Podcasts about Celan

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Vi blickar ut mot världen och frågar oss var kulturen hamnar under krig och konflikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. INTERVJUFör befolkningen i Gaza innebär vapenvilan en lättnad efter 15 månaders krig och enorm förödelse. Men vad händer nu? Var ska man börja? Vår reporter Helene Alm fick tag på den palestinska författaren Yousri AlGhoul som bor i norra Gaza, och bad honom sätta ord på tillståndet. Ett samtal om var kulturen och skrivandet hamnar i ett läge där han samtidigt ska försöka återskapa ett nytt hem till sin familj, i ruinerna av det gamla.REPORTAGEVi får även höra del två av Fredrik Wadströms reportageserie om kulturlivet i Ukraina i skuggan av kriget. Denna gång om hur kulturen har mobiliserat sig både som en del av motståndet och för att skapa någon form av normalitet och bearbetningsyta för resten av samhället. Och det börjar på en jazzklubb i centrala Kiev där en insamling pågår till stöd för militärförbandet som en musikerkamrat från klubben, numera tillhör. SAMTALFörfattaren Kenneth Hermele gästar P1 Kultur för att prata om sin nya bok ”Den vilda rättvisan, Judisk hämnd efter förintelsen”. Där han bland annat ställer sig frågor ”var går gränsen för hämnden – och vem har rätt att utkräva den? Och hur?”. En bok som berör flera aktualiteter i världen just nu. ESSÄI den fjärde och avslutade delen i OBS serie ”Poesi efter Auschwitz” hör vi om den mest uppmärksammade av de poeter som hade Förintelsen som övergripande tema: Paul Celan. Och det handlar om en enskild dikt som tar avstamp i ett mycket speciellt möte, nämligen det mellan Celan och Martin Heidegger. Författaren och skribenten Mikael van Reis berättar om när den överlevande poeten mötte den beundrade filosofen som aldrig bad om ursäkt för sin tid som nazist.Programledare: Lisa WallProducent: Saman Bakhtiari

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Entretien mené par Cécile Ladjali Pris dans la tourmente de la terrible année 1942, deux jeunes enfants nés dans une famille exilée en France, séparés de leurs parents, tentent d'échapper à la barbarie nazie. Dans un élan d'abord intime, Monique Valcke Strauss raconte cette fuite – elle a six ans, elle suit son frère Michel, de quatre ans son aîné, ils se retrouvent en Suisse. « Qui témoigne pour le témoin ? » (Celan). En réponse au “Poète des poètes”, les étudiants du Programme Baudelaire, sous la direction de Cécile Ladjali, ont échangé avec Monique Valcke Strauss, et l'ont accompagnée dans l'établissement de ce texte. Ainsi ce travail de mémoire à usage personnel devient un document exceptionnel et bouleversant. Un dialogue entre les cultures et les âges qui, à l'heure des séparatismes, recouvre un sens particulier. À lire – Monique Valcke Strauss, Cours Mirabeau, Actes Sud, 2024

durée : 00:06:18 - L'Instant poésie - L'auteure-compositrice et interprète Keren Ann a choisi de nous partager “Compte les amandes” de Paul Celan, un poème qui explore l'identité, et comment la préserver - invités : Keren Ann Interprète, auteure-compositrice et réalisatrice

Elisa Biagini"L'intravisto"Einaudi Editorewww.einaudi.itCoi visi bianchicome lichenifacciamo nodiall'erba primadi scenderenel fumo e ilsuo ferro,gli scaliniche ci affettanole ombre.L'intravisto è ciò che osserviamo con difficoltà, per frammenti, «con l'occhio appoggiato alla crepa». Un impedimento che nei versi di Elisa Biagini diventa una forza per conoscere meglio se stessi e l'altro da sé, uno sguardo obliquo che apre orizzonti in cui situare i ricordi. E piú fortemente la poetessa percepisce l'altrove, piú sembra toccare il profondo di sé, per guardarsi veramente e riorientarsi: «ripesco la bussola, sollevo lo specchio». Con l'urtarsi e l'infittirsi dei significati intorno a immagini ricorrenti (animali, sassi), «facendo l'orlo al silenzio», dall'ombra della memoria e da «quanto è in fondo allo specchio» traluce «il brusio dell'impensato». A poco a poco affiorano le istantanee di un dialogo con un «tu»: una comunicazione difficile, fatta di frasi interrotte, silenzi, assenze. Quella di Elisa Biagini è una poesia che sta nel mondo in modo dialettico, cogliendone il conflitto e dandogli voce, raccontando ad occhi aperti «quanto rimasto dalla cancellatura».Elisa Biagini è nata a Firenze nel 1970. Presso Einaudi ha pubblicato le raccolte: L'ospite (2004), Nel bosco (2007), Da una crepa (2014), Filamenti (2020) e L'intravisto (2024). Ha curato e tradotto l'antologia Nuovi poeti americani (Einaudi 2006) e Non separare il no dal sí (Ponte alle Grazie 2020), una scelta di poesie di Paul Celan. Con Antonella Anedda ha pubblicato Poesia come ossigeno. Per un'ecologia della parola (chiarelettere 2021). Sue poesie sono tradotte in piú di quindici lingue in volumi e antologie.www.elisabiagini.itIL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itDiventa un supporter di questo podcast: https://www.spreaker.com/podcast/il-posto-delle-parole--1487855/support.

Dissabte 19 d'octubre de 2024, el Festival Nacional de Poesia a Sant Cugat va convidar el poeta i traductor Feliu Formosa, que enguany ha fet 90 anys, per celebrar el seu aniversari. Acompanyat per Jaume Pons Alorda, gran coneixedor de l'obra de Formosa, tant de la seva poesia com de les traduccions de l'alemany, va llegir una tria de poemes de la seva Poesia completa, que l'any que ve es publicarà actualitzada a Viena mentre Pons Alorda llegia textos de Villon, Kafka, Celan, Ausländer i d'altres traduïts per Formosa. Us oferim una gravació casolana del recital que van oferir els dos poetes a El Siglo. Si escolteu atentament. sentireu que l'esperit de Gabriel Ferrater es manifesta de manera ostensible.

Ilaria Palomba"Scisma"Les Flaneurs Edizioniwww.lesflaneursedizioni.itScisma è un poemetto che prende forma a partire dal diario poetico condiviso da Ilaria Palomba in ospedale durante la lunga degenza nell'unità spinale del CTO di Garbatella dal 25 maggio al 28 ottobre 2022, dopo un mese di rianimazione all'ospedale San Giovanni Addolorata. Scisma parla di suicidio, disabilità, ospedalizzazione, psichiatrizzazione, rifiuto del dono della vita e poi ritorno alla fede nella vita e in Dio. Ma questo poemetto non è solo un modo per resistere alla degenza, è anche un testo brulicante, una voce alla ricerca delle sue origini letterarie, un costante confronto con i maestri; i versi sono intrisi di citazioni occulte, dalla Pizarnik alla Rosselli, da Celan a Metz. È diviso per giorni, come L'uomo che pende di Thierry Metz. Nella maggior parte dei componimenti la poesia è puro fatto che accade, e la parola coincide con l'accadere della cosa: il dettato ha l'evidenza della musica, delle immagini, l'aderenza tra parola e cosa porta a credere non vi sia mediazione. Solo in alcuni momenti la parola si stacca e torna a essere lingua astratta, qualcosa che circonda la realtà nominata, la accosta, la sfiora senza però fondersi con essa. Ilaria Palomba. Scrittrice, saggista e poetessa pugliese. Tra le sue opere Fatti male (Gaffi, 2012: tradotto in tedesco), Homo homini virus (Meridiano Zero, 2015: premio Carver), Disturbi di luminosità (Gaffi, 2018), Brama (Giulio Perrone Editore, 2020), Città metafisiche (Ensemble, 2020), Microcosmi (Ensemble, 2022). Alcuni suoi racconti sono tradotti in inglese, francese e tedesco. IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itDiventa un supporter di questo podcast: https://www.spreaker.com/podcast/il-posto-delle-parole--1487855/support.

durée : 00:07:15 - Argumentum e silentio de Paul Celan

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/german-studies

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/intellectual-history

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/biblical-studies

Susan Bernofsky is an American translator of German-language literature and author. She is best known for bringing the Swiss writer Robert Walser to the attention of the English-speaking world translating many of his books and writing his biography. She has also translated several books by Jenny Erpenbeck and Yoko Tawada. Her prizes for translation include the Helen and Kurt Wolff Translation Prize, Oxford-Weidenfeld Translation Prize. In 2017 she won the Warwick Prize for Women in Translation for her translation of Memoirs of a Polar Bear by Yoko Tawada.In this episode, she spoke about her views on translations, the author Yoko Tawada and her translation of Tawada's novel 'Spontaneous Acts' released in July 2024. 'Spontaneous Acts' written by Tawada in Berlin during the first year of the COVID-19 pandemic, pays homage to Paul Celan, a longstanding influence on her work. Arguably the most important German-language poet of the post-World War II era, Celan is known for the diamond-hard density of his lyrical lines, estranging words from their inherited meanings, and thereby opening up new avenues of association and interpretation. You can read Yoko Tawada's article on Paul Celan's Poems written in 2013, via the link in the show notes. https://www.thewhitereview.org/feature/celan-reads-japanese/To buy the book 'Spontaneous Acts' - a link is provided in the show notes. https://tinyurl.com/susanyokoPlease follow and review the Harshaneeyam Podcast on Spotify and Apple apps.* For your Valuable feedback on this Episode - Please click the link below.https://tinyurl.com/4zbdhrwrHarshaneeyam on Spotify App –https://harshaneeyam.captivate.fm/onspotHarshaneeyam on Apple App – https://harshaneeyam.captivate.fm/onapple*Contact us - harshaneeyam@gmail.com ***Disclaimer: The views and opinions expressed by Interviewees in interviews conducted by Harshaneeyam Podcast are those of the Interviewees and do not necessarily reflect the official policy or position of Harshaneeyam Podcast. Any content provided by Interviewees is of their opinion and is not intended to malign any religion, ethnic group, club, organization, company, individual, or anyone or anything.This podcast uses the following third-party services for analysis: Podtrac - https://analytics.podtrac.com/privacy-policy-gdrpChartable - https://chartable.com/privacy

Miembro de una familia de larga tradición musical, el compositor zaragozano realiza su formación entre el Real Conservatorio Superior de Música de Madrid, y Luis de Pablo y Francisco Guerrero. Entre sus talentos está el poner música a textos clásicos._____Has escuchadoChacona: para violín (2004). Miguel Borrego, violín. Sello Autor (2007)Poética: para clarinete y trío de piano (2007) / a partir de poemas de Novalis, Hölderlin, Rilke, Trakl y Celan. José Luis Estellés, clarinete; Trío Arbós. Kairos (2009)Trío: para trío de piano (2001). Trío Arbós. Grabación sonora realizada en directo en la sala de conciertos de la Fundación Juan March, el 29 de marzo de 2006_____Selección bibliográficaAGUIRRE MARTÍNEZ, Guillermo, “Interpretación del poema Visio smaragdina, de Juan Eduardo Cirlot, en la composición Proteus, de Jesús Torres”. Castilla. Estudios de Literatura, n.º 11 (2020), pp. 151-172*Página oficial del compositor, consultada el 29 de junio de 2023: [Web]PÉREZ CASTILLO, Belén, “Jesús Torres: la entrega secreta”. Sibila, n.º 38 (2012), pp. 49-51*SIERRA, Noelia, “El piano de Jesús Torres: destilando esencias”. Sibila, n.º 52 (2017), pp. 52-54* *Documento disponible para su consulta en la Sala de Nuevas Músicas de la Biblioteca y Centro de Apoyo a la Investigación de la Fundación Juan March

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop kontinuiteten som gått itu.”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:Väderkänsliga hand,träskpölen visar den vägen. Luminiscens. Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-bent, hanvinner en starkstråleförlust.Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord?Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”:Att tro att mänska mun och läpparatt tro attatt bröst mot bröst och hela världen!som sorl och kullerbytta,och gick dagbort.Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt.Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter.För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning.Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten:Juli gråter barnen sover Natten dricker mig och sjön som lyser mellan trädens fingrar med sin tunna hy som kaffe Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor.Anna Hallberg, poet och kritiker LitteraturGunnar Björling, Solgrönt (1933).Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970).Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).

José Ángel Valente. (Ourense, 25 de abril de 1929 - Ginebra, 18 de julio de 2000). Traductor de profesión, lo que -entre otras razones- le llevó a residir en Oxford, París, Almería o Ginebra (donde murió), el orensano José Ángel Valente es uno de los principales poetas de la muy fecunda Generación del 50. No se parece mucho a sus contemporáneos. Bebe Valente en las fuentes más diversas, desde el existencialismo y el sufismo a la mística cristiana. Tradujo al castellano a poetas tan diversos y de tan diferentes épocas como el griego Cavafis, el inglés John Donne, el rumano Celan, el italiano Montale, el francés Péret o los británicos Dylan Thomas o John Keats, y de muchos de ellos hay rastros en su propia obra. Creó también en gallego, su lengua materna. Escuchamos ahora ‘El crimen’ uno de sus poemas en donde brilla una voz poética singular y característica. Prometemos, eso sí, ocuparnos más extensamente de este gran poeta próximamente. El crimen Hoy he amanecido como siempre, pero con un cuchillo en el pecho. Ignoro quién ha sido, y también los posibles móviles del delito. Estoy aquí tendido y pesa vertical el frío. La noticia se divulga con relativo sigilo. El doctor estuvo brillante, pero el interrogatorio ha sido confuso. El hecho carece de testigos. (Llamada de portera, dijo que el muerto no tenía antecedentes políticos. Es una obsesión que la persigue desde la muerte del marido.) Por mi parte no tengo nada que declarar. Se busca al asesino; sin embargo, tal vez no hay asesino, aunque se enrede así el final de la trama. Sencillamente yazgo aquí, con un cuchillo... Oscila, pendular y solemne, el frío. No hay pruebas contra nadie. Nadie ha consumado mi homicidio. CRÉDITOS: ‘El crimen’, de: ‘A modo de esperanza’-1955 (Ed. Galaxia Gutenberg-2014) Autor: José Ángel Valente Voz: Manuel Alcaine MS: AIVA-ia-mar

Staring at the mark on the wall where that painting once hung? Wondering why the moon, seen by others, has been hidden from you?  You've entered the world of Absence (Cheerio Poetry 2024) by Ali Lewis. He guides us through this exceptional first collection,  from the painful ache of lost love, to the possibilities unleashed by running over a pheasant.Robin talks about poetry & walking, via Robert Frost's poem Acquainted with the Night.  We also venture into the dark and terrifying beauty of  Paul Celan,  and read Celan's poem Todesfuge, Death Fugue. And we happen across Poetry Peter, Peter Smith, a fisherman and proto-performace poet  in Anstruther and Cellardyke - and Peter Kenny reads one of his poems... excruciatingly badly. Support the Show.Planet Poetry is a labour of love, paid for out of our own pockets.If you enjoy the podcast, please show your support and Buy us a Coffee!

Konuğumuz Milât Özçelik ile Celan'la Heidegger arasında gerçekleşen 'tedirgin sohbet' üzerine konuşuyoruz. 

"Rayons de nuit“ heescht dat rezent Wierk vum Jean Portante, dat am Verlag "Le Castor Astral“ erauskoum. Hei huet de Lëtzebuerger Schrëftsteller eng Rei ausgewielte Gedichter vum Paul Celan an d‘Franséischt iwwerdroen. D'Valerija Berdi hat mam Jean Portante iwwer dës Aarbecht an eiser Literaturemissioun Déi wonnerbar VaLibrairie geschwat, Mir lauschteren en Extrait aus dësem Gespréich. Muer (26.3.) ginn am TNL net just d'Gedichter vum Celan gelies: ënner dem Titel "Sous la nuit, la nuit" gëtt ee ganzen Owend dem Celan sengem Wierk a senger Persoun dediéiert.

Att gestalta just det som ska gestaltas är en svår konst. Det som brukar hyllas som konstnärlig precision. Men vad är det då egentligen som avses? Boel Gerell reflekterar över ett svårfångat begrepp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Söker jag på nätet efter ordet precision dyker en rad till synes avancerade ting upp. Löparskor i distinkta färger, med fartränder på sidorna. Kontaktlinser som sägs vara avsevärt förbättrade och en laptop hanterad av en kvinna med målmedvetet utseende. Och dessutom: ett antal recensioner skrivna av mig själv som scenkonstkritiker.Och jag minns upplevelserna som föranledde mig att famla efter just det där ordet. En skådespelare med ”osviklig precision” och en regissör som med ”total precision” skapade ett ”helgjutet verk” och jag skäms lite när jag läser de översvallande formuleringarna. Men inser efter en stunds fortsatt scrollande att jag inte är ensam. Konstnärlig precision är ett begrepp som används ofta, för att beskriva något som är helt rätt.Men, om man ska vara noga och det ska man ju i det här fallet. Rätt, i förhållande till vad? I begreppet ligger att det är något exakt. En fullträff i måltavlans mitt kan vara en passande bild, så länge man vet vad som är tavlans bulls eye och varifrån skottet avfyras. För precision kan bara existera i förhållande till något annat. Ett ideal krävs att sträva efter och en position att utgå för att uppnå ett resultat som är mer eller mindre mitt i prick. I boken ”Perfektionisterna - precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” reflekterar den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Simon Winchester över ordets ursprung i latinets och franskans ”snitt eller hugg” som i att skära och frilägga från dödkött och oväsentligheter. En betydelse som allt mer övergått i att motsvara just ”riktighet”.Vad som utmärker den vetenskapliga precisionen, menar Winchester, är förmågan att närma sig ett uppsatt mål med så lite variation i utfallet som möjligt. Han tar som exempel tillverkningen av en maskindel där varje exemplar i allt väsentligt ska likna den förra. Ett sådant resultat är bara lönt att eftersträva i hårda material som metall, glas och keramik menar han och fortsätter:”Begrepp som precision och riktighet går aldrig i strikt mening att tillämpa på träföremål eftersom träet är flexibelt; det sväller och drar ihop sig på oförutsägbara vis; det kan aldrig ha verkligt fasta dimensioner eftersom det till själva sin beskaffenhet är fast förankrat i den naturliga världen.”Slut citat.I sin distinktion skiljer alltså Winchester på träet som är ”fast förankrat i den verkliga världen” och anses ”oförutsägbart” medan de med precision skapade lösdelarna i metall tycks höra hemma någon annanstans, i en parallell tillvaro fri från frustrerande förgänglighet och där uppmätta resultat med säkerhet är riktiga och dessutom beständiga.Ett annat sätt att se på det är att hela vår värld, just på grund av de med precision uppnådda tekniska landvinningarna och den följande industrialiseringen är satt i oförutsägbar förvandling. Under klimatkatastrofens härjningar vet ingen av oss med säkerhet vilka villkor som gäller för vår existens i morgon. Kanske är det i själva verket det flexibla träet som i längden utgör det hållbaraste materialet? Kanske är bästa sättet att överleva i förändringens tid att vara just oprecis och föränderlig.Och ändå eller kanske just därför denna längtan efter något att hålla fast vid när allt är i rörelse, något som skapar illusionen av att vår tillvaro går att mäta och väga och i förlängningen styra och kontrollera. Medan det gamla bondesamhället klarade sig bra med godtyckliga mått som famn, fot och tum krävde det sena 1700-talets gryende maskinsamhälle mer distinkta och framförallt universellt gångbara mätmetoder.I efterdyningarna av franska revolutionen hade inte bara kungen utan också måttet pieds de roi – alltså kungens steg – spelat ut sin roll. I stället för att sätta sin lit till den utbytbara överheten vände man blicken mot marken under sig och i början av 1790-talet skickade det franska parlamentet ut två vetenskapsmän med uppgift att mäta jordens meridian, alltså fjärdedelen av dess omkrets. Mätningarna tog sex år av svåra umbäranden för de utsända och resulterade 1799 i den nya måttenheten standardmetern som för högtidlighetens skull gjöts i platina och överlämnades till nationalförsamlingen.Med metern som allmänt accepterad norm kunde industrialiseringen ta sin början. I stället för att låta hantverkarens ögonmått bestämma proportionerna massproducerades maskindelarna efter noga förutbestämda dimensioner som säkerställde att de med största möjliga precision passade ändamålet. I den högblanka platinametern tycktes det moderna samhället ha fått ett pålitligt riktmärke i sin halsbrytande färd in i framtiden.Om det inte vore för naturen, som precis som Winchester skriver är oförbätterligt oberäknelig. Då klotets meridian mättes på nytt visade det sig att avståndet krympt när berg och åsar vittrat och den dyrbara metern var plötsligt 0,2 millimeter för kort och fick gjutas om.Kanske är detta, att läget är instabilt och i rörelse det enda vi med största säkerhet kan lita på. Ändå måste vi utgå från något i vår blick på världen, för att undvika att bli vansinniga. När poeten och litteraturforskaren Gabriel Itkes-Sznap i sin avhandling ”Nollpunkten” söker definiera vad litterär precision är tar han avstamp i tankegångar först formulerade av den rumänske författaren Paul Celan.Till skillnad från Winchester anser inte Celan att generell precision är möjlig. Precisionen är alltid en individuell strävan på samma vis som verkligheten vi utgår från aldrig är allmängiltig utan unik för var och en av oss. Genom våra erfarenheter sätter vi gränserna för världen och bestämmer vad som är himmel och vad som är jord, rätt eller fel och överhuvudtaget möjligt.Genom nya erfarenheter – eller datum – som Celan skriver kan denna värld i ett slag vändas upp och ner så att det som nyss var fast mark blir till en avgrundsdjup himmel. Hans eget datum är 20 januari 1942, dagen då Wannseekonferensen tar plats utanför Berlin och beslutet om ”den slutgiltiga lösningen” fattas för det tyska rikets judar. Samma år deporteras Celans föräldrar till ett koncentrationsläger och mördas.En händelse som denna är så oerhörd menar Celan, att den tvingar människan att ompröva världen utifrån en ny verklighet, där det som nyss skett är möjligt. I den mån han skriver med precision är det fortsättningsvis alltid i förhållande till denna nollpunkt i historien.Någon platinastav som måttstock för den konstnärliga precisionen ges alltså inte, om man ska tro Celan. Ingen allmängiltig skala för kritikern att utgå från i teatermörkret, som säkert avgör med vilken exakthet skådespelaren träffar målet. Bara en mer eller mindre vanmäktig strävan hos en aktör med sitt alldeles eget bulls eye för ögonen. Något i grunden ofattbart som inte låter sig fångas och som just därför kvarstår som en fråga. Och som samtidigt utgör svaret på varför den som skapar måste fortsätta att skapa.Boel Gerell, författare och kritikerReferenser:Simon Winchester: Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst, 2020 (Daidalos)Gabriel Itkes-Sznap: Nollpunkten – precisionens betydelse hos Witold Gombrowicz, Inger Christensen och Hertha Müller, 2021 (Nirstedt)

José Luis Rodríguez García murió el 12 de julio de 2022, aquel mes canicular de sol inmenso en un tiempo que para siempre va a ser extraño. Era escritor de novelas y cuentos, narraciones pobladas de personajes sin rumbo o marginados por la historia; había sido uno de esos profesores de filosofía capaz de iluminar el sentido dándole a la educación universitaria una proyección tan importante para la construcción personal y sentimental como para la construcción intelectual; fue un cabal ensayista de textos donde reflexionó sobre la construcción de la modernidad, el cuestionamiento del poder y la posibilidad de la palabra, atendiendo a autores formidables como Artaud, Hölderlin o Celan. Y fue poeta, acaso su vocación más radical e importante. Siempre quiso decir la verdad. Poeta en tiempos de miseria, hasta el último de sus días. Era posible la ternura se publicó en Logroño (La Rioja), en Ediciones del 4 de agosto. Colección Planeta Clandestino # 251 gracias a su compilador, el poeta David Mayor, en la fotografía, con el libro. I Hate the Company Bosses Sarah Ogan Gunning Girl of Constant Sorrow Summer's Almost Gone The Doors Waiting for the Sun On n'oublie rien Jacques Brel 50 Plus Belles Chansons Strange Days The Doors Strange Days Hey, That's No Way to Say Goodbye Leonard Cohen Songs Of Leonard Cohen Night Bruce Springsteen Born To Run The Sound of Silence Simon & Garfunkel The Singer Take It as It Comes The Doors The Doors When the Music's Over The Doors The Doors Bitter Rain Malvina Reynolds Sings the Truth Bruxelles Jacques Brel InfinimentEscuchar audio

Laura Boella"Con voce umana"Arte e vita nei corpi di Maria Callas e Ingeborg BachmannPonte alle Graziewww.ponteallegrazie.itMilano, 1956. La scrittrice austriaca Ingeborg Bachmann assiste al Teatro alla Scala alla prova generale di Traviata con la regia di Luchino Visconti, la direzione di Carlo Maria Giulini e Maria Callas nel ruolo di Violetta. Quell'esperienza la scuote al punto da farle scrivere: «Che cosa sia la grande arte, che cosa sia un'artista l'ho capito il giorno in cui ho ascoltato la cantante Maria Callas». Le parole che, a distanza di anni, la scrittrice dedica a quell'incontro testimoniano qualcosa che va oltre l'ammirazione per una grande interprete ;in esse risuona un messaggio che toccala vera natura dell'arte e la sua capacità di avvicinarsi all'assoluto, di incarnare qualsiasi esperienza. Ma cosa era successo quel pomeriggio? E cosa ci racconta, oggi, quell'incontro, di noi? Per comprenderlo, Laura Boella è andata a caccia delle due artiste che, dietro la maschera del mito – due "Divine", nei rispettivi campi – hanno vissuto, ciascuna a suo modo, “sul filo del rasoio”. Prigioniere del pregiudizio, ostaggi della notorietà, pericolosamente esposte; eppure, e forse proprio per questo, capaci di far risuonare, nella sua irriducibilità, la propria voce: "una voce umana".Laura Boella è stata professore ordinario di Filosofia Morale e di Etica dell'ambiente presso il Dipartimento di Filosofia dell'Università Statale di Milano. Ha dedicato numerosi studi e traduzioni al pensiero di György Lukács e di Ernst Bloch, volgendosi successivamente al pensiero femminile del '900. Ha inoltre sviluppato il tema delle relazioni intersoggettive, dell'empatia e della simpatia, proponendo un confronto critico tra l'attuale ricerca scientifica e la prospettiva fenomenologica. Tra le sue pubblicazioni, Sentire l'altro. Conoscere e praticare l'empatia (2006), Neuroetica.La morale prima della morale (2008), Il coraggio dell'etica. Per una nuova immaginazione morale (2012), Le imperdonabili. Milena Jesenská, Etty Hillesum, Marina Cvetaeva, Ingeborg Bachmann, Cristina Campo (2013), Empatie. L'esperienza empatica nella società del conflitto (2018), Hannah Arendt. Un difficile umanesimo (2020), Cuori pensanti. Cinque brevi lezioni di filosofia per un tempo difficile (2020).IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itQuesto show fa parte del network Spreaker Prime. Se sei interessato a fare pubblicità in questo podcast, contattaci su https://www.spreaker.com/show/1487855/advertisement

Today's poem is And the Beautiful by Paul Celan. The Slowdown is your daily poetry ritual. In this episode, guest host Shira Erlichman writes… “The work of today's poet, Paul Celan, was marked by genocide. This small poem by Celan reckons with what is brutally taken, what is lost. He doesn't offer us superficial answers to endless grief. He offers only questions. And I sense, inside the questions, the immense task of facing a violent and brutal world.” Celebrate the power of poems with a gift to The Slowdown today. Every donation makes a difference: https://tinyurl.com/rjm4synp

Pubblichiamo il seminario tenuto dal prof Brandalise e dal prof Valagussa nell'agosto del 2015 presso Abbazia di Novacella, di seguito l'abstract dal sito del corso: Un'antica discordia – scrive Platone – sussiste da sempre tra poesia e filosofia. L'irriducibilità della poesia ad un'analisi esclusivamente tecnica ha determinato costantemente nel corso della storia dell'Occidente motivi d'attrito rispetto all'indagine filosofica. Proprio in quel dialogo ininterrotto lungo i secoli, tuttavia, è possibile scorgere il sintomo di un'intima affinità, di una certa “fratellanza” tra le due, entrambe dedite a sondare il fondo ultimo dell'essere. Il corso attraverserà le grandi riflessioni classiche sul rapporto tra poesia e filosofia, sino a indagarne gli esiti ultimi e più radicali, da Mallarmé a Valéry, da Rilke a Celan.

Pubblichiamo il seminario tenuto dal prof Brandalise e dal prof Valagussa nell'agosto del 2015 presso Abbazia di Novacella, di seguito l'abstract dal sito del corso: Un'antica discordia – scrive Platone – sussiste da sempre tra poesia e filosofia. L'irriducibilità della poesia ad un'analisi esclusivamente tecnica ha determinato costantemente nel corso della storia dell'Occidente motivi d'attrito rispetto all'indagine filosofica. Proprio in quel dialogo ininterrotto lungo i secoli, tuttavia, è possibile scorgere il sintomo di un'intima affinità, di una certa “fratellanza” tra le due, entrambe dedite a sondare il fondo ultimo dell'essere. Il corso attraverserà le grandi riflessioni classiche sul rapporto tra poesia e filosofia, sino a indagarne gli esiti ultimi e più radicali, da Mallarmé a Valéry, da Rilke a Celan.

Pubblichiamo il seminario tenuto dal prof Brandalise e dal prof Valagussa nell'agosto del 2015 presso Abbazia di Novacella, di seguito l'abstract dal sito del corso: Un'antica discordia – scrive Platone – sussiste da sempre tra poesia e filosofia. L'irriducibilità della poesia ad un'analisi esclusivamente tecnica ha determinato costantemente nel corso della storia dell'Occidente motivi d'attrito rispetto all'indagine filosofica. Proprio in quel dialogo ininterrotto lungo i secoli, tuttavia, è possibile scorgere il sintomo di un'intima affinità, di una certa “fratellanza” tra le due, entrambe dedite a sondare il fondo ultimo dell'essere. Il corso attraverserà le grandi riflessioni classiche sul rapporto tra poesia e filosofia, sino a indagarne gli esiti ultimi e più radicali, da Mallarmé a Valéry, da Rilke a Celan.

Pubblichiamo il seminario tenuto dal prof Brandalise e dal prof Valagussa nell'agosto del 2015 presso Abbazia di Novacella, di seguito l'abstract dal sito del corso: Un'antica discordia – scrive Platone – sussiste da sempre tra poesia e filosofia. L'irriducibilità della poesia ad un'analisi esclusivamente tecnica ha determinato costantemente nel corso della storia dell'Occidente motivi d'attrito rispetto all'indagine filosofica. Proprio in quel dialogo ininterrotto lungo i secoli, tuttavia, è possibile scorgere il sintomo di un'intima affinità, di una certa “fratellanza” tra le due, entrambe dedite a sondare il fondo ultimo dell'essere. Il corso attraverserà le grandi riflessioni classiche sul rapporto tra poesia e filosofia, sino a indagarne gli esiti ultimi e più radicali, da Mallarmé a Valéry, da Rilke a Celan.

Pubblichiamo il seminario tenuto dal prof Brandalise e dal prof Valagussa nell'agosto del 2015 presso Abbazia di Novacella, di seguito l'abstract dal sito del corso: Un'antica discordia – scrive Platone – sussiste da sempre tra poesia e filosofia. L'irriducibilità della poesia ad un'analisi esclusivamente tecnica ha determinato costantemente nel corso della storia dell'Occidente motivi d'attrito rispetto all'indagine filosofica. Proprio in quel dialogo ininterrotto lungo i secoli, tuttavia, è possibile scorgere il sintomo di un'intima affinità, di una certa “fratellanza” tra le due, entrambe dedite a sondare il fondo ultimo dell'essere. Il corso attraverserà le grandi riflessioni classiche sul rapporto tra poesia e filosofia, sino a indagarne gli esiti ultimi e più radicali, da Mallarmé a Valéry, da Rilke a Celan.

Johanna Hirzberger liest gerade "Herzzeit" von Celan und Bachmann. Was Barbie und Bachmann mit Feminismus zu tun haben und warum das Verständnis mit dem Lesen kommt.

Pubblichiamo il seminario tenuto dal prof Brandalise e dal prof Valagussa nell'agosto del 2015 presso Abbazia di Novacella, di seguito l'abstract dal sito del corso: Un'antica discordia – scrive Platone – sussiste da sempre tra poesia e filosofia. L'irriducibilità della poesia ad un'analisi esclusivamente tecnica ha determinato costantemente nel corso della storia dell'Occidente motivi d'attrito rispetto all'indagine filosofica. Proprio in quel dialogo ininterrotto lungo i secoli, tuttavia, è possibile scorgere il sintomo di un'intima affinità, di una certa “fratellanza” tra le due, entrambe dedite a sondare il fondo ultimo dell'essere. Il corso attraverserà le grandi riflessioni classiche sul rapporto tra poesia e filosofia, sino a indagarne gli esiti ultimi e più radicali, da Mallarmé a Valéry, da Rilke a Celan.

durée : 00:58:24 - Plan large - par : Antoine Guillot - De la barbarie, ce samedi dans Plan Large, en direct du Festival de Cannes, avec Betrand Mandico, Kaouther Ben Hania, Nuri Bilge Ceylan, Wim Wenders, et aussi N.T. Binh. - invités : Bertrand Mandico Cinéaste; Kaouther Ben Hania Cinéaste; Wim Wenders Réalisateur, producteur, scénariste de cinéma et photographe allemand; Nuri Bilge Ceylan Cinéaste turc; N.T. Binh Journaliste, critique, enseignant de cinéma (Université Paris 1 Panthéon-Sorbonne)

durée : 00:25:23 - Le Feuilleton - "C'est de nous qu'il faut que je parle. Il est inadmissible que toi et moi nous nous manquions encore une fois, cela m'anéantirait."

durée : 00:25:22 - Le Feuilleton - " La vie ne viendra pas à notre rencontre, Ingeborg, attendre, cela serait pour nous sans doute la façon la plus inadéquate d'être là..."

durée : 00:25:13 - Le Feuilleton - Difficile d'inventer une nouvelle forme de lien une fois la relation amoureuse rompue. Ingeborg Bachmann et Paul Celan expérimentent l'amitié.

durée : 00:25:24 - Le Feuilleton - Deux années se sont écoulées depuis la première rencontre, à Vienne, au printemps 1948, de Paul Celan et Ingeborg Bachmann.

durée : 00:25:24 - Le Feuilleton - "Le poète surréaliste Paul Celan, dont j'ai pu faire la connaissance avant-hier soir et qui est très fascinant, est merveilleusement tombé amoureux de moi." - invités : Paul Celan Ecrivain

durée : 00:25:24 - Le Feuilleton - Deux années se sont écoulées depuis la première rencontre, à Vienne, au printemps 1948, de Paul Celan et Ingeborg Bachmann.

durée : 00:25:22 - Le Feuilleton - " La vie ne viendra pas à notre rencontre, Ingeborg, attendre, cela serait pour nous sans doute la façon la plus inadéquate d'être là..."

durée : 00:25:23 - Le Feuilleton - "C'est de nous qu'il faut que je parle. Il est inadmissible que toi et moi nous nous manquions encore une fois, cela m'anéantirait."

durée : 00:25:24 - Le Feuilleton - "Le poète surréaliste Paul Celan, dont j'ai pu faire la connaissance avant-hier soir et qui est très fascinant, est merveilleusement tombé amoureux de moi." - invités : Paul Celan Ecrivain

durée : 00:25:13 - Le Feuilleton - Difficile d'inventer une nouvelle forme de lien une fois la relation amoureuse rompue. Ingeborg Bachmann et Paul Celan expérimentent l'amitié.

durée : 00:45:00 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Par Jean Launay - Avec Paul Celan (écrivain) - Réalisation Jacques Taroni

In this special episode, Connor and Jack discuss the 2022 National Book Awards — the long list, the finalists, and the winner "Punks: New and Selected Poems" by John Keene. They read and explore a marvelous poem from the collection, "Folks Are Right, My Nose Was Wide Open," which also appeared in BOMB Magazine. Listen to the National Book Awards Award Ceremony, here: https://www.youtube.com/watch?v=3hNtsKasx5U&ab_channel=NationalBookFoundation Get Punks here: https://the-song-cave.com/products/punks-by-john-keene Folks Are Right, My Nose Was Wide Open By: John Keene Folks are right: my nose is wide open. I left one man and fell for this one, he's not the one, so what am I to do? I don't. Instead, I stand in the doorway of the New Age café on Newbury Street waiting for Kevin, because we're going to talk about poems. All the poems I haven't written, because I spend my waking hours talking about them, reading the work of others, trying to remake myself as Essex Hemphill or Neruda or Celan. For example, I can't write poems about this crazy dude I'm seeing, how he writhes in bed like a loose hose when he comes, how he stands for hours in front of the mirror admiring and caressing his muscles, saying nothing but “Looking good,” the yelps he serves up when I enter him. I don't write poems about how he silences me with certain looks, his lies about being from “Black money,” how he laughs at the serious things I say. How often when I'm with him I feel more alone than the hardest years of high school. Rather, I write down lines towards poems, abstract pronouncements about unhappiness and being scared and unknown and misunderstood and death, which makes me think I'm addressing the problem. Love is a dream where both of us are trying, at the same speed, without quitting. Then Kevin shows up, and I'm not so sure, because before I can get a word in about my plight, before I can pass today's halfstarts and failures across the table, he starts telling me about last night's fight with his girlfriend. Check out episodes of Close Talking on YouTube: www.youtube.com/channel/UCCCSpjZcN1hIsG4aDrT3ouw Find us on Facebook at: facebook.com/closetalking 
Find us on Twitter at: twitter.com/closetalking
 Find us on Instagram: @closetalkingpoetry Find us on YouTube: www.youtube.com/channel/UCCCSpjZcN1hIsG4aDrT3ouw You can always send us an email with thoughts on this or any of our previous podcasts, as well as suggestions for future shows, at closetalkingpoetry@gmail.com.

Punktem wyjścia dla dzisiejszego odcinka jest debiut. Bardzo cenimy w Piśmie możliwość pracy z autorami i autorkami, którzy są na początku swojej twórczej drogi. I o tym - odwadze wychodzenia ze swoimi wierszami na zewnątrz - ale też o tym, co to znaczy być celanówą, porozmawiam z gościem, Damianem Piwowarczykiem, którego wiersz wybrałam do listopadowego numeru miesięcznika. Posłuchajcie! Magdalena Kicińska - Dla słuchaczy „Wiersza na poniedziałek” przygotowaliśmy kod zniżkowy na roczną prenumeratę z dostępem online. Wejdź na magazynpismo.pl/prenumerata i wpisz na dole strony kod: WIERSZ, skorzystaj z oferty – czytaj i słuchaj trzy miesiące gratis.

The sounds of a city can be overwhelming — but in the imagination of this poem, they are made into something new. Carolina Ebeid is a multimedia poet. Her first book, You Ask Me to Talk About the Interior, was published by Noemi Press as part of the Akrilica Series, and selected as one of ten best debuts of 2016 by Poets & Writers. Her work has been supported by the Stadler Center for Poetry at Bucknell University, Bread Loaf, CantoMundo, as well as a residency fellowship from the Lannan Foundation. Ebeid currently edits poetry at The Rumpus and the multimedia zine Visible Binary.Find the transcript for this show at onbeing.org.We're pleased to offer Carolina Ebeid's poem, and invite you to connect with Poetry Unbound throughout this season.Pre-order the forthcoming book Poetry Unbound: 50 Poems to Open Your World and join us in our new conversational space on Substack.

Episode 137 Notes and Links to Vanessa Angélica Villarreal 's Work       On Episode 137 of The Chills at Will Podcast, Pete welcomes Vanessa Angélica Villarreal, and the two discuss, among other topics, Vanessa's upbringing, her bond with her beloved grandmother, religion and indigenous traditions in her family and in her communities, punishing and overbearing institutions that oppressed her as a student, finding solace in books and poetry and bands, and ideas both historical and personal that inform her standout poetry collection.    Vanessa Angélica Villarreal was born in the Rio Grande Valley to Mexican immigrants. She is the author of the award-winning collection Beast Meridian (Noemi Press, Akrilica Series 2017), recipient of a 2019 Whiting Award, a Kate Tufts Discovery Award nomination, and winner of the John A. Robertson Award for Best First Book of Poetry from the Texas Institute of Letters. Her writing has appeared in The New York Times, Harpers Bazaar, Oxford American, POETRY, and elsewhere. She is a recipient of a 2021 National Endowment for the Arts Poetry Fellowship and a doctoral candidate at the University of Southern California in Los Angeles, where she is working on a poetry and nonfiction collection while raising her son. Her essay collection, CHUECA, is forthcoming from Tiny Reparations Books, an imprint of Penguin Random House, in 2023. Find her on Twitter @Vanessid. Buy Beast Meridian   Vanessa Angélica Villarreal's Website   Vanessa Angélica Villarreal's Wikipedia Page   Review of Beast Meridian for Pleiades Magazine   At about 2:35, Vanessa talks about beginning to read at a young age, and how her dad's music compelled her to read liner notes and still informs her writing   At about 3:30, Vanessa talks about childhood bilingualism and some early writing based on the loss of her beloved grandmother    At about 4:40, Vanessa describes the resultant grief and rebellion after her grandmother's death, as well as how her mistreatment in school led her to be part of a backwards educational/carceral experience   At about 7:35, Vanessa discusses grunge and other 90s music-”angsty” and “against the Man”-and how they led her on a path to poetry   At about 8:30, Vanessa describes Paul Celan as an inspiration for critiquing language in rebellious and “seek the haunted”   At about 9:35, Vanessa talks about how her poetry career took a pause as she began to work long hours at an early age   At about 11:20, Pete cites the famous quote about “art being a luxury” and Angelica adds that she considers it a birthright”   At about 12:30, Pete and Vanessa fanboy and girl about the previously-mentioned musicians, and Vanessa cites these creatives as “Romantics” and writers of beautiful and “strange” lyrics   At about 15:00, Vanessa responds to Pete's questions about where her musical/lyrical sensibilities were born, and she expands on ideas of repetition and prayer derived from her father   At about 16:50, Vanessa speaks of “writing toward the body” in a lot of her work, “creating an understanding of the body”; she compares this writing to a chord change   At about 18:20, Vanessa highlights her father as “an intuitive composer” and his facility with sound and writing   At about 21:20, Vanessa discusses inspirational and formative writers in her writing journey, including Celan, Asa Berger, Harmony Holliday, The Black Root Collective, and Jennifer Tamayo   At about 25:10, Vanessa discusses the implications and subtleties of nomenclature around Chicanx/Latinx/Mexican-American identities    At about 26:30, Pete asks Vanessa about the implications of the term pocha and Malinche and ideas of women as traitors is discussed    At about 30:15, Vanessa gives background on the famous quote by José Vasconselos    At about 33:10, The two begin discussing Beast Meridian; Pete compliments Vanessa's original use of verbs   At about 34:40, Pete's question about the poet as speaker leads Vanessa to discuss background for the poetry collection and the ways in which she approached the pages and with what questions in mind   At about 38:15, Vanessa discusses implications of her epigraphs, including ideas put forth by Frantz Fanon and Gloria Anzaldua's ideas of Nepantla    At about 41:35, Vanessa cites Christopher Soto's work discussing implications for Nepantla   At about 42:40, Pete references the collection's first poem   At about 43:40, Vanessa reads the poem “Angélica: An Elegy” and describes the importance of the poem ending with a colon (:)   At about 45:40, The two discuss ideas of Malinche and her contemporary reimagining and Malinche's connections to a poem in the collection   At about 47:00, Vanessa cites femicides in Tijuana and among indigenous women and “Irish Murder Ballads” as stimulus for her collection   At about 50:15, Vanessa and Pete discuss the myriad meanings of her connected “assimilation poems”: connections to Malinche, inversion, Spanglish, the use of footnotes, comparisons of “Girl” by Kincaid, strong metaphors, etc.      At about 53:20, Vanessa gives her definition of “assimilation” and speaks of ideas of identity/agency   At about 57:40, Pete points out beautiful and memorable lines from Vanessa's work, especially regarding the ideas connected to “parallax”   At about 1:00:20, Vanessa remarks that “100% on her mind” was generational trauma and ideas of ancestral memory as she wrote the collection   At about 1:02:20, Pete wonders about the animals and mythology used in Part II and how they relate to real people in Vanessa's life   At about 1:05:40, The two discuss the salient theme of loss in the collection, with a special emphasis on “Dissociative States”      You can now subscribe to the podcast on Apple Podcasts, and leave me a five-star review. You can also ask for the podcast by name using Alexa, and find the pod on Stitcher, Spotify, and on Amazon Music. Follow me on IG, where I'm @chillsatwillpodcast, or on Twitter, where I'm @chillsatwillpo1. You can watch other episodes on YouTube-watch and subscribe to The Chills at Will Podcast Channel. Please subscribe to both my YouTube Channel and my podcast while you're checking out this episode.  This is a passion project of mine, a DIY operation, and I'd love for your help in promoting what I'm convinced is a unique and spirited look at an often-ignored art form. The intro song for The Chills at Will Podcast is “Wind Down” (Instrumental Version), and the other song played on this episode was “Hoops” (Instrumental)” by Matt Weidauer, and both songs are used through ArchesAudio.com.    Please tune in for Episode 138 with Miguel Valerio. Prof. Valerio earned his PhD from The Ohio State University. His research and teaching focus on the African diaspora in the literature and culture of the Iberian world from the late medieval period to the present. His dissertation focused on black cultural agency vis-à-vis religious confraternities and public festivals in the early modern Iberian Atlantic, particularly colonial Mexico City and Bahia, Brazil. His work has appeared in Afro-Hispanic Review, Confraternitas, and the edited volume Afro-Catholic Festivals in the Americas. He is currently completing his first book, The Black Kings and Queens of Colonial Mexico City: Identity, Performance, and Power, 1539-1640. The episode will air on August 19. 

Last week, Graywolf Press released Civil Service, the debut poetry collection by Jewish Currents Culture Editor Claire Schwartz. The book is a daring study of the violence woven into our world, from everyday encounters to the material of language itself. The poems unfold in three main sequences: a quartet of lyric lectures, a fragmentary narrative that follows a cast of archetypal figures named for the coordinates of their complicities with power—the Dictator, the Curator, the Accountant, and so on—and a series of interrogation scenes centered on a spectral, fugitive figure named Amira, who gives us a glimpse of another world. To celebrate the release of Civil Service, Schwartz spoke with Managing Editor Nathan Goldman and the book's editor at Graywolf Press, Chantz Erolin, about the book, as well as poems by Paul Celan and Edmond Jabès that deeply informed it. They discussed dispersed responsibility for state violence, thinking as feeling, and the political possibilities of poetry. Works Mentioned: https://bookshop.org/a/1530/9781644450949 (Civil Service) by Claire Schwartz “https://granta.com/lecture-on-loneliness/ (Lecture on Loneliness)” by Claire Schwartz “https://www.sas.upenn.edu/~cavitch/pdf-library/Freud_MourningAndMelancholia.pdf (Mourning and Melancholia)” by Sigmund Freud “https://apogeejournal.org/2016/09/06/the-felt-house-that-moves-us-a-conversation-with-saretta-morgan/ (The Felt House That Moves Us: A Conversation with Saretta Morgan),” a conversation with Muriel Leung and Joey De Jesus “https://sahityaparikrama.weebly.com/uploads/1/2/0/9/120943912/the_concept_of_character_in_fiction_william_gass.pdf (The Concept of Character in Fiction)” by William H. Gass The Souls of Black Folk by W.E.B. Du Bois “https://poets.org/poem/death-fugue (Death Fugue)” by Paul Celan, trans. Pierre Joris “https://poets.org/poem/stretto (Stretto)” by Paul Celan, trans. Pierre Joris “https://jewishcurrents.org/celans-ferryman (Celan's Ferryman),” a conversation between Fanny Howe and Pierre Joris Voyage of the Sable Venus by Robin Coste Lewis “https://lithub.com/robin-coste-lewis-black-joy-is-my-primary-aesthetic/ (Robin Coste Lewis: ‘Black Joy is My Primary Aesthetic,')” a conversation between Claire Schwartz and Robin Coste Lewis The Book of Questions by Edmond Jabès, trans. Rosmarie Waldrop “https://tinhouse.com/podcast/rosmarie-waldrop-the-nick-of-time/ (Rosmarie Waldrop: The Nick of Time),” a conversation with David Naimon  Austerlitz by W.G. Sebald, trans. Anthea Bell “https://nourbese.com/wp-content/uploads/2020/03/Gasp.pdf (The Ga(s)p)” by M. NourbeSe Philip “https://www.newyorker.com/culture/persons-of-interest/fred-motens-radical-critique-of-the-present (Fred Moten's Radical Critique of the Present)” by David S. Wallace Minima Moralia by Theodor Adorno Reconsidering Reparations by Olúfẹ́mi O. Táíwò “https://jewishcurrents.org/assuming-the-perspective-of-the-ancestor (Assuming the Perspective of the Ancestor),” a conversation between Claire Schwartz and Olúfẹ́mi O. Táíwò “https://lithub.com/perennial-a-poem-by-claire-schwartz/ (Perennial)” by Claire Schwartz Thanks to Jesse Brenneman for producing and to Nathan Salsburg for the use of his song “VIII (All That Were Calculated Have Passed).”

This one was fun. I connected with Celan (lifethoughtsshared) on Tik Tok) and we spoke about coming together and going back into nature. We spoke about spirituality, tapping into your heart space, eating right, vibration and a lot of other fun yet timely pieces of information. Something big is coming and I'm trying to prepare us for the apocalypse. Pay attention! #tag #music #transmute #tranquility #peace #zen #moneyconsiousness #mindfulwizard #thesecret #lawofattraction #3rdeye #loa #thefouragreements #thinkandgrowrich #napoleanhill #hungry #energy #selflove #selfaware #zone #flowstate #frequency #align #balance #faith #change #alignment #tolle #powerofnow #empathsbelike --- Support this podcast: https://anchor.fm/mindfulwizard/support

Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices