Podcasts about dikten

Om du kunde få reda när du ska du, skulle du då vilja veta det? Lars Hermansson ställs inför ett svårt val. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under arbetet med en essäbok om meditation förde jag under en tid regelbundna samtal med en lokal guru utanför Bangalore i södra Indien. Vi träffades i hans mottagningsrum, inte olikt hur man i väst kan sitta hos en terapeut eller analytiker några dagar i veckan. Helt opåkallat, som jag minns det, berättar han för mig om en meditativ praktik där man får kunskap om sin framtida död, inklusive, om inte dödsdatum, så i alla fall dödsår.Jag ska snart berätta hur man gör, så om du som lyssnar inte vill utsätta dig för frestelsen att få reda på saker om din framtida död, bör du stänga av radion nu.Gurun sade: ställ dig utomhus med ryggen mot solen och slut ögonen, andas, stå så i minst tjugofyra minuter, vänd dig om och öppna ögonen mot solen, blunda igen: i den efterbild som uppstår bakom dina ögonlock får du kunskap om när du ska dö.Som god västerlänning skolad i upplysningens tradition (upplysning betyder som bekant något annat i Indien, Nirvana snarare än fortsatt affektfri reflexion) tvivlade jag på hans ord. Men eftersom jag lärt mig att man ska tvivla också på sina tvivel, övervägde jag att pröva, för att, förhoppningsvis, kunna vederlägga metoden. Men om det inte gick, om jag faktiskt skulle få kunskap om min dödsdag genom att stå där i solen och andas. Jag vågade inte prova. Då. Och inte nu heller. Jag vill inte veta.Det vill inte passagerarna i flygplanet i Liane Moriartys bästsäljande roman Ena stunden här heller. En äldre dam reser sig plötsligt upp i planet, pekar på sina medpassagerare, en efter en, och säger sådant som ”Jag förväntar mig hjärtfel, 84 års ålder.” Eller: ”Arbetsplatsolycka. 43 års ålder.” Leo, som får den senare förutsägelsen, ska snart fylla 43, men fäster, enligt berättaren, lika lite avseende vid profetian som vid en lyckokaka eller ett horoskop. Men han känner ändå ”en liten stöt”, som ska växa sig starkare.Det är förstås skillnad på att få veta att man ska dö om trettio år eller tre månader. I ena änden tänker jag mig fullständig panik, i den andra fortsatt prokrastinering av dödsförberedelserna, ännu inte dags att börja dödsstäda och gå i kyrkan, fast ändå bra att var lite förberedd. Just dödstädning ser jag som ett sunt sätt att förbereda sig: du får kontakt med ditt förflutna genom att slänga sådant du samlat på dig, och lär dig samtidigt acceptera tanken att det till slut är den din egen avlagda kropp som ska brinna eller grävas ner. Frågan är förstås när man ska börja. När man redan fått sitt cancerbesked eller innan? Hur långt innan? Inte redan i fyrtioårsåldern väl? Jo, men kanske. Om man vet att man ska dö vid fyrtiotre.Jag tror inte min guru i Bangalore var särskilt upptagen av döden. Han berättade om metoden att nå kunskap om den nästan som ett partytrick. Om det är nåt man vill ha kunskap om som dedicerad hindu, så är hur många återfödslar man har kvar. Idealet är förstås noll. Jag träffade en gång i skräddare i Kolkata som hade räknat ut att han kunde bli av med över sexhundra återfödslar om han inte sov, utan mediterade hela nätterna. På dagarna var han ju tvungen att jobba. Han var rödögd och såg sliten ut. Hans vilja till optimering av sin andliga status påminner om en inverterad version av de där tech-miljardärernas försök att undvika åldrande genom att bland annat injicera sin barns blodplasma. Samma besatthet, olika mål. För tech-miljardärerna handlar det om att optimera sin kropp som biologisk förutsägbar massa, och i motsvarande grad, tycks det, minimera det vi kallar själ. Idealet tycks vara paradisets lallande dåre med låg vilopuls och aktieportfölj. Skräddaren i Kolkata skulle ha betraktat dem som barbarer.Han skulle möjligen haft lite större förståelse för en av 1400-talets bästsäljande böcker, Ars moriendi, alltså Döendets konst, en bilderbok tillika handbok i konsten att dö, ibland med text av den franske teologen Jean Gerson, ibland av anonyma munkar inspirerade av Gerson. Här är kroppen en bisak och själen allt. Eller mer specifikt: själens löfte till Gud att dö ”gott, glatt och frivilligt.” som det står på ett ställe. Ars Moriendi är egentligen inte en bok, snarare en på den tiden populär genre. De olika utgåvorna innehåller reproduktioner av kända träsnitt, ofta färglagda, föreställande olika män på dödsbädden, aldrig en kvinna, och runt bädden representanter för de bägge krafter som strider om hans själ: djävulens anhang å ena sidan, änglar och helgon å den andra. Relationen framställs som närmast kontraktuell, juristen var en yrkeskategori på modet. I kontraktet, som ofta finns avbildat, ibland lite hånfullt förevisat av en smådjävul, ingår förstås att man dör när Gud så vill, att försöka ta reda på tidpunkt vore högmod och en säker biljett till helvetet.I den norske poeten Georg Johannesens egenartade diktsamling från 1965 med samma titel, alltså Ars Moriendi, är döendets konst speglad i de sju dödssynderna, vilka förstås var centrala även i originalet från 1400-talet. Men här är det upp till läsaren om hen vill uppfatta synderna som framtida dödsorsaker att försöka undvika eller oundvikliga existentiella villkor. Eller både och. Rätt många dikter handlar på olika sätt om tid. Till exempel den där en son säger till sin far i den avslutande strofen: I din historia är jag en kort historiaI vår historia är jag ett knappt århundradeI min historia är jag all tid som finns Dikten återfinns i avdelningen ägnad kardinalsynden Girighet. Sista radens påstående – I min historia är jag all tid som finns – kan framstå som ett uttryck för girighet, eller kanske inskränkthet, men också faktiskt ett slags andlig strävan.Man brukar säga att när sekulariseringen stängde portarna till himmel och helvete blev historien ett slags halvgud, tydligast kanske i den tyske filosofen Hegels tankar om en så kallad världsande, som utvecklades från sämre till bättre i en dialektisk process. Den överblick över människans strävanden på jorden som tidigare tillerkändes prästerskapet blev nu historikerna av skråets bord. Hegel var långt ifrån ensam om att tänka att historien hade ett slags gudomlig mening.Något som slår många som passerat femtio, och alltså har levt ett halvt sekel, är att ett sekel inte låter som en så oerhört lång tidsrymd längre, man har ju själv levt ett halvt, och det gick på ett kick. Efter femtio, i mitt fall dröjde det till närmare sextio, är det som att man får en helt ny känslomässig relation till historien, eftersom man själv är ett stycke historia. Murens fall, de jugoslaviska krigen, oljekrisen 74: jag levde då. Andra världskriget: bara femton år innan jag föddes. Femton år. Det är ingenting. Så där kan man hålla på. Till slut känns punken och franska revolutionen nästan samtida. ”I min historia är jag all tid som finns.” säger sonen i Georg Johannesen dikt. Kanske är det det som är Nirvana, att känna sig hemma i alla tider. Jag är inte där än, men redan nu framstår den där hemkänslan i historien, som en helt okej kompensation för att vara lite stel i kroppen och inte kunna stå på händer längre. Men än så länge kan jag stå upp i tjugofyra minuter, med slutna ögon och ryggen mot solen.Lars Hermanssonkritiker och författare.

Två gånger blev han drabbad av Apollon. Friedrich Hölderlin skrev några av den tyska poesins eldigaste dikter, men betalade ett högt pris för ingivelserna. Aris Fioretos spårar förändringen i hans dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-11-04.Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem.Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. ”Till parcerna” skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen.Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet:O unna än en sommar, ni väldiga, Och bara en höst till mig för mogen sång, Så att mitt hjärta villigare Brister, så mättat av ljuva toner! Min själ fick inte gudarnas rätt till liv, Och inte heller Orkus ger någon ro; Dock det som ligger mig om hjärtat, Dikten, den heliga, fann gehör förr. Välkommen då, o fridfulla skuggors värld! Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel Ej leder ned; en gång var livet Gudarnas likt, mer behövs nu inte.Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen – riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. ”O […] ni väldiga!” ”O fridfulla skuggors värld!” I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden.Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten – ”Hälften av livet” – publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843.Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: ”Vem vet?”I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som ”privatlärare och predikant” i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man.”Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris”, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. ”Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare.” Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han:Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen.Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig yttervärld som i ett turbulent inre. Då Hölderlin kom fram kallade han sig följaktligen ”nyfödd”.Under våren arbetade han i konsulns hem. Klimatet var behagligt; människornas ”atletiska kroppar” och temperament lämnade spår i hans poesi. Ändå återvände han hem redan i maj. Tvingades han mot tidigare överenskommelse att predika för hela den tyska kolonin? Hade han nåtts av beskedet att bankirhustrun låg för döden i Frankfurt? Upprördes han av politiska skäl?Vem vet? Då Hölderlin nådde hemtrakten i slutet av juni var han i uselt skick. Enligt vittnesmål tycktes han ”blek som ett lik, avmagrad, med vilda, djupt liggande ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare”. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag.I ett nytt brev till Böhlendorff berättade Hölderlin om tiden i Frankrike:Det våldsamma elementet, elden från himlen och människornas stillhet, deras liv i naturen och deras begränsningar och tillfredsställelse grep mig oupphörligen, och som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig.Sedan dess har eftervärldens diagnos lytt: dubbelt drabbad av diktkonstens gud. Å ena sidan skrev Hölderlin några av den tyska poesins eldigaste dikter, å den andra betalade han för ingivelserna med tappat huvud.Den andra dikten, ”Hälften av livet”, skildrar denna den utbrändes värld: Av gula päron dignar Och fullt av vilda rosor Landet i sjön, Ni vackra svanar, Och druckna av kyssar Doppar ni ert huvud I helignyktert vatten. Ve mig, var finner jag, då Det blivit vinter, blommor, Var solens sken Och jordens skugga? Murarna står Mållöst kalla, i vinden Gnisslar flöjlarna. Kraften har gått ur jaget. Diktens stilla, nästan slappa rytm markeras av kommatecken som uppgivet droppar från ena raden till nästa. Ett ensamt utrop dröjer kvar. Men det riktas inte längre till högre makter och följs inte av något streck med en punkt under. Istället beklagar poeten sig själv och avslutar med villrådighetens krumma frågetecken: ”Ve mig, var finner jag, då / Det blivit vinter, blommor, / Var solens sken / Och jorden skugga?” Bara flöjlarna gnisslar vilset i vinden – som vore de osäkra på i vilken riktning luften blåser som fyllt poetens bröst.Sedan Hölderlin insomnade en juninatt 1843 har hans livsöde lockat i samma utsträckning som dikterna. Han har tagits i anspråk av brunfärgade nationalister, som tolkat poesin som en hyllning av fosterlandet, men även av marxistiskt skolade läsare som varit lika säkra på dikternas socialrevolutionära anda. Han har redigerats av filologer, dekonstruerats av teoretiker och lästs av sentida poeter.Kort sagt: Hölderlin är ett monument. Men monumentet är lika mycket en ruin. Flera dikter existerar bara som brottstycken. Häftena i vilka han mot slutet av sin aktiva tid som poet skrev kors och tvärs med ett bläck för att fortsätta med ett annat bläck mellan raderna hyllar i hemlighet det ofärdiga.Eller som det heter i ett sent fragment:Men när det blåUtsläckts, detta egenartade, skinerDet matta som liknar marmorn, likt malm,Tecken på rikedom.Aris Fioretos, författare och professor i estetik Översättningarna är essäistens egna.

I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked. Så inleds Allen Ginsbergs, Howl, ett brandtal för kreativitet, skrivande och möjligheten att forma sitt eget liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Dikten skrevs och gavs ut i mitten av 1950-talet och blev snabbt omtalad. Både för sina litterära kvaliteter och innehållets sprängkraft. Förläggaren, City Lights, anklagades för att ha publicerat och sålt en obscen bok. 520 exemplar konfiskerades och inte förrän nio experter vittnat om diktens kvalitet avslutades rättegången.Men hur har den åldrats? Sex, antikapitalism och stora författaregon - går det att ta den till sig i dag? Den frågan ställer Anton Åström i Klassikern.

Sonja Åkesson skildrade folkhemmets baksida – köksgolv, äktenskap, klass och ensamhet. Med svart humor och vardagsnära språk förnyade hon svensk poesi. Hon slog igenom på 1960-talet med diktsamlingen Husfrid, där "Äktenskapsfrågan I–II" ingår. Dikten blev en feministisk klassiker och en del av Sveriges kulturkanon. Sonja Åkesson dog 1977, men hennes texter lever vidare och fortsätter att beröra nya generationer.

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.I denna repris av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén är docent i historia och har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks AudioLyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Älskad och buren - så är rubriken på dagens andakt med pastor Robert Eriksson, från Betlehemskyrkan i Göteborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ur andakten:En dikt som följt mig genom livet är ”Fotspår i sanden”. Det är en gåta vem som har skrivit dikten. Ingen vet. Dikten i sig är också uppbyggd som en slags gåta och börjar med orden ”En natt hade jag en dröm”. Personen i dikten vandrar på en strand tillsammans med Gud, blickar tillbaka på sitt liv och ser två par fotspår i sanden – sina egna och Guds fotspår. Men från de svåraste perioderna finns bara ett par fotspår. ”Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest?” säger personen i dikten. Och Gud svarar: ”Mitt kära barn, jag skulle aldrig lämna dig. Under tiderna av svårigheter och prövningar, det var då jag bar dig.” Text:Apostlagärningarna 17:28Musik:Jói & Karen (Arr) av Jóhann Jóhannsson med Alice Sara OttProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Beowulfkvädet har bara överlevt i ett exemplar – handskriften Cotton MS Vitellius A XV (den så kallade Nowell-kodexen) – som i dag förvaras på British Library i London. I övrigt är berättelsen om hjälten Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel och dennes mor märkligt frånvarande i den skriftliga litteraturhistorien: många verk från samma tid levde främst i muntlig tradition och nådde aldrig fram till en handskrift som kunde bevaras.Att just detta manuskript råkade överleva till eftervärlden gör att vi i dag har tillgång till en kuslig och storslagen berättelse från Europas tidigmedeltid – en historia som annars hade kunnat gå helt förlorad. Och det är inte vilken historia som helst.Beowulfkvädet följer en hjältes liv: från ungdomens dåd i främmande land till ålderdomen, när Beowulf efter många år som kung slutligen dör av de skador han ådragit sig i striden mot en drake. Dikten är skriven på fornengelska, men handlingen är förlagd till järnålderns Skandinavien. Sagan vittnar inte bara om vilka envig mellan hjältar, monster och drakar som uppskattades i hövdingahallarna. Den avslöjar också vilka värderingar krigarna och deras herrar satte högst – och vad de fruktade allra mest. Det gör Beowulfberättelsen till ett mångfacetterat epos med både dramatik och eftertanke.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Beowulf och hans historia – ett av den tidiga medeltidens största litterära verk. Bild: Beowulf and the dragon – illustration av J. R. Skelton (1908), ur Henrietta Elizabeth Marshalls Stories of Beowulf (1908). Public domain via Wikimedia Commons. Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dikten och plöjandet har anrika sammanbundna rötter. Sanna Samuelsson reflekterar över fäder, billar och oändligt vackra jordkockor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är en särskild tid som är plogens tid. Det är när tjälen lyft från marken och det bär. Är det för blött håller jorden inte för traktorns tyngd. Är det för sent – då är det för sent, då blir skörden försenad.Är det dags? Det är en uråldrig fråga. Som Vergilius skrev runt tiden för Jesus födelse: ”Just när våren föds, när isen på silvriga höjder / löses och frusen jord för västanvindarna tinar, /då framför plogen, nedsänkt djupt i myllan, / må oxen börja sin suckan och nött av fåror billjärnet blänka.”Det var skimrande vårdagar i mars eller april när pappa körde fram plogen från logen. Så minns jag honom, mekande på ladugårdsplan och sen ut på gärdet. Ingen tid att förlora. Plogens skarpa billar skar ett snitt i den sömniga jorden. Nacken vriden så man ser bakåt. Pappa i traktorn, billen i jorden. Maskarna som myllrade och skrek i fårorna. Måsarna som hetsade ovanför och festade på det som kom upp.Pappa berättade om ett tidigt minne. Han var med sin pappa nere på ett av torpets gärden och gick bredvid. Farfar körde med hästar då, detta var på 1950-talet, innan de köpt sig en traktor. Hästarna gick i tvåspann och farfar med plogen efter.Efter ett tag ville pappa gå hem, men farfar behövde plöja färdigt. Pappa fick gå hem ensam. En bit fram fick han syn på en skepnad, en mörk sten, som skrämde honom. ”Det är blåharen”, skrek han. Han sprang tillbaka till den plöjande figuren, papparyggen och plogfårornas symmetri.Skogen är skräcken och det plöjda fältet är människans domäner, fädernas. Pappan bakom plogen är ett bekant motiv inom poesin, från Joseph Campbells arkaiska fader på de gröna fälten vid havet till Seamus Heaneys dikt ”Efterföljare”. Pappans axlar som segel som spänner, expertögat och den smackande munnen som är hästarnas regel.I Tommy Olofssons översättning: ”Jag ville vara stor och kunna plöja / syfta med ögat, äga kraft i min arm. / Det enda jag gjorde var att följa / hans breda skugga runt vår farm. / Jag var i vägen, snubblade och ramlade, / bjäbbig hela tiden. Men nu för tiden / är det i stället min far som halkar efter / bakom mig, släntrande längs liden.”Den som försökt gräva i marken med en pinne känner till svårigheten i att punktera jordytan. Man kommer inte långt. Men så började de första bönderna, med såpinnar som blev till årder, som fick en järnbill och blev till en plog. Det är en av de uppfinningar som radikalt transformerat mänskligheten. I längden har det också lett till att stora arealer odlats upp och flora och fauna utplånats för ett mer monokulturellt landskap.Första gången plogen nämns i svenska källor är i den Yngre västgötalagen från 1200-talet, då en konflikt uppstått när grannar vänt in jord från andras tegar in på den egna tegen, när de vänt med plogen. Med ett årder uppstår inte det problemet, och det fortsatte att användas i mer avlägsna delar av landet ända in på 1800-talet.Plöjande är ett slags grävande som syftar snett nedåt, för att få bar jord för fröet att gro i. Men det är lika mycket en metod för att röra runt i jorden, som lätt sätter sig, särskilt när tunga maskiner kör på fälten. Plöjningen är också en metafor för poesin. Som Gunnar D Hansson påpekar i essäboken ”Var slutar texten?” bildas ordet ”vers” av latinets ”verto”, vända, i bemärkelsen att plöja. Åtminstone gjorde man den kopplingen redan i antiken. Versrader är alltså plogfåror i skrift, ”en sedd och avläsbar gest, en fysisk rörelse.”Under Vergilius tid var poesins betydelse otvetydig, i samtiden tvivlar man på dess relevans. Detsamma gäller plöjningen. Plogen har blivit lika omodern som dikten.Plöjningsfritt jordbruk har nämligen blivit melodin på mångas läppar i dag. I det regenerativa jordbruket ses plöjning som ett invasivt intrång i jordkulturen. Det stör jordlagren och gör att den odlingsbara jorden eroderas och försvinner. Djupplöjning är lika illa som besprutning och konstgödsel, och är en del av det problematiska industriella jordbruket. Det ersätts i det regenerativa jordbruket med en lättare harvning som mer skonsamt luckrar upp jordsvålen.Denna diskurs är långt ifrån Vergilius stjärnögda verser om underverket som var den billade plogen. Plöjningen är uråldrig, samtidigt har det alltid varit en invasiv praktik. I bevarade landskap i England kan man fortfarande med blotta ögat se djupa fåror efter medeltida plöjningsmetoder.Men det var framförallt efter den så kallat ”gröna revolutionen” på 1950-talet, när jordbruket blev mer högproduktivt, som plogarna har skurit allt djupare ner i matjorden. Effektiviteten blir ett problem när matjorden, som är det övre lagret, har börjat försvinna. Man kommer helt enkelt för långt ner, och jorden svarar med att bara blåsa någon annanstans.Trots allt detta kan man hävda att det finns en skönhet i den nyplöjda åkern. Gerard Nordström visar bland annat i sin monumentala målning ”Höstplöjning” en annan sida. Där sträcker sig fårorna till horisonten, tycks aldrig ta slut. Den skånska konstnären är annars mest känd för sina gröna landskap, särskilt de som målades med antikrigsbudskap under Vietnam-kriget. I plöjningsmotivet finns en helt annan palett. Det är den brun-röd-lila-ockra-skimrande jorden som snett brer ut sig över landskapet.I en intervju berättade Nordström om barndomens promenader på den skånska slätten när det var nyplöjt. Framför allt var det höstplöjningen som var fantastisk. ”De stora jordkokorna som hade vänts upp och ner, och eftersom jorden var så lerig så blev det en klar vacker dag som speglar som glittrade, det var otroligt. Mor och jag kallade det för jordhavet.” Jämförelsen mellan plogen och poesin är en tankelek, poesin är äldre och kommer överleva oss alla. De sista människornas sånger kommer höras över fälten där maskinerna står övergivna och rostar. Men de har båda varit människans följeslagare genom årtusenden, och har setts som exempel på högkultur.När fäderna och plogarna dyker upp i dikten är det ofta som en symbol för traditionen. Poeten är sällan den som plöjer själv, generationernas kunskaper har redan gått förlorad när versen skrivs. Inga hästar går längre på fälten och drar järnredskapen bakom sig, det finns ingen pappa att springa tillbaka till.Skönheten i ett välplöjt fält en höstmorgon kräver ett tränat öga, som förstår arbetet som ligger bakom. Eller kanske är miraklet bara de färgskiftningar som uppstår och hur det kan instruera en dikt eller en målning.Plogens tid må vara på väg att ta slut när matjorden och hållbarheten behöver värnas men de dikter som sjunger plogens lov finns kvar. Och där finns också minnet av våra, möjligen, naiva drömmar om de eviga tekniska framstegen.Sanna Samuelssonkritiker och författareLitteraturVergilius: Georgica. Översättare: Ingvar Björkeson. Natur & Kultur, 2019. Heaney, Seamus: Hundra dikter. Översättning: Tommy Olofsson. Natur & Kultur, 2022.Hansson, Gunnar D: Var slutar texten? – tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet. Ideella föreningen Autor, 2011.

Idag presenterar Svenska Filminstitutet vårens filmer. Vi frågar vd Anna Croneman var hoppet för svensk film finns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I veckan har Kulturnytt rapporterat om att biopubliken ratar svensk film. Antalet besökare störtdök under 2025. Vad skulle kunna vända trenden, vilka filmer har vi att se fram emot? Idag presenterar Svenska Filminstitutet vårens premiärer. Kulturredaktionens filmkritiker Nina Asarnoj och Björn Jansson berättar om stämningen på filminstitutet under förmiddagens presentation - och om vad som kan bli vårens höjdpunkter på bioduken.Vad är problemet för svensk film och vilken är lösningen? Svenska Filminstitutets vd Anna Croneman intervjuas om läget för svensk film. Vad har hon för plan för att vända den nedslående trenden?INGRID ELAM SYNAR BIOGRAFINS HISTORIA I ”LÄSA LIV”Länge var hon skeptisk till biografier. Nu har litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam läst ett hundratal för att ta reda på varför vi så gärna vill läsa och skriva om andra människors liv. Vad fick hon syn på? Kulturredaktionens Nina Asarnoj intervjuar Ingrid Elam om nyutkomna boken ”Läsa liv”.BÖCKERNA ATT SE FRAM EMOT I VÅRLitteraturvåren har redan dragit igång med en animerad debatt om Amanda Romares nya roman ”Judas”. Vilka andra böcker kan vi se fram emot att läsa i vår? Litteraturredaktör Lina Kalmteg guidar genom vårens utgivning. Titlarna hon nämner är: ”Livsboken” av Margaret Atwood, ”Ultravåld” av Tone Schunnesson, ”Under sjöarna” av Ingela Strandberg, ”Dikter” av Sonja Åkesson, ”Det goda onda” av Samanta Schweblin och ”En bok om spöken” av Siri Hustvedt.OBS ESSÄ: DAN JÖNSSON OM POETEN OCH DÅRARNAI varje samhälle och inom varje själ pågår en kamp mellan kaos och ordning. Men sedan flera hundra år är balansen mellan dessa poler ojämn. Det menar Dan Jönsson som i tredje delen av serien ”Dikten och vansinnet” tar oss tillbaka till medeltiden.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Vi hör fler osannolika, ofattbara och golvande berättelser från livets alla skeden. Helt enkelt där vi kände wow, verkligheten överträffar dikten! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.Lindas hatt blåstes ner i vattnet men räddades av en dykare, Andreas hittade sig själv på en bild i en turistkatalog i Lysekil och reklamation ledde Johan till att bli förband åt KISS!I extramaterialet pratar vi om grodor i pantmaskinen, vår underbara 10 års fest och om Hannas oturliga skada hon råkat ut för under dagen!

Vi efterlyser lyssnarnas historier om när de känt att verkligheten överträffar dikten! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.Inggun ärvde ett skåp från 1746 och några år senare grävde hon upp ett mynt i trädgården från samma årtal. När Peter va nyexaminerad polis släppte han förbi en kvinna som kört lite för fort i en trafikkontroll, många år senare kom det fram att det var hans då blivande svärmor.I extramaterialet bjuds det på stämningsfulla klipp från fredagens jubileumssändning!

Den här veckan får vi möta pastor och biträdande kyrkoledare Joakim Hagerius från Equmeniakyrkan. Varje dag reflekterar han kring helgon och helighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:I en dikt som Dag Hammarskjöld skriver bara månader innan han omkommer i en flygplanskrasch ger han intryck av att vara trött och ensam, men övertygad om att han inte får släppa taget, inte då. Dikten avslutas med orden: ”Gråt, om du kan, gråt, men klaga inte. Vägen valde dig – och du ska tacka.”Vägen valde mig, inte tvärtom. Det är ett ovanligt och saknat synsätt i vår tid. En helig, annorlunda hållning. I denna hållning är inte den viktigaste frågan hur jag når fram till mitt mål? Eller hur jag kan skapa en bättre version av mig själv? Den ännu viktigare frågan är om jag är beredd att säga ja till Jesus Kristus, och att gå så långt in i världen med kärlek och tjänande som det är möjligt. Att inte bli allt för upptagen av mig själv, utan genom Guds nåd leva ett liv som gör världen lite större och ljusare för någon annan.Andakten sändes första gången 2024. Joakim Hagerius arbetar numera som präst i Svenska kyrkan i Göteborg. Text:Joh 21:18-19Musik:Jag Kan Icke Räkna Dem Alla med Anders Widmark trioProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Poeten Rokhl Korn (1898-1982) levde ett minst sagt kringflackande liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Uppvuxen på landet i Galizien i nuvarande Polen evakuerades hon under kriget till Uzbekistan och sedan Moskva, för att efter kriget kort återvända till Polen och sedan tillbringa två år i Stockholm innan hon emigrerade till Montreal, Kanada.I jiddischkretsar var hon en tongivande efterkrigspoet som gav ut åtta diktsamlingar och två band kortprosa. I sin senare diktning använde hon orden för att återskapa en förlorad värld - sin trygga barndom. Ett exempel på detta presenteras här. Jiddischisten Miriam Isaacs i Washington DC lärde sig läsa på samma bibliotek i Montreal som Rokhl Korn föreläste i. I programmet berättar Miriam mer om den stora jiddischpoeten.

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i skriften. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-04-06.Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige. I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs.Det latinska ordet textus betyder både ”text” och ”textil”. På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar” från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland.En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både ”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser?Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”.Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg.I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna.”Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar.Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories.Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar.Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0.Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen.Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost.Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker.Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla.De döda låg i fosterställning med huvudet västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg. Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta till torv.Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare än tvärtom.Men relationen mellan text och textil är inte bara metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika.”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar, spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade numeriska värden och kodades i form av knutar i ett decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de dokumenterade sin troslära och kunskap.”Den etymologiska relationen mellan textil och text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra” och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras.Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som en snara.”Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina kroppar och textilier.Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum. Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag, en av alla oräkneliga trådar.Maria Küchen, författare och kulturjournalist

Romantik kan finnas i det storslagna eller i det lilla - ikväll vill vi höra om det mest romantiska du har varit med om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Var det när hon i smyg hade lärt sig din favoritlåt på gitarr? När du jobbade i ett annat land och han dök upp som en överraskning på din födelsedag?Dikten som låg på köksbordet en morgon? Eller frieriet vid solnedgången på en klippa?Programledaren Adam Pålsson vill höra din historia!Ring eller mejla oss, på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram.

LITTERATURVECKAN I P1 UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Ett är det än som i de mörka dagar” av Anna Maria RoosDIKTSAMLING: Aderton år (Wahlström & Widstrand,1902). Dikten är daterad ”Kgl. Biblioteket 1897”.MUSIK: Franz Liszt: En rêveEXEKUTÖR: Arkadij Volodos, piano

ÖVERSÄTTNING: Johan Öberg och Kajsa Öberg Lindsten UPPLÄSNING: Christian Fex Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Komposition 3” av Lev RubinsteinDIKTSAMLING: Vidare och vidare. (Ersatz, 2021) Dikten kommer från Autocodex 74, 1974MUSIK: Manfred Eicher: WhitenessEXEKUTÖR: Areni Agbabian, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Jag har levt mitt liv” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Tidskriften Meänmaa 4/2023MUSIK: Paolo Fresu: De la solitude mesuréeEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet och Lars Danielsson, cello

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Jag är från Meänmaa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Bror Beckman: Con moto moderato ur SträngaspelEXEKUTÖR: Dag Achatz, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Första rad: Som ung tiggde jag till mig ett par lågskor Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”I spåren efter hemstranden” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: I spåren efter hemstranden (Barents publisher, 2020)MUSIK: Jon Cowherd: Have thine own way, lord – soloEXEKUTÖR: Brian Blade & The fellowship band

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING: Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: Ur ”Kamos, i hjärtat av vintern” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Kamos, i hjärtat av vintern (Norstedts, 1986)MUSIK: CajsaStina Åkerström: OutroEXEKUTÖR: Goran Kajfes, trumpet, Johan Norberg, mellotron och Andreas Landegren, piano.

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING (på svenska och meänkieli): Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”.DIKT: ”Till Paulus Utsi” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Språket är själens fingeravtryck (Barents publisher, 2023)MUSIK: Ólafur Arnalds: Words of AmberEXEKUTÖR: Ólafur Arnalds, piano

MÅNADENS DIKTARE (FEBRUARI) UPPLÄSNING (på svenska och meänkieli): Bengt Pohjanen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bengt Pohjanen, född 1944, var fortfarande gymnasist när han skrev det första utkastet till sin mest kända dikt ”Jag är född utan språk”. Där fångar han erfarenheten av att berövas sitt modersmål, meänkieli, som på 50-talet ännu inte erkändes av svenska staten eller tilläts i skolan: ”Jag är uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk / som piskat min tunga / till stumhet”. Dikten finns vid det här laget översatt till ett trettiotal språk.”Språket är själens fingeravtryck” (Barents publisher, 2023) är titeln på Pohjanens senaste diktsamling, skriven på hans tre språk: svenska, finska och meänkieli. Språklösheten och flerspråkigheten utgör kärnan i Bengt Pohjanens författarskap som är fast förankrat i uppväxtens Tornedalen, ett gränsland, en plats för gränsöverskridande – och inte minst för berättande. I den självbiografiska romanen ”Smugglarkungens son” (Norstedts, 2007) skriver han: ”En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.”Bengt Pohjanens dikter publicerades första gången 1973 i tidskriften Vår lösen, i bokform debuterade han med romanen ”Och fiskarna svarar Guds frid” 1979. Han har även skrivit dramatik, sånger, filmmanus och operalibretton. När det gäller meänkieli, som fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige först år 2000, är han en pionjär som bland annat har utarbetat en grammatik, skrivit den första romanen på språket samt översatt delar av Bibeln och Harry Martinsons ”Aniara”. ”Född utan språk” är den första dikt som läses på meänkieli i Dagens dikt.DIKT: ”Jag är född utan språk” av Bengt PohjanenDIKTSAMLING: Byta språk, byta mask (Barents publishing, 2019) Först publicerad i Vår Lösen, 1973.MUSIK: Ola Gjeilo: SpringEXEKUTÖR: Ola Gjeilo, piano

ÖVERSÄTTNING: Ida Andersen UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Bön till poesin” av Antonia PozziDIKTSAMLING: Tio okuvliga lågor (Italienska kulturinstitutet, 2021). Dikten skrevs 1934.MUSIK: Germaine Tailleferre: Valse lenteEXEKUTÖR: Lang Lang, piano

ÖVERSÄTTNING: Salomon Schulman UPPLÄSNING: Harald Leander Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Hur?” av Abraham SutzkeverDIKTSAMLING: Natten läser stjärnor - Jiddischdikter från ett desperat sekel (Korpen 2022). Dikten är daterad 1942.MUSIK: Sergej Rachmaninov: Melodi för cello och pianoEXEKUTÖR: Steven Isserlis, cello och Thomas Adés, piano

MÅNADENS DIKTARE (JANUARI) UPPLÄSNING: Daniel Boyacioglu Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Daniel Boyacioglu debuterade 2003 med diktsamlingen ”Istället för Hip Hop” var han redan tvåfaldig vinnare av SM i Poetry Slam, hade turnerat landet runt med en föreställning för Riksteatern, gjort radioteater och skulle snart medverka i Dramatens uppsättning av ”I väntan på Godot”. ”Enda gången någonting blir till poesi är när det utmanar”, förklarade han i en intervju.Tjugo år, sju diktsamlingar och ett antal musikalbum senare är Daniel Boyacioglu fortfarande en mångsysslare och framträdande scenperson. Han har dessutom hunnit med att jobba åtta år som brandman, vilket speglades i hans förra diktsamling ”Allt om eld” från 2016. Den nya diktsamlingen ”Daniels bok” bearbetar på 180 sidor var författaren befinner sig i livet nu. Musikaliskt flödande dikter växlas med mer självbiografiskt berättande, om allt från kärlekssorg och barnlängtan till uppväxten i Stockholmsförorten Norsborg, erfarenheter av rasism och förhållandet till hiphopen.Titeln leder tankarna till Gamla testamentets Daniel, profeten i babylonisk fångenskap, och utifrån denna fond skildrar boken en diaspora-erfarenhet av idag. Vad innebär det att vara syrian i Sverige, frågar sig författaren, och hur borde han leva? ”Du ska veta min son att du har en historia / även om väldigt lite i Sverige kommer påminna dig om den”, skriver han i dikten ”Till min käre son, ifall jag hade någon”.DIKT: ”Det dikten gör” av Daniel BoyaciogluDIKTSAMLING: Daniels bok (Wahlström & Widstrand, 2023)MUSIK: Fabiano do Nascimento: Amor e carinhoEXEKUTÖR: Fabiano do Nascimento, gitarr

UPPLÄSNING: Emil Almén Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Svenskt problem” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades första gången i Arbetaren 6/12 1944.MUSIK: Jan Johansson: Visa från RättvikEXEKUTÖR: Jan Johansson, piano, Georg Riedel, kontrabas, Bosse Broberg, trumpet, Bengt-Arne Wallin, trumpet, Kurt Järnberg, trombon, Arne Domnérus, altsaxofon, Bjarne Nerem, tenorsaxofon, Rune Falk, bassaxofon, Rune Gustafsson, gitarr och Egil Johanssen, trumpet.

ÖVERSÄTTNING: Pär Hansson UPPLÄSNING: Inghilda Tapio Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Till min dotter / De mana, ráhkkásan” av Rawdna Carita EiraDIKTSAMLING: Ordagrant (Smockadoll förlag, 2022). Dikten jojkades av Marie Boine på skivan Cuovgga áirras, 2009.MUSIK: Vajas: Colourful birdsEXEKUTÖR: Vajas

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Hennes rörelse” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 2013.MUSIK: Geirr Tveitt: SnöEXEKUTÖR: Slagr

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Medan morgonen öppnar sin natt” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten är från 2003.MUSIK: Rolf Wallin: ElegiEXEKUTÖR: Tine Thing Helseth, trumpet och Ensemble Allegria

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosman ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "En dag då mörkret inte är skenbart” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 2003.MUSIK: Johannes Brahms, arr Ferruccio Busoni: Herzlich tut mich erfreuenEXEKUTÖR: Igor Levit, piano

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Förändring” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 1997.MUSIK: Christoph Willibald Gluck: Dans i de saligas ängder, ur “Orfeus och Eurydike”EXEKUTÖR: Daniel Lozakovitj, violin och Stanislav Solovjov, piano.

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Det kan inte sägas” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal Bok, 2010). Dikten publicerades på norska 1992.MUSIK: Dmitrij Sjostakovitj: ModeratoEXEKUTÖR: Emmanuelle Bertrand, cello och Pascal Amoyel, piano

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Båt i mörker” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten är från 1992.MUSIK: Johann Sebastian Bach: Saraband ur Engelsk svit nr 3 g-mollEXEKUTÖR: Glenn Gould

Första rad: Da brukade säga UPPLÄSNING: Sorin Masifi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur "Staten. Systrarna. Dikten" av Sorin MasifiDIKTSAMLING: Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Hollow skies (FFVII Remake)EXEKUTÖR: Enix music

UPPLÄSNING: Stina Ekblad Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Det mörknar över vägen” av Hjalmar SöderbergDIKTSAMLING: Dikter (Lind & Co, 2021). Dikten publicerades första gången i Kristianstadsbladet 1891. Denna version av dikten finns i novellen ”Det mörknar över vägen” i novellsamlingen med samma titel från 1907.MUSIK: Leoš Janáček: God natt ur ”På en övervuxen stig”EXEKUTÖR: Marc-André Hamelin, piano

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth ÖVERSÄTTNING: Anders Bodegård Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Frågor ställda till mig själv” av Wisława SzymborskaDIKTSAMLING: Dikter 1945-2002 (FIB:s Lyrikklubb, 2004). Dikten är från 1954.MUSIK: Johann Sebastian Bach: Ich ruf zu dir, herr Jesu ChristEXEKUTÖR: Yo-Yo Ma, cello, Ton Koopman, dirigent, medlemmar ur Amsterdams barockorkester

UPPLÄSNING: Clas Göran Söllgård Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Höstträdgård” av Ingrid NyströmDIKTSAMLING: Återkomst (Lilla serien, Lyrikvännen 2023). Dikten publicerad första gången i Svenska Dagbladet 19/10 1958. MUSIK: Magnus Stinnerbom: Krutfarmors valsEXEKUTÖR: Magnus Stinnerbom, dragspel

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Stig Dagerman Första rad: Du är en öppen bok i mina händer. Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: Dikt V ur "Birgitta svit" av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes 1950 i kulturtidskriften Prisma.MUSIK: Sergej Rachmaninov: Zdes chorosjoEXEKUTÖR: Pablo Ferrandez, cello, Denis Kozjuchin, piano

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Höst” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades 26/10 1954.MUSIK: Richard Strauss: Die NachtEXEKUTÖR: Raphaela Gromes, cello, Julian Riem, piano.

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Flykten valde oss” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades 21/4 1953.MUSIK: Ralph Vaughan Williams: Alla sarabanda ur Phantasy quintetEXEKUTÖR: Medici-kvartetten

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Tidigt avsked” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes första gången 1942.MUSIK: Sergio Assad: ValseanaEXEKUTÖR: Pedro Aguiar, gitarr

Poeten Lucidor den olycklige (1638-74), eller Lasse Johansson, blev tidigt föräldralös. Han figurerade i rättsprotokoll som en ledare av studentoroligheter i Greifswald och i Leipzig. Trots en stor lärdom och språkbegåvning lyckades han inte vinna någon tjänst i stormaktens växande förvaltning.En tillfällighetsdikt, som tog ut svängarna för mycket, till ett högadligt bröllop 1669 resulterade i en lång häktningstid för ärekränkning för Lasse. Det var också en kränkt adelsman som blev slutet för Lasse Johansson efter en natt på krogen Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Annika Sandén, docent i historia som har skrivit ett flertal uppmärksammade böcker om svensk stormaktstid, senast Fröjdelekar. Hon är aktuell med boken Jag, en olycklig spåman – Poeten Lasse Johansson Lucidors liv och tid.Lucidor den olycklige, vars verkliga namn var Lars Johansson, föddes den 6 oktober 1638 i Stockholm. Lars Johansson tillbringade sina tidiga år i Svenska Pommern. Efter föräldrarnas tidiga död blev han omhändertagen av sin morfar, Lars Mattson Strusshielm, som var en framstående amirallöjtnant och adlad.Lasse Johansson skrev in sig vid universitetet i Greifswald 1655 och blev snabbt känd som en ledande bråkstake i studentuppror. Efter att ha blivit relegerad från universitetet i Leipzig fortsatte han sina resor genom Europa, bland annat till Holland, England och Frankrike. Under sina resor fördjupade han sina språkkunskaper och fick möjlighet att studera olika litterära traditioner och stilar.Efter att ha återvänt till Sverige bosatte sig Lasse Johansson i Stockholm. Han försörjde sig genom att ge språklektioner och skriva beställningsdikter för olika tillfällen, som bröllop och begravningar. Hans språkkunskaper och skicklighet som poet gjorde honom eftertraktad som författare av tillfällesdikter. Hans dikter spreds i tryckt form och blev mycket populära hos allmänheten.Han hamnade i häktet anklagad för ärekränkning 1669 efter att ha skrivit en bröllopsdikt på spekulation till Conrad Gyllenstierna och Märta Ulfsparres bröllop. Dikten tog ut svängarna ordentligt och Gyllenstierna tog mycket illa vid sig.Lasse Johansson liv kom till en tragisk ände den 13 augusti 1674. Under ett bråk på krogen Fimmelstången i Gamla stan blev han nedstucken av en löjtnant vid namn Arvid Storm. Hans ovanliga liv och tragiska öde har gjort honom till en mytisk figur inom den svenska litteraturen. Hans dikter och sånger, med sin vassa humor, sorgliga ton och djupa innehåll, har fortsatt att fascinera och beröra människor i århundraden.Idag betraktas Lucidor som en viktig föregångare till Bellman och en av de mest betydelsefulla poeterna under 1600-talet. Lasse Lucidor var en banbrytande poet och vissångare som hade en stor inverkan på den svenska poesin och musiken under 1600-talet. Lasse Johanssons dikter var av olika slag, både världsliga och andliga. Hans erotiska dikter följde den tidens konventioner. Hans dryckessånger återspeglade den bullrande och festliga atmosfären på 1600-talets krogar. Lasse Johansson skrev också andliga visor och psalmer som behandlade teman som synd, död och botgöring.Bild: Konserten av Gerrit van Honthorst (1592–1656), National Gallery of Art, Washington, Public Domain.Musik: BWV 2020 av bzur, Storyblocks AudioLyssna också på Glädje, kärlek och fest under den mörka stormaktstiden.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UPPLÄSNING: Pontus Plænge DIKT: Ur "Det borde finnas mer" av Peter LindforssDIKTSAMLING: De långa resorna är över (Fri Press, 2023). Dikten ingår i den tidigare opublicerade samlingen "Det borde finnas mer" från 2000.MUSIK: Phillip Henry: ElegyEXEKUTÖR: Phillip Henry, gitarr

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKT UPPLÄSNING: Burcu Sahin Första rad: I vilket vatten är den vinge doppad DIKT: Ur "Birgitta svit" av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes 1950 i kulturtidskriften Prisma. MUSIK: Domenico Scarlatti: Cembalosonat g-mollEXEKUTÖR: Jevgenij Sudbin, piano

Första rad: Av blom till kastanj, det var höst när du dog UPPLÄSNING: Sorin Masifi DIKT: Ur "Staten. Systrarna. Dikten" av Sorin MasifiDIKTSAMLING: Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Gustavo Santaolalla: Trama mantraEXEKUTÖR: Gustavo Santaolalla, gitarr

Första rad: Vi brukade vänta vid vattnet UPPLÄSNING: Sorin Masifi JURYNS MOTIVERING: ”Staten systrarna dikten” nomineras för att den borrar djupt i exilens arv när den kurdiska historiens sår flätas samman med saknaden efter en älskad syster. En svidande vacker sorgesång och mångfacetterad berättelse binds ihop av ett starkt eget tilltal och en sällsam lyrisk fingertoppskänsla.DIKTSAMLING: Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Aino Löwenmark: Fontaines lap steelEXEKUTÖR: Fontaine Burnett, lap steel

M

Uppläsning: Sofia Berg-Böhm Första rad: Minns du den första dikt vi lärde oss?DIKTSAMLING:  Staten. Systrarna. Dikten (Norstedts, 2022)MUSIK: Domenico Scarlatti: Pianosonat C-dur L358EXEKUTÖR: Federico Colli, piano

UPPLÄSNING: Anna Azcaráte FÖRSTA RAD: jag har inte hunnit skrivaDIKTSAMLING: Vitbok (Schildts & Söderströms, 2007), hämtad ur antologin "Bländad av död och kärlek". Red: Maïmouna Jagne-Soreau & Martina Moliis-Mellberg & Martin Welander (Schildts & Söderströms, 2021)MUSIK: Erik Satie: Gymnopédie nr 1EXEKUTÖR: Die zwölf Cellisten