Podcast appearances and mentions of Ola Larsmo

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Den ukrainska författaren Sofia Andruchovytj har skapat ett storslaget romanbygge om Ukrainas historia och gästar Internationell författarscen den 29 september. I "Amadoka" väver Sofia Andruchovytj samman en berättelse om kärlek, svek och motstånd, i tiden från Stalins skräckvälde till Rysslands invasion av Krim. Sofia Andruchovytj (född 1982 i Ivano-Frankivsk) debuterade 2002 och har sedan dess gett ut flera romaner. Hon fick sitt internationella genombrott med "Amadoka", som på svenska ges ut i två volymer, och har blivit en viktig röst för den ukrainska litteraturen i Europa. Hon är bosatt i Kiev. Ola Larsmo är författare och kulturskribent, med särskilt fokus på historia och demokrati. Han har länge följt den östeuropeiska litteraturen och är särskilt engagerad i yttrandefrihetsfrågor. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 29 september 2025 Jingel: Lucas Brar

Med en fot i SD:s innersta krets och den andra i fackföreningsrörelsen har mannen bakom pseudonymen Teodor Gustafsson enligt egen uppgift i över tjugo år levt dubbelliv. Boken “Utanförskap” gjorde honom till en gåta bland politikintresserade i Sverige. Expo kunde för två veckor sedan avslöja vem mannen bakom pseudonymen är – en högt uppsatt ombudsman på ett av TCO:s största förbund – Vision. I veckans Studio Expo pratar vi om vår granskning av Teodor Gustafsson och hur vi avslöjade mannens dubbelliv och riktiga identitet.  Gäst i studion är Expos researcher och utbildare Niclas Nilsson. Programledare: Erik Glaad. --- Läs mer: Janusansiktet: Expo avslöjar Teodor Gustafsson (Erik Glaad, Niclas Nilsson, 2025): https://expo.se/fordjupning/janusansiktet-expo-avslojar-teodor-gustafsson/  SD manipulerar med deep fakes och anonyma konton (Erik Glaad, 2024): https://expo.se/nyhet/sd-manipulerar-med-deep-fakes-och-anonyma-konton/  Inläsning: Det högerradikal arvet (Ola Larsmo, Per Svensson, 2015): https://expo.se/nyhet/det-hogerradikala-arvet/  Sverigedemokrater stödjer nazister (Mikael Ekman (Expo), David Baas (Expressen) 2008): https://expo.se/nyhet/sverigedemokrater-stodjer-nazister/  Expo behöver ditt stöd Bli poddvän här: https://expo.se/stod-expo/bli-poddvan/  Prenumerera på Expo: https://expo.se/tidskriften/prenumerera  --- Studio Expo ger dig som lyssnar fördjupningar om våra avslöjanden, mer om våra granskningar och analyser av högextrema tendenser. Varje vecka i din poddspelare! Expo är en religiöst och partipolitiskt obunden stiftelse. Vi har granskat och bevakat extremhögern sedan 1995 – för en levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande. Stöd vår verksamhet genom att bli månadsgivare eller swisha en slant till 123 271 02 59.

Möt musikern Jill Johnson, författaren Ola Larsmo och konstnären Tova Mozard, som alla inspireras av USA i sitt skapande. Dessutom, den amerikanska Guldpalmsvinnaren Anora invige Stockholms filmfestival och kan Elvis barnbarn Riley Keough bryta famijen Presleys förbannelse? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

2022 skulle det Svenska rasbiologiska institutet ha fyllt 100 år. Men som tur var avvecklades det 1958 och hade redan då ändrat inriktning på sin forskning. Vad var det egentligen för mylla som skapade rasbiologin och dess praktiska tillämpning: rashygienen? Hur hängde allt ihop med nazitysklands grymheter och var Svenska rasbiologiska institutet verkligen först i världen?Det reder vi ut i dagens avsnitt, tillsammans med författaren och kritikern Ola Larsmo. Han är aktuell med "Lektion 11 - En bok om rasbiologi". Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I SD:s propagandafilm ”Ett folk ett parti” kopplas socialdemokraterna ihop med antisemitism, rasbiologi och nazism – ja sossarna får i princip skulden för Förintelsen. Den är ett exempel på hur historien kan missbrukas och förvridas i syfte att svartmåla en politisk motståndare och samtidigt relativisera sin egen mörka historia.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: Ola Larsmo, författare. Några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: ”Tio lektioner i svensk historia” av Ola Larsmo, utgiven av Kaunitz-Olsson. ”Lektion 11 – en bok om rasbiologi” av Ola Larsmo, utgiven av Kaunitz-Olsson. ”Historiemissbrukarna” av Mikael Nilsson, utgiven av Tankesmedjan Tiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om sparande, bevarande och viljan att återuppleva det som förlorats. Med Hans Ruin, Maja Hagerman och Ola Larsmo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Djurarter dör ut. Byggnader blir ruiner. Kulturarv glöms eller till och med bombas bort. Historien kan beskrivas som en lång rad av förluster. Men vad händer när vi sörjer det som försvunnit? Vem avgör vad som bevaras och vad som raderas? Går det att återuppväcka det som förlorats?Med utgångspunkt i Judith Schalanskys bok Förteckningar över några förluster diskuterar Maja Hagerman och Ola Larsmo, bägge författare som ägnat sig åt historia, tillsammans med Hans Ruin, professor i filosofi vid Söderstörns högskola.Programmet spelades in live inför publik på Elverket Dansens Hus i Stockholm i samarbete med Kompani Giraff som gör en koreografisk och metaforisk tolkning av Schalanskys texter.Programledare: Cecilia Strömberg Wallin.Producent: Tommie Jönsson

Gängslagsmål på gatorna mot irländare och en stark kraft inom Ku Klux Klan i nordöstra USA ja inte alla svenskar som for till Amerika hamnade på prärien som bönder. Storstäderna lockade många, till exempel den etniskt polariserade industristaden Worcester i Massachusetts, där som mest ca 20% av befolkningen hade svensk bakgrund, och många av dem arbetade på samma fabrik. Rivalitet och instabilitet baserat på härkomst och religion gjorde att många där valde att gå med i Ku Klux Klan.Den snabbt växande metropolen Chicago var en tid den stad i världen där näst flest svenskar bodde, och där de hade något av en gräddfil i samhället inte minst tack vare sitt utseende. Ännu mer pengar kunde finnas att tjäna för den som reste vidare västerut till städerna vid USA:s Stillahavskust, som Seattle. Men trots gynnsamma förutsättningar så slutade livet i misär för många svenskättlingar i städerna.Programmet är en repris från 17 april 2023.Medverkande: Patrick Dwyer, vicepresident för S:t Gobain som idag äger företaget Norton; Eric Salomonsson, författare som skrivit om Worcesters svenska historia; Erika Jackson, professor i historia vid Colorado Mesa University i Grand Junction och författare till boken Scandinavians in Chicago; Ola Larsmo, författare.Reporter: Mats Carlsson-LénartProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

USApodden Historia om det amerikanska inbördeskriget 1861 1865. Del 2 av 2. På 1860-talet rasade ett blodigt inbördeskrig i Nordamerika sedan sydstaterna brutit sig ur USA i ett försök att försvara rätten att äga slavar. Det amerikanska inbördeskriget är en avgörande period i USA:s historia som förklarar många av de politiska konflikter vi ser idag.I den andra av två delar tittar USApodden Historia närmare på krigets fasor och hur kampen mot slaveriet mynnade ut i Abraham Lincolns emancipationsproklamation. Visste amerikanerna vad ett modernt krig skulle innebära? Och ville verkligen Lincoln frige alla slavar?Om USApodden HistoriaUSApodden Historia är en serie specialpoddar från USApodden. Tillsammans med expertgäster blickar vi bakåt mot de händelser och personer som format USA till det land det är i dag.Medverkande: Ginna Lindberg, USA-kommentator, Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet och Ola Larsmo, författare och USA-kännare.Programledare: Sara StenholmProducent: Viktor MattssonTekniker: Adam AlvinMusik: The United States Military Academy Band - When Johnny Comes Marching Home AgainMed ljud från: NBC och TDC

USApodden Historia om det amerikanska inbördeskriget 1861 1865. Del 1 av 2. På 1860-talet rasade ett blodigt inbördeskrig i Nordamerika sedan sydstaterna brutit sig ur USA i ett försök att försvara rätten att äga slavar. Det amerikanska inbördeskriget är en avgörande period i USA:s historia som förklarar många av de politiska konflikter vi ser idag.I den första av två delar tittar USApodden Historia närmare på tiden innan kriget och hur spänningarna kring slaverifrågan nådde bristningsgränsen. Var det självklart att USA skulle hamna i ett inbördeskrig? Och hur motiverade sydstaterna ägandet av andra människor som slavar?Om USApodden HistoriaUSApodden Historia är en serie specialpoddar från USApodden. Tillsammans med expertgäster blickar vi bakåt mot de händelser och personer som format USA till det land det är i dag.Medverkande: Ginna Lindberg, USA-kommentator, Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet och Ola Larsmo, författare och USA-kännare.Programledare: Sara StenholmProducent: Viktor MattssonTekniker: Adam AlvinMusik: Judy Collins - Glory Glory Hallelujah samt Pete Seeger - John Brown's BodyMed ljud från: CSPAN och filmen "Harriet" (Focus Features)

På Tyresö historiedag i maj höll författaren och kulturjournalisten Ola Larsmo ett föredrag med anledning av sin senaste bok som handlar om rasbiologi och rashygien i Sverige. Detta är ett av fyra föredrag som Tyresöradion sänder denna sommar. Här finns fler föredrag från tidigare historiedagar. Producent: Ann Sandin-Lindgren

Gängslagsmål på gatorna mot irländare och en stark kraft inom Ku Klux Klan i nordöstra USA ja inte alla svenskar som for till Amerika hamnade på prärien som bönder. Storstäderna lockade många, till exempel den etniskt polariserade industristaden Worcester i Massachusetts, där som mest ca 20% av befolkningen hade svensk bakgrund, och många av dem arbetade på samma fabrik. Rivalitet och instabilitet baserat på härkomst och religion gjorde att många där valde att gå med i Ku Klux Klan. Den snabbt växande metropolen Chicago var en tid den stad i världen där näst flest svenskar bodde, och där de hade något av en gräddfil i samhället inte minst tack vare sitt utseende. Ännu mer pengar kunde finnas att tjäna för den som reste vidare västerut till städerna vid USA:s Stillahavskust, som Seattle. Men trots gynnsamma förutsättningar så slutade livet i misär för många svenskättlingar i städerna.Medverkande: Patrick Dwyer, vicepresident för S:t Gobain som idag äger företaget Norton; Eric Salomonsson, författare som skrivit om Worcesters svenska historia; Erika Jackson, professor i historia vid Colorado Mesa University i Grand Junction och författare till boken Scandinavians in Chicago; Ola Larsmo, författare. Reporter: Mats Carlsson-LénartProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

Socialdemokraten Ernst Wigforss (1881-1977) kallas världshistoriens mest framgångsrike socialist av den internationella statsvetenskapen – i Sverige har han benämnts som vårt lands främsta politiska geni. Nu kommer den första biografin om ideologen och finansministern som skapade 1900-talets svenska socialdemokratiska välfärdsstat, "Den förbannade optimisten Ernst Wigforss: Socialisten som skapade Sverige" (Historiska Media, 2023), av Henrik Arnstad. Han intervjuas av Ola Larsmo tillsammans med Per Juhlin, som talat in ljudboksupplagan av boken. Samtalet går igenom Wigforss politiska liv och avslutas med det stora mysteriet angående denne man; var det han som var förlagan för Skalman i serien "Bamse"?Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För fem år sedan lanserade Sverigedemokraterna propagandafilmen "Ett folk, ett parti -- Socialdemokraternas historia" som sprider lögner om socialdemokraternas ageranden under andra världskriget. Den koppling som filmen gör mellan socialdemokratisk och nazitysk politik saknar vetenskaplig grund och är falsk, konstaterade omedelbart historikerna. Men vilken är sanningen? Hur agerade socialdemokraterna när den svenska utrikespolitiken var som mest kontroversiell under kriget? Exempelvis angående judar, permittenttrafiken (tysktågen) och handelspolitiken? Vilken makt hade socialdemokraterna inom samlingsregeringen som styrde Sverige 1939-1945? Henrik Arnstad samtalar med Ola Larsmo, ljudtekniker Per Juhlin (Beppo).Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Återigen dags för Tyresö Historiedag på Tyresö Slott! Håkan Blomqvist, docent på Södertörns Högskola och Mats Fält(M), Tyresö kommun berättar om det digra och intressanta programmet. Evenemanget går av stapeln fredag 12 maj och kommer bl a att gästas av författaren Ola Larsmo som pratar om rasbiologins historia. Andra teman under dagen är bl a Ukraina, Arktis och antisemitismens historia. Catarina Johansson Nyman är programmakare.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var historiker, poet och politiker samt en av Sveriges viktigaste liberala tänkare. På många sätt var han långt före sin tid när han under tidigt 1800-tal övergick från konservatism till liberalism och förebådade det demokratiska genombrottet. "Fram går denna lag, som förer människorna allt närmare till varandra; fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo; källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, allt efter som var och en till densamma förhåller sig", skrev Geijer 1844. Ola Larsmo berättar om Geijer för Henrik Arnstad. Tekniker Per Juhlin. Studio: Beppo.Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

En annorlunda bokcirkeln med Thella Johnson och Lollo Collmar. Best Of-avsnitt med höjdpunkter från säsong 1. Gäster: Thomas Kazen, Björn Wiman, Sara Parkman, Sara Abdollahi, Robert Fux. BEST OF säsong 1*Hon ska heta maninna - ty av man är hon tagen. Thella återupplever ett tonårsminne av skapelseberättelsen och dess historia om hur Gud skapar Eva av ett av Adams revben. Men vad står det egentligen i den ursprungliga texten?*Normativt, Formativt eller So What - olika sätt att läsa Bibeln. Lollo och Thella vill närläsa och utgå från det som faktiskt står skrivet på sidorna. Pastorn och bibelvetaren Thomas Kazen komplicerar bilden och ger exempel på olika vanliga läsningar.*Varför finns det inga katter i Bibeln? Författaren Ola Larsmo har sökt svar men är inte nöjd med de förklaringar han fått. *Noas ark. Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, tycker att vi ska fråga oss vad Noa hade gjort med vetskapen om dagens klimathot. *Gudar som tröttnat på de jobbiga människorna. Berättelser om Den Stora Floden florerade redan flera tusen år före Bibelns tillkomst. Bibelvetaren Thomas Kazen berättar om föregångarna till historien om Noa och syndafloden.*Inget är nytt under solen! Folkmusikern och artisten Sara Parkman älskar Predikaren. Men är Predikaren optimist eller cyniker? Och var det verkligen kung Salomo som skrev texten? Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, reder ut.*Mörkret är ljus, ljus är mörker. Sara Abdollahi, skribent och litteraturkritiker, väljer ut några av de många ljus- och mörkertexterna ur Bibeln och uppmanar oss att se ljus och mörker mer som två komplement i en helhet och mindre som motsatser. Och mindre som att det ena är gott och det andra ont.*Hej apokalyps! Skådespelaren och dragshowartisten Robert Fux älskar dramat när basunerna ljuder och världen går under i Uppenbarelseboken.Bibelavsnitt: 1 Mosebok 6, Predikaren 1, Matteus 6:1, Jesaja 16:3, Uppenbarelseboken 8, 1 Mosebok 2Citat ur filmerna På heder och Samvete (A Few Good Men) och Det sjunde inseglet och tv-serien Girls, S1E7, "Welcome to Bushwick a.k.a. the Crackcident"Musikcitat i avsnittet: Kanye West - Jesus Walks Madonna - Like A Prayer Prince - God (Love Theme From Purple Rain)Medverkande i avsnittet: Thomas Kazen, Björn Wiman, Sara Parkman, Sara Abdollahi, Robert FuxProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Ljudtekniker: Monica Bergmark, Lisa Abrahamsson, Susanne Martinsson

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: Ola Larsmo, författare och Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap. DEL 6*Varför finns det inga katter i Bibeln? Författaren Ola Larsmo har sökt svar men är inte nöjd med de förklaringar han fått. *Går det att tyda sin mammas gamla understrykningar och sidoanteckningar? Ola Larsmo ärvde sin mors tummade exemplar av Nya Testamentet, och grubblar över vad hon kan ha tänkt om det hon läst. *Normativt, Formativt eller So What - olika sätt att läsa Bibeln. Lollo och Thella vill närläsa och utgå från det som faktiskt står skrivet på sidorna. Pastorn och bibelvetaren Thomas Kazen komplicerar bilden och ger exempel på olika vanliga läsningar. *Kan en fanatiker tänka om? Ola Larsmo rekommenderar alla att läsa Apostlagärningarna som en rafflande, actionfylld roman och särskilt begrunda berättelsen om aposteln Paulus omvändelse på vägen till Damaskus. *Hon ska heta maninna - ty av man är hon tagen. Thella återupplever ett tonårsminne av skapelseberättelsen och dess historia om hur Gud skapar Eva av ett av Adams revben. Men vad står det egentligen i den ursprungliga texten? Bibelstycken: Apostlagärningarna, i synnerhet kap 2 samt 7-10 och 1 Mosebok 2, i synnerhet 2:18I avsnittet citeras och refereras även följande böcker:Northrop Frye - The Great Code: The Bible and Literature Krister Stendahl -The Apostle Paul and the Introspective Conscience of the West Platon - Symposium Bereishit Rabbah (Genesis Rabbah) - antologi av rabbinska texter om 1 Mosebok Eva Reimers - 8ECitat ur filmen På heder och Samvete (A Few Good Men) och tv-serien Girls, S1E7, "Welcome to Bushwick a.k.a. the Crackcident"Musikcitat i avsnittet: Kanye West - Jesus Walks Madonna - Like A Prayer Prince - God (Love Theme From Purple Rain) Medverkande i avsnittet: Ola Larsmo, författare Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Ljudtekniker: Monica Bergmark

Ola Larsmo berättar utifrån sin bok "Lektion 11: En bok om rasbiologi" om rasbiologins historia ur ett svenskt perspektiv. Vad var exempelvis Rasbiologiska institutet i Uppsala? Vad är rashygien och hur fungerade stereliseringspolitiken? Och inte minst -- hur missbrukas historiken om rasbiologi politiskt i dagens propaganda? Ola Larsmo diskuterar med Henrik Arnstad. Ljudtekniker Per Juhlin, Beppo.Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

PEN fyller 100 år, men vad betyder egentligen organisationens ord om att kulturen och litteraturen inte ska ha några gränser, att den inte ska ställas i nationers eller ideologiers tjänst? Och varför är den strävan så aktuell idag? Författaren Ola Larsmo samtalar med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska PEN.

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: Ola Larsmo, författare, Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap. EXTRAPODD MED ANLEDNING AV ATTACKEN MOT SALMAN RUSHDIE.Thella Johnson, Lollo Collmar, Thomas Kazen och Ola Larsmo i ett samtal om hädelse i konsten, och vad hädelse är för olika människor i olika tider.I detta avnitt samtalar vi undantagsvis kring en annan bok än Bibeln.Citat ur: Satansverserna av Salman Rushdie Joseph Anton av Salman Rushdie Midnattsbarnen av Salman Rushdie Mullvaden (Tinker, Tailor, Soldier, Spy) av John Le Carré Michael Kohlhaas av Heinrich von Kleist Musikcitat i avsnittet: Filmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men) Musikcitat i avsnittet:Kanye West - Jesus Walks Madonna - Like A Prayer Prince - God (Love Theme From Purple Rain) Medverkande i avsnittet: Ola Larsmo, författare Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella Johnson Bisittare: Lollo Collmar Ljudtekniker: Monica Bergmark

Vilket ideologiskt arv har Sverigedemokraterna knutit an till? Vad betyder kodordet "socialkonservatism"? Per Svensson och Ola Larsmo tar i sin artikel med oss på en resa genom den svenska fascismens historia – vad lever kvar i dagens politiska vardag? "Blott barbariet var en gång fosterländskt". Esaias Tegnérs diktrad är sönderciterad men insiktsfull. Så hur mycket barbari ryms i Sverigedemokraternas fosterländskhet? Och var har den sina rötter? --- Det högerradikala arvet, ur Expo #1 2015, av Ola Larsmo och Per Svensson. Uppläsare: Erik Glaad Ansvarig utgivare: Daniel Poohl Texten är en förlängd och omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Dagens Nyheter 150107. --- Fram till valet kommer vi att publicera ett inläst reportage per vecka från tidigare nummer av tidskriften Expo. Vi vill gärna veta vad du tycker om att lyssna på våra reportage. Maila dina tankar till studioexpo@expo.se. Självklart kommer Studio Expo ut som vanligt en gång i veckan. Varje fredag där du lyssnar på poddar! --- Studio Expo ger dig som lyssnar fördjupningar om våra avslöjande, mer om våra granskningar och analyser av högextrema tendenser. Varje vecka i din poddspelare! Expo är en religiöst och partipolitiskt obunden stiftelse. Vi har granskat och bevakat extremhögern sedan 1995 för en levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande.

Varför är historia så viktigt? Vilken historia är viktig? Vad händer med den historielösa människan? Var börjar man? Gäst: Ola Larsmo, författare och hedersdoktor vid historisk-filosofiska fakulteten Uppsala universitet Producent: Agneta Nordin, Lokatt Media Kinamockaskogen är ett samarbete mellan Lunds stift, Luleå stift, Sensus, Universitetskyrkan och Kyrkans tidning

I maj 1927 rasade den första svenska debatten mellan flyktingmotståndare och antirasister -- och argumentationen känns igen än idag. Bakgrunden var att Sverige skulle få sin första "lag om utlänningars rätt att här i riket vistas". Den liberala regeringen ville hindra framför allt judar från att komma till Sverige och fick stöd av högern. Men socialdemokratin tog strid -- och kampen blev hård. Hur gick det till när justitieminister Johan Thyrén, känd för sina enorma mustascher (bilden), ville stoppa "ej önskvärda befolkningselement" från att komma till Sverige utifrån "rassynpunkten"? Varför stod socialdemokraterna ensamma upp för en generös flyktingpolitik? Vilken var bakgrunden? Henrik Arnstad och Ola Larsmo diskuterar vad som hände 1927. Ljudtekniker Per Juhlin, Beppo.Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I tider av krig och mänskligt lidande är det en sak att säga att vi mer än någonsin behöver litteraturen. Men vad betyder det egentligen? Författarna Balsam Karam och Ola Larsmo i studion. Behöver vi litteraturen för att få tänka på något annat en stund? Eller behöver vi tvärtom så många vittnesmål som möjligt från omvärlden? Vill man läsa om krig för att förstå, eller önskar man läsa om fred för att få hopp? Ja vad har skönlitteraturen för betydelse för oss nu? Vilka böcker kan vi söka oss till? Det är många frågor, kanske är de för stora för att få svar, men idag letar vi ändå."Vi människor har idéer om ett annat sätt att leva, en annan ordning som inte måste innehålla den här typen av konflikter," säger Balsam Karam i Lundströms Bokradio. "Och just litteraturen är för mig en plats som upprättar en sådan ordning.""Litteraturen är ett sammanhang som rullat på i årtusenden" säger Ola Larsmo. "Vi har bildat avtryck av den mänskliga erfarenheten i tusentals år, och det arbetet är så mycket större, djupare och viktigare för vilka vi är, än till och med krig."Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf berättar om frikyrkornas betydelse för den svenska demokratiska utvecklingen från 1848 och framåt samt diskuterar med Henrik Arnstad och Ola Larsmo.Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Pär Lagerkvist är en författare som har betydelse än idag. Han tog upp de stora livsfrågorna samtidigt som han klart insåg farorna när humanitet och människokärlek inte längre finns inom oss. I det här avsnittet av Kronobergspodden läggs fokus på varför Lagerkvist har något att säga till också dagens människa. Ola Larsmo intervjuas, och musikgruppen Testbild! från Malmö tolkar vackert en av Lagerkvists dikter. Lyssna till varför Nobelpristagaren från Växjö fortsätter att vara central!

Ola Larsmo har försörjt sig på sitt skrivande i trettio år. Vi pratar om att få tag på sin berättelse, om att göra litteratur av historia, om personporträtt och mycket mer. Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling Stöd mitt arbete med skrivarpodden här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Här ger Ola Larsmo tre skrivtips till personer med författardrömmar. Lyssna på hans långa avsnitt om en vecka! 1. Följ din fascination 2. När du hittat något intressant: Böka på en stund med det 3. Var försiktig med att redovisa din research Stöd mitt arbete med skrivarpodden här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik: Maria Eggling

Ola Larsmos nya bok är skriven som reaktion mot förvridna bilder av svensk historia. I vår intervjupodd berättar han om boken och vad som fick honom att skriva den. Tio lektioner i svensk historia är titeln på författaren Ola Larsmos nya bok. Idén bakom boken föddes i samband med senaste valet och det som han ansåg var ren historieförfalskning från framför allt sverigedemokratiskt håll. I Dagens Arenas intervjupodd pratar Ola Larsmo med chefredaktör Jonas Nordling om boken, om ilskan som drivkraft och vad han ville uppnå med att skildra denna del av historien.

Ola Larsmo har i vrede skrivit boken "Tio lektioner i svensk historia" utifrån nutidens politiska förfalskningar av Sveriges historia inför och under andra världskriget. Han samtalar med Henrik Arnstad om sanning, lögner och propaganda.Support this show http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tjugo år har gått sedan 9/11 vad har händelsen gjort för avtryck i musik, film, litteratur och tv? Blir det självklart god konst när man gestaltar ett trauma eller får man ens tala i termer av kvalitet? Dagens P1 Kultur är en radioessä. Vi ställer alltså fler frågor än ger svar. Det blir ett sökande samtal om vad 11:e september 2001 egentligen gjorde med kulturen? Vilka spår ser vi i musik, böcker, filmer, TV-serier av terrorattackerna och krigen som följde? Vad håller de olika uttrycken för konstnärlig kvalitet? I samtalet medverkar författaren Ola Larsmo, SRs Mellanöstern-korrespondent Cecilia Uddén och SRs New York-korrespondent Roger Wilson som också sett Spike Lees nya dokumentärserie "NYC Epicenters" på HBO Nordic. Fyra avsnitt som beskriver tiden från 9/11 fram till dagens Covid 19-katastrof. Är det möjligen dokumentären som skildrar traumatiska händelser bäst? I arabvärlden är avtrycken efter 11:e september i kulturen få, det menar den egyptiske författaren Ezzedine Choukri Fishere. Han berättar att inga litterära verk i Arabvärlden har tagit upp skuldfrågan efter 9/11, där finns inget självkritiskt granskande av arabvärlden roll i att uppfostra dessa terrorister. Inte heller i mina egna romaner, medger han. Cecilia Uddén har pratat med honom. Vi hör också den svenska författaren Pooneh Rohi som debuterade med boken "Araben" 2014 om vad händelserna gjorde med hennes identitet och författarskap. När hennes iranska bakgrund över en natt gjorde henne till främling och ordet "muslim" inte längre bara var en beteckning för en religiös tillhörighet. Pooneh Rohis senaste bok heter "Hölje" och handlar om en graviditet och förlossning. De böcker som nämndes i programmet var bl.a.: "Lördag" av Ian McEwan i översättning av Maria Ekman "Frankenstein i Bagdad" av Ahmed Saadawi i översättning av Jonathan Morén "Extremt högt och otroligt nära" av Jonathan Safran Foer i översättning av Hans-Jacob Nilsson "Falling Man" av Don DeLillo i översättning av Rebecca Alsberg. Programledare: Lisa Bergström Producent: Nina Asarnoj

Gudstjänst från Katarina kyrka med Camilla Lif och författaren Ola Larsmo. I gudstjänsten hörs även nykomponerad musik av församlingens musiker. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen ur Lukas 10  Själv har jag aldrig haft någon särskild tanke om vad änglar är annat än just detta: en från sidan inskjuten och oväntad aning av ljus, som dock även gjorde mörkret synligt i all dess vidsträckthet. Ola Larsmo, ur "Översten" Ljusets rot finns i mörkret. varenda människa .eller människa, förresten varje levande varelse kan skjuta in en oväntad aning av ljus. Det är hoppets biotop i tiden. Camilla Lif Medverkande Ola Larsmo, författare Camilla Lif, predikan Irma Schultz, recitation, sång, projektledning Hans Kennemark, fiol Linnéa Lundgren, sång, klarinett Sofie Livebrant, piano och sång Emelie Power, sång, slagverk Malin Rudengren, piano och sång Gregory Lloyd, orgel och piano Arvid Svenungsson, piano Andreas Eklöf, ljud Lars Andersson, orgel Katarina kammarkör under ledning av Hans Vainikainen Text Lukas 10:23-37 Musik Sv Psalmboken 681: Herre hör min bön (Jacques Berthiér) Saliga de ögon som ser vad ni ser (Sofie Livenbrant, Lukas 10) Lukas 10:25-26 för piano (Andreas Eklöf) The Lawman (Gregory Lloyd, Lukas 10) Mi ho rei (vem är min nästa) (Linnéa Lundgren, Lukas 10) Some Elsies in Marnia (Malin Rudengren) Musikaliskt mellanspel, fritt efter "Tussegubben" (Hans Brimi) Prästen och leviten (Arvid Svenungsson) Sv Ps 219: Jag skulle vilja våga tro (T Littmarck) Melodram (Gustav Westerberg, fritt efter Lukas 10) In stabulum (Hans Vainikainen, fritt efter Lukas 10) Den som visar barmhärtighet (Irma Schultz, fritt efter Lukas 10) Sv Ps 201: En vänlig grönskas rika dräkt (W Åhlén, C D af Wirzén) Producent Katarina Josephsson Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander liv@sverigesradio.se

Det förlovade landet USA - dit många svenskar åkte för att få andlig frihet. Men vad var det för religiöst landskap de mötte i mitten av 1800 talet? Var det ett förlovat land - för vem? I det sista avsnittet av Religiösa rebeller följer vi med Erik Jansson Profeten från Biskops Kulla som tog med sig en grupp anhängare över Atlanten och bildade ett utopiskt samhälle i Illinois: Bishop Hill. Men vad var det för religiöst landskap som de religiösa flyktingarna från Europa mötte i USA i mitten av artonhundratalet? I Det förlovade landet sätter programledare Åsa Furuhagen ljus på den religiösa scenen i USA för 150 år sen. Vilken roll spelade religionen och kyrkorna i striden om slaveriet och i inbördeskriget? Författare Ola Larsmo berättar om den här tiden och om Knut Oscar Brundin/Broady som är huvudpersonen i hans roman Översten. Han var en emigrant som drogs in i det dynamiska religiösa livet i USA och blev bland annat slavmotståndare, abolitionist. I programmet möter vi också amerikanska religiösa rebeller: John Brown och Harriet Tubman som också var feminist innan ordet uppfanns- reportage av Roger Wilson, korrespondent i New York. John Brown och Harriet Tubman är legender och ikoner som inspirerar både aktivister och skapare av TV dramatik och serietecknare. Fernando Arias, tidigare USA korrespondent, berättar om arvet efter den här dramatiska tiden då landet drogs isär av konflikten om slaveriet. Doktor Jacqueline Rivers, sociolog vid Harvard Universitys avdelning för afroamerikanska studier, berättar om hur det här ledde till en splittring mellan svarta och vita kyrkor - en delning som består än idag. Programledare och producent: Åsa Furuhagen Reportar: Pontus Håkansson och Roger Wilson

Historiepodden "En svensk tiger" har passerat en halv miljon lyssningar! Henrik Arnstad och Ola Larsmo firar tillsammans med ljudteknikern Per Juhlin genom att samtliga har valt tre favoritavsnitt, som de berättar om och diskuterar. Stort tack till dig som lyssnar! Support till showen http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Liberalismen är i akut kris i Sverige och ett av de viktigaste partierna i svensk politisk historia -- det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna -- kämpar med minimala opinionssiffror. Men det är inte första gången under ideologins drygt 230-åriga historia som liberalismen är i kris. Men vad är egentligen liberalism? Under hela sin historia har liberalismen innehållit konflikter och paradoxer, inte minst angående demokrati. Henrik Arnstad och Ola Larsmo diskuterar liberalismens ideologi och praktik 1789-2021. Support till showen http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Henrik Arnstad och Ola Larsmo diskuterar drottningarna som dominerar TV-utbudet. TV4:s dokumentärserie "Drottningarna", som kritiserats för historieförfalskning, schackdrottningen Beth Harmon i "Queen's Gambit" och Elizabeth II i "The Crown". Vilka är kraven på sanning i olika typer av TV-produktioner om historia? Kan fiktion erbjuda sanningar som dokumentärer inte förmår formulera? Vilken är verklighetsbakgrunden till Queen's Gambit och The Crown? Detta och mycket mer i tigerns julavsnitt 2020! www.ensvensktiger.org Support till showen http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sveriges Radios Sara Stenholm och Anders Ask lämnar sin lästips inför nästa veckas val i USA. Dessutom del tre i barnens bokpris 2020, kritiksamtal om serien Tehran - och en OBS-essä av Maria Küchen. I dagens program bjuder vi på boktips av Sara Stenholm (Godmorgon världen och USA-podden) och Anders Ask, utrikesredaktör på Ekot. De har botaniserat i det rika floran av böcker om amerikansk politik. Serien Tehran (Apple TV) är en israelisk serie i agentmiljö som till stora delar utspelar sig i Iran dit en israelisk Mossad-agent tagit sig för att utföra ett uppdrag. Släkthistoria, hackning av datorer, geopolitiska konflikter och en smula romantik är några av ingredienserna. Är det bra? Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har följt den. Barnradions bokpris 2020 ska delas ut för tredje gången och idag ska årets juryn, som  består av elever på Årstaskolan i Stockholm, prata om Den falska rosen av Jacob Wegelius. Barnradions bokpris är ett samarbete mellan Sveriges Radio och Utbildningsradion. Författaren och lekmannateologen GK Chesterton kallades paradoxernas furste, Han ansåg till exempel att man kunde betrakta Jesus på korset som ingenting mindre än Gud som ateist. I ett samtal som ofta liknat ett gräl har Maria Küchen ständigt återvänt till hans idéer, och gör det nu igen i en OBS-essä där ateism möter tro i paradoxens gnistrande sken. Här är hela listan på boktips inför USA-valet: Anders Asks tips: Bob Woodward: Rage (2020). Intressant eftersom Trump intervjuas. Har spelat en roll i debatten, vilket inte alla böcker gör. Bob Woodward: Fruktan : Donald Trump i Vita huset (2018). I översättning av Gabriel Setterborg och Kjell Waltman. Lite mindre intressant, bra källor men författaren som är en gigant i sig kan vara lite fyrkantig. Mary L Trump: Too Much and never enough (2020). Intressant med inblicken i familjen Trump. Skriven i sorg och vredesmod. Men lyssna på den, ljudboken ger nämligen ett mervärde. Nick Adams: Trump and Churchill Defenders of the western civilization (2020). En hyllningsbok till Trump, uppskattad av Trump själv. Fått kritik för tankehopp och historisk beskrivning men intressant eftersom man får en inblick i den konservativa världen. Corey R Lewandowski, David N Bossie: Let Trump Be Trump (2018). En pro-Trumpbok som även denna ger en inblick i Donald Trumps värld. Sinclair Lewis. Sånt händer inte här. (1935). Många vill sätta likhetstecken mellan historien i den här boken och dagens utveckling, där demokrati förvandlas till diktatur. Läs och döm själv. Sara Stenholms tips: Barack Obama: The dreams of my father (1995). På svenska Min far hade en dröm, översatt av Thomas Engström. Ett unikum i amerikansk presidentlitteratur med ett fantastiskt språk. Väl värd att läsa. Ibram X. Kendi: Stamped from the Beginning (2016). En bok som aktualiserades i samband med BLM och som är ett försök att förklara rasismens idéer. Tjock bok och man får mycket intressant tankegods. Valeria Luiselli: Lost Children Archive (2019). På svenska Dom förlorade barnen, i översättning av Niclas Nilsson. En skönlitterär roadtrip genom USA med en parallell berättelse om de latinamerikanska immigrantfamiljerna. Mycket bra. Ola Larsmo: Översten (2020). Om svenske emigranten Knut Oscar Broady på 1800-talet. Mycket fascinerande. Siri Hustvedt. Ingen speciell bok nämnd men hennes författarskap ger en bild av USA. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Minna Grönfors Samt en eller två mer aktuella politiska böcker.

Den fattige Uppsalabon Knut Broady emigrerade tidigt, men under resan till det nya landet förlorade han allt. På väg att gå under i New York möter han Gud. Han får kallelsen att slåss mot slaveriet, vilket leder honom ut på inbördeskrigets slagfält. Ola Larsmo samtalar med Elisabet Pettersson, programchef för prästutbildningen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala och Lund, om ett spännande emigrantöde. Medarrangör Kaunitz-Olsson

Den 20 juli 1944 exploderar en bomb i det nazityska högkvarteret i Ostpreussen. Explosionen är ett sedan lång tid planerat mordförsök mot Nazitysklands ledare Adolf Hitler, som – trots förödelsen – undkommer med livet i behåll. Vi diskuterar två tyska människors väg mot attentatet: Den lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer samt politikern, borgmästaren och industrimannen Carl Goerdeler, tilltänkt ny ”Führer” efter mordet på Hitler. Hur blev de antinazister i en nazistisk stat? Hur nådde de fram till beslutet att Hitler måste dö? När är ett mord moraliskt försvarbart? Henrik Arnstad och Ola Larsmo diskuterar etikens svåraste fråga; när är det nödvändigt att döda? Support till showen http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Affärsman frias för journalistmord i Slovakien. A-kasse nivån, för hög el för låg? Kenosha efter protesterna. Boksamtal med Ola Larsmo. Nya åtgärder mot Ryssland? Sexkunskap ska ingå i lärarutbildningen. Ny bok om det amerikanska valet av Fredrik Reinfeldt.

Kenosha efter protesterna. Friande dom efter journalistmord i Slovakien. Ny bok av Ola Larsmo. Debatt om a-kassenivån. NATO ska hålla möte om Navalnyj. Sexualutbildning ska in i lärarutbildningen. Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt har skrivit en bok om det amerikanska valet.

Den verkliga historien om amerikafararen Knut Oscar Brundin ligger till grund för "Översten" som ges ut i dagarna och författaren Ola Larsmo gästar dagens P1 Kultur. Romanen "Översten" handlar om hur en svensk man på 1800-talet blev en del av kampen mot slaveriet i USA. Knut Oscar Brundin - som blev Knut Oscar Broady - mötte gud i baptiströrelsen i New York och stred sedan på de amerikanska nordstaternas sida i inbördeskriget. Detta emigrant-öde stötte Ola Larsmo på när han höll på med boken "Swede Hollow" och i dagens program medverkar han i ett samtal om den nya romanen. UPPTÄCKSRESA TILL JORDENS INRE Robert Macfarlanes "Underland" är ett slags natur- och reseskildring där han försöker ta sig inåt, bortom jordens yta, och skådar ner i slukhål, besöker katakomber och funderar över vad mänskligheten lämnar i jordens djup. Kulturredaktionens Mattias Berg har läst och kommer till studion. ACCELERATOR-UTSTÄLLNING ÖPPNAR FÖR BESÖKARE I januari "Ympa orden, piska min tunga" öppnade en utställning av Johanna Gustafsson Fürst på konsthallen Accelerator på Stockholms Universitet. Den andra, omgestaltade delen av utställningen skulle öppna i mars, men pandemin satte stopp. Nu öppnar den igen och Cecilia Blomberg har träffat konstnären för ett samtal. MÅNDAGENS OBS-ESSÄ Det är med hästar som med människor vi är känslodrivna, nyckfulla och inkonsekventa på gott och ont. Men varför försöker vi då så ofta förneka de sidorna i våra relationer med både djur och människor? Det frågar sig författaren Aase Berg i dagens essä från OBS. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

I årets presidentval är frågorna extra många - inte bara avseende vem väljarna ska rösta på utan också hur de ska kunna rösta!. I veckans avsnitt gräver Amerikaanalyspodden lite djupare i brevröstning och allt vad det kan innebära för valet och för kandidaterna. Vilka alternativ finns om människor inte kan ta sig till vallokalerna? Vi talar också om vad vi kan vänta oss av partikonventen och så har vi Ola Larsmo som gäst i vårt inslag “Mitt Amerika”. Och självklart också “veckans Trump”. 

Berättelsen om Knut Oscar Broady (1832-1922), svensken som emigrerade till USA, blev officer i amerikanska inbördeskriget, slogs mot slaveriet och återvände till Sverige som baptist.Med Henrik Arnstad och Ola Larsmo, vars roman om Broady utkommer september 2020 och bär titeln "Översten". Support till showen http://supporter.acast.com/ensvensktiger. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I årets presidentval är frågorna extra många - inte bara avseende vem väljarna ska rösta på utan också hur de ska kunna rösta!. I veckans avsnitt gräver Amerikaanalyspodden lite djupare i brevröstning och allt vad det kan innebära för valet och för kandidaterna. Vilka alternativ finns om människor inte kan ta sig till vallokalerna? Vi talar också om vad vi kan vänta oss av partikonventen och så har vi Ola Larsmo som gäst i vårt inslag “Mitt Amerika”. Och självklart också “veckans Trump”. 

De senaste hundra åren har Sverige och världen återkommande drabbats av svåra epidemier, pandemier och virussjukdomar. Miljoner har avlidit. Hur påverkar epidemierna oss människor och samhällena vi lever i? Varför skiljer sig samhällets reaktioner så mycket under olika tidsperioder? Henrik Arnstad och Ola Larsmo samtalar med docent Bi Puranen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tänk om USA hade lierat sig med Nazityskland? Det händer i Philip Roths roman Konspirationen mot Amerikasom utspelar sig i en alternativ version av 1940-talets USA. Nu har den blivit TV-serie! Det har varit premiär för HBOs nya "The plot against America" och författaren Ola Larsmo medverkar i dagens P1 Kultur för ett samtal om den, men också om andra kontrafaktiska skildringar, det vill säga alternativhistoriska berättelser. Vad hade till exempel hänt om Tyskland gått segrande ur andra världskriget? Eller om Romarriket aldrig gått under? Hör också den kände TV-serieskaparen David Simon - som bland annat ligger bakom den legendariska "The Wire" - och som nu gjort miniserien som bygger på Roths roman. STANNA KVAR HEMMA OCH BESÖK EN UTSTÄLLNING När coronaviruset har tvingat kulturinstitutionerna att stänga och dessutom satt stopp för eventuella weekend- eller påskresor till storstäder med inplanerade museibesök, erbjuder ändå nätet möjligheter till att se berömda konstverk. Häng med på rundtur under ledning av P1 Kulturs Cecilia Blomberg. Länkar längst ner i artikeln MER KARANTÄNKULTUR Och P1 Kultur fortsätter att ge tips och förslag på kulturupplevelser att ägna sig åt från soffan. OBS-ESSÄN: ATT VARA MÄNNISKA ÄR ATT VARA TVETYDIG Ibland kan det kanske kännas som att vi lever i förenklingens tidepok, där bara ett budskap åt gången får plats. I dagens OBS menar författaren Amanda Svensson att det förstås i vissa sammanhang är bra med tydlighet och entydighet, men om vi ska tala om att vad det innebär att vara människa så måste vi våga uttrycka oss tvetydigt. Programledare: Roger Wilson Producenter: Mattias Berg och Maria Götselius - - - LÄNKAR TILL SAJTERNA CECILIA BLOMBERG TALAR OM: https://www.youtube.com/watch?v=EFHPAbHaoqk https://smarthistory.org/ https://www.youtube.com/channel/UCrO6kW3nA2NGZdGPkAy_bQw Filmen Ensam på Louvren som finns i både fransk och engelsk version: https://www.youtube.com/watch?v=z7tX9eeojZY&t=71s Satsningen Youtubers på Louvren t ex: Cyrus Norht om Kvinnan på Louvren från Venus skulpturer till att lyfta fram viktiga kvinnliga konstnärer mindre kända för den större publiken som Élisabeth Vigée Le Brun som gjorde många porträtt av Marie Antoinette som också beskyddade henne. https://www.youtube.com/watch?v=pb_bEPllo04

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

En av höstens litterära världshändelser var nedkomsten av Margaret Atwoods uppföljare till Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar. Lundströms ordnar en enaktsbokcirkel om verket. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi ägnar hela veckans program åt den kapp- och hättklädda värld som är Margaret Atwoods Gilead! Vad händer egentligen i den nya boken om nu kommer ut mer än trettio år efter den första? Är den lika bra? Sämre? Bättre? Medverkande: Åsa Avdic, nyhetsankare på SVT och författare och Ola Larsmo, författare Programledare: Marie Lundström Producenter: Thella Johnson och Nina Asarnoj Böcker som tas upp i programmet: Gileads döttrar av Margaret Atwood Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood