Podcasts about pensionerade

Zap! Ett sprillans nytt poddavsnitt har strålats in i modermodemet, själva hjärtat i hårddisken, och berikar nu din poddspelare. Juntan går denna vecka igenom alla tänkbara mjukvaruproblem: vi funderar kring märkliga embargon, kapade varumärken, live service-spelens öde och så tar veckans personliga fråga knäcken på Tobias.  Elisabeth har blandat drinkar i korta men ljuva The Red Strings Club medan Angelica och Susanne funderar kring såväl svårighetsgrad som syftet med att släppa remakes - tankar som väckts under deras genomspelningar av Dead Space Remake. Tobias efterlyser mobilspel som kan underhålla under föräldraskapets kanske mest krävande år. Har du tips till Tobias? Langa det till hej@speljuntan.se eller skicka det som ett meddelande på vår Discord.  Vill du bli en del av Speljuntans eget modermodem så ska du koppla upp dig till vår Patreon på www.speljuntan.se Spel som nämns i avsnittet: Hogwarts Legacy, The Day Before, Back 4 Blood, Marvel's Avengers, Knockout City, The Red Strings Club, Dead Space Remake, Tomb Raider. Tidskoder (01:24) Veckans personliga fråga (11:10) Harry Potter-embargo (18:58) Det mystiska ryska zombiespelet (27:48) Pensionerade spel (36:28) Reklam (38:30) The Red Strings Club (44:10) Dead Space (56:30) Mobilspel

Det är dags för Mugello och vi ger förutsättningarna inför helgen. Även snack om Petrucci, pensionerade startnummer och ett par lyssnarfrågor.Support till showen http://supporter.acast.com/motogp-podden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Calle Norlén upplyser oss om att det gamla budskapet att älska din fiende har spelat ut sin roll. Annika Sundberg oroas över hur hastighetskontrollen över till och med hur vi lagar vår mat håller på att ta över våra liv. Slutligen så ser Göran Everdahl hur pensionerade stenografer kan bli nyckeln till att avkoda i princip allt som någonsin präntats ner i skrift och därmed konkurrera ut den växande boomen av AI. Spanarna i P1 med programledare Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Calle Norlén: Förenande fiender. Calle utgår i sin spaning från teorin att inget svetsar oss människor samman bättre än gemensamma fiender. I sina tre exempel riktar han strålkastaren mot vädret, coronapandemin och inte minst Putin och Rysslands nu pågående krig mot Ukraina. I framtiden tror Calle Norén att det gamla budskapet om "att älska din fiende" har spelat ut sin roll. Men att det som ändå är positivt i sammanhanget är att vi i rådande samtid nu kan känna samhörighet med nästan hela jordens befolkning i vårt gemensamma hat. Dessutom kan vi unna oss att känna en lättnad i att vi för en gångs skull inte måste se saken från två sidor.Annika Sundberg: Med blixtens hastighet. Annika Sundberg har i sin spaning upptäckt att vi lägger en hastighetsaspekt på nästan allt och att vi värderar det mesta utifrån hur fort eller långsamt saker går. Men hon ser ett problem i att det är ett perspektiv som skapar reaktioner, framförallt i form av irritationer. Går det för långsamt blir det irriterade. Ni vet: "Det var väl själva fanken, vilken tid tar i den här kön?" Men går det för fort så blir det också irriterande. Och här finns det många exempel att peka på. Teknikutveckling, tv och radioprogram som går att snabbspola, tonåringar som pratar så snabbt att de sluddrar och inte minst hur vi läser och konsumerar litteratur av olika slag. Inte ens när vi lagar mat är vi befriande från hastighetens möjligheter som erbjuder både "slow cooking" och "quick cooking". Hur hastighetens påverkan på oss i framtiden ser ut är dock Annika Sundberg lite osäker på. Förhoppningsvis kan den komma att ersättas av ett lite lugnare tempo där vi faktiskt själva kan hänga med. Kanske till och med i vår egen hjärtrytm. Men det är som sagt osäkert eftersom vi människor är så ivriga.Göran Everdahl: Vi löser Kreml-koden.Göran Everdahl ber oss i sin spaning att raskt glömma hysterin kring Da Vinci-koden och istället rikta blicken noggrant mot Astrid Lindgren-koden. För den som inte genast förstår självklarheten i vad det betyder så handlar det om att Astrid Lindgren ju skrev alla sina manus som stenogram alltså med stenografi som ju är en slags snabbskrift. (Och här blir det spännande när det plötsligt uppdagas att både Göran Everdahl och Annika Sundberg behärskar just det skriftspråket som också kallas för "Det Melinska systemet" efter Olof Werling Melin). Hur som helst. I sina exempel lyfter Göran ytterligare en litterär stenograf, nämligen Charles Dickens som skrev utifrån ett helt eget konstruerat system som byggde lite vagt på stenografi från sjuttonhundratalet. Det som Göran Everdahl i sin spaning försöker komma fram till är alltså att det handlar om att just nu blir gamla koder lösta i parti och minut. Rökstenen som är en runsten från 800-talet som står i Östergötland har till exempel nyligen eventuellt blivit avkodad, liksom ett originalmanuskript av Isaac Newton. Men för att verkligen lyckas knäcka den svåraste koden av dem alla nämligen - Putins kod, eller Kreml-koden så ska vi inte förlita oss på dagens moderna AI-system. Nej absolut inte. De som Göran Everdahl ser har störst chans att lösa gåtan är inga mindre än de just nu pensionerade stenograferna.Spanarna - samhällsspaning med humorSpanarna är ett program och en podd för alla som gillar samhällsspaning med humor där tre vassa personligheter har i uppdrag att på max tio minuter var försöka avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Ingen vecka är den andra lik och ingen vet vad spaningarna ska handla om utom spanarna själva. Inte ens programledaren Ingvar Storm har den minsta aning i förväg vart det bär av.Men en sak är säker - det handlar om framtiden och vill du följa med på resan så bär det av varje fredag strax efter klockan tre i Sveriges Radio P1! Repris lördag klockan tio och så går det så klart lika bra att lyssna precis när du vill i vår app - Sveriges Radio Play.Här kan du lyssna på samtliga spaningar i vårt arkiv!Spanarnas officiella sida på FacebookÄr du nyfiken på vad andra som lyssnar på Spanarna har för tankar och reflektioner om senaste programmet? På Spanarnas officiella sida på Facebook kan du diskutera med andra spanarlyssnare.Undrar du något annat? Varmt välkommen att skriva ett mejl till oss!spanarna@sverigesradio.se

Spanarna är tillbaka! Calle Norlén upplyser oss om att det gamla budskapet att älska din fiende har spelat ut sin roll. Annika Sundberg oroas över hur hastighetskontrollen över till och med hur vi lagar vår mat håller på att ta över våra liv. Slutligen så ser Göran Everdahl hur pensionerade stenografer kan bli nyckeln till att avkoda i princip allt som någonsin präntats ner i skrift och därmed konkurrera ut den växande boomen av AI. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Calle Norlén: Förenande fiender. Calle utgår i sin spaning från teorin att inget svetsar oss människor samman bättre än gemensamma fiender. I sina tre exempel riktar han strålkastaren mot vädret, coronapandemin och inte minst Putin och Rysslands nu pågående krig mot Ukraina. I framtiden tror Calle Norén att det gamla budskapet om "att älska din fiende" har spelat ut sin roll. Men att det som ändå är positivt i sammanhanget är att vi i rådande samtid nu kan känna samhörighet med nästan hela jordens befolkning i vårt gemensamma hat. Dessutom kan vi unna oss att känna en lättnad i att vi för en gångs skull inte måste se saken från två sidor.Annika Sundberg: Med blixtens hastighet. Annika Sundberg har i sin spaning upptäckt att vi lägger en hastighetsaspekt på nästan allt och att vi värderar det mesta utifrån hur fort eller långsamt saker går. Men hon ser ett problem i att det är ett perspektiv som skapar reaktioner, framförallt i form av irritationer. Går det för långsamt blir det irriterade. Ni vet: "Det var väl själva fanken, vilken tid tar i den här kön?" Men går det för fort så blir det också irriterande. Och här finns det många exempel att peka på. Teknikutveckling, tv och radioprogram som går att snabbspola, tonåringar som pratar så snabbt att de sluddrar och inte minst hur vi läser och konsumerar litteratur av olika slag. Inte ens när vi lagar mat är vi befriande från hastighetens möjligheter som erbjuder både "slow cooking" och "quick cooking". Hur hastighetens påverkan på oss i framtiden ser ut är dock Annika Sundberg lite osäker på. Förhoppningsvis kan den komma att ersättas av ett lite lugnare tempo där vi faktiskt själva kan hänga med. Kanske till och med i vår egen hjärtrytm. Men det är som sagt osäkert eftersom vi människor är så ivriga.Göran Everdahl: Vi löser Kreml-koden.Göran Everdahl ber oss i sin spaning att raskt glömma hysterin kring Da Vinci-koden och istället rikta blicken noggrant mot Astrid Lindgren-koden. För den som inte genast förstår självklarheten i vad det betyder så handlar det om att Astrid Lindgren ju skrev alla sina manus som stenogram alltså med stenografi som ju är en slags snabbskrift. (Och här blir det spännande när det plötsligt uppdagas att både Göran Everdahl och Annika Sundberg behärskar just det skriftspråket som också kallas för "Det Melinska systemet" efter Olof Werling Melin). Hur som helst. I sina exempel lyfter Göran ytterligare en litterär stenograf, nämligen Charles Dickens som skrev utifrån ett helt eget konstruerat system som byggde lite vagt på stenografi från sjuttonhundratalet. Det som Göran Everdahl i sin spaning försöker komma fram till är alltså att det handlar om att just nu blir gamla koder lösta i parti och minut. Rökstenen som är en runsten från 800-talet som står i Östergötland har till exempel nyligen eventuellt blivit avkodad, liksom ett originalmanuskript av Isaac Newton. Men för att verkligen lyckas knäcka den svåraste koden av dem alla nämligen - Putins kod, eller Kreml-koden så ska vi inte förlita oss på dagens moderna AI-system. Nej absolut inte. De som Göran Everdahl ser har störst chans att lösa gåtan är inga mindre än de just nu pensionerade stenograferna.Spanarna - samhällsspaning med humorSpanarna är ett program och en podd för alla som gillar samhällsspaning med humor där tre vassa personligheter har i uppdrag att på max tio minuter var försöka avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Ingen vecka är den andra lik och ingen vet vad spaningarna ska handla om utom spanarna själva. Inte ens programledaren Ingvar Storm har den minsta aning i förväg vart det bär av.Men en sak är säker - det handlar om framtiden och vill du följa med på resan så bär det av varje fredag strax efter klockan tre i Sveriges Radio P1! Repris lördag klockan tio och så går det så klart lika bra att lyssna precis när du vill i vår app - Sveriges Radio Play.Här kan du lyssna på samtliga spaningar i vårt arkiv!Spanarnas officiella sida på FacebookÄr du nyfiken på vad andra som lyssnar på Spanarna har för tankar och reflektioner om senaste programmet? På Spanarnas officiella sida på Facebook kan du diskutera med andra spanarlyssnare.Undrar du något annat? Varmt välkommen att skriva ett mejl till oss!spanarna@sverigesradio.se

Lär känna världens vanligaste fågel. Hönan, som härstammar från djungelhönan, som är en sentida dinosaurie. En smart fågel, med rikt känsloliv och ett utvecklat språk! Per Jensen tar emot i sitt hem i Östergötland. Här pickar vanliga hönor och djungelhönor. Pensionerade försökshöns som varit med i beteendestudier. Per är professor i etologi läran om djurs beteende vid Linköpings universitet. Han har skrivit böcker om hundar och är nu aktuell med en bok om hönor: Världens vanligaste fågel - en kärleksförklaring till höns. - Det var dags för en kärleksförklaring till hönsen, säger han. Dags att berätta hur de egentligen fungerar. - Höns är omgärdade av så många myter och missförstånd. Man kallar dem virriga och dumma. Men det är fel. Höns är intelligenta och sociala. De har ett fantastiskt språk och ett rikt känsloliv. Man uppskattar att det i hela världen finns 24 miljarder hönor. I Sverige värper 8 miljoner hönor våra ägg, och drygt 100 miljoner kycklingar slaktas varje år. Per har tre vita Leghorn-hönor och fyra röda djungelhönor. Alla höns som finns idag härstammar från röda djungelhöns. De lever vilt i regnskogar i Sydostasien. För ungefär 8000-9000 år sen domesticerades de och blev husdjur. De är hälften så stora, växer långsamt och lägger få ägg. Äggen är hälften så stora som vanliga ägg. En modern värphöna värper ungefär 300 ägg under sin livstid, medan djungelhönorna värper 20-30 under sitt liv. Avel har gjort att slaktkycklingar växer till 2 kilos vikt på 35 dagar. En djungelhöna blir fullvuxen på ett år och väger då 800-900 gram. - Men beteendet har inte förändrats så mycket, säger Per, som tycker sig se dinosaurierna i dem. - När dinosaurierna dog ut hade en del av dem redan hunnit utvecklas till en sorts primitiva fåglar. Om man vill hårdra det så kan man säga att fåglar är sentida dinosaurier. Det är spännande att betrakta höns med de ögonen.

Pensionerade chefredaktören Per-Erik Lönnfors sommarpratar om sin väg från blyg och försiktig pojke till man. Han beskriver avsaknaden av manliga förebilder i barndomen och den snäva mansrollen i det efterkrigstida Finland, och hur rå jargongen kunde vara i en pojkskola. Han talar också om hur hans amerikanska hustru lärde honom att det viktigaste inte är att vara man eller kvinna – utan en ”mensch”. Redaktör: Thomas Lundin, Parad Media.

Pensionerade radarjaktledaren Lennart "CL" Carlsson fortsätter att berätta om uppdragen mot SR71 på 80-talet.

Pensionerade radarjaktledaren i Flygvapnet, Lennart Carlsson, berättar om uppdragen där JA37 mötte SR71 över Östersjön.

Pensionerade radarjaktledaren Lennart Carlsson fortsätter berätta om arbetet i Flygvapnet under kalla kriget. I det här frontavsnittet pratar han bland annat om relationen till NATO:s flyg och deras aktiviteter över Östersjön.. 

Hållpunkter:9:26 Coronaläget13:20 Dybala-situationen27:05 Tillbakablick gruppspel44:34 Åttondelslottning: reaktion och tipsStötta podden på Patreon och få tillgång till alla avsnitt: https://www.patreon.com/clpodden See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Pensionerade polisen Monica berättar spännande axplock ur sin polisiära karriär som började 1975. Bla om det omtalade Helénmordet

Vilma pratar om alla saker som gjort henne arg i veckan, Emil kommer med smarta förslag för att ta oss ur vårdkrisen

Pensionerade polisen Pelle berättar om en försvunnen pojke och vi får höra hur det har varit att vara polis i över 40 år.

Adrian, Victor och Sara får besök av Sara Martinsson som berättar den mörka historian bakom Bikram-yoga, listar skådisar som dragit sig tillbaka och funderar på vad som bränt ut Pewdiepie.

Mikael Lehtihet, endokrinolog, överläkare och forskare gästar Tyngre Träningssnack för att diskutera effekterna och biverkningarna från olika former av doping hos motionärer. Förutom att själv forska på området över i många år så arbetar även Mikael personligen med brukare och varje vecka tar han på sin mottagning emot patienter som har brukat, eller fortfarande brukar, steroider. I det här avsnittet diskuterar vi både myter och faktiska kända effekter från steroider av olika slag. Du får även veta lite om andra typer av dopingpreparat och Mikaels forskning kring hur man kan detektera doping inom idrotten samt en hel del annat. Helt enkelt ett faktaspäckat avsnitt med Sveriges främsta expert på anabola steroider och dess effekter På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta (och tidigare) avsnitt. Hålltider 00:00:00 Veckans gäst Mikael Lehtihet 00:02:24 Arbete som endokrinolog med forskning på män som dopar sig 00:03:53 Vanliga myter kring doping som saknar underlag 00:05:06 Doping är väldigt vanligt hos allmänheten 00:05:48 30 procent av förskrivningen av testosteron sker till friska män 00:07:44 Det är ganska lite forskning utförd på doping 00:10:14 Varför finns det så mycket myter kring doping? 00:11:20 Det är få som söker för dopingrelaterad problem trots att många dopar sig 00:14:18 Vilka är de vanligare biverkningarna från steroider? 00:21:08 Vilka andra typer av preparat stöter Mikael på 00:22:12 Microdoser är mer populärt idag 00:22:50 Studier på att försöka upptäcka doping med små doser 00:26:26 Hur blodpasset fungerar för att upptäcka doping hos idrottare 00:27:24 Det är väldigt svårt att utföra forskning på doping när det är olagligt 00:31:54 Vilka effekter upplever försökspersoner i studier där doserna är små? 00:34:19 Varför ger man inte steroider till äldre och sjuka? 00:37:17 Högt naturligt testosteronvärde innebär inte att man kommer bygga bättre 00:40:48 Det har blivit vanligare att man behandlar för "testosteronbrist" i Sverige 00:42:24 Vilka är det som söker sig till Mikael? 00:45:45 Doping är dyrt om du ska ligga på en högre nivå 00:46:23 Tillväxthormon som doping och GH-magar 00:50:27 Används EPO av motionärer? 00:52:06 Skillnader mellan män och kvinnor och hur delar man in dem inom idrotten? 00:55:10 Kan vi stoppa doping inom idrotten idag? 00:57:36 Finns det någon debatt kring att legalisera steroider? 01:00:55 Hur arbetar Mikael och hans forskargrupp för att förbättra kunskapen kring steroidmissbruk 01:05:13 Blir steroider skönmålade inom vissa kretsar? 01:07:26 Läkare som skriver ut stora mängder testosteron 01:12:02 Pensionerade privata läkare som skriver ut läkemedel i stora volymer 01:16:14 Problemet när riskerna överdrivs trots att det kan finnas problem 01:19:09 Energidrycker, lakrits och biverkningar som är extremt ovanliga

I den lilla Zia med Nessvold studion har vi stjärnspäckat besök denna onsdag! Emma Green är före detta elit idrottare och det var bara nyligen som hon lade skorna på hyllan. Just nu pågår friidrotts VM i London och vi snackar om hur det är att pensionera sig som höjdhoppare och hur det är att bara se på för en gångs skull.  Vi hänger också med aktuella Darin som tidigare i vår släppte nya singeln "Ja må du leva". Det blir snack om musik och framtid.  "Zia med Nessvold i P3" sänds varje vardag i Sveriges Radio P3 kl 14 - 16 hela sommaren. Programmet görs av produktionsbolaget Massa Media.

Nu släpper vi vårt tredje avsnitt, i vår podcast om utmattningssyndrom, utbrändhet, utmattningsdepression och att gå in i väggen. I detta avsnitt släpper vi vår första intervju. Vi intervjuar en kvinna vid namn Eva, från östra Göteborg. Alexander träffade henne första gången för ungefär ett år sedan, då han var på en elevklinik för kraniosakral  behandling.  Eva har… Läs mer Källa

Nu släpper vi vårt tredje avsnitt, i vår podcast om utmattningssyndrom, utbrändhet, utmattningsdepression och att gå in i väggen. I detta avsnitt släpper vi vår första intervju. Vi intervjuar en kvinna vid namn Eva, från östra Göteborg. Alexander träffade henne första gången för ungefär ett år sedan, då han var på en elevklinik för kraniosakral  behandling.  Eva har… Läs mer Källa

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag? Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceauescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche. -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko. På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Pensionerade prima ballerinan och hovdansösen Anneli Alhanko gör nästa år comeback som ledare för Alhanko-linjen på en ny dansskola. Idag är hon gäst i Nordegrens studio och vi spanar efter pardansens efterföljare som nästa danstrend. Blir det folkdans eller kanske balett som kommer tillbaka? Med i studion finns också dansaren David Dalmo från danskompaniet Bounce. Efter beskedet om den havererade SAAB-affären vänder vi blicken mot Finland, där regeringen verkar resonera annorlunda kring stöd till krisande industrier. Vi ringer upp Jan-Ole Edberg, ekonomireporter på dagstidningen Åbo Underrättelser. Nordegren i P1 fick tidigare i veckan sin första fällning i Granskningsnämnden för radio och TV. Läs mer om varför på bloggen. I programmet berättar Thomas om en annan gång han blev fälld för ett inslag i SVT. Bisittare är Nina Lekander.