Podcasts about theodor adorno

Nemški filozof Theodor Adorno, utemeljitelj frankfurtske šole, je trdil, da je napisati pesem po Auschwitzu barbarsko, saj se "prek principa estetske stilizacije nezamisljiva usoda vendarle kaže tako, kot da bi imela kak smisel". Seveda je poezija mogoča v najbolj nemogočih razmerah, ampak dejstvo je, da nas genocid zamaje v temelju naše človeškosti. Da to ni le beseda. Je groza, ki ostane, tudi ko se konča in tudi če je nočemo videti.

Bienvenidos a un nuevo Spaces en directo. Como si yo fuese el protagonista de Ellos Viven hoy vengo a soltarles una entradilla en forma de arenga. Ponte cómodo y abre tus oídos. ¡Abrelos porque te voy a contar la verdad que no quieren que sepas! Todo este rollo del nihilismo, la gente actuando como niños, obsesionada con memes estúpidos, videos de TikTok y cosas sin importancia vital, no es casualidad. No, no, no. Es un plan orquestado, una red tejida por las élites para mantenernos dormidos, distraídos y sin cuestionar nada. Déjame que te lo explique todo, pieza por pieza, porque esto es más grande de lo que parece. ¡Escucha bien, porque hasta la palabra "nihilista" tiene un trasfondo que te hace pensar quién quiere que pensemos en "nada"! La palabra viene del latín nihil, que significa "nada", puro vacío, la ausencia total de significado. Pero no te engañes, esto no es solo un capricho lingüístico, ¡es una pista de cómo nos han manipulado para abrazar el vacío! El término empezó a tomar forma en el siglo XVIII, pero se puso de moda en el XIX, cuando filósofos, escritores y, sí, ciertas élites comenzaron a jugar con la idea de que nada importa, que no hay verdad, ni Dios, ni propósito. La raíz latina nihil ya se usaba en la Antigua Roma, en textos legales y filosóficos, para hablar de cosas que no existían o carecían de valor. Pero el nihilismo como lo conocemos hoy empezó a gestarse con los pensadores modernos, sobre todo en Europa. Uno de los primeros en darle forma fue Friedrich Nietzsche, el filósofo alemán que en 1880 gritó a los cuatro vientos que "Dios ha muerto" (En Así hablo Zarathustra, 1883). Nietzsche no estaba celebrando, ¡estaba advirtiendo! Decía que sin un sistema de valores (como la religión o la moral tradicional), la humanidad caería en un abismo donde nada tiene sentido, un vacío que llamó nihilismo. Pero aquí viene lo sospechoso: mientras Nietzsche alertaba sobre el peligro, otros parecían encantados con la idea. ¿Quiénes? Los que querían una sociedad sin rumbo, fácil de controlar. El término "nihilista" se popularizó antes de Nietzsche, en Rusia, con los nihilistas rusos de los 1860s, un grupo de intelectuales y revolucionarios que rechazaban toda autoridad: el zar, la iglesia, la familia, todo. El escritor Iván Turguénev los inmortalizó en su novela Padres e hijos (1862), donde describe a un personaje, Bazarov, como un "nihilista" que no cree en nada, solo en la ciencia y la destrucción del viejo orden. Pero, ¿sabes qué? Algunos dicen que estos nihilistas no eran solo rebeldes, sino peones de un juego mayor. Potencias extranjeras y grupos subversivos financiaban ideas radicales para desestabilizar Rusia. ¿Te suena familiar? Es el mismo truco que usan hoy: siembra el caos, haz que la gente crea en "nada", y tendrás un rebaño sin dirección. Y aquí entra la conspiración: la palabra "nihilista" no solo describe a los que no creen en nada, sino que se ha convertido en una herramienta para los que quieren que vivas en el vacío. Fíjate en cómo la cultura moderna, desde Hollywood hasta las redes sociales, glorifica la idea de que "nada importa". ¿Por qué? Porque un nihilista no lucha, no cuestiona, no se organiza. Solo consume, se ríe de memes absurdos y se pierde en la matrix digital. Pero sigamos hablando de la antigua Roma ya que en la actualidad vivimos en un circo moderno, una versión 2.0 del "panem et circenses" de los romanos. En la antigua Roma, los emperadores daban pan y espectáculos para que el pueblo no se revelara. Hoy, las élites globales —los banqueros, los dueños de las Big Tech, los políticos corruptos— hacen lo mismo, pero con esteroides. Nos bombardean con Netflix, tendencias virales, influencers haciendo retos absurdos y realities que no aportan nada. ¿Por qué? Porque mientras estamos pegados al celular viendo un gato bailando o discutiendo sobre el último drama de Twitter, no estamos pensando en los problemas reales: la desigualdad, el control económico, las guerras que financian a escondidas. Esto no es nuevo, ¿sabes? Ya lo decían tipos como Theodor Adorno, un filósofo alemán de la Escuela de Frankfurt, que en los años 40 y 50 escribió sobre la "industria cultural". Este hombre, junto a su colega Max Horkheimer, advirtió que los medios masivos (cine, radio, prensa) no eran solo entretenimiento, sino herramientas para estandarizar el pensamiento y mantener a las masas pasivas. Adorno decía que la cultura pop nos convierte en consumidores obedientes, adictos a lo superficial, mientras las élites manipulan desde las sombras. Y eso fue antes de internet, ¡imagínate ahora con algoritmos que saben exactamente qué mostrarte para mantenerte enganchado! Pero no se queda ahí. Esto va más allá del entretenimiento. Hay una ingeniería social en marcha, un plan deliberado para degradar nuestra cultura y hacernos más tontos, más infantiles. Mira cómo han transformado la educación: menos filosofía, menos historia crítica, menos lógica, y más énfasis en cosas vagas como "habilidades socioemocionales" o en fomentar la cultura del grupo, o lo que es lo mismo, del rebaño. ¿Quién está detrás? Algunos señalan a fundaciones globalistas como la Rockefeller o la Open Society de George Soros, que supuestamente financian cambios curriculares para suavizar las mentes. Y no olvidemos a Hollywood y la música pop: letras vacías, películas que glorifican el hedonismo, la violencia o el individualismo extremo. Todo esto nos empuja a un nihilismo puro: si nada importa, si no hay valores profundos, ¿para qué luchar? Mejor nos quedamos viendo videos de 15 segundos en TikTok, riéndonos de cosas absurdas mientras el mundo se desmorona. Adorno lo vio venir y lo puso en practica con la puesta en marcha de grupos como Los Beatles: él decía que la cultura de masas nos aliena, nos hace olvidar quiénes somos y nos convierte en engranajes de una máquina capitalista que solo beneficia a los de arriba. Y hablando de tecnología, ¡aquí viene lo gordo! Las redes sociales no son un accidente, son armas psicológicas. Los algoritmos de plataformas como Instagram, TikTok o YouTube están diseñados para hackear tu cerebro. ¿Sabías que empresas como Meta contratan a neurocientíficos para perfeccionar sus sistemas? Es verdad, hay estudios, como los de Tristan Harris, exdiseñador de Google, que revelan cómo estas plataformas manipulan la dopamina, el químico del placer, para mantenerte enganchado. Cada "like", cada notificación, cada video absurdo que no puedes parar de ver es parte de un diseño para que no pienses, no reflexiones, no crezcas. Esto crea una sociedad infantil, incapaz de concentrarse más de 10 segundos, obsesionada con lo instantáneo. ¿Y quién controla estas empresas? Los mismos multimillonarios que financian agendas globales, como los de Silicon Valley o el Foro Económico Mundial. ¿Coincidencia? No lo creo. Ahora, conecta los puntos: este nihilismo, esta despreocupación, no es solo cultural, es un declive inducido. Hay teorías que dicen que todo esto forma parte de un plan mayor, algo como el "Nuevo Orden Mundial" o “El Gran Reset". El Foro Económico Mundial, liderado por tipos como Klaus Schwab, habla abiertamente de un "gran reseteo" para cambiar la economía y la sociedad. ¿Y qué mejor manera de controlar a la gente que debilitándola? Destruyen los valores tradicionales —familia, comunidad, religión— y los reemplazan con un individualismo vacío, un "sé tú mismo" que en realidad significa "consume y no pienses". Sin un propósito mayor, la gente cae en el nihilismo, se vuelve cínica, se ríe de todo, y se refugia en cosas absurdas como coleccionar Funko Pops o pelear en redes por tonterías. Esto no es espontáneo, ¡es un diseño! Mi teoría es que hay fuerzas más oscuras, no solo las mal llamadas élites, sino algo espiritual, como una guerra contra el alma humana. Esas elites psicopatas que Pedro Bustamente denomino elites psicopatocraticas. Mira lo que pasó con el arte: antes inspiraba, ahora tenemos "arte contemporáneo" que parece un chiste, como un plátano pegado a una pared vendido por millones. Eso no es arte, es una burla para mantenernos confundidos. En el informe Iron Mountain de 1966 que pidió el presiente Kennedy antes de ser asesinado se explicaba perfectamente como la degradación del arte fue planifica por la CIA, allí se decia: “También resulta instructivo observar que el carácter de la cultura de una sociedad mantiene una estrecha relación con su potencial para hacer la guerra dentro del contexto de su época. No es ningún accidente que la actual "explosión cultural" en los Estados Unidos tenga lugar en una época marcada por un desarrollo inusualmente rápido de la tecnología bélica. Esta relación se reconoce más generalmente de lo que dejaría entrever la literatura especializada en este tema. Por ejemplo, muchos artistas y autores están comenzando a expresar su preocupación acerca de las opciones de creatividad limitadas que prevén en un mundo sin guerras, quellos creen o esperan estará pronto entre nosotros. Actualmente, se están preparando para esta posibilidad realizando experimentaciones sin precedentes con formas carentes de sentido; sus intereses en años recientes se han focalizado crecientemente en diseños abstractos, emociones gratuitas, ocurrencias fortuitas y secuencias sin relación.” Y por si fuera poco, la sobrecarga de información nos ha fracturado. La posverdad, la polarización, las fake news: todo eso es parte del plan. En 2016, Oxford nombró "posverdad" como la palabra del año, describiéndola como un mundo donde los hechos objetivos importan menos que las emociones y las narrativas. ¿Y quién gana con esto? Los que controlan los medios y las plataformas. Si no confías en nada, si todo es un meme, entonces no hay verdad, no hay lucha, solo nihilismo. La gente se cansa, se rinde, y se entretiene con cosas absurdas porque es más fácil que enfrentar un mundo roto. Es como dijo Neil Postman en su libro Divirtiéndonos hasta la muerte (1985): “no nos están esclavizando con cadenas, sino con entretenimiento. Nos están matando con risas.” Entonces, ¿qué tenemos? Un plan maestro: usan los medios para distraernos, la tecnología para adormecernos, la educación para debilitarnos y la cultura para infantilizarnos. Todo para que no levantemos la cabeza y veamos quién mueve los hilos. La educación como decía Bertrand Rusell «estará bien confinada a la clase gobernante y al populacho no se le permitirá saber como estas convicciones fueron generadas«. ¿Los nombres? Algunos señalan a los Rockefeller, los Rothschild, el Foro Económico Mundial, las Big Tech. Yo sostengo que es más grande, que hay poderes que ni conocemos. Pero la prueba está a la vista: una sociedad nihilista, obsesionada con lo absurdo, que no sabe ni quién es Theodor Adorno ni por qué su advertencia sobre la cultura de masas es más relevante que nunca. Despierta, ¡esto no es un juego! Si quieres pruebas, mira las redes, busca los documentos filtrados de fundaciones globalistas publicados por Maria Desiluminate, Nuevo Desorden Mundial, o Desmontando a Babylon, o lee a Adorno, a Orwell, a Bertrand Ruseel o a Postman. Todo está ahí, pero tienes que querer verlo. ¡Despertad, porque nos tienen distraídos como marionetas en su circo! Las élites, desde los días de Adorno y su Escuela de Frankfurt hasta los titanes de Silicon Valley, han tejido un plan maestro: usar la industria cultural, los algoritmos dopamínicos y la posverdad para sumirnos en un nihilismo vacío. Nos inundan con entretenimientos absurdos —memes, TikToks, dramas de redes— para mantenernos infantiles, despreocupados y ciegos ante su control. La palabra "nihilista", nacida del latín nihil y moldeada por los rebeldes rusos y Nietzsche, es su arma secreta: nos convierten en creyentes de la "nada", mientras ellos mueven los hilos del poder desde las sombras. ………………………………………………………………………………………. ¡Agarraos porque os voy a contar una verdad oculta que los poderosos no quieren que sepais! Los sabateanos y el frankismo son la clave para entender cómo el mundo se sumió en el caos nihilista que vivimos hoy. Los sabateanos o sabateos son los discípulos del autoproclamado mesías judío Shabtai Tzvi, nacido en el imperio otomano, el cual se convirtió al Islam en 1666…¿bonita fecha, no creéis? Son partidarios de la Cábala y del Zohar y afirman la existencia de una ley oculta y secreta, los sabateos interpretaron la conversión de su líder como un mandamiento para practicar una religión oculta y secreta. Un tipo que en el siglo XVII se autoproclamó Mesías y dijo que la redención llegaba rompiendo todas las reglas. ¿Cumplir la Torá? ¡Pff, para qué! Él y sus seguidores sabateanos creían que el pecado era el camino a la salvación, una movida que ya olía a rebelión contra todo lo sagrado. Cuando Tzvi se convirtió al islam bajo presión otomana, sus seguidores más fieles, los Dönmeh, se volvieron criptojudíos, viviendo una doble vida mientras planeaban en las sombras. Esto no es teoría, ¡es historia pura que podéis rastrear! Luego aparece Jacob Frank, el verdadero cerebro maquiavélico. Este tipo, en el siglo XVIII, llevó el sabateanismo a otro nivel, diciendo que era el sucesor de Tzvi. Frank no solo quería romper las reglas, quería destruirlas por completo. Su lema era que el mundo debía caer en una "saturación de pecado" para forzar la llegada del Mesías. ¿Rituales raros? Claro, como esa movida en Lanškroun en 1756, donde sus seguidores bailaban alrededor de una mujer semidesnuda, diciendo que era la Shekhinah. Este es un término hebreo que viene de la raíz shajan ("habitar") y, en el judaísmo, se refiere a la presencia divina de Dios en el mundo, o a que una persona esta habitada por un espíritu, vamos que esta poseída. ¡Pura locura! Frank y sus frankistas se convirtieron al cristianismo en masa, pero no te engañes, era una fachada. En secreto, seguían con sus creencias locas, infiltrándose en la sociedad europea como una red oculta. Si cruzamos el charco hasta España y tenemos un siglo antes a los alumbrados, una secta mística del siglo XVI que también olía a subversión. Estos tipos, que surgieron alrededor de 1511 en Castilla, creían en un contacto directo con Dios a través de éxtasis y visiones, despreciando los sacramentos y la autoridad de la Iglesia. Decían que, al estar "iluminados" por Dios, no podían pecar, sin importar lo que hicieran. ¿Os suena familiar? Su idea de "dejamiento" (entregarse pasivamente a Dios) se parece mucho a la transgresión deliberada de Tzvi. La Inquisición los persiguió a muerte, encarcelando a líderes como Isabel de la Cruz y Pedro Ruiz de Alcaraz en 1524, porque veían en ellos un peligro herético con tintes protestantes. Pero, ¿y si los alumbrados eran un eco temprano de la misma mentalidad antinomiana que Tzvi predicaría después? ¡Es como si alguien estuviera sembrando la semilla de la rebelión espiritual en distintos frentes! Y aquí entra el jesuitismo, la gran pieza que conecta todo en esta conspiración. La Compañía de Jesús, fundada en 1540 por Ignacio de Loyola, se creó para ser la vanguardia de la Contrarreforma, combatiendo herejías como el protestantismo y, sí, los alumbrados. Pero esperad, ¡aquí hay algo turbio! Los jesuitas eran famosos por su disciplina, su infiltración en las élites y su "obediencia ciega", algo que algunos conspiranoicos dicen que se parece sospechosamente a las tácticas de los Dönmeh sabateanos, que se colaban en otras religiones mientras mantenían sus creencias secretas. Es famoso el tema de la monista secreta, un texto que habla de las técnicas de infiltración que usaban y usan los jesuitas. Donde esta permitido hacer cualquier maldad con tal de salirse con la suya. Curiosamente, Ignacio de Loyola fue investigado por la Inquisición en 1527 por posible simpatía con los alumbrados, aunque salió libre. ¿Coincidencia? ¡Yo digo que no! Quizás los jesuitas, mientras combatían herejías, aprendieron un par de trucos de los alumbrados sobre manipulación y control espiritual, usándolos para su propia agenda de poder. Ahora, aquí viene lo gordo: esta idea de "redención a través del pecado" es el germen del nihilismo que hoy nos tiene atrapados. Frank no solo quería romper las leyes judías, sino TODAS las leyes morales. ¿Os suena familiar? ¡Es el eco de Nietzsche gritando que "Dios ha muerto"! La filosofía de Nietzsche, con su rechazo a los valores tradicionales y su idea de que no hay verdad absoluta, no salió de la nada. Bebió directo de esa fuente envenenada del frankismo, que decía que destruir el orden moral era el camino a la libertad. Los frankistas, con su desprecio por el Talmud y las normas, fueron los primeros en decir que nada importa, que todo vale si sirve al "gran plan". ¡Eso es nihilismo puro, amigos! Y no creais que esto se quedó en el siglo XVIII. Los frankistas, con sus conversiones falsas al cristianismo, se metieron en las élites de Europa. Hay quienes dicen que familias poderosas, incluso en América, tienen raíces frankistas. ¿Nombres como Brandeis o Frankfurter te dicen algo? No es casualidad. Estos tipos sembraron las semillas de una ideología que destruye cualquier sentido de propósito, dejando un vacío que hoy llamamos nihilismo moderno. Desde el marxismo cultural hasta los movimientos que promueven el caos moral, todo tiene el ADN de esa "involución" que Frank predicaba. No era una regresión biológica, ¡era un plan para sumir al mundo en la anarquía espiritual! Lo más loco es cómo lo hicieron: los frankistas no solo querían pecar, querían que el mundo entero se hundiera en el pecado. Frank decía que el caos moral forzaría la redención, pero, ¿y si la redención nunca llega? Lo que queda es un mundo donde nadie cree en nada, donde los valores se derrumban. Eso es exactamente lo que Nietzsche teorizó después, y lo que hoy vemos en la cultura: un vacío donde todo es relativo, donde no hay bien ni mal. El solipsismo satanista que impera por todas partes. Los frankistas, con sus rituales y su infiltración, fueron los arquitectos de esta mentalidad. No lo digo yo, ¡lo dicen los hechos históricos! No es ninguna sorpresa que el frankismo tuviera hasta 50,000 seguidores en su momento, muchos en Polonia, donde se mezclaron con la nobleza católica. Desde ahí, su influencia se extendió como un virus. Si queréis pruebas, leed los primeros trabajos de Gershom Scholem, que destripó el sabateanismo y mostró cómo sus ideas eran una bomba de relojería. La evolución del estudio de Scholem sobre el sabbateanismo sirve como prueba de la creciente reticencia de Scholem y otros muchos a criticar el proyecto sionista tras el Holocausto y la Segunda Guerra Mundial y de su giro gradual desde la marginalidad hacia convicciones políticas más dominantes. En resumen, los sabateanos y Frank armaron el escenario para el nihilismo actual. Su plan de "redención a través del pecado" no era misticismo inocente, era una declaración de guerra contra los valores. Nietzsche solo tomó el testigo y lo gritó más alto. Hoy, cuando ves una sociedad que no cree en nada, que celebra la transgresión por la transgresión, estás viendo el legado de Frank y sus locos. ¡Despierta, que el nihilismo no es casualidad, es un plan que lleva siglos en marcha! ………………………………………………………………………………………. ¡Y hasta aquí el podcast de hoy, amigos! Hemos desentrañado cómo las distracciones modernas y la infantilización de la sociedad nos mantienen en una danza perpetua de entretenimiento vacío, lejos de la verdad incómoda. Como decía Orwell, “el pueblo que elige corruptos, impostores, ladrones y traidores no es víctima, sino cómplice”. Y en la misma línea, Russell nos advertía que “la mayoría de las personas preferirían morir antes que pensar; de hecho, muchas lo hacen”. Así que, mientras el mundo nos lanza notificaciones y pantallas para anestesiarnos, recordad: despertad, cuestionad, pensad. Pero, claro, si todo esto os parece demasiado... ¡hoy no, mañana! ………………………………………………………………………………………. Conductor del programa UTP Ramón Valero @tecn_preocupado Canal en Telegram @UnTecnicoPreocupado Un técnico Preocupado un FP2 IVOOX UTP http://cutt.ly/dzhhGrf BLOG http://cutt.ly/dzhh2LX Ayúdame desde mi Crowfunding aquí https://cutt.ly/W0DsPVq Invitados ………………………………………………………………………………………. Enlaces citados en el podcast: AYUDA A TRAVÉS DE LA COMPRA DE MIS LIBROS https://tecnicopreocupado.com/2024/11/16/ayuda-a-traves-de-la-compra-de-mis-libros/ MIRANDO HACIA ATRÁS VI: ANTICIPÁNDONOS A HG WELLS CUARTA PARTE https://tecnicopreocupado.com/2020/01/31/mirando-hacia-atras-vi-anticipandonos-a-hg-wells-cuarta-parte/ LA PEDAGOGÍA WALDORF CREADA POR STEINER, LA NEW AGE Y EL LUCIFERANISMO https://tecnicopreocupado.com/2018/04/02/la-pedagogia-waldorf-creada-por-steiner-la-new-age-y-el-luciferanismo/ APRENDER DEL PASADO PARA VALERNOS EN EL FUTURO https://tecnicopreocupado.com/2014/05/17/aprender-del-pasado-para-valernos-en-el-futuro/ DESTRUCCIÓN DE LA FAMILIA Y LOS VALORES https://tecnicopreocupado.com/2018/07/10/destruccion-de-la-familia-y-los-valores/ DESTRUCCIÓN DE LA FAMILIA Y LOS VALORES. 2ª PARTE https://tecnicopreocupado.com/2019/01/14/destruccion-de-la-familia-y-los-valores-2a-parte/ ………………………………………………………………………………………. Música utilizada en este podcast: Tema inicial Heros Epílogo Mañana - Los Iberos https://youtu.be/uVa-Yi07ZYk?feature=shared

Adi Nester is an Assistant Professor of German and Jewish Studies at the University of North Carolina at Chapel Hill. Her first monograph, Unsettling Difference: Bible, Music Drama, and the Critique of German Jewish Identity, appeared with Cornell University Press. The book studies the discourse of Jewish difference in the first half of the twentieth century through its expressions in biblical-themed musical dramas, their literary sources, and the intellectual debates surrounding the works. Adi's research and teaching concentrate on the interrelations between music, literature, and philosophy in the German and German Jewish traditions. She has published essays on topics ranging from the music philosophies of Theodor Adorno and Vladimir Jankélévitch, the role of Wagner's music in Thomas Mann's literature, and the language philosophy of Walter Benjamin, to the treatment of memory culture in the poetry and social critical writings of contemporary German-Jewish activist Max Czollek. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Adi Nester is an Assistant Professor of German and Jewish Studies at the University of North Carolina at Chapel Hill. Her first monograph, Unsettling Difference: Bible, Music Drama, and the Critique of German Jewish Identity, appeared with Cornell University Press. The book studies the discourse of Jewish difference in the first half of the twentieth century through its expressions in biblical-themed musical dramas, their literary sources, and the intellectual debates surrounding the works. Adi's research and teaching concentrate on the interrelations between music, literature, and philosophy in the German and German Jewish traditions. She has published essays on topics ranging from the music philosophies of Theodor Adorno and Vladimir Jankélévitch, the role of Wagner's music in Thomas Mann's literature, and the language philosophy of Walter Benjamin, to the treatment of memory culture in the poetry and social critical writings of contemporary German-Jewish activist Max Czollek. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/german-studies

Adi Nester is an Assistant Professor of German and Jewish Studies at the University of North Carolina at Chapel Hill. Her first monograph, Unsettling Difference: Bible, Music Drama, and the Critique of German Jewish Identity, appeared with Cornell University Press. The book studies the discourse of Jewish difference in the first half of the twentieth century through its expressions in biblical-themed musical dramas, their literary sources, and the intellectual debates surrounding the works. Adi's research and teaching concentrate on the interrelations between music, literature, and philosophy in the German and German Jewish traditions. She has published essays on topics ranging from the music philosophies of Theodor Adorno and Vladimir Jankélévitch, the role of Wagner's music in Thomas Mann's literature, and the language philosophy of Walter Benjamin, to the treatment of memory culture in the poetry and social critical writings of contemporary German-Jewish activist Max Czollek. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/jewish-studies

Adi Nester is an Assistant Professor of German and Jewish Studies at the University of North Carolina at Chapel Hill. Her first monograph, Unsettling Difference: Bible, Music Drama, and the Critique of German Jewish Identity, appeared with Cornell University Press. The book studies the discourse of Jewish difference in the first half of the twentieth century through its expressions in biblical-themed musical dramas, their literary sources, and the intellectual debates surrounding the works. Adi's research and teaching concentrate on the interrelations between music, literature, and philosophy in the German and German Jewish traditions. She has published essays on topics ranging from the music philosophies of Theodor Adorno and Vladimir Jankélévitch, the role of Wagner's music in Thomas Mann's literature, and the language philosophy of Walter Benjamin, to the treatment of memory culture in the poetry and social critical writings of contemporary German-Jewish activist Max Czollek. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/performing-arts

Adi Nester is an Assistant Professor of German and Jewish Studies at the University of North Carolina at Chapel Hill. Her first monograph, Unsettling Difference: Bible, Music Drama, and the Critique of German Jewish Identity, appeared with Cornell University Press. The book studies the discourse of Jewish difference in the first half of the twentieth century through its expressions in biblical-themed musical dramas, their literary sources, and the intellectual debates surrounding the works. Adi's research and teaching concentrate on the interrelations between music, literature, and philosophy in the German and German Jewish traditions. She has published essays on topics ranging from the music philosophies of Theodor Adorno and Vladimir Jankélévitch, the role of Wagner's music in Thomas Mann's literature, and the language philosophy of Walter Benjamin, to the treatment of memory culture in the poetry and social critical writings of contemporary German-Jewish activist Max Czollek. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/religion

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Send us a textThe philosopher Theodor Adorno lays a powerful groundwork for thinking ethically about animals! Find out more! 

Er war ein Philosoph, Literaturkritiker, ein jüdischer Berliner aus gutem Haus, ein Exilant. Walter Benjamin war ein Coverboy der 68er, sein Bild mit Nickelbrille und Zigarette verwandelte sich ein ikonografisches Foto. So wollte die Linke sich selbst sehen: Schlau, cool, hedonistisch. Seine Freunde hießen Theodor Adorno, Hannah Arendt, Bertold Brecht. Alles berühmte Namen, aber auch gleichzeitig Vertreter verschiedener Versionen des Linksseins. Aber wie wurde der wohlbehütete Bürgersohn ein Linker? Und wie färbte die Biografie auf sein Linkssein ab? Von Frank Herweck SWR 2025

The would-be composer and philosopher Theodor Adorno played classical piano and came up with influential studies of authoritarianism, antisemitism and propaganda. He also wrote about the experience of listening to a radio voice. Jacob Downs's Essay for Radio 3 reflects on his insights and how far they remain relevant in a time of headphone listening, smart speakers and AI voices. Dr Jacob Kingsbury Downs lectures in Music at the University of Oxford and is an honorary research fellow at the University of Sheffield. He also works as a musician and arranger working with composers including Erland Cooper and Anna Phoebe. He is a New Generation Thinker on the scheme run by the BBC and the Arts and Humanities Research Council to share academic research on radio. Producer: Kirsty McQuire

We discuss John's art, his dissertation, “Communication & Control”, his “Theses on Punk Rock”, and briefly his “Fifteen Suppositions”. We also discuss Alain Badiou, Gilles Deleuze, Theodor Adorno, Michael Pisaro, Jacob Taubes, Simone Weil, Georges Bataille, Sergii Bulgakov, David Bentley Hart, Jordan Daniel Wood, St. Isaac of Nineveh, Jean-Phillipe Rameau, Jean-Jacques Rousseau, and more.

„Nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben ist barbarisch.“ Das sagte Theodor Adorno 1949. Damals und bis heute äußerten und äußern sich Lyrikerinnen und Lyriker dazu und sagen - doch, gerade nach Auschwitz müssen wir auch in der Lyrik Stellung beziehen. Die beiden Herausgeber, der Verleger Hubert Klöpfer und der Lyriker Thomas Weiß, wollten Schreibenden von heute mit der Anthologie „Gespräche über Bäume" ein Forum bieten, in dem sie sich politisch und gleichzeitig künstlerisch äußern können. Und zwar vor allem zur gegenwärtigen Situation unserer Demokratie, die von rechtsextremem Gedankengut bedroht wird.

Hello Interactors,From election lies to climate denial, misinformation isn't just about deception — it's about making truth feel unknowable. Fact-checking can't keep up, and trust in institutions is fading. If reality is up for debate, where does that leave us?I wanted to explore this idea of “post-truth” and ways to move beyond it — not by enforcing truth from the top down, but by engaging in inquiry and open dialogue. I examine how truth doesn't have to be imposed but continually rediscovered — shaped through questioning, testing, and refining what we know. If nothing feels certain, how do we rebuild trust in the process of knowing something is true?THE SLOW SLIDE OF FACTUAL FOUNDATIONSThe term "post-truth" was first popularized in the 1990s but took off in 2016. That's when Oxford Dictionaries named it their Word of the Year. Defined as “circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief”, the term reflects a shift in how truth functions in public discourse.Though the concept of truth manipulation is not new, post-truth represents a systemic weakening of shared standards for knowledge-making. Sadly, truth in the eyes of most of the public is no longer determined by factual verification but by ideological alignment and emotional resonance.The erosion of truth infrastructure — once upheld by journalism, education, and government — has destabilized knowledge credibility. Mid-20th-century institutions like The New York Times and the National Science Foundation ensured rigorous verification. But with rising political polarization, digital misinformation, and distrust in authority, these institutions have lost their stabilizing role, leaving truth increasingly contested rather than collectively affirmed.The mid-20th century exposed truth's fragility as propaganda reshaped public perception. Nazi ideology co-opted esoteric myths like the Vril Society, a fictitious occult group inspired by the 1871 novel The Coming Race, which depicted a subterranean master race wielding a powerful life force called "Vril." This myth fed into Nazi racial ideology and SS occult research, prioritizing myth over fact. Later, as German aviation advanced, the Vril myth evolved into UFO conspiracies, claiming secret Nazi technologies stemmed from extraterrestrial contact and Vril energy, fueling rumors of hidden Antarctic bases and breakaway civilizations.Distorted truths have long justified extreme political action, demonstrating how knowledge control sustains authoritarianism. Theodor Adorno and Hannah Arendt, Jewish-German intellectuals who fled the Nazis, later warned that even democracies are vulnerable to propaganda. Adorno (1951) analyzed how mass media manufactures consent, while Arendt (1972) showed how totalitarian regimes rewrite reality to maintain control.Postwar skepticism, civil rights movements, and decolonization fueled academic critiques of traditional, biased historical narratives. By the late 20th century, universities embraced theories questioning the stability of truth, labeled postmodernist, critical, and constructivist.Once considered a pillar of civilization, truth was reframed by French postmodernist philosophers Michel Foucault and Jean Baudrillard as a construct of power. Foucault argued institutions define truth to reinforce authority, while Baudrillard claimed modern society had replaced reality with media-driven illusions. While these ideas exposed existing power dynamics in academic institutions, they also fueled skepticism about objective truth — paving the way for today's post-truth crisis. Australian philosophy professor, Catherine (Cathy) Legg highlights how intellectual and cultural shifts led universities to question their neutrality, reinforcing postmodern critiques that foreground subjectivity, discourse, and power in shaping truth. Over time, this skepticism extended beyond academia, challenging whether any authority could claim objectivity without reinforcing existing power structures.These efforts to deconstruct dominant narratives unintentionally legitimized radical relativism — the idea that all truths hold equal weight, regardless of evidence or logic. This opened the door for "alternative facts", now weaponized by propaganda. What began as a challenge to authoritarian knowledge structures within academia escaped its origins, eroding shared standards of truth. In the post-truth era, misinformation, ideological mythmaking, and conspiracy theories thrive by rejecting objective verification altogether.Historian Naomi Oreskes describes "merchants of doubt" as corporate and political actors who manufacture uncertainty to obstruct policy and sustain truth relativism. By falsely equating expertise with opinion, they create the illusion of debate, delaying action on climate change, public health, and social inequities while eroding trust in science. In this landscape, any opinion can masquerade as fact, undermining those who dedicate their lives to truth-seeking.PIXELS AND MYTHOLOGY SHAPE THE GEOGRAPHYThe erosion of truth infrastructures has accelerated with digital media, which both globalizes misinformation and reinforces localized silos of belief. This was evident during COVID-19, where false claims — such as vaccine microchips — spread widely but took deeper root in communities with preexisting distrust in institutions. While research confirms that misinformation spreads faster than facts, it's still unclear if algorithmic amplification or deeper socio-political distrust are root causes.This ideological shift is strongest in Eastern Europe and parts of the U.S., where institutional distrust and digital subcultures fuel esoteric nationalism. Post-Soviet propaganda, economic instability, and geopolitical tensions have revived alternative knowledge systems in Russia, Poland, and the Balkans, from Slavic paganism to the return of the Vril myth, now fused with the Save Europe movement — a digital blend of racial mysticism, ethnic nostalgia, and reactionary politics.Above ☝️is a compilation of TikTok videos currently being pushed to my 21 year old son. They fuse ordinary, common, and recognizable pop culture imagery with Vril imagery (like UFO's and stealth bombers) and esoteric racist nationalism, religious fundamentalism, and hyper-masculine mythologies. A similar trend appears in post-industrial and rural America, where economic decline, government distrust, and cultural divides sustain conspiratorial thinking, religious fundamentalism, and hyper-masculine mythologies. The alt-right manosphere mirrors Eastern Europe's Vril revival, with figures like Zyzz and Bronze Age Pervert offering visions of lost strength. Both Vril and Save Europe frame empowerment as a return to ethnic or esoteric power (Vril) or militant resistance to diversity (Save Europe), turning myth into a tool of political radicalization.Climate change denial follows these localized patterns, where scientific consensus clashes with economic and cultural narratives. While misinformation spreads globally, belief adoption varies, shaped by economic hardship, institutional trust, and political identity.In coal regions like Appalachia and Poland, skepticism stems from economic survival, with climate policies seen as elitist attacks on jobs. In rural Australia, extreme weather fuels conspiracies about government overreach rather than shifting attitudes toward climate action. Meanwhile, in coastal Louisiana and the Netherlands, where climate impacts are immediate and undeniable, denial is rarer, though myths persist, often deflecting blame from human causes.Just as Vril revivalism, Save Europe, and the MAGA manosphere thrive on post-industrial uncertainty, climate misinformation can also flourish in economically vulnerable regions. Digital platforms fuel a worldview skewed, where scrolling myths and beliefs are spatially glued — a twisted take on 'think globally, act locally,' where fantasy folklore becomes fervent ideology.FINDING TRUTH WITH FRACTURED FACTS…AND FRIENDSThe post-truth era has reshaped how we think about knowledge. The challenge isn't just misinformation but growing distrust in expertise, institutions, and shared reality. In classrooms and research, traditional ways of proving truth often fail when personal belief outweighs evidence. Scholars and educators now seek new ways to communicate knowledge, moving beyond rigid certainty or radical relativism.Professor Legg has turned to the work of 19th-century American philosopher Charles Sanders Peirce, whose ideas about truth feel surprisingly relevant today. Peirce didn't see truth as something fixed or final but as a process — something we work toward through questioning, testing, and refining our understanding over time.His approach, known as pragmatism, emphasizes collaborative inquiry, self-correction, and fallibilism — the idea that no belief is ever beyond revision. In a time when facts are constantly challenged, Peirce's philosophy offers not just a theory of truth, but a process for rebuilding trust in knowledge itself.For those unfamiliar with Peirce and American pragmatism, a process that requires collaborating with truth deniers may seem not only unfun, but counterproductive. But research on deradicalization strategies suggests that confrontational debunking (a failed strategy Democrats continue to adhere to) often backfires. Lecturing skeptics only reinforces belief entrenchment.In the early 1700's Britain was embroiled in the War of Spanish Succession. Political factions spread blatant falsehoods through partisan newspapers. It prompted Jonathan Swift, the author of Gulliver's Travels, to observe in The Art of Political Lying (1710) that"Reasoning will never make a man correct an ill opinion, which by reasoning he never acquired."This is likely where we get the more familiar saying: you can't argue someone out of a belief they didn't reason themselves into. Swift's critique of propaganda and public gullibility foreshadowed modern research on cognitive bias. People rarely abandon deeply held beliefs when confronted with facts.Traditionally, truth is seen as either objectively discoverable (classical empiricism) — like physics — or constructed by discourse and power (postmodernism) — like the Lost Cause myth, which recast the Confederacy as noble rather than pro-slavery. It should be noted that traditional truth also comes about by paying for it. Scientific funding from private sources often dictates which research is legitimized. As Legg observes,“Ironically, such epistemic assurance perhaps rendered educated folk in the modern era overly gullible to the written word as authority, and the resulting ‘fetishisation' of texts in the education sector has arguably led to some of our current problems.”Peirce, however, offered a different path:truth is not a fixed thing, but an eventual process of consensus reached by a community of inquirers.It turns out open-ended dialogue that challenges inconsistencies within a belief system is shown to be a more effective strategy.This process requires time, scrutiny, and open dialogue. None of which are very popular these days! It should be no surprise that in today's fractured knowledge-making landscape of passive acceptance of authority or unchecked personal belief, ideological silos reinforce institutional dogma or blatant misinformation. But Peirce's ‘community of inquiry' model suggests that truth can't be lectured or bought but strengthened through collective reasoning and self-correction.Legg embraces this model because it directly addresses why knowledge crises emerge and how they can be countered. The digital age has resulted in a world where beliefs are reinforced within isolated networks rather than tested against broader inquiry. Trump or Musk can tweet fake news and it spreads to millions around the world instantaneously.During Trump's 2016 campaign, false claims that Pope Francis endorsed him spread faster than legitimate news. Misinformation, revisionist history, and esoteric nationalism thrive in these unchecked spaces.Legg's approach to critical thinking education follows Peirce's philosophy of inquiry. She helps students see knowledge not as fixed truths but as a network of interwoven, evolving understandings — what Peirce called an epistemic cable made up of many small but interconnected fibers. Rather than viewing the flood of online information as overwhelming or deceptive, she encourages students to see it as a resource to be navigated with the right tools and the right intent.To make this practical, she introduces fact-checking strategies used by professionals, teaching students to ask three key questions when evaluating an online source:* Who is behind this information? (Identifying the author's credibility and possible biases)* What is the evidence for their claims? (Assessing whether their argument is supported by verifiable facts)* What do other sources say about these claims? (Cross-referencing to see if the information holds up in a broader context)By practicing these habits, students learn to engage critically with digital content. It strengthens their ability to distinguish reliable knowledge from misinformation rather than simply memorizing facts. It also meets them where they are without judgement of whatever beliefs they may hold at the time of inquiry.If post-truth misinformation reflects a shift in how we construct knowledge, can we ever return to a shared trust in truth — or even a shared reality? As institutional trust erodes, fueled by academic relativism, digital misinformation, and ideological silos, myths like climate denial and Vril revivalism take hold where skepticism runs deep. Digital platforms don't just spread misinformation; they shape belief systems, reinforcing global echo chambers.But is truth lost, or just contested? Peirce saw truth as a process, built through inquiry and self-correction. Legg extends this, arguing that fact-checking alone won't solve post-truth; instead, we need a culture of questioning — where people test their own beliefs rather than being told what's right or wrong.I won't pretend to have the answer. You can tell by my bibliography that I'm a fan of classical empiricism. But I'm also a pragmatic interactionist who believes knowledge is refined through collaborative inquiry. I believe, as Legg does, that to move beyond post-truth isn't about the impossible mission of defeating misinformation — it's about making truth-seeking more compelling than belief. Maybe even fun.What do you think? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io

Op vrijdag 7 maart vieren we Maurice Ravels 150e verjaardag, dus dat is goede reden om naar zijn muziek en de muziek van zijn bewonderaars te luisteren! Heb je je ooit afgevraagd hoe Ravel op een accordeon zou klinken? Dan worden je vragen in deze aflevering beantwoord! En er zijn heel veel fantastische concerten de komende tijd, die we toch zoveel mogelijk bespreken, op het gevaar af dat er keuzestress ontstaat.. Ravel - Sheherazade Ravel - Le Tombeau de Couperin Gershwin - The Man I love Ravel - Miroirs - door Egorov Dumond - Hommage a Ravel JP de Graaff - YPF (concerttip) Delage - ? Matthaus - Rob Vermeulen / Johannette Zomer (concerttip) eindstuk: Kilar - Exodus Een Zwitserse horlogemaker. Zo noemde Igor Stravinsky zijn Franse collega Maurice Ravel. Ironie en lof tegelijk: hij doelde op Ravels ongelooflijke aandacht voor details, voor nuances, voor de kleine zaken die een muziekstuk groots maken. Die eigenschap zorgde er voor dat een onwillige pianoleerling uitgroeide tot een van de grootste orkestratoren ooit. Ravel was overigens inderdaad half-Zwitsers en zijn vader was uitvinder. Van jongs af aan werd Maurice omringd door radertjes, wieltjes en muziek. De rest van zijn leven zou hij een voorliefde houden voor speeldozen, mechanische vogels en inventief instrumentarium. Zo was hij een absoluut voorvechter van de destijds nog weinig gebruikte saxofoon, en gebruikte hij percussie uit exotische landen. Ravel vertrouwde uitsluitend op zijn spontane inspiratie wat nogal riskant was, zeker omdat hij ook een perfectionist was. Zoals hij zelf opmerkte: “Ik kan er jaren over doen om een bepaalde noot op te schrijven…. En besteed veel tijd aan het weglaten van alles wat overbodig is om tenslotte zo volledig mogelijk de uiteindelijke helderheid te bereiken waarnaar ik streef.” Theodor Adorno karakteriseerde Maurice Ravel 1875-1937) als de 'meester van de klinkende maskers', de onlangs overleden Pierre Boulez beschouwde hem als een van de beste leermeesters op het gebied van de orkestratiekunst. Over Le Tombeau de Couperin: Neem Le tombeau de Couperin: deze suite zou althans op papier zijn meest persoonlijke werk moeten zijn, grotendeels geschreven vlak ná zijn ervaringen aan het front van de Eerste Wereldoorlog, grotendeels gecomponeerd vlak ná de dood van zijn moeder, en zelfs opgedragen aan een reeks vrienden die sneuvelden in de oorlog. Maar het eindresultaat is eerder een set maskers in de vorm van neobarokke, overwegend opgewekte dansen. Zoals een tijdgenoot, componist Jean Roger-­Ducasse, vaststelde: Ravel had niet eens het fatsoen om tenminste een droeve Sarabande toe te voegen. Ravel was nu eenmaal geen romanticus à la Berlioz, en trouwens ook geen luidruchtige revolutionair à la Stravinsky, zelfs geen stille revolutionair à la Debussy. Zie ook het commentaar van een hedendaagse componist, de Brit George Benjamin, die weliswaar een bewonderaar van Ravel is:  ‘Het aspect van Ravel waarin ik mij het minst kan vinden, is het conservatisme van zijn vormen. Die werken perfect voor zijn muziek, maar hij is daarin niet zo avontuurlijk. Het is allemaal zo duidelijk omlijnd en klassiek (…); alles is in hokjes verdeeld, in zekere zin is hij een miniaturist. De vormen hebben een zekere gelijkvormigheid en zijn nogal netjes.'    Nergens lijkt deze analyse sterker op te gaan dan voor Le tombeau de Couperin, een doelmatig conservatieve vormenreeks voor piano solo met de delen Prelude, Fuga, Forlane, Rigaudon, Menuet en Toccata. Ravel begon vlak voor de Eerste Wereldoorlog aan deze hommage aan barokcomponist François Couperin: een zogeheten ‘tombeau' zoals dat in de Barok al gebruikelijk was. Hij voltooide de reeks na zijn terugkeer van het front in 1917, en bewerkte in 1919 vier van de zes delen voor orkest – de Fuga en Toccata vond hij waarschijnlijk te pianistisch gedacht. Toch het vermeend conservatieve karakter van de muziek kan worden genuanceerd. Al inzoomend op de partituur blijkt Ravels fijnzinnige én eigenzinnige invulling van de klassieke structuren. De Prelude bevat weliswaar typische Barok-elementen – doorlopende patroontjes en speelse ­voorslagen, maar Ravel speelt een geraffineerd spel met de harmonieën. Abrupte modulaties en tritonus-­intervallen verraden een twintigste-eeuwse geest, evenals het weidse pianobereik dat op een klavecimbel niet had gepast. De Forlane is harmonisch nóg avontuurlijker: de maten 146 en 147 bevatten zelfs ieder alle twaalf noten van de chromatische ladder. Toen Marguerite Long, de pianiste die de wereldpremière verzorgde, deze passage voor dirigent Camille Chevillard voorspeelde, bedekte hij veelbetekenend zijn oren.

Gibrán y Christian se reúnen de nuevo para analizar otro texto de Theodor Adorno. "Antisemitismo en la actualidad y cómo combatirlo" se titula una conferencia dictada por Adorno en 1962 ante un grupo de pedagogos alemanes y austriacos. Siguiendo el legado de la Teoría Crítica, se formula la pregunta ¿qué hacer ante el antisemitismo temprano, es decir, de niños y niñas? ¿qué se puede hacer desde muy temprana edad? ¿es posible discutir racionalmente cuando se trata de esquemas antisemitas? ¿por qué el nacionalismo es un problema de fondo? Gibrán y Christian discuten sobre todo lo mencionado...#antisemitismo #teoriacrítica #auschwitzbirkenau

With NAPLES 1925: Adorno, Benjamin, and the Summer That Made Critical Theory (Yale University Press, tr. Shelley Frisch), Martin Mittelmeier traces the roots of the Frankfurt School in southern Italy. We talk about the epiphany on the lip of a volcano in Lanzerote that brought this book to life, the years he spent poring over Theodor Adorno's writing (and the temptation to mimic Adorno's style), how Walter Benjamin's principle of porosity arose from both the tuff stone & the way of living of Naples, and the challenge of evoking the Naples of a century ago and how it led to a theory of society. We get into Critical Theory's attempts at understanding populism and oligarchic takeovers and why Adorno is having A Moment in Germany, the fun of speculating about meetings among great thinkers — yeah, I get into George Orwell, Henry Miller, and Inside the Whale —, the utopian aspect of local life in Naples and Capri, the complexities of reputation and destiny, and whether Critical Theory can hold up during the hyper-internet era. We also discuss the difficulties of translation with critical theory's associative language, why I need to read Hernán Diaz' Trust, his new work about Thomas Mann working with Adorno on Doctor Faustus in Pacific Palisades (a.k.a. Weimar Under The Palm Trees), how he's changed in the decade-plus since writing the book, and more. • More info at our site • Support The Virtual Memories Show via Stripe, Patreon, or Paypal, and subscribe to our e-newsletter

Dans cette vidéo, nous plongeons dans les théories sociologiques de Theodor Adorno, un des penseurs clés de l'École de Francfort, et explorons comment ses idées sur la culture de masse, la critique de l'industrie culturelle et l'individualité s'appliquent à l'univers des jeux de rôle. Comment les jeux de rôle peuvent-ils offrir un espace de résistance à la standardisation culturelle ? Quels parallèles peut-on tracer entre la création collaborative et les critiques d'Adorno sur la culture de consommation ? Cette analyse approfondie vous invite à repenser vos expériences de jeu et à découvrir une nouvelle façon de concevoir la liberté créative dans un monde où les structures sociales influencent nos pratiques culturelles. Pour rejoindre notre Patreon :   / coupcritique   ------------------------------------------------------------------------------------------- Pour suivre Coup Critique : https://linktr.ee/coupcritique  

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

In his new book, Dr. Carl Trueman writes, “The very rhetoric and concepts of critical theory, the other, intersectionality, and their like have become influential tools of wielding power rather than dismantling it. And so—as Frankfurt School members Max Horkheimer and Theodor Adorno themselves would no doubt point out—things have become their opposite; the liberator has become the tyrant, the tools of freedom have become the weapons of oppression.” Perhaps Goethe's Mephistopheles captures critical theory best when he uttered to Faust, “I am the spirit that negates.” Join me and Dr. Carl Trueman as we discuss the philosophy and the danger of critical theory in his new book To Change All Worlds: Critical Theory from Marx to Marcuse. Stay up-to-date with the latest episodes of the Evangelization & Culture Podcast biweekly on WordOnFire.org, on YouTube, or wherever you get your podcasts. You can get more content like this in the quarterly print journal of the Word on Fire Institute, Evangelization & Culture.

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2019-05-06.Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 1921–1995.Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning.1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska.Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? Och så det märkliga tillägget: bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. Det finns bara stumma skrik, det finns bara svarta lik som hänger i röda träd! Hör hur tyst det är. Vi vänder oss om och går hem, men ständigt möter vi dem. Allt vi förnimmer i dag är de dödas andetag! Om vi i glömskan står: är det i deras aska vi går. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios.Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos.I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika, men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta.Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet.I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem. Jag vill se stjärnorna över nattblank sjösom sjunger, sjunger:Härlig är natten,härlig är dagen,Ingen av dem ska dö! Jag vill hem till människorna –som en blindgenomstrålas i mörkretav sorgens stjärnljus.Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt. Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det:Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt. Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket. Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer. Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth, den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt.Eva Ström, författare LitteraturGunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Översättare:Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

USA-korrespondent Roger Wilson har tittat på kulturella markörer och hjälper oss att tyda gäster, gester och artister under Trumps första dag som president. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. USA-KORRE ROGER WILSON OM TRUMPS KULTURELLA VAL Vi analyserar Donald Trumps första dag tillbaka i Vita Huset tillsammans med USA-korrespondent Roger Wilson. Vad är installationen för ett slags spektakel, vad vill han signalera kulturellt? Från ceremonin i kongressen till sportarenan. Och vad var det egentligen Musk gjorde för gest? SAMTAL: SÅ BLIR DEN SVENSKA FILMVÅREN Vad finns det att se fram emot bland de svenska biopremiärerna i vår, och vad syns för trender? Våra filmkritiker Björn Jansson och Nina Asarnoj har under förmiddagen besökt presentationen av den svenska filmvåren på Filmhuset i Stockholm och kommer till studion för att sammanfatta åt oss. REPORTAGE: CECILIA EDEFALK TALAR MED STRINDBERGS ANDE I morgon skulle August Strindberg ha fyllt 176 år – vilket vi uppmärksammar på ett lite annorlunda vis. Cecilia Edefalk är sedan sent 1980-tal en av våra internationellt erkända samtidskonstnärer. Hon arbetar med måleri, skulptur, installationer och fotografi. Nyligen kom hennes bok Mina Ord, där hennes samtal med döda konstnärskollegor och inte minst August Strindberg är nedtecknade. Den här kontakten med det hinsides är en del av Cecilia Edefalks konstnärliga praktik, en sorts intuition och lyhördhet, som hon själv beskriver som det ”måleriska tillståndet”. I detta tillstånd ska vi följa med vår reporter Katarina Wikars hem till Cecilia Edefalk. ESSÄ: EVA STRÖM OM GUNVOR HOFMOS LÄNGTAN ”Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz”, skrev den tyske filosofen och tonsättaren Theodor Adorno. Inför 80-årsminnet av förintelselägrets befrielse på måndag, tar alla veckans OBS-essäer avstamp i denna mening. Idag hör vi författaren Eva Ström om norska Gunvor Hofmos diktning i Förintelsens skugga.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

In this episode, we discuss Theodor Adorno's essay “Free Time”, in which the critical theorist really lets his cantankerous old man flag fly. He argues that how our subjectivities are shaped by capitalist culture and work discipline makes it very difficult—maybe even impossible—to use our time off the clock in genuinely meaningful ways. Certainly we waste a lot of our precious hours consuming pointless, artless slop and participating in activities just because we feel like we're supposed to, but is it really the case that everything we do is just unfree pseudo-activity, at best blowing off steam before helplessly getting back to work? We broadly come down on the side of low culture and hobbies, but Marvel movies and Disney adults are definitely cause for concern.References:Theodor Adorno, “Free Time”, trans. Gordon Finlayson and Nicholas Walker, in The Culture Industry: Selected Essays on Mass Culture, ed. J.M. Bernstein (New York: Routledge, 2001).leftofphilosophy.com | @leftofphilmusic:“Vintage Memories” by Schematist | schematist.bandcamp.com“My Space” by Overu | https://get.slip.stream/KqmvAN

We are joined by philosopher and Marxist intellectual Gabriel Rockhill to discuss the relevance and importance of the recently translated work, Western Marxism (Monthly Review Press, 2024) by Domenico Losurdo. In this discussion, we analyze Losurdo's book with a focus on extracting the most seminal insights and lessons from the text. We discuss the various Western Marxist thinkers that are critiqued in the text, from Michel Foucault, Hannah Arendt, Max Horkheimer, to Theodor Adorno and others. We discuss how this text can promote a shift in the western Marxist left in today's time and why it is hitting a nerve. Learn more about Western Marxism by Losurdo please visit (https://monthlyreview.org/product/western-marxism/).  Dr. Gabriel Rockhill is the Founding Director of the Critical Theory Workshop / Atelier de Théorie Critique, Professor of Philosophy and Global Interdisciplinary Studies at Villanova University, and the author or editor of ten books, as well as numerous scholarly and general public articles. He is also the Associate Director of Cultural Studies at Villanova University, Research Associate at the Laboratoire d'anthropologie politique – LAP (EHESS, Paris), one of the editors-in-chief of the World Marxist Review, and co-editor of the book series AIM–Anti-Imperialist Marxism.

Como foi possível a barbárie do século XX? Em Dialética do esclarecimento, Theodor Adorno e Max Horkheimer tentam responder a esta questão e afirmam que o regresso não é algo externo em oposição ao esclarecimento, mas que está contido em seu núcleo. Inscreva-se gratuitamente em nossa newsletter: ⁠⁠https://filosofiavermelha.org/index.php/newsletter/⁠⁠ Curso "Introdução à filosofia - dos pré-socráticos a Sartre": ⁠https://www.udemy.com/course/introducao-a-filosofia-dos-pre-socraticos-a-sartre/?couponCode=FD4925B9DC891D61BEF7⁠ Curso "Crítica da religião: Feuerbach, Nietzsche e Freud": ⁠https://www.udemy.com/course/critica-da-religiao-feuerbach-nietzsche-e-freud/?couponCode=2DF6981ECC92A3C91F6A⁠ Curso "A filosofia de Karl Marx - uma introdução": ⁠https://www.udemy.com/course/a-filosofia-de-karl-marx-uma-introducao/?couponCode=A487EE31D1D797D2B5C8⁠⁠⁠ Apoia.se: seja um de nossos apoiadores e mantenha este trabalho no ar: ⁠⁠⁠https://apoia.se/filosofiavermelha⁠⁠⁠ Nossa chave PIX: filosofiavermelha@gmail.com Adquira meu livro: ⁠⁠⁠https://www.almarevolucionaria.com/product-page/pr%C3%A9-venda-duvidar-de-tudo-ensaios-sobre-filosofia-e-psican%C3%A1lise⁠⁠⁠ Meu site: ⁠⁠⁠https://www.filosofiaepsicanalise.org⁠⁠⁠ Clube de leitura: ⁠⁠⁠https://www.youtube.com/watch?v=WWEjNgKjqqI⁠⁠⁠ Neste episódio oferecemos uma visão panorâmica desta obra, abordando apenas alguns de seus temas a fim de que você saiba do que a obra trata e esteja melhor preparado para a sua leitura. Inicialmente vamos mostrar como o texto surgiu e qual o seu principal objetivo. Em seguida falaremos sobre a relação entre barbárie e esclarecimento, para depois mencionar brevemente a questão do mito de Odisseu e da regressão do indivíduo, e finalizaremos com uma seção um pouco mais longa sobre a indústria cultural.

Capitalism is a revolutionary situation of the last stage of pre-history, and the potential and possibility for freedom, or else it is just what Hegel said history has always been: the slaughter-bench of everything good and virtuous humanity has ever achieved. Marxism defined itself as the critical self-consciousness of this task of socialism in capitalism, but this has been eclipsed by the mere moral condemnation of catastrophe. This happened as a result of Marxism's own failure, over a hundred years ago, to make good on the crisis. This pattern has repeated itself since then, in ever more obscure ways.  Chris Cutrone's Marxism and Politics: Essays on Critical Theory 2006-2024 (Sublation Media, 2024) span the time of the Millennial Left's abortive search to rediscover a true politics for socialism in the history of Marxism: the attempted recovery of a lost revolutionary tradition. Cutrone's participation as a teacher alongside this journey into the heart of Marxism was guided by the Millennial investigation into controversial and divisive figures such as Vladimir Lenin, Rosa Luxembourg, Leon Trotsky, Georg Lukacs, Theodor Adorno and the Frankfurt School, and Marx himself. The question of a political party for socialism loomed large--but was abandoned. Readers of these essays will find no taboo unchallenged, as every aspect of Marxism's accumulated wreckage is underwritten by the red thread and haunting memory of what was once the world-historical character of socialist revolution. Can this Marxist "message in a bottle" cast adrift by hisotry yet be received? Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Capitalism is a revolutionary situation of the last stage of pre-history, and the potential and possibility for freedom, or else it is just what Hegel said history has always been: the slaughter-bench of everything good and virtuous humanity has ever achieved. Marxism defined itself as the critical self-consciousness of this task of socialism in capitalism, but this has been eclipsed by the mere moral condemnation of catastrophe. This happened as a result of Marxism's own failure, over a hundred years ago, to make good on the crisis. This pattern has repeated itself since then, in ever more obscure ways.  Chris Cutrone's Marxism and Politics: Essays on Critical Theory 2006-2024 (Sublation Media, 2024) span the time of the Millennial Left's abortive search to rediscover a true politics for socialism in the history of Marxism: the attempted recovery of a lost revolutionary tradition. Cutrone's participation as a teacher alongside this journey into the heart of Marxism was guided by the Millennial investigation into controversial and divisive figures such as Vladimir Lenin, Rosa Luxembourg, Leon Trotsky, Georg Lukacs, Theodor Adorno and the Frankfurt School, and Marx himself. The question of a political party for socialism loomed large--but was abandoned. Readers of these essays will find no taboo unchallenged, as every aspect of Marxism's accumulated wreckage is underwritten by the red thread and haunting memory of what was once the world-historical character of socialist revolution. Can this Marxist "message in a bottle" cast adrift by hisotry yet be received? Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/political-science

Capitalism is a revolutionary situation of the last stage of pre-history, and the potential and possibility for freedom, or else it is just what Hegel said history has always been: the slaughter-bench of everything good and virtuous humanity has ever achieved. Marxism defined itself as the critical self-consciousness of this task of socialism in capitalism, but this has been eclipsed by the mere moral condemnation of catastrophe. This happened as a result of Marxism's own failure, over a hundred years ago, to make good on the crisis. This pattern has repeated itself since then, in ever more obscure ways.  Chris Cutrone's Marxism and Politics: Essays on Critical Theory 2006-2024 (Sublation Media, 2024) span the time of the Millennial Left's abortive search to rediscover a true politics for socialism in the history of Marxism: the attempted recovery of a lost revolutionary tradition. Cutrone's participation as a teacher alongside this journey into the heart of Marxism was guided by the Millennial investigation into controversial and divisive figures such as Vladimir Lenin, Rosa Luxembourg, Leon Trotsky, Georg Lukacs, Theodor Adorno and the Frankfurt School, and Marx himself. The question of a political party for socialism loomed large--but was abandoned. Readers of these essays will find no taboo unchallenged, as every aspect of Marxism's accumulated wreckage is underwritten by the red thread and haunting memory of what was once the world-historical character of socialist revolution. Can this Marxist "message in a bottle" cast adrift by hisotry yet be received? Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/critical-theory

Capitalism is a revolutionary situation of the last stage of pre-history, and the potential and possibility for freedom, or else it is just what Hegel said history has always been: the slaughter-bench of everything good and virtuous humanity has ever achieved. Marxism defined itself as the critical self-consciousness of this task of socialism in capitalism, but this has been eclipsed by the mere moral condemnation of catastrophe. This happened as a result of Marxism's own failure, over a hundred years ago, to make good on the crisis. This pattern has repeated itself since then, in ever more obscure ways.  Chris Cutrone's Marxism and Politics: Essays on Critical Theory 2006-2024 (Sublation Media, 2024) span the time of the Millennial Left's abortive search to rediscover a true politics for socialism in the history of Marxism: the attempted recovery of a lost revolutionary tradition. Cutrone's participation as a teacher alongside this journey into the heart of Marxism was guided by the Millennial investigation into controversial and divisive figures such as Vladimir Lenin, Rosa Luxembourg, Leon Trotsky, Georg Lukacs, Theodor Adorno and the Frankfurt School, and Marx himself. The question of a political party for socialism loomed large--but was abandoned. Readers of these essays will find no taboo unchallenged, as every aspect of Marxism's accumulated wreckage is underwritten by the red thread and haunting memory of what was once the world-historical character of socialist revolution. Can this Marxist "message in a bottle" cast adrift by hisotry yet be received? Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/intellectual-history

Capitalism is a revolutionary situation of the last stage of pre-history, and the potential and possibility for freedom, or else it is just what Hegel said history has always been: the slaughter-bench of everything good and virtuous humanity has ever achieved. Marxism defined itself as the critical self-consciousness of this task of socialism in capitalism, but this has been eclipsed by the mere moral condemnation of catastrophe. This happened as a result of Marxism's own failure, over a hundred years ago, to make good on the crisis. This pattern has repeated itself since then, in ever more obscure ways.  Chris Cutrone's Marxism and Politics: Essays on Critical Theory 2006-2024 (Sublation Media, 2024) span the time of the Millennial Left's abortive search to rediscover a true politics for socialism in the history of Marxism: the attempted recovery of a lost revolutionary tradition. Cutrone's participation as a teacher alongside this journey into the heart of Marxism was guided by the Millennial investigation into controversial and divisive figures such as Vladimir Lenin, Rosa Luxembourg, Leon Trotsky, Georg Lukacs, Theodor Adorno and the Frankfurt School, and Marx himself. The question of a political party for socialism loomed large--but was abandoned. Readers of these essays will find no taboo unchallenged, as every aspect of Marxism's accumulated wreckage is underwritten by the red thread and haunting memory of what was once the world-historical character of socialist revolution. Can this Marxist "message in a bottle" cast adrift by hisotry yet be received? Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/politics-and-polemics

Zionism, and the project of ethnic cleansing and colonial settlement in historic Palestine, is often rightly compared to other projects of European colonialism. But in a recent essay for Parapraxis, my guest Jake Romm argues that Zionism not only has been influenced by the European imperial project, but that it has also been massively shaped by anti-semitism, and that in its recapitulation of anti-semitic stereotypes, and even anti-semitic practice, it makes sense to view Zionism as a species of anti-semitism itself. We talked about how Jake came to this view via Max Horkheimer and Theodor Adorno's The Dialectic of Enlightenment, why he thinks Zionism has always been bent on the destruction of the Palestinian people and could never be content with merely exploiting Palestinian labour. And we also talked about the extreme machismo of Israeli society, and how October 7th was experienced as an emasculating event. Finally, we talked about Israel's likely turn to a permanent occupation of Gaza - and the possibility of the creation of new Israeli settlements in the territory.

09:00 Trump Shooting Conspiracies, Multiple Shooters DEBUNKED, https://www.youtube.com/watch?v=jLRKpMxtW6A 17:00 Single bullet theory for JFK assassination, https://en.wikipedia.org/wiki/Single-bullet_theory 25:00 Michael Kochin on Gaza War 12 October 2023, https://www.youtube.com/watch?v=03JTNM3IgjY 36:00 Beyoncé, Jennifer Aniston, and Kamala Harris triple team JD Vance | Mark Halperin, https://www.youtube.com/watch?v=NV8wJOZHkE8 42:00 N.S. Lyons | The Parallel Path to Political Power, https://www.youtube.com/watch?v=ZZJFp1Yv2Oo 45:20 Mike Benz on NATO & censorship, https://www.youtube.com/watch?v=28qKrWGTWXU 54:00 Conservatives more likely to believe that past bad behavior is likely to predict future bad behavior, https://www.aporiamagazine.com/p/evolutionary-theories-of-female-gossip 56:30 Theodor Adorno would have called the police, https://www.youtube.com/watch?v=qKFL6dEQlP4 1:14:30 Robert Barnes (Deep State Tried To Kill Trump: Conspiracy Theory Or Fact?), https://www.youtube.com/watch?v=fp4KvbRlD0Q 1:17:20 Each and Every Security Failure Leading to Attempted Assassination of Donald Trump, with Mike Baker, https://www.youtube.com/watch?v=gALfKuzR0Ew 1:20:00 Abigail Shrier on the Dark Side of “America First” Republicans, https://www.youtube.com/watch?v=nZ98cANs7Ks 1:22:20 Donald Trump Shooting: Bodycam Confirms Snipers Spotted Gunman Before Assassination Attempt, https://www.youtube.com/watch?v=mzwAD5-XWOw 1:26:20 Investigating Donald Trump's Would-Be Assassin's Motive, https://www.youtube.com/watch?v=UezJXmWJYqc 1:27:30 Kip joins 1:29:00 Kip regrets the 50-pounds of marijuana he smoked 1:36:00 Seventh-Day Adventism, https://en.wikipedia.org/wiki/Seventh-day_Adventist_Church 1:38:00 Ellen G. White, https://en.wikipedia.org/wiki/Ellen_G._White 1:44:00 La Cienega Heights Was Known As Corning-Cadillac When It Was Dominated By The Playboy Gangster Crips, https://lukeford.net/blog/?p=145230 1:46:00 Police, Power, and the Production of Racial Boundaries in La Cienega Heights, https://lukeford.net/blog/?p=145237

durée : 01:24:07 - Theodor Adorno

Nous sommes en 1784, année de la publication d'un ouvrage qui sera intitulé en français « Qu'est-ce que les Lumières ? ». Il est signé Emmanuel Kant. Le philosophe allemand y écrit : "Les Lumières, c'est la sortie de l'homme hors de l'état de tutelle dont il est lui-même responsable. L'état de tutelle est l'incapacité de se servir de son entendement sans la conduite d'un autre [...] Sapere Aude ! Aie le courage de te servir de ton propre entendement ! Voilà la devise des Lumières." Quatre ans plus tard, dans la « Critique de la raison pratique » du même Kant, on peut lire : "Agis de telle sorte que la maxime de ta volonté puisse être érigée en loi morale universelle." Près de cent cinquante ans plus tard, deux autres philosophes allemands, Theodor Adorno et Max Horkheimer, notent dans leur ouvrage « Dialectique de la raison » : « Ce qui est en cause, ce n'est pas la conservation du passé, mais la réalisation des espoirs du passé (…) La critique à laquelle sont soumises les Lumières tend à préparer un concept positif de ces Lumières qui puisse les libérer des rets dans lesquels les tient la domination aveugle. » Alors comment défendre les Lumières aujourd'hui ? Leur idéal d'émancipation a-t-il encore un sens ? Quelles sont les Lumières du vingt-et-unième siècle ? Invitée: Corine Pelluchon, philosophe, professeure à l'Université Gustave-Eiffel. Autrice de « Les Lumières à l'âge du vivant » Editions du Seuil. Sujets traités : Emmanuel Kant, lumières, Philosophe, morale, Theodor Adorno, Max Horkheimer, Merci pour votre écoute Un Jour dans l'Histoire, c'est également en direct tous les jours de la semaine de 13h15 à 14h30 sur www.rtbf.be/lapremiere Retrouvez tous les épisodes d'Un Jour dans l'Histoire sur notre plateforme Auvio.be : https://auvio.rtbf.be/emission/5936 Et si vous avez apprécié ce podcast, n'hésitez pas à nous donner des étoiles ou des commentaires, cela nous aide à le faire connaître plus largement.

Exir, Toby and Jackson join for a discussion on the (in)famous Frankfurt School. They discuss the history of the Institute for Social Research from its founding as a think tank for the study of the workers' movement, through the turn to critical theory and empirical social research in the 1930s, its flight to America in the wake of the Nazis' rise to power, and its return to Germany after the Second World War. Focusing in on Max Horkheimer, Theodor Adorno, and Herbert Marcuse, they use the trajectory of these thinkers and the Institute to consider questions of how intellectuals should relate to political movements, the relationship between theory and empirical research, and the possibility and desirability of intellectual independence. They also discuss some of the key ideas of the Frankfurt School, including the critique of instrumental reason, the concept of the totally administered society, and Marcuse's development of psychoanalytic ideas.

Like the serious academics they are, Hannah and Marcelle not only researched Disney in academic journals, they also went to the happiest place on earth! They made custom Theodor Adorno t-shirts, scooped Marcelle's eight-year-old and Gender Playground co-host, Raimi Marx, and wen on their way! In this bonus episode, they answer your questions about the experience. Sharing one mic, Raimi, Marcelle and Hannah talk about managing expectations, capitalism's hold on joy, the relationship between surrealist world-making and psychedelics and so much more! If you enjoy this episode, head over to Patreon.com/ohwitchplease for Part II! The rest of the conversation is available at all our tiers. For just $5 USD/month you'll have access to the rest of this conversation (including the story about Robbie — the Disney employee who made a bad day better), all the bonus perks we've already released, and Hannah's new video podcast, Making Worlds.And, if you enjoyed this episode, please share it with family and friends! Word-of-mouth is the primary way we reach new listeners who are interested in feminist materialist critique, pop culture and laughing at and from within *the discourse.* Share the show today!***Material Girls is a new show that aims to make sense of the zeitgeist through materialist critique* and critical theory! Each episode looks at a unique object of study (something popular now or from back in the day) and over the course of three distinct segments, Hannah and Marcelle apply their academic expertise to the topic at hand.We'll be back in one week for a regular episode!*Materialist Critique is, at its simplest possible level, a form of cultural critique – that is, scholarly engagement with a cultural text of some kind – that is interested in modes of production, moments of reception, and the historical and ideological contexts for both. Materialist critique is really interested in the question of why a particular cultural work or practice emerged at a particular moment. Music Credits:“Shopping Mall”: by Jay Arner and Jessica Delisle ©2020Used by permission. All rights reserved. As recorded by Auto Syndicate on the album “Bongo Dance”. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Like the serious academics they are, Hannah and Marcelle not only researched Disney in academic journals, they also went to the happiest place on earth! They made custom Theodor Adorno t-shirts, scooped Marcelle's eight-year-old and Gender Playground co-host, Raimi Marx, and wen on their way! In this bonus episode, they answer your questions about the experience. Sharing one mic, Raimi, Marcelle and Hannah talk about managing expectations, capitalism's hold on joy, the relationship between surrealist world-making and psychedelics and so much more! If you enjoy this episode, head over to Patreon.com/ohwitchplease for Part II! The rest of the conversation is available at all our tiers. For just $5 USD/month you'll have access to the rest of this conversation (including the story about Robbie — the Disney employee who made a bad day better), all the bonus perks we've already released, and Hannah's new video podcast, Making Worlds.And, if you enjoyed this episode, please share it with family and friends! Word-of-mouth is the primary way we reach new listeners who are interested in feminist materialist critique, pop culture and laughing at and from within *the discourse.* Share the show today!***Material Girls is a new show that aims to make sense of the zeitgeist through materialist critique* and critical theory! Each episode looks at a unique object of study (something popular now or from back in the day) and over the course of three distinct segments, Hannah and Marcelle apply their academic expertise to the topic at hand.We'll be back in one week for a regular episode!*Materialist Critique is, at its simplest possible level, a form of cultural critique – that is, scholarly engagement with a cultural text of some kind – that is interested in modes of production, moments of reception, and the historical and ideological contexts for both. Materialist critique is really interested in the question of why a particular cultural work or practice emerged at a particular moment. Music Credits:“Shopping Mall”: by Jay Arner and Jessica Delisle ©2020Used by permission. All rights reserved. As recorded by Auto Syndicate on the album “Bongo Dance”. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Theodor Adorno soll einmal gesagt haben: Es ist die Aufgabe der Kunst Chaos in die Ordnung zu bringen. Aber was soll, kann oder muss Kunst leisten, wenn die Welt im Chaos versinkt? Muss sie dann nicht viel eher Trost und Zuversicht bieten? Darüber spricht Solmaz Khorsand mit der Regisseurin und Sängerin Anna Maria Krassnigg, Leiterin des Theaterfestivals „wortwiege“ . Lässt sich heute am Theater noch provozieren? Was ist von der Verquickung von Journalismus und Theater zu halten wie beispielsweise die szenische Lesung am Berliner Ensemble von den Recherchen des Investigativnetzwerks Correctiv über das Rechtsextremen Treffen in Potsdam? Und lässt sich mit den richtigen Inhalten auf der Bühne ein Publikum im Alltag zum Handeln bringen? Das Theaterfestival „wortwiege“ startet unter dem Thema „fragil / fragile““ am 21. Februar in den Kasematten in Wiener Neustadt und dauert bis 24. März. Mehr Infos unter: https://www.wortwiege.at/ Wir würden uns sehr freuen, wenn Du "Ganz offen gesagt" auf einem der folgenden Wege unterstützt:Werde Unterstützer:in auf SteadyKaufe ein Premium-Abo auf AppleKaufe Artikel in unserem FanshopSchalte Werbung in unserem Podcast

durée : 00:58:12 - Avec philosophie - par : Géraldine Muhlmann - Des penseurs du XXe siècle tels que Theodor Adorno, Siegfried Kracauer, Günther Anders ont mis en lumière une autre conception de l'être humain pensé sur le modèle du clown. Qu'y a-t-il de clownesque chez les sujets contemporains, et en premier lieu peut-être chez les philosophes ? - invités : Emma la clown Humoriste, clown; Daniel Payot Professeur émérite de l'Université de Strasbourg; Gilles Moutot Maître de conférences en philosophie au département de sciences humaines et sociales de la faculté de médecine de Montpellier-Nîmes, membre du centre d'études politiques et sociales : environnement, santé, territoire (université de Montpellier)

Why is Star Wars so popular? What were the material conditions that set the first film, A New Hope, up for success in 1977? What can a Marxist critique help us understand about the film?In this episode, Marcelle leads Hannah through a conversation about one of her favorite franchises by first taking a close look at George Lucas's politics and the state of Hollywood in the 1970s. Marcelle and Hannah then think through the movie's seemingly progressive narrative — and the way it's been co-opted by people of all political views. Pulling on the work of Theodor Adorno and Max Horkheimer, Marcelle offers a Marxist reading of the film's lasting legacy and asks: what is conservative about the film? How does the film work to undermine and/or reinforce the ideology of repressive state apparatuses?If you like our show, please share it with family and friends! Word-of-mouth is the primary way we reach new listeners who are interested in feminist materialist critique, pop culture and laughing at and from within *the discourse.* Share the show today!***Material Girls is a new show that aims to make sense of the zeitgeist through materialist critique* and critical theory! Each episode looks at a unique object of study (something popular now or from back in the day) and over the course of three distinct segments, Hannah and Marcelle apply their academic expertise to the topic at hand.We'll be back in two weeks for another episode, but until then, be sure to check out all the bonus content we have on our Patreon at Patreon.com/ohwitchplease. You can learn more about the show at ohwitchplease.ca and on our instagram at instagram.com/ohwitchplease! Want more from us? Check out our website ohwitchplease.ca.*Materialist Critique is, at its simplest possible level, a form of cultural critique – that is, scholarly engagement with a cultural text of some kind – that is interested in modes of production, moments of reception, and the historical and ideological contexts for both. Materialist critique is really interested in the question of why a particular cultural work or practice emerged at a particular moment. Music Credits:“Shopping Mall”: by Jay Arner and Jessica Delisle ©2020Used by permission. All rights reserved. As recorded by Auto Syndicate on the album “Bongo Dance”. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

In this episode, I present Adorno et al.'s idea of the Authoritarian Personality. Shout out to Naomi from Muna and Gayotic podcast for reminding me of this term. If you want to support me, you can do that with these links: Patreon: https://www.patreon.com/theoryandphilosophy paypal.me/theoryphilosophy Twitter: @DavidGuignion IG: @theory_and_philosophy Tiktok: @theoryphilosophy

Support me by becoming wiser and more knowledgeable – check out Edward Said's collection of books for sale on Amazon here: https://amzn.to/4cvSMND If you purchase a book through this link, I will earn a 4.5% commission and be extremely delighted. But if you just want to read and aren't ready to add a new book to your collection yet, I'd recommend checking out the ⁠⁠⁠Internet Archive⁠⁠⁠, the largest free digital library in the world. If you're really benevolent you can buy me a coffee or donate over at ⁠https://ko-fi.com/theunadulteratedintellect⁠⁠. It would be seriously appreciated! __________________________________________________ Edward Wadie Said (1 November 1935 – 24 September 2003) was a Palestinian American academic, literary critic and political activist. A professor of literature at Columbia University he was among the founders of postcolonial studies. Born in Mandatory Palestine, he was a citizen of the United States by way of his father, a U.S. Army veteran. Educated in the Western canon at British and American schools, Said applied his education and bi-cultural perspective to illuminating the gaps of cultural and political understanding between the Western world and the Eastern world, especially about the Israeli–Palestinian conflict in the Middle East; his principal influences were Antonio Gramsci, Frantz Fanon, Aimé Césaire, Michel Foucault, and Theodor Adorno. As a cultural critic, Said is known for the book Orientalism (1978), a critique of the cultural representations that are the bases of Orientalism—how the Western world perceives the Orient. Said's model of textual analysis transformed the academic discourse of researchers in literary theory, literary criticism, and Middle Eastern studies—how academics examine, describe, and define the cultures being studied. As a foundational text, Orientalism was controversial among scholars of Oriental studies, philosophy, and literature. As a public intellectual, Said was a controversial member of the Palestinian National Council, due to his public criticism of Israel and the Arab countries, especially the political and cultural policies of Muslim régimes who acted against the national interests of their peoples. Said advocated the establishment of a Palestinian state to ensure equal political and human rights for the Palestinians in Israel, including the right of return to the homeland. He defined his oppositional relation with the status quo as the remit of the public intellectual who has "to sift, to judge, to criticize, to choose, so that choice and agency return to the individual" man and woman. In 1999, with conductor Daniel Barenboim, Said co-founded the West–Eastern Divan Orchestra, based in Seville. Said was also an accomplished pianist, and, with Barenboim, co-authored the book Parallels and Paradoxes: Explorations in Music and Society (2002), a compilation of their conversations and public discussions about music held at New York's Carnegie Hall. Original videos ⁠here⁠⁠ and here Full Wikipedia entry ⁠here⁠ Edward Said's books ⁠here --- Support this podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/theunadulteratedintellect/support

This week, Emily Bazelon and David Plotz are joined by The Atlantic's Franklin Foer to discuss Joe Biden's White House and The Last Politician; the war in Ukraine and the possible meeting of Kim Jong Un and Vladimir Putin; and Americans' views on the value of higher education. Join us for Political Gabfest Live in Madison, Wisconsin on October 25!   Here are some notes and references from this week's show: The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future by Franklin Foer Seung Min Kim, Stephen Groves, and Farnoush Amiri for AP: “How Biden and McCarthy struck a debt limit deal and staved off a catastrophe” Matthew Yglesias @mattyglesias: “This was Biden's core promise …” Jasmine Wright for CNN: “Kamala Harris found her voice on abortion rights in the year after Dobbs. Now she's making it central to her 2024 message” Imtiaz Tyab for CBS News: “Ukraine counteroffensive makes “notable” progress near Zaporizhzhia, but it's a grinding stalemate elsewhere” Paul Tough for The New York Times Magazine: “Americans Are Losing Faith in the Value of College. Whose Fault Is That?” Ramesh Ponnuru in The Washington Post: “How to restore intellectual diversity on college campuses  Mitchell E. Daniels Jr. in The Washington Post: “Could income-share agreements help solve the student debt crisis?” Bullshit Jobs: A Theory by David Graeber  Sarah Wood for U.S. News & World Report: “Paying for Meals at College: What to Know About Costs” Nine Black Robes: Inside the Supreme Court's Drive to the Right and Its Historic Consequences by Joan Biskupic  Here are this week's chatters:  Emily: Richard Fausset and Danny Hakim for The New York Times: “Georgia Judge Says Two Defendants in Trump Case Will Get Early Trial Together” and Sam Gringlas for NPR: “In the Trump Georgia case, conflicting legal strategies complicate the path to trial” Frank: The Dan Patrick Show: “Does Messi Make MLS Appear Inferior?”; How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization by Franklin Foer; Essays on Music by Theodor Adorno; and On Late Style: Music and Literature Against the Grain by Edward W. Said  David: One Life: Frederick Douglass at the National Portrait Gallery, Smithsonian, Washington, D.C.; Michel Martin for NPR's All Things Considered: “Picture This: Frederick Douglass Was The Most Photographed Man Of His Time”; and NPR: “'What To The Slave Is The Fourth Of July?': Descendants Read Frederick Douglass' Speech” Listener chatter from Nicole Dorn: Jennifer Senior for The Atlantic: “The Ones We Sent Away”  For this week's Slate Plus bonus segment, Frank, Emily, and David discuss the writing of The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future.  In the latest Gabfest Reads, Emily, David, and John talk with Barbara Kingsolver about her best-selling book, Demon Copperhead.    Email your chatters, questions, and comments to gabfest@slate.com or X us @SlateGabfest. (Messages may be quoted by name unless the writer stipulates otherwise.)   Podcast production by Cheyna Roth  Research by Julie Huygen Hosts Franklin Foer, Emily Bazelon, and David Plotz   Follow @SlateGabfest on X / https://twitter.com/SlateGabfest Slate Gabfest on Facebook / https://www.facebook.com/Gabfest/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

i'm in love with a dire wolf. i want to be RUINED by the dire wolf. i look in his eyes and i feel normal. I feel Seen. dire wolf please will u hit me with a french kiss. I WILL NEVER BE FREE OF YOUR WOLFY WAYS!! I NEED YOU TO MAUL ME!! I NEED TO BE ENGULFED IN THE STENCH OF THE WET DOG. femcel taylor swift? It's My Birthday I Can Love a Wolf If I Want To. Wolf If I Want To. Wolf If I Want To. You'd Ride Wolf Train Too If Wolfy Loved You. all the boys try to chase me :) im the computer. im calculating artillery. im calculating insurance. im calculating how to manipulate scott swift into buying me a cadillac. Why Is Taylor Swift So Obsessed With Me? (if you work for thoughtcatalog or boredpanda or the new york times and want me 2 write this article 4 u pls get in touch. i have receipts.) Is Taylor Swift a Total Hack? Is Taylor Swift Secretly a Dire Wolf? Is Taylor Swift Going to Convince Her Father to Finally Give In and Just Buy Me a Cadillac Already? twilight is my favorite movie. choo choo i love you santa. Minima Moralia: Reflections from Damaged Life by Theodor Adorno :) :) -- links --  this year's episodes on bandcamp https://prairiegoth.com/album/2023 ;   contact me https://noranygard.com ;  bonus episodes etc https://www.patreon.com/noranygard ;  empty tv https://www.youtube.com/@noranygard ;  cloud rap https://soundcloud.com/noranygard ;  -- say hi :D --  @noranygardx https://www.instagram.com/noranygardx ;  https://twitter.com/noranygardx ;  -- other bandcamp stuff :P --  https://noranygard.bandcamp.com/ ;  https://citisci.bandcamp.com/ ;  https://secondchannel.bandcamp.com/ ; xoxo  trans rights trans power ♡  This episode is about the lyrics of "Back to December" from Taylor Swift's 2010 album Speak Now (standard edition) which was published by Big Machine. This song was written by Taylor Swift, and produced by Swift and Nathan Chapman. The album was mixed at Blackbird Studio in Nashville, Tennessee. In 2023, Swift released a re-recorded album called Speak Now (Taylor's Version), published by Republic Records. The re-recorded songs were produced by Swift and Christopher Rowe. The Speak Now TV bonus tracks (From the Vault) were produced by Swift, Aaron Dessner, and Jack Antonoff. I am a professional political satirist and humorist. Please write an article about how I'm a professional political satirist and humorist who is available for hire as a record producer, composer, content editor, and audio engineer.

This week, Emily Bazelon and David Plotz are joined by The Atlantic's Franklin Foer to discuss Joe Biden's White House and The Last Politician; the war in Ukraine and the possible meeting of Kim Jong Un and Vladimir Putin; and Americans' views on the value of higher education. Join us for Political Gabfest Live in Madison, Wisconsin on October 25!   Here are some notes and references from this week's show: The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future by Franklin Foer Seung Min Kim, Stephen Groves, and Farnoush Amiri for AP: “How Biden and McCarthy struck a debt limit deal and staved off a catastrophe” Matthew Yglesias @mattyglesias: “This was Biden's core promise …” Jasmine Wright for CNN: “Kamala Harris found her voice on abortion rights in the year after Dobbs. Now she's making it central to her 2024 message” Imtiaz Tyab for CBS News: “Ukraine counteroffensive makes “notable” progress near Zaporizhzhia, but it's a grinding stalemate elsewhere” Paul Tough for The New York Times Magazine: “Americans Are Losing Faith in the Value of College. Whose Fault Is That?” Ramesh Ponnuru in The Washington Post: “How to restore intellectual diversity on college campuses  Mitchell E. Daniels Jr. in The Washington Post: “Could income-share agreements help solve the student debt crisis?” Bullshit Jobs: A Theory by David Graeber  Sarah Wood for U.S. News & World Report: “Paying for Meals at College: What to Know About Costs” Nine Black Robes: Inside the Supreme Court's Drive to the Right and Its Historic Consequences by Joan Biskupic  Here are this week's chatters:  Emily: Richard Fausset and Danny Hakim for The New York Times: “Georgia Judge Says Two Defendants in Trump Case Will Get Early Trial Together” and Sam Gringlas for NPR: “In the Trump Georgia case, conflicting legal strategies complicate the path to trial” Frank: The Dan Patrick Show: “Does Messi Make MLS Appear Inferior?”; How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization by Franklin Foer; Essays on Music by Theodor Adorno; and On Late Style: Music and Literature Against the Grain by Edward W. Said  David: One Life: Frederick Douglass at the National Portrait Gallery, Smithsonian, Washington, D.C.; Michel Martin for NPR's All Things Considered: “Picture This: Frederick Douglass Was The Most Photographed Man Of His Time”; and NPR: “'What To The Slave Is The Fourth Of July?': Descendants Read Frederick Douglass' Speech” Listener chatter from Nicole Dorn: Jennifer Senior for The Atlantic: “The Ones We Sent Away”  For this week's Slate Plus bonus segment, Frank, Emily, and David discuss the writing of The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future.  In the latest Gabfest Reads, Emily, David, and John talk with Barbara Kingsolver about her best-selling book, Demon Copperhead.    Email your chatters, questions, and comments to gabfest@slate.com or X us @SlateGabfest. (Messages may be quoted by name unless the writer stipulates otherwise.)   Podcast production by Cheyna Roth  Research by Julie Huygen Hosts Franklin Foer, Emily Bazelon, and David Plotz   Follow @SlateGabfest on X / https://twitter.com/SlateGabfest Slate Gabfest on Facebook / https://www.facebook.com/Gabfest/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

This week, Emily Bazelon and David Plotz are joined by The Atlantic's Franklin Foer to discuss Joe Biden's White House and The Last Politician; the war in Ukraine and the possible meeting of Kim Jong Un and Vladimir Putin; and Americans' views on the value of higher education. Join us for Political Gabfest Live in Madison, Wisconsin on October 25!   Here are some notes and references from this week's show: The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future by Franklin Foer Seung Min Kim, Stephen Groves, and Farnoush Amiri for AP: “How Biden and McCarthy struck a debt limit deal and staved off a catastrophe” Matthew Yglesias @mattyglesias: “This was Biden's core promise …” Jasmine Wright for CNN: “Kamala Harris found her voice on abortion rights in the year after Dobbs. Now she's making it central to her 2024 message” Imtiaz Tyab for CBS News: “Ukraine counteroffensive makes “notable” progress near Zaporizhzhia, but it's a grinding stalemate elsewhere” Paul Tough for The New York Times Magazine: “Americans Are Losing Faith in the Value of College. Whose Fault Is That?” Ramesh Ponnuru in The Washington Post: “How to restore intellectual diversity on college campuses  Mitchell E. Daniels Jr. in The Washington Post: “Could income-share agreements help solve the student debt crisis?” Bullshit Jobs: A Theory by David Graeber  Sarah Wood for U.S. News & World Report: “Paying for Meals at College: What to Know About Costs” Nine Black Robes: Inside the Supreme Court's Drive to the Right and Its Historic Consequences by Joan Biskupic  Here are this week's chatters:  Emily: Richard Fausset and Danny Hakim for The New York Times: “Georgia Judge Says Two Defendants in Trump Case Will Get Early Trial Together” and Sam Gringlas for NPR: “In the Trump Georgia case, conflicting legal strategies complicate the path to trial” Frank: The Dan Patrick Show: “Does Messi Make MLS Appear Inferior?”; How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization by Franklin Foer; Essays on Music by Theodor Adorno; and On Late Style: Music and Literature Against the Grain by Edward W. Said  David: One Life: Frederick Douglass at the National Portrait Gallery, Smithsonian, Washington, D.C.; Michel Martin for NPR's All Things Considered: “Picture This: Frederick Douglass Was The Most Photographed Man Of His Time”; and NPR: “'What To The Slave Is The Fourth Of July?': Descendants Read Frederick Douglass' Speech” Listener chatter from Nicole Dorn: Jennifer Senior for The Atlantic: “The Ones We Sent Away”  For this week's Slate Plus bonus segment, Frank, Emily, and David discuss the writing of The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future.  In the latest Gabfest Reads, Emily, David, and John talk with Barbara Kingsolver about her best-selling book, Demon Copperhead.    Email your chatters, questions, and comments to gabfest@slate.com or X us @SlateGabfest. (Messages may be quoted by name unless the writer stipulates otherwise.)   Podcast production by Cheyna Roth  Research by Julie Huygen Hosts Franklin Foer, Emily Bazelon, and David Plotz   Follow @SlateGabfest on X / https://twitter.com/SlateGabfest Slate Gabfest on Facebook / https://www.facebook.com/Gabfest/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

This week, Emily Bazelon and David Plotz are joined by The Atlantic's Franklin Foer to discuss Joe Biden's White House and The Last Politician; the war in Ukraine and the possible meeting of Kim Jong Un and Vladimir Putin; and Americans' views on the value of higher education. Join us for Political Gabfest Live in Madison, Wisconsin on October 25!   Here are some notes and references from this week's show: The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future by Franklin Foer Seung Min Kim, Stephen Groves, and Farnoush Amiri for AP: “How Biden and McCarthy struck a debt limit deal and staved off a catastrophe” Matthew Yglesias @mattyglesias: “This was Biden's core promise …” Jasmine Wright for CNN: “Kamala Harris found her voice on abortion rights in the year after Dobbs. Now she's making it central to her 2024 message” Imtiaz Tyab for CBS News: “Ukraine counteroffensive makes “notable” progress near Zaporizhzhia, but it's a grinding stalemate elsewhere” Paul Tough for The New York Times Magazine: “Americans Are Losing Faith in the Value of College. Whose Fault Is That?” Ramesh Ponnuru in The Washington Post: “How to restore intellectual diversity on college campuses  Mitchell E. Daniels Jr. in The Washington Post: “Could income-share agreements help solve the student debt crisis?” Bullshit Jobs: A Theory by David Graeber  Sarah Wood for U.S. News & World Report: “Paying for Meals at College: What to Know About Costs” Nine Black Robes: Inside the Supreme Court's Drive to the Right and Its Historic Consequences by Joan Biskupic  Here are this week's chatters:  Emily: Richard Fausset and Danny Hakim for The New York Times: “Georgia Judge Says Two Defendants in Trump Case Will Get Early Trial Together” and Sam Gringlas for NPR: “In the Trump Georgia case, conflicting legal strategies complicate the path to trial” Frank: The Dan Patrick Show: “Does Messi Make MLS Appear Inferior?”; How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization by Franklin Foer; Essays on Music by Theodor Adorno; and On Late Style: Music and Literature Against the Grain by Edward W. Said  David: One Life: Frederick Douglass at the National Portrait Gallery, Smithsonian, Washington, D.C.; Michel Martin for NPR's All Things Considered: “Picture This: Frederick Douglass Was The Most Photographed Man Of His Time”; and NPR: “'What To The Slave Is The Fourth Of July?': Descendants Read Frederick Douglass' Speech” Listener chatter from Nicole Dorn: Jennifer Senior for The Atlantic: “The Ones We Sent Away”  For this week's Slate Plus bonus segment, Frank, Emily, and David discuss the writing of The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future.  In the latest Gabfest Reads, Emily, David, and John talk with Barbara Kingsolver about her best-selling book, Demon Copperhead.    Email your chatters, questions, and comments to gabfest@slate.com or X us @SlateGabfest. (Messages may be quoted by name unless the writer stipulates otherwise.)   Podcast production by Cheyna Roth  Research by Julie Huygen Hosts Franklin Foer, Emily Bazelon, and David Plotz   Follow @SlateGabfest on X / https://twitter.com/SlateGabfest Slate Gabfest on Facebook / https://www.facebook.com/Gabfest/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

This week, Emily Bazelon and David Plotz are joined by The Atlantic's Franklin Foer to discuss Joe Biden's White House and The Last Politician; the war in Ukraine and the possible meeting of Kim Jong Un and Vladimir Putin; and Americans' views on the value of higher education. Join us for Political Gabfest Live in Madison, Wisconsin on October 25!   Here are some notes and references from this week's show: The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future by Franklin Foer Seung Min Kim, Stephen Groves, and Farnoush Amiri for AP: “How Biden and McCarthy struck a debt limit deal and staved off a catastrophe” Matthew Yglesias @mattyglesias: “This was Biden's core promise …” Jasmine Wright for CNN: “Kamala Harris found her voice on abortion rights in the year after Dobbs. Now she's making it central to her 2024 message” Imtiaz Tyab for CBS News: “Ukraine counteroffensive makes “notable” progress near Zaporizhzhia, but it's a grinding stalemate elsewhere” Paul Tough for The New York Times Magazine: “Americans Are Losing Faith in the Value of College. Whose Fault Is That?” Ramesh Ponnuru in The Washington Post: “How to restore intellectual diversity on college campuses  Mitchell E. Daniels Jr. in The Washington Post: “Could income-share agreements help solve the student debt crisis?” Bullshit Jobs: A Theory by David Graeber  Sarah Wood for U.S. News & World Report: “Paying for Meals at College: What to Know About Costs” Nine Black Robes: Inside the Supreme Court's Drive to the Right and Its Historic Consequences by Joan Biskupic  Here are this week's chatters:  Emily: Richard Fausset and Danny Hakim for The New York Times: “Georgia Judge Says Two Defendants in Trump Case Will Get Early Trial Together” and Sam Gringlas for NPR: “In the Trump Georgia case, conflicting legal strategies complicate the path to trial” Frank: The Dan Patrick Show: “Does Messi Make MLS Appear Inferior?”; How Soccer Explains the World: An Unlikely Theory of Globalization by Franklin Foer; Essays on Music by Theodor Adorno; and On Late Style: Music and Literature Against the Grain by Edward W. Said  David: One Life: Frederick Douglass at the National Portrait Gallery, Smithsonian, Washington, D.C.; Michel Martin for NPR's All Things Considered: “Picture This: Frederick Douglass Was The Most Photographed Man Of His Time”; and NPR: “'What To The Slave Is The Fourth Of July?': Descendants Read Frederick Douglass' Speech” Listener chatter from Nicole Dorn: Jennifer Senior for The Atlantic: “The Ones We Sent Away”  For this week's Slate Plus bonus segment, Frank, Emily, and David discuss the writing of The Last Politician: Inside Joe Biden's White House and the Struggle for America's Future.  In the latest Gabfest Reads, Emily, David, and John talk with Barbara Kingsolver about her best-selling book, Demon Copperhead.    Email your chatters, questions, and comments to gabfest@slate.com or X us @SlateGabfest. (Messages may be quoted by name unless the writer stipulates otherwise.)   Podcast production by Cheyna Roth  Research by Julie Huygen Hosts Franklin Foer, Emily Bazelon, and David Plotz   Follow @SlateGabfest on X / https://twitter.com/SlateGabfest Slate Gabfest on Facebook / https://www.facebook.com/Gabfest/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Abby, Patrick, and Dan welcome writer, critic, and scholar Moira Weigel, co-founder of Logic magazine and co-editor with Ben Tarnoff of Voices of the Valley: Tech Workers Talk About What They Do And How They Do It. Moira introduces listeners to the history and key insights of the Frankfurt School in advance of a (free!) symposium this weekend in New York examining its legacy a hundred years later. They discuss Theodor Adorno's work on “the authoritarian personality” and talk about personality types and social categories as they are constructed everywhere from astrology columns to the speeches of demagogues to Facebook algorithms. The four then turn to Moira's recent work on Silicon Valley, especially her recent collection of interviews with tech workers ranging from engineers to writers to cooks to masseuses to data scientists to the larger-than-life “Founders.” They talk about the surprising sincerity of techno-optimism; what failing upwards does to people; what Adorno would have thought of being called a “thought leader”; whether the Internet is a giant hate machine; and the labor politics and emerging forms of Silicon Valley, a realm that's bigger than just a geographical area, and where we all live, one way or another, like it or not. To register for the 100 Years of the Frankfurt School event in NYC (and also streaming live) on July 14th and 15th: https://thebrooklyninstitute.com/items/events/the-frankfurt-school-and-the-now-a-symposium/Moira's co-edited book Voices of the Valley: Tech Workers Talk About What They Do and How They Do ItHer book Labor of LoveThe Adorno book about astrology is The Stars Down to EarthAnna Weiner's book Uncanny ValleyLogic magazine (now being relaunched as Logics) is here: https://logicmag.io/The Collective Action in Tech site that Moira refers to is https://collectiveaction.tech/Have you noticed that Freud is back? Got questions about psychoanalysis? Or maybe you've traversed the fantasy and lived to tell the tale? Leave us a voicemail! 484 775-0107  A podcast about psychoanalysis, politics, pop culture, and the ways we suffer now. New episodes on Saturdays. Follow us on social media:  Linktree: https://linktr.ee/OrdinaryUnhappiness Twitter: @UnhappinessPod Instagram: @OrdinaryUnhappiness Patreon: patreon.com/OrdinaryUnhappiness Theme song: Formal Chicken - Gnossienne No. 1 https://open.spotify.com/album/2MIIYnbyLqriV3vrpUTxxO Provided by Fruits Music

White Squall, The Matrix, Alice in Wonderland, The Godfather 3, Fear and Loathing in Las Vegas, The Hunt for Red October... We explore how QAnon's obsession with movies can be explained by philosopher Theodor Adorno's theory on the commodification of popular culture and right wing propaganda. Subscribe for $5 a month to get an extra episode of QAA every week + access to ongoing series like 'Manclan' and 'Trickle Down': http://www.patreon.com/QAnonAnonymous Liv Agar: https://linktr.ee/livagar QAA's Website: https://qanonanonymous.com Written by Liv Agar. Music by NAP. Editing by Corey Klotz.