sig pojken som är illa däran. De försöker ta fast August, men han springer till skogs alldeles naken. Hemma i Näshult där Sofies föräldrar bor vet man inget om händelsen. Först nästa dag får de veta om branden och att det är Sofies hem som brunnit. Och de har också hittat Sofie som omkommit i branden. Sofies pappa skyndar sig iväg till Gräntö för att se hur det gått för lille Henning. Med sig har han Sofies syster Ester som är Ingela Kärfs gammelmormor. Men det de inte vet är att Henning inte överlevde skadorna han fått i branden. - När Karl August kommer fram ser de murstocken avteckna sig som en lång pelare mot himlen och Ester berättar att Karl August slänger sig på staketet och gråter som ett barn. August anmäler sig dagen därpå hos länsman och är förtvivlad över det som hänt. Sedan börjar bestyren med begravningen och vardagen blir svår att klara för Ester och de andra, berättar Ingela Kärf. - Amanda vill se sin dotter en sista gång, men alla avråder henne. Doktorn ger med sig till slut och hon klappar om det som är kvar av Sofie. - Hon verkar vara en väldigt klok person Amanda. På begravningen är det lynchstämning. Alla bybor är vansinniga och vill hämnas på mördaren. Men då går Amanda i försvar och skyddar honom. Det här rår han inte för, för det han gjort hade han gjort i sjukdom, sa Amanda.  Man trodde då att August fått strålsvamp, vilket var något nötkreatur kunde få. - Som jag förstår var det någon typ av parasit som boskapen kunde få av stråfoder och blev sjuk i infektioner i käke och hals. Och då var det så att man trodde förr att när människor tuggade på grässtrån så fick strålsvamp precis som djuren. - Jag är uppvuxen med att mormor sa att man kunde bli sinnessjuk om man tuggade på ett grässtrå. Men senare forskning att när människor får de här symptomen handlar det egentligen om bakterier som kommer från tarmar och munhåla. En bakteriekultur som vi har med oss jämt, men som på grund av dålig tandhygien tog överhanden och kunde få såna här konsekvenser. Idag hade August tillstånd kunnat räddas med en penicillinkur, men då 1901 fanns inget botemedel och August dog den 27 december samma år. August levde bara ett par månader efter dådet och blev inte dömd.  - När August anmäler sig hon Länsman var han helt ifrån sig och sa att inga har levat så lyckliga som han och hans hustru. Men sjukdomen kom emellan. Så här skrevs det i tidningar runt om i landet om den olyckliga händelsen.   Blodsdåd af vansinnig. Från Oskarshamn telegraferas den 17 oktober: Omkring 30-årige hemmansägaren A Carlsson i Gräntö dödade i natt i plötsligt vansinne sin hustru. Han inbillad sig att satan skulle taga familjen, hvarför han tyckte det vara bättre att förgöra den. Eld gjordes i rummet och fotogen slogs på elden. Hustrun vaknade och ville ut, men han slog henne sanslös och lade bålet över kroppen. Grannarne sågo genom fönstret makarnes 2-årige son kastas på elden, rusande in och räddade i sista ögonblicket det svårt brända barnet. Ett försök att fasttaga den vansinnige misslyckades. På morgonen kom C till Wirserums by, der han berättade sitt dåd och ämnade anmäla sig hos länsmannen. Han beklagade det skedda och sade att inga lefvat så lyckligt som han och hans hustru. Han har nu häktats. Han hade lidit av strålsvamp i tungan och svalget, hvarför han opererats, Sedan dess hade han varit tungsint och grubblande. När kroppen slöt sig och blev fast  I våra öron låter ju iden om att August Carlsson skulle ha blivit galen av att ha tuggat på ett grässtrå märklig, men den tanken var faktiskt logisk för människor i sin tid. Länge var man övertygad om att sjukdomar satt i lukten och farligast av allt var rutten lukt, det som kallades miasma, och miasmatisk lukt. Den människa som kände sådan lukt och släppte in den i kroppen skulle själv kunna börja ruttna, trodde man.  Det berättar Anneli Drakman som ganska nyligen skrev en doktorsavhandling i idéhistoria som beskriver hur människans syn på kroppen förändrades under 1800 talet, avhandlingen heter "När kroppen slöt sig och blev fast". - Under tidigt 1800-tal så var man väldigt inriktad på att identifiera olika slags ruttenhet. Man talar om miasmatiska träsk, för man tänker att det uppstår rutten luft på platser där någonting ruttnar. De där ruttna ångorna kan spridas på olika sätt in i människokroppen och då starta egna föruttnelseprocesser, berättar hon. - Därför ansåg man det viktigt att ta bort lukten på till exempel sjukstugor om där fanns människor som luktade illa, då måste man ta bort stanken av förruttnelse, och då brukade man använda rök. Man rökte ut sjukrum, för att man tänkte sig att så länge man inte kände lukten så var det ingen fara. Det här var precis samma tanke som man hade under pestepidemier, då läkare på många platser använde sig av en speciell mask med vad som såg ut som en lång fågelnäbb. - Det fanns en massa väldoftande örter framme i näbben, som skulle skydda läkaren från den farliga och smittsamma stanken. För 1800-tals människan tog inte kroppen slut vid det yttersta hudlagret, utan kroppen var en del av allt det som omgav den. Kroppen var alltså inte fast och med konturer utan en mer flytande enhet som ingick i ett ständigt samspel med omgivningen. Därför trodde man att det var viktigt hur luften var beskaffad där man vistades, och läkarna talade om folk som till exempel bergsbor, eller slättbor, geografin var avgörande för om man skulle drabbas av sjukdomar. - Det fanns en väldigt länge en idé om att allting hänger ihop kroppar och djur och omgivningen, miljön, de fungerar på olika sätt och de blir sjuka på samma sätt, förklarar Annelie Drakman. Själva processen att ruttna kan på olika sätt överföras in i människor så därför kan det till exempel vara farligt att tugga på ett grässtrå om det har funnits i en miljö där det pågått ruttnande processer. - Det här betraktelsesättet avlägsnar skolmedicinen sig från i slutet av 1800-talet, men allmogen tar längre tid på sig.   - Om den hemska händelsen i Småland hade skett tidigare så hade sannolikt läkaren hållit med om att det var farligt att tugga på grässtrå, säger Drakman. I det gamla sättet att se på kroppen så var kyla farligt. Man tänkte sig att hela kroppens system saktades ner och drog ihop sig när den blev kall, och om en nedkyld människa skulle stöta på skämd luft, det där man kallade miasma, då var man riktigt illa ute: - Man tänkte att om man blev nedkyld när det fanns miasma i luften då skapades en rörelse inåt i kroppen, och när kroppen drog ihop sig av kylan kunde det skadliga ämnet dras in och komma djupare ner där det gjorde mer skada. Ett sätt att skydda sig mot den farliga kylan var att klä på sig många skyddande lager. Läkaren i Vara klagar på detta 1894. Den här alltjämt rådande sedan, att äfven vid mild väderlek påbylta sig det ena lagret klädesplagg ofvanpå  det andra, -ända till åtta, omväxlande af bomull, linne och ylle, har jag räknat - hvarigenom kroppen hållen i en behaglig svettatmosfär, tydligen är ömtålig för minsta kallare luftdrag! Men det var inte bara kläderna som skulle skydda kroppen mot alla de farligheter som kunde krypa in i den. Det var också den allmänna åsikten att man borde ha ett lager smuts på kroppen, som täppte till porerna och stängde ute farligheter. Och läkarna låter emellanåt irriterade i sina rapporter. - De kunde säga saker som att Jag har kommit till den här orten till exempel i Dalarna, men jag kan inte få människor att bli friskare för de vägrar att lyssna till vad jag säger, berättar Annelie Drakman. Till exempel så vägrade många att avlägsna fällen. Fällen det var ett lager av smuts som människor bar på sina kroppar och som de vägrade att avlägsna för att de var övertygade om att den var värmehållande och skyddande. En läkare skriver om hur han måste skrapa på folks lemmar när han ska inspektera deras kroppar inför militärtjänstgöring. Provinsialläkarna, vars rapporter Anneli Drakman har använt i sin forskning, var statligt anställda läkare som hade ansvar för ett geografiskt område var. Länge var det epidemibekämpning som var deras huvudsakliga ansvar, och varje år skev de sina rapporter om det medicinska tillståndet i deras område, och lämnade in dem till staten. I slutet av 1800-talet ser man i rapporterna hur frustrerade läkarna blir av klyftan mellan deras nya kunskap och den gamla folktron Den genomsnittlige bonden luktar som om han icke haft vatten på sig sedan han döptes. Andvändandet av bad för äldre personer hör väl till undantagen() att döma af en del bönders utseende och den doft af inpyrd svett och snusk, som de sprida omkring sig. Folk betedde sig ändå ganska logiskt, menar Annelie Drakman. - Om man ser kroppen som bräcklig och öppen mot sin omgivning då vill man på olika sätt ha lager av skydd, så att det inte ska tränga in någonting genom huden. Och det är därifrån som många av konflikterna runt badande kommer, för när man ska bada så måste man dels klä av sig, man riskerar att kyla ner sig och man rensar bort det skyddande lagret. På olika sätt så uttrycker läkarna hur svårt de har det när människor vägrar att bada. En del personer blev alldeles förskräckta och upprörda för att läkaren vill att de ska bada. De vet ju att det här är farligt, särskilt om man är sjuk, för då är man ju ännu bräckligare. Så den läkare som kräver att man ska bada betraktas som helt galen. Det finns många exempel på den här sortens bråk med start runt 1870. När myndigheterna i slutet av 1800-talet ville att vanligt folk ska lära sig att förstå hur sjukdomar uppstår och hur kroppen fungerar så blir självklart läkarna blir förstås viktiga förmedlare. Nu blir också läkarnas rapporter allt mer detaljerade. - Nu börjar läkarna gå in i vanligt folks hem och börjar beskriva saker som var någonstans de förvarar sina smutsiga strumpor - är det tillsammans med maten? Och hur kan vi få folk att sluta ha värpande höns i sängen? - Det blir väldigt konkreta problem som går att lösa jämfört med att tänka att de här människorna bor i ett slättlandskap som är sumpigt vilket ju inte gick att påverka. Men att övertala folk att inte ha kalvar i köket på vintern det var konkret, säger Drakman. Husets Qvinliga befolkning var sysselsatt med  bakning; det gräddade brödet hade man dels laggt på sängar, bland andra å den som ett aflidet barn legat uti, dels på bara golfvet, som sannerligen icke på flere veckor varit skuradt. Det och hvar låg en spottklysa mellan brödbullarna. Och utomkring bostaden låg hög vid hög av människospillning, hvadan man måste se sig för att ej staka sig i smörjan. Annelie Drakman ser provinsialläkarsystemet som en väldigt tidig start på det som vi långt senare skulle komma att kalla folkhemsbygget, för långsamt, långsamt ändrar sig ändå inställningen till hygien bland allmogen. Men det är inte bara läkarna som driver den här frågan, till slut samverkar hela samhället i kampen för hygienen. Det är nog ingen tillfällighet att de litterära torparkvinnor som trots fattigdom och stora svårigheter lyckades hålla rent och fint i sina hem blev en slags hjältar i den svenska litteraturen. - Renlighet blir ett värde som man kan upprätthålla oavsett ens ekonomiska status. Man kan hålla sig hel och ren oavsett om man är rik eller fattig, säger Annelie Drakman. - Läkarna samverkar ju också med till exempel präster, jag vet en präst som från predikstolen läser upp namnen på särskilt smutsiga personer. Då har man gått från tanken på renligheten som en   hälsobefrämjande sak till att koppla ihop den med moral. - Renligheten är inte på personnivå längre, utan Vi tillsammans bygger ett rent samhälle. - Om du tvättar under armarna eller inte, det blir till sist en del av samhällsprojektet. Det går från att vara   en privatsak till att bli en fråga om att man deltar i en mycket större modernisering, slutar Annelie Drakman. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Sara blev änka i unga år. Två av hennes barn fick stämplen "mindre vetande" och "trög". När hon sedan fick ett utomäktenskapligt barn blev hon för alltid beroende av andras hjälp. I det gamla samhället var det vanligt att en åldrande förälder skulle försörjas och tas om hand av sina barn. Men om barnet själv behövde tas om hand även som vuxen blev situationen annorlunda. Så blev det för Sara Persdotter som födde två barn som i kyrkböckerna kallades för "mindre vetande" respektive "trög". Och Saras tillvaro blev ännu svårare genom att hon i hela sitt liv blev övergiven av dem hon var beroende av, och som skulle kunnat innebära ett tryggare liv för henne. Sara föddes i Norge 1780 men växte upp i Arjeplogs församling. Familjen var nybyggare och på gården fanns flera generationer. Men när Sara var 11 år förändrades hennes tillvaron drastiskt då hennes pappa Per Jonsson lämnade och det fastän det var planerat att det var han som skulle ta över gården. Det berättar Ida Lejon som är ättling till en av Saras söner. - Per Jonssons föräldrar som äger nybygget hade skapat ett förgångskontrakt där det stod att Per skulle ta hand om sina föräldrar när de blev äldre och få ta hand om nybygget. Men eftersom Per stack skrev dom över kontraktet på dottern.  Det blev Saras faster som tog över gården och i förgångskontraktet kan man mellan raderna skymta hur besviken fadern Jon Persson är över sonens svek. Såsom jag Jon Persson och min hustru Marta Olofdotter i Arieplog för wår sjukdom af ålderdomsbräckelighet skull sedan wår son Per Jonsson uphäfwit det med honom förr ingångna Contract och flyttat ifrån oss samt därigenom lemnat oss utan alla hielp nu icke lengre förmå uppehålla wårt nybygge. Altså återkalla wi hermed den öfwerenskommelse, som med wår son Per Jonnson skrivit, at han ingen rättighet derefter mera har at fordra. Samma år som Saras pappa försvann lämnade också mamman gården, och därmed hade familjen splittrats. Men Sara stannade kvar på nybygget fram till dess hon fyllde 18 och då tog tjänst som piga, först i Sverige och sedan i Norge där hon också mötte sin Anders Olsen. - Hans pappa var länsman och hade säkert en hög status i området. Sara och Anders fick fyra barn, men det äldsta barnet dog som liten. De andra barnen var Peder, Eva och Anders. Och när Anders, den yngste, föds 1811 står Anders som avliden i kyrkboken. Sara väljer då att flytta tillbaka till Sverige och Peder lämnas kvar i Norge. Hon har med sig Anders som är ett år och dottern Eva står noterad som "mindre vetande" och "vanvettig" vilket visar att hon har någon typ av handikapp, säger Ida Lejon. - Det kanske fanns en förhoppning om att hon skulle träffa en ny man i Sverige som kunde vara pappa till hennes barn, men så blev det ju inte. Sara träffade i och för sig en ny man, drängen Olof Isaksson från Björkholmen vars far var klockare och med det också han kommen från en väl ansedd familj. Sara och Olof får sonen Johan i september 1816 fastän de inte var gifta och i kyrkboken står den lille Johan noterad som oäkta. Men bara tre månader efter att barnet fötts gifter sig Olof med en annan kvinna och lämnar Sara ensam med de tre små barnen.  Saras situation ansågs vara så svår att den togs upp på sockenstämman i Jokkmokk den 24 november, bara två månader efter att Johan fötts. Om utfattiga Norrska Enkan Sara Greta Pehrsdotter yttrade Allmogen, på Pastors gjorda ömma föreställningar, sig villig, att vid alla sammankomster nästkommande år, 1817, söka att en hvar, efter råd och tillfälle, stödja henne och hennes barn med lifvets näring. Saras försörjning blev nu hela socknens ansvar och hennes situation var verkligen eländig. För inte nog med att Olof hade bara övergett Sara. Hans nya kvinna var gravid när Sara födde sitt barn. Och kanske var det närheten till Olof och hans nya familj som gjorde att Sara valde att resa vidare trots pastorns goda föresatser att hjälpa henne. Sara och hennes tre små barn flyttade igen och i kyrkboken står det noterat att hon var ledig till äktenskap. - Det måste ha varit tufft och det fanns ju inget att falla tillbaka på. Hon flyttar till Sävast och fick väl hyra in sig i en stuga där hon stannar till sin död 50 år senare.  Eva bodde hela livet med sin mamma och dog på fattighuset. Anders stämplades för stöld och med tanke på att de fick fattigunderstöd i så många år, fanns det inte medel att ta hand om alla, säger Ida Lejon. - Han ansågs inte heller kunna jobba bra och försvinner från hemmet. Lösa Drängen Anders Öström i Säfvast är född år 1813, at han genom sin vårdslöshet saknar tillbörlig Christendoms Kunskap och derföre icke begått herrans Nattvard. Han har altjemt drifvit omkring, är känd för både trög och oskicklig till arbete, hvarföre ingen vill taga honom i sin tjenst. Socknen bestrida honom försvar, med anhållan, at han måtte få plats vid något publiqt arbete. Ida har inte kunnat finna vart Anders tog vägen, men han verkar inte ha återvänt till sin mamma. Så kvar i stugan var Sara och hennes dotter Eva, som var stämplad som mindre vetande, och sonen Johan. Som husfattig, dvs de som hade bostad men saknade medel för uppehälle fick Sara pengaunderstöd och utsädeskorn från fattigvårdskommittén. Ida har sett att Sara fick mer underhåll ju äldre hon blev. Först 1859 började församlingen diskutera om de skulle upprätta en fattigstuga, och det var till den Eva flyttade när hennes mor Sara dog. Saras berättelse är alltigenom sorglig, men det fanns ändå en ljuspunkt i familjens liv, och det var sonen Johan som släktforskaren Ida Lejon stammar från. - Han hittade sig en tio år äldre hustru och fick fem barn, varav en av döttrarna är Idas anmoder. Han fick ett soldatkontrakt med ett eget torp med tillhörande mark och fick namnet Rolig.   Förgångskontrakt I det här avsnittet av Släktband berättar Ida Lejon om ett så kallat förgångskontrakt. Förgångskontrakt innebar att ägaren till en fastighet skrev över fastigheten på en annan person, oftast en son, mot att den gamle ägaren fick bo kvar på gården i resten av sitt liv. Normalt fanns det i kontraktet stadgat till exempel hur mycket utsäde, spannmål, mjölk och ved som den gamle ägaren hade rätt till varje år. Samma slags eller liknande kontrakt kallades vid olika namn i olika delar av Sverige. Förgångskontrakt var namnet som användes i norra Sverige. I södra delen av landet var den vanligaste benämningen Undantagskontrakt och i vissa fall Födorådskontrakt. I Finland heter kontraktet Sytningskontrakt. De kallades mindre vetande", "fånar" och "idioter Saras dotter Eva stod antecknad som "mindre vetande" i kyrkoboken, en term som antyder att hon hade någon form av funktionsnedsättning. Och hon levde ju också hela sitt liv på fattighuset där hon dog 1878, 70 år gammal. Många barn vars föräldrar inte kunde ta hand om dom hamnade i fosterhem, men det var nog inte aktuellt för Eva eftersom hon sannolikt inte kunde bidra med arbete i en familj. Det säger Roger Qvarsell som är historiker och professor emeritus vid Linköpings universitet. -Det genomgående mönstret var att de som tog emot fosterbarn ville ha friska, starka och arbetsföra barn. Ofta hade fosterfamiljerna inga egna eller bara få barn och behövde den extra arbetskraft som ännu ett barn innebar. Det innebar att barn med olika handikapp bara mycket sällan blev fosterhemsplacerade. Istället blev de föremål för fattigvården i sina socknar. - I Evas fall fanns det ju faktiskt ett fattighus. Det var vanligt att det var de lite mer välbeställda socknarna som hade egna fattighus, annars blev fattighjonen hänvisade till så kallad rotegång eller liknande. Så det varierar kraftigt hur fattigvården är organiserad i olika delar av landet, säger Roger Qvarsell. När man råkar på personer som Eva i gamla arkivhandlingar kan man bli en smula förskräckt över terminologin. Hon kallades ju Mindre vetande annars ser man ofta benämningar som Fånig, Idiot och Sinnesslö användas, inte minst i husförhörslängderna. Men det gäller att inte lägga nutida värderingar på de där orden, säger Roger Qvarsell.  - De där nedsättande värderingarna är en del av det historiska materialet, och vi kan inte avstå från att använda dem om vi vill förstå hur samtididen såg på människor med psykiska handikapp, säger han. - Fånig Stupid och Idiot var medicinska termer och de användes framför allt om dem som blev kvar på de hospital som långsamt omvandlades till sinnessjukhus från 1823. Då beslöt riksdagen att man skulle inrätta stora centralhospital bara för de som kallades sinnessjuka. - Men det fanns kvar personer som hade en medfödd svaghet och som man betraktade som obildbara. Den gruppen kategoriserades som fåniga, som var den mildare formen, stupid som var lite allvarligare och idiot, som var den allvarligaste varianten. - Benämningen idiot levde kvar hela 1800-talet, när man inrättade stora så kallade idiotanstalter för de med de svåraste utvecklingsstörningarna. Synen på personer med psykisk funktionsnedsättning har skiftat. Under upplysningstiden på 1700-talet ville man gärna tro att människan var bildbar och kunde lära sig saker utifrån sina egna förutsättningar. Men en bit in på 1800-talet börjar man att betona arvet mer, och då blev det avgörande hur skadan uppstått om den var medfödd eller förvärvad, - Vid mitten av 1800-talet konkurreras upplysningsidéerna om att alla är behandlingsbara ut av en mer pessimistisk syn på möjligheten till behandling. Med start i Tyskland skedde en uppdelning mellan dem som man såg som Obildbara och dem som var Bildbara. Man inrättade särskilda skolhem och liknande där de bildbara skulle få lära sig tillräckligt mycket för att kunna klara sig själva i någon mån. - De kunde få lära sig vissa hantverksyrken, kanske kunde de klara att bli konfirmerade. Det första skolhemmet av det här slaget inrättades på Nya Varvet i Göteborg 1868. Ända från slutet av 1500-talet och framåt så sker det en långsam förflyttning av ansvaret för de svaga i samhället, från familjen till det allmänna. Men den här utvecklingen gick långt ifrån spikrakt - när samhällsekonomin blev ansträngd, så fick familjerna rycka in igen- Den första gången staten går in med någon slags hjälp är i slutet av 1500-talet då sårade soldater fick en viss hjälp. På 1600-talet är det föräldralösa barn som första gången får stöd, och på 1700-talet är det de sjuka barnens tid. Under 1800-talet sker stora satsningar på sinnessjukvården. Familjeansvaret varierar över tid även i lagstiftningen. - Det stora bakslaget kom med fattiglagstiftningen 1871, berättar Qvarsell. Då lades huvudansvaret på familjerna igen, och skälet till det var att antalet fattiga i slutet av 1800-talet var så stort. Det fanns inga förutsättningar för de små socknarna att klara fattigvården. Det här var tiden då de svåra nödåren drabbade landet, den stora emigrationen gjorde att landet fick en ofördelaktig ålderssammansättning på landsbygden. De unga flyttade till städerna eller till Amerika och kvar blev gamla, sjuka och små barn, och det gjorde att fattigdomen ökade ganska kraftigt. Trots att det alltså fanns perioder då staten, samhället, av ekonomiska skäl var tvunget att dra tillbaka sitt ansvar för de svaga, så fanns ändå ett stort behov av att veta hur många människor som faktiskt var i behov av hjälp och stöd. Så, två gånger under 1800-talet så gjorde staten stora utredningar om fattigvården och i båda fallen kom det att handla ganska mycket om människor med olika funktionsstörningar. Första gången var 1826, då prästerna ombeds att rapportera hur många personer det fanns i deras socknar, som inte klarade sig på egen hand. De som redan var på olika institutioner hade man ju förstås koll på, men hur många som togs om hand av sina familjer, det visste man inte. - I slutet av 1800-talet gjorde undersökning nummer två och den var ännu mer väldokumenterad, och det var e undersökning av alla psykiskt sjuka och utvecklingsstörda som inte fanns på någon institution utan ute i socknarna. Den gången kom man fram till att det fanns 13 000 i hela landet. Den här undersökningen blir grunden för de nya institutioner som byggs upp, asyler och skolhem, för olika grupper. Man byter namn på dem vid flera tillfällen, från asyl till  idiotanstalt, hospital och sinnessjukhus. - Dels ville man nog komma bort från den nedsättande stämpel som de här namnen innebär, men ibland har det också handlat om att verksamheten har ändrat inriktning och arbetssätt, och det har man velat markera genom att byta namn på institutionen, säger Roger Qvarsell. - Namnbytena markerar både att attityden redan har ändrats, men är också försök att aktivt påverka attityder gentemot de psykiskt sjuka. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Anders Wikström slaktband@sverigeradio.se

Sexfilmsinspelningar, fester och ideologisk propaganda var en del av vardagen i filmregissören Torgny Wickmans hem. Hustrun och tre söner berättar om hur det var att leva i Torgnys närhet. Torgny Wickmans banbrytande sexualupplysningsfilm Ur kärlekens språk kom att bli en viktig ingrediens i 70-talets sexuella frigörelse. Den väckte stor uppståndelse världen över när den hade premiär 1969.I London demonstrerade oroliga människor med plakat där det stod: Sverige mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år! Bortom de skanderande folkmassorna och sensationella tidningsrubrikerna levde Torgny Wickman med sin familj på den Sörmländska landsbygden. Det var Torgnys universum. Här levde han som han lärde, ett sexuellt frigjort och gränslöst liv tillsammans med sin hustru Klinga och de människor som besökte hemmet. Här växte också Torgny och Klingas fyra barn upp.En dokumentär av Catharina Jaunviksna.

Barnmorskan Carolina Redlund fick 6 års straffarbete efter att ha utfört flera aborter i slutet av 1800-talet. Hon bröt mot lagen. Det gjorde också många som ville skiljas vid den här tiden. Människors uppfattning om vad som är rätt och riktigt har inte alltid gått i tak med lagarna. Därför har det genom historien funnits människor som brutit mot lagar och regler, ofta för att hjälpa andra.Vi börjar med att berätta om Carolina Redlund som straffades hårt för sitt medvetna lagbrott. Hon föddes 1850 i Skogs-Tibble utanför Uppsala och utbildade sig så småningom till barnmorska. Men trots att det var förbjudet med aborter, eller fosterfördrivning som man sa då, och trots att hon svurit en ed som barnmorska att inte utföra aborter, så valde hon att hjälpa ett tjugotal kvinnor att genomföra aborter.Anna-Karin Westerlund har varit arkivarie på Landsakrivet i Uppsala och det var där hon stötte på Carolina Redlunds berättelse.- Jag blev fascinerad av Carolina Redlund, när jag hittade henne i en dombok, därför att jag att hon i slutet av 1800-talet gjorde mycket gott för de kvinnor som hon hjälpte. För att vara kvinna och föda ett oäkta barn slutet 1800-talet var inte lätt.De kvinnor som födde barn utanför äktenskapet hamnade ofta utanför den samhällerliga gemenskapen.-Bara det att stå framför för prästen i kyrkan och bli absolverad, dvs avlöst från sin synd efter att ha fött ett oäkta barn. De fick där inför hela församlingen höra vilken hora hon varit och att hon brutit mot Guds bud och lagar.Ingen vet idag varför Carolina Redlund kom att utföra de förbjudna aborterna i Uppsalatrakten. Och troligtvis kände inte hennes barnmorskekollegor till hennes verksamhet, för inte nog med att hon riskerade att förlora sin legitimation, den som bröt mot barnmorskeed hängdes också ut med namn och ingående detaljer i barnmorskornas egen yrkestidning Jordemodern och kallades där för "fallna medsystrar".Carolina Redlund skulle säkerligen fortsatt att utföra aborter om det inte var för att hon blev anmäld av en av de kvinnor som hon hjälpt. Den unga kvinnan hette Maria Lindholm var ogift och jobbade som piga. I november 1895 hade hon lagts in på Akademiska sjukhuset för en luftrörskatarr och där fått veta, till sin egen förskräckelse att hon var gravid. När hon sen kom hem träffade hon en grannkvinna som sa att hon kände en barnmorska som kunde hjälpa henne att fördriva fostret trots att det var jämställt med mord i lagen.- Maria funderade några dagar. Hon visste att om hon behöll barnen skulle hon förmodligen bli avskedad från sin tjänst och var skulle hon ta vägen, säger Anna-Karin Westerlund. Utvägen var helt enkelt att låta Redlund hjälpa henne. Så Maria gick till Redlund för att få hjälp att fördriva fostret.Så här står det i polisprotokollet;Sedan det i huset nr 4 vid St Larsgatan här i staden boende ogifta Maria Lindholm, härstädes anmält sig hava fött ett ofullgånget foster av manskön, efter att förut hava blivit av barnmorskan Carolina Redlund behandlad för fördrivande av nämnda foster, blev Maria Lindholm av undertecknad i närvaro av överkonstapel Isaksson och detektivkonstapel Leander härom närmare hörd, därvid hon erkände. Maria Lindholm berättade att hon i mitten av juli månad sistlidne år blivit lägrad under det att hon då tjänade i Tensta socken. I början av november månad samma år vårdades hon på akademiska sjukhuset för luftrörskatarr och blev där av någon läkare underrättad om att hon voro havande, varvid hon även förmärkt att fostret haft liv. Maria Lindholm hade inte för avsikt att fördriva fostret, men då en ofigt kvinna vid namn Anna Larsson besökt henne i hennes bostad på Övre Slottsgatan hade Maria Lindholm omtalat att hon var havande. Anna Larsson upplyste då Maria om att hon visste en barnmorska som kunde fördriva fostret.Vid den här tiden var även preventivmedel förbjudet att använda.- Denna kvinna hade hjälpt 20 kvinnor och vissa kvinnor flera gånger. Och Carolina Redlund hade även utbildat en kvinna som hjälpte henne.Hur kom det sig då att hon började med fosterfördrivning? Anna-Karin Westerlund tror att det kan ha varit för att hon fick betalt, men det kan också ha varit för att hon ville hjälpa kvinnorna, att hon såg hur de hade det.Maria Lindholm begav sig till Redlunds bostad i huset nr 29 vid St Persgatan. Där tillsade Redholm Maria Lindholm att lägga sig på en i rummet stående klädd soffa vilket Maria Lindholm gjort varefter Redlund undersökt henne med händerna och förklarat att hon voro havande. Då Maria Lindholm påföljande dag infann sig hos Redlund hade hon tillsagts att lägga sig på förut nämnda soffa varpå Redlund med händerna utanpå och inuti Maria kände och därefter infört något hårt föremål, en kateter, i könsdelen varvid Lindholm dock inte känt någon smärta.Maria Lindholm framfödde efter fyra behandlingar ett ofullgånget barn  hemma hos barnmorskan Carolina Redlund. Men efter ett tag började samvetet gnaga på Maria Lindholm.Till slut såg Maria ingen annan utväg än att gå till polisen och anmäla barnmorskan.Carolina Redlund fick sex års straffarbete och även Maria Lindholm blev dömd till ett års straffarbete. Eftersom aborter var förbjudna finns det av naturliga själ ingen statistik. Men man kan däremot utläsa hur många kvinnor som dog på grund av fosterfördrivning. År 1881 var det till exempel 1271 kvinnor som avled i sviterna av illegala aborter.Straffet för att utföra aborter har gradvis minskat. I 1734 års lag straffades fosterfördrivning med döden. Drygt hundra år senare, 1864, ersattes dödsstraffet med fängelse. Och först på 1970-talet kom vår nuvarande lagstiftning om aborter.Det är uppenbart att Carolina Redlund och många andra i hennes samtid tyckte att abortlagen var felaktig. Men det var inte den enda lagen som människor medvetet bröt mot och manövrerade sig runt vid den tiden.Runda lagenSkilsmässolagen i Sverige var sträng, och stämde inte längre helt överens med livet i det allt modernare samhället, därför blev uppfinningsrikedomen stor när det gällde att runda lagen och få till en skilsmässa ändå.Elsa Trolle Önnerfors är rättshistoriker vid Lunds universitet.- Man har alltid kunnat skilja sig i Sverige men det har varit väldigt svårt, säger hon. Från medeltiden och ända in på 1900-talets början så var man, för att få skilsmässa, tvungen att visa att det hade begåtts ett brott, förklarar hon. Brottet kunde i huvudsak se ut på två sätt antingen hade den ena parten begått äktenskapsbrott, hor som det hette, eller så hade en part förvunnit utomlands, det hette inom juridiken egenvilligt övergivande. -De här gamla bestämmelserna följde med in på 1800-talet men då hade samhället börjat förändras i grunden. Kyrkan makt och kontroll hade till exempel börjat minska, och människor ville leva friare liv. Det är i det läget som man kan se hur bestämmelserna missbrukas, bland annat genom det som vid den här tiden kallades Köpenhamnsresor.Det stod inte i lagen som talade om egenvilligt övergivande hur länge den ena parten måste vara utomlands, och samtidigt var det med den nya tekniken, ångbåtar och järnvägar, mycket enklare än tidigare att till exempel ta sig över till Köpenhamn.- Och vad de då gör, de som vill skiljas och har gott om pengar, det är att makarna gjorde upp med hjälp av en advokat, hur ekonomin skulle se ut, vem som skulle ha barnen osv. Och så såg man till att endera parten for till Köpenhamn och anmälde sig på det svenska konsulatet, berättar Elsa Troll Önnerfors.- Ofta åkta man hem igen med vändande båt, och väl hemma var det tämligen enkelt att få sin skilsmässa, utan att behöva hänvisa till äktenskapsbrott.De här så kallade Köpenhamnsresorna var inte det enda sättet som par som ville skiljas, använde under 1800-talet.  Man kunde också manipulera med den andra skilsmässoorsaken, otrohet, det som då kallades horsbrott. Men då gällde det att uppfylla de krav som fanns i lagen nämligen att två vittnen måste kunna intyga att det verkligen förkommit äktenskapsbrott.Beata Losman var tidigare arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, och hon blev nyfiken när hon där hittade en samling så kallade skiljobrev i Domkapitlets arkiv. Det var rätten som dömde i skilsmässomål, men det var domkapitlet som utfärdade bevisen på att man fick skiljas, dvs skiljobreven, och till varje sådant brev fanns också den rättsliga utredningen med.  När Beata Losman studerade dem närmare så kunde hon se ett mönster framträda. Det visade sig att man iscensatte otroheter, spelade lite teater helt enkelt, för att uppfylla lagens bokstav.- Jag upptäckte att när det var horsbrott så dominerade en typ, nämligen den när mannen begick hor med okänd kvinna och i precis rätt ögonblick promenerade två vittnen in som kunde tala om exakt vilket klockslag detta hade ägt rum, och så kunde hustrun via ombud åtala honom vid rätten. Beata Losman är säker på att hela scenen var uppgjord i förväg, men hur det faktiskt gick till är självklart svårt att säga. -Det står ju av förklarliga skäl inget om det i domstolsutslagen, konstaterar hon med ett leende.Också det här manövrerandet förekom i huvudsak bland högrestånds-personer, menar hon. -Det förekom skilsmässor också bland bönder men där var det mycket svårare ekonomiskt man klarade inte en gård om man inte var en som skötte mans-arbetet och en som tog hans om kvinnoarbetet. Hon har ett exempel på detta i sin egen släkt, där ett par med sju barn skiljer sig efter ett, som det förefaller, uppgjort horsbrott.- Hustrun gifte omedelbart om sig, medan mannen drog sig tillbaka med deras gemensamma barn.Det är alltid mannen som begår horsbrotten i de här fallen, men utrikesresorna kan man se också kvinnor göra.Allt detta trixande och manövrerande med skilsmässolagen väckte naturligtvis myndigheternas irritation, men det fungerade också som en förändrande kraft. Det blev ungefär som det gör när en ny stig bildas över en gräsmatta först går människor, och när stigen är etablerad så lägger man plattor att gå på. Genvägarna till skilsmässa blev pådrivande för en ny och modernare lagstiftning, menar Elsa Trolle Önnerfors.- Det kommer nya bestämmelser om skilsmässa 1915. Det är fortfarande inte enkelt att skiljas, men det måste inte längre ligga ett brott i botten, berättar hon. Ungefär samtidigt kan man se hur köpenhamnsresorna försvinna.Samma fenomen kan man se också i andra länder. I Finland åkte man över från Torneå till den svenska sidan och anmälde sig hos de svenska myndigheterna.- Lagstiftningen har ofta inte hunnit med förändringar i samhället, och då får domstolarnas praxis styra hur de nya lagarna ska se ut.Hur snabbt lagändringarna kommer genom historien beror också mycket på vilken kung som satt vid makten. -Gustav III och Oscar I är båda exempel på kungar som drivit igenom nya liberala reformer och lagar.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Tommy Engman  slaktband@sverigesradio.se

Vi läser romaner om kvinnor som bryter upp, är olyckliga, offrar sig, vill vara konstnärsmonster eller lever i mannens skugga. Många boktips!

Vad har Håkan Hellström och Kerstin Weigel gemensamt? De har båda gjort oss förbannade. Det här är avsnittet där vi lever upp till vårat namn och inleder med vad som gjort oss arga på sistone. Det är även avsnittet där vi har fått för lite syre. Eller kanske för mycket? Lyssna så förstår ni. Vi kopplar ihop Pojkarna och Hustrun med det manliga egots mystik, komplett med några skelett från våra egna garderober. Och så pratar vi om Meg Rosoff och Så har jag det nu, såklart! Bonus: Katta minns sitt deltagande i Stylingakuten. Happy listening!Recensioner Meg Rosoff, Så har jag det nu (som vi bokcirklar 5-6 juni) Jessica Schiefauer, Pojkarna Meg Wolitzer, Hustrun Veckans tips Ordets Akt – Tryckfrihetsförordningen 250 år – utställning på Kulturhuset i Stockholm Övriga böcker som diskuteras Monica Björk & Eva Kaijser, Svenska Hem: Den sanna historien om Fröken Frimans krig Lisa Jewell, The Girls (sv. titel Flickorna i parken) Anna Ahlund, Du, bara Elizabeth Hand, Generation Loss Bloggar som nämns Den där om Jenny Bokhora Andra tidsfördriv One tree hills opening credits (som Sofia sjunger på och Katta hävdar att det är The OC som låten är med i. Katta har fel fel fel). Katta i Stylingakuten 2004 (ack den ungdomen – youth is wasted on the young) Preacher Pride See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.