Podcast appearances and mentions of therese eriksson

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det väller liksom framen flod av grönska,av blad barroch fågelsång!Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',då skrämmer du mig med drömmar,förfärar mig med syner,så att jag hellre vill kvävas.Hellre döden än denna plåga!För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

Dikt: ur "Karons tunnelbana" (Norstedts, 2022) 1a rad: Glappet är ett steg med foten Ida Linde är född 1980 i Umeå men bor numera i Rissne i Stockholm. Debuterade som poet 2006 med den episka diktsamlingen Maskinflickans testamente och är nu aktuell med den episka diktsamlingen Karons tunnelbana. Hon har gett ut flera romaner och är verksam som översättare, dramatiker och kursansvarig på Biskops Arnös folkhögskola. Återkommande teman i hennes böcker är döden och kärleken, inflätade i varandra. Språket är ofta koncist och med en drastisk humor. Pressröster om Karons tunnelbana:"Detta körverk är både existentiellt och vardagligt när det kränger fram på sin lagda räls av livfulla diktrader." - Bernur Detta är dikt som vågar vara på blodigt, själsligt allvar och som samtidigt dröjer kvar i det materiella och kroppsliga, med nagellack på maskorna och människor som inte kan betala hyran" -Therese Eriksson, Västerbottens-kuriren"Med sma medel skapar Linde en narmast tredimensionell varld, en djupgestaltning av tid och rum. Det hade latt kunnat bli banalt, men de i sig ratt osuggestiva tingen och tankarna genomsyras av underjordens glittriga grammatik - Örnen och kråkans poddMUSIK Erik Palmberg: SortieEXEKUTÖR Erik Palmberg, trumpet, Anton Dromberg, piano

Dikt: "Passagerarens sång" 1a rad: Jag hade ett bra jobb Diktsamling: Karons tunnelbana (Norstedts, 2022) Ida Linde är född 1980 i Umeå men bor numera i Rissne i Stockholm. Debuterade som poet 2006 med den episka diktsamlingen Maskinflickans testamente och är nu aktuell med den episka diktsamlingen Karons tunnelbana. Hon har gett ut flera romaner och är verksam som översättare, dramatiker och kursansvarig på Biskops Arnös folkhögskola. Återkommande teman i hennes böcker är döden och kärleken, inflätade i varandra. Språket är ofta koncist och med en drastisk humor. Pressröster om Karons tunnelbana:"Detta körverk är både existentiellt och vardagligt när det kränger fram på sin lagda räls av livfulla diktrader." - Bernur Detta är dikt som vågar vara på blodigt, själsligt allvar och som samtidigt dröjer kvar i det materiella och kroppsliga, med nagellack på maskorna och människor som inte kan betala hyran" -Therese Eriksson, Västerbottens-kuriren"Med sma medel skapar Linde en narmast tredimensionell varld, en djupgestaltning av tid och rum. Det hade latt kunnat bli banalt, men de i sig ratt osuggestiva tingen och tankarna genomsyras av underjordens glittriga grammatik - Örnen och kråkans poddMUSIK Habib Koite: DjadjiryEXEKUTÖR Habib Koite, gitarr

Dikt: "Passagerarens sång" 1a rad: Jag fostrade mig själv ständigt Diktsamling: Karons tunnelbana (Norstedts, 2022) Ida Linde är född 1980 i Umeå men bor numera i Rissne i Stockholm. Debuterade som poet 2006 med den episka diktsamlingen "Maskinflickans testamente" och är nu aktuell med den episka diktsamlingen Karons tunnelbana. Hon har gett ut flera romaner och är verksam som översättare, dramatiker och kursansvarig på Biskops Arnös folkhögskola. Återkommande teman i hennes böcker är döden och kärleken, inflätade i varandra. Språket är ofta koncist och med en drastisk humor. Pressröster om Karons tunnelbana:"Detta körverk är både existentiellt och vardagligt när det kränger fram på sin lagda räls av livfulla diktrader." - Bernur Detta är dikt som vågar vara på blodigt, själsligt allvar och som samtidigt dröjer kvar i det materiella och kroppsliga, med nagellack på maskorna och människor som inte kan betala hyran" -Therese Eriksson, Västerbottens-kuriren"Med sma medel skapar Linde en narmast tredimensionell varld, en djupgestaltning av tid och rum. Det hade latt kunnat bli banalt, men de i sig ratt osuggestiva tingen och tankarna genomsyras av underjordens glittriga grammatik - Örnen och kråkans poddMUSIK Georg Riedel: The Lone RangerEXEKUTÖR Georg Riedel ensemble

Therese Eriksson vann Jernbruket Backyard Ultra, Fredik Larsson var ensam om att genomföra långa distansen på the Alpaca Race, Robin Bengtsson sprang 30 mil med sin kusin och Oscar Olsson från Konditionspodden genomförde Supervasan - rullskidor, cykel och löpning. Fyra löpare, tre herrar och en dam, har tagits ut till VM i 24-timmarslöpning i den första uttagningsomgången. Klassiska Trosa Ultra Backyard har avgjorts och runt sjön Möckeln gick loppet Möckeln Runt Ultra. Dessutom uppsnack inför den kommande högintressanta ultrahelgen. 1:40 Stöd Ultraaktuellt - bli patreon! 2:40 Fyra uttagna till VM i 24-timmarslöpning i första uttagningen 8:28 Lurs Backyard Ultra ställs in 9:09 Alla bergslopp och ultratävlingar i Kina tillfälligt inställda 9:36 Damian Hall slog 30-årigt rekord i England 10:16 Robin & David sprang 30 mil genom Värmland 11:02 Intervju med Robin Bengtsson 15:28 Eftersnack Robin 15:55 Oscar Olsson genomförde Supervasan 16:58 Intervju med Oscar Olsson 24:05 Eftersnack Oscar 24:55 Möckeln Runt Ultra 25:34 The Alpaca Race 26:56 Intervju med Fredrik Larsson 30:31 Eftersnack Fredrik 31:29 Trosa Ultra Backyard 32:46 Jernbruket Backyard Ultra 34:46 Intervju med Therese Eriksson 41:39 Eftersnack Therese 41:46 Kommande rekordförsök och tävlingar - med rivstart på tävlingssäsongen ultramarathon.se

Therese Eriksson recenserar böcker för SvD och skriver om kultur i Västerbottenskuriren. Kulturkritiker Therese har skrivit om kultur så gott som hela sitt arbetsföra liv på flera olika tidningar och har för det mesta frilansat. Just nu skriver hon om böcker i Svenska Dagbladet. Video Boktips från Therese Omnämnda i podden Virginia Woolf, ”Orlando”John Williams Läs mer ...

Therese Eriksson recenserar böcker för SvD och skriver om kultur i Västerbottenskuriren. Kulturkritiker Therese har skrivit om kultur så gott som hela sitt arbetsföra liv på flera olika tidningar och har för det mesta frilansat. Just nu skriver hon om böcker i Svenska Dagbladet. Video Boktips från Therese Omnämnda i podden Virginia Woolf, ”Orlando” John Williams ”Butcher's crossing” Marieke Lukas Rijneveld ”Obehaget om kvällarna” Louise Glück, ”Vild iris” och ”Ett byliv” Albert Camus, ”Främlingen” Kerstin Ekman, Vargskinnet-trilogin P O Enquist, ”Nedstörtad ängel” Sara Lidman, ”Tjärdalen” Övriga tips, blandat nytt, äldre och klassiker Maja Lunde, ”Przewalskis häst” Kristoffer Folkhammar, ”Är det barnen, baby?” Asta Olivia Nordenhof, ”Pengar på fickan” Tomas Bannerhed, ”En vacker dag” Anna-Karin Palm, ”Jag skriver över ditt ansikte” Birgitta Trotzig, ”Sveket” Flannery O'Connor, ”Ta himmelriket med våld” Jamaica Kincaid, ”På flodens botten” Länkar Therese Eriksson | LinkedIn Therese E (@thereseeriksson) • Instagram photos and videos Artiklar av Therese Eriksson | SvD Therese Eriksson | Västerbottens-Kuriren (vk.se)

#Networker2018 #MikeArmstrong Chats with Swedish TikTok Star and Social Media Expert Therese Eriksson from Tuss Media on the Mike Armstrong Podcast Show #MikeArmstrongPodcast

Therese är en cool powerkvinna som sprider energi, glädje och inspiration. I avsnittet pratar vi om företagande och vikten av att synas i sociala medier. Hon skapar engagerat, värdefullt och relevant innehåll på sociala medier, en entreprenör som är riktigt bra på det hon gör.

Den allra sista flytten - till äldreboendet – får ofta inte med sig tidigare så viktiga berättar-sammanhang. Visst, fotoalbumen följer med, men skivspelaren är trasig och remmen till Super 8-projektorn är slängd. Kvar blir Tv:n som står och slentrianrullar ett innehåll som ingen valt. I det andra avsnittet av Fakultet, säsong 2, handlar det om alla de minnen och berättelser och mediala miljöer som aldrig får följa med till äldreboendet. Om hur vardagslivs-kvalitet alltmer betraktas som en framgångsfaktor för äldres vård och omsorg, och om betydelsen av att få hjälp att göra sina berättelser relevanta.  När någon vill lyssna – så vill vi berätta. För att det är viktigt. För att vi blir aktörer i våra egna liv och för att vi helt enkelt mår bättre då. Hör Konstantin Economou, forskare och utställningscurator vid Linköpings universitet, och Mattias Edborg, ljudproducent - två av de som arbetar med forsknings- och gestaltningsprojektet Äldres mediala miljöer på äldreboenden i Norrköping.  Övriga medverkande i projektet: Elisabeth Cedersund, Rene van Pelt, Therese Eriksson, Rasmus Flak, Felix Prommersberger och August Wikström. Solveig, som medverkar med ett minne från 1959, heter egentligen någonting annat, och klippet från boxningsmatchen mellan Ingo och Floyd är hämtat från Radio Luxemburg. -- Fakultet från LiU - ett digitalt alternativ till Almedalsveckan, i dina lurar.  Signaturmusik: Funkysuspense av Bensound Musik: Mattias Edborg  Från Freesound: Sad Heaven piano av PSOVOD, Sad Waltz av Frankum och Bouzouki av xserra Klipp från tv-serierna: Onedin-linjen och Dallas -- Producent, klipp och mix: Annelie Norberg Slutmix: Mattias Edborg -- Fakultet är en podcast från Linköpings universitet. https://liu.se/podcast

Det var svårt för oss att mötas och förstå varandra, mormor och mitt fjortonåriga jag. Det var en mur mellan oss. Min missbrukande och psykiskt sjuka mamma. Som vi inte pratade om. Therése Eriksson (tidigare Jarland) är grundare av och utvecklingschef på barnrättsorganisationen Maskrosbarn. Maskrosbarn har funnits sedan 2005 och arbetar med att stödja ungdomar som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk samt för fram barns perspektiv till myndigheter och beslutsfattare. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Är du nyfiken på vad som leder till att vissa kan få bra ersättning för det dem gör medan andra inte vågar kräva den summan dem förtjänar trots att de levererar värde? Den underbara och kloka Therere Eriksson besökte oss för att samtala om egenvärde, hennes familjetragedi, tilliten till män och hur du på ett roligt och inbjudande sätt kan nå ut med ditt budskap på sociala medier. Maila gärna dina synpunkter på detta avsnitt eller önskemål till kontakt@framstegskonceptet.se eller följ och besök oss på Instagram: Framstegskonceptet

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. det väller liksom fram en flod av grönska, av blad   barr och fågelsång! Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling Barrskogarnas barn från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan och just det: en massa utropstecken. Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen! skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma utropstecknet var helt enkelt för familjärt för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas sparsamt. utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. Vi ses på konferensen [utropstecken] förmedlar något helt annat än Vi ses på konferensen [punkt]. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera. Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en sjuk hjärna, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi. I den klassiska komediserien Seinfeld kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken Singel och fantastisk? formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil. Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen Argonauterna fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de inte sällan extrema åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen Utropstecknet skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: Fördömt! När använder man egentligen utropstecken? Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken vad säger det om hans liv? Jag tror eller rättare sagt: jag vet  att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. inget språk möjligt språk dog med mitt barn, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om förundringstecken, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: Ropa bara! Finns det någon som svarar?, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram: Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig, sömnen skall lindra min sorg', då skrämmer du mig med drömmar, förfärar mig med syner, så att jag hellre vill kvävas. Hellre döden än denna plåga! För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också både i sin närvaro och i sin frånvaro bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Naja Marie Aidt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (Wahlström & Widstrand, 2018) Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000) Eva-Stina Byggmästar: Barrskogarnas barn (Wahlström & Widstrand, 2014) Stuart Jeffries: The joy of exclamation marks! (The Guardian, 29/4 2009) Maggie Nelson: Argonauterna (Modernista, 2016) Siv Strömquist: Skiljeteckensboken (Morfem, 2013) Anton Tjechov: The exclamation mark (Hesperus classics, 2008)

Hur vet du om du lider av beroende eller om det "bara" är skadligt bruk av en substans? Detta diskuteras i avsnitt 13 där vi också intervjuar Therese Eriksson som har skadligt bruk av socker där hon berättar om hennes relation till maten.

Han gör det på skolans toalett, eller sena nätter hemma i pojkrummet. Han gör det på benet, ovanför kalsongkanten, så att ingen ska se resultatet. Anders Hagström började skära sig i 14-årsåldern. Det ger en endorfinkick och ångesten dämpas för stunden, men kommer sedan ändå tillbaka. Efter flera år bestämmer han sig för att sluta på egen hand. Självskadebeteende är vår tids tonårssjuka men det finns många missuppfattningar om fenomenet, till exempel att det bara är unga tjejer som skadar sig själva. Dagens Kropp & Själ handlar om ett fenomen det hittills varit ganska tyst om; unga självdestruktiva killar. Gäster i studion är psykologen Jonas Bjärehed, Therese Eriksson, beteendevetare och psykoterapeuten Therese Sterner.

Bilden av den svenska landsbygden är ofta svart eller vit. Antingen presenteras en naturskön genuin idyll där solen alltid skiner och fisken alltid nappar, eller så ges en betydligt mer mulen skildring av avfolkade orter med arbetslöshet, alkoholism, våld och rasism. Har bilden av landsbygden någonting med verkligheten att göra, eller är den mest en scenografi för - numera - storstadsboende konstnärers ångestvisioner eller längtan efter en tidlös idyll? Kan bilden av landsbygden på sikt påverka verkligheten, så som Stockholm faktiskt formats av förra seklets bilder och drömmar av stan? Nya Vågen tar sig an förhållandet mellan storstan och landet, och begreppet Country Noir bland annat i ljuset av mörkret i Ola Nilssons nyutkomna roman Änglarna. I studion finns litteraturkritikern Therese Eriksson och arkitekturskribenten Dan Hallemar. "Ingen bor i skogen" hävdade humorgruppen Klungan i en tv-serie i fjol. Nu är de åter aktuella med Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Hör Kulturradions Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman i ett kritikersamtal om Klungans nya danshumorföreställning. Kulturpanelen gästas av regissören och konstnären Fia-Stina Sandlund, aktuell med sin film Shes blond like me.

Fredag 5 februari 11.03, söndag 7 februari 19.03 Hur påverkas barn av att växa upp med en hemlighet i familjen som man inte får prata om? Hundratusentals barn i Sverige lever med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka. Therese Eriksson är 23 år och växte upp med en mamma som var både psykiskt sjuk och alkoholist. Bakom den fina fasaden i villan i Enskede, söder om Stockholm, levde Therese i fullständig oförutsägbarhet. Ena dagen var mamma full när Therese kom hem från skolan, nästa låg hon helt drogad av mediciner. När Therese gick i gymnasiet startade hon och en kompis föreningen Maskrosbarn för att stödja unga som lever med föräldrar som missbrukar och/eller har psykisk sjukdom. Förra året utkom hennes bok "Vi har ju hemligheter i den här familjen". Pia Hänninen vet hur det är att leva med en alkoholiserad mamma. Hennes barndom var ett kaos av fyllefester, misshandel och ständiga flyttar. Pia visste inte från en dag till en annan vad som skulle hända. Skulle mamma komma och hämta henne hos dagmamman? Skulle det finnas mat hemma? Skulle de vara tvungna att fly mitt i natten? Under alla år var det ingen vuxen som ingrep. Det skulle dröja till Pia var 19 år innan hon berättade sin hemlighet. Reporter Sofia Klemming Nordenskiöld Hör Pia Hänninen läsa dikten "Sårad" ur sin diktsamling "Våga leva och våga känna" Britt-Inger Röcklinger och Marie-Louise Broth leder samtalsgrupper för barn till missbrukande föräldrar eller föräldrar med psykisk ohälsa. Hör dem berätta En ny paragraf i Hälso- och sjukvårdslagen ska stärka barns rätt till hjälp. Behöver du någon att prata med? Vi har samlat länkar till organisationer som kan ge stöd. Denna vecka har Barnen och Tendens gemensamt tema. För att komma till Tendens hemsida och lyssna på fler program om Familjehemligheter, klicka

Den svenska vänstern lider av dåligt självförtroende i skuggorna av opinionsläget. Den svenska högern tar nu tillfället i akt och försöker erövra den självklara coolhet som popvänstern njöt av för några år sen. Högerns senaste populärkulturella framryckningar leds av Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Enligt honom är det inte Kommunala Musikskolan som lett till band som Broder Daniels framgångar, utan avsaknaden av medlemskap i facket. Och proggen var ingen arbetarrörelse, utan driven av en kulturell medelklass. I studion: Svenska Dagbladets Per Gudmundsson och Aftonbladets Martin Aagård. Vi har också läst en ny svensk debutroman: Naturen av journalisten Caroline Ringskog Ferrada-Noli. I studion hör ni kulturskribenten Therese Eriksson och kulturredaktionens Marie Lundström. Programledare: Eric Schüldt