Podcasts about khashayar naderehvandi

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion.Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka.Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last.Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån?De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen.M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom.Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats.Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte.Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne.Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet?Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit.Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga.Khashayar Naderehvandi, författare

Lyssnarjuryn avslöjar vem som får Sveriges Radios Romanpris 2023. Hör när vinnaren får beskedet. Möt tidigare romanpristagaren Nina Wähä. Och så bjuder vi på lyssnarnas topp tre av nödvändiga romaner! Det har varit en intensiv och svettig vecka för vår Lyssnarjury när de inför öppen ridå vänt och vridit på de fyra nominerade böckerna till Sveriges Radios Romanpris 2023: "Natten" av Sara Gordan, "Hemsökelse" av Khashayar Naderehvandi, "Björnjägarens döttrar" av Anneli Jordahl och "Ovanjorden" av Mikael Berglund. Nu är det dags att fatta beslutet! Vilken författare får 30 000 kronor? Och hur stor blir glädjen hos den som vinner när Lyssnarjuryn ringer upp för att gratulera? Makten ligger i lyssnarnas händer.HUR VIKTIGA ÄR EGENTLIGEN LÄSARNA FÖR FÖRFATTAREN?Medan Lyssnarjuryn röstar och deras röster räknas, pratar vi med två tidigare romanpristagare, Nina Wähä och Jonas Brun, om vad läsarna egentligen betyder för dem. Och hur var det att höra Lyssnarjuryn diskutera deras böcker inför öppen ridå?ULRIKA KNUTSON: SÅ HAR ROMANEN FÖRÄNDRATS PÅ 20 ÅRI år delar vi ut Sveriges Radios Romanpris för trettionde gången. När priset firade tio år, 2003, fick kulturjournalisten Ulrika Knutson frågan: vad har hänt med romanen på dessa tio år? Ingenting, blev hennes svar då. Men vad svarar Ulrika Knutson nu? När det gått 20 år till?MARIE LUNDSTRÖM: HÄR ÄR LYSSNARNAS TRE MEST NÖDVÄNDIGA ROMANER!Vilken roman kan du inte klara dig utan? Den svåra frågan har Marie Lundström ställt till lyssnarna under Litteraturveckan i P1. Av alla omsorgsfulla och generösa svar vi fått in, (TACK!), bjuder vi nu på lyssnarnas topp tre av nödvändiga romaner!"Bröderna Karamazov" av Fjodor Dostojevskij "Hundra år av ensamhet" av Gabriel García Márquez"Återstoden av dagen" Kazuo Ishiguro"Din stund på jorden" av Vilhelm Moberg"Mästaren och Margarita" av Michail BulgakovProgramledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Svenskarna läser allt mindre högt för våra barn, för varann. Men varför är det viktigt att läsa högt vad gör högläsningen med oss egentligen? Samtal om nyttan och nöjet i att läsa högt med författarna John Ajvide Lindqvist och Emma Karinsdotter och Anne-Marie Körling. ROMANPRISJURYN AVHANDLAR "HEMSÖKELSE"Varje dag under Litteraturveckan hör vi Romanprisjuryn sammanträda inför öppen ridå när de analyserar och värderar årets nominerade romaner. Idag diskuterar de "Hemsökelse" av Khashayar Naderehvandi.Programledare: Eskil Krogh LarssonSändningsproducent: Felicia FrithiofFörberedande producent: Eskil Krogh Larsson

Det är dags att utse vinnaren av Sveriges Radios Romanpris och det är en lyssnarjury som bestämmer. Hör juryn diskutera den nominerade romanen Hemsökelse" av Khashayar Naderehvandi. För trettionde gången väljer våra lyssnare vilken bok som ska tilldelas Sveriges Radios Romanpris. I år är det bokcirklar från Gotland och Östergötland som läst de fyra nominerade romanerna och skickat varsin representant till lyssnarjurysamtalen. Vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2023 tillkännages i P1 Kultur fredagen 28 april.HANDLINGEN I "HEMSÖKELSE" AV KHASHAYAR NADEREHVANDII ett namnlöst land i en namnlös stad blir den medelålders psykologen Rakel vittne till hur en ung pojke begår självmord. Hon ser honom hoppa från taket på ett parkeringshus och hon hör hans sista skrik. Händelsen förändrar Rakel i grunden. Också för att hon förstår att det var den döda pojkens pappa, Soltan, som nyligen bad om hennes hjälp med sin olycklige son. Och hur hon avvisade honom.Rakel slutar att gå till jobbet och irrar runt i staden, besatt av att hitta pojkens pappa för att be om ursäkt. I jakten på pappan Soltan, som kommer från en plats på andra sidan det som författaren kallar ”Gränsen”, möter hon ett antal udda existenser. Tre hemlösa barn och en två och en halv meter lång man, Raymond, som hon flyttar ihop med i ett ödetorp. Samtidigt försöker Rakels mamma och bror och arbetskamrat att hitta henne, och övertala henne att återgå till sitt gamla liv.ÅRETS NOMINERADE ROMANERNatten av Sara GordanHemsökelse av Khashayar NaderehvandiBjörnjägarens döttrar av Anneli JordahlOvanjorden av Mikael BerglundDET HÄR ÄR LYSSNARJURYNAnders JonssonSara KurlandTove MattssonMariann Ekström SvenssonSamtalsledare: Lina KalmtegProducent: Nina Asarnoj

De fyra nominerade titlarna till Sveriges Radios Romanpris 2023 presenteras av kulturredaktionens Lina Kalmteg och Nina Asarnoj. De nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2023 är:”Ovanjorden” av Mikael Berglund,”Björnjägarens döttrar” av Anneli Jordahl”Natten” av Sara Gordan ”Hemsökelse” av Khashayar Naderehvandi.Utvalda bokcirklar från Östergötland och Gotland utgör årets Lyssnarjury, som har i uppdrag att bestämma vilken bok och författare som ska tilldelas Sveriges Radios Romanpris, när vi delar ut det för trettionde året i rad. Under Litteraturveckan i P1 den 24-30 april hör vi Lyssnarjuryns diskussioner i P1 Kultur och får veta vilken roman och författare som vinner. Romanprisets programledare och producent, Lina Kalmteg och Nina Asarnoj, presenterar idag de fyra nominerade romanerna som konkurrerar om lyssnarjuryns gillande.TALMAN ANDREAS NORLÉN: JAG KAN LEVA MED ATT KALLAS INFLUENCERÄr Sveriges talman också en influencer? Följarantalet på instagram har mer än fördubblats sedan valet för riksdagens Andreas Norlén. Han läser dikter, visar upp sina tomatodlingar och förklarar vad som händer innanför riksdagens väggar. När vår reporter Nina Sjöman frågar, går han lite motvilligt med på att han kanske ändå är en slags influencer.REPORTAGE: BILDNINGSRESAN – WIENReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med Karsten Thurfjell till Wien.ESSÄ! UTROPSTECKNET! DET SIGNALERAR BÅDE ILSKA OCH GLÄDJEEtt uteblivet utropstecken i ett sms kan få förhållanden att krascha. Utropstecknet är ett tecken som både väcker och uttrycker känslor. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar i dagens avsnitt av OBS, utifrån egna erfarenheter, om hur det också kan representera något mycket större än så.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

I veckans Lundströms Bokradio lyxar vi till det med två romanaktuella författare. Khashayar Naderehvandi har skrivit "Hemsökelse" om terapeuten Rakel som blir vittne till något som får henne att totalt tappa fotfästet. I Negar Nasehs roman "En handfull vind" följer vi Minou och hennes son Nima, som från en balkong i Teheran 1978 ser protesterna tillta mot Shahens regim. Mer olika kan två romaner inte bli, men en sak har författarna gemensamt: De har under hösten skrivit artiklar mot bakgrund av protesterna i Iran, där de båda har rötter. Hur påverkas man som författare av så omvälvande nyheter? Vad vågar man hoppas på av framtiden? Och hur läser de varandras böcker?"Min roman handlar ju inte om Iran, men den hade heller inte sett som den gör om inte jag var jag, med den bakgrund jag har," säger Khashayar Naderehvandi. Hans roman utspelar i en namnlös stad, dit människor kommit över en gräns för att söka trygghet. "Iranska revolutionen är numera en del av det svenska kollektiva minnet, eftersom vi är som många här", säger Khashayar Naderehvandi.Negar Naseh påbörjade sin roman redan som sjuttonåring. Riktigt vad hon sökte då visste hon inte. "Jag bara såg framför mig en kvinna på en balkong och valde då att försöka följa henne", säger Negar Naseh. I romanen som nu blivit klar nästan tjugo år senare, följer vi huvudpersonen Minou när hon till slut lämnar Teheran och kommer till Uppsala. Men vi följer också Shahen av Iran under dennes sista månader i livet. Under hösten har båda författarna skrivit artiklar mot bakgrund av protesterna i Iran. Att dessa kan leda till en ny framtid för landet är något som båda författarna föreställer sig. Khashayar Naderehvandi har inte varit Iran sedan han kom till Sverige som sexåring. Negar Naseh har själv aldrig varit i landet. "Jag har fantasier nu", säger Negar Naseh. "Om att jag i vår befinner mig i Iran på Nouruz." Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby, Andreas Magnell och Daniel Sjölin

Netflix vill låta fler tittare bedöma filmer och serier innan de är klara och recension av "Hemsökelse" av författaren Khashayar Naderehvandi. Producent: Minna GrönforsProgramledare: Maria Askerfjord Sundeby

Första rad: när du fötts Uppläsning: Pontus Plaenge DIKTSAMLING: Allting glittrar och ingenting tar slut (Norstedts, 2016)MUSIK: Lisa Rydberg: SkirhetenEXEKUTÖR: Lisas

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khayashar Nedervandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vad är poesi bra för? Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion. Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka. Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last. Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån? De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen. M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: There is no telling this story; it must be told. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt vad nu naturligt betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom. Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats. Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte. Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika meningsfullt som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne. Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet? Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit. Jag säger bok men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga. Khashayar Naderehvandi, författare

För knappt ett år sedan tvingade coronaviruset muséerna att slå igen portarna. Sedan har det i stort sett varit stängt, men några få institutioner har ändå varit igång nästan hela tiden. Hur kan det komma sig? För knappt ett år sedan tvingade coronaviruset museerna att slå igen portarna. Sedan har det i stort sett varit stängt, men några få institutioner har ändå varit i gång nästan hela tiden. Hur kan det komma sig? När bjässar som exempelvis Moderna museet, Nationalmuseum, Bildmuseet, Världsmuseerna, Göteborg konstmuseum och Skansen, just nu håller stängt i väntan på nya besked från regeringen, har till exempel både Thielska galleriet och Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm öppet. Hur är det möjligt? P1 Kultur har bjudit in tre museichefer: Karin Sidén på Waldemarsudde, Patrik Steorn, Göteborgs konstmuseum och Peter Skogh, musiedirektör på Teknika museéet. De samtalar om lärdomarna från det gångna pandemiåret. Även P1 Kulturs Cecilia Blomberg medverkar. STORA OCH SMÅ FRÅGOR I TVÅ NYA BILDERBÖCKER Gogo undrar vad de väntar på i Anna Höglunds nya "Didi och Gogo väntar på bussen" i Naima Chahbouns och Magdalena Cavallins "Ingenting och allt" ställs frågan hur allt egentligen började. Jenny Teleman recenserar två nya bilderböcker där små frågor blir stora. Vad väntar vi på och vad kommer allt ifrån? MEXIKANSK SUCCÉROMAN NU PÅ SVENSKA "Orkansäsong" av mexikanska Fernanda Melchor - översatt av Hanna Nordenhök - är en studie i våld, förtryck, fattigdom och död. Romanen utspelar sig i en mexikansk by där ett brutalt mord på en person som kallas för Häxan, blir berättelsens nav. Fyra bybors historier om det som hänt och deras mardrömslika liv vävs ihop, det outhärdligt våldsamt och det kvinnorna som drabbas värst. Lotten Collin har läst "Orkansäsong" för P1 Kulturs räkning. DAGENS OBS Den Tobago-födda kanadensiska författaren M NourbeSe Philip debuterade som poet 1980, men har också en bakgrund som jurist. Något som antagligen kom till nytta när hon skrev sin uppmärksammade bok "Zong!" som publicerades 2008. Den utgår nämligen från den rättstvist som följde på massakern på slavskeppet med samma namn. Författaren Författaren och kritikern Khashayar Naderehvandi reflekterar över poesins möjlighet i ljuset av ett märkligt och mäktigt verk. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Finlandssvenska författaren Mirjam Tuominen (1913-1967) är relativt okänd i Sverige, men författarskapet kallas ofta klassiskt. Varför? P1 Kultur har läst Tuominens noveller som nu ges ut på nytt. För första gången ges nu alla hennes noveller ut i två samlingsvolymer och i dagens P1 Kultur samtalar litteraturkritikerna Lina Kalmteg och Khashayar Naderehvandi om Mirjam Tuominens novellkonst och varför den av så många anses vara något unikt. Hur talar texterna till oss idag? Debuten "Tidig tvekan" kom 1938 och den sista, "Kris" publicerades 1946. I förordet till Samlingsvolym del 1 skriver litteraturforskaren Daniel Pedersen om hur Tuominens texter cirklar kring teman som "sjukdomtillstånd, familj, bildkonst, barn, familj, moderskap och de utstöttas tillstånd" - i ett OBS här i P1 Kultur 2017, sa författaren och kulturskribenten Maria Küchen att "i konstrast till det politiska mörkret omkring oss, står Mirjam Tuominens lika mörka, beska, varma och djupa medkänsla med det levande och hennes krav på godhet." Fotoboken är en kategori inom den konstnärliga bokutgivningen som ökar stadigt, inte minst i Sverige i samband med mässan Paris Photo, världens största mässa för fotokonst i november, presenterades boken "Published Photobooks in Sweden" utgiven på engelska av det tysk-engelska konstbokförlaget König. Det här är ett fenomen som Karsten Thurfjell tittat närmare på, bland annat med hjälp av bokens redaktör Niclas Östlind som undervisar i foto på Akademien Valand i Göteborg. Det blir också en intervju av frilansjournalisten Lina Malers med den jemenitiska författaren Bushra al-Maqtari som har rest över hela Jemen för att samla vittnesmål från krigets offer. I sin nya bok skildrar hon det våld som dagligen drabbar jemeniter och varför hon själv utsätter sig för fara för att berätta om det som sker i hennes hemland. OBS inleder en serie om drömmar och i dagens essä skriver sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt om vikten av att drömma. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Joseph Knevel möter dem i ett samtal, på Bokmässan i Göteborg, om vad som händer med text när den läses högt.

Efter 19 år regisserar Lars Norén på Dramaten igen, i helgen var det premiär på det tysta dramat Stilla liv. Hur bra är den och vad säger ett drama helt utan dialog? Med Stilla liv återvänder Lars Noren till Dramatenscenen, ett drama som säger sig handla om liv, död, tid och minne. På scenen som står bland andra Inga Landgré, Sten Ljunggren, Per Mattsson och Marall Nasiri - och ingen av dem säger något, åtminstone inte med ord. Hur är det att se Norén ordlösa återkomst? Anneli Dufva och Jenny Teleman diskuterar uppsättningen i P1 Kultur, där litteraturkritikern Khashayar Naderehvandi recenserar Lars Noréns senaste bok "efterlämnat". Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Stora Teaterns podcast "Konst som motstånd". Detta avsnitt med Athena Farrokzhad, poet, litteraturkritiker och aktivist. Athena Farrokhzad samtalar med Khashayar Naderehvandi, som också är författare, poet och litteraturkritiker. Spelades in 17 februari 2015 på Stora Teaterns Stora scen inför en fullsatt publik.

I veckans Lundströms Bokradio pratar vi med poeterna Khashayar Naderehvandi och Eva Ström om hur man tar till sig ett mästerverk. Dessutom berättar Maria Sveland hur man skriver en riktigt bråkig debattbok. Marie Lundström möter författaren Ben Lerner i New York, spanar på örnar och frågar sig hur man ska dyrka upp ett mästerverk. Poeten Eva Ström, aktuell med diktsamlingen Utskuret ur ett större träd, och Khashayar Naderehvandi kommer till studion och hjälper oss att läsa svåra dikter och berättar hur man kan få en äkta upplevelse av lyrik. Reporter Mona Masri har träffat stridbara författaren Maria Sveland som berättar om den kommande debattboken Hatet och varför hon tatuerat sig. Dessutom reportage från en ny stor boklåda i Madrid – P1:s kulturkorre Gunnar Bolin har rest dit för att ta reda på vem som vågar satsa på en litterär affär i krisens Spanien? Böcker och dikter som nämns i programmet: Eva Ström Utskuret ur ett större träd (2013) Khashayar Naderehvandi Vilar i era outtröttliga händer (2013) Ben Lerner Leaving the Atocha station (2012) Edith Södergran, ”Jag såg ett träd”  Dikter (1916)/ Samlade dikter (2012) Velimir Chlebnikov ”Om morgonen” publicerad i Kritiker, nr 26,  översatt av Mikael Nydahl och Gunnar Wærness (2012) Maria Sveland Hatet - en bok om antifeminism (2013), Bitterfittan (2007)

Om man ser socialdemokraternas verkställande utskott, (VU), som en garderob - hur ska man då tolka vad som just nu är på väg att lyftas ut och vad som hängs in? Är Veronica Palm ett basplagg eller en accessoar, och vad matchar man Leif Pagrotsky med? Vi pratar med den person som har bäst koll på stil och politik - Barbro Hedvall. Och så firar vi Världspoesidagen! Vi får besök av Marie Silkeberg och Khashayar Naderehvandi som bjuder på livepoesi från studio 7, och Athena Farrokhzad som är litteraturkritiker och konferencier när poesin ikväll tar över Södra teatern i Stockholm. Finns det tydliga gränsvärden för när radioaktiv strålning blir farligt för en människa? Och är rädslan inför konsekvenserna av problemen vid Fukushima i Japan befogad eller överdriven? Ann-Christin Hägg på Strålskyddsmyndigheten medverkar. Dagens bisittare är Ülkü Holago.

Den 28 februari är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Hur minns vi honom? Och varför har han varit så frånvarande i kulturen och kulturdebatten? I Nya Vågen den 22 februari diskuterar kulturjournalisten Dan Jönsson, genusvetaren Tiina Rosenberg och historikern Håkan Arvidsson den senaste Palme-biografin av Göran Greider. Hur skiljer sig Greiders porträtt från till exempel Henrik Berggrens storsäljande Palmebok? Biografier är numera bestsellers, trots en ibland undermålig litterär kvalitet. Men det som nästan inte säljer alls är lyriken. Har poesin blivit som finporslinet: nåt gammalt som vi bara drar fram vid bröllop och dop, eller hittar den andra vägar till läsaren? Kan man lära fler att läsa poesi? Och är det en slump att en rad poeter i vår lämnar poesin för att i stället ge ut prosa? Poeterna Hanna Nordenhök och Khashayar Naderehvandi gästar studion. Dessutom: Veckans panel med serietecknaren Liv Strömquist, författaren Torbjörn Flygt och Anna Storåkers från musikklubben Debaser. Programmet sänds från Malmö och leds av Lena Birgersdotter