Podcasts about edith s

Með áherslu á ferlið, fremur en útkomuna, festu hjónin Steina og Woody Vasulka sig í sessi meðal áhrifamestu vídeólistamanna 20. aldarinnar. Á laugardaginn verður haldið málþing í Norræna húsinu þar sem varpað verður ljósi á varanleg áhrif þeirra brautryðjandi starfs á samtímalistir og tækni. Í ár er 125 ára ártíð og 75 ára dánartíð hins merka þýska tónskálds Kurt Weill. Brynhildur Björnsdóttir blæs til tónleika honum til heiðurs í kvöld og við heyrum frá henni. Við heyrum líka af tónleikum til heiðurs ljóðskáldinu Edith Södergran sem tríó Önnu Kruse stendur fyrir í Norræna húsinu. Katla Ársælsdóttir fjallar um danssýningu Katrínar Gunnarsdóttur, Soft Shell, sem sýnd var í Tjarnarbíói um liðna helgi.

Jerry Sillah som spelat in och klippt hela podden i sin studio lyssnar och reflekterar över valda delar av Liederpodden tillsammans med Karin M Nilsson.Utvalda citat och klarsynta oneliners yttrade av Carin Bartosh Edström, Maria Forsström och Axel Englund i andra säsongens samtliga avsnitt.Programmet är späckat med musik:Carl Friedrich Zelters tonsättning av Goethes König von Thule framförd i ett körarrangemang av manskören Sonat Vox under ledning av Justus Merkel i samband med den Internationella Kammarkörtävlingen i Marktoberdorf.Publiceras med tillstånd av tävlingsledningen.Tre nyinspelningar från studio Klangverket och Axel Olsson:Heidenröslein och An die Entfernte av Franz Schubert med text av Goethe samt Göteborgs Liederkollektivs beställningsverk Origo som är komponerad av Clara Bergendahl på poesi av Henrik Mimerson.Carin Bartosch Edströms Nattlig Madonna på poesi av Edith Södergran (Anna Larsson/ Matti Hirvonen) (med tillstånd av Sveriges Radio)Robert Schumanns In der Fremde på poesi av Joseph von Eichendorff (Maria Forsström/ Matti Hirvonen) (med tillstånd av Naxos)Poddavsnittet får stöd av Kulturrådet, Helge Ax:son Jonssons stiftelse och Willhelm och Martina Lundgrens stiftelse. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sådan skriver Edith Södergran, da hun debuterer i 1916, men digtenes vildskab er mere end samtidens anmeldere kan klare. De kalder hende vanvittig og mener, at hun er klar til indlæggelse. I dagens program fortæller forfatter, Ursula Andkjær Olsen om Edith Södergrans digte, som hun har oversat. Vi runder Södergrans form, billedverden og utæmmede kærlighed til verden. Desværre døde den finlandssvenske lyriker i en alder af blot 31 år af tuberkulose, men hendes digte brænder stadig. Vært: Nanna Mogensen. Redaktør: Hanne Barslund.

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi vet inte, säger kyrkofader Augustinus, varför goda människor så ofta rycks bort av en förtidig död, medan de som inte alls borde ha fått födas tvärtom får leva ett långt och behagligt liv.Nej, konstaterar han. Vi människor kan aldrig riktigt förstå varför så är fallet. För Gud däremot finns det en mening bakom allt – också med det som för människorna framstår som grymt och orättvist. Utifrån den evige och allvetande gudens blickpunkt finns det nämligen ingenting sådant som en nyckfull död. Ingen träder in i dödsriket utan att Han vet om det. Det tycks rentav följa ur Guds själva väsen att han inte bara har förutsett, utan också förutbestämt hur och när var och en av oss ska lämna jordelivet.För Augustinus finns det uppenbarligen någonting trösterikt i tanken att döden inte slår blint, utan lyder som ett viljelöst redskap under den Evige Faderns nådiga plan. Ändå kan kyrkofadern inte undvika att – här och var – uttrycka sin oro över alla de svårigheter som en sådan gudsbild ger upphov till. Om Gud verkligen är allsmäktig och allvetande framträder ju människan som inte mer än en simpel marionett, utan fri vilja och förmåga att bestämma över sitt liv, sin död och sitt postuma öde.Så här skulle den engelske 1600-tals poeten John Milton säga om en sådan slutsats: ”Må jag hamna i helvetet för det, men en sådan Gud kan aldrig vinna min aktning”.Den som inkallar Gud som ett värn mot döden hamnar förr eller senare i frågan om hur vi istället ska skydda oss mot den makt som håller döden i sin hand. Man kan förvisso undra vad det finns för poäng med att tro på en Gud som låter till synes oskyldiga spädbarn gå bort i de mest plågsamma sjukdomar – medan skoningslösa tyranner får leva friska, tills de blir mätta på både dagar och nätter.Den inflytelserike muslimske tänkaren Abu al-Hasan al-Ashari – verksam i Irak några hundra år efter Augustinus – är inte lika pessimistisk vad gäller människans förmåga att förstå Guds avsikter. När Gud låter barn och ynglingar gå ur tiden, så är det i själva verket för att rädda dem från ett än värre öde.”Låt oss föreställa oss”, säger han, ”ett barn och en vuxen som båda dog i den sanna tron – men att den vuxne fått en högre plats i himlen än barnet.Barnet kommer därför att fråga Gud: 'Varför gav du den mannen en högre plats?' 'Han har gjort många goda gärningar', kommer Gud att svara.Och då kommer barnet att upprört invända: 'Men varför lät du mig dö så tidigt att jag hindrades från att göra gott?'På vilket Gud i sin tur kommer att svara: 'Jag visste att du skulle växa upp till en syndare; det var därför bättre att du dog redan som barn.'” Det är inte så att man direkt avundas Guds arbetsbörda. Tänk att behöva räkna ut det moraliska värdet av alla människors ännu inte genomförda synder – och sedan med alla upptänkliga medel, inklusive barmhärtighetsmord, försöka säkerställa att dessa synder inte ytterligare belastar våra skuldkonton.Abu al-Hasan al-Asharis resonemang för tankarna till en rad berömda exempel från västerlandets kulturhistoria. Jag tänker till exempel på kung Oidipus som uttryckligen förbannar den fåraherde som räddade Oidipus från döden när han var ett spädbarn. Om han hade låtit mig dö, klagar Oidipus, hade jag ju sluppit det fruktansvärda öde som väntade mig i livet.Men vad för slags tröst – om man nu inte nöjer sig med de himmelska makternas – kan vi annars uppbåda när vi står inför dem som ryckts ifrån oss i blomman av sin ålder?Jag tänker kanske särskilt på dem som vi idag betraktar som mänsklighetens befrämjare på grund av de djupa avtryck de satt i de sköna konsternas historia. En Masaccio, en Caravaggio, en Mozart, en Edith Södergran eller en Charlie Parker.Sorgen över deras alltför tidiga bortgång handlar inte bara om att de aldrig fick möjligheten att skapa allt det som de fortfarande bar inom sig när döden stal deras lyra från dem. Utan också om att många av dem tvingades lämna världen med känslan att deras namn var skrivna i vatten, ovetande som de ofta var om den enastående betydelse de skulle komma att få för eftervärlden.Somliga finner viss tröst i ett estetiskt perspektiv på dödens verk. Som när den danske tonsättaren Carl Nielsen skriver att Mozart ”måste dö tidigt, för att bilden av honom skulle kunna fullkomnas”. I en sådan vision är det just det intensivt levda och hastigt utbrända livet som möjliggör den förevigade skönheten. I samma anda har många säkert svårt att tänka sig Alexander den store, Arthur Rimbaud, James Dean, Janis Joplin, Che Guevara eller Bob Marley som gamla, modfällda och kraftlösa.Likt Akilles måste de möta den svarta gudinnan just när de befinner sig på höjden av sin skaparkraft.Eller tänk bara på den förkroppsligade – och mycket unga gudom – som Augustinus ständigt sjunger lovsånger till. Hur skulle vi ha förhållit oss till Jesus om han i stället hade dött på korset i samma höga ålder som den Job som lämnade jordelivet som 140-åring?En variation på samma tema finner vi i föreställningen om det så kallade romantiska geniet. Här antas den förmodade genialiteten just vara intimt förbunden med den snabbt framskridande liemannens gärningar. Varken Novalis, Schubert, Lord Byron, Keats, Shelley, Chopin, Stagnelius eller systrarna Brontë hann fylla fyrtio innan ödesgudinnorna klippte av deras livstrådar. Genikulten tillåter oss kanske att för ett ögonblick glömma deras dödsvåndor. Genikulten tillåter oss för ett ögonblick att glömma deras dödsvåndor. Livet må vara kort, men bara på villkor att konsten är lång – eller som det ibland heter: evig.”Den som gudarna älskar dör ung”, säger Lord Byron mot al-Ashari.Kanske är detta rentav en ganska vanlig fantasi bland unga musiker, skalder och konstnärer. Det sägs till exempel att Kurt Cobain redan i barndomen såg framför sig att han en dag skulle bli medlem i den så kallade ”Club 27” – det vill säga, att han skulle dö i samma unga ålder som till exempel Brian Jones, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.Det var tragiskt nog en föraning som kom att besannas.Så stark är den estetiska myten om den ungdomliga dödens skönhet, att den en dag också lyckades infiltrera mitt eget medvetande. För det var med all säkerhet den som låg bakom min förvåning när jag en dag vaknade och insåg att jag fortfarande var vid liv, trots att jag hade hunnit fylla hela fyrtio år. Mitt i glädjen över att ha fått leva så länge, kunde jag faktiskt ana en obehaglig strimma av narcissistisk missräkning.Det var som om min nyvunna ålder förvandlats till ett hånfullt tecken på att jag hade gått miste om chansen att höra till de unga dödas utvalda skara – som om jag hade låtit livet segra till priset av förlorad odödlighet.Michael Azaridéhistoriker och författareMusikMy my hey hey (akustisk) samt Hey hey my my av Neil Young med Crazy Horse, från ”Rust never sleeps”, 1979.

Julle ha storstäda å Lina har inte städat alls, MEN hon har äntligen bokat in sig för att ta förlovningsbilder !? I dagens yra avsnitt snackar Julle och Lina hårfärger och lite Edith Södergran (utanför homohissa-kontext). Till slut snackar de teater - den förenande kraften som på nåt vänster skapade hela podden. På homohissa kommer Radclyffe Hall på besök.

Den finlandssvenska poeten Edith Södergrans dikter var när de kom ut 1916 ovanliga och så fria i sin form att man inte riktigt förstod henne. Hon förnyade lyriken och var banbrytande för den nordiska modernismen. Hon väckte irritation genom sitt nyskapande sätt att skriva och först efter sin död fick hon sitt stora genombrott.

Jarkko Tontti -podcastin vieraaksi saapui suomalaisisraelilainen Galit Hasan-Rokem. Hän on Jerusalemin yliopiston folkloristiikan eli kansanrunouden tutkimuksen professori emerita sekä runoilija ja runouden kääntäjä. Vuonna 1945 syntynyt Galit kertoi lapsuudestaan Helsingissä ja myös sukunsa tarinan. Vuonna 1957 perhe muutti Israeliin, missä Galit koulun päätyttyä suoritti asevelvollisuutensa etelässä Gazan tuntumassa ja pohjoisessa lähellä Golanin kukkuloita. Vuonna 1968 hän palasi stipendin turvin Helsinkiin jatkamaan folkloristiikan opintojaan ja oli mukana jo miltei myyttiseksi muuttuneessa Vanhan ylioppilastalon valtauksessa. 1980-luvulla Galit Hasan-Rokem aloitti professorina Jerusalemissa. Hän on kansainvälisesti erittäin arvostettu tutkija alallaan. Tutkimustyön lisäksi Hasan-Rokem on myös runoilija ja runouden kääntäjä. Hän on kääntänyt hepreaksi muun muassa Edith Södergranin runoutta. Lopuksi Galit kertoi suurtyönsä etenemisestä, koko Kalevalan kääntämisestä hepreaksi. Kuunneltavissa Spotifyssa, Apple Podcastissa, YouTubessa ja muissa podcast-alustoissa. https://jarkkotontti.net/

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

I denne episoden tar vi for oss noen vår- og sommerdikt, der landskap og natur spiller en sentral rolle. Vi begynner med sensommer-stemningen i Hölderlins fabelaktige «Hälfte des Lebens» (1804) som vi leser i lys av Olav H. Hauges gjendiktning «Midtveges i livet». Deretter går vi videre til det hyppig antologiserte diktet «Mot Soleglad» (1895) som står i Garborgs Haugtussa under overskriften «Det vårar». Til slutt ser vi på finlandsvenske Edith Södergrans raffinerte «Två stranddikter» (1916) hvor settingen er sommerlig, med svaberg og hav, men der jeget er nedtrykt av sorg og følelsen av isolasjon. God fornøyelse! Musikk: Milde Måne?! – Soundcloud @mildemane Illustrasjon (original): Bergen Public Library Norway from Bergen, Norway, No restrictions, via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:(Edvard_Grieg_and_Frants_Beyer_hiking)_(3446747911).jpg Sun hat (Original): FORTEPAN / Pétek Edit, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Double_portrait,_women,_smile,_hat,_garden,_summer_Fortepan_20394.jpg Coconut drink (Original): H. Michael Miley, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coconut_drink_in_Esperanza,_Vieques,_Puerto_Rico.jpg

Den mest slitna av metaforer får ständigt nytt liv. Litteraturvetaren Karin Nykvist läser en diktsamling som odlar klichéerna och kliver in i litteraturhistoriens blomstrande rosenträdgård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.För de finns ju överallt, rosorna. Hos till exempel Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Det har gått en knapp vecka sedan den misstänkt högerextrema attacken mot ett möte på Moment teater i Stockholm. Just nu spelas Stefan Zweigs klassiska skildring av nazismens framväxt och det gamla Europas undergång, Välden av igår. Vad händer när konsten plötsligt börjar påminna om verkligheten? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kultur återvänder till Gubbängen för att fråga regissör Andreas Boonstra hur pjäsen påverkas av förra veckans händelser.ZHANNA KADYROVA: KRIGET I UKRAINA GÖR AVTRYCK I KONSTENPå Uppsala konstmuseum pågår just nu utställningen ”Border Memory” av den Ukrainska konstnären Zhanna Kadyrova – en konstnär som bestämt sig att enbart arbeta med konst som har med kriget att göra efter Rysslands invasion av Ukraina. Reportage av Fredrik Wadström.VARNING FÖR KONSTEN – NU VISAS RATADE VERKAv de 100 000 konstverk som Statens konstråd äger och lånar ut till arbetsförmedlingar, domstolar, universitet och andra myndigheter är det en viss andel som varje år skickas tillbaka i retur – konst som stört och berört på ett negativt sätt. I utställningen Varning för konsten! visas nu en rad av dessa ratade konstverk. ESSÄ: POESINS ROSOR SLUTAR ALDRIG DOFTAI dagens essä ska vi kliva in i poesins rosenträdgård och känna doften av en metafor som aldrig verkar vissna. Det är litteraturvetaren Karin Nykvist som botaniserat i litteraturhistoriens alla rosvarianter, från antiken via Edith Södergran till den danska poeten Olga Ravn, som har gett klichén nytt liv.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Poesi, lyrik, dikter - kärt och älskat barn har många namn. I detta avsnitt dyker vi ner i böcker som på olika sätt gestaltar just detta. Och dessutom så bjuds vi på dikter från två av deltagarna - det ni! Böcker som Oscar, Martin, Klara och Cleo tipsar om i avsnittet är: "Shout" av Laurie Halse Anderson"Ain't Burned All The Bright" av Jason Reynolds & Jason Griffin"Samlade dikter" av Edith Södergran"Moder Justitia" av Ida Eklöf"Vad mina vänner inte vet" av Sonya Sones"Du ber mig beskriva en flod" av Barbro Lindgren

När den etablerade skribenten Helga Johansson, senare Moa Martinson, mötte den 14 år yngre poeten Harry Martinson 1927 uppstod ett ömsesidigt intresse som utvecklades till ett stormigt äktenskap. De arbetade nära varandra och skulle skriva flera av den svenska litteraturens klassiker under äktenskapet.De hade en gemensam historia präglad av fattigdom, lidande och konstnärlig strävan. Poeten Harry var skör och lungsiktig, men kom att utvecklas till en författare i den etablerade Moas närhet. Något som manliga författarkollegor och litteraturvetare senare förtigit eller förnekat.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ebba Witt Brattström, professor i litteraturhistoria och aktuell med boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd.Moa och Harry Martinsons vägar korsades år 1927. De gifte sig kort därefter och började en gemensam resa, både som ett par och som författare. Under deras äktenskap, som varade från 1929 till 1941, skrev de totalt nitton böcker. De var bägge två komplexa personer som inte var lätta att leva med. Deras gemensamma verk speglar deras liv och erfarenheter, men också den djupa förståelse och respekt de hade för varandra.Moa Martinson, född som Helga Maria Swartz, är känd för sin skarpa penna och sitt starka engagemang för kvinnors rättigheter. Hon föddes i en fattig familj och tillbringade största delen av sin barndom i fattigdom och osäkerhet. Trots detta lyckades hon bli en av de mest framstående proletärförfattarna under 1920- och 30-talen. Hennes verk, som "Mor gifter sig" och "Kungens rosor", ger en gripande skildring av arbetarklassens liv och kamp.Harry Martinson förlorade båda sina föräldrar i unga år och tvingades till ett liv som sjöman och luffare. Hans erfarenheter från dessa år, liksom hans djupa kärlek till naturen och rymden, återspeglas i hans poesi och prosa. Han är mest känd för sina verk "Nässlorna blomma" och "Aniara", det senare är en dystopisk skildring av en resa genom rymden.Efter deras skilsmässa fortsatte Moa och Harry att föra en litterär dialog med varandra. De refererade till varandra i sina verk och fortsatte att utveckla sina egna författarprofiler. Denna dialog fortsatte fram till deras död, vilket visar den djupa kopplingen mellan dem.Trots deras gemensamma historia har de ofta behandlats separat i litteraturhistorien. Moa har blivit känd som en företrädare för folklitteraturen, medan Harry har hyllats som en mästare inom höglitteraturen.Bild: Harry och Moa i sin trädgård 1934, Kungliga Biblioteket, Public Domain.Lyssna också på Edith Södergran: modernitetens banbrytare i revolutionens skuggaMusik: Livet i Finnskogarna av Calle Jularbo med Ivar Lindberg och Oscar Lundin, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Modeskapare som Vivienne Westwood och Valentino har fått rosor uppkallade efter sig. Det har, förstås, även Christian Dior fått. Och nu har rosorna blommat upp inom modet igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rosen är en av de mest sexualiserade växterna genom tiderna. Den har symboliserat allt från oskuld till het passion och inte sällan liknats vid den kvinnliga kroppen, eller snarare dess underliv. Men inte bara, förstås. Den har trots allt hängt med i flera tusen år och varje tid har haft sina tolkningar, och användningsområden för rosen.Men i mångt och mycket är den förstås förknippad med kärlek, och lite smärta. Enligt en myt kom den röda rosen till då den grekiska gudinnan Afrodite rev sig på taggen från en vit ros, som färgades röd av hennes blod.Många är de modeskapare som låt sig inspireras av rosor. Den brittiske designern Alexander McQueen är en av dem. Inte minst valde han ut en ros som en hyllning till sin musa, Isabella Blow, efter hennes självmord. Det är en korallrosa ros, vald med omsorg för att symbolisera henens färgstarka personlighet, kärlek till mode och överdådiga klädstil. Rosen heter numera ”Alexander's Issie”.Och rosorna fortsätter att blomma upp bland modeskapare, och alltid på lite nya sätt. Den unge brittiske designern Richard Quinn har till exempel gjort sig känd för digitala rosentryck – och för att han förra året lät parfymera en visning genom tusentals riktiga rosor. Och till våren och sommaren har flera modehus och smyckedesigner gjort moderna tolkningar av rosor där taggarna ofta finns kvar som en bokstavlig udd, så att det inte blir för romantiskt och sött. Det gjorde till exempel modehuset Balmain vars vårkollektion var fylld med vackra, men taggiga rosor. Dess chefsdesigner Olivier Rousteing, sade sig ha inspirerats av en av modehusets rivigaste gamla kunder, Gertrude Stein och hennes dikt “Sacred Emily” från 1913, i vilken den berömda raden ”Rose is a rose is a rose is a rose” förekommer.I veckans program träffar vi floristerna Johanna Larsson och Christoffer Broman, som berättar om rosens status och popularitet bland kunder idag. Vi pratar också med litteraturvetaren Agneta Rahikainen och formgivaren och konstnären Martin Bergström som är aktuella med boken Flora Poetica. I den möter Edith Södergrans dikter Martin Bergströms bilder av torkade blommor. Vi reder ut poetens relation till just rosen. Vi får också följa med till plymmakaren Tim Mårtensons ateljé där han inte bara skapar fjäderkreationer utan även sidenblommor, precis som de tillverkades under 1800-talets glansdagar, då hattar prydda av blommor och fjädrar var superpopulärt.

Ett lagom yvigt nyårsavsnitt med papperskalendrar, förhoppningar, italienska med Dejan Kulusevski, cappuccino(!), poesiövningar med Edith Södergran, ordvitsarnas 2024, fotbollsresor, det nya årets stundens soundtrack och allmänna lyckönskningar inför det nya året!Podcasten Elin möter görs av författaren Elin Olofsson och producenten Annelie Lanner. Vill du tipsa oss, ställa en fråga eller föreslå en gäst kan du mejla oss på elinmoter@elinolofsson.com. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suoraa puhetta Ruben Stillerin johdolla. Keskustelijoina ovat Juha Itkonen, Taru Tujunen ja Maija Vikkumaa. Aluksi nimetään unohdukseen jääneet suomalaiset sankareita. Maija nimeää naisrokkareita, Taru lumenluojat ja Juha runoilija Edith Södergranin. Suomalaisten 15-vuotiaiden huonontuneet Pisa-tulokset ovat kuohuttaneet Maija Vilkkumaata monien muiden tavoin. Mutta mistä olemme oikeastaan huolissamme? Lapsista, maineesta vai maailman muuttumisesta? Taru Tujunen haluaa puhua kulttuurileikkauksista. Orpon hallitus esittää mittavia leikkauksia. Kirjailija Juha Itkosen mielestä valtiontalouden surkea tila ei ratkea nipistämällä sivistyksestä. Muusikko Maija Vilkkumaa korostaa, että tuki liekittäisi alaa ja poikisi tuloja. Juha Itkonen kyselee ajatuksia varautumisesta. UPIn tutkija Charly Salonius-Pasternak nimittäin esitti alkuviikosta Venäjää koskevan skenaarion ja toimintasuosituksen. “Tämä ei ole dystopiaa vaan järkevää varautumista”, Salonius-Pasternak sanoi.

I år är det hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Boken Flora Poetica tar fasta på växtligheten i Edith Södergrans poesi och blandar blomsterkonst med Södergrans texter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På midsommardagen den 24:e juni 1923 dog Edith Södergran i sviterna av tuberkulos. Då var hon 31 år gammal och hade publicerat fyra diktsamlingar. En femte kom postumt.Hundraårsminnet av hennes död har uppmärksammats på olika sätt. I våras kom en bildrik bok om Edith Södergran som amatörfotograf av formgivaren Nina Ulmaja och nu kommer en bok om Edith Södergran i växtriket. Bokens titel är FLORA POETICA. Edith Södergran i växtriket” och den är skapad av konstnären och formgivaren Martin Bergström tillsammans med Edith Södergran-experten Agneta Rahikainen. De har fokuserat på växtligheten i Södergrans poesi. Rosorna, hyacinterna och granarna.Nina Asarnoj har talat med litteraturvetaren Agneta Rahikainen och även besökt Martin Bergström i hans ateljé på Södermalm i Stockholm där de botaniska collagen i boken växt fram. Och materialet kommer från urgamla herbarier…Reporter: Nina AsarnojProducent: Anna Tullberg

Sofia Coppola har gjort en redan omdiskuterad film om Elvis Presleys unga hustru. Priscilla bygger på Priscilla Presleys självbiografi Elvis and Me. Hon var 14 år och Elvis 24 när de träffades. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Expressens filmkritiker Maria Brander och kulturredaktionens Jenny Teleman diskuterar målade tånaglar, mjuka heltäckningsmattor, Elvis Graceland som en gyllene bur i ”Priscilla”. Vem är hon, kvinnan som går genom Sofia Coppolas alla filmer?NY BOK OM VÄXTERNA I EDITH SÖDERGRANS POESII år är det 100 år sedan poeten Edith Södergran dog. Hundraårsminnet uppmärksammas med en bok om växterna i hennes poesi. ”Flora poetica” är skapad av konstnären och formgivaren Martin Bergström tillsammans med Edith Södergran-experten Agneta Rahikainen. Nina Asarnoj träffar henne och besöker Martin Bergström i hans ateljé på Södermalm i Stockholm, där de vackra botaniska collagen i boken vuxit fram.FILMEN OM REALITY WINNER ÄR VECKANS VINNAREVeckans bästa filmpremiär är ”Reality”, enligt vår filmkritiker Björn Jansson. Filmen bygger på verkliga händelser och handlar om Reality Winner som plötsligt blir förhörd av FBI-agenter om sin tid i det amerikanska flygvapnet. De utreder om hon kan ha läckt uppgifter om Rysslands inblandning i det amerikanska valet 2016. Filmen växer till något som kan kallas en förhörsthriller, och Reality döms senare till drygt fem års fängelse. Björn Jansson har intervjuat filmens regissör och manusförfattare Tina Satter. KLASSIKERN: DIVORNAS DIVA MARIA CALLASSopranen Maria Callas lämnade ingen oberörd. Den 2 december skulle hon ha fyllt 100 år och det firar vi i Klassikern där Kerstin Berggren tecknar hennes porträtt.Programledare: Mårten ArntdzénProducent: Anna Tullberg

Edith Södergran. Stjärnfångerskan handlar om poeten som skrev trots kritikernas hårdhet och dödens närhet. Men Södergrans historia är stundom svårberättad, eftersom hon låtit bränna både brev och dagböcker. Vad var det hon inte ville visa för omvärlden? Agneta Rahikainen är filosofie doktor i litteraturvetenskap och har gett ut flera böcker om Edith Södergran. Hon samtalar med Katarina O'Nils Franke om poetens liv och verk.

Edith Södergrans (1892-1923) poesi inledde modernismen i Norden. Självmedveten om sin unika röst trotsade hon konventionerna och passade aldrig riktig in i den svenskspråkiga kulturvärlden i Finland. I Sverige uppmärksammades hon först efter sin tidiga död.Edith Södergran fick en elitutbildning i Sankt Petersburg, men hennes liv bröts itu av ryska revolutionen och den nya gränsen mellan Ryssland och Finland. Familjen, som var svenskspråkig från Finland, förlorade sin förmögenhet i den ryska revolutionen. Men ännu värre var att Edith Södergran blev sjuk i tuberkulos redan i ungdomen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren Agneta Rahikainen som doktorerade på Edith Södergran. Agneta har skrivit flera böcker om Södergran och är aktuell med böckerna Edith Södergran – Stjärnfångerskan samt Edith Södergran – Världen är min.Hon föddes den 4 april 1892 i S:t Petersburg i Ryssland i en svenskspråkig familj. Hon studerade på den tyska högstatusskolan Petrischule i Sankt Petersburg, som vid den här tiden var Europas fjärde största stad. Hon skrev dikter tidigt i livet.Det var en kosmopolitisk miljö där det pratades franska, tyska, ryska, finska och svenska. Och en politiskt orolig tid som präglades av det tsariska enväldet och demonstrationerna, våldsamheterna. På sin skolväg kunde hon se blod på gatorna och lik som flöt i floden Neva.Den ryska revolutionen 1917 skulle inte bara skingra familjens förmögenhet utan också vänner och bekanta. Finlands självständighet revolutionsåret drog också en gräns mellan familjens hus i Raivola i finska Karelen och metropolen Sankt Petersburg.När Edith i unga år diagnostiserades med lungtuberkulos efter en utdragen förkylning 1909, drabbades hon av svår dödsångest: hon visste alltför väl hur nedbrytande sjukdomen är. Då reste modern med henne till ett sanatorium i Schweiz, känt för sina banbrytande behandlingsmetoder. Ediths hälsotillstånd förbättrades och hon och modern Helena reste lättade hem.Edith visste att hon hade en unik röst som diktare. Hennes dikter följde inte något traditionellt mönster. Till hennes ambitiösa, intellektuella stil hör den fria rytmen, samt suggestiva, liturgiska upprepningar.Bild: Foto i Edith Södergrans gränspass 1921. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Finna.fi, CC BY 4.0Lyssna också på Klockbytare och tatarer – en föraning om masskonsumtions-samhälletMusik: Forlorn Melody av Boris Skalsky, Storyblocks AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches "Så talade Zarathustra". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019. ”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra mest är han det i boken om vad Zarathustra sa. Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé, gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut. Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras till aska. ”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån – skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej” skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte tvärtom. "Så talade Zarathustra" handlar om att börja välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär. Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen. Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara mordet värdiga? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid. Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att det är just vita män som utsätts för rasism och hat. Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c'est moi!” En instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge det legitimitet. Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt, eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld, alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer Zarathustra och kallar dig överflödig. Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i en armé eller bli föreningsmänniska. Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att det är han som har behov av att känna sig överlägsen. Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från tanken på att klä mörker i ljusa glosor. "Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt efterord. Vid tiden för författandet av Zarathustra är Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev till guld. Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara nåt gudomligt med det. Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis, anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är grejen. Jenny Maria Nilsson, skribent och författare Litteratur Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter Handberg. Symposion, 2017.

Den finlandssvenska lyrikskatten är stor och betydelsefull. Maria Küchen reflekterar över en rik poesi som skrivs på ett ifrågasatt språk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-01-22.2015 debuterade den finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellberg med diktsamlingen ”A”, en prosalyrisk triptyk som skildrar längtan efter överskridande och förvandling.Titanen som bär upp himlen på sina axlar längtar efter att vara något annat än det han är. Dykaren Jacques Costeau vill bli en haj. En älskande vill bli en del av sin älskades kropp.Den älskade har en stjärnas namn, Alfa Cassiopeia. ”Blommorna klöser sig fram över huden” står det i 'A', ”och Alfa Cassiopeia börjar prata i sömnen, hon skriker och vänder sig i förtvivlan medan huden hotar att spricka.”Att försöka tala, kan vara att gå sönder – särskilt om språket som åläggs dig inte är ditt eget.finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Hösten 2017 intervjuades Martina Moliis-Mellberg i Sisuradio, Sveriges Radios programavdelning för finskspråkiga och finländare i Sverige. Hon berättade att finskan för henne, hela livet, har varit någonting hon har skämts över att hon inte kan. Först när hon flyttade från Finland till Malmö började hon se finskan som en möjlighet i stället för ett misslyckande.Diktsamlingen ”A” fick strålande kritik just för språkkänslan, men i Martina Moliis-Mellbergs hemland Finland krymper rummet för hennes språk, svenskan.Språk är identitet, och språkets kärnved är dess poesi. Relationen mellan språk, identitet och dikt är intim. Så när finlandssvenska poeter berättar om sin relation till finskan, berättar det också något om läget för svensktalande i Finland generellt.Svensktalande i Finland är inte alltid bra på finska. Det borde de bli, eller också borde de flytta ”hem” till ett Sverige där de inte har några rötter, enligt sannfinländare och röster inom finskhetsförbundet. Finskhetsförbundet är en drygt hundra år gammal sammanslutning, som idag strävar efter att avskaffa den officiella tvåspråkigheten i Finland.Effekten skulle bli förödande – för svenskspråkiga medier, för den svenska modersmålsundervisningen i Finlands skolor, för finlandssvensk poesi.Redan idag är den marginaliserad, inom den i sig alltmer marginaliserade finlandssvenskan. Det är inte främst dikt som de svenskspråkiga i Finland läser.Men finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Texten till Finlands nationalsång ”Maamme”, är en översättning från det finlandssvenska originalet ”Vårt land” av Johan Ludvig Runeberg. Dikten är hämtad ur hans massiva diktepos Fänrik Ståls sägner från 1848:”Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord” – det är långt från Runebergs klassiskt rimmade nationalism, till den kosmiskt himlastormande världsmedborgaren i Edith Södergrans dikter, som chockerade sin omvärld med sin kullkastande modernism ett drygt halvsekel senare.”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli” skrev Södergran i debutboken 'Dikter' 1916. ”Vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, 
… vi äro de minst väntade och de djupast röda, 
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.”Från Edith Södergran och framåt har dikten i det svensktalande Finland omdefinierat svenska språkets gränser. Finlandssvenskan betraktas ofta som en ”renare” och mer omsorgsfullt bevarande svenska än rikssvenskan, men det betyder inte att finlandssvensk dikt är konservativ, tvärtom.1922, året före Edith Södergrans död, debuterade Gunnar Björling, en av modernismens mest estetiskt radikala poeter. ”Jag blev barn, förrän jag blev vuxen | och som vuxen blev jag barn | jag skrattar alla dar. | Nu blommar luften | och morgonflugan vaknar.” Så skrev Björling i sin tredje diktsamling ”Kiri-Ra!” Från 1930. Hans tidiga dikter utstrålar en livsglädje som går igen hos finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar åttio år senare:”Vi såg på soliga platser / de mest förtjusande / palmer i skrattgrönt / lyckogrönt, sagogrönt” – skrev Byggmästar 2010 i ”Vagga liten vagabond”.Björlings och Byggmästars röster blir förväxlingsbara, och det har sagts även om Martina Moliis-Mellberg att hon gör det svåra lätt. Men den finlandssvenska poesin talar självklart inte med en enda entydig röst, eller med ett enda språk.Hos Cia Rinne, i böcker som ”Zarzoum” från 2001 och ”Notes for soloists” som kom åtta år senare, glider dikten mellan engelska, tyska, franska och franska. Rinne är född i en finlandssvensk familj i Göteborg och uppvuxen i Tyskland. Hon kan tyckas befinna sig ljusår från den snävt inringade bildliga och bokstavliga finlandssvenska geografin. Just detta är en likhet mellan Edith Södergran och Cia Rinne.Kanske är det karaktäristiskt för poesi generellt, att poeterna rör sig mellan språk och länder i försök att trotsa konventioner och gränser. Kanske å andra sidan inte. Kanske har överskridandets poetik börjat formuleras på allvar först de senaste hundra åren, när de exkluderades röster har tagit plats i skrift och dikt – de som inte är män, inte är heterosexuella, inte är vita.Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism”White monkey” heter den finlandssvenska debutanten Adrian Pereras debutdiktsamling, som hösten 2017 belönades med svenska Yles litteraturpris. Boken har likheter med Athena Farrokhzads uppmärksammade debut ”Vitsvit” från 2013. Både hos Farrokhzad och Perera finns ett röstspel mellan livsöden som benämns på liknande vis – pojken, mamman, pappan, mormodern.Dessa livsöden i Pereras bok, säger Svenska Yles jury, ”skildrar allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt personligt som tvingar läsaren att lyssna och begrunda.”Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism, en tematik som Tikkanen aldrig har avsökt. Med kraft skriver Pereira in sig i en internationell samtida vithetskritik:”Min vän säger att vitheten fyller hen med skam.” står det i ”White Monkey”.”'Det är jag som förstör världen. Allt är mitt fel. Allt.' Vi talar inte mer om min mor eller mig. Det är klart att min än behöver trösten mest.”Det handlar om vit bräcklighet och vita tårar – men finlandssvenskan, och den kulturella identitet som inringas av finlandssvenskan, blir i Yles prismotivering primär.Yle är Finlands public service-bolag för radio och teve. Nedskärningar inom Svenska Yles verksamhet de senaste åren oroar de svenskspråkiga i Finland. Finlandssvenska talas av fem procent av Finlands invånare, och dessa fem procent får kontinuerligt sitt språkliga existensberättigande ifrågasatt. Behövs finlandssvenskan?Frågan är försåtlig. Språk är en central bärare av identitet. Att ifrågasätta finlandssvenskan, innebär att även de som talar finlandssvenska ifrågasätts."Suomessa puhutaan suomea" hävdar finskhetsförbundet. I Finland talar vi finska. Och i Sverige, enligt moderaternas partiledare, talar vi svenska.Att säga så, är att ifrågasätta människors existensberättigande. I ett land talas alltid flera språk, och vi är våra språk.Behärskar du inte språket som du förväntas använda för att beskriva dig själv och dina sammanhang, då blir det svårt att överhuvudtaget förstå vem du är.Finlandssvensk poesi behöver ses i det ljuset: som ett sätt att fortsätta existera genom att skapa, upprätthålla och ständigt nyskapa ett språk.Maria Küchen, författare och kritiker Maria Küchen tipsar om 5 favoritdiktsamlingar av finlandssvenska författare:Katarina Gäddnäs: "Venuspassagen" (Schilds & Söderströms 2005)Agneta Enckell: "Inte ett ord (jag är naken)" (Schilds & Söderströms 2014)Edith Södergran: "Dikter" (Schildts 1916)Martina Moliis-Mellberg: "A" ( Schilds & Söderströms 2015, Modernista 2017) "7" (Schilds & Söderströms 2017 )Solveig von Schoultz: "Ett sätt att räkna tiden" (Alba 1989)

Vill du ha sällskap av en nedsupen björn i hängmattan? Hör Vetenskapsradion Historia bläddra bland 1700-talsfiskar, Edith Södergrans fotografier och ryska krigsplaner i sommarens boktipsprogram! Luta dig tillbaka i solstolen och låt Vetenskapsradion Historia tipsa dig om sommarens bästa historiska böcker. Historienördarna Kristina Ekero Eriksson, Urban Björstadius och Tobias Svanelid bläddrar bland drottningar, runristare och nedsupna björnar för att vaska fram guldkornen i vårens historieboksutgivning. Böckerna som tipsas om är:Hedvig Eleonora och hennes tid av Eva Helen UlvrosHotet från Ryssland av Oscar JonssonFienden av Dick HarrisonEn annan Edith av Nina UlmajaKvinnorna, makten, religionen av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel SöderholmBaltikums befrielse av Tobias Berglund och Niclas SennertegFinlands svenska historia av Martin HårdstedtGunila Axén av Jelena ZetterströmPetrus Artedi Ichtyologia av Jakob ChristenssonNationens avskum, militärens elit av Lars Ericson WolkeTyde den som kan av Torun Zachrisson och Magnus KällströmPromenerandets historia av Kekke Stadin

Den ukrainska filmregissören Elena Rubashevska har just kommit till Sverige som fristadsstipendiat. 2022 följde följde vi hennes flykt undan den ryska invasionen i kulturredaktionens sändningar. I dagens P1 Kultur berättar Elena Rubashevska om sitt nya liv i exilen och om framtiden för ukrainsk film.KLASSIKERN: "TRIUMF ATT FINNAS TILL" AV EDITH SÖDERGRAN"Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken". Edith Södergran (1892-1923) hör de mest citerade och de mest sönderlästa av vårt språks poeter. Men eftervärldens bild av henne är i hög grad formad av hennes för tidiga död i tuberkulos. I veckans Klassiker återvänder Jenny Aschenbrenner till dikten "Triumf att finnas till" och finner en poet bortom myterna."PAGEBOY" – NÄR ELLEN PAGE BLEV ELLIOT PAGENär skådespelaren Elliot Page slog igenom hette han Ellen och spelade gravid tonårstjej i den omåttligt framgångsrika indiefilmen Juno (2007). Nu kommer hans självbiografi Pageboy på svenska, som kulturredaktionens kritiker Emma Engström har läst.Programledare: Fredrik WadströmProducent: Mårten Arndtzén

Contáctanos en: Edith Sánchez -- pshtide@gmail.comMariana Elizondo -- marianaelizertuche@gmail.comEfrén Robledo -- efrenjo@gmail.comEl documento de la OMS lo puedes descargar en: https://www.who.int/publications/i/item/9789240060241

En av de svenska språkets mest citerade poeter dog för hundra år sedan och ända sedan dess har Edith Södergrans liv och död romantiserats och förenklats. Poeten som skrev triumfatoriskt om att finnas till, trots allt, var ingen vek viol, avskuren från omvärlden."Triumf att finnas till" är ett insisterande på att leva på yttersta grenen förbrukandes all energi som finns inkapslat i människolivets kärna. Men den bär också på en vemodig medvetenhet om lidandet och om ändligheten. Det arga ruskandet på huvudet, vägran att godta taskiga premisser.Jenny Aschenbrenner om dikten ”Triumf att finnas till” och om Södergran bortom myterna.I avsnittet hörs Karin Renqvists tonsättning av Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till”.Medverkar gör också litteraturforskaren Agneta Rahikainen.

Suomen kansainvälisesti tunnetuin runoilija, Edith Södergran, kirjoitti runoja sekä maanpäällisistä tähdistä että universumin tähdistä. Hän tuli tunnetuksi yli-ihmistä kuvaavista runoista. Friedrich Nietzschen ihailu näkyy hänen ajattelussaan. Södergran syntyi 1892 Pietarissa ja kuoli 1923 Raivolassa. Tänä kesänä hänen kuolemastaan tulee 100 vuotta. Agneta Rahikainen ja Eira Sillanpää ovat laatineet valikoiman Edith Södergranin kiinnostavimmista valokuvista ja yhdistäneet ne runoihin. Mukana runovalikoimassa on tuttuja runoja, kuten Päivä viilenee iltaan ja Maa jota ei ole, mutta myös vähemmän tunnettua ja suomentamattomia runoja hänen nuoruudestaan. Millainen valokuvaaja Edith Södergran oli? Monissa valokuvissa on kissoja sekä kauniita interiöörejä. Millaisia omakuvia hän otti itsestään? Millainen lisä nämä valokuvat ovat Södergranin tutkimuksessa? Sanna Tahvanainen on kirjoittanut romaaneja Coco Chanelista, Kuningatar Viktoriasta ja Sylvia Plathista. Tahvanaisella ja Södergranilla on molemmilla karjalaiset juuret. Nyt Tahvanainen suunnittelee kirjoittavansa tästä häntä nuoresta asti kiehtoneesta runoilijasta romaanin. ‌Vieraina ovat kirjallisuustieteilijä Agneta Rahikainen, antikvariaatin pitäjä Eira Sillanpää ja kirjailija Sanna Tahvanainen. Ohjelman juontajana on Pia-Maria Lehtola.

En av de moderna pionjärerna på det svenska språket, Edith Södergran har varit död i 100 år. Det vill Agneta Rahikainen uppmärksamma. Tillsammans med Eira Sillanpää är hon aktuell med boken ”Världen är min” där de valt ut de mest spännande av Edith Södergrans fotografier och parat ihop dem med ett urval av hennes poesi. Agneta arbetar på Svenska Litteratursällskapet och doktorerade på Edith Södergran med avhandlingen Poeten och hennes apostlar. Hon har också skrivit flera andra böcker om Södergran.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastFoto Peter Ueda: Eva LindbladOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Des Femmes et des girls bands partie deux, présenté par Flore Benguigui. Focus sur Grandma's Ashes, groupe de stoner progressif 100% féminin composé de Eva Hägen à la basse et au chant, Myriam El Moumni à la guitare et Edith Séguir à la batterie. Illustration : Sarah Fabre. Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Des Femmes et des girls bands partie deux, présenté par Flore Benguigui. Focus sur Grandma's Ashes, groupe de stoner progressif 100% féminin composé de Eva Hägen à la basse et au chant, Myriam El Moumni à la guitare et Edith Séguir à la batterie. Illustration : Sarah Fabre.

Julle och Lina har meningskiljaktigheter om totebags och humorgruppen KAJ, frågar sig vad queer kultur egentligen är och om man har en gaydar eller om det handlar om gemensamma erfarenheter. På homo-hissa kommer Edith Södergran på besök och testo-update spårar igen.

I detta avsnitt gör Skogarna sitt bästa för att undvika gudarnas straff när vi närmar oss högmodets snåriga stigar. Vad innebär egentligen hybris i litteraturen? Vi pratar bland annat om myten om Hilma af Klint, Littfest i Umeå och om varför Nietzsche var så nervös. Dessutom om hybris och ångest i det konstnärliga skapandet, våra favoritstraff och hur Martin Luuk hänger ihop med Edith Södergran. Maria sågar även tidskrifterna Tydningen och Lyrikvännen... Skogarna görs av Andrea Lundgren, Filip Nyström och Maria Bodin, och spelas in på Beppo ljudproduktion.

Ville Valo crafts moody love metal anthems and ballads, and some of his inspiration undoubtedly comes from his love for literature. We discuss many authors he appreciates -- Charles Baudelaire, Mariana Enriquez, Edith Södergran, H.P. Lovecraft, and others. This show is part of Pantheon Podcasts. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Ville Valo crafts moody love metal anthems and ballads, and some of his inspiration undoubtedly comes from his love for literature. We discuss many authors he appreciates -- Charles Baudelaire, Mariana Enriquez, Edith Södergran, H.P. Lovecraft, and others. This show is part of Pantheon Podcasts. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Vi markerer kvinnedagen med en ny podkastepisode, denne gangen om den finlandssvenske lyrikeren Edith Södergran. Vi kan nok takke henne for mye mer enn vi tror! Hør om hennes liv og diktning i denne samtalen mellom biblioteksjef Oda Cornelia Knudsen og forfatter Lise Knudsen.

¿Te quedas del lado de la bondad? Con esta pregunta guiamos nuestra #ActitudCaminoAlSol para hoy. La bondad es una de las virtudes más valiosas porque es fuente de satisfacción tanto para quien la practica como para los que se benefician de ella. A esto se refiere Edith Sánchez, en la reflexión que leemos hoy: Curiosidades sobre la bondad. Jovanny Montero, psicólogo Deportivo, ES Perfiles, nos explica sobre jugar en la zona de desempeño a través de la ecuación de la confianza. Karil Taveras, nos habla sobre cómo la combinación de estas cualidades puede impulsar la transformación empresarial y llevar a las empresas al éxito a largo plazo. El tema es: Innovación y agilidad como potenciados de la Tranaformacion empresarial. Camila Hasbún, Psicóloga Clínica, trae un tema muy útil para los padres, las madres, para construir una familia sana, la propuesta es a una crianza resiliente.

”Mannerheim syleili minua ja hänen hyväilynsä olivat niin päihdyttäviä ja hullaannuttavia ettei mikään muu maailmassa. Uneksin niin hirvittävän elävästi ja hänessä oli uskomatonta viehätysvoimaa.” Näin kirjoitti valtionhoitaja Mannerheimista eroottista unta nähnyt runoilija Edith Södergran kirjailijakollega Hagar Olssonille kirjoittamassaan kirjeessä vuonna 1919. Mannerheimin herättämästä ihailusta ja vihasta suomalaisten keskuudessa kirjoittaa Tuomas Tepora helmikuussa ilmestyvässä tuoreessa Sankari ja antisankari - Mannerheim-kultin pitkä vuosisata -tietokirjassaan. Tuomas Tepora tutkii Mannerheimista luotuja mielikuvia ja Mannerheim-henkilökultin rakentumista - ja rakentamista. Marsalkan nimeä hyödynnettiin myös vuonna 1920, kun perustettiin järjestö Mannerheimin Lastensuojeluliitto. Nopeasti kasvaneem järjestön historiikin (Hyvän lapsuuden rakentajat – Mannerheimin Lastensuojeluliitto 1920–2020) kirjoitti tutkija Eeva Kotioja. Mannerheimista ovat keskustelemassa Tampereen yliopiston yliopistotutkija, Helsingin yliopiston Suomen ja Pohjoismaiden historian dosentti Tuomas Tepora ja Helsingin yliopiston vieraileva tutkija Eeva Kotioja. Lähetyksen juontaa Pauliina Grym.

«Jeg tror det som lever omkring oss deler vilkårlige innsikter med oss. Hele tiden denne raslingen av nærvær. Men hva er uutgrunnelig i verden? Rommet hun etterlater. Bare det.»En mor som gradvis blir borte, en bevissthet som går ut og inn. En sønn som verner om henne. I diktsamlingen Jeg går i sorg glir alt over i hverandre: fortvilelse og håp, ensomhet og omsorg, bevissthet og fravær. Bruddstykker av et liv fortelles gjennom barndomshistorier og erindringer, og referanser til Edith Södergran, Eeva-Liisa Manner og Lars Ahlin. Et livslangt forhold som oppsummeres i tilsynelatende enkle ord: Jeg er sønnen din, du er moren min.Jeg går i sorg er Rune Christiansens fjortende diktsamling. Totalt har han utgitt nærmere 30 diktbøker, romaner, essaysamlinger og gjendiktninger siden debuten Hvor toget forlater havet fra 1986, og blitt tildelt blant annet Brageprisen, Doblougprisen og den franske utmerkelsen Chevalier de l'Ordre des Arts et des Lettres. Forfatterskapet er preget av en helt unik språklig presisjon og elegante referanser til både litteratur og andre kunstformer, og vender stadig tilbake til temaer som erindring og tid, menneskelighet, og de helt nære relasjonene.De samme temaene dukker også opp i forfatterskapet til Niels Fredrik Dahl, ikke minst i romanen Mor om natten, som også tar for seg forholdet mellom mor og sønn. Nå møtes Christiansen og Dahl til samtale om diktning, erindring og forsoning. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Dikt: Nattlig psalm Uppläsning: Stina Ekblad Solveig von Schoultz, född i Borgå 1907, såg lyriken som sitt  modersmål trots att hon skrev ett stort antal noveller, romaner och pjäser. Och decennier efter hennes död hittar hennes dikter ständigt nya läsare.Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran hävdade Olof Lagercrantz 1945 när Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop publicerats.Tretton diktsamlingar blev det till slut. I de senare diktsamlingarna tillämpade hon olika stilarter. Samtal med en fjäril (1994) och Molnskuggan (1996) som blev hennes sista verk, bekräftade hennes position som betydande lyriker.DIKTSAMLING: Eko av ett rop (1945)MUSIK Carl Nielsen: Dimman lättarEXEKUTÖR Charlotte Norholt, flöjt, Gesine Dreyer, harpa

Dikt: Linets visa Uppläsning: Stina Ekblad Solveig von Schoultz, född i Borgå 1907, såg lyriken som sitt  modersmål trots att hon skrev ett stort antal noveller, romaner och pjäser. Och decennier efter hennes död hittar hennes dikter ständigt nya läsare.Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran hävdade Olof Lagercrantz 1945 när Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop publicerats.Tretton diktsamlingar blev det till slut. I de senare diktsamlingarna tillämpade hon olika stilarter. Samtal med en fjäril (1994) och Molnskuggan (1996) som blev hennes sista verk, bekräftade hennes position som betydande lyriker.DIKTSAMLING: Allt sker nu 1952)MUSIK Elena Kats-Chernin: Elizas aria ur Wild swansEXEKUTÖR Daniel Hope, violin, Jacques Ammon, piano

Dikt: Fågelhona Uppläsning: Stina Ekblad Solveig von Schoultz, född i Borgå 1907, såg lyriken som sitt  modersmål trots att hon skrev ett stort antal noveller, romaner och pjäser. Och decennier efter hennes död hittar hennes dikter ständigt nya läsare.Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran hävdade Olof Lagercrantz 1945 när Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop publicerats.Tretton diktsamlingar blev det till slut. I de senare diktsamlingarna tillämpade hon olika stilarter. Samtal med en fjäril (1994) och Molnskuggan (1996) som blev hennes sista verk, bekräftade hennes position som betydande lyriker.DIKTSAMLING: Den heliga oron (1997)MUSIK: Dobrinka Tabakova: NocturneEXEKUTÖR: Andrew Matthews-Owen, piano

Dikt: Utsikt från ett fönster Uppläsning: Stina Ekblad Solveig von Schoultz, född i Borgå 1907, såg lyriken som sitt  modersmål trots att hon skrev ett stort antal noveller, romaner och pjäser. Och decennier efter hennes död hittar hennes dikter ständigt nya läsare.Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran hävdade Olof Lagercrantz 1945 när Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop publicerats.Tretton diktsamlingar blev det till slut. I de senare diktsamlingarna tillämpade hon olika stilarter. Samtal med en fjäril (1994) och Molnskuggan (1996) som blev hennes sista verk, bekräftade hennes position som betydande lyriker.DIKTSAMLING: Den heliga oron (1997)MUSIK: Tor Aulin: Akvarell nr 3, VaggsångEXEKUTÖR: Andreas Brantelid, cello, Bengt Forsberg, piano

Dikt: Måsen Uppläsning: Stina Ekblad Solveig von Schoultz, född i finlandssvenska Borgå 1930, såg lyriken som sitt  modersmål trots att hon skrev ett stort antal noveller, romaner och pjäser. Och decennier efter sin död hittar hennes dikter ständigt nya läsare.Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran hävdade Olof Lagercrantz 1945 när Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop publicerats.Tretton diktsamlingar blev det till slut. I de senare diktsamlingarna tillämpade hon olika stilarter. Samtal med en fjäril (1994) och Molnskuggan (1996) som blev hennes sista verk, bekräftade hennes position som betydande lyriker. DIKTSAMLING: Nätet (1956)MUSIK: Marcel Mihalovici: MelodiEXEKUTÖR: Birgit Ramsl, flöjt, Gottlieb Wallisch, piano

Dikt: Måsen Uppläsning: Stina Ekblad Solveig von Schoultz, född i Borgå 1907, såg lyriken som sitt  modersmål trots att hon skrev ett stort antal noveller, romaner och pjäser. Och decennier efter hennes död hittar hennes dikter ständigt nya läsare.Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran hävdade Olof Lagercrantz 1945 när Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop publicerats.Tretton diktsamlingar blev det till slut. I de senare diktsamlingarna tillämpade hon olika stilarter. Samtal med en fjäril (1994) och Molnskuggan (1996) som blev hennes sista verk, bekräftade hennes position som betydande lyriker. DIKTSAMLING: Nätet (1956)MUSIK: Marcel Mihalovici: MelodiEXEKUTÖR: Birgit Ramsl, flöjt, Gottlieb Wallisch, piano

Marinen fyller 500 år i år. Vi gästas av marinchefen Ewa Skoog Haslum för att prata om hur marinens roll ser ut i dagens säkerhetspolitiska läge. Vi djupdyker även i världens bästa tryckarlåt! Programledare: Thomas Nordegren. Bisittare: Louise Epstein. Häromdagen kom nyheten att Gary Brooker, sångare i gruppen Procol Harum har avlidit. Bandet ligger bakom jättehiten "A Whiter Shade of Pale" som har tolkats i över tusen versioner. Men vad säger texten egentligen? Varför lyfte det aldrig riktigt för bandet efter låtsuccén? Vi pratar med Edith Söderström, producent på P2 och med Joachim Retzlaff som gjort en svensk version av låttexten.Hur mår den svenska marinen idag?År 1522 köpte Gustav Vasa de första skeppen i Lübeck till vad som senare skulle bli den första svenska flottan. Hur har marinens roll förändrats sedan dess? Hur utformad är den idag? Hur såg livet ut på fartygen för 500 år sedan? Vi gästas av marinchefen konteramiral Ewa Skoog Haslum och Annasara Hammar, forskare och författare.Programledare: Thomas NordegrenBisittare: Louise EpsteinProducent: Olle Björkman

I det här avsnittet av Svenskpodden klassiker intervjuas Anna Cavallin, litteraturvetare vid Stockholms universitet. I podden sammanfattar hon modernismen genom att välja ut tre ord som hon diskuterar i relation till litteraturen under epoken. Hon förklarar varför många modernistiska rörelser skrev manifest och ger sina bästa tips på hur man kan närma sig modernistiska dikter. Sist i avsnittet läser och kommenterar hon Edith Södergrans dikt ”Vierge moderne”. Ladda ner uppgifter till avsnittet här. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

¿Regresa el Muvi Draft? ¿Tras su cancelación hace casi dos años?Así es, el ejercicio de revisión de taquilla está de regreso, precisamente para revisar y hacer un comparativo con los números de taquilla en este regreso a la apertura de salas. ¿Estamos viendo los últimos momentos de la exhibición en salas? ¿Resurgirá como el ave fénix?Eso y más lo discutiremos con nuestros invitados que participarán en el juego, apostando sus panchólares, por que es bien fácil criticar desde afuera los resultados en taquilla, pero es igual de fácil (aunque más divertido) haciéndolo de esta manera.La lista de las cintas incluidas está acá. Seguimos haciendo revisión ya que podría entrar o salir una o dos.En la subasta participan Abrahám Sánchez, Adriana Fernández, Dany Saadia, Edgar Apanco, Edith Sánchez, Jaime Rosales y Mario Solan.¿Cómo era esto? Acá tooodos los episodios de las 8 temporadas previas del Muvi Draft.Este episodio es traído a todos ustedes gracias al apoyo invaluable de:Productora Ejecutiva: Blanca LópezProductor Ejecutivo: Mauricio GonzálezCo-Productor: Jaime RosalesCo-Productor: Román RangelCo-Productor: Dany SaadiaCo-Productor: Juan EspírituAgradecimiento especial a nuestros Patreons: Adriana Fernández, Álvaro Vázquez, Barbas Poéticas, Daniel Krauze, Fernando Teodoro, Lau Berdejo, Arturo Manrique, Pepe Ruiloba, Alejandro Alemán, Luis Macías, Lulú Petite, Enrique Vázquez, Jorge I. Figueroa, Arturo Aguilar, Logan Mayer, Ernesto Diezmartínez, Jorge Eduardo López, Luiso Uribe, Marcela Salgado y Fernando Alonso.Tú también puedes apoyar la creación de este y más programas y recibir crédito (para que aumentes currículum) y otros extras exclusivos en www.patreon.com/churrosypalomitas

Roman Polanski y Woody Allen son dos grandes directores cuyas carreras se han visto en ocasiones opacadas por cuestiones que no tienen que ver con su talento, sino con acciones en sus vidas personales que son incuestionablemente malas. En esta ocasión, Ernesto y Dan se ponen a hacer una revisión sobre los eventos por los que han sido tachados como monstruos por ciertos sectores de la población, así como hablamos de la separación de artista y obra, y lo más relevante: cuando personas ajenas a los casos hacen más daño que beneficio a quienes fueron las víctimas iniciales, pero que deciden que deben luchar por una causa que ni es de ellos. Este episodio es traído a todos ustedes gracias al apoyo invaluable de:Productora Ejecutiva: Blanca LópezProductor Asociado: Miguel HuescaCo-Productor: Jaime RosalesCo-Productor: Román RangelCo-Productor: Titus BondiCo-Productor: Juan EspírituAgradecimiento especial a nuestros Patreons: Álvaro Vázquez, Daniel Krauze, Fernando Teodoro, Edith Sánchez, Alejandro Alemán, Fernando Alonso, Luis Macías, Lau Bermejo, Lulú Petite, Adriana Fernández, Enrique Vázquez, Arturo Aguilar y Jorge I. Figueroa, Logan Mayer, Ernesto Diezmartínez, Luiso Uribe, Arturo Manrique, Jorge Eduardo López y Pepe Ruiloba.Tú también puedes apoyar la creación de este y más programas y recibir crédito (para que aumentes currículum) y otros extras exclusivos en www.patreon.com/churrosypalomitas

¿Nos extrañaron? Pues después de un descanso regresa Cine Vértigo, y en esta ocasión Ernesto y Daniel hablan sobre la propuesta de ley acerca de la regulación de doblaje e inclusión de lenguas indígenas. Este episodio es traído a todos ustedes gracias al apoyo invaluable de:Productora Ejecutiva: Blanca LópezProductor Asociado: Miguel HuescaCo-Productor: Jaime RosalesCo-Productor: Román RangelCo-Productor: Titus BondiCo-Productor: Juan EspírituAgradecimiento especial a nuestros Patreons: Álvaro Vázquez, Daniel Krauze, Fernando Teodoro, Edith Sánchez, Alejandro Alemán, Fernando Alonso, Luis Macías, Lau Bermejo, Lulú Petite, Adriana Fernández, Enrique Vázquez, Arturo Aguilar y Jorge I. Figueroa, Logan Mayer, Ernesto Diezmartínez, Luiso Uribe, Arturo Manrique, Jorge Eduardo López y Pepe Ruiloba.Tú también puedes apoyar la creación de este y más programas y recibir crédito (para que aumentes currículum) y otros extras exclusivos en www.patreon.com/churrosypalomitas