Podcasts about predikaren

Med utgångspunkt i bibelord samtalar Kristoffer Helle med olika gäster i FFG-poddens särskilda sommarprogram. I detta andra samtal hämtar Daniel Johansson fram ”ur hatten” orden i Predikaren 7:1: ”Ty vem vet vad som är gott för en människa i livet, under de dagar hennes förgängliga liv varar, vilka hon lever som en skugga? Och vem […]

Andakterna den här veckan tar avstamp i de fem världsreligionerna och har mysteriet som tema. Idag hör du Nike Snijders från Lund som utgår från sin judiska tro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Jag undrar om det har kommit upp några stjärnor på himlen än. Bara då kan jag säga hej till pappa, och berätta att saker är ganska ok.Ur dagens andaktTexterPsaltaren 34, Predikaren 1:5-1:10MusikKöln Concert Part II, Keith JarretProducent Agneta Nordin, Lokatt Medialiv@sverigesradio.seFör Sveriges Radio Malmö

Blommor, frukt och förgänglighet. När stillebenmåleriet växer fram i Europa tycks döden ständigt närvarande. Valerie Kyeyune Backström reflekterar över ett måleri som tar åskådaren i besittning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att titta på en tavla är att titta på döden: som i döda ting, döda scener. I stilleben-genren, som växte fram självständigt under 1500-talet, och på sidan av det mer ansedda historiemåleriet, är det särskilt påtagligt. Bland plutande plommon och vaser varsamt komponerade, hittas den i form av förruttnelse, flugor, mörka fläckar. Döden kommer som en smygande gäst i uppställningens prakt.En hel undergenre av stilleben-måleriet, VANITAS, är tillägnad denna uppgift: att påminna om vår förgänglighet. Att förkasta den materiella världen. Ett maskhål påminner om annalkande förfall, en dödskalle eller ett vissnat blomblad som segnar ner från skaftet, för evigt fryst i denna rörelse, i detta fall, fungerar som en uppfordran. Allt fast ska förflyktigas. ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren” .Kanske kan man kalla detta ett måleri över dubbelt döda ting - Döda som i avbildningar av det icke-mänskliga, döda som i en påminnelse om vad som snart ska ske med betraktaren. Trots att måleriet saknar mänskliga motiv är det i själva frånvaron mänskligheten gör sig påmind; kompositionerna är alla sublima uppvisningar av den mänskliga handens förmåga.Men det är inte bara avbildade objekt som handen skapat. I sin bok ”Tingens poesi. Liv och död i Europeiskt stillebenmåleri 1600-1900” påminner professorn i konstvetenskap Görel Cavalli-Björkman om närheten mellan bild och ord, målning och dikt.Ibland som interfolierad text direkt i målningen, ibland i själva målningens språk, men likväl som ett frändskap, en ständig korsbefruktning: ”Stilleben liknar dikter där målaren med sina omsorgsfulla arrangemang vill spegla många nyanser av verkligheten”[i] skriver Cavalli-Björkman.Men om målningen kan vara poesi, kanske poesin kan vara ett vanitasmåleri?I Judith Kiros diktsamling ”Det röda är det gränslösa” återkommer ruttnande frukter, vissnande blomblad. Kiros skriver:”Insidan av en aprikos mot kindens glatta insida//döden har gjort så mycket ogjort. De döda flödar över bron, och vattnet där under, en ven eller stygisk ström”Stillebenmåleriet var ett geografiskt utspritt fenomen, men om det förknippas med en plats så är det Nederländerna. Särarten i detta måleri präglas av sin täta koppling till tidens nya insikter om naturen, seendet, perspektivlära och mikroskåpets uppkomst. I sitt banbrytande verk ”The Art of Describing. Dutch Art in the Seventeenth Century” kategoriserar Svetlana Alpers holländsk konst som ett beskrivandets konst; i samklang med tidens vetenskapliga metodik.Kanske kan denna uppradande form av måleri liknas vid texten, vid dokumenterandet?Och ligger inte detta sätt att dokumentera, att taxamera, mäta och inordna, så nära döden. Så oerhört nära, eftersom det i sin motståndshandling bara bekräftar sin vanmakt?Ungefär som den sörjande, som gör allt för att hålla kvar sina minnen, bara för att upptäcka att hur man än stretar emot, börjar den älskade långsamt försvinna, detaljerna rinna genom fingrarna som vatten. Eller spricka upp, som en aprikos feta fruktkött.1600-talets nederländska måleri ligger inte bara tätt inpå döden, utan även ekonomin. Enligt konstprofessorn Norman Bryson är hela stillebengenren i hög grad en fråga om överflöd och ekonomi. Landet hade under denna tid, genom koloniala erövringar och handel snabbt blivit ett av världens rikaste, men saknade till skillnad från exempel Frankrike eller Storbritannien en tydlig inrättning, som ett hov, att spendera detta överflöd på. Hemmet blev därför den naturliga platsen för att förbruka denna rikedom, och nederländska hem beskrivs som extremt opulenta av utländska besökare. Stillebenmåleriet intar här en dubbel ställning; både som ett vittne till överflödet, och som en dömande instans. Bryson skriver att de förändrade ekonomiska villkoren var mer snabbrörliga än moralen: i Vanitas-målningarna fortsätter konstnärerna varna för det jordiska livets fåfänga.Men som Cavalli-Björkman påminner läsaren om finns det risker med att övertolka innebörden eller konstnärens intentioner. Stillebenmåleriet åkallar i stället den som tittar, den tar oss som åskådare i besittning. Att betrakta ett stilleben är att ge upp tid. Och ju mer tid du ger, desto mer ger målningen tillbaka.Sådan försiktighet intresserar inte Norman Bryson. Han framställer det som ett måleri mot naturen, mot årstidens gång; här samsas växter från skilda säsonger, växtklimat och ursprung. Vad det hyllar är det skapade. Vad det är, är ett måleri som lyfter fram arbetet: det mänskliga arbetet.I detta förkapitalistiska måleri skriver Bryson, är ekonomin närvarande på tre plan:Först i de påkostade miljöer och föremål som avbildas. Där blommorna, i stället för blygsamma ängsblomster, är hämtade från omvärlden, där tulpanen och tulpanfebern intar en särställning. Det är inte en sorts blommor i buketterna, det är ett överflöd av olika sorter. Det förklarar varför arterna sällan upprepar sig i en bukett: det skulle helt enkelt inte addera något nytt värde. Det är rikedomen, mängden som är dyrbar.Och i en tid där rikedomen gjort inträde, separeras människan från den mest grundläggande regleringen: hungern, aptiten. I stället är det överflödet som hyllas, opulensen i sig.Men själva hantverket är i sig är ett bevis på pengar. I Vanitas-måleriet blir detta bryderi upphöjt: hur kan man avsäga sig värdsliga ting genom något så världsligt som en målning? En målning, som dessutom är framställd för att hänga i en välbeställd människas hem? Redan när de skapades berättas om de enorma summor dessa stilleben kunde inbringa. Hur kundgruppen utgjordes av furstar, prinsar och andra extremt burgna.Även i Judith Kiros diktsamling går frågan om religion och moral hand i hand med döden och högst profana ekonomiska premisser; så samsas försäkringskassan med gudomliga visioner, en dyr taxifärd till psyket bredvid Comviqs kundtjänst. De himmelska hallucinationerna är aldrig helt frånkopplade världen och materiella villkor: krigen, kapitalismen, döda flyktingar.Hon skriver: ”Aprikoshudens fjun mot tungan får mig att rysa //vad är onödigare än en tröstlös kommunist”.Det utmärkande med det nederländska måleriet är kanske inte döden, den som kan hittas eller anas i allt stillebenmåleri, utan hur arbetet här fungerar som ett slags försök att upphäva det: hur arbetet består långt efter att allt som bidragit till målningen: föremålen som stått modell, tillverkarna av duk och färg, målaren själv, sedan länge förmultnat. Kvar finns istället enorma timmar, pedantiskt arbete, de bevarade spåren av en kultur helt och hållet skapad av den mänskliga handen.Kiros skriver: ”mot naturen - aprikosköttets upplösning - öppnades tyvärr mina ögon”. Inför det nederländska stillebenmåleriet tycks så döden inte upplösas, snarare är det som att man genom arbetet kallar den, ropar på den, bjuder in den. Som om att man trodde att arbetet kunde befria oss.Valerie Kyeyune Backström, kulturskribent och författareLitteraturGörel Cavalli-Björkman: Tingens poesi – liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900. Votum Förlag, 2023.Svetlana Alpers: The Art of Describing – Dutch Art in the Seventeenth Century. Chicago university, 1983. Norman Bryson: Looking at the Overlooked – Four Essays on Still Life Painting. Reaktion Books, 1990.

Vänskap är temat för veckans andakter med Gustav Ericsson, präst i Umeå. De sändes första gången i juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Predikaren pekar på det som jag innerst inne vet – att jag behöver dig när jag faller. Guds rike, tänker jag, kanske inte är en värld där ingen någonsin faller, men kanske är det en värld där ingen faller ensam, säger Gustav Ericsson.TextPredikaren 4:9-10MusikHärlig är jorden (Schönster Herr Jesu) – Svenska PsalmjazztrionProducent Helena Andersson Holmqvistliv@sverigesradio.seMoskit mediaför Sveriges radio Västerbotten

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seDet finns ingen ände på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött. Denna varning får man i Predikaren (12:12) som skrevs några hundra år före Kristus. Hur många kan ha känt sig träffade av den varningen, undrar man. Och hur samma vers hade låtit om den skrevs i dag, med …

Predikaren eller Kohelet ses ibland som Bibelns dysterkvist. Men Natalie Lantz hör en radikal filosof som slungar ur sig glödande provokationer i en tillvaro präglad av fåfänglighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.הֲבֵ֤ל הֲבָלִים֙ אָמַ֣ר קֹהֶ֔לֶת הֲבֵ֥ל הֲבָלִ֖ים הַכֹּ֥ל הָֽבֶל׃מַה־יִּתְרֹ֖ון לָֽאָדָ֑ם בְּכָל־עֲמָלֹ֔ו שֶֽׁיַּעֲמֹ֖ל תַּ֥חַת הַשָּֽׁמֶשׁ׃דֹּ֤ור הֹלֵךְ֙ וְדֹ֣ור בָּ֔א וְהָאָ֖רֶץ לְעֹולָ֥ם עֹמָֽדֶת׃וְזָרַ֥ח הַשֶּׁ֖מֶשׁ וּבָ֣א הַשָּׁ֑מֶשׁ וְאֶ֨ל־מְקֹומֹ֔ו שֹׁואֵ֛ף זֹורֵ֥חַֽ ה֖וּא שָֽׁם׃הֹולֵךְ֙ אֶל־דָּרֹ֔ום וְסֹובֵ֖ב אֶל־צָפֹ֑ון סֹובֵ֤ב סֹבֵב֙ הֹולֵ֣ךְ הָר֔וּחַ וְעַל־סְבִיבֹתָ֖יו שָׁ֥ב הָרֽוּחַ׃ Tomhet, idel tomhet,Säger Kohelet,tomhet, idel tomhet,allt är tomhet.Släkte går och släkte kommer,jorden är evigt densamma.Solen går upp och solen går ner,så skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgång.Vinden blåser åt söder,så slår den om mot norr,ständigt slår vinden om,slår om och vänder igen. Kohelets ord ljungar svavelosande över Stockholms silhuett. I min hand håller jag ett litet visitkort av alabasterfärgat papper, texten har jag valt med stor omsorg. På kortet står ett citat med kolsvarta hebreiska bokstäver: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om”, och under, på svenska: Natalie Lantz, filolog och samtidsuttolkare. Som existentiell konsult skulle jag genom min nystartade firma Exegetic Entertainment minsann påminna stadens pampar om deras brist på originalitet. Jag skulle träda in i styrelserummen och förkunna: ”'Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: 'Det här är nytt!' så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.'”Jag tittar ut över civilisationens landvinningar: konferenspalatsen, tunnelbanorna, gatunäten. Lyftkranar böjer sig som betande urtidsdjur över staden. Människorna rinner ut ur hissar, mötesrum, korridorer. I city hålls en prisceremoni; en poet och en partikelfysiker ska få medalj ur kungens hand. Intill mig fräser en espressomaskin. I det oupphörliga flödet bekänner ännu en kulturskribent sin tro, det kallas för en ny våg; nu vill alla vara med och återförtrolla världen. ”Allt är fåfänglighet!” skallar Kohelet genom 1917 års bibelöversättning.Predikaren heter den i svensk översättning, Kohelet på hebreiska, och den är min bok genom livet. När jag går vilse i tidsandans upphetsning söker jag tröst i ifrågasättandet av den rådande ordningen. Kohelet är den som förstör festen, som förmörkar stämningen genom avslöjanden som ingen står ut med att höra när vinet flödar och samhällsmaskineriet snurrar på.Kohelet ingår i Hebreiska bibelns vishetstexter och kan liknas vid en filosofisk betraktelse över livets villkor. Den som talar är självutnämnd kung av Jerusalem. Han har experimenterat med livsvillkoren och vill lägga fram sina slutsatser, rentav ge råd för hur man ska kunna stå ut med det vidunderliga: att allt är ett jagande efter vind och att döden tillslut sliter av mödans silvertråd. ”Nåväl”, säger han, ”då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda.” Han dricker vin, griper sig an med stora företag, bygger hus och anlägger trädgårdar. Allt vad hans ögon begär låter han dem få, kvinnor och åter kvinnor. Men så vänder han blicken mot allt han har utfört, och ser att det inte finns någon vinst under solen. Inte ens visheten lönar sig, eftersom den vise och dåren går samma öde till mötes.Förbittring, pessimism och uppgivenhet brukar tillskrivas Kohelet, men jag hör en radikal filosof som med glödande hån slungar ur sig poetiska provokationer mot tanken om den gudomliga lagbundenheten. ”Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.” Genom den egyptiska mytologin rullar skarabén sitt dyngklot, såsom gryningssolen rullas över himlavalvet; om dagen stretar den turkosskimrande skalbaggen med klotet, om natten vänder den åter till sin jordhåla. Dygnets himlaspel är för Kohelet en meningslös upprepning. Ändå slår han fast att människan kan finna glädje i arbetet och i all sin möda. Det är en radikal ansats. För att vilja upprepningen krävs mod, skriver Kirkegaard. Kohelet stiger upp ännu en gryning och färdas närmare sin död under den blinda, brutala solen.Tanken på förgänglighetens cirkulära skådespel skiljer sig radikalt från idén om tidens goda förlopp i Första Mosebok, där himlaljusen som tänds och släcks är en omistlig del av skapelseberättelsens progression mot de sju dagarnas fullbordande. Även om Kohelet använder samma gudsnamn som i skapelseberättelsen, Elohim, är det inte en reflektion av samma gudsbild. I första kapitlet av skapelseberättelsen frambringar Elohim allt som är till och kröner sitt verk med skapandet av människan, som han sätter som härskare över jorden. Men Kohelets Elohim förefaller vara en sadistisk kosmisk kraft som pålagt människan att ägna sig åt ett ont, lönlöst arbete helt utan förmåga att begripa eller styra de naturlagar som hela tiden upprepar sin meningslösa cykel.En evig vind sveper genom samhällsbyggena. Redan i inledningsverserna känns ett drag av luft i rörelse. Havel havalim översattes i Bibel 2000 till ”tomhet, idel tomhet”, men uttrycket kan hellre översättas till ”flyktighet, idel flyktighet.” Ordet hevel indikerar en hastigt försvinnande utandning som den rykande andedräkten en kall vinterdag. Ett livstecken eteriskt som hastigt skingrande ånga. Hevel är som en zeitgeist: förgänglig, undanglidande, flyktig men ändå helt avgörande för historieförloppet – den är susningen som retar och oroar strukturerna. Min hand sluter sig om visitkortet: ”Sovev sovev holech ha-ruach, ständigt slår vinden om.” Någonting rör sig i atmosfären, visserligen osynligt, men med substans och verkningskraft: ruach, betyder ”vind” eller ”ande” i bemärkelsen livgivande andedräkt. I skapelseberättelsen är det ruach elohim, gudsvinden som sveper fram över vattnet strax innan ljuset blir till. Även om Kohelets vind ständigt slår om, utgör den motsatsen till den undflyende utandningen hevel. Den turbulenta ruach kan sägas beteckna de ständigt växlande livsvillkoren, de okontrollerbara naturkrafterna, det kosmiska skådespelet. Mitt i det eviga kretsloppet dånar en virvelvind, på samma gång livgivande som utplånande.Det finns något nietzscheanskt över Kohelets erkännande och därmed bejakande av livsvillkorens grymhet. I den Glada vetenskapen skriver Nietzsche: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet!””Män och kvinnor av idag!” påbörjar jag mejlet som ska marknadsföra mig som samtidsuttolkare. ”'Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden' För er som tror att er egen samtid är historiens höjdpunkt, låt mig nu avslöja: seklernas pendel är blytung och molande som en förnekad gud och den kommer att krossa er alla. Ingenting kommer att bli kvar åt evigheten att skriva hem om.'”Men trots vackert visitkort och det här oemotståndliga marknadsföringsbudskapet, tvingades jag att lägga ner verksamheten omgående på grund av grav missbedömning av kundunderlagets mottaglighet för mitt budskap om att vinden ständigt slår om och att också den insikten – är förgänglig.Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln och kulturskribent

Hans Lindelöw talar med utgångspunkt från Predikaren inför år 2023. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En annorlunda bokcirkeln med Thella Johnson och Lollo Collmar. Best Of-avsnitt med höjdpunkter från säsong 1. Gäster: Thomas Kazen, Björn Wiman, Sara Parkman, Sara Abdollahi, Robert Fux. BEST OF säsong 1*Hon ska heta maninna - ty av man är hon tagen. Thella återupplever ett tonårsminne av skapelseberättelsen och dess historia om hur Gud skapar Eva av ett av Adams revben. Men vad står det egentligen i den ursprungliga texten?*Normativt, Formativt eller So What - olika sätt att läsa Bibeln. Lollo och Thella vill närläsa och utgå från det som faktiskt står skrivet på sidorna. Pastorn och bibelvetaren Thomas Kazen komplicerar bilden och ger exempel på olika vanliga läsningar.*Varför finns det inga katter i Bibeln? Författaren Ola Larsmo har sökt svar men är inte nöjd med de förklaringar han fått. *Noas ark. Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, tycker att vi ska fråga oss vad Noa hade gjort med vetskapen om dagens klimathot. *Gudar som tröttnat på de jobbiga människorna. Berättelser om Den Stora Floden florerade redan flera tusen år före Bibelns tillkomst. Bibelvetaren Thomas Kazen berättar om föregångarna till historien om Noa och syndafloden.*Inget är nytt under solen! Folkmusikern och artisten Sara Parkman älskar Predikaren. Men är Predikaren optimist eller cyniker? Och var det verkligen kung Salomo som skrev texten? Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, reder ut.*Mörkret är ljus, ljus är mörker. Sara Abdollahi, skribent och litteraturkritiker, väljer ut några av de många ljus- och mörkertexterna ur Bibeln och uppmanar oss att se ljus och mörker mer som två komplement i en helhet och mindre som motsatser. Och mindre som att det ena är gott och det andra ont.*Hej apokalyps! Skådespelaren och dragshowartisten Robert Fux älskar dramat när basunerna ljuder och världen går under i Uppenbarelseboken.Bibelavsnitt: 1 Mosebok 6, Predikaren 1, Matteus 6:1, Jesaja 16:3, Uppenbarelseboken 8, 1 Mosebok 2Citat ur filmerna På heder och Samvete (A Few Good Men) och Det sjunde inseglet och tv-serien Girls, S1E7, "Welcome to Bushwick a.k.a. the Crackcident"Musikcitat i avsnittet: Kanye West - Jesus Walks Madonna - Like A Prayer Prince - God (Love Theme From Purple Rain)Medverkande i avsnittet: Thomas Kazen, Björn Wiman, Sara Parkman, Sara Abdollahi, Robert FuxProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Ljudtekniker: Monica Bergmark, Lisa Abrahamsson, Susanne Martinsson

"Förgänglighet, förgänglighet, allt är förgängligt!" säger Predikaren. Vad betyder det, och vad betyder det för oss idag? Paulus Eliasson ger en introduktion till en av Bibelns visdomsböcker. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vänskap är temat för veckans morgonandakter. De leds av Gustav Ericsson, som arbetar som sjukhuspräst och fängelsepräst i Umeå. Predikaren pekar på det som jag innerst inne vet att jag behöver dig när jag faller. Guds rike, tänker jag, kanske inte är en värld där ingen någonsin faller, men kanske är det en värld där ingen faller ensam, säger Gustav Ericsson. Text Predikaren 4:9-10 Musik Härlig är jorden (Schönster Herr Jesu) Svenska PsalmjazztrionProducent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

29 april 2022. Texten kommer från Predikaren. Vad vet du om den boken?

29 april 2022. Texten kommer från Predikaren. Vad vet du om den boken?

Predikaren försöker förstå vad som är livets mening: ”Vad vinner människan med all sin möda där hon strävar under solen?” (1:3).

Predikaren försöker förstå vad som är livets mening: ”Vad vinner människan med all sin möda där hon strävar under solen?” (1:3).

Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i Oron bok. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren)    varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok Det omätbaras renässans gör filosofen Jonna Bornemark upp med det pedanternas världsherravälde som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia låt oss kalla dem Poeterna har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för eller tillbedjare av en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för excentricitet snarare än pedanteri.Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet  i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget i väntan på den stora inspirationen. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka  risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i Orons bok. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.Isabella Nilsson, författare

Dagens bibelpodd - 2020. Predikaren kapitel 12, 1 Timoteusbrevet kapitel 3. David Cederström. Lycka och mening.

Dagens bibelpodd - 2020. Predikaren 10-11; 1 Timotheosbrevet 2. Bobby Sjölander. En liten fågel.

Dagens bibelpodd - 2020. Predikaren 8-9; 1 Timotheosbrevet 1. Bobby Sjölander. Nådens väg.

Dagens bibelpodd - 2020. Predikaren 6-7; Psaltaren 95-96. Bobby Sjölander. Ljus i mörkret.

Dagens bibelpodd - 2020. Predikaren 4-5, 2 Thessalonikerbrevet 3. Georg Filippou. Att hålla ut i att göra det som är riktigt.

Dagens bibelpodd - 2020. Predikaren 1-3, 2 Thessalonikerbrevet 2. Georg Filippou. Laglöse eller Antikrist.

Sadist-gud är igång igen, faller för grupptrycket och antar ett vad där Jobs liv står på spel.Är Salomo egentligen en trött hipster som bara vill flytta ut på landet och odla chili?Här får ni allvar och sorg, samt Annikas hemliga kompis, Kristina Nilsson.Vi ber (inte) om ursäkt för att vi ändå lämnade fläkten på. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sadist-gud är igång igen, faller för grupptrycket och antar ett vad där Jobs liv står på spel.Är Salomo egentligen en trött hipster som bara vill flytta ut på landet och odla chili?Här får ni allvar, sorg och Annikas hemliga kompis, Kristina Nilsson.Vi ber (inte) om ursäkt för att vi ändå lämnade fläkten på.Support till showen http://supporter.acast.com/vinhaggornas-hamnd. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

A new MP3 sermon from Agape International Baptist Church is now available on SermonAudio with the following details: Title: No Satisfaction For The Greedy Subtitle: Predikaren Speaker: Daniel Lundgren Broadcaster: Agape International Baptist Church Event: Sunday Service Date: 6/28/2020 Bible: Ecclesiastes 5:10-12 Length: 67 min.

Det börjar med en mångtusenårig text från Predikaren framförd av The Byrds. Det förment Urartade ställs mot det Ursprungliga, Staern-Tylers nyskrivna pendang till Stravinsky, Historien om en prinsessa, övergår i en poetisk reflektion om Universitetet som historisk innovation; Sigrid Combuchen kommer ut som tangoälskande smygpoet, och vi påminns om att även en avlägset komet kan sjunga sin subsonara sång... Vår podcast LYRAN - om poesi & musik - är en ständigt pågående omtumling i ett spännande gränsland. Här är några tillbakablickar - mycket nöje!

Lyssna till Magnus Persson som predikar 12te delen i serien Ordinary. Dagens texter: Predikaren 5:9-19, 1.Tim 6:7-11 Luk 12:13-21

Lyssna till Christian Lindstedt när han predikar sista delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Sara Lindholm när hon predikar nionde delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Lena Pommer när hon predikar åttonde delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Sara Lindholm när hon predikar sjunde delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Magnus Persson när han predikar sjätte delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Patrik Lindholm när han predikar femte delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Magnus Persson när han predikar fjärde delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Sara Lindholm när hon predikar tredje delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Magnus Persson när han predikar andra delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

Lyssna till Magnus Persson när han predikar första delen i undervisningsserien VANITY FOOLS

David Duveskog delar från Predikaren och talar om livet frågor och vart svaret kan finnas.

Utifrån Predikaren kapitel 3