Podcasts about dikten

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i skriften. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-04-06.Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige. I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs.Det latinska ordet textus betyder både ”text” och ”textil”. På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar” från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland.En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både ”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser?Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”.Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg.I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna.”Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar.Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories.Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar.Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0.Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen.Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost.Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker.Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla.De döda låg i fosterställning med huvudet västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg. Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta till torv.Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare än tvärtom.Men relationen mellan text och textil är inte bara metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika.”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar, spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade numeriska värden och kodades i form av knutar i ett decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de dokumenterade sin troslära och kunskap.”Den etymologiska relationen mellan textil och text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra” och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras.Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som en snara.”Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina kroppar och textilier.Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum. Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag, en av alla oräkneliga trådar.Maria Küchen, författare och kulturjournalist

I fjärde avsnittet av Liederpodden 2025 samtalar Maria Forsström och Karin M Nilsson om föreetelser kopplade till Liederkonsten och kultur i allmänhet.Maria berättar om processen att översätta hela Winterreise till svenska, vi diskuterar utbildningsystemet och synar begreppet "konstnärlig forskning".Parisa Liljestrand får lite tips om tajming och som avslutning ger Maria några råd till både familjer och lagstiftare.Musiken i detta avsnitt är Killingdans ur Edward Griegs Haugtussa med text av Arne Garborg, spelad med licens av Naxos. Piano:Matti Hirvonen, Sång:Maria ForsströmPodden avslutas med att skotten John Ballard läser dikten Ellens third Song ur Sir Walter Scotts Lady of the Lake på orginalspråk. Dikten som tonsatts av Franz Schubert har det tyska namnet Ellens dritter Gesang, även kallad Ave Maria. Översättare från engelska är Adam Storch.Dikten finns att lyssna på i SchubertAppen under fliken Poesi texten finns att läsa på flera olika språk.Podden stöds av Helge Ax:son Johnsons stiftelse och Willhelm och Martina Lundgrens stiftelse och spelas in av Jerry SillahBoka gärna redan nu in 27 april kl.15 och "Liedergala med Göteborgs Liederkollektiv" där Maria är en av tre sångare som medverkar till pianospel av Karin. På hemsidan går det redan att boka biljetter.https://www.goteborgsliederkollektiv.se/event/liedergala-pa-house-of-possibilitas/Vi har ingen aktuell insamling men vill du stötta podden är du välkommen att berätta att den finns, dela den i sociala medier och skriva in en kommentar tex på Spotify. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den enastående multimusikanten, folbildaren och översättaren Maria Forsström besöker Liederpodden i samtal med Karin M Nilsson och lyfter Liederkonstens globala relevans och gränsöverskridande uttryck.Detta blir del ett i en mycket djuplodande och spännande diskurs.Vi hissar lärarkåren med dissar dagens styrdokument i musik, kultursalongens nödvändighet 2025 och hemmamusicerandet generellt blir en utgångspunkt för diskussion och samtal.I podden kan du lyssna till musik av Robert Schumann ur Liederkreis där pianisten Matti Hirvonen och Maria Forsström musicerar tillsammans i In der Fremde, text av . Joseph von Eichendorff. Musiken har licens för publicering av Naxos.Podden erbjuder även en avslutande diktläsning av dikten Nachtstück av Johann Mayrhofer, deklamerad av Meike Beyersdorff. Dikten finns i SchubertAppen under fliken poesi med textöversättningar på fyra olika språk.Podden stöds av Helge Ax:son Johnsons stiftelse och Willhelm och Martina Lundgrens stiftelse och spelas in av Jerry SillahBoka gärna redan nu in 27 april kl.15 och "Liedergala med Göteborgs Liederkollektiv" där Maria är en av tre sångare som medverkar till pianospel av Karin. På hemsidan går det redan att boka biljetter.https://www.goteborgsliederkollektiv.se/event/liedergala-pa-house-of-possibilitas/Vi har ingen aktuell insamling men vill du stötta podden är du välkommen att berätta att den finns, dela den i sociala medier och skriva in en kommentar tex på Spotify. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Vi bilar oss fram med möda genom ett Rom där kollektivtrafikstrejk råder. Italienare är inte mycket för blixtlåsprincipen i trafiken — det är mer här-kommer-jag-principen som gäller — men solen skiner och det är 28 grader varmt. Vår bas är Hotel Locarno, efter att ha njutit av vänners gästfrihet på Palazzo Tiglio i Toscana. Av de rapporterade skyfallen märker vi inte mycket, utom en körare på motorvägen i onsdags. Finansministern lägger budget och ska rensa bland myndigheter, men det är inte direkt några kända, större myndigheter som får stryka på foten. Och så blir det skattesänkningar till "de rika" och "män", om man ska tro pressen. Vi vädrar tidig valrörelse. Och sossarnas lotteriskandal bara rullar vidare. Hur retro är det inte att sjukvården fortfarande faxar journaler? Och hur kommer det att Svenska Kommittéen mot Antisemitism under Ulrika Knutson har svårt att få något sagt och gjort efter den 7 oktober och när vänstern är full av antisemiter, men har lätt att angripa islamofobin? Typisk finvänster. Dessutom har de styrelsemedlemmar som baktalar Magnus Ranstorp, som gjort mer än någon annan för att förklara den militanta islamismen för oss. Mycket känns som en agentroman nu: exploderande personsökare, historien bakom Nord Streams sprängning och den ryska sleeper-familjen som nyligen blev hemskickad till Ryssland, trots att barnen inte ens visste att de var ryssar. Påminner oss om tv-serien Americans, som är värd att se. MP går upp en aning, men blir allt tydligare ett parti av hyfsat utbildade kvinnor i storstad. Segregeringen i väljarkåren hårdnar. Vi frossar i italiensk mat och vill ha tips på var vi ska köpa parmesan: hjälp oss! och till sist Eric Linklater och Djuphavspirater. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romantik kan finnas i det storslagna eller i det lilla - ikväll vill vi höra om det mest romantiska du har varit med om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Var det när hon i smyg hade lärt sig din favoritlåt på gitarr? När du jobbade i ett annat land och han dök upp som en överraskning på din födelsedag?Dikten som låg på köksbordet en morgon? Eller frieriet vid solnedgången på en klippa?Programledaren Adam Pålsson vill höra din historia!Ring eller mejla oss, på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram.

Den här veckan får vi möta pastor och biträdande kyrkoledare Joakim Hagerius från Equmeniakyrkan. Varje dag reflekterar han kring helgon och helighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:I en dikt som Dag Hammarskjöld skriver bara månader innan han omkommer i en flygplanskrasch ger han intryck av att vara trött och ensam, men övertygad om att han inte får släppa taget, inte då. Dikten avslutas med orden: ”Gråt, om du kan, gråt, men klaga inte. Vägen valde dig – och du ska tacka.”Vägen valde mig, inte tvärtom. Det är ett ovanligt och saknat synsätt i vår tid. En helig, annorlunda hållning. I denna hållning är inte den viktigaste frågan hur jag når fram till mitt mål? Eller hur jag kan skapa en bättre version av mig själv? Den ännu viktigare frågan är om jag är beredd att säga ja till Jesus Kristus, och att gå så långt in i världen med kärlek och tjänande som det är möjligt. Att inte bli allt för upptagen av mig själv, utan genom Guds nåd leva ett liv som gör världen lite större och ljusare för någon annan.Text:Joh 21:18-19Musik:Jag Kan Icke Räkna Dem Alla med Anders Widmark trioProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

LITTERATURVECKAN I P1 UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Ett är det än som i de mörka dagar” av Anna Maria RoosDIKTSAMLING: Aderton år (Wahlström & Widstrand,1902). Dikten är daterad ”Kgl. Biblioteket 1897”.MUSIK: Franz Liszt: En rêveEXEKUTÖR: Arkadij Volodos, piano

ÖVERSÄTTNING: Johan Öberg och Kajsa Öberg Lindsten UPPLÄSNING: Christian Fex Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Komposition 3” av Lev RubinsteinDIKTSAMLING: Vidare och vidare. (Ersatz, 2021) Dikten kommer från Autocodex 74, 1974MUSIK: Manfred Eicher: WhitenessEXEKUTÖR: Areni Agbabian, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Jag har levt mitt liv” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Tidskriften Meänmaa 4/2023MUSIK: Paolo Fresu: De la solitude mesuréeEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet och Lars Danielsson, cello

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Jag är från Meänmaa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Bror Beckman: Con moto moderato ur SträngaspelEXEKUTÖR: Dag Achatz, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Som ung tiggde jag till mig ett par lågskor Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Jon Cowherd: Have thine own way, lord – soloEXEKUTÖR: Brian Blade & The fellowship band

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”Kamos, i hjärtat av vintern” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Kamos, i hjärtat av vintern (Norstedts, 1986)MUSIK: CajsaStina Åkerström: OutroEXEKUTÖR: Goran Kajfes, trumpet, Johan Norberg, mellotron och Andreas Landegren, piano.

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING (på svenska och meänkieli): Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Till Paulus Utsi” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Språket är själens fingeravtryck (Barents publisher, 2023)MUSIK: Ólafur Arnalds: Words of AmberEXEKUTÖR: Ólafur Arnalds, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING (på svenska och meänkieli): Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”. ”Född utan språk” är den första dikt som läses på meänkieli i Dagens dikt.DIKT: ”Jag är född utan språk” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Byta språk, byta mask (Barents publishing, 2019) Först publicerad i Vår Lösen, 1973.MUSIK: Ola Gjeilo: SpringEXEKUTÖR: Ola Gjeilo, piano

ÖVERSÄTTNING: Ida Andersen UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Bön till poesin” av Antonia PozziDIKTSAMLING: Tio okuvliga lågor (Italienska kulturinstitutet, 2021). Dikten skrevs 1934.MUSIK: Germaine Tailleferre: Valse lenteEXEKUTÖR: Lang Lang, piano

ÖVERSÄTTNING: Salomon Schulman UPPLÄSNING: Harald Leander Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Hur?” av Abraham SutzkeverDIKTSAMLING: Natten läser stjärnor - Jiddischdikter från ett desperat sekel (Korpen 2022). Dikten är daterad 1942.MUSIK: Sergej Rachmaninov: Melodi för cello och pianoEXEKUTÖR: Steven Isserlis, cello och Thomas Adés, piano

MÅNADENS DIKTARE (JANUARI) UPPLÄSNING: Daniel Boyacioglu Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Daniel Boyacioglu debuterade 2003 med diktsamlingen ”Istället för Hip Hop” var han redan tvåfaldig vinnare av SM i Poetry Slam, hade turnerat landet runt med en föreställning för Riksteatern, gjort radioteater och skulle snart medverka i Dramatens uppsättning av ”I väntan på Godot”. ”Enda gången någonting blir till poesi är när det utmanar”, förklarade han i en intervju.Tjugo år, sju diktsamlingar och ett antal musikalbum senare är Daniel Boyacioglu fortfarande en mångsysslare och framträdande scenperson. Han har dessutom hunnit med att jobba åtta år som brandman, vilket speglades i hans förra diktsamling ”Allt om eld” från 2016. Den nya diktsamlingen ”Daniels bok” bearbetar på 180 sidor var författaren befinner sig i livet nu. Musikaliskt flödande dikter växlas med mer självbiografiskt berättande, om allt från kärlekssorg och barnlängtan till uppväxten i Stockholmsförorten Norsborg, erfarenheter av rasism och förhållandet till hiphopen.Titeln leder tankarna till Gamla testamentets Daniel, profeten i babylonisk fångenskap, och utifrån denna fond skildrar boken en diaspora-erfarenhet av idag. Vad innebär det att vara syrian i Sverige, frågar sig författaren, och hur borde han leva? ”Du ska veta min son att du har en historia / även om väldigt lite i Sverige kommer påminna dig om den”, skriver han i dikten ”Till min käre son, ifall jag hade någon”.DIKT: ”Det dikten gör” av Daniel BoyaciogluDIKTSAMLING: Daniels bok (Wahlström & Widstrand, 2023)MUSIK: Fabiano do Nascimento: Amor e carinhoEXEKUTÖR: Fabiano do Nascimento, gitarr

”Om jag fick leva mitt liv en gång till Om jag fick leva ett liv till då skulle jag göra fler misstag nästa gång. Jag skulle koppla av mera och vara mjukare. Jag skulle vara mer galen än jag varit på den här resan. Det är få saker som jag skulle ta på allvar längre.  Jag skulle ta flera chanser, bestiga flera berg, korsa flera floder och simma i flera sjöar. Jag skulle äta mera glass och färre bönor. Jag kommer kanske att ha fler verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade.  Ni förstår… jag är en sådan där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag. Och, visst har jag haft mina fina stunder, och om jag fick göra om det skulle jag försöka att bara ha stunder. En stund efter en annan. I stället för att leva så många år i förväg. Jag har varit en sådan där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm. Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan. Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna. Jag skulle dansa mera och åka mer karusell och fånga fler snöflingor och plocka flera tusenskönor. Om jag kunde leva om mitt liv! Men det kan jag inte.”  Dikten är skriven av Nadine Louiseville, Kentucky, en 85 årig kvinna som låg för döden.     Texten innehåller ett berörande och viktigt budskap. Ingen av oss får leva om vårt liv, så det gäller att ta sig själv på allvar – just nu! Eller vad säger du? Här finns det några ansvarsfulla och belönande tips som kan hjälpa dig på vägen: Lär dig att öka din emotionella motståndskraft (resilience) så att du kan må bra, oavsett vad som sker runtomkring dig! Välj att säga JA till vad forskning visar fungerar gällande relationer & kommunikation, så att du lättare kan ”sätta ett hjärta runt” dig själv (och andra). På resan lär du dig att göra mer av det som fungerar och mindre av det som ligger i vägen. Lära dig att titta på dina problem och hinder från ett annat håll. Lär dig att lägga din uppmärksamhet mot den (och det) du kan förändra. Skaffa dig tydliga kommunikationsverktyg som hjälper dig att se, höra och förstå vad som ligger under dina (inre eller yttre) konflikter (eller din ohälsa).     Göra en vision av ditt bästa läge. Allt för att du redan nu, ska få smak på dina egenvalda, positiva och glädjefyllda bilder av din framtid. Yeah! Välja att se själva resan (och livet) som intressant och spännande!    I dagens podcastsamtal möter jag ett fint par. Tillsammans börjar de lekfullt göra en gemensam bild av deras bästa framtid! Som vanligt ska du känna dig varmt välkommen att lyssna! Vi önskar dig ett gott nytt år!  Eva Berlander  P.S. Ett fint inlägg från en deltagare som går vårt stora kommunikationspaket – privat ”Jag tycker verkligen om din vision om världsfred och kan relatera till den. Jag brukar tänka att det jag gör i det lilla i varje möte spelar roll och att det är där jag kan bidra och har ett ansvar för vad jag bidrar med.”

UPPLÄSNING: Emil Almén Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Svenskt problem” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades första gången i Arbetaren 6/12 1944.MUSIK: Jan Johansson: Visa från RättvikEXEKUTÖR: Jan Johansson, piano, Georg Riedel, kontrabas, Bosse Broberg, trumpet, Bengt-Arne Wallin, trumpet, Kurt Järnberg, trombon, Arne Domnérus, altsaxofon, Bjarne Nerem, tenorsaxofon, Rune Falk, bassaxofon, Rune Gustafsson, gitarr och Egil Johanssen, trumpet.

ÖVERSÄTTNING: Pär Hansson UPPLÄSNING: Inghilda Tapio Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Till min dotter / De mana, ráhkkásan” av Rawdna Carita EiraDIKTSAMLING: Ordagrant (Smockadoll förlag, 2022). Dikten jojkades av Marie Boine på skivan Cuovgga áirras, 2009.MUSIK: Vajas: Colourful birdsEXEKUTÖR: Vajas

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Hennes rörelse” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 2013.MUSIK: Geirr Tveitt: SnöEXEKUTÖR: Slagr

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Medan morgonen öppnar sin natt” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten är från 2003.MUSIK: Rolf Wallin: ElegiEXEKUTÖR: Tine Thing Helseth, trumpet och Ensemble Allegria

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosman ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "En dag då mörkret inte är skenbart” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 2003.MUSIK: Johannes Brahms, arr Ferruccio Busoni: Herzlich tut mich erfreuenEXEKUTÖR: Igor Levit, piano

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Förändring” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 1997.MUSIK: Christoph Willibald Gluck: Dans i de saligas ängder, ur “Orfeus och Eurydike”EXEKUTÖR: Daniel Lozakovitj, violin och Stanislav Solovjov, piano.

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Det kan inte sägas” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal Bok, 2010). Dikten publicerades på norska 1992.MUSIK: Dmitrij Sjostakovitj: ModeratoEXEKUTÖR: Emmanuelle Bertrand, cello och Pascal Amoyel, piano

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Båt i mörker” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten är från 1992.MUSIK: Johann Sebastian Bach: Saraband ur Engelsk svit nr 3 g-mollEXEKUTÖR: Glenn Gould

En samtalsgudstjänst om vad som är existensiell hälsa och hur vi ska tänka kring att bli dömda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är höst, löven faller och idag är det domsöndag. Hur kan vi försonas med tanken att våra liv är begränsade och hur ska vi tolka den stränga bibeltexten om att vi ska dömas. En fråga som ställs i samtalet mellan Birgitta Westlin, präst, och läkaren Anders Rosengren, som arbetat med att ta fram verktyg för att hantera stress och psykisk ohälsa.Samtalet finns att lyssna på eller ladda ner separat som PODD på hemsidan och SRplay!Titeln Långt bort bådar en strimma kommer från dikten Eros Triumphans av Anita Nathorst, teolog och författare. Av Karin Boye kallad ”andlig mor”. Dikten är tonsatt och sjungs av Lundbykören i gudstjänsten.Tänker att vi behöver ha ögonen fästa på hoppet, om det än bara når mig som en strimma. Hoppet om att det är godheten, barmhärtigheten, som får det slutgiltiga ordet. Domen går över allt som står det goda emot – även inom mig, och det är befriande – och trösterikt. Birgitta WestlinLundby Nya Kyrka är en stor stram röd tegelbyggnaden med drag av enkla medeltida italienska basilikor. I denna nya byggnad från 1996 finns gamla tegelstenar från den förra som brann ner, likt ärr som blir kvar och minner om vad som hänt.TextPsaltaren 139Hesekiel 47: 6-12Matteusevangeliet 13:47-50MusikEros Triumphans (Harald Svensson, Anita Nathorst)Ps 183 Som sådden förnimmer Guds välbehag (trad/B E Nyström)Goldberg Variation 21 (J S Bach)Psaltarpsalm 73 Men nu är jag alltid hos dig (A Edlund, körsång)Ps 798 Som Liljan på sin äng (Trad/J A Hellström)Orgelimprovisation Låt till far/Psalm 798 (A Edlund)Ps 565 Gå varsamt, min kristen (trad/A Frostenson, arr. A Nyberg)Ps 87b Våga vara den du i Kristus är (T Erséus/A Frostenson, arr. A Edlund)Vakna upp (J S Bach, JO Wallin, arr. A Edlund)MedverkandeBirgitta Westlin, präst i svenska kyrkan samtalade med Anders Rosengren, läkare och författareBeate Leuthold, läste psaltartext 139Peter Wahlbäck, evangelieläsningLina Mayim, förbönLundbykörenAndreas Edlund, körledare, piano och orgelProducent Neta NorrmoTekniker Oscar Lindholm och Thor Anderssonför Sveriges Radio liv@sverigesradio.se

Första rad: Da brukade säga UPPLÄSNING: Sorin Masifi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur "Staten. Systrarna. Dikten" av Sorin MasifiDIKTSAMLING: Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Hollow skies (FFVII Remake)EXEKUTÖR: Enix music

UPPLÄSNING: Stina Ekblad Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Det mörknar över vägen” av Hjalmar SöderbergDIKTSAMLING: Dikter (Lind & Co, 2021). Dikten publicerades första gången i Kristianstadsbladet 1891. Denna version av dikten finns i novellen ”Det mörknar över vägen” i novellsamlingen med samma titel från 1907.MUSIK: Leoš Janáček: God natt ur ”På en övervuxen stig”EXEKUTÖR: Marc-André Hamelin, piano

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth ÖVERSÄTTNING: Anders Bodegård Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Frågor ställda till mig själv” av Wisława SzymborskaDIKTSAMLING: Dikter 1945-2002 (FIB:s Lyrikklubb, 2004). Dikten är från 1954.MUSIK: Johann Sebastian Bach: Ich ruf zu dir, herr Jesu ChristEXEKUTÖR: Yo-Yo Ma, cello, Ton Koopman, dirigent, medlemmar ur Amsterdams barockorkester

UPPLÄSNING: Clas Göran Söllgård Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Höstträdgård” av Ingrid NyströmDIKTSAMLING: Återkomst (Lilla serien, Lyrikvännen 2023). Dikten publicerad första gången i Svenska Dagbladet 19/10 1958. MUSIK: Magnus Stinnerbom: Krutfarmors valsEXEKUTÖR: Magnus Stinnerbom, dragspel

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Stig Dagerman Första rad: Du är en öppen bok i mina händer. Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: Dikt V ur "Birgitta svit" av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes 1950 i kulturtidskriften Prisma.MUSIK: Sergej Rachmaninov: Zdes chorosjoEXEKUTÖR: Pablo Ferrandez, cello, Denis Kozjuchin, piano

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Höst” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades 26/10 1954.MUSIK: Richard Strauss: Die NachtEXEKUTÖR: Raphaela Gromes, cello, Julian Riem, piano.

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Flykten valde oss” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades 21/4 1953.MUSIK: Ralph Vaughan Williams: Alla sarabanda ur Phantasy quintetEXEKUTÖR: Medici-kvartetten

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Tidigt avsked” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes första gången 1942.MUSIK: Sergio Assad: ValseanaEXEKUTÖR: Pedro Aguiar, gitarr

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén, docent i historia som har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag, en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks AudioLyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UPPLÄSNING: Pontus Plænge DIKT: Ur "Det borde finnas mer" av Peter LindforssDIKTSAMLING: De långa resorna är över (Fri Press, 2023). Dikten ingår i den tidigare opublicerade samlingen "Det borde finnas mer" från 2000.MUSIK: Phillip Henry: ElegyEXEKUTÖR: Phillip Henry, gitarr

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517 Primo Levi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012-04-05.Två drömmar var återkommande hos många fångar i koncentrationslägren.Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar. Att de vänder sig om och går.Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika trängande som ett fysiskt behov. Han skriver, de måste få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han minneslappar som han omedelbart förstörde. Och under den nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar. Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork mer att minnas.Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag anbefaller er dessa ord.Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947 kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen såldes resten förstördes av en översvämning.Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena 70-talets intresse för Holocaust.Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet, utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter, science fiction, essäer och översatte Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila i det ockuperade Libanon.Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans religiösa ståndpunkt var Auschwitz finns, alltså kan inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen.Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis verklighetsbaserade romanen Om icke nu, så när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar, sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24 människor kommer att överleva. Levi skildrar sista kvällen. Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen, packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat idag?Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur. Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner, tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett halvår smugglade till honom av sin matranson. Lorenzos närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv var en människa.I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla andra väntar.Dikten ingår i samlingen I oviss timme som nyss kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora credo om Förintelsen. Boken I sommersi e i salvati, de förlorade och de räddade. Här deklarerar han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns fortfarande inte utgiven på svenska.I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud, likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han, att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando, som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar. Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare. Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet. De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under utan att berätta.Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste? Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn. Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter och/dricker, sover och klär mig.Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för 25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.” Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu upp.Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987. Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig. Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende 90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till världens ledare.Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.Annika Nordin

Fosterlandet undersöker hur Sverigebilden uppstod vid förra sekelskiftet. I andra delen tittar vi närmare på de idéer och händelser som formade den svenska berättelsen om en enad, homogen nation. Det verkliga nationella uppvaknandet i Sverige kom med förlusten av Finland 1809. Esaias Tegnér fattade pennan och skrev dikten Svea. Stormaktstiden var över, men somliga hade svårt att svälja de förlorade ambitionerna. Dikten belönades av Svenska Akademien 1811, samma år som Geijer bildade Götiska förbundet. Svensk dikt dignade av referenser till asatrons gudar, till vikingarna och den av köld och umbäranden hårt tuktade svensken. Karl XII lyftes fram som en hjältekonung, den sista av sitt slag. Vid förra sekelskiftet kulminerade detta projekt. Skansen och Nordiska museet kom till, Richard Berg målade fram det nordiska ljuset, Hugo Alfvén omtolkade folkvisor till symfonier. Det förflutna var det som framtiden skulle byggas på. Men hur såg detta förflutna ut?På Skansen samtalar journalisten och författaren Po Tidholm med historikern och författaren Maja Hagerman och idéhistorikern Sverker Sörlin om hur bilden om ett homogent Sverige skapades och hur man definierade det äkta svenska.Fosterlandet är en serie i fyra delar gjord av Po Tidholm. Producent: Marie Liljedahl.

Den finlandssvenska lyrikskatten är stor och betydelsefull. Maria Küchen reflekterar över en rik poesi som skrivs på ett ifrågasatt språk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-01-22.2015 debuterade den finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellberg med diktsamlingen ”A”, en prosalyrisk triptyk som skildrar längtan efter överskridande och förvandling.Titanen som bär upp himlen på sina axlar längtar efter att vara något annat än det han är. Dykaren Jacques Costeau vill bli en haj. En älskande vill bli en del av sin älskades kropp.Den älskade har en stjärnas namn, Alfa Cassiopeia. ”Blommorna klöser sig fram över huden” står det i 'A', ”och Alfa Cassiopeia börjar prata i sömnen, hon skriker och vänder sig i förtvivlan medan huden hotar att spricka.”Att försöka tala, kan vara att gå sönder – särskilt om språket som åläggs dig inte är ditt eget.finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Hösten 2017 intervjuades Martina Moliis-Mellberg i Sisuradio, Sveriges Radios programavdelning för finskspråkiga och finländare i Sverige. Hon berättade att finskan för henne, hela livet, har varit någonting hon har skämts över att hon inte kan. Först när hon flyttade från Finland till Malmö började hon se finskan som en möjlighet i stället för ett misslyckande.Diktsamlingen ”A” fick strålande kritik just för språkkänslan, men i Martina Moliis-Mellbergs hemland Finland krymper rummet för hennes språk, svenskan.Språk är identitet, och språkets kärnved är dess poesi. Relationen mellan språk, identitet och dikt är intim. Så när finlandssvenska poeter berättar om sin relation till finskan, berättar det också något om läget för svensktalande i Finland generellt.Svensktalande i Finland är inte alltid bra på finska. Det borde de bli, eller också borde de flytta ”hem” till ett Sverige där de inte har några rötter, enligt sannfinländare och röster inom finskhetsförbundet. Finskhetsförbundet är en drygt hundra år gammal sammanslutning, som idag strävar efter att avskaffa den officiella tvåspråkigheten i Finland.Effekten skulle bli förödande – för svenskspråkiga medier, för den svenska modersmålsundervisningen i Finlands skolor, för finlandssvensk poesi.Redan idag är den marginaliserad, inom den i sig alltmer marginaliserade finlandssvenskan. Det är inte främst dikt som de svenskspråkiga i Finland läser.Men finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Texten till Finlands nationalsång ”Maamme”, är en översättning från det finlandssvenska originalet ”Vårt land” av Johan Ludvig Runeberg. Dikten är hämtad ur hans massiva diktepos Fänrik Ståls sägner från 1848:”Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord” – det är långt från Runebergs klassiskt rimmade nationalism, till den kosmiskt himlastormande världsmedborgaren i Edith Södergrans dikter, som chockerade sin omvärld med sin kullkastande modernism ett drygt halvsekel senare.”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli” skrev Södergran i debutboken 'Dikter' 1916. ”Vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, 
… vi äro de minst väntade och de djupast röda, 
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.”Från Edith Södergran och framåt har dikten i det svensktalande Finland omdefinierat svenska språkets gränser. Finlandssvenskan betraktas ofta som en ”renare” och mer omsorgsfullt bevarande svenska än rikssvenskan, men det betyder inte att finlandssvensk dikt är konservativ, tvärtom.1922, året före Edith Södergrans död, debuterade Gunnar Björling, en av modernismens mest estetiskt radikala poeter. ”Jag blev barn, förrän jag blev vuxen | och som vuxen blev jag barn | jag skrattar alla dar. | Nu blommar luften | och morgonflugan vaknar.” Så skrev Björling i sin tredje diktsamling ”Kiri-Ra!” Från 1930. Hans tidiga dikter utstrålar en livsglädje som går igen hos finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar åttio år senare:”Vi såg på soliga platser / de mest förtjusande / palmer i skrattgrönt / lyckogrönt, sagogrönt” – skrev Byggmästar 2010 i ”Vagga liten vagabond”.Björlings och Byggmästars röster blir förväxlingsbara, och det har sagts även om Martina Moliis-Mellberg att hon gör det svåra lätt. Men den finlandssvenska poesin talar självklart inte med en enda entydig röst, eller med ett enda språk.Hos Cia Rinne, i böcker som ”Zarzoum” från 2001 och ”Notes for soloists” som kom åtta år senare, glider dikten mellan engelska, tyska, franska och franska. Rinne är född i en finlandssvensk familj i Göteborg och uppvuxen i Tyskland. Hon kan tyckas befinna sig ljusår från den snävt inringade bildliga och bokstavliga finlandssvenska geografin. Just detta är en likhet mellan Edith Södergran och Cia Rinne.Kanske är det karaktäristiskt för poesi generellt, att poeterna rör sig mellan språk och länder i försök att trotsa konventioner och gränser. Kanske å andra sidan inte. Kanske har överskridandets poetik börjat formuleras på allvar först de senaste hundra åren, när de exkluderades röster har tagit plats i skrift och dikt – de som inte är män, inte är heterosexuella, inte är vita.Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism”White monkey” heter den finlandssvenska debutanten Adrian Pereras debutdiktsamling, som hösten 2017 belönades med svenska Yles litteraturpris. Boken har likheter med Athena Farrokhzads uppmärksammade debut ”Vitsvit” från 2013. Både hos Farrokhzad och Perera finns ett röstspel mellan livsöden som benämns på liknande vis – pojken, mamman, pappan, mormodern.Dessa livsöden i Pereras bok, säger Svenska Yles jury, ”skildrar allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt personligt som tvingar läsaren att lyssna och begrunda.”Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism, en tematik som Tikkanen aldrig har avsökt. Med kraft skriver Pereira in sig i en internationell samtida vithetskritik:”Min vän säger att vitheten fyller hen med skam.” står det i ”White Monkey”.”'Det är jag som förstör världen. Allt är mitt fel. Allt.' Vi talar inte mer om min mor eller mig. Det är klart att min än behöver trösten mest.”Det handlar om vit bräcklighet och vita tårar – men finlandssvenskan, och den kulturella identitet som inringas av finlandssvenskan, blir i Yles prismotivering primär.Yle är Finlands public service-bolag för radio och teve. Nedskärningar inom Svenska Yles verksamhet de senaste åren oroar de svenskspråkiga i Finland. Finlandssvenska talas av fem procent av Finlands invånare, och dessa fem procent får kontinuerligt sitt språkliga existensberättigande ifrågasatt. Behövs finlandssvenskan?Frågan är försåtlig. Språk är en central bärare av identitet. Att ifrågasätta finlandssvenskan, innebär att även de som talar finlandssvenska ifrågasätts."Suomessa puhutaan suomea" hävdar finskhetsförbundet. I Finland talar vi finska. Och i Sverige, enligt moderaternas partiledare, talar vi svenska.Att säga så, är att ifrågasätta människors existensberättigande. I ett land talas alltid flera språk, och vi är våra språk.Behärskar du inte språket som du förväntas använda för att beskriva dig själv och dina sammanhang, då blir det svårt att överhuvudtaget förstå vem du är.Finlandssvensk poesi behöver ses i det ljuset: som ett sätt att fortsätta existera genom att skapa, upprätthålla och ständigt nyskapa ett språk.Maria Küchen, författare och kritiker Maria Küchen tipsar om 5 favoritdiktsamlingar av finlandssvenska författare:Katarina Gäddnäs: "Venuspassagen" (Schilds & Söderströms 2005)Agneta Enckell: "Inte ett ord (jag är naken)" (Schilds & Söderströms 2014)Edith Södergran: "Dikter" (Schildts 1916)Martina Moliis-Mellberg: "A" ( Schilds & Söderströms 2015, Modernista 2017) "7" (Schilds & Söderströms 2017 )Solveig von Schoultz: "Ett sätt att räkna tiden" (Alba 1989)

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKT UPPLÄSNING: Burcu Sahin Första rad: I vilket vatten är den vinge doppad DIKT: Ur "Birgitta svit" av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes 1950 i kulturtidskriften Prisma. MUSIK: Domenico Scarlatti: Cembalosonat g-mollEXEKUTÖR: Jevgenij Sudbin, piano

Första rad: Av blom till kastanj, det var höst när du dog UPPLÄSNING: Sorin Masifi DIKT: Ur "Staten. Systrarna. Dikten" av Sorin MasifiDIKTSAMLING: Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Gustavo Santaolalla: Trama mantraEXEKUTÖR: Gustavo Santaolalla, gitarr

Första rad: Vi brukade vänta vid vattnet UPPLÄSNING: Sorin Masifi JURYNS MOTIVERING: ”Staten systrarna dikten” nomineras för att den borrar djupt i exilens arv när den kurdiska historiens sår flätas samman med saknaden efter en älskad syster. En svidande vacker sorgesång och mångfacetterad berättelse binds ihop av ett starkt eget tilltal och en sällsam lyrisk fingertoppskänsla.DIKTSAMLING: Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Aino Löwenmark: Fontaines lap steelEXEKUTÖR: Fontaine Burnett, lap steel

M

M

Uppläsning: Sofia Berg-Böhm Första rad: Minns du den första dikt vi lärde oss?DIKTSAMLING:  Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Domenico Scarlatti: Pianosonat C-dur L358EXEKUTÖR: Federico Colli, piano

UPPLÄSNING: Anna Azcaráte FÖRSTA RAD: jag har inte hunnit skrivaDIKTSAMLING: Vitbok (Schildts & Söderströms, 2007), hämtad ur antologin "Bländad av död och kärlek". Red: Maïmouna Jagne-Soreau & Martina Moliis-Mellberg & Martin Welander (Schildts & Söderströms, 2021)MUSIK: Erik Satie: Gymnopédie nr 1EXEKUTÖR: Die zwölf Cellisten