Podcasts about po enquist

Man blir en bättre pappa av att känna skuld. Författaren David Lagercrantz berättar om tiden med en svårt anorexisjuk dotter och när han fick tunghäfta av att träffa sin förebild PO Enquist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här är ett avsnitt ur vårt elvaåriga arkiv. Det här arkiv-avsnittet handlar om Skellefteå. Vi tyckte det var en lämplig stad att plocka fram, med tanke på allt som har hänt sedan vi var där.Det var april 2016 som vi kom till Skellefteå, i förfallstiden när deltat låg halvt fruset. Ett halvår tidigare hade kommunen tagit beslutet att bygga ett nytt kulturhus och utlyst en arkitekttävling. En månad efter att vi varit där utsågs vinnaren. Sara Kulturhus skulle komma att bli symbolen för den stad som växte fram i spåren av det som har kallats den gröna omställningen. Hösten 2017 blev det klart att företaget Northvolt valt Skellefteå som etableringsort för sin planerade batterifabrik. Staden klev in i löftenas tid.Det Skellefteå som vi pratar om i det här avsnittet är en gles plats. Vi hör PO Enquist beskriva staden som en samling byar, plopp plopp plopp, i ett delta. Vi hör också hur byarna kanske är viktigare än staden, för identiteten. Skellefteå har blivit en pilotstudie i skala ett på ett vad som händer när ett samhälle plötsligt utsätts för ett stort tryck. 2022 var befolkningsökningen drygt 1000 personer. 2023 var den 2140. Arbetarna som skulle bygga och arbeta i den nya batterifabriken bor i tillfälliga baracker, i barackbyar som är större än kommunens flesta andra byar.Så har staden förändrats sedan vi var där.Men i grunden är det ju samma stad. Samma utdikade träsk, samma otroliga deltan, samma historia. Kanske kan det faktum att allt avstannar lite nu, att accelerationen, avtar något, göra att man åter minns allt det där som var – och är. Lämnar det där flygperspektivet som PO Enquist anade vid hundraårsjubileet när ett flygplan passerade på 300 meters höjd. Kliver ner och blir lite blöt om fötterna igen.Enar Nordvik säger idag om vårt besök: 2016 var allt exakt som 1987. Varför kom ni ens? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Dagens avsnitt handlar om lusten att läsa och gäst är programledaren, journalisten, författaren och storläsaren Fredrik Wikingsson. Vi samtalar om skälen till att läsa, om böckers potential att förändra oss och hur litteraturen är särskilt bra på att beskriva vad det innebär att vara människa. Wikingsson förklarar också hur man kommer igång med läsandet, ger sina bästa boktips och berättar om boken som fick honom att gråta i 20 minuter när han läst klart den.Stötta podden på patreon.com/bildningskomplexet och få avsnitt före alla andra eller på SWISH på 0709262541.Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin

Bokcirkeln med Marie Göranzon och Olof Wretling är tillbaka. I tre program läser vi romanen Hjortronlandet av Sara Lidman, som skulle fyllt hundra i år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Marie Göranzon, skådespelare och Olof Wretling, komiker, skådespelare och författare, har tidigare varit med och bokcirklat om flera andra stora romanförfattare: Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och PO Enquist. Näst i tur står nu Sara Lidman, född 30 december 1933 i Missenträsk, hon dog år 2004 i Umeå. Hon debuterade 1953 med romanen Tjärdalen och 1955 kom hennes andra bok ”Hjortronlandet”.I ”Hjortronlandet” följer vi fyra familjer med hemadress Ön, som inte är en ö, utan en ”sumpig myrsjok” i norra Västerbotten på 1920-talet. Dessa folk är krontorpare med uppdraget av staten att förvandla marken, som är risig och blöt, till bördig odlingsbar mark. I de fyra torpen finns nybyggarna Franz och Sara med dottern Claudette, Anna och Stefan, familjerna Skrattars och Nordmark.–Jag tyckte det var väldigt svårt att förstå språket i början. Men nu har jag läst den tre gånger och tycker den är underbar, men det är inte lätt med dialekten, säger Marie Göranzon. – Andra gången läste jag den långsamt och då blir den magisk, säger Olof Wretling. Det här är en väldigt rolig bok.Till det första programmet har vi läst en tredjedel av boken. Sista meningen är: ”Då vaknade de med ett svärjande och svor på Trollan.” Där är det rejäl paus i texten till nästa stycke med meningen: ”Sommartid var det enklare att leva”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

FILMBRANSCHPODDEN - A PART OF ACASTING VEM: Erik Bolin, Ester Uddén, Robert Jakobsson YRKE: Skådespelare SÄSONG: 1 EPISOD: 3 EN PODD AV: Simon Kölle - www.linktr.ee/simonkolle OM: Erik Bolin, Ester Uddén och Robert Jakobsson berättar om sina respektive tankar kring gestaltning, teater, leken som förlöser det kreativa, om spännande möten, dramatiska ögonblick i karriären och drivkrafter. De tre etablerade skådespelarna diskuterar skådespeleriets hantverk och delar med sig av starka nedslag i deras respektive karriärer. SPONSRAS AV: Ritualen - www.ritualen.com NÄMNER (bland annat):  Teater Albatross, Erik Bolin, Ester Uddén, Simon Kölle, Robert Jakobsson, Bob Hansson, Uppsala,, Statsteater, Eldteatern, Julius Ceasar, Svartsjön, 1917 - När klockorna stannade, Allen Ginsberg, Riksteatern, Keve Hjelm, Dramaten, Snus och öl, karaktärers drivkrafter, Frasse, cross-dressing, Mats, Py Huss-Wallin, Haninge, The Word, Portia, Shakespeare, Ingemar Lind, Mats Ek, Pier Paolo Pasolini, Sociolekter, Stockholm, Småland, Göteborg, Akalla, Södermalm, Meisner, Grotowski, Artaud, Stanislavski, Mindfulness, Kniven mot strupen, Närvaro, Leken förlöser det kreativa, Lekfullhet, Konst, Tappa masken, Skådespeleri Enköping, Helig!, Klezmer, Dirty Weekend, Teater Brunsgatan 4, Sara Ribbenstedt, Inte alla hästar i stallet, Richard Jarnhed, Strindberg, Mattias Silvell, Tyresö, Comedy Store, Tupilak, P-O Enquist, Standup comedy, Bomba, Iliza Shlesinger Los Angeles, Hänga i tårna, Lina Källhager fd. Waleij, Blackout, Ryska Revolutionen, Tokalynga, Halland, Kvinnoorkestern i Auschwitz, Ullared, Scenskolan i Malmö, Mästaren av Margarita, Filip Alexanderson, Bryta näsan, Hasse Klinga, Kungastolen, Fysisk teater, Elin Klinga, Ernst-Hugo Järegård, Berns Salonger, Jesus, Pontius Pilatus, Audition, Self tapes, Provfilmning, Andre Eriksen, Burbank, Hedda Stjärnstedt, Bahar Parz, Kaj Granander, Jordcirkus, Ryssland, Nynningen, Progg, Nationalteatern, Skogsorgeln, Teater Giljotin, Reklam, www.teateralbatross.se, Morden i Sandhamn, Per Simonsson, Falkenberg Forever , SVT, Johanna Runevad, Isak Hjelmskog, Umeå, Folkets Hus, Yasuragi, Klangskålar, Mytologiskt berättande, Drum stories, Medveten Närvaro, Schamanism 

Den 31 juli 1966 tog författaren Lars Görling sitt liv, 34 år gammal. Dagen efter läste en 31-årig P O Enquist en minnestext över sin kollega i OBS. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Lundströms Bokradio fortsätter vi vårens stora bokcirkel med Marie Göranzon och Olof Wretling. Romanen vi läser är PO Enquists mästerverk "Kapten Nemos bibliotek." Författaren PO Enquist skrev "Kapten Nemos bibliotek" efter han varit på behandlingshem och blivit nykter. Då var han 57 år, boken var svår att komma igång med men sedan rann det till. När den kom prisades den som hans absolut bästa. En central berättelse ur romanen bygger på en verklig händelse, där två nyfödda pojkar växlades bort på sjukstugan i Bureå 1942. I "Kapten Nemos bibliotek" sker förväxlingen samma år som PO Enquist själv föds, 1934. Det är först när pojkarna är sexårsåldern som misstaget uppdagas och efter ett domstolsbeslut bryts de upp från sina hem och de föräldrar de hittills haft.När vi återvänder till romanen har berättaren tvingats lämna sitt gröna hus och sin mamma Josefina och flyttar till de nya föräldrarna Alfild och Sven Hedman. Den andra pojken, Johannes, blir den som övertar berättarens plats i det gröna huset. – Jag kan nog drabbas lite av dåligt självförtroende när jag läser något så här bra. Jag blir liksom darrig, säger Olof Wretling i Lundströms Bokradio.– Jag känner att den här boken är skriven för mig, säger Marie Göranzon. Den här berättaren blir aldrig riktigt förtvivlad. Han tar hela tiden nya tag och jag känner ett släktskap med det.I andra avsnittet läser vi fram till och med sidan 189 i senaste upplagan från 2020, sista meningen är: "Och någon människa är man väl ändå".Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Maria Askerfjord Sundeby

I veckans Lundströms Bokradio inleder vi bokcirkeln om Kapten Nemos bibliotek. Tillsammans med Marie Göranzon och Olof Wretling läser vi PO Enquists mångbottnade roman. PO Enquists "Kapten Nemos bibliotek" kom 1991 och blev en sorts nystart för hans författarskap. Den knyter ihop många återkommande minnen från barndomen som finns i tidigare böcker. Här finns det gröna huset, himlaharpan, kallkällan, rönnbärshäcken, utedasset och bönhuset. PO Enquist föddes 1934 i Hjoggböle i Västerbotten. Han växte upp som enda barn med sin mamma, hans pappa dog när han var ett halvår. Under hela uppväxten hade han en fostersyster som var sju år äldre. EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, med religionen och den stränga gudssynen, präglade hans barndom. Han debuterade 1961 med romanen "Kristallögat" och fick sitt genombrott 1968 med boken "Legionärerna". 1985 kom romanen "Nedstörtat ängel", som han skrev under svår alkoholism. "Kapten Nemos bibliotek" är boken efter den. Han själv har kallat den sin kanske viktigaste roman.Tillsammans med skådespelaren Marie Göranzon och Olof Wretling, skådespelare, komiker och författare, läser vi nu i tre program denna bok. – Den är en enorm kärleksförklaring till människan och hur det är att vara människa, säger Marie Göranzon i Lundströms Bokradio.– Mitt i de fragmentariska berättelserna så blir boken också ett slags pirrande äventyr, säger Olof Wretling.I första avsnittet läser vi fram till och med sidan 104 i senaste upplagan från 2020, sista meningen är: "De behöver kanske ingen välgörare, eftersom de ännu inte befinner sig i yttersta nöd”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Maria Askerfjord Sundeby

Fredrik upplevde en gastronomisk höjdpunkt och kände en "ollig" oro när han var i Paris, Filip tänker på PO Enquist ibland och lider med honom efter NYTimes sågningen och konstkritikern som kommer undan med att kommentera vissa pattarna på konstnärers inlägg.

I ”Parallella liv” skriver Lars Lönnroth en dubbelbiografi om författarna Sven Delblanc och P O Enquist. Boken bygger på minnen, vänskapsband och personliga värderingar. Här beskrivs deras personligheter och vad det var som färgade dem i deras författarskap. Lotta Gröning och Lars Lönnroth samtalar om hur de båda författarna följer varandra i sitt skrivande.

Olof Wretling var P4 Extra-gäst och berättade om sin nya föreställning Kaffet som bygger på ett möte med Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist, om vikten av dialekt och om sonen som fått diabetes.

Skam, skämmas, skamfyllt och skamlöst - i dagens avsnitt pratar Sissel och Åsa om den där jobbiga känslan som man gör nästan vad som helst för att slippa. Eller? Vi listar olika sorters skam och ger dig såklart matchande boktips. Sissel och Åsa har också två storfavoriter i sina bokhyllor i det här avsnittet.Böckerna från dagens avsnitt hittar du här:Matrix av Lauren Groff inläst av Katarina Cohen, översatt avJohanna Karlsson Bogg Vredens druvor av John Steinbeck inläst av Martin Halland, översatt av Thorsten JonssonCarol av Patricia Highsmith inläst av Edda Magnason, översatt av Karin LindeqvistDen store Gatsby av F Scott Fitzgerald inläst av Mats Eklund, översatt av Christian EkvallRodham av Curtis Sittenfeld inläst av Charlotta Jonsson, översatt av Marianne MattssonKäraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av och med Maja HagermanDet mest förbjudna av och med Kerstin ThorvallHollywoodfruar av Jackie Collins inläst av Kajsa Ernst, översatt av Riina LarssonLivläkarens besök av P O Enquist, inläst av Torsten WahlundBara ha roligt av och med Maria MaunsbachBrinn Oslo, Brinn av och med Johanna Frid See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Johanna Forsman berättar om de som hittat på de där orden och händelserna som andra fått äran för. Namn som nämns: Ester Julin, Torsten Lundqvist, Ulla Isaksson, Stina Bergman, PO Enquist och Peter Settman.

Johanna Forsman berättar om de som hittat på de där orden och händelserna som andra fått äran för. Namn som nämns: Ester Julin, Torsten Lundqvist, Ulla Isaksson, Stina Bergman, PO Enquist och Peter Settman.

Therese Eriksson recenserar böcker för SvD och skriver om kultur i Västerbottenskuriren. Kulturkritiker Therese har skrivit om kultur så gott som hela sitt arbetsföra liv på flera olika tidningar och har för det mesta frilansat. Just nu skriver hon om böcker i Svenska Dagbladet. Video Boktips från Therese Omnämnda i podden Virginia Woolf, ”Orlando” John Williams ”Butcher's crossing” Marieke Lukas Rijneveld ”Obehaget om kvällarna” Louise Glück, ”Vild iris” och ”Ett byliv” Albert Camus, ”Främlingen” Kerstin Ekman, Vargskinnet-trilogin P O Enquist, ”Nedstörtad ängel” Sara Lidman, ”Tjärdalen” Övriga tips, blandat nytt, äldre och klassiker Maja Lunde, ”Przewalskis häst” Kristoffer Folkhammar, ”Är det barnen, baby?” Asta Olivia Nordenhof, ”Pengar på fickan” Tomas Bannerhed, ”En vacker dag” Anna-Karin Palm, ”Jag skriver över ditt ansikte” Birgitta Trotzig, ”Sveket” Flannery O'Connor, ”Ta himmelriket med våld” Jamaica Kincaid, ”På flodens botten” Länkar Therese Eriksson | LinkedIn Therese E (@thereseeriksson) • Instagram photos and videos Artiklar av Therese Eriksson | SvD Therese Eriksson | Västerbottens-Kuriren (vk.se)

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet Norénjul. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger lär ha skrivit för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre.  Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för årets sämsta pjäs. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene ONeill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags Slutspel för att associera till Becket men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen Stoft. Rytmen understryks av Noréns regi som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen de utstötta i den tidiga poesin till kärnfamiljen och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

Vi dykker inn i PO Enquists forfatterverden og tar en særlig titt på en av hans romaner, Neströrtad Ängel, som Stine i sin tid skrev masteroppgave om. Dette er en forfatter det kan være verdt å bli (bedre) kjent med.

Thorkild Hansen (1927-1989), dansk författare och dokumentarismens nordiska portalfigur under 1960-talet. Hansen hade spektakulär framgång med romaner som "Det lyckliga Arabien" (1964) och "Kunglig sjökapten" (1965), om danska 1600-tals och 1700-talsexpeditioner i väster- och österled, men allra mest med en trilogi om dansk slavhandel (1967-1970). Extremt kontroversiell och kritiserad blev han sedan för "Processen mot Hamsun" (1978), som långt senare inspirerade P O Enquist till ett manus som Jan Troell filmatiserade. Peter Luthersson samtalar med Per Svensson.

Kerstin Ekmans "Rätten att häda" från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten. Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis". Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska  uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap. Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om. Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum". Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994. När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud. Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan. Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort. Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann. Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till. Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land  - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla? Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång". Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många  rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination? Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och  filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut. Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej! Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur. Ulrika Knutson, journalist och författare Källor Emi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten. Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Hans och Gillis poddar ute i grönskan och pratar om Tegnells uttalande om bristande information och tuffa beslut. Författaren P.O. Enquist avled 25 april i år och Hans och Gillis tillägnar en del av avsnittet åt att berätta om honom och deras egen relation till P.O. Vad innebär uttrycket Rabarber på Nisses cykel? Hans bjuder även på några spännande boktips för sommarhäng i hängmattan! Glöm inte att följa @vidmogenalder på Instagram och Facebook! Och betygsätt/recensera gärna podden på iTunes. Synpunkter, tankar och frågor skickas som vanligt till vidmogenalder@gmail.com alternativt ett meddelande på sociala medier!

Det är tisdag och Kristian ringer sin mamma och de pratar om Yahya Hassan, PO Enquist, Katarina Frostenson och Ulf Lundell.

Ett hus utan böcker är som en kropp utan själ sägs det. Läsning är för själen som gymnastik är för kroppen, vilket är passande att säga om oss kristna som ibland kallas för bokens folk. Varför är den kristna boken ett viktigt inslag i vår vardag? Det och mycket annat kommer prästen och inspiratören Magnus Persson tillsammans med sin ständige vapendragare Johan Ericson, kommunikationschef på EFS och chefredaktör på Budbäraren, att tala om i dagens avsnitt. Re:formera vill också slå ett slag för de kristna bokhandlarna som finns runt om i Sverige. Glöm inte din kristna bokhandel i Corona-krisen utan stötta gärna den genom att köpa en kristen bok. Poddens avsnitt tillägnas till den bortgångne författaren och dramatikern PO Enquist som kommer från EFS-bakgrund.

Internationellt har "corona-shaming" blivit ett vedertaget begrepp. Även i Sverige blir personer skammade. Det kan handla om enskilda personer som skuldbeläggs, exempelvis på sociala medier, för att man inte håller avstånd till sina medmänniskor. Reporter Catarina Saha vet mer om fenomenet.  Den folkkäre författaren PO Enquist har gått bort efter en tids sjukdom. Kulturredaktör Sara Meidell samtalar om vilka författare som kan komma att ta över det Västerbottniska berättararvet.  Programledare Lars Böhlin och Madeleine Harrati. 

Lunch med MonteliusSå var P O Enquist och detta vill du läsa. Aris Fioretos värjer sig i Babel och Meryl Streep välter internet. Dessutom: Gunilla och Martinas framtida yrken.

Författaren PO Enquists bortgång föranleder en pratstund om idrottare som gjort ett lappkast och slagit sig in på populärkulturens bana.Somliga har gjort succé, andra ... ja, borde kanske fortsatt med sport.I detta avsnitt dyker Hägge och Karlsson ner i idrottsmusikens värld och minns några underbara flippar och floppar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fem restauranger i Stockholm stängdes, för att de inte följde Folkhälsomyndighetens regler. | Många anställda är nu permitterade. De jobbar mindre, och staten betalar en del av lönen. Men flera företag fuskar med permitteringarna. | Författaren PO Enquist har dött. | Läs texterna till nyheterna på webbsidan: www.sverigesradio.se/lattsvenska Programledare: Ingrid Forsberg och Jenny Hallberg.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Vad fruktansvärt sorgligt det är när man vet att någon kär person snart kommer att dö. Det kan kännas så meningslöst så att alla fina minnen bara gör ont. Att ta en dag i taget kan kännas övermäktigt och en timme i taget kan kännas mer rimligt. Man mår bra av att stanna upp och kanske behöver man träna på att inte göra saker så snabbt hela tiden. Kanske lite mindfullness medan man steker

Med anledning av Per Olov Enquists bortgång här är en repris från våren 2018: Sandra Stiskalo träffade PO Enquist för att prata om smärta - i litteraturen och i livet. Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har PO Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talade med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet, i mars 2018. Uppläsare: Sven Ahlström

En av de främsta har gått bort. Dagens P1 Kultur ägnas helt åt Per Olov Enquists författarskap och hans betydelse för den svenska samtidslitteraturen. Ulrika Knutson, kulturskribent och författare, Anneli Dufva, dramaturg på Dramaten, och kulturredaktionens Mattias Berg samtalar om PO Enquists livsverk, som rymmer allt från dokumentärt berättande till poetiskt skrivna romaner som borrar i människans villkor, smärtan och kärleken. Han skrev också dramatik, nådde stora framgångar utomlands, vann många litterära priser och arbetade som kulturjournalist på Svenska Dagbladet och Expressen i många år. P1 Kulturs Joakim Silverdal besöker Sjön, Hjoggböle i Västerbotten, där PO Enquist föddes och växte upp - en plats som som betydde oerhört mycket i författarskapet och som återkom gång på gång i romanerna. OBS-ESSÄN OM MÖTEN MELLAN OLIKA KULTURER Möten mellan kulturer är ofta fruktbara, men hur blir det när världen alltmer liknar en enda stor monokultur. Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén tror att vi fortfarande kan hitta inspiration hos varandra och historien för att göra oss av med några av västvärldens kulturella brister. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius

I dagens avsnitt bland annat: Politiska maktspel motarbetar tidig behandling för att lindra Wuhansjukans förlopp, författaren P O Enquist avlider, Boris lanserar benulic.se och dagligt nyhetsbrev, näthatsgranskaren Tomas Åberg stämmer Joakim Lamotte för grovt förtal samt Louise Erixon och Jimmie Åkesson separerar https://radio.bubb.la/sondag-26-april-2020/   Länkar som diskuterades i dagens sändning: Tre ännu ej namngivna korpungar födda i Towern, fadern Huginn och modern Muninn nu sjubarnsföräldrar, korpmästare Chris Skaithe har handmatat fågelungarna som kommer bosättas i korpfristad på landet men för alltid behålla släktband med Towern Amerikanska läkemedelsverket varnar för att använda hydroxiklorokin och klorokin enskilda eller i kombination med antibiotikan azitromycin mot covid-19 utan medicinsk övervakning på sjukhus då det kan leda till livshotande problem med hjärtat Författaren P O Enquist död vid 85 års ålder, blev världskänd dramatiker men återvände alltid till frågorna som formade hans uppväxtmiljö i Västerbotten – arbete och ärlighet som enda vägen till framgång, svek och fusk som såväl individens som nationens fördärv Boris lanserar benulic.se och dagligt nyhetsbrev, blir nav i tillvaro som fri skribent och aktivist Näthatsgranskaren Tomas Åberg stämmer Joakim Lamotte för grovt förtal då denne i Facebookinlägg kallat honom för djurplågare och påpekat att han fått djurhållningsförbud på grund av grovt djurplågeri, kräver 70 000 SEK i skadestånd Joakim Lamotte lovar att ge Näthatsgranskaren Tomas Åberg motstånd han tidigare aldrig upplevt angående stämningen för grovt förtal, förklarar att han kommer kunna bevisa allt han sagt om honom angående exempelvis djurplågeri och mer därtill samt att detta i och med rättegången blir allmän handling, efterfrågar pengar till rättshjälp då det handlar om ett enskilt åtal och han därför själv behöver betala advokater och jurister Louise Erixon meddelar att hon och sambon Jimmie Åkesson separerat, skriver att flera orsaker ligger bakom och att tiderna förändras och livet går vidare

Med anledning av Per Olov Enquists bortgång här är en repris från våren 2018: Sandra Stiskalo träffade PO Enquist för att prata om smärta - i litteraturen och i livet. Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har PO Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talade med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet, i mars 2018. Uppläsare: Sven Ahlström

Allt fler länder vill lätta på coronarestriktioner. Mattias Berg tecknar porträtt av en litterär gigant, PO Enquist. Frölundas Joel Lundquist den folkkäre vinnarskallen är P4 Extra-gäst idag. ?

Världens kanske mest kända barnbok skrevs redan 1865 av pseudonymen Lewis Carroll. Nu granskar vi den ur nya vinklar tillsammans med Eva Beckman och Johar Bendjelloul. Äntligen premiär för vårens första bokcirkel. Vi läser Alice i Underlandet av Lewis Carroll tillsammans med SVT-chefen och kulturjournalisten Eva Beckman och Johar Bendjelloul, På spåret-vinnaren och radiomannen som nu arbetar på Dagens Nyheter. Denna högt älskade barnbok, en klassiker i ordets sanna bemärkelse, närmar vi oss från tre olika håll: Vi gör en politisk tolkning, en psykoerotisk och en djupt personlig. Ni kommer inte att bli besvikna. Dessutom träffar vi det litterära stjärnskottet och PO Enquist-pristagaren: danska Caroline Albertine Minor som skrivit novellsamlingen Välsignelser, bland annat den självbiografisk berättelsen "Sorgens trädgård" om att förlora den man älskar i en bilolycka. Caroline Albertine Minors ex-man överlevde själva kraschen men förlorade minnet, och blev en helt annan av hjärnskadan han ådrog sig. Boken är översatt av Johanne Lykke Holm.  Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Väckelserörelsen i Västerbotten har varit grogrund för några av Sveriges stora författarskap. Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist hör till de mest välkända namnen. I Västerbotten var avstånden långa och att ta sig till kyrkan på söndagen var för många omöjligt. I stället samlades man i bondköken och läste själva ur skriften och tolkade orden. Många av de västerbottniska författarnas romaner och berättelser är direkt uppstigna ur landskapets väckelsekristna mylla. Söndag 22 april ska det handla om Torgny Lindgrens författarskap i Teologiska rummet och som en introduktion eller litet kött på benen pratar vi den här veckan om vad som är typiskt för den västerbottniska väckelsen och deras färgstarka predikanter. Medverkande är religionspsykologen Owe Wikström vid Uppsala universitet och Anders Person, litteraturvetare vid Umeå universitet. Programledare och producent Peter Sandberg.

Sandra Stiskalo har träffat P.O. Enquist för att prata om smärta - i litteraturen och i livet. Ett porträtt av författaren och dramatikern Per Olov Enquist. Han har skrivit såväl internationellt spelad dramatik som historiska romaner och berättelser med självbiografisk botten. Två gånger har P.O. Enquist fått Augustpriset vid sidan av en rad andra litterära utmärkelser i både Sverige och internationellt. Vad har varit lätt respektive svårt i den knappt sex decennier långa litterära karriären? Och vad ska man ha det som gör ont till? Sandra Stiskalo talar med Per Olov Enquist om smärta och smärtpunkter, i litteraturen och livet. Uppläsare: Sven Ahlström

Grammisaktuella Annika Norlin tycker inte om att målas in i ett hörn och springer lätt in i väggen. Hon är introvert, orolig och övertänkande, men bejakar livets förgänglighet. Hur hänger allt ihop? Kontakt Mail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

I denne episoden kan du høre en samtale mellom den sveneske forfatteren Per Olov Enquist og daværende daglig leder for Litteraturhuset Aslak Sira Myhre. Samtalen fant sted 22. januar 2009, kort tid etter utgivelsen av Enquists bok Ett annat liv.   Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av samtaler og foredrag i regi av Stiftelsen Litteraturhuset. Musikk av Apothek. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Varför ska man läsa dramatik i bokform? Vad har Ghita Nørby att säga om PO Enquists dramatik? Och hur skulle PO själv gestaltas i en pjäs? I säsongsavslutningen av Bakom boken gästas Daniel Sjölin av en av våra allra största, PO Enquist!

När författaren PO Enquist ska beskriva staden Skellefteå börjar han genast tala om byarna: ”En stor mängd små byar, utplockade i ett floddelta nästan och alla ser likadana ut". Enquist växte upp i... En podcast om städer.

Thorkild Hansen (1927-1989), dansk författare och dokumentarismens nordiska portalfigur under 1960-talet. Hansen hade spektakulär framgång med romaner som "Det lyckliga Arabien" (1964) och "Kunglig sjökapten" (1965), om danska 1600-tals och 1700-talsexpeditioner i väster- och österled, men allra mest med en trilogi om dansk slavhandel (1967-1970). Extremt kontroversiell och kritiserad blev han sedan för "Processen mot Hamsun" (1978), som långt senare inspirerade P O Enquist till ett manus som Jan Troell filmatiserade.

60 minuter med Eric Schüldt. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Från bokmässan 2014. Nyblivne 80-åringen PO Enquist i ett samtal om sitt liv och verk. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi rivstartar med en litterär roadmovie genom berättarlandskapet Västerbotten! Följ med till Sara Lidman-gården i Missenträsk, sedan Till häst genom Västerbotten, upp på hästryggen tilsammans med bokdebuterande Olof Wretling och Sven Björklund, kända från humorkollektivet Klungan. Och så träffar vi prisbelönta författaren Sara Stridsberg, aktuell med sin bok Beckomberga - ode till min familj. En av bokhöstens höjdpunkter är utgivningen av Sara Lidmans författardagböcker 1975 - 85, Stilens munterhet, sammanställd av Annelie Bränström Öhman. Så Marie Lundström och producenten Ulph Nyström tar med sig texterna, går husesyn i Sara Lidman-gården och slår sig ned på verandan med utsikt över hela Missenträsk och halva Västerbotten. Vi rör oss alltså i ett landskap som dånar av litteratur; sara, Torgny Lindgren, PO Enquist... hur tar man plats i skuggan av giganterna? Några som försöker är Klunganbröderna Olof Wretling och Sven Björklund, som likt bröderna Grimm ger sig ut på jakt efter en muntlig berättarskatt. Vi möter dem när de återförenas med sina kära hästar Ullika och Dansa, berättarprojektets transportenhet. Och så undersöker vi en annan plats, laddad av sin egen historia: Beckomberga, mentalsjukhuset, "ett slott på botten av världen, ett palats för vanställda och hopplösa". Framskrivet av Sara Stridsberg. Jenny Teleman träffar henne i en vedbod på Gotland, där de kurar ihop sig medan sensommarregnet faller.

I sommaren sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Huruvida man kan leva ett innerligt liv på två geografiska platser? Vart igelkottarna har försvunnit och om man verkligen kan älska sig själv? Producent: Susanna Einerstam Musik: Tomasz Stanko Septet "Ballada". Wayne Shorter "Diana"från CD  Native Dancer. Keith Bjornstad, Svante Henryson "Visitor" från CD Nightsong. Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud. Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev Stort och mycket varmt TACK till Lena och P O för era kloka medkännande tankar kring, av er ibland omformulerade frågor om livets diverse vedermödor.  Dagens (11/8) två sista svar av P O berörde mig särskilt starkt o fick mina ögon att tåras; nyss avslutade jag Karl-Ove Knausgårds sista band av "Min kamp", och jag blev en ny människa, nästan frälst efter att under tusentals sidor "krupit under hans skinn". Att närma sig det nya "barndomen" med all hjälplöshet den kan innebära, borde vi tala mycket mer om! Tack ännu en gång och ni är välkomna åter! jag skall lyssna om alla åtta programmmen. Agnes, nära 80 ________________ Jag håller med de som ansåg att PO inte riktigt förstått frågan Caroline ställde, men anser att det är mänskligt att inte förstå ibland. Har bott i Spanien 50 år som spansk medborgare och de senaste 15 åren tillbringat sommarmånaderna i en liten stuga i Lappland. Min erfarenhet är att det är svårt att byta kultur och språk och det tar lång tid att acklimatisera sig. Det viktiga för mig är att man vänjer sig vid att inte vara riktigt hemma någonstans utom i sig själv och att impulser från vad som händer i båda länderna berikar en. Jag håller med PO om att Spanien är ett jäkla land med lögnaktiga politiker, stor ojämlikhet, fattigdom etc...men utan tvekan har Spanien många kulturer , natur och detaljer värda att ta i beaktande och detta beror på var och en. Till Margareta skulle jag vilja skicka en webb som ger en fantastisk redogörelse om hur Flamencon o el canto jondo skapats väl värd att läsas och begrunda. Inga afrikanska slavar. hispanoteca.eu /Musik-Spanien/Flamenco/Origen del cante flamenco.htm. Vänlia hälsningar Birgitta Nordstrom ______________ Allvarligt Talat - repris 140816 Enquist har ju helt missuppfattat Carolines fråga! Hon önskar sig inte ett hemligt liv, hon frågade om hennes relationer utvecklade på två olika platser behövde bli ytliga. Det är ju en mycket intressant fråga. Om man delar upp sitt boende till två olika platser/länder under året betyder inte det att det ligger vattentäta skott emellan de två punkterna eller människorna på de olika platserna. Det kan tvärtom både berika och fördjupa! MVH Cristina Spitzinger ____________ Nu har jag lyssnat på PO. Jag tycker att han trivialiserar min vinterångest. Och nedvärderar Spanien! Jag vet flera, både svenskar och andra, som åker till södra Europa på vintrarna för att arbeta på ekologiska jordbruk. De har berättat om fantastiska möten med människor, det är minsann inte så att det inte finns kultur i dessa länder! Och varför förutsätter PO att jag söker en kärleksrelation (eller två!)? Jag frågade om det var möjligt att få djupare relationer eller om det bara skulle bli ytliga bekantskaper - men detta tolkas alltså som otrohetslängtan. Till sist: jag läser MASSOR, särskilt på vintern. Men det hjälper inte. Inte ens dina böcker PO! Caroline ___________ Hej P-O! Jag studsade liksom Michelle över ditt svar till Caroline från Uppsala. Spanien är definitivt mer än sprit och stränder. Jag har själv liksom Michelle varit där mycket under många år, rest runt över hela landet. Jag har läst spanska och studerat spansk historia m m, som jag tycker är mycket intressant och fascinerande. Tänk när man i Andalusien, fram till på 1500-talet levde kristna, judar och muslimer i fredlig samexistens och skapade fantastiska byggnadsverk och trädgårdar i denna varma torra jord i Europas södra del! Tänk på poeterna och musiken som skapats i Spanien! Flamencon som är ett kulturarv från afrikanska slavar, som tagits till Sydamerika vars musik sedan hittat tillbaks till Europa och Spanien. Tänk på Lorca och de dramer och de musikaliska verk han skapat eller inspirerat till! Ett innerligt liv kan väl visserligen vara svårt att upprätthålla med samma innehåll på två platser om man delar upp året i två  långa perioder, men kan vara berikande om man är nyfiken på kultur och människorna i den! Liksom Michelle uppfattar jag inte en sådan nyfikenhet som att man (=kvinna) är ute efter otrohet och ett hemligt liv! Jag tolkade också frågan som att det var djupare relationer av alla slag, vänskap, att komma in i en annan kultur än sin egen, som hon betvivlade skulle kunna utvecklas om hon levde halvårsvis på två olika platser. Språket och kunskaper om landet är en bra början till att utveckla sådan relationer tror jag! I övrigt håller jag med dig om att det är en enorm känsla att gå in under skinnet på en författare och att läsa i kronologisk ordning, dig t ex, vilket jag gjort sedan jag läste "Sekonden" och boken om baltutlämningen, på 70-talet! Hälsningar Margaretha ___________ P-O! Jag tycker att du gav ett noncharlant svar till Caroline från Uppsala. Spanien är definitivt mer än sprit och stränder. Jag har själv varit där flera vintrar, både i Galicien och Andalusien, jobbat på smågårdar och träffat fantastiska människor - kulturella och spirituella. Och varför antar du att hon vill vara otrogen? Jag tolkade frågan som att det var djupare relationer av alla slag som hon betvivlade skulle kunna utvecklas om hon levde halvårsvis på två olika platser. Det var väl det hon ville att du skulle filosofera kring, huruvida djupa relationer kan uppstå om man lever ett sådant slags modernt nomadliv. Nä, efter detta svar med total avsaknad av respekt för frågeställaren är jag inte ledsen att du inte valde att besvara min fråga. Du kanske skulle säga att tvivlet att skaffa barn bara var en undermedveten drift att ha öppna relationer och sedan avfärda min fråga lika lättvindigt som Carolines. Michelle ______________ Hej P-O Jag har ett stort problem. Några av mina vänner har blivit rasister. Deras åsikter tål jag inte. Fram till nu har de varit humanister vilket gör mig förvirrad, vad har hänt. Givetvis har jag tagit upp detta men svaret blir tunt och intetsägande. Jag har nog börjat min resa till att inte tro på människan. Vad ger du mig för råd? Jag lyssnar verklig på dina råd jag har hört i programmet, jag tror på dig. Ha det gott i framtiden Vänligen Aino Dahlgren _____________ Till Allvarligt talat Hej! Mitt namn är Gunnar Bergkrantz. Jag är en lyckligt lottad person som gillar mitt jobb, som också gett mig möjligheter att resa ut  i världen...jag ser orättvisor där fattiga förblir fattiga och rika blir rikare. Där jag ser enorma lyxhus bakom höga murar. Jag ser människor plocka sopor och sorterar för att få till mat. Nu är mitt dilemma. Att jag ser girighet och korruptionen breder ut sig och jag blir irriterad, arg, nedstämd. Vad ska jag göra för att hålla modet uppe? Hur ska jag hantera mina tankar och vad kan jag göra. Snälla allvarligt talat ..ge mig råd!! Vänliga hälsningar! Gunnar Bergkrantz

I sommaren sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Huruvida man kan leva ett innerligt liv på två geografiska platser? Vart igelkottarna har försvunnit och om man verkligen kan älska sig själv? Producent: Susanna Einerstam Musik: Tomasz Stanko Septet "Ballada". Wayne Shorter "Diana"från CD  Native Dancer. Keith Bjornstad, Svante Henryson "Visitor" från CD Nightsong. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”. Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev Stort och mycket varmt TACK till Lena och P O för era kloka medkännande tankar kring, av er ibland omformulerade frågor om livets diverse vedermödor.  Dagens (11/8) två sista svar av P O berörde mig särskilt starkt o fick mina ögon att tåras; nyss avslutade jag Karl-Ove Knausgårds sista band av "Min kamp", och jag blev en ny människa, nästan frälst efter att under tusentals sidor "krupit under hans skinn". Att närma sig det nya "barndomen" med all hjälplöshet den kan innebära, borde vi tala mycket mer om! Tack ännu en gång och ni är välkomna åter! jag skall lyssna om alla åtta programmmen. Agnes, nära 80 ________________ Jag håller med de som ansåg att PO inte riktigt förstått frågan Caroline ställde, men anser att det är mänskligt att inte förstå ibland. Har bott i Spanien 50 år som spansk medborgare och de senaste 15 åren tillbringat sommarmånaderna i en liten stuga i Lappland. Min erfarenhet är att det är svårt att byta kultur och språk och det tar lång tid att acklimatisera sig. Det viktiga för mig är att man vänjer sig vid att inte vara riktigt hemma någonstans utom i sig själv och att impulser från vad som händer i båda länderna berikar en. Jag håller med PO om att Spanien är ett jäkla land med lögnaktiga politiker, stor ojämlikhet, fattigdom etc...men utan tvekan har Spanien många kulturer , natur och detaljer värda att ta i beaktande och detta beror på var och en. Till Margareta skulle jag vilja skicka en webb som ger en fantastisk redogörelse om hur Flamencon o el canto jondo skapats väl värd att läsas och begrunda. Inga afrikanska slavar. hispanoteca.eu /Musik-Spanien/Flamenco/Origen del cante flamenco.htm. Vänlia hälsningar Birgitta Nordstrom ______________ Allvarligt Talat - repris 140816 Enquist har ju helt missuppfattat Carolines fråga! Hon önskar sig inte ett hemligt liv, hon frågade om hennes relationer utvecklade på två olika platser behövde bli ytliga. Det är ju en mycket intressant fråga. Om man delar upp sitt boende till två olika platser/länder under året betyder inte det att det ligger vattentäta skott emellan de två punkterna eller människorna på de olika platserna. Det kan tvärtom både berika och fördjupa! MVH Cristina Spitzinger ____________ Nu har jag lyssnat på PO. Jag tycker att han trivialiserar min vinterångest. Och nedvärderar Spanien! Jag vet flera, både svenskar och andra, som åker till södra Europa på vintrarna för att arbeta på ekologiska jordbruk. De har berättat om fantastiska möten med människor, det är minsann inte så att det inte finns kultur i dessa länder! Och varför förutsätter PO att jag söker en kärleksrelation (eller två!)? Jag frågade om det var möjligt att få djupare relationer eller om det bara skulle bli ytliga bekantskaper - men detta tolkas alltså som otrohetslängtan. Till sist: jag läser MASSOR, särskilt på vintern. Men det hjälper inte. Inte ens dina böcker PO! Caroline ___________ Hej P-O! Jag studsade liksom Michelle över ditt svar till Caroline från Uppsala. Spanien är definitivt mer än sprit och stränder. Jag har själv liksom Michelle varit där mycket under många år, rest runt över hela landet. Jag har läst spanska och studerat spansk historia m m, som jag tycker är mycket intressant och fascinerande. Tänk när man i Andalusien, fram till på 1500-talet levde kristna, judar och muslimer i fredlig samexistens och skapade fantastiska byggnadsverk och trädgårdar i denna varma torra jord i Europas södra del! Tänk på poeterna och musiken som skapats i Spanien! Flamencon som är ett kulturarv från afrikanska slavar, som tagits till Sydamerika vars musik sedan hittat tillbaks till Europa och Spanien. Tänk på Lorca och de dramer och de musikaliska verk han skapat eller inspirerat till! Ett innerligt liv kan väl visserligen vara svårt att upprätthålla med samma innehåll på två platser om man delar upp året i två  långa perioder, men kan vara berikande om man är nyfiken på kultur och människorna i den! Liksom Michelle uppfattar jag inte en sådan nyfikenhet som att man (=kvinna) är ute efter otrohet och ett hemligt liv! Jag tolkade också frågan som att det var djupare relationer av alla slag, vänskap, att komma in i en annan kultur än sin egen, som hon betvivlade skulle kunna utvecklas om hon levde halvårsvis på två olika platser. Språket och kunskaper om landet är en bra början till att utveckla sådan relationer tror jag! I övrigt håller jag med dig om att det är en enorm känsla att gå in under skinnet på en författare och att läsa i kronologisk ordning, dig t ex, vilket jag gjort sedan jag läste "Sekonden" och boken om baltutlämningen, på 70-talet! Hälsningar Margaretha ___________ P-O! Jag tycker att du gav ett noncharlant svar till Caroline från Uppsala. Spanien är definitivt mer än sprit och stränder. Jag har själv varit där flera vintrar, både i Galicien och Andalusien, jobbat på smågårdar och träffat fantastiska människor - kulturella och spirituella. Och varför antar du att hon vill vara otrogen? Jag tolkade frågan som att det var djupare relationer av alla slag som hon betvivlade skulle kunna utvecklas om hon levde halvårsvis på två olika platser. Det var väl det hon ville att du skulle filosofera kring, huruvida djupa relationer kan uppstå om man lever ett sådant slags modernt nomadliv. Nä, efter detta svar med total avsaknad av respekt för frågeställaren är jag inte ledsen att du inte valde att besvara min fråga. Du kanske skulle säga att tvivlet att skaffa barn bara var en undermedveten drift att ha öppna relationer och sedan avfärda min fråga lika lättvindigt som Carolines. Michelle ______________ Hej P-O Jag har ett stort problem. Några av mina vänner har blivit rasister. Deras åsikter tål jag inte. Fram till nu har de varit humanister vilket gör mig förvirrad, vad har hänt. Givetvis har jag tagit upp detta men svaret blir tunt och intetsägande. Jag har nog börjat min resa till att inte tro på människan. Vad ger du mig för råd? Jag lyssnar verklig på dina råd jag har hört i programmet, jag tror på dig. Ha det gott i framtiden Vänligen Aino Dahlgren _____________ Till Allvarligt talat Hej! Mitt namn är Gunnar Bergkrantz. Jag är en lyckligt lottad person som gillar mitt jobb, som också gett mig möjligheter att resa ut  i världen...jag ser orättvisor där fattiga förblir fattiga och rika blir rikare. Där jag ser enorma lyxhus bakom höga murar. Jag ser människor plocka sopor och sorterar för att få till mat. Nu är mitt dilemma…. Att jag ser girighet och korruptionen breder ut sig och jag blir irriterad, arg, nedstämd. Vad ska jag göra för att hålla modet uppe? Hur ska jag hantera mina tankar och vad kan jag göra. Snälla allvarligt talat ..ge mig råd!! Vänliga hälsningar! Gunnar Bergkrantz

I det sjätte programmet av Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Vad ska man säga till sina vänner när de är på väg att missa att skaffa barn? Måste man ha idrottsvåld? Är det nödvändigt att ha en begravning? Producent: Susanna Einerstam. MUSIK: Keith Jarrett Rio "Part XV" inspelad live i Rio de Janeiro 2011. Matti Bye "Brought into light" från CD Bethanien. Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud. Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: Hej! Mitt namn är Christoffer Edberg och jag gillar verkligen programmet allvarligt talat. Jag står nu vid ett vägskäl i livet och är osäker på vilken väg jag skall gå. Det handlar förstås om yrkesval Min fråga till er lyder: Vågar jag gå min egen väg och följa min intuition när omgivningen bara tycks välja det som ger högsta status och mest pengar? För att utveckla så verkar det som att existentiella värden har gått helt förlorade för de materiella. Folk i min bekantskapskrets verkar värdera pengar och status mer än egna intressen och passioner. Det är ständigt prat om lön, titlar, möjlighet att avancera, arbetstider, förmåner Det verkar som själva intresset och passionen för yrkesvalet verkar ha dött. Jag frågar ibland hur intresserad någon egentligen är men det verkar som att denna fråga mer har blivit en förolämpning och jag möts ofta av irritation och suckar när jag ställer den. Skulle verkligen uppskatta att få höra era tankar kring ämnet. Med vänlig hälsning Christoffer Edberg ______________ Hej lyssnade på Allvarligt talat idag och bl.a. handlade det om idrottsvåldet på våra arenor och du svarade att i USA förekom inte det varför? Vistades själv i USA ett halvt år på 1970-talet och förvånade mig då så ofta över följande: Såg aldrig skymten av någon avund. Var förvånad. I.st. verkade alla vara stolta över varandra. Som att de var ju det finaste som fanns, de var amerikaner, det kunde de vara stolta över. Vad andra där lyckades med, det hade alla del i. Om någons barn hade kommit in på en fin utbildning t.ex. så kastade sig omgivande damer om halsen på modern till det lyckade barnet och gratulerade och det verkade äkta. De blev glada. Själv umgicks jag med s.k. exekutives som hade det gott ställt, men jag upplevde samma fenomen hos t.ex. hotellportiéren eller taxichauffören. Alltid is´nt it beauthiful, wonderful m.m.m.m. De ord jag mest hörde under min tid där var lovely, real real nice, wonderful, gorgegous, beauthyful .. Just avunden där verkade inte existera, fastän den ju hos oss är så förståelig. Mvh Dorrit Fredriksson _________ Hej Jag är 44 år, fullt frisk, funktionell på alla sätt och vis. Men jag har en sak jag grubblar över och det är att jag är så fruktansvärt rädd för döden och att lämna detta jordeliv. Tror det har med min nyfikenhet att göra. Jag kan inte föreställa mig hur livet bara ska fortsätta pågå här på ytan utan mig..? Om det fanns ett piller för evigt liv hade jag tagit det pillret omgående! Människor i min närhet säger att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att förlika mig med tanken om döden- men jag vet, att det kommer jag aldrig! Hur blir jag av med mina grubblerier? Och säg nu inte att jag återföds som en blomma eller en fjäril, för det tror jag inte på. Tack. Saa ___________ Jag heter Irene Möller, bor i Stockholm och vill ställa följande fråga till Per Olov Enquist. Varför drar du så ofta den slutsatsen att det människor frågar dig om egentligen handlar om en rädsla för döden? Är du själv rädd för döden? Jag är 76 år och tänker aldrig på döden. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag levat mitt liv och med vad jag åstadkommit. Jag ser mig själv som en planta som så småningom kommer vissna och bli ett med jorden. Jag behöver ingen gud. Mina gener förs vidare av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det räcker. Jag lever i nuet och ser till att jag får ut mycket av min tillvaro. I kväll ska jag åka och lyssna till en jazzkonsert och njuta av en musik jag tycker om. ______________ Hej, PO Det händer att jag lyssnar på allvarligt talat ,då du utvecklar dina tankar med anledning av diverse  mer eller mindre konstiga frågeställningar. Ofta så, att jag tycker om ditt djupsinne. Men ditt svar på frågan och läktarvåldet i samband med sportevenemang och framför allt, avsaknad på just sådant våld i USA, lämnar mig ytterst förbryllad. Du påstår, rakt av, att våld (slagsmål, fylleri) i samband med idrott inte förekommer i USA. Är det verkligen så? Jag medger gärna  att om ditt påstående är sant, är detta förvisso märkligt. Själv har jag vare sig kapacitet eller materiella resurser för att kolla huruvida ditt påstående är korrekt. Men total avsaknad av våld och bråk på och omkring arenorna i samband med lagidrotter i just USA torde vara så pass originellt att det rimligtvis borde ha varit föremål för forskning. Finns det verkligen ingen sådan på detta område? Om inte annat vore väl just vetenskaplig analys av denna nära nog sensationella avsaknad av våld och bråk i lagidrottssammanhang  och, inte minst, orsaken till att det utblivit, kunna ge underlag för att komma till rätta med fenomenet i Europa! Ytterst märkligt. Bästa hälsningar /bengt rudolf persson

I Det sjätte programmet av Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Vad ska man säga till sina vänner när de är på väg att missa att skaffa barn? Måste man ha idrottsvåld? Är det nödvändigt att ha en begravning? Producent: Susanna Einerstam MUSIK: Keith Jarrett Rio "Part XV" inspelad live i Rio de Janeiro 2011. Matti Bye "Brought into light" från CD Bethanien. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”. Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: Hej! Mitt namn är Christoffer Edberg och jag gillar verkligen programmet allvarligt talat. Jag står nu vid ett vägskäl i livet och är osäker på vilken väg jag skall gå. Det handlar förstås om yrkesval Min fråga till er lyder: Vågar jag gå min egen väg och följa min intuition när omgivningen bara tycks välja det som ger högsta status och mest pengar? För att utveckla så verkar det som att existentiella värden har gått helt förlorade för de materiella. Folk i min bekantskapskrets verkar värdera pengar och status mer än egna intressen och passioner. Det är ständigt prat om lön, titlar, möjlighet att avancera, arbetstider, förmåner Det verkar som själva intresset och passionen för yrkesvalet verkar ha dött. Jag frågar ibland hur intresserad någon egentligen är men det verkar som att denna fråga mer har blivit en förolämpning och jag möts ofta av irritation och suckar när jag ställer den. Skulle verkligen uppskatta att få höra era tankar kring ämnet. Med vänlig hälsning Christoffer Edberg ______________ Hej – lyssnade på Allvarligt talat idag och bl.a. handlade det om idrottsvåldet på våra arenor och du svarade att i USA förekom inte det – varför? Vistades själv i USA ett halvt år på 1970-talet och förvånade mig då så ofta över följande: Såg aldrig skymten av någon avund. Var förvånad. I.st. verkade alla vara stolta över varandra. Som att de var ju det finaste som fanns, de var amerikaner, det kunde de vara stolta över. Vad andra där lyckades med, det hade alla del i. Om någons barn hade kommit in på en fin utbildning t.ex. så kastade sig omgivande damer om halsen på modern till det lyckade barnet och gratulerade och det verkade äkta. De blev glada. Själv umgicks jag med s.k. exekutives som hade det gott ställt, men jag upplevde samma fenomen hos t.ex. hotellportiéren eller taxichauffören. Alltid is´nt it beauthiful, wonderful m.m.m.m. De ord jag mest hörde under min tid där var lovely, real real nice, wonderful, gorgegous, beauthyful ….. Just avunden där verkade inte existera, fastän den ju hos oss är så förståelig. Mvh Dorrit Fredriksson _________ Hej Jag är 44 år, fullt frisk, funktionell på alla sätt och vis. Men jag har en sak jag grubblar över och det är att jag är så fruktansvärt rädd för döden och att lämna detta jordeliv. Tror det har med min nyfikenhet att göra. Jag kan inte föreställa mig hur livet bara ska fortsätta pågå här på ytan utan mig..? Om det fanns ett piller för evigt liv hade jag tagit det pillret omgående! Människor i min närhet säger att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att förlika mig med tanken om döden- men jag vet, att det kommer jag aldrig! Hur blir jag av med mina grubblerier? Och säg nu inte att jag återföds som en blomma eller en fjäril, för det tror jag inte på. Tack. Saša ___________ Jag heter Irene Möller, bor i Stockholm och vill ställa följande fråga till Per Olov Enquist. Varför drar du så ofta den slutsatsen att det människor frågar dig om egentligen handlar om en rädsla för döden? Är du själv rädd för döden? Jag är 76 år och tänker aldrig på döden. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag levat mitt liv och med vad jag åstadkommit. Jag ser mig själv som en planta som så småningom kommer vissna och bli ett med jorden. Jag behöver ingen gud. Mina gener förs vidare av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det räcker. Jag lever i nuet och ser till att jag får ut mycket av min tillvaro. I kväll ska jag åka och lyssna till en jazzkonsert och njuta av en musik jag tycker om. ______________ Hej, PO Det händer att jag lyssnar på ”allvarligt talat” ,då du utvecklar dina tankar med anledning av diverse  mer eller mindre konstiga frågeställningar. Ofta så, att jag tycker om ditt djupsinne. Men ditt svar på frågan och läktarvåldet i samband med sportevenemang och framför allt, avsaknad på just sådant våld i USA, lämnar mig ytterst förbryllad. Du påstår, rakt av, att våld (slagsmål, fylleri) i samband med idrott inte förekommer i USA. Är det verkligen så? Jag medger gärna  att om ditt påstående är sant, är detta förvisso märkligt. Själv har jag vare sig kapacitet eller materiella resurser för att kolla huruvida ditt påstående är korrekt. Men total avsaknad av våld och bråk på och omkring arenorna i samband med lagidrotter i just USA torde vara så pass originellt att det rimligtvis borde ha varit föremål för forskning. Finns det verkligen ingen sådan på detta område? Om inte annat vore väl just vetenskaplig analys av denna nära nog sensationella avsaknad av våld och bråk i lagidrottssammanhang  och, inte minst, orsaken till att det utblivit, kunna ge underlag för att komma till rätta med fenomenet i Europa! Ytterst märkligt. Bästa hälsningar /bengt rudolf persson

I sommarens fjärde Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Hur man kan veta mycket om kärlek men inget om äktenskap? Varför kistlocket ska vara på vid begravning? Varför Gud inte verkar höra våra böner? Producent: Susanna Einerstam PO Enquist svarar på publikens frågor om livet i Allvarligt TalatMusik:Krister Jonsson trio + Svante Henryson "Voices". Arvo Pärt Tallinn Chamber Orchestra "Psalom". John Coltrane "To young to go steady"från CD Ballads. Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton KarisLyssnarbrev:P.O. Enquist,Det är underbart att lyssna till dig. Bara din röst inger trygghet och du talar så vist.Jag önskar dig allt gott!Ulla på Österlen______________Tack PO för det underbara senaste Allvarligt talat. Jag talade igår med änkan efter min närmaste undomsvän som hon begravde för ett halvår sedan. Som jag förstod det hade hon fängslats särskilt av din beskrivning av upplevelsen av den döde som plötsligt bara ett skal. Jag tror hon på något sätt fann en trygghet i denna enkla bild.Vidare var programmet rent roligt att lyssna på Hans M Larsson_____________Tack till Per Olov! Svaret var klokt, förunderligt och "på allvar" - precis som en roman. Dina ord! Frågeställaren_____________Tack för ett mycket bra program jag lyssnar och njuter och ibland fäller jag en liten tår för att jag blir berörd!T_____________Hej! Lyssnat på programmet allvarligt talat igår-Du sa att det finns ingen Gud. Du nämnde sen nåt om kärleken-Gud.   Ord kan missförstås,naturligtvis;jag kan ha misförstått Dig. Men var finns bevisen för att ingen Gud finns?   Ondskan finns-det märker vi tydligt;kärleken finns-det märker vi också. (Ondskan nämns tydligt vid namn i evangelierna)(en makt)   Det står i evangeliet uppmaningen "sök"; Ondskan behöver vi inte söka Men kanske just därför behöver vi söka den kärleksfulle Guden.   Nog förstår man kvinnans sorg,besvikelse,som förlorat sitt barn! Men måste vi inte inse vilka löften som egentligen har givits?   (och kan man kanske tänka sig att Abraham missförstått?...vad Gud vill kan ju missförstås....)   Vänligen m______________Hur ska man förklara begreppet "sunt förnuft"? Ibland hänvisar man till det som det enda rätta att gå på, ibland är det något suspekt som står i strid med vetenskapen.Barbro Lundin________________

I sommarens fjärde Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Hur man kan veta mycket om kärlek men inget om äktenskap? Varför kistlocket ska vara på vid begravning? Varför Gud inte verkar höra våra böner? Producent: Susanna Einerstam Musik: Krister Jonsson trio + Svante Henryson "Voices". Arvo Pärt Tallinn Chamber Orchestra "Psalom". John Coltrane "To young to go steady"från CD Ballads. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: P.O. Enquist, Det är underbart att lyssna till dig. Bara din röst inger trygghet och du talar så vist. Jag önskar dig allt gott! Ulla på Österlen ______________ Tack PO för det underbara senaste Allvarligt talat. Jag talade igår med änkan efter min närmaste undomsvän som hon begravde för ett halvår sedan. Som jag förstod det hade hon fängslats särskilt av din beskrivning av upplevelsen av den döde som plötsligt bara ett skal. Jag tror hon på något sätt fann en trygghet i denna enkla bild. Vidare var programmet rent roligt att lyssna på Hans M Larsson _____________ Tack till Per Olov! Svaret var klokt, förunderligt och "på allvar" - precis som en roman. Dina ord! Frågeställaren _____________ Tack för ett mycket bra program jag lyssnar och njuter och ibland fäller jag en liten tår för att jag blir berörd! T _____________ Hej! Lyssnat på programmet allvarligt talat igår-Du sa att det finns ingen Gud. Du nämnde sen nåt om kärleken-Gud.   Ord kan missförstås,naturligtvis;jag kan ha misförstått Dig. Men var finns bevisen för att ingen Gud finns?   Ondskan finns-det märker vi tydligt;kärleken finns-det märker vi också. (Ondskan nämns tydligt vid namn i evangelierna)(en makt)   Det står i evangeliet uppmaningen "sök"; Ondskan behöver vi inte söka Men kanske just därför behöver vi söka den kärleksfulle Guden.   Nog förstår man kvinnans sorg,besvikelse,som förlorat sitt barn! Men måste vi inte inse vilka löften som egentligen har givits?   (och kan man kanske tänka sig att Abraham missförstått?...vad Gud vill kan ju missförstås....)   Vänligen m ______________ Hur ska man förklara begreppet "sunt förnuft"? Ibland hänvisar man till det som det enda rätta att gå på, ibland är det något suspekt som står i strid med vetenskapen. Barbro Lundin ________________

I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att besvara frågor som handlar om: Jesus om det var en kille som åt ägg? Varför det är så svårt att tala normalt med en synskadad? Om lärarutbildningen borde reformeras? Producent: Susanna Einerstam PO Enquist svarar på frågor om livet i Allvarligt TalatMusik:Willy Lundin "Calle Schewens vals". Matti Bye Pyramiden från CD:s Bethanien. Charlie Haden " Nocho de Ronda"(Night of wondering). Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton KarisLyssnarbrev HejJag har funderat mycket över mina minnen, de känns för fiktiva för att ha kunnat varit verklighet. Det skapar en påfrestande existentiell förvirring och min fråga är hur ska man förhålla sig till sina minnen?Ronja De BoerNyköping____________________Vi gillar att läsa bra sagor för våra barn - ofta utan att veta varför vi tycker om dem (även sagorna).Jag skulle villa höra PO berätta om vad jag bör svara när min sondotter (3 år) frågar varför Alfons Åberg har så mycket han "ska bara" göra först innan han kan följa med pappa Åberg (för att spela fotboll, eller vad det nu var).VänligenTomas Åström__________________Hej PO!Hur blir man vis? Så länge jag kan minnas har jag kunnat identifiera vissa personer som jag upplever som visa och har fungerat som någon slags förebild för så som jag vill vara när jag blir stor. Nu är jag ganska stor men har svårt att uppfatta om jag är vis eller inte. Inte heller hos de som jag tycker är visa är det så lätt att peka på vad det är som gör dom visa. Men vissa mönster kan jag urskilja. De flesta är relativt gamla; många är författare. Några har suttit väldigt länge i fängelse eller har levt ett asketiskt religiöst liv. De flesta upplever jag genom media eller genom deras verk. De har en glimt i ögat och verkar ifrågasätta det som till synes är på ett ödmjukt sätt och ser ut att ha ett rikt och genomtänkt inre liv.Tycker du att du är vis och hur vet du i så fall det?Ibland har jag försökt efterlikna uttryck som visa personer har eftersom det är så jag vill vara men jag vet inte om jag lyckas lura någon. Fast å andra sidan har jag märkt att vissa beteenden genererar insikter i och med att de skapar interaktioner med andra människor. "Fake it til you make it".Vishet är ju omgärdat med enormt många myter sedan årtusenden som man inte minst kan se i populärkulturen. Och det finns många gurus som försöker exploatera myten om vishet. Det kan ju finnas en viss stjärnstatus i det och ibland är det svårt att skilja det från verklig vishet. När jag var yngre så kunde jag lätt bländas av denna status och det var också lätt att uppleva distanserade och mystiska personer som visa. Det har jag nog lättare att genomskåda nu. Ibland döljs riktig vishet bakom mytologin så att man missar den verkliga visheten. Slutligen, vad är vishet? Har du någon bra definition på det? Hälsningar Pontus Bergöö______________Hej POJag har funderat på det här att göra en klassresa, när jag växte upp pratade man ganska ofta om att folk hade gjort en klassresa eller var på väg att göra en klassresa. Idag tänker jag att alla tar studenten, väldigt många läser på högskolan till yrken som inte deras föräldrar hade utan helt självvalda jobb och arbeten. Kan man prata om att människor gör klassresor idag?  Förr var det på något sätt ett mål att uppnå, det gick bättre för en, livet blev annorlunda och förmodligen bättre då.Iréne CollinFalkenberg________________På senare tid talas det om att skolan behöver definiera sin värdegrund.Detta behov tycks ha sitt upphov i olika politiska partiers rätt att närvara i skolan. Särskilt kritiskt tycks närvaro av sk extrema högerpartier vara.Däremot är inte extrema vänsterpartier ifrågasatta på samma sätt, ej heller religiösa rörelser. Själv tycker jag att det låter märkligt, ja rent av farligt, att ha en annan  värdegrund för skolan än vad vi har för det svenska samhället. Allvarligt talat, vad är det som gäller?frånSören Norrby

I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att besvara frågor som handlar om: Jesus - om det var en kille som åt ägg? Varför det är så svårt att tala normalt med en synskadad? Om lärarutbildningen borde reformeras? Producent: Susanna Einerstam Musik: Willy Lundin "Calle Schewens vals". Matti Bye Pyramiden från CD:s Bethanien. Charlie Haden " Nocho de Ronda"(Night of wondering). Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev  Hej Jag har funderat mycket över mina minnen, de känns för fiktiva för att ha kunnat varit verklighet. Det skapar en påfrestande existentiell förvirring och min fråga är hur ska man förhålla sig till sina minnen? Ronja De Boer Nyköping ____________________ Vi gillar att läsa bra sagor för våra barn - ofta utan att veta varför vi tycker om dem (även sagorna). Jag skulle villa höra PO berätta om vad jag bör svara när min sondotter (3 år) frågar varför Alfons Åberg har så mycket han "ska bara" göra först innan han kan följa med pappa Åberg (för att spela fotboll, eller vad det nu var). Vänligen Tomas Åström __________________ Hej PO! Hur blir man vis?  Så länge jag kan minnas har jag kunnat identifiera vissa personer som jag upplever som visa och har fungerat som någon slags förebild för så som jag vill vara när jag blir stor. Nu är jag ganska stor men har svårt att uppfatta om jag är vis eller inte. Inte heller hos de som jag tycker är visa är det så lätt att peka på vad det är som gör dom visa. Men vissa mönster kan jag urskilja. De flesta är relativt gamla; många är författare. Några har suttit väldigt länge i fängelse eller har levt ett asketiskt religiöst liv. De flesta upplever jag genom media eller genom deras verk. De har en glimt i ögat och verkar ifrågasätta det som till synes är på ett ödmjukt sätt och ser ut att ha ett rikt och genomtänkt inre liv. Tycker du att du är vis och hur vet du i så fall det? Ibland har jag försökt efterlikna uttryck som visa personer har eftersom det är så jag vill vara men jag vet inte om jag lyckas lura någon. Fast å andra sidan har jag märkt att vissa beteenden genererar insikter i och med att de skapar interaktioner med andra människor. "Fake it til you make it". Vishet är ju omgärdat med enormt många myter sedan årtusenden som man inte minst kan se i populärkulturen. Och det finns många gurus som försöker exploatera myten om vishet. Det kan ju finnas en viss stjärnstatus i det och ibland är det svårt att skilja det från verklig vishet. När jag var yngre så kunde jag lätt bländas av denna status och det var också lätt att uppleva distanserade och mystiska personer som visa. Det har jag nog lättare att genomskåda nu. Ibland döljs riktig vishet bakom mytologin så att man missar den verkliga visheten.  Slutligen, vad är vishet? Har du någon bra definition på det?  Hälsningar  Pontus Bergöö ______________ Hej PO Jag har funderat på det här att göra en klassresa, när jag växte upp pratade man ganska ofta om att folk hade gjort en klassresa eller var på väg att göra en klassresa. Idag tänker jag att alla tar studenten, väldigt många läser på högskolan till yrken som inte deras föräldrar hade utan helt självvalda jobb och arbeten. Kan man prata om att människor gör klassresor idag?  Förr var det på något sätt ett mål att uppnå, det gick bättre för en, livet blev annorlunda och förmodligen bättre då. Iréne Collin Falkenberg ________________ På senare tid talas det om att skolan behöver definiera sin värdegrund. Detta behov tycks ha sitt upphov i olika politiska partiers rätt att närvara i skolan. Särskilt kritiskt tycks närvaro av sk extrema högerpartier vara. Däremot är inte extrema vänsterpartier ifrågasatta på samma sätt, ej heller religiösa rörelser. Själv tycker jag att det låter märkligt, ja rent av farligt, att ha en annan  värdegrund för skolan än vad vi har för det svenska samhället. Allvarligt talat, vad är det som gäller? från Sören Norrby

Nu startar sommarens Allvarligt talat, i år med PO Enquist och Lena Andersson. Lena Andersson är det första programmets programvärd. Hon har valt att besvara lyssnarnas frågor som handlar om: Blir man klokare med åren? Var i kroppen sitter själen? Och frågan om exempel på människor som inte bär skuld. Producent: Susanna Einerstam Lena Andersson svarar på frågor om livet i Allvarligt TalatMusikRobbie Robertson Madame X. Shakti  "Peace of mind". Balkan  Egon sad på en knold å sang. Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton KarisLyssnarbrevHej!Tack för ett mycket bra program.En fråga jag har funderat mycket över är hur långt man ska/kan/bör gå för att hjälpa en annan människa om man samtidigt riskerar sitt eget liv. T ex vid en olycka, katastrof eller liknande. Hur mycket kan man begära av andra att göra så? Hur mycket kan jag begära av mig själv? Det sista bestämmer jag förvisso själv, men i alla fall, jag skulle gärna vilja ha era tankar om det här. (Min fråga bygger på en egen erfarenhet.)Vänliga hälsningar Anna_________________________Hej. Har precis laddat ner Lena Anderssons utmärkta seriestart. Smidigt.Hälsningar Anders Melander__________________________Hej Lena!Det är till dig, som jag vill skriva. Det är få som lyssnar och anstränger sig, som du, för att svara ärligt.Jag trivs bäst med att stå med båda fötterna på marken och ägna mig åt konkreta frågor, som berör dom svagaste och mest föraktade. Och där vet jag, att jag har dig vid min sida.Det var allt. Jag älskar dig, Lena.Mvh, Nils Nordlund

Nu startar sommarens Allvarligt talat, i år med PO Enquist och Lena Andersson. Lena Andersson är det första programmets programvärd. Hon har valt att besvara lyssnarnas frågor som handlar om: Blir man klokare med åren? Var i kroppen sitter själen? Och frågan om exempel på människor som inte bär skuld. Producent: Susanna Einerstam Musik Robbie Robertson ”Madame X”. Shakti  "Peace of mind". Balkan  ”Egon sad på en knold å sang”. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev Hej! Tack för ett mycket bra program. En fråga jag har funderat mycket över är hur långt man ska/kan/bör gå för att hjälpa en annan människa om man samtidigt riskerar sitt eget liv. T ex vid en olycka, katastrof eller liknande. Hur mycket kan man begära av andra att göra så? Hur mycket kan jag begära av mig själv? Det sista bestämmer jag förvisso själv, men i alla fall, jag skulle gärna vilja ha era tankar om det här. (Min fråga bygger på en egen erfarenhet.) Vänliga hälsningar Anna _________________________ Hej. Har precis laddat ner Lena Anderssons utmärkta seriestart. Smidigt. Hälsningar Anders Melander __________________________ Hej Lena! Det är till dig, som jag vill skriva. Det är få som lyssnar och anstränger sig, som du, för att svara ärligt. Jag trivs bäst med att stå med båda fötterna på marken och ägna mig åt konkreta frågor, som berör dom svagaste och mest föraktade. Och där vet jag, att jag har dig vid min sida. Det var allt. Jag älskar dig, Lena. Mvh,  Nils Nordlund

Det är lite skämmigt att komma till Färöarna, för där vet man väldigt mycket om våra författare och vårt kulturliv medan vi inte känner till någonting om deras, säger kulturradions Mia Gerdin som åkte till Färöarna för att prata om litteratur, språk och identitet. ”Alla författare stjäl”, skrockar Joanes Nielsen, författare på Färöarna som flera gånger blivit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris.  Hans senaste roman, Brahmadellerna, innehåller många historiska faktablock i form av brev och dokument – en teknik han lånat från P O Enquist. Han berättar också att när han skrev romanen så gick han på kaffe, sötsaker och cigaretter. 17-åriga Kristina Clementsen har egen litteraturblogg och säger att hon tycker färöiska språket flyter fram lika vackert som den färöiska naturen.  Hon vill slå vakt om färöiskan och det är alla färöingar överens om: utan språk dör nationen. I det andra programmet av två från Färöarna besöker Mia Gerdin Färöarnas största tryckeri och pratar med tryckerichefen Jon Hestoy om den digitala framtiden. Det blir också möten med författare i olika åldrar - t ex Joanes Nielsen, 60, som gett ut många böcker och Kristina Clementsen, 17, som än så länge publicerar sig på webben.  Oddfridur Rasmusssen är både lärare, författare och redaktör för Färöarnas enda litterära tidskrift Vencil, Turid Kjölbrå arbetar på Lärarboksförlaget där man haft kampanjer för att få föräldrar att läsa mer för sina barn, och på universitetet finns Turid Sigurdadottir som funderar över hur mycket dataskärmarna påverkar unga människors hemkänsla. Musik med Kings of Convenience, Kari Sverrison och Hanus G Johansen.

I sommarens sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om. Varför skatorna bygger bo längst ner i granen, om barns självmord, om förlusten av tappade rötter, hur man ska orka städa och skriva sitt testamente och sist om dödshjälp. PO Enquist svarar på frågor om livet i Allvarligt TalatLyssnarbrev Hej! Jag skulle vilja fråga när man vet att man är intellektuell, eller tillhör de intellektuellas skara? Man hörde ofta förr om de intellektuella och jag brukar fundera på om det idag fortfarande heter " de intellektuella", eller om man idag har ett nytt namn för dessa? Och vilka är dom? Hur vet man att man är det? Och vilka sätter denna stämpel på en människa? Hälsningar Jennie från falun--------------------------------------------------------------------------Vill gratulera dig till att aldrig ha upplevt att en döende människa har dödsångest. Jag är 45 år, på 9 år miste jag fem av mina närmaste anhöriga.  Satt vid dödsbädden hos tre av dem och höll deras händer de sista dygnen av deras liv. Min far var sjuk, sjuk i en lungcancer som bara gick att behandla med strålning. Han älskade livet. Visste redan då han fick diagnosen att hans chanser att överleva den var mycket små. Han levde i 2,5 år efter diagnosen. Vi hann sörja, skratta, planera begravningen, välja ut hans gravplats och vi hann förlåta det som behövde förlåtas och han lovade att inte spöka för mig. Andra gången de ringde från sjukhuset (första gången så bestämde han sig för att leva ett tag till) om att nu var det nog dags och att vi borde komma, då släppte jag allt och åkte dit. Jag satt hos honom i 5 dygn, i fem dygn såg jag hans kamp med döden och livet, han ville inte släppa, klamrade sig fast vid livet och han visste att han höll på att mista det. Han skrek i dödsångest trots morfin med frågan till mig "ska jag dö nu?" och försökte resa sig från sin sjuksäng, jag tror helt enkelt att han ville fly, som om att bara han kom upp och ut så skulle han komma ifrån döden. Jag svarade honom "nej, inte nu pappa". I ett senare skede när pappa var full av morfin kunde han ändå inte komma till ro, jag kramade jag honom och viskade "att nu är det dags att släppa taget och jag sitter här och håller din hand hela tiden". Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen försvann inte förrän likfläckarna började synas på hans kropp innan hjärtat slutat slå. Han fick så mycket morfin han behövde (dvs innanför den gräns sjukhuspersonal får ge utan att det ska räknas som dödshjälp). Han dog just innan han skulle fylla 57 år och jag var 32 år. Önskar dig en skön sommar full av liv /Marie Söderberg --------------------------------------------------------------------------------------Hej Jag har lyssnat på de flesta av PO-E:s program i allvarligt talat. Var snäll att vidarebefordra detta till PO!Jag är snart 60 år och min mamma är snart 90. Vi lyssnar tillsammans och pratar om programmet efteråt. Mamma är passiv kristen och jag är medlem i Humanisterna. Dvs en förening som försöker bekämpa tokerier i religionens namn. Ja du vet. Vi pratar om detta också. Men min fråga är så här: (Jag får slänga in en parentes här först. Mina barn är vare sig döpta eller konfirmerade. Och dom bryr sig inte om religion eller i detta fall svenska kyrkan. Eller jo, dom bryr sig om religion när det gäller konflikter i världen. Dom är intelligenta och engagerade i diverse solidaritetsorganisationer.)Ursäkta utvikningar, detta är min egentliga fråga: Tror du på arvsrätt? Vad är det för konstig naturlag som tycks råda? Att barn ärver tillgångar från sina föräldrar? (Dom ärver ju inte skulder.) Mina barn är vuxna (mellan 24 och 27) , även om dom dom idag inte har fasta jobb så kommer dom med all säkerhet att kunna skaffa sig ett fast jobb (även i dessa tider) och försörja sig själva. Dom är intelligenta och välutbildade. När jag dör kommer dödsboet att bli värt kanske fyra kanske fem miljoner. Varför skall detta med automatik tillfalla barnen? Eller varför skall jag överhuvudtaget ha något att säga till om vad gäller mina tillgångar? Naturligt vore väl om dom gick direkt in i statskassan. (Jag är inte gift.) Själv skulle jag vilja skriva nåt om att alla mina pengar skall gå till Läkare utan gränser. Och kanske 100.00 till barnen för att dom röjer efter mig. Jag bryter därmed alla normer. Vad tycker du? Naturligtvis skall jag prata med dom om detta. Men dina tankar kring detta?Vänliga hälsningar Göran -------------------------------------------------------------------------------------Musiken i programmetShuggie Otis: Pling Winter & Winter: The windmills of your mind Salonul Magic Erik Lindeborg: Part IX Ketil Björnstad, Svante Henryson: FallSignatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and WarmMusikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

I sommarens sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om. Varför skatorna bygger bo längst ner i granen, om barns självmord, om förlusten av tappade rötter, hur man ska orka städa och skriva sitt testamente och sist om dödshjälp. Lyssnarbrev Hej! Jag skulle vilja fråga när man vet att man är intellektuell, eller tillhör de intellektuellas skara? Man hörde ofta förr om de intellektuella och jag brukar fundera på om det idag fortfarande heter " de intellektuella", eller om man idag har ett nytt namn för dessa? Och vilka är dom? Hur vet man att man är det? Och vilka sätter denna stämpel på en människa? Hälsningar Jennie från falun -------------------------------------------------------------------------- Vill gratulera dig till att aldrig ha upplevt att en döende människa har dödsångest. Jag är 45 år, på 9 år miste jag fem av mina närmaste anhöriga.  Satt vid dödsbädden hos tre av dem och höll deras händer de sista dygnen av deras liv. Min far var sjuk, sjuk i en lungcancer som bara gick att behandla med strålning. Han älskade livet. Visste redan då han fick diagnosen att hans chanser att överleva den var mycket små. Han levde i 2,5 år efter diagnosen. Vi hann sörja, skratta, planera begravningen, välja ut hans gravplats och vi hann förlåta det som behövde förlåtas och han lovade att inte spöka för mig. Andra gången de ringde från sjukhuset (första gången så bestämde han sig för att leva ett tag till) om att nu var det nog dags och att vi borde komma, då släppte jag allt och åkte dit. Jag satt hos honom i 5 dygn, i fem dygn såg jag hans kamp med döden och livet, han ville inte släppa, klamrade sig fast vid livet och han visste att han höll på att mista det. Han skrek i dödsångest trots morfin med frågan till mig "ska jag dö nu?" och försökte resa sig från sin sjuksäng, jag tror helt enkelt att han ville fly, som om att bara han kom upp och ut så skulle han komma ifrån döden. Jag svarade honom "nej, inte nu pappa". I ett senare skede när pappa var full av morfin kunde han ändå inte komma till ro, jag kramade jag honom och viskade "att nu är det dags att släppa taget och jag sitter här och håller din hand hela tiden". Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen försvann inte förrän likfläckarna började synas på hans kropp innan hjärtat slutat slå. Han fick så mycket morfin han behövde (dvs innanför den gräns sjukhuspersonal får ge utan att det ska räknas som dödshjälp). Han dog just innan han skulle fylla 57 år och jag var 32 år. Önskar dig en skön sommar full av liv /Marie Söderberg -------------------------------------------------------------------------------------- Hej Jag har lyssnat på de flesta av PO-E:s program i allvarligt talat. Var snäll att vidarebefordra detta till PO! Jag är snart 60 år och min mamma är snart 90. Vi lyssnar tillsammans och pratar om programmet efteråt. Mamma är passiv kristen och jag är medlem i Humanisterna. Dvs en förening som försöker bekämpa tokerier i religionens namn. Ja du vet. Vi pratar om detta också. Men min fråga är så här: (Jag får slänga in en parentes här först. Mina barn är vare sig döpta eller konfirmerade. Och dom bryr sig inte om religion eller i detta fall svenska kyrkan. Eller jo, dom bryr sig om religion när det gäller konflikter i världen. Dom är intelligenta och engagerade i diverse solidaritetsorganisationer.)Ursäkta utvikningar, detta är min egentliga fråga:Tror du på arvsrätt? Vad är det för konstig naturlag som tycks råda? Att barn ärver tillgångar från sina föräldrar? (Dom ärver ju inte skulder.) Mina barn är vuxna (mellan 24 och 27) , även om dom dom idag inte har fasta jobb så kommer dom med all säkerhet att kunna skaffa sig ett fast jobb (även i dessa tider) och försörja sig själva. Dom är intelligenta och välutbildade. När jag dör kommer dödsboet att bli värt kanske fyra kanske fem miljoner. Varför skall detta med automatik tillfalla barnen? Eller varför skall jag överhuvudtaget ha något att säga till om vad gäller mina tillgångar? Naturligt vore väl om dom gick direkt in i statskassan. (Jag är inte gift.) Själv skulle jag vilja skriva nåt om att alla mina pengar skall gå till Läkare utan gränser. Och kanske 100.00 till barnen för att dom röjer efter mig. Jag bryter därmed alla normer. Vad tycker du? Naturligtvis skall jag prata med dom om detta. Men dina tankar kring detta? Vänliga hälsningar Göran ------------------------------------------------------------------------------------- Musiken i programmet Shuggie Otis: ”Pling” Winter & Winter: ”The windmills of your mind” Salonul Magic Erik Lindeborg: ”Part IX” Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Fall” Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm” Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

I sommarens tredje Allvarligt talat har författaren PO Enguist valt att svara på frågor som handlar om vikten av att bo på landet. Om varför vi väljer våra vänner men inte dem vi älskar, om tiggeri, läsintresse och vilka som ingår i den himmelska skaran. Författaren PO Enguist valt att svara på frågor som handlar om vikten av att bo på landetLyssnarbrev Hej! Hamnade i dag gungstolen och lyssnade till en repris av Allvarligt talat med P- O Enqvist. Jag har aldrig gjort så här men nu: vill du vara snäll att vidarebefordra att dessa program är helt fantastiska med honom! Vilken klokskap! Såååå underbart bra! Jag blir bara hellugn ! Vi har träffats flyktigt på Dramaten där jag arbetar och naturligtvis har jag läst många av hans böcker ! Men det här!!!! Hälsa och tacka och låt denne kloka man bara fortsätta med detta program! Tacksamma sommarhälsningar Åslög Rosén -----------------------------------------------------------------------------------------Hej! Från en hetro-man: Har då och då tankar om kvinnor som jag har årått så intensivt men aldrig "fått", det kan vara någon jag har träffat bara ett par gånger eller någon jag har haft kontakt med under flera år, och till och med bjudit hem på middag. Har hoppats på en invit men själv inte konkret föreslagit något, har visat att jag attraherats men velat initiativet ska "komma från henne".Minnen av dessa försummade möten dyker upp och plågar mig om och om igen. Jag glömmer dem aldrig, och det påverkas inte av att jag har en fru som jag älskar. Vad tänker du om detta?Snälla, kalla mig bara för "H" om du tar upp mitt brev i radio!  / H -----------------------------------------------------------------------------------------Musiken i programmet: David Bovie: Where are we now? Ennio Morricone & Dolce Pontes: Your love Matti Bye: People passing sunset Beck-Ola: Girls from Mill WalleySignatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and WarmMusikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

I sommarens tredje Allvarligt talat har författaren PO Enguist valt att svara på frågor som handlar om vikten av att bo på landet. Om varför vi väljer våra vänner men inte dem vi älskar, om tiggeri, läsintresse och vilka som ingår i den himmelska skaran. Lyssnarbrev Hej! Hamnade i dag gungstolen och lyssnade till en repris av Allvarligt talat med P- O Enqvist. Jag har aldrig gjort så här men nu: vill du vara snäll att vidarebefordra att dessa program är helt fantastiska med honom! Vilken klokskap! Såååå underbart bra! Jag blir bara hellugn ! Vi har träffats flyktigt på Dramaten där jag arbetar och naturligtvis har jag läst många av hans böcker ! Men det här!!!! Hälsa och tacka och låt denne kloka man bara fortsätta med detta program! Tacksamma sommarhälsningar Åslög Rosén ----------------------------------------------------------------------------------------- Hej! Från en hetro-man: Har då och då tankar om kvinnor som jag har årått så intensivt men aldrig "fått", det kan vara någon jag har träffat bara ett par gånger eller någon jag har haft kontakt med under flera år, och till och med bjudit hem på middag. Har hoppats på en invit men själv inte konkret föreslagit något, har visat att jag attraherats men velat initiativet ska "komma från henne".Minnen av dessa försummade möten dyker upp och plågar mig om och om igen. Jag glömmer dem aldrig, och det påverkas inte av att jag har en fru som jag älskar. Vad tänker du om detta?Snälla, kalla mig bara för "H" om du tar upp mitt brev i radio!  / H ----------------------------------------------------------------------------------------- Musiken i programmet: David Bovie: ”Where are we now?” Ennio Morricone & Dolce Pontes: “Your love” Matti Bye: “People passing sunset” Beck-Ola: “Girls from Mill Walley” Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm” Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om att vara udda, om otrohet, själen, betydelsen av ett namn och kontakten med en död bror. LyssnarbrevPO ENQUIST: Ända sedan du skrev om din barndom har jag velat fråga. Du skrev att din far låg i en öppen kista. Så gjorde man också i Finland., men när min far stupat i Rukajärvi, ryska Karelen, film: Vägen till Rukajärv 1997, tog min mor en stålpenna, doppade i  svart bläck och ritade ett kors ovanför pappas ansikte. Gjorde man så hemma hos dig också, din mor trodde på Gud. Mormor Saara var pietist. Kom till Sverige 1942 för 3 månader nu har jag varit här  Sverige 71 år. 1946, Margit 23 år skulle blivit min moster. Fick kräftan. Operation i Lund. Hon trodde hon var frisk Hennes far ville att hon skulle få leva i den tron. Hon köpte sängkammarmöbel, hon lät sy brudklänning osv.  Hon dog och klädds i sin brudklänning. Stod lik 3 dagar innan hon fördes till sist vilan. Jag hade mörkblå klänning, den färgades ebenholtssvart. Jag läste om herrnhutarna/ för det var väl inte pietister/ i Livmedikusen. Herrnhutarna hade kvinnlig präster men de fick ej vara gifta, kort tid men i alla fall. Jag tycker om att läsa dina böcker, men det har du väl hört många gånger. Skulle vara intressant att höra om korset på den döde foto. Med vänliga hälsningar Vieno Mårtensson ---------------------------------------------------------------------------------------Hej P-O Jag har funderat på det här med medveten närvaro eller mindfulness. Är det inte omedveten närvaro som är det mest önskvärda egentligen? Att kunna uppslukas av någonting utan att reflektera kring det? Tack för ett fint program. Karin Hammarén ---------------------------------------------------------------------------------------Musiken i programmet Ketil Björnstad, Svante Henryson: Night Sony, Schubert Said Bo Nilsson Norrköpings symfoniorkester: Artic Air Ennio Morricone & Dulce Pontes: Cinema Paradiso Karsten Vogel Niels Thybo: "Good Onlys knowsSignatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and WarmMusikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om att vara udda, om otrohet, själen, betydelsen av ett namn och kontakten med en död bror.  Lyssnarbrev PO ENQUIST: Ända sedan du skrev om din barndom har jag velat fråga. Du skrev att din far låg i en öppen kista. Så gjorde man också i Finland., men när min far stupat i Rukajärvi, ryska Karelen, film: Vägen till Rukajärv 1997, tog min mor en stålpenna, doppade i  svart bläck och ritade ett kors ovanför pappas ansikte. Gjorde man så hemma hos dig också, din mor trodde på Gud. Mormor Saara var pietist. Kom till Sverige 1942 för 3 månader nu har jag varit här  Sverige 71 år. – 1946, Margit 23 år skulle blivit min moster. Fick kräftan. Operation i Lund. Hon trodde hon var frisk Hennes far ville att hon skulle få leva i den tron. Hon köpte sängkammarmöbel, hon lät sy brudklänning osv.  Hon dog och klädds i sin brudklänning. Stod lik 3 dagar innan hon fördes till sist vilan. Jag hade mörkblå klänning, den färgades ebenholtssvart. Jag läste om herrnhutarna/ för det var väl inte pietister/ i Livmedikusen. Herrnhutarna hade kvinnlig präster men de fick ej vara gifta, kort tid men i alla fall. Jag tycker om att läsa dina böcker, men det har du väl hört många gånger. Skulle vara intressant att höra om korset på den döde foto. Med vänliga hälsningar Vieno Mårtensson --------------------------------------------------------------------------------------- Hej P-O Jag har funderat på det här med medveten närvaro eller mindfulness. Är det inte omedveten närvaro som är det mest önskvärda egentligen? Att kunna uppslukas av någonting utan att reflektera kring det? Tack för ett fint program. Karin Hammarén --------------------------------------------------------------------------------------- Musiken i programmet Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Night Sony, Schubert Said” Bo Nilsson Norrköpings symfoniorkester: “Artic Air” Ennio Morricone & Dulce Pontes: “Cinema Paradiso” Karsten Vogel Niels Thybo: "Good Onlys knows“ Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm” Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

Allvarligt talat är ett program som bygger på lyssnarnas frågor. Årets programvärd, författaren PO Enquist svarar utifrån egna reflektioner, livserfarenhet och tankar. I dagens program handlar det om morgonångest, hur viktigt hunden är för människa, om evig tid och om man måste älska sina barn. Lyssnarbrev: Allvarligt talat är ett program som jag tycker är oerhört viktigt. För mig som människa i världen. Tack! För att ni vågar prata om det viktiga och det fördolda, och att vara reflekterande i en värld där allt ska gå så fort, stannar jag upp och sätter mig ner och finns. Radio rules! Vänligen Marja ------------------------------------------------------------------------------------- Hej Har idag idag lyssnat på programmet för första gången och uppskattade P-Os svar på flera frågor. Vill bara höra av mig när jag påmindes om att min mamma som svarade på frågor i programmet" Någon att tala med" på 80-talet. Hennes sätt att säkra tillgängligheten för en brev lyssnarskara var att be vår gamla granne på landet " tant Lisa" en vis bondkvinna, läsa hennes manus. Verkar som om P-O gjort något liknande:-). Hälsa honom och tacka. Gunnar ------------------------------------------------------------------------------------ Bäste P-O Enquist! Ända sen du ( senast) sommarpratade i radio har jag tänkt fråga dig: hur gick det att börja röka - och hur gick det att sluta? Men som med många föresatser blev frågan vilande.När jag nu hör att du ska leda programmet "Allvarligt talat" aktualiseras mitt spörsmål, nu något omformulerat.Kring rökning diskuteras mycket och intensivt. Det har utvecklats en sorts moralism, kanske mer än kring andra livsstilsfrågor. Att leva hälsosamt och ta avstånd från skadliga handlingar är nästintill ett moraliskt påbud. Jag är intresserad av att höra dina tankar i konflikten njutning kontra hälsa/moral HUR PRÄKTIG SKA MAN VARA? Jag tacka dig för det allra bästa Sommar-program någonsin, allvarligt, angeläget och med elegans och humor!  Bästa hälsningar Dagmar von Mentzer ------------------------------------------------------------------------------------ Till P-O E! Tack för fint program. Du funderar över detta att fler kvinnor än män läser romaner. Det stämmer säkert. Jag känner faktiskt en hel del män som läser romaner. Men ingen av dem lånar dessa romaner från biblioteket. De köper dem på t ex Akademibokhandeln eller Bokshopen. Detta kan kanske bero på att män i genomsnitt har bättre ekonomi än kvinnor. Kvinnor lånar i större utsträckning sina böcker från bibblan. Vilket också jag oftast gör. Sen kanske man inte heller läser alla böcker man lånar hem! Den undersökning du refererar till ger alltså svar på hur stor del av romanlånarna på biblioteket som är män, inte på hur stor andel av romanläsarna som är män. Vi statistiker brukar säga att det gäller att ha rätt nämnare för att kunna dra slutsatser.  Vänligen Anita Normark ------------------------------------------------------------------------------------   Musiken i programmet: Salonul Magic Erik Lindeborg: PartX Dynamike National Hymns: Muy Quieto Shuggie Otis Wings of love: Rainy day Matti Bye: Elephant and castle Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

Allvarligt talat är ett program som bygger på lyssnarnas frågor. Årets programvärd, författaren PO Enquist svarar utifrån egna reflektioner, livserfarenhet och tankar. I dagens program handlar det om morgonångest, hur viktigt hunden är för människa, om evig tid och om man måste älska sina barn. Lyssnarbrev: Allvarligt talat är ett program som jag tycker är oerhört viktigt. För mig som människa i världen. Tack! För att ni vågar prata om det viktiga och det fördolda, och att vara reflekterande – i en värld där allt ska gå så fort, stannar jag upp och sätter mig ner och finns. Radio rules! Vänligen Marja ------------------------------------------------------------------------------------- Hej Har idag idag lyssnat på programmet för första gången och uppskattade P-Os svar på flera frågor. Vill bara höra av mig när jag påmindes om att min mamma som svarade på frågor i programmet" Någon att tala med" på 80-talet. Hennes sätt att säkra tillgängligheten för en brev lyssnarskara var att be vår gamla granne på landet " tant Lisa" en vis bondkvinna, läsa hennes manus. Verkar som om P-O gjort något liknande:-). Hälsa honom och tacka. Gunnar ------------------------------------------------------------------------------------ Bäste P-O Enquist! Ända sen du ( senast) sommarpratade i radio har jag tänkt fråga dig: hur gick det att börja röka - och hur gick det att sluta? Men som med många föresatser blev frågan vilande.När jag nu hör att du ska leda programmet "Allvarligt talat" aktualiseras mitt spörsmål, nu något omformulerat.Kring rökning diskuteras mycket och intensivt. Det har utvecklats en sorts moralism, kanske mer än kring andra livsstilsfrågor. Att leva hälsosamt och ta avstånd från skadliga handlingar är nästintill ett moraliskt påbud. Jag är intresserad av att höra dina tankar i konflikten njutning kontra hälsa/moral HUR PRÄKTIG SKA MAN VARA? Jag tacka dig för det allra bästa Sommar-program någonsin, allvarligt, angeläget och med elegans och humor!  Bästa hälsningar Dagmar von Mentzer ------------------------------------------------------------------------------------ Till P-O E! Tack för fint program. Du funderar över detta att fler kvinnor än män läser romaner. Det stämmer säkert. Jag känner faktiskt en hel del män som läser romaner. Men ingen av dem lånar dessa romaner från biblioteket. De köper dem på t ex Akademibokhandeln eller Bokshopen. Detta kan kanske bero på att män i genomsnitt har bättre ekonomi än kvinnor. Kvinnor lånar i större utsträckning sina böcker från bibblan. Vilket också jag oftast gör. Sen kanske man inte heller läser alla böcker man lånar hem! Den undersökning du refererar till ger alltså svar på hur stor del av romanlånarna på biblioteket som är män, inte på hur stor andel av romanläsarna som är män. Vi statistiker brukar säga att det gäller att ha rätt nämnare för att kunna dra slutsatser.  Vänligen Anita Normark ------------------------------------------------------------------------------------   Musiken i programmet: Salonul Magic Erik Lindeborg: ”PartX” Dynamike National Hymns: ”Muy Quieto” Shuggie Otis Wings of love: Rainy day” Matti Bye: “Elephant and castle” Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm” Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

På lördag pratar vi kärlek och passion med PO Enquist och Lina Hagelbäck! Vi besöker också Karin Brunk Holmqvist på Österlen, och så träffar vi författarna till omtalade boken Soldater. Dessutom: ny poesi av Fredrik Nyberg. Hjoggböles stolthet PO Enquist kommer och pratar om sin nya roman Liknelseboken! Han får också sällskap i studion av hyllade debutanten Lina Hagelbäck (Violencia) och tillsammans pratar de om det allra största: Kärleken. Vad är viktigt i en bra kärleksroman? Och hur skildrar man passion, bultande hjärtan och febrig åtrå? Dessutom möter vi Österlens största litterära doldis: Karin Brunk Holmqvist. Hennes humoristiska böcker om pensionärer säljer nämligen i hundratusentals, men hon syns sällan på kultursidorna. Mona Masri har varit i Tomelilla och träffat henne. Tyska soldater off the record. Gunnar Bolin träffar historikern Sönke Neitzel och psykologen Harald Welzer vars bok Soldater bygger på hemliga avlyssningar av tillfångatagna tyska soldater under andra världskriget. Ny svensk poesi: Fredrik Nyberg läser ur diktsamlingen Att bli ved. Programledare: Nina Solomin Producent: Sofia Olsson Böcker som nämns i programmet: PO Enquist: Liknelseboken (2013) Ett annat liv (2008) Lina Hagelbäck: Violencia (2013) Jörgen Gassilewski: Kärleksdikter (2009) August Strindberg: En dåres försvarstal (1887) övers. från originalfranskan av Hans Levander Ernesto Sabato: Tunneln (1948) övers. Peter Landelius Sönke Neitzel, Harald Welzer: Soldater - om kamp dödande och död (2013) övers. Svenja Hums Fredrik Nyberg: Att bli ved (2013) Karin Brunk Holmqvist: Surt sa räven om rabarberna (2012) Sirila gentlemän sökes (2008) Potensgivarna (1997)

Hur är det att leva med en författare? Märta Tikkanen berättar om vardagen med fyra barn och den litterära stjärnan Henrik Tikkanen. I studion finns Gunilla Thorgren och Mats Söderlund, som själva har givit ut flera böcker - hon fackböcker och han diktsamlingar och antologier; de har valt livskamrater som också är författare, P O Enquist respektive Susanna Alakoski. Hur hanterar man när någon flyr från disken för att sätta sig och skriva? Vad händer i familjen när den ena vinner litterära priser och inte den andra? Reportage med Margareta Ranelid - gift med författaren Björn Ranelid - som gick från att vara skolsköterska till att bli en oumbärlig del av familjefirman. Dessutom jagar vi det perfekta julrimmet - hör några av landets vassaste pennor ge sina bästa tips. Plus en pärla ur radioarkivet: Sonja Åkesson läser dikten Kvällspromenad.

Härliga, lustfyllda ensamhet. Sorgliga, nedslående ensamhet. När vill vi ha den och när vill vi hellre dela tillvaron med andra? Och hur går allt det där ihop egentligen? Hör mannen som hellre seglar jorden runt i en liten jolle, än slösar tid på vardag i andras sällskap. Följ med till lägenheten där en person har levt och dött – utan att lämna ett spår efter sig. Och möt mannen som lärt sig kommunicera i en isoleringscell i Syrien. Helena von Zweigbergk möter författaren PO Enquist som eftersträvar ensamhet trots att han alltid haft en kvinna vid sin sida.

FRÖKEN - Är ni inte min vän? JEAN - Jo ibland! Men lita inte på mig. Fröken Julie är August Strindbergs mest spelade pjäs. Maktkampen en midsommarnatt mellan husets härskarrinna och hennes två tjänare återuppstår om och om igen på scener över hela världen. Men vad handlar den om? Hur kan man läsa denna text från 1888 och komma fram till så olika slutsatser och tolkningar? Eller är det tvärtom så att vi fastnat i samma gamla. Biblioteket träffar Anna Petterson och Fia Stina Sandlund som flyttat in alla tre roller i en och samma person och gjort en film som försöker rädda Fröken från självmordet. Författaren PO Enquist tolkat in en personlig hemlighet i Fröken Julie. Per Magnus Johansson tar tolkningarbetet ett steg till genom att försöka psykoanlysera själva Strindberg utifrån hans egen litteratur istället för tvärtom och på köpet lära oss alla något om ensamheten. Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman är programledare.

Jag älskar intelligenta, humoristiska, gärna vackra feminister som vet vad dom talar om och som vet vad dom ska slåss för! säger författaren P O Enquist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mia Blomgren möter P O Enquist som är gift med Gunilla Thorgren, en av de första kvinnorna i grupp 8. Ett program från 2011 av Mia Blomgren.

Jag älskar intelligenta, humoristiska, gärna vackra feminister som vet vad dom talar om och som vet vad dom ska slåss för! säger författaren P O Enquist. Mia Blomgren möter P O Enquist som är gift med Gunilla Thorgren, en av de första kvinnorna i grupp 8.

Mellan alla varelser uppstår en maktrelation. Den kan vara mer eller mindre tydlig. Hur ser makten ut mellan människan och hunden? - Det är något mycket märkligt att bestämma om att t ex avliva en hund. Beslutet, nu måste detta djur dö, det kan man aldrig ta om en människa och tanken på detta är svindlande, säger PO Enquist. Detta andra programmet i serien "Hunden och livet" rör sej humoristiskt, allvarligt och personligt bland frågorna om makt och ansvar i relationen människa - hund.

Klara Zimmergren är säker på att hennes hund avgudar henne. Helena von Zweigbergk tror att just hennes hund har humor. PO Enquist tror inte att en hund har humor. Alla hundägare har nog sin speciella uppfattning om vad meningen är med att ha hund. Trion startar den här programserien med att samtala om vad det är i relationen mellan hunden och människan som av så många uppskattas så mycket? Det är något i den här relationen som utvecklar människan - mycket. Går det att lokalisera och definiera vad detta är eller vilar det ett mystiskt skimmer över detta? Alla tre medverkande äger sjäva hund och samtalar och ger exempel från sina egna liv såväl som från sina hundars.

Söndag 27 dec 17.00 i P1, med repris fredag 1 jan 21.03 Sara Lidman, Sven Delblanc, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Göran Tunström och PO Enquist hör alla till en generation författare som har djupa kunskaper i Bibeln och bibelns språk. Men vilka strängar slår det religiösa språket an i dagens generation? Bör bibelns språk rentav stöpas om för att täcka in moderna människors religiösa erfarenheter och känslor? Kerstin Ekman och teologen Ola Sigurdsson diskuterar bibelns symbolspråk och begreppsvärld.

Den 25 januari 1946 utlämnades 146 baltiska soldater till Sovjetunionen. I sista stund begick en lettisk löjtnant självmord på kajen i Trelleborg och en annan lettisk soldat försökte ta livet av sig men misslyckades. Innan utlämningen hade de baltiska soldaterna hungerstrejkat i protest mot den svenska regeringens beslut. Många av dem hade stympat sig. Ytterligare en hade begått självmord och en annan misslyckats fast han tryckt in en penna i ögat. De betraktades av Sovjetunionen som landsförrädare och skulle straffas för att ha stridit på Tysklands sida i andra världskriget. Själva såg de sig som frihetskämpar. Över hela Sverige var det demonstrationer. Baltutlämningen har kallats en av de största politiska skandalerna i Sverige efter andra världskriget. Hör bland annat intervjuer med en före detta lettisk soldat, två svenska soldater som tjänstgjorde vid lägret, en fotograf och författaren P-O Enquist som skrev boken Legionärerna. Producerat av: Daniel Värjö Sändes första gången: 26 april 2009

P1 tisdagen den 7 oktober kl. 14.03 och onsdagen den 8 oktober kl. 18.15 Förr satt författarna med stambägare på krogen, dag skriver de debattartiklar med krav på att återinföra motboken. Spritångor är inte längre litteraturens livsluft. I nya boken ”Makt, mod och motstånd” går Benny Haag till storms mot vardagssupandet och i självbiografin ”Ett annat liv” berättar PO Enquist om hur hans skrivande förlamades av alkoholen. Nya Vågen undersöker den nya svenska missbruksskildringen tillsammans med författaren och kulturskribenten Inga-Lina Lindqvist och kulturredaktionens Maria Edström. Och så diskuterar vi samtidskonst och retorik. Vad gör curatorsvenskan med konsten? Kan modeord fungera konserverande? Och hur stor är språkets makt över ett verk?I studion Sara Arrhenius, chef för Bonniers konsthall och kulturredaktionens Mårten Arndtzén.Programledare Clara Törnvall.