Podcast appearances and mentions of magnus dahlstr

När Skogarna går in i temat METALL blir det naturligtvis hård stämning i studion. Andrea pratar om våld, skräckel och Magnus Dahlström, Maria om black metal theory, svävande kistor och Tjingiz Ajtmatov och Filip om Yukio Mishimas stål och perfekta muskler.

Jesper Larsson vinner Sveriges Radios Romanpris för sin bok Den dagen den sorgen om en pappa som trots allt mer idoga försök glider längre och längre ifrån sin 13-åriga dotter, tills hon en dag försvinner helt. Möt Jesper Larsson i P1 Kultur Söndag. Tidigare vinnare av Sveriges Radios Romanpris1994 Lars Andersson Vattenorgeln1995 Carola Hansson Andrej1996 Henning Mankell Comédia infantil1997 Magnus Dahlström Hem1998 Elisabeth Rynell Hohaj1999 Magnus Florin Syskonen2000 Beate Grimsrud Jag smyger förbi en yxa2001 Agneta Pleijel Lord Nevermore2002 Kerstin Norborg Min faders hus2003 Torgny Lindgren Pölsan2004 Christine Falkenland Öde2005 Lotta Lotass Tredje flykthastigheten2006 Eva Adolfsson Förvandling2007 Jonas Hassen Khemiri Montecore: en unik tiger2008 Björn Runeborg Dag2009 Elsie Johansson Sin ensamma kropp2010 Aris Fioretos Den siste greken2011 Beate Grimsrud En dåre fri2012 Kristian Lundberg Och allt skall vara kärlek2013 Jonas Brun Skuggland2014 Kjell Westö Hägring 382015 Lotta Lundberg Timme noll2016 Aris Fioretos Mary2017 Caterina Pascual Söderbaum Den skeva platsen2018 Aleksander Motturi Broder2019 Sara Stridsberg Kärlekens Antarktis2020 Nina Wähä Testamente2021 Hanna Nordenhök Caesaria

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner. Hundratals böcker om krig skrivna i Ukraina sedan 2014, Putintrogne dirigenten Gergiev stoppas från scener i väst, recension av Kenneth Branaghs film Belfast samt Magnus Dahlströms bok Vesalius

Nya sätt att konsumera skönlitteratur har medfört nya krav på det skrivna. Författaren Boel Gerell undrar vad som går förlorat när litteraturen produktifieras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året är 1996 och jag har just debuterat som författare. Nu befinner jag mig på Göteborgs bokmässa för första gången och känner mig rätt förvirrad. Inspirationen som jag trott ska överskölja mig infinner sig inte, tvärtom blir jag beklämd och stressad av allt det kommersiella, högljudda och pockande. På kvällen följer jag med min redaktör till en middag med förlagets medarbetare, som enda författare ska det visa sig. Efter några glas glömmer förlagsfolket att jag inte är en av dem och diskuterar allt frispråkigare andra författare och aktuella böcker. Rätt snart kommer Magnus Dahlström och hans nyligen utkomna roman "Hem" på tal och vid bordet är de flesta eniga. Boken är ett mysterium. Att den överhuvudtaget getts ut, som den är. Ofärdig. Att bygga upp all denna spänning, att skapa en så stark förväntan. Och sedan bara överge romanbygget, spretande med sina byggnadsställningar i vinden. Senare den hösten ska jag medverka i samma litteraturprogram på SVT som Dahlström, men han dyker aldrig upp. I stället inflikas en inspelad intervju med honom i programmet och jag sörjer mötet, eftersom jag efter läsningen av "Hem" fortfarande är förundrad. Eller rättare sagt; frustrerad. Jo, frustration är känslan jag upplever, en otillfredsställelse som liksom kliar i kroppen. Kanske hade ett verkligt möte med författaren kunnat ge något slags förlösning eller förklaring. Åtminstone inbillar jag mig det. På många vis är Magnus Dahlström ett litterärt under, som gör det till synes omöjliga. Efter "Hem" försvinner Magnus Dahlström från den litterära arenan. Det ska dröja till 2011 innan han återigen ger ut en bok och också detta är ett avsteg från det förväntade, ett kardinalfel om man så vill. En författare som inte publicerar sig regelbundet finns inte, kan inte förvänta sig att minnet av aldrig så starka prestationer ska leva kvar. Men Magnus Dahlström kommer tillbaka och har sedan återkomsten 2011 med romanen "Spådom" i tät följd skrivit flera nya romaner. På många vis är Magnus Dahlström ett litterärt under, som gör det till synes omöjliga. Som banar sin egen väg i ett allt mer inrutat och mallat landskap, där mycket handlar om just att uppfylla läsarens förväntningar. Genom nätets algoritmer ringas vi in som konsumenter och med utgångspunkt i våra befintliga val snävas sökfältet åt tills vi snart nog bara erbjuds sådant som vi redan fått och uppenbarligen gillat. Mer av samma och ingenting nytt och motspänstigt spretande. Inga besvikelser men heller inga överraskningar. Också inom förlagsvärlden har åtskilligt hänt sedan Magnus Dahlström debuterade som författare 1986 och firade sina första framgångar på 90-talet. Böcker som den gången avfärdades som "Harlekin-romaner" och såldes på bensinmackar fyller nu även de största och mest prestigefyllda förlagens utgivning och håller dem vid liv. Läser gör vi heller inte längre i samma utsträckning som vi lyssnar och med de nya konsumtionsvägarna kommer nya krav på litteraturen. Intrigen ska vara rak och lättfattlig och utan sidospår och tillbakablickar. Karaktärerna få och med namn som är lätta att uttala och känna igen, kapitlen ska med fördel avslutas med en cliffhanger. Och viktigast av allt; boken ska motsvara förväntningarna. Eller som Anna Öqvist Ragnar, creative director på ljudboksförlaget Storytel, säger i en intervju med Tidningen Skriva 2019: "De som konsumerar böcker genom lyssning är mer otrogna. Därför är det särskilt viktigt att vara tydlig mot läsaren redan i presentationen av boken. Vad kan de förvänta sig? Vad är det för genre? Och när man väl har sålt in en genre måste man vara den trogen. Har man presenterat en feelgood-bok som visar sig vara en hemsk krigsskildring, byter lyssnaren bok direkt." Tipsen i Tidningen Skriva sorteras in under rubriken "Vässa ditt skrivande" och är en guide av många i hur man ska lyckas som författare. Läsningen är i stora delar beklämmande för den som tror på litteraturen som en konstnärlig genre. Hellre än att uppmuntra den aspirerande författaren att skapa något nytt och unikt ges råd om hur hen bäst anpassar sitt alster för att motsvara marknadens behov. Litteraturen ska inte spreta och ta emot, inte frustrera eller skapa friktion utan glida igenom systemet enligt en på förhand bestämd dramaturgisk modell. Anslag presentation fördjupning - upptrappning klimax premiss - avrundning. Svar på alla frågor, förlösning från all spänning, tillfredsställelse och vidare till ett nytt klick, snarlikt det förra. Genom digitala plattformar som Betareader ges förlag och författare möjlighet att låta sina manus möta testläsare. Här fastställs tiden texten tar att läsa, tillsammans med spänningen och nöjet läsaren upplever för att på så vis kunna maximera textens potential att behaga sin målgrupp. Låt oss här göra ett tankeexperiment och byta ut begreppet litteratur mot säg bildkonst. Medan Betareader inom bokbranschen är en tjänst som köps och används på fullt allvar hade den i en annan konstnärlig kontext varit en lekfull provokation. Att skapa konst på beställning, att använda sig av digital teknik för att åstadkomma det ultimata, av så många som möjligt gillade konstverket. Så vad är det då som gör att villkoren för just litteraturen allt mer styrs av de krassaste marknadskrafterna? Litteraturen ska inte spreta och ta emot, inte frustrera eller skapa friktion utan glida igenom systemet... Det snabba svaret är förstås pengar. Det finns helt enkelt goda möjligheter att göra sig en hacka på flera plan av den litterära processen. Inte bara för förlagen som kan kränga läsupplevelser i stor skala och smidigt format utan också för den stadigt växande skaran skrivpedagoger eller författarcoacher som det heter som lever på de mångas längtan efter att formulera sina tankar i skrift och kanske till och med ge ut en bok. Det märkliga med denna nisch är det tydligt teoretiska i kunskapsöverföringen. Lika lite som redaktörerna bakom Tidningen Skriva behöver ha någon egen erfarenhet av skönlitterärt arbete, har skrivpedagogerna alltid ett eget författarskap att utgå från i sin handledning. Det skönlitterära skrivandet är alltså ingenting man nödvändigtvis måste behärska själv för att lära ut. Frågan är om den här modellen hade kunnat tillämpas inom ett annat fält? En körskola med lärare som inte själva har körkort, även om de är nog så habila mekaniker? En filmhögskola med handledare som inte själva skapat någon film? Det är väl ändå tveksamt. Men inom författarutbildningar långt upp på universitetsnivå är detta numera en normalitet. På köpet går något förlorat vill jag mena. Inte bara en förståelse på djupet för vad det innebär att vara författare utan också en beredskap för litteratur som inte motsvarar förväntningarna. Som inte håller formatet, som bryter mot reglerna och egentligen inte borde fungera. Men som ändå gör det, i kraft av något helt annat som inte går att mäta eller förklara med aldrig så avancerade program. Och jag tänker igen på Magnus Dahlström och hans berättelser som bara tuggar på i sin alldeles egna genre, utan entydig konflikt, dramatisk kurva eller klimax. Hade han haft en chans att bli utgiven som ny och oprövad debutant i dagens Sverige? Jag hoppas verkligen det. Boel Gerell

Johan och Magnus har läst Garry Lachmans "Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump". Hur spännande var det att läsa en fackbok om nutida alt right-ockultism och Trumps fallenhet för magi? Nästa avsnitt: En rymdbok! Charles L. Fontenays "Kontraspion i rymden" utgiven på svenska 1959 av Wennerbergs förlag. Del 13 i Rymd-serien. Finns då och då att köpa på Bokbörsen eller Antikvariat.net. Originalets titel: "Twice Upon A Time". Annat som nämns "Great gentlemen of song" (CD-skivor), Frank Sinatra, Dino, Robert W Service "Songs of a Sourdough", Jan-Åke på Öckerö, Stefan Edberg, Samantha Shannon "The Priory of the Orange Tree", Robert Jordan "The Wheel of Time", George RR Martin "A Game of Thrones", JRR Tolkien "Sagan om ringen", Tad Williams, JV Jones "A Cavern of Black Ice", Lee Child, Robert Deis mfl "One Man Army: The Action Paperback Art of Gil Cohen", Lydia Sandgren "Samlade verk", Stefan Lindberg "Splendor", Magnus Dahlström "Förhör", David Wiberg "En vuxen människas bekännelser", Cozy cat mysteries, Wittgenstein, Donald Trump, Alan Moore & Eddie Campbell "From Hell", Steve Bannon, Rhonda Byrne "The Secret", Aleister Crowley, Blondie.

Miniserien Kontrola har blivit en polsk snackis. Den handlar om kärleken mellan två unga tjejer och Sveriges Radios Östersjö-korrespondent Lubna El-Shanti berättar om hur en hbtq-serie lyckats ta plats i den offentliga debatten i Polen. HUR MÅR KULTUREN I POLEN? Sveriges Radios Östersjökorrespeondent, Lubna El-Shanti har träffat den unga filmskoleeleven Natasza Parzymies, som gjort succé på Youtube med sin miniserie "Kontrola" om kärleken mellan två tjejer. Lubna El-Shantiger ger oss också en lägesrapport om tillståndet för landets kulturarbetare, konstnärer och akademiker. Hur ser relationen till den styrande makten ut just nu? FILMEN "CORPUS CHRISTI" RETAR GALLFEBER PÅ DEN KATOLSKA KYRKAN Den polska filmen "Corpus Christi" hade svensk biopremiär i helgen. En kontroversiell film om en kriminell ung man som får ett andligt uppvaknande och får ett vikariat som falsk präst i en liten by i Polen. Björn Janssson recenserar. MAGNUS DAHLSTRÖMS NYA ROMAN "FÖRHÖR" Vi har bett vår gamle kollega Göran Sommardal att läsa "Förhör" och vi börjar förstås i den nya boken som handlar om en kvinnlig civilanställd utredare som får i uppdrag att följa upp anmälningar om vårdnadstvister, butiksrån och mobbning. Men vi tänkte också försöka ringa in Magnus Dahlströms projekt och författarskap, en av det sena åttiotalets och 90-talets mest hyllade författare. Vad har hänt sedan dess och hur samtida är han nu? DAGS ATT LÄMNA TILLBAKA PARTHENON-STATYERNA ENGLAND, ELLER? Mitt bland honungsfärgad marmor och sten sticker dom vita gipskopiorna ut på våning tre i nya Akroplismuseet i Aten. Ett sätt att visa besökarna vad som saknas i samlingarna. För sedan början av 1800-talet finns dom så kallade Parthenonskulpturerna istället i Storbritannen. P1 Kulturs Mina Benaissa har tittat på dom senaste turerna i den långa och irrterade dragkampen: OBS-ESSÄN OM ATT GÅ PÅ LOPPIS MITT I APOKALYPSEN Vackra ting lyser upp vardagen och i ljuset av klimatkrisen får andrahandsmarknaden en särskild lyster. Vi hör författaren och kritikern Boel Gerell reflektera över detta fenomen samt över kärleken till silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Nina Asarnoj

Begreppet skräckel myntades tidigt 90-tal och beskrev litteratur som slog igenom 1989 i Sverige. Stig Larsson var en av ledargestalterna för romaner som präglades av våld och ondska. I dagens P1 Kultur fortsätter temat om märkesåret 1989, då historien tog nya oväntade vägar in i framtiden. På litteraturens område uppstod en romangenre som präglade de sista åren på 80-talet. Just året 1989 gavs tre tongivande verk ut: "Komedin 1" av Stig Larsson, "Månader utan R" av Carina Rydberg och "Järnbörd" av Magnus Dahlström. Hur kom det sig att de skapades där och då? Fanns det något i tidsandan som gav näring åt de våldsamma, sadistiska och äckelframkallande skildringarna? Och vilket avtryck har de egentligen gjort i den svenska litteraturhistorien? Hör P1 Kulturs Katarina Wikars reflexion och författaren Anneli Jordahl, som gästar P1 Kultur för ett samtal om så kallad skräckellitteratur. 1989 var som bekant året för DDR-murens fall och i Berlin är utställningarna många på temat "Mur". På museet Gropius Bau visas "Durch mauern gehen", som är en samlingsutställning med verk som alla anspelar på murar. Vår konstkritiker Cecilia Blomberg har varit där och sett en utställning som diskuterar maktstrukturer och erfarenheter av murar, både verkliga och symboliska. Men, P1 Kultur fördjupar sig också i samtida lyrik, närmare bestämt en av den danska poesihimlens senaste stjärnor  Signe Gjessing, som är aktuell med diktsamlingen "Ideala begivenheter" och som nyligen getts ut på svenska. Varför är hon så hyllad och hur är det att läsa den nya boken? Litteraturkritikern Lars Hermansson kommer till studion. Dessutom intervjuas den hyllade australiska komikern Hannah Gadsby  som gjort succé med Netflixshowen "Nanette"  där hon skämtar om sex, kön och identitet, ofta på sin egen bekostnad. Och till sist i P1 Kultur, en OBS-essä av Anna Thulin om AI  artificiell intelligens  i vår liv. Programledare: Roger Wilson Producent: Lina Kalmteg

Vad var egentligen skräckellitteraturen? Katarina Wikars och Anneli Jordahl om litteraturen orsakade moralpanik under det sena åttiotalet. Skändade tabun? Botten i oss alla? Ondska som väcker? Åttiotalet var ett enda långt överskridande av gränser. Vilka? Vems? Det politiska sjuttiotalets? Föräldrarnas? Vanlighetens? Etablissemangets? På åttiotalet skulle man helst inte tro på något för det fanns inget att tro på. Och dessutom skulle det ju bli ett tredje världskrig snart. Evig kapprustning utan egentlig rörelse. 1989 kom tre vid den tiden förhållandevis unga eller halvunga författare ut med varsitt alster. Stig Larssons fjärde roman "Komedin 1" utspelar sig i en vagt tecknat framtid där den 60-årige författaren Stig blivit utfryst av etablissemanget och försörjer sig på att lotta fram avrättningar på porrklubbar. Nu kan han få ett nytt jobb, skriva som Gogol, mer samhällstillvända romaner men av det blir just inget. Han drömmer om att ligga med sin svärdotter och begår nästan ett sexuellt övergrepp på 11-åriga grannbarnet Alice. Carina Rydberg kom som 26-åring ut med sin andra roman, "Månaderna utan R", hon ansågs skriva som Hemingway, rakt och utan känslopjosk om det allra värsta, detta är en sorts kärleksaffär med sadomasochistiska undertoner vid Medelhavets turistorter. Sen satte Göteborgs stadsteater upp "Järnbörd" av Magnus Dahlström, där en samling människor inför lykta dörrar, kanske i Helvetets förrum återberättar sina brott för varandra, kleptomani, barnmisshandel, incest, pyromani. Den sista i ordningen har helt enkelt underlåtit att handla, däri ligger hans skuld. Om Järnbörd debatterades det flitigt. Var detta botten i oss alla? Vilka handlade den om? Varför kände ingen ånger? Varför kunde ingen tala om för oss hur vi skulle hantera detta våld? Befann sig åttiotalets sena litteratur i ett moraliskt vacuum? Ville man skriva så här eller kunde man helt enkelt inte låta bli? Till slut myntades begreppet "skräckel" med Larsson, Rydberg, Dahlström som exempel. Gränsdragningen kom att gå lite kors och tvärs. Litterära kvaliteter kontra ren spekulation. Chock som självändamål kontra etisk attityd till våldet. Kunde åttiotalslitteraturen förstöra oss? Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se Anneli Jordahl är gäst i studion hos Roger Wilson i P1 Kultur och samtalar även om sitt förhållande till "skräckellitteraturen"

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång i ungdomen stal jag en bok på biblioteket. Den var tunn och gul och handlade om linjär tid och cyklisk tid och om tiden som punkt. Så jag försökte flytta livet till andra tidsuppfattningar. Om jag är alldeles stilla kommer allting förr eller senare förbi mig då i alla fall? Finns det onda avsnitt i tiden som jorden ibland passerar genom? Den tyska Netflix-serien "Dark" utspelar sig 2019 i ett mindre samhälle i kärnkraftverkets skugga. Alla familjer verkar ha bott här i generationer, vilket är centralt för handlingen för när barn går in i tunneln i skogen har de en tendens att försvinna för att komma upp1986 på samma ställe. De går tillbaka till sin skola där alla har axelvaddar och pastellfärgade kläder. Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det tar ett tag att klura ut att de via några maskhål i tidsväven har fallit igenom några decennier - och kan så möta sina egna föräldrar som unga. Det finns några blinda fläckar i "Dark" för undrar inte människorna 1953 eller 1986 varför det springer omkring förvirrade människor med konstiga bärbara telefoner på åkrarna som heter nästan samma sak som de själva? Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det är en sorts tysk "Twin Peaks", som åtminstone anstränger sig för att bringa rätsida på tidsresorna. Det är som om det vore själva meningen med byn, om man faller genom maskhålet och kommer 33 år eller 66 år tillbaka kan man alltid träffa mamma eller mormor som ung i samma hus. Jag har en så klar bild från sjuttiotalet av den gamle välklädde mannen vid åkerkanten. I filmatiseringen av Vilhelms Mobergs roman "Din stund på jorden" återvänder den gamle Amerika-emigranten till sin barndoms karga bygd i Småland, där hans yngre jag fortfarande är kvar och brottas i leran med sin bror som ännu inte vet att han snart ska dö. Den gamle mannen träder in på barndomens arena, blir den tyste iakttagaren i kanten. I Jean Rhys novell "Jag bodde här en gång" används samma grepp. En väldigt gammal kvinna närmar sig några barn på en veranda någonstans i Karibien. Jag bodde här en gång, säger hon men de ser bara rakt genom henne. Bryr sig inte. För de kan inte se henne. Och det är då hon förstår. Som att inte vilja sova i ett rum där någon har legat och dött för att detta döende allt jämt fortsätter att utspela sig därinne. Hur kan ett berättande som utgår från en plats få de olika tidsskikten att samverka, vävas ihop, vända sig ut och in, rusa igenom varandra? En fransk markis och en filmare rör sig genom Vinterpalatset i Sankt Petersburg och samtidigt genom 300 år av rysk historia. Kameran sveper förbi Katarina den stora och nutida museiintendenter genom hundratals salar för att stanna upp på tsarfamiljens sista bal. Det är strax innan första världskriget och den kommande revolutionen ska sätta punkt för den epoken. Filmen "Den ryska arken" av Aleksandr Sokurov rör sig alltså mellan olika tider i samma byggnad, i Vinterpalatset, som om de genom skjutdörrar i vårt medvetande faktiskt existerar sida vid sida, pågår samtidigt i olika rum. "Denna plötsliga rusning av tid". Filmen är kanske mest känd för att den är gjord i en enda tagning, och så för den enastående slutscenen där balens 3000 gäster makligt rör sig som en flodvåg mot utgången. Och som åskådare har vi också facit på hand, vet att den här balen är den allra sista, att dessa människor skrider mot sitt ovillkorliga slut.    När uppstår då de här tidsförskjutningarna på en plats eller inne i en människa, existerar de hela tiden parallellt? "Denna plötsliga rusning av tid". Marguerite Duras ser sitt unga ansikte i spegeln i början av romanen "Älskaren". Hur hon redan vid arton, vid femton fick det ansikte som förebådade det som alkoholen och begäret senare i livet skulle ge henne: "När jag var femton fanns lusten i mitt ansikte och jag kände ännu inte till lusten". Man kan som läsare se hur tiden liksom rusar fram över ansiktet, gör något med det vars konsekvenser först framtiden rymmer. Och vem har inte bakom sitt eget ansikte skymtat sin mors, sett hur det ligger där, lurar, väntar på att komma fram, ta över. Den danska författaren Josephine Klougart skriver i sin debutroman "En av oss sover" om att se sin mormors ansikte i sin mors, och i sin mors detta tredje: "man känner igen det, men tycker ändå att det är ett okänt ansikte. Ett otäckt ansikte är det, det är det, detta tredje. // Som alltså bara kan vara mitt eget, det måste vara så, mitt." De man länge tror är de onda andarna istället är de levande I romanen "Austerlitz" av W. G. Sebald finns en mening som en gång för alla förändrade min blick: "att de döda blir synliga under vissa ljusförhållanden". Att vi delar utrymme med alla de som tidigare har levt på platsen. Men att det bara under vissa benådade ögonblick, under vissa ljusförhållanden blir möjligt att se: De andra. De döda. Som bara fortsätter med sitt strax intill. Och kanske också det motsatta. En mor och hennes två barn lever i ett hus som hemsöks av spöken. Först mot slutet av skräckfilmen "The others" av Alejandro Amenábar visar det sig att de i själva verket är de döda, och att de man länge tror är de onda andarna istället är de levande: ett medium och husets nya ägare som försöker driva ut de gamla spökena. Dvs. mamman och barnen. Perspektivet vänds ut och in, och man inser att de döda också bara blir medvetna om de levande under speciella ljusförhållanden. Istället för att berättelsen rör sig i rummet som en roadmovie, ut på vägarna igen, rör den sig i tiden men står samtidigt stilla och försöker se genom lagren av konventioner. Det kan lätt anta spiritistiska övertoner det här tänkandet men när de här tidsförskjutningarna fungerar kan en dörr öppnas i medvetandet mot något större, mer svårförståeligt men samtidigt hissnande som utgår från platsen och låter dig falla ner i maskhålen i tiden genom omärkliga parallella glidningar. I romanen "Hemman" av Magnus Dahlström kan man mot slutet läsa när hela trakten liksom försvinner i ett slukhål, imploderar följande: En särskilt mättad tid som räknade alla händelser samtidigt och med lika värde, utan kronologisk ordning. Bakåt och framåt, på en och samma gång. Allt verkade inkapslat. Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är ett isolerat samhälle på 50-talet där gårdar gått i arv i generationer Dahlström skriver fram, även om det mesta nu börjar växa igen. Varje gren av släkten allt klenare. Några utsocknes rör sig i åkerkanten, sätter igång skeendet. Från en okänd plats inne i människorna stiger nedärvda, obrukade delar fram, tar över. Något kan ha hänt för hundra år sedan, dränkta barn, kvävda. Tiden har liksom hakat upp sig. Det är alltid två minuter till färjans avgång. Någon har slarvat och inte fullföljt processen, nu blir det vårt ansvar, säger orakelkvinnan som ärvt övernaturliga gåvor. Det tar många omläsningar att bena upp Hemmans hela persongalleris förehavanden eller underlåtelser. Det mesta sker i utkanten av synfältet men när? Det är de frågorna som det nog inte finns svar på: Vem det är som talar från en annan plats i rummet, nej, jag menar tiden. Hur gör man för att höra de gamla ljuden från det rum där man befinner sig? Det finns en brant trappa, där plötsligt några barn från en annan tid fortfarande ibland tumlar ner. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Vi tar ett helhetsgrepp på svensk skräckfiktion utifrån stolparna litteratur, tv och film. Tomas förklarar varför ”Agnes Cecilia” är otäckare än ”Fredagen den 13” och Lars berättar om en tidigare okänd remake av ”Låt den rätte komma in”. Vi pratar också om: Astrid Lindgren, Skinn Skerping, Julianne och jag, Nattens barn, John Ajvide Lindqvist, Anders Fager, Inger Edelfeldt, Andreas Marklund, Skördedrottningen, Musselstranden, Marie Hermanson, Liv i luckan, Krystalis, Agnes Cecilia, Maria Gripe, Chock, Häxan, Vargtimmen, Ingmar Bergman, Besökarna, Joakim Ersgård, Kjell Bergqvist, Johannes Brost, Lena Endre, Det okända, Michael Hjorth, Låt den rätte komma in, Tomas Alfredson, Andreas Roman, Stefan Spjut, Viktor Rydberg, Emelie Flygare-Carlén, Selma Lagerlöf och Magnus Dahlström. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.  

Nu har årets Lyssnarjury samlats för att avgöra vilken roman som ska belönas med Sveriges Radios Romanpris 2015! Nu börjar flera dagars intensiva diskussioner om de sex nominerade romanerna, idag startar de med Magnus Dahlströms Psykodrama och Lotta Lundbergs Timme noll. De romaner som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2015 är Timme noll av Lotta Lundberg Psykodrama av Magnus Dahlström Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson Twist av Klas Östergren Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson Den andra kvinnan av Therese Bohman I Lyssnarjuryn sitter Taina Luodelahti, Sofia Oldin Cederwall, Roger Svedberg, Malin Magnusson, Joakim Nordqvist, Nils Johan Nilsson, Sayna Mostofizadeh Uppläsare Reine Brynolfsson Programledare Jenny Teleman Reporter Anna Tullberg Tekniker Bengt Zetterman Producent Maria Götselius Lyssnarjuryns diskussioner sänds varje dag den här veckan till och med torsdag. I fredagens direktsändning får årets vinnare ta emot prisplaketten och checken på 50 000:- på Angereds bibliotek klockan 18.15.

Vem får Sveriges Radios Romanpris 2012? Program 3 De sju medlemmarna i Lyssnarjuryn diskuterar två av de nominerade böckerna. I detta program: Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek och Magnus Dahlströms Spådom. Som uppläsare hör ni Björn Kjellman. I lyssnarjuryn ingår Agim Ademi, Louise Carlsson, Henrik Elofsson, Åke Jonsson, Erika Ranbrandt, Matilda Sennerfeldt och Erik Östgren. Redaktörer; Anna Tullberg och Elin Claeson och Jon Jordås.

I Biblioteket intervjuar först Lars Hermansson Magnus Dahlström i anledning av hans nyutkomna roman Spådom, den första på 15 år. Och sedan återvänder Marie Lundquist till sin debutdiktsamling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, och samtalar om den med Göran Sommardal. På 80- och 90-talen var Magnus Dahlström en av de mest omhuldade unga författarna med romaner som Nedkomst och Hem, och med pjäser som Skärbrännare och skandalsuccén Järnbörd, som bidrog till uppkomsten av epitetet ”skräckel” alltså en blandning av skräck och äckel, som sades känneteckna en del då yngre författares verk, som Stig Larsson, Carina Rydberg och Dahlström själv. Sedan blev det plötsligt tyst kring Magnus Dahlström. Han försvann ur den litterära offentligheten. Det kom inga fler böcker eller pjäser. När han nu återkommer med romanen Spådom efter 15 års litterär tystnad, är det en av detta års stora litterära händelser. Lars Hermansson har träffat författaren. Och i serien "Poeter återvänder till sin debut" pratar Göran Sommardal med Marie Lundquist. I Lundquists fall handlar det om  poemen i diktsamlingen "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten", kommen av trycket 1992, som inledde den poetbana som hittills har inneburit 8 böcker, de flesta diktsamlingar av vilka den senaste bär titeln "De dödas bok". Hon har också varit verksam som dramatiker och översättare, bl.a. av några av den norske författaren Jon Fosses pjäser. Programledare: Göran Sommardal

Han gillar den svenska naturen, översättaren Frank Perry som fått flera priset för sitt arbete med att introducera svensk litteratur och kultur utomlands. Anneli Dufva träffar honom i London för att prata om hans kärlek till och intresse för det svenska språket. Frank Perry är född 1953 i Brighton, men uppvuxen i London, där han också studerade vid University College. Förutom att verka som översättare har Frank Perry bland annat undervisat i tyska och svenska och han har arbetat som kulturjournalist för Svenska Dagbladet. Han har som översättare mest översatt dramatik, bland annat av Magnus Dahlström, Lars Norén, Jonas Hassen Khemiri, Pär Lagerqvist, Niklas Rådström och Katarina Frostenson, men även dikter av ett stort antal svenska poeter. 2004 tilldealdes Frank Perry Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands och han har också fått Göran O Erikssons pris, vilket delas ut av Svenska Dramatikerförbundet.