Podcast appearances and mentions of albert engstr

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Kristi himmelsfärdsdagens P1 Kultur lunchspecial bjuder på en upptäcktsfärd genom Upplands pärlband av sevärdheter. Uppmärksamma ciceroner är Gunnar Bolin & Karsten Thurfjell. Färden går genom Sigtunastiftelsens lika vittra som vindlande gångar, det osannolikt välbevarade Törnrosaslottet Pythagoras i Norrtälje, samt Albert Engströms magiska ateljé som inte bara är vit på den ena sidan och röd på den andra. Den lyckas också vara större inuti är utanpå! Dessutom hinns en Habsburgsk kaffepaus med i Trieste och en sångstund framför Frank Zappa som pelarhelgon i Vilnius.

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019. Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten rolig som en synonym till sann och konstnärligt fullödig. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter.  Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman. Långdikten Två dikter från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim det polska namnet på Auschwitz. Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Det finns gränser (överallt) är ett återkommande svar en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz. I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt! skriver han, för att på nästa sida understryka att: vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga. en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet. Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Det har sagts att Celan genom sina åtta diktböcker ställde frågan som motiverade Adornos svar. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål. Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen Förintelsen. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning: Kropparna kastades ut hastigt eftersom nya transporter anlände: kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring, och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar. Två dussin arbetare var upptagna med att öppna de dödas munnar med bräckjärn och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar; på andra platser skar andra arbetare upp de döda för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned. Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala. Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen: Centralperspektivet är viktigt; det är det som försvinner och världen ställs upp bit för bit i bredd med sig själv. Så är den här dikten gjord. Den ställer saker så att de blir lika stora och sedda som med egna ögon någonstans ifrån Beckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv. Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna: Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europas gulgrå          slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim.   Och nu är Auschwitz nämnt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv: Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner:                                                                      man måste återgå till det enda hederliga skrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte. Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig. Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden. Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli. Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt. Sara Abdollahi, kulturskribent och kritiker Litteratur Theodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951. Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007. Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004. Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992. Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen  3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999. Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson.  Rámus Förlag, 2013. Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Många har roats av Kolingen, den försupne men slagfärdige trashanken som Albert Engström skildrat i såväl text som bild. En som dock var mindre road var Alberts fru, Sigrid Engström.

Thomas är ledig och Karsten Thurfjell vikarierar som programledare. Han tar bland annat upp att det är 150 år sedan Albert Engström föddes: konstnär, författare och på sin tid Sveriges stora kändis. Albert Engström Hur uppnådde Albert en sådan genomslagskraft, och vad har han att ge oss i dag? Gunilla Zetterlund från Albert Engström-museet och Roffen Engström, barnbarn till Albert, besöker oss för att svara. Levande och utdöda adelsätter Mastodontverket "Riddarhusets vapensköldar" släpps i dagarna och vi bjuder in redaktören Johan Rosell för att prata om de 2331 sköldarna och adelskapets ställning i dag. Dessutom ringer vi upp Mats Natt och Dag för att höra hur hans ätt håller sig levande. Programledare: Karsten Thurfjell Bisittare: Louise Epstein  Producent: Jakob Runevad Kjellmer

Kalle Lind och Engström-kännaren Michael Blum firar målaren, författaren, kulturpersonligheten och Grisslehamnsskildraren Albert Engströms 150-årsjubileum. Namn som nämns: Felix Sandman.

Hallå där!Vi har nu kommit fram till sextett-avsnittet - varmt välkomna!Jag fick stifta bekantskap med den oblyge, pratglade, expertslappande Roslagskännaren: Michael ”fler-strängs-lyran” Blum.Med Schweiziska anor och barndomslekar invid stegelbäcksrännan tog vi oss igenom en kavalkad av historier och ett idogt namnande. 40 år (i varierade uttryck) som aktiv underhållare, har Michael bl a. hunnit guidat glada norrmän på Saltkråkan. Hyllat jättar som Hasseåtage, Povel och Roslagens egne skald, Albert Engström. Deltagit vid både livets början i form av namngivningar men också funnits med i slutet som borgerlig begravningsförrättare. Gjort förhandsreklam till Allsång på Skansen, där hans karaktär skulle kunnat varit reklaminnehåll för en norrländsk pilsner.  Från en namnrik pratkvarnsstund till ett formidabelt lyssningsdon. Tack för att ni lyssnar! /J- http://itunes.apple.com/se/podcast/id1367674916- http://www.acast.com/vemdarKontakt: vemdarpodden@gmail.com

Aron Jonason brukar kallas Göteborgsvitsens fader. Författaren, psykoanalytikern och Göteborgsbon Ulf Karl Olov Nilsson tar hjälp av honom och Sigmund Freud för att försöka förstå alla goa skämt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1905 och unionskrisen mellan Sverige och Norge alltmer akut. Konung Oscar II:e var på sommarnöjet i Marstrand och muttrade indignerat för sin hovfotograf tillika Göteborgsvitsens fader Aron Jonason: Vad har egentligen det norska stortinget uträttat? Varpå Jonason replikerade: Stort inget! Ytterligare en annan sommar, som ofta i havsbandet med kryssaren Drott, frågar Konungen Jonason vad det är för fågel som flyger förbi och Jonason svarar: Ers Majestät, det är den mest musikaliska fågeln som finns. Vad menar Jonason? Jo, det är en Mozart (mås-art) Varpå konungen säger: Idag är Ni vitsig så att de blixtrar om et. Varpå Jonason svarar med sin mest famösa oneliner: Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! Vad kan vi säga om dessa klassiska ur-göteborgsvitsar? Är de överhuvudtaget roliga längre? Vilka är egentligen de speciella kännetecknen för Göteborgsvitsen? Ja, alltså förutom givna figurer som Kålle och Ada, lustiga dialektala utfyllnadsord som änna, den förstärkande prefixet gôr, vokativet dô. Jo, vi bör nämna åtminstone några saker, dels att Göteborgsvitsen har en faiblesse för det ord- och ljudbaserade skämtet. Antingen klangvitsen, den som bara vrider lite på hur orden låter, den vi ibland med låneord kallar kalauer eller calembour och som i vitsteorin anses ha lägst status. Men också den mer avancerade ordvitsen, där ordens flertydighet används för att avslöja eller profitera på eller avdramatisera eller infiltrera en konflikt. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet kommunist drar jag till med anagrammet kumminost; Vi lägger också märke till att den Göteborgska vitsen ska födas, eller åtminstone ska se ut att födas, i ögonblicket. Göteborgsskämtaren kan förefalla street smart, slängd i käften, kan tjôta alltså. Men vad gäller Aron Jonason, göteborgshumorns storwitzir, så var flertalet av hans kvickheter sannolikt inte improviserade i vanlig mening utan listigt förberedda och liksom lagda på is. I hans 111 efterlämnade anteckningsböcker finner man många av de ordvitsar han kom att använda under åren. Förmodligen skrev han upp dem och räknade kallsinnigt med att kunna leverera när rätt tillfälle gavs. Jonasons kvickheter var vare sig känslomässigt intuitiva eller kognitiva konstruktioner, utan bestod av ett till hälften inövat lager av skämt som kunde låta sig bli funna i det plötsliga infallet eller under den perfekta omständigheten. De vilade där i det förmedvetnas humorlaboratorium i väntan på att plockas fram, deviser, rim, anekdoter, ordlekar. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet kommunist drar jag till med anagrammet kumminost; nästa gång Direktör Dickson nämner yrket barnmorska så klurar jag ut något kul om morska barn; nästa gång vem-som-helst nämner ordet brottsmål så säger jag nåt vitsigt om målbrott, osv, osv. Den vitt- och vitsbekante Jonason arbetade ständigt. Han var landskaps- och porträtt- och hovfotograf och Oscar II:s sidekick på punchsverandorna på Marstrand, men mycket mer än så. Jonason skrev spex, dikter, visor, tablåer, vittra tal, kupletter och krönikor i Göteborgs Posten och veckotidningar och muntrationskalendrar såsom Kapten Puff, Tomtebissen, Söndags Nisse och femton andra. Han var också en utpräglad sällskapsmänniska och syntes överallt på Göteborgssocietetens banketter, invigningsfester, kongresser, utställningar, soaréer, välgörenhetstillställningar, silverbröllop, jubiléer, och så vidare överallt skulle Aron vara med och illustrera fästligheten med en visa eller en mera högstämd dikt. Jonason svarade: Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet. Den mest ambitiösa bok om Göteborgsvitsen som finns, vågar jag hävda, är Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnussons Witz-bomber och foto-sken, utgiven 2010. I 992 extremt tätt satta sidor och med utgångspunkt i Aron Jonasson som ett slags centrifugalpunkt tar sig Grönberg och Magnusson an ja, vadå egentligen? Faktum är att detta lika teoretiskt avancerade som slapstickartade verk växer över alla bräddar. Boken är både för lång och tät för att läsa på något normalt vederhäftigt sätt och jag använder den för ett slags bläddrandets nedslag bland vitsteori och fotografihistoria, göteborgiana, Aron Jonasons egna tekniskt fulländade fotografier från sekelskiftet, närläsande extremt lärda essäer där inte ens den mest kuriösa minimala humorgenre blir bortglömd. Allt interfolierat med en oändlig mängd mer eller mindre begripliga göteborgska kvickheter, som de här: Någon frågade Aron en gång, varför heter det Sveriges rikes lag och inte lika gärna Sveriges fattiges lag. Varpå han blixtsnabbt svarade: Därför att nöden inte har någon lag. En sommar diskuterades en testamentstvist livligt i pressen. Frågan gällde vilket av två testamenten som gällde, det äldre eller ett nyskrivet. Konungen vände sig som vanligt till sin rolighetsminister. Nå, vad säger du Aron? Och Jonason svarade: Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet. Generationen efter Jonason blev en annan man liksom Jonason också han med judiskt påbrå upptagen av vitsens funktion, men på ett mer arkivistiskt och teoretiskt sätt, nämligen Sigmund Freud. Freuds vitsvolym Vitsen och dess förhållande till det omedvetna består av en gedigen samling framför allt judiska skämt, där han för övrigt framhåller att det endast är det judiska folket som kan vitsa fyndigt om sig självt; när någon annan gör det blir det bara råa skämt. Samma sak gäller givetvis för vilken annan utsatt grupp eller person som helst. Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt Freud skrev sin vitsbok 1905, enligt honom själv mer som ett sidospår, rentav en lustfylld distraktion. Men en bok som kom att utgöra den avslutande delen i ett slags trilogi om det normala och allmänmänskliga livets psykologiska uttryck, där de andra volymerna var Drömtydning och Vardagslivets psykopatologi i vilken Freud diskuterar felhandlingen och glömskan. Vitsen använder sig av ljudlikheten, menar Freud, för att kringå den psykiska censuren; mitt i det tillåtna och självklara kan vi få syn på en hemlig text. Vitsen tar fasta på meningen i nonsens; den är regressiv och återfinner och återvinner barnets lustupplevelse i ord och ljud. Liksom drömmen, felhandlingen och det neurotiska symptomen är vitsen en kompromiss mellan impulsen och försvaret mot den. Vitsen medlar och styrs av en ekonomisk princip: Vitsen är en betungad skälm, som betjänar två herrar samtidigt, det medvetna och det omedvetna. Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt som enligt Freud behöver minst tre personer för att fullbordas, den vitsande, den som vitsen riktas till och iakttagaren. Skrattet fungerar som en social rikoschett och en bra ny vits sprider sig som en löpeld. Plötsligt är den på allas läppar. Varför vitsas det då så flitigt i Göteborg? Är det det ständigt sjugradiga regnet, ett behov av bekräftelse, ett speciellt förhållande till det sociala, en kulturellt förankrad vana sätt att leta efter dubbeltydigheter i ord eller alltihop på en gång? Ja, klart är att det vitsas en hel del i Göteborg fortfarande. Om än kanske inte riktigt lika mycket som Albert Engström beskriver det efter en utflykt till Marstrand år 1900 där han skriver så här om badgästerna: Somliga voro feta, andra magra eller normala. De simmade witzande omkring. Endast då de döko witzade de icke. Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker   Litteratur Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg: Witz-bomber och foto-sken, Glänta produktion, 2009.

Och nu blir det stofil kultur för hela femtiolappen! Gäst är nämligen Kalle Lind – komiker, författare, radioankare och i ljudrymden känd för att prata lustfyllt och mycket om Albert Engström, Per Gahrton, kupletter och diverse annat stofilt i den våldsamt underhållande podden Snedtänkt. Kalle tog sin femtiolapp till Emmaus på Kirseberg i Malmö och brände den … Fortsätt läsa "#74: Kalle Lind" Podcast-avsnittet #74: Kalle Lind publicerades i orginal på DJ 50 Spänn.

SKÅDESPELARE. På dagen 40 år efter sitt första Sommarprogram berättar skådespelaren Stig Grybe om sin dålig självkänsla, och hur han mot alla odds lyckades nå sina drömmars mål, att bli Skådespelare! Vi får följa den lilla klena pojken Stigs väg mot ett liv i rampljuset. Ofta fick han höra att han var okunnig och inte dög någonting till. Med envishet och vilja når han sin dröm om att bli skådespelare. Under en turné spånade Stig Grybe fram rollfiguren Ante, en gubbe som han fick leva med både på scen i radio och på TV. På senare år har sjukdomar och operationer avlöst varandra. Sista scenrollen gjorde Stig vid 80 års ålder som teaterkatten Gus i musikalen Cats i Malmö. Om Stig Grybe Skådespelare, 87 år. Född i Stockholm, bosatt i Gävle. En av Sveriges stora humorister sedan scendebuten 1948. Har arbetet med alla de stora svenska revymakarna: Karl Gerhard, Povel Ramel, Gösta Bernhard och Kar de Mumma. Genombrottet kom i radio i slutet av 1950-talet med karaktären Ante Nordlund från Mobacken. När Ante fortsatte i tv utnämnde tittarna honom till Sveriges populäraste tv-artist. Har medverkat i succéer som Mosebacke Monarki, Casino och Knäppupp. Utbildad på Calle Flygares teaterskola. Bland tv- och filmrollerna märks bland annat Vesper Johnson i Stieg Trenters deckare och Albert Engström i filmen om Anders Zorn. Har tilldelats Guldmasken för både bästa manliga och kvinnliga biroll. Stig Grybe har varit Sommarvärd 1975. Producent: Isabella Grybe

Varför har de isländska sagorna kunnat behålla sin lyskraft i över 800 år? Är det för de spännande berättelserna, eller för våldsromantikens och blodshämndens skull? Eller för de starka kvinnorna som ofta avgör sina mäns öden? Mia Gerdin och Ulla Strängberg reste till Island för att ta reda på vad landets gamla sagor betyder idag. I det första programmet diskuteras hur sagorna inspirerar dagens författare som till exempel Sjón och Gerdur Kristny. Första stoppet på resan genom lavafält och jöklar är Snorre Sturlassons Reykholt, där han skrev Eddan, badade och gick en blodig död till mötes. På sin isländska resa, på jakt efter Eddans och sagornas betydelse      idag, besöker Mia Gerdin och Ulla Strängberg Reykholt, den plats  där Snorre Sturlasson skrev sin Edda på 1200-talet.  Där står Snorre staty och där finns hans varma bad kvar och även en liten rest av den underjordiska gång han hade mellan huset och badet.  Resan går också till vulkanen Hekla  där det förstås blir  läge att citera ur  Albert Engströms Åt Hecklefjäll som han skrev i början av 1900-talet. I Reykjavik intervjuas författaren och forskaren Jon Karl Helgasson.  Han berättar bl a hur stadens gator fått namn efter personer från olika sagor. Författaren Gerdur Kristny använder sig av en gammal Eddadikt i sin diktsamling Blodhov (översatt till svenska av John Swedenmark) och Sjón som tar sig fram i Reykjavik på sin vita cykel berättar om sagornas inflytande på hans författarskap, och varför de är stor litteratur än idag. Kristinn Johannesson  som är svensk samordnare för Nordens hittills största översättarprojekt, att ny-översätta de isländska sagorna till svenska, norska och danska – menar att de isländska sagorna ”ska ut ur skåpet” och användas som de tidlösa berättelser de är. Uppläsare är Johan Gry. Musiken kommer från Sigur Ros, Björk och Ry Cooder. Resenärer och programledare är Mia Gerdin och Ulla Strängberg. Detta är del 1 av 2. Del 2 sänds den 14 januari.

Följ med till Sveriges mest isolerade ö Gotska Sandön. Här finns ingen hamn, ingen bofast befolkning men två tillsynsmän som turas om att vakta och vårda ön. Att arbeta så långt från alla typer av samhällsservice kräver särskilt händiga personer som både kan allt från att laga mat och meka med motorer till att vara rörmokare och snickare. Dessutom ställs hårda krav på yrkesskicklighet till havs eftersom ön ligger mitt ute i Östersjö. Att arbeta isolerad från omvärlden under långa perioder ger också ett särskilt förhållande till naturen och djuren. Här häckar havsörn, här skuttar skogshare, här vilar sälen på stranden och här dyker då och då utmattad och oljeskadad sjöfågel vila. Tillsynsmännen får också med tiden ett särskilt förhållande till naturen. Här talar ingen om sol, regn eller snö. Nej, det enda som är viktigt är vinden. Varifrån det blåser och hur mycket. Omslag i vädret innebär ändrade planer och blåser det hårt kan inga båtar lägga till längs kusterna. Gotska Sandön har också sin särpräglade historia. Här härjade sjörövaren Petter Gottberg och här bodde författaren och konstnären Albert Engström under långa perioder. På vintern viner vinden över de långsträckta sandstränderna och fyrens ljus sveper dösligt över trätopparna. På sommaren sjuder ön av liv och sommargäster som kommer för att njuta av den totala isoleringen. Följ med du också och upplev ett besök på Gotska Sandön under en vintervecka 2011!