Podcasts about genombrottet

Bokspanarna har haft filmkväll och funderar på om boken alltid är bättre än filmen? DNA, influensers och perfekta par vad finns egentligen bakom fasaden. Det är svårt att begrava en hemlighet speciellt om man inte är ensam om den. Veckans gäst: Angeta Krohn Strömshed Boklista  Det perfekta paret av Elin Hildenbrand The Perfect Couple (2024) Dir: Susanne Bier, Netflix Där barnen är kungar av Delphine de Vigan The Disappearance of Kimmy Diore (2024) Dir: Sébastien Marnier, Disney+ Genombrottet av Anna Bodin & Peter Sjölund Genombrottet, serie, Netflix

Andres Lokkos första möte med Kents Joakim Berg blev speciellt. Det slutade med att journalisten fick gå och hämta sitt pass. I podden ”Kent – återkomsten” berättar Lokko och Fredrik Strage om Kents resa mot toppen – och om framtiden efter konserterna. Lyssna på hela avsnittet på svd.se/kent-aterkomsten

I den andra delen av historien om Dr. Sounds tittar vi på hur det gick till när hans karriär tog fart och fallgroparna med det.00:00 Intro01:11 Första besöket på Spotifys huvudkontor06:39 Spotify presenterard Apps07:45 Jobbintervju med Spotify21:37 Första placeringen på Spotifys spellistor32:50 COVID-19 pandemin49:50 Samarbetet med ALOADED55:31 Vägen framåtAvsnitt producerat med AI genom elevenlabs.ai

Mitä tehdä, kun suomalainen mies ei väistä, vaan kävelee mieluummin päistikkaa päin? Emme tiedä, mutta lupaamme selvittää. Puhumme työpersoonallisuustesteistä, kirja- ja leffavinkeistä, sekä ripsistä. Sen vuoksi myös mukana Beauty Corner! Nämä mainitsemme: Kirja: Fredrik Backman: En man som heter Ove Elokuva: En man som heter Ove Elokuva: A man called Otto Dokumenttisarja: Det svenska styckmordet (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/dokumentarfilmarna-om-styckmordet-pa-catrine-da-costa-ett-helt-otroligt-sjukt-fall) TV-sarja: Catastrophe (https://m.imdb.com/title/tt4374208/) TV-sarja: Genombrottet (https://www.netflix.com/se/title/81566970) TV-sarja: The Split (https://www.bbc.co.uk/programmes/m0025yd7) TV-sarja: Divorce (https://www.hbo.com/divorce) Podcast: How to fail with Elizabeth Day Ripsiseerumi: Grande lash (https://grandecosmetics.com/products/grandelash-md?srsltid=AfmBOorzly6AP-tCL3j-Nz-f7MDXfGIwrTY_h23zvqvNJcG4iNzM9AuQ)

Hur innerligt och hårt kan man längta efter berömmelse? Hur lätt är det inte att lite klentroget kika på människorna som drömmer hårt om offentligheten. Men finns det inte i oss alla en liten mörk plats som också vill ha strålkastarljuset riktat emot sig.Sanna Dollan kom från ingenstans som det heter. Fast det är inte sant så klart. Hon klev rakt in i en offentlighet som älskar henne för hennes gränslöshet, för hennes frispråkighet. Men vem är hon egentligen?I 24frågor berättar hon om självhatet, den tuffa uppväxten och hur framgången på TikTok drog iväg henne hela vägen in till kändisfester och teveprogram.Vad händer när drömmen slår in?Går det att fylla ett längtande inre med yttre bekräftelse?Programledare: Henrik Eriksson & Marcus BirroProducent: Philip De GiorgioFölj oss på Tiktok: https://www.tiktok.com/@24fragorpodcastFölj oss på Instagram: https://www.instagram.com/24fragorpodcastHit kan du vända dig om du mår dåligtVid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.Här finns också hjälp:Jourhavande medmänniska, nås nattetid på 08-702 16 80.Jourhavande präst, tillgänglig nattetid. Ring 112 och be att få tala med jourhavande präst.Giftinformationscentralen, 010-45 66 700, dygnet runt.Självmordslinjen, tillgänglig via chatt och telefon 90 101 dygnet runt, varje dag.Föräldralinjen, 020-85 20 00. Öppet vardagar klockan 10–15 samt torsdagskvällar 19.00–21.00.Bris: Ring, mejla eller chatta. Telefon: 116 111.Källa: mind.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Heute sprechen wir über das wohl wichtigste Fortbewegungsmittel der Menschen: das Auto. Außerdem geht es um die Biografie der Künstlerin Tove Jansson, die vor allem durch ihre Mumin-Bücher bekannt wurde. Und auch True-Crime Fans kommen auf ihre Kosten. Hier entlang geht's zu den Links unserer Werbepartner: https://detektor.fm/werbepartner/was-laeuft-heute >> Artikel zum Nachlesen: https://detektor.fm/gesellschaft/was-laeuft-heute-vom-motorwagen-zum-boliden-die-geschichte-des-automobils-genombrottet-tove

Heute sprechen wir über das wohl wichtigste Fortbewegungsmittel der Menschen: das Auto. Außerdem geht es um die Biografie der Künstlerin Tove Jansson, die vor allem durch ihre Mumin-Bücher bekannt wurde. Und auch True-Crime Fans kommen auf ihre Kosten. Hier entlang geht's zu den Links unserer Werbepartner: https://detektor.fm/werbepartner/was-laeuft-heute >> Artikel zum Nachlesen: https://detektor.fm/gesellschaft/was-laeuft-heute-vom-motorwagen-zum-boliden-die-geschichte-des-automobils-genombrottet-tove

Peter Sjölund är Sveriges yttersta spets när det kommer till att släktforska. När det fruktansvärda dubbelmordet i Linköping kunde klaras upp efter 16 år var det Peter Sjölund som stod för genombrottet. Han hade lyckats med det som ingen annan hade gjort tidigare och ringat in mördaren tack vare DNA-teknik kombinerat med släktforskning. Efter Palmemordet är dubbelmordet i Linköping på 8-årige Mohamed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson den största utredningen i svensk historia. Nu blir Peter Sjölunds genombrott Netflix-serie baserat på boken som han skrev med journalisten Anna Bodin. Vad stämmer egentligen med verkligheten? Vad hände med en familj och ett samhälle med människor som lämnas utan svar på både "Vem?" och varför?För 24Frågor tar Peter Sjölund oss igenom en rafflande tid där han på bara fem veckor ringar in mördaren och sen får följa hur insatsstyrkan slår till i en gryningsräd. Varmt välkommen till 24Frågor Peter SjölundProgramledare: Henrik Eriksson & Marcus BirroProducent: Philip De GiorgioFölj oss på Tiktok: https://www.tiktok.com/@24fragorpodcastFölj oss på Instagram: https://www.instagram.com/24fragorpodcast Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En decembermorgon möts Maruas expojkvän Fredrik av civilklädda poliser på garageuppfarten när han ska åka till jobbet. Han grips misstänkt för mordet på Marua Ajouz – 20 år efter att hon försvann. Det är kulmen på ett flera år långt utredningsarbete hos polisens kalla fall-grupp. De dammar av lådorna i arkivet och söker upp de som hängde runt Zenithgatan i början på 00-talet. Till sist träder en före detta haschförsäljare fram och berättar att han vet vad som hände. Fallet Marua Ajouz går mot en spektakulär upplösning i Malmö tingsrätt. **************************************************** Sydsvenskan Dok – Fallet Marua Ajouz Styckmordet på Marua Ajouz är det enda fall Sydsvenskans krimreporter Joakim Palmkvist aldrig har kunnat släppa. Det handlar om en 18-årig flicka som försvann just när hon skulle bli vuxen. När hennes avkapade huvud hittas i bokskogen 10 månader efter försvinnandet börjar jakten på mördaren. Men trots flera intressanta spår åtalas ingen för mordet. Fallet Marua Ajouz blir iskallt och faller i glömska. Men vissa har svårt att sluta tänka på den styckade flickan. Den gamla spaningsledaren Per Lidehäll har en bild på Marua på sitt skrivbord ända tills han går i pension. Och Joakim Palmkvist gör flera försök att undersöka fallet genom åren. Men så sker det osannolika en vårdag 2017 – 14 år efter att Marua försvann. En grävmaskinist hittar en nedgrävd kropp utan huvud i byn Nordanå utanför Malmö. Fyndet väcker liv i utredningen och polisens kalla fall-grupp plockar fram lådorna med bevismaterial från arkivet igen. Nästan på dagen 20 efter att hon försvann grips Maruas expojkvän misstänkt för mordet. Ska sanningen om vad som hände äntligen komma fram? Reportrar: Joakim Palmkvist och Dan Ivarsson Producent: Gustav Wirtén Grafik och omslagsbild: Johannes Sundblad Ansvarig utgivare: Jonas Kanje

Dollys resa från Nashville till idag: Genombrottet, Jolene, och hennes roll som bordellmamma med Burt Reynolds?Källor:En Smart Blondin (Miller, Stephen 2007)Dolly (Parton, Dolly 1994)The Grand Ole Opry, Dolly Parton (Wikipedia 08.24)Dolly Partons America (Podcast) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den industriella revolutionen är historiens mest genomgripande samhällsförändring. Efter 10 000 år av jordbruk blev industrins maskiner på bara några hundra år samhällets motor. Effekterna var dramatiska och handlar om alltifrån förändrade könsroller och radikal urbanisering till konsumtionskulturens framväxt. Genombrottet kom under 1700-talet. Varför hände det just då? Hur snabbt förändrades människors liv? Vad var ”bomullssvälten”? Och kan vi säga att revolutionen fortfarande pågår? Gäster i studion ekonomihistorikerna Malin Nilsson och Klas Nyberg. Avsnittet är en repris och publicerades första gången i december 2017.

Tv-läkaren Dr Michael Mosley använde ofta sig själv som försöksperson. Han injicerade ormgift och svalde binnikemask för att se vad som hände i kroppen. Genombrottet som hälsoguru kom 2013 när han lanserade 5:2-dieten. Men ett decennium senare försvinner han plötsligt när han är på semester på en grekisk ö. Några dagar senare chockas världen av beskedet att han är död. Programledare: Viktor Ahldén. Med DN:s medicinreporter Anna Bratt. Producent: Sabina Marmullakaj.

Dagens gäst har arbetat med läkemedelsutveckling i över 30 år och har flertalet gånger prisats för sitt exceptionella ledarskap inom Life Science-industrin. Idag är Gunilla Osswald vd för BioArctic som är en global ledare inom forskning och behandling av neuro-degenerativa sjukdomar såsom Alzheimer, ALS och Parkinson. En tänkvärd siffra är att närmare 55 miljoner människor globalt lider av demenssjukdom och var tredje sekund insjuknar en ny person. Samtidigt anger WHO att Alzheimer och övriga demenssjukdomar är den sjunde vanligaste dödsorsaken globalt. Här vill BioArctic göra skillnad genom att förbättra livet för dessa patienter med sjukdomar i det centrala nervsystemet.Vi får höra vad som lockade med industrin från början och hur det kändes när det stod klart att BioArctic stod inför ett stort genombrott inom forskningen mot Alzheimer. Något som blev en världsnyhet och som också har gjort att forskningskapital åter letat sig tillbaka mot sjukdomar kopplade till hjärnan.Det och mycket mer i detta fullspäckade avsnitt.Delikat lyssning på dig,Nicklas Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med rötter i 1600-talet. Genombrottet för hundra år sen är kopplat till frikyrkorörelsen. Idag görs läsk på mikrobryggerier. Med smak av blåbär, lingon eller bacon och rökt julmust. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi berättar läskens svenska historia. Från 1600-talets hälsobrunnar och konstgjort mineralvatten som såldes på apotek. Till genombrottet på 1920-talet, som vuxendryck utan alkohol, för det var förbudstider och alkoholrestriktioner.- De viktigaste innovatörerna på 1920-talet var frikyrkomän, berättar Martin Berntson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.Simon Svensson är ölnörden som saknade alkoholfria alternativ och började göra läsk också, inte bara öl. Han visar oss hur hantverksmässig läsktillverkning går till. Ingefärsläsken görs på färsk ingefära som hackas och smaksätts med färsk chili. Både ingefäran och chilin smakar olika från gång till gång så han måste smaka sig fram som en kock.Simon inspirerades av kocken och kokboksförfattaren Tove Nilssons första bok Soda, lemonad och snacks som kom ut för tio år sen. Då var Tove med i Meny och berättade om hur man kan göra egen soda.Nu berättar hon om läskutvecklingen i Sverige sen dess.Vi besöker också en affär i Stockholm som specialiserat sig på läsk från hela världen. Läsk som smakar chokladdoppade körsbär, gurka, kokos, kanel, citronmarängpaj eller dragon. Men också blåbär, lingon eller hjortron.- Ett tag hade vi en baconläsk, berättar Emily Gray. Det fanns folk som verkligen älskade den.- USA skapar trender men ofta förfinas de och görs ännu bättre i Europa, säger Emily. Smakerna i Europa har ofta bättre nyanser och toner, med rötter i kultur och tradition.

Fredrik Andersson är komiker och har blivit extremt stor på sista tiden. Det finns ett bonusavsnitt på 23 minuter för dig som donerar valfri summa till den här podden på Patreon: https://www.patreon.com/arkivsamtalSwish: 0760724728Twitter: @gardenfors#arkivsamtalInstagram: @gardenforsFacebook: Arkiv Samtal - eftersnackgruppenStandup med Simon Gärdenfors: https://www.gardenfors.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I ett semestertomt TV-hus tar sig den unga TV-medarbetaren Christina Lagerson 1967 an en uppgift ingen vill ha. Att göra en adventskalender för barn. När julen är över har den blivit en klassiker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det här är berättelserna om hur några av våra mest älskade julkalendrar kom till. Och om dom som slet och drömde för att skapa den där magin - i semestertomma TV-hus och i en kamp mot klockan.I det här avsnittet om Gumman som blev liten som en tesked. Genombrottet för den moderna julkalendern och starten på en livslång vänskap mellan regissören och producenten Christina Lagerson och skådespelerskan Birgitta Andersson. Programmet är gjort 2023 av Ola Hemström.Producent: Sofia Kottorp.p4dokumentar@sverigesradio.seSe hela julkalendern här: https://www.svtplay.se/gumman-som-blev-liten-som-en-tesked

Juni 2020 blev en väldigt speciell tidpunkt för Peter Sjölund. Baserat på DNA-släktforskning med en kommersiell släktforskningsdatabas löste han dubbelmordet i Linköping, ett fall som hade gäckat polisen i 16 år.Året efter skrev Peter Sjölund boken ”Genombrottet” tillsammans med Anna Bodin. Lösningen av mordfallet blev också hans genombrott hos den mer allmänna publiken. Det har lett till TV-program, böcker och snart också en serie på Netflix.I och med DNA-tekniken så har släktforskningen fått ett allmänt uppsving. Men vad händer om jag upptäcker att min farsa inte är min farsa? Är alla brunögda svenskar släkt med Vallonerna? Hur långt bak i tiden kan man egentligen släktforska med hjälp av DNA? Det och mycket annat tar vi reda på i det det här superintressanta avsnittet där vi också pratar om Tomas Ledin, vikten av att topsa farmor och att alla är släkt med varandra.Moderator: Gunnar OesterreichMusik: Mattias Klasson/Daniel OlsenDistribution: AcastSamarbetspartners: Life Genomics, Gröna Gårdar, FunmedHitta allt om podden: Websida: https://spannandemoten.se/Instagram: @spannandemotenFacebook: https://www.facebook.com/spannandemotenLinkedin: https://www.linkedin.com/in/gunnar-oesterreich/Kontakt: gunnar@oesterreich.se eller via sociala medier Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Använde svensklagen rätt taktik i Rotterdam mot Libaak och Augsburger? Och vad tycker vi om tävlingspadel som partyunderhållning?Vi blickar även fram emot SPT, WPT och kval till junior-VM och då dök en liten undran upp: När kommer det stora genombrottet för Hami Golestan?

Vid förra sekelskiftet var det ännu en öppen fråga hur bilar skulle drivas. Uppfinnaren Waldemar Jungner var besatt av tanken på att ta fram en effektiv och ekonomisk elbil. I närmare tio år arbetade svenske Waldemar Jungner med att ta fram ett batteri som kunde driva en bil - länge! 1900 satte han ett världsrekord på Stockholms gator, nästan 150 kilometer på en enda laddning.Men när Ackumulatoraktiebolaget Jungner grundas några år senare är det av andra personer än uppfinnaren själv, och det är inte batterier för bilar som fabriken tillverkar. Genombrottet för elbilen skulle komma först 100 år senare, efter ett sekel med kraftiga koldioxidutsläpp från bilarnas förbränningsmotorer.I programmet medverkar forskaren Anders Houltz som skrivit om Waldemar Jungner och de batterier han uppfann.Programmet är en repris från 3 mars 2020.ProgramledareMats Carlsson LénartProducentPeter Normarkpeter.normark@sverigesradio.seLjudteknikerOlof Sjöström

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Boehly har börjat agera på marknaden där Koulibaly är den första säkrade backen men mycket mer är på gång I klubben. Yosef Isaksson, Wiktor Lidvall och Linus Sjöström ger er senaste nytt om spelare påväg in och ut ur klubben, matchen mot Club America samt målsättning kommande säsong.

Boehly har börjat agera på marknaden där Koulibaly är den första säkrade backen men mycket mer är på gång I klubben. Yosef Isaksson, Wiktor Lidvall och Linus Sjöström ger er senaste nytt om spelare påväg in och ut ur klubben, matchen mot Club America samt målsättning kommande säsong.

Frida Wallnor och PM Nilsson pratar om avsiktsförklaringen med Turkiet, vad som nu väntar den svenska Nato-processen och vilken roll Sverige bör ta som medlem. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

By Rui de Sousa:  Breakthrough happens when we are willing to expose and submit our excuses and blames to God. What "excuse or blame" are you clinging unto that is hindering your fruitfulness in Christ? This encouraging message will help you take the first step in freedom !!  

Den tanzaniska författaren Abdulrazak Gurnah tilldelas 2021 års Nobelpris i litteratur. Hör P1 Kulturs direktsändning där Gunnar Bolin med gäster närmar sig Gurnahs författarskap. Abdulrazak Gurnah är född 1948 på Zanzibar och är en tanzanisk författare och litteraturkritiker. Han är verksam vid Kents universitet i Storbritannien där han undervisar i engelska och litteraturvetenskap vid Kents universitet. Gurnah debuterade 1987 med romanen Memory of departure. Genombrottet kom 1994 med romanen Paradise Paradiset på svenska som nominerades till Bookerpriset. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Ulph Nyström

I avsnitt 120 av GIF-podden gästas vi av Andreas Andersson, GIF Sundsvalls målvaktsetta. Han berättar bland annat om: ► Den mördande konkurrensen i Elfsborg ► Tankarna på att sluta, när han spelade i Ljungskile: ”Plötsligt fick jag min match, fick chansen och tog den” ► Genombrottet i Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs Sirius ► Missräkningen … Fortsätt läsa Avsnitt 120 – gäst: Målvaktsettan Andreas Andersson Inlägget Avsnitt 120 – gäst: Målvaktsettan Andreas Andersson dök först upp på GIF-podden.

14 lag, 14 analyser. I veckans avsnitt skärskådas alla allsvenska klubbar utifrån fem rubriker: MVP, Genombrottet, Jokern, Fyndet och Tabelltipset. Johan Svensson och Johanna Dahlén tar plats vid poddmickarna för att tillsammans med Adam Johansson leverera det längsta avsnittet någonsin om Hockeyallsvenskan. Här får du allt om ligan inför säsongen 2021/2022.

Över 2 timmar om SHL? Jajamen. I poddens längsta avsnitt någonsin gästar Johan Svensson och Johanna Dahlén för att ge sina tankar om säsongen 21/22. V-a-r-j-e klubb i ligan skärskådas och Adams kollegor från Expressen analyserar också lagen utifrån fem olika fack: MVP, Genombrottet, Jokern, Fyndet och Tabelltipset. I det här avsnittet får du allt du behöver veta om den kommande SHL-säsongen.

Wikileaks är sajten där visselblåsare avslöjar maktens smutsiga hemligheter. Grundaren Julian Assange är ansiktet utåt journalistikens och sanningens frälsare. Wikileaks tar emot världens största läckor från hemliga källor och publicerar dem. Genombrottet, som sätter Wikileaks på världskartan, blir en hemlig video från krigets Irak - där amerikanska militären skjuter civila. Julian Assange som turnérar världen runt och berättar om sitt arbete, kommer till Stockholm för att hålla ett seminarium. Hans position har aldrig varit starkare. Julian Assange, känd som en avslöjare av korruption, hemligheter, krigsbrott och övergrepp, står själv plötsligt anklagad för sexualbrott. Anklagelserna förändrar allt för Wikileaks och Julian Assange. Medverkande: Daniel Domschait Berg - tidigare medarbetare Wikileaks. Brigitta Jonsdottir - tidigare medarbetare Wikileaks. Kristinn Hrafsson - tidigare talesperson och medarbetare Wikileaks.  Nick Davies - Journalist The Guardian. Anna Ardin - arbetade som pressekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet.  Jan Helin - Då ansvarig utgivare på Aftonbladet.   Donald Boström - Frilansjournalist och då kontaktperson för Julian Assange i Sverige.  Marianne Ny - Överåklagare vid åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg.  Per E Samuelsson - Julian Assange svenska försvarsadvokat. En dokumentär av: Tove Palén. Producent: Lars Truedson. Exekutiv producent: Erik Hedtjärn. Producerad: 2021

Släktforskaren om hemligheterna som gömmer sig i vårt DNA och den mörkaste dagen i hans liv. Peter Sjölund lyckades med hjälp av släktforskning via DNA 2020 lösa ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, det 16 år gamla dubbelmordet i Linköping. Om det har han tillsammans Anna Bodin skrivit boken Genombrottet som kommer ut sommaren 2021. DNA-detektiven Peter Sjölund har skrivit flera böcker, till exempel Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren, tillsammans med Karin Bojs. I programmet pratar Peter Sjölund om konsten att återuppväcka de döda och om de hemligheter som gömmer sig i vårt DNA. - Jag berättar också för första gången om den mörkaste dagen i mitt liv. Om Peter Sjölund: Släktforskare, 55 år. Född i Kramfors, bosatt i Härnösand. Debuterar som Sommarvärd. Producent: Gunilla Nordlund. Idag kommer tyvärr Sommarprogrammet avbrytas kl 14 i P1, på grund av extrasändning från statsministeromröstningen. Sista halvtimmen av Sommar sänds efter extrasändningen i P1. Vill du höra programmet i sin helhet, utan avbrott, sänds det också ikväll kl 22.30 i P1. Programmet, med musiken i sin helhet, finns även på hemsidan och i Sveriges Radios app från klockan 13.00. Vill du få poddar, nyheter och direktsänd radio på ett ställe, ladda ner appen Sveriges Radio Play via https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-radio-play.

Lovisa kickstartar veckans avsnitt med en ordentlig trendspaning gällande förändringar inom träning, hälsa och livsstil - för män. Lovisa berättar också om när hon tog steget och bestämde sig för att själv sätta igång med sin nya hobby, någonting hon känt en viss rädsla inför. Jessica fiskar upp veckans lyssnarbrev som även denna gång handlar om 100 000-stegsutmaningen! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det fanns mycket bra bevismaterial, både vittnen och DNA, men ändå lyckades man inte lösa det. Förrän han kom in i bilden. Nu är Peter Sjölund aktuell med boken "Genombrottet", om utredningen av dubbelmordet i Linköping 2004.

Hon är kass på att förlora, längtar efter att stå på scen igen och så är hon singelaktuell med låten "Se mig". Artisten Veronica Maggio gästar Erik Blix och reflekterar över 15 år i rampljuset. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

I det här avsnittet av Svenskpodden klassiker intervjuas litteraturvetaren Anna Cavallin. Hon berättar om det moderna genombrottet i Norden och presenterar några av periodens mest framträdande författare, bland annat Victoria Benedictsson och August Strindberg. I avsnittet läser hon också ett kort stycke ur en novell av Anne Charlotte Leffler och förklarar på vilket sätt den är typisk för den litteratur som skrevs under det moderna genombrottet.Ladda ner uppgifter till avsnittet här. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Placera-TV: Lars Frick från Börsveckan kommenterar gårdagens rapport från Nibe och hur han ser på aktien. Dessutom diskuterar vi två forskningsbolag som båda kommer allt närmare ett genombrott. Aktier: Calliditas, Implantica och Nibe Samtalet spelades in den 18 november 2020 Se samtalet: https://www.avanza.se/placera/redaktionellt/2020/11/19/frick-nara-genombrott-for-forskningsbolag.plc.html (Beklagar sämre ljudkvalitet)

I det nittioförsta avsnittet av ”Maratonlabbet - en podcast om löpning” intervjuar vi 20-åriga Linnéa Sennström som har slagit igenom ordentligt i år. Hon kom från ”ingenstans” och har under de senaste månaderna tagit SM-silver på halvmaraton, debuterat i landslaget och kommit fyra i Lidingöloppet 15 som i år var tävlingsklassen. Hör henne berätta om varför genombrottet kom just i år. Dessutom innehåller avsnittet en race report från Eriks superlopp i helgen på halvmaraton där han slog till med 1.12.30 i ett regnvått Uppsala. Och så har Johan stött på hinder i sin maratonträning. Följ Maratonlabbet för att se om Johan Forsstedt och Erik Olofsson fortsätter att utvecklas och klarar sina stenhårda mål för 2020, sub 2.45 respektive sub 2.30 på maraton i höst.

Vid förra sekelskiftet var det ännu en öppen fråga hur bilar skulle drivas. Uppfinnaren Waldemar Jungner var besatt av tanken på att ta fram en effektiv och ekonomisk elbil. I närmare tio år arbetade svenske Waldemar Jungner med att ta fram ett batteri som kunde driva en bil - länge! 1900 satte han ett världsrekord på Stockholms gator, nästan 150 kilometer på en enda laddning. Men när Ackumulatoraktiebolaget Jungner grundas några år senare är det av andra personer än uppfinnaren själv, och det är inte batterier för bilar som fabriken tillverkar. Genombrottet för elbilen skulle komma först 100 år senare, efter ett sekel med kraftiga koldioxidutsläpp från bilarnas förbränningsmotorer. I programmet medverkar forskaren Anders Houltz som skrivit om Waldemar Jungner och de batterier han uppfann. Programmet är en repris och sändes första gången den 3 mars 2020. Programledare Mats Carlsson Lénart Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se Ljudtekniker Olof Sjöström

Manchester United vann rättvist mot ett håglöst Manchester City som verkar ha siktet inställt helt någon annan stans. På Stamford Bridge fick vi se Billy Gilmours pågående genombrott ta ännu mer fart och surade efter krysset mot Burnley. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vid förra sekelskiftet var det ännu en öppen fråga hur bilar skulle drivas. Uppfinnaren Waldemar Jungner var besatt av tanken på att ta fram en effektiv och ekonomisk elbil. I närmare tio år arbetade svenske Waldemar Jungner med att ta fram ett batteri som kunde driva en bil - länge! 1900 satte han ett världsrekord på Stockholms gator, nästan 150 kilometer på en enda laddning. Men när Ackumulatoraktiebolaget Jungner grundas några år senare är det av andra personer än uppfinnaren själv, och det är inte batterier för bilar som fabriken tillverkar. Genombrottet för elbilen skulle komma först 100 år senare, efter ett sekel med kraftiga koldioxidutsläpp från bilarnas förbränningsmotorer. I programmet medverkar forskaren Anders Houltz som skrivit om Waldemar Jungner och de batterier han uppfann. Programledare Mats Carlsson Lénart Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se Ljudtekniker Olof Sjöström

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. Programmet sändes första gången i december 2017 I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö. Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland.  Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet. Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två. - Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade Döda dem! men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte.   När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en förhatlig balttysk, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning. - Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för arisk rensning. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ariskt renrasiga. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog examen som ariskt renrasig i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är Ingen, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg. - Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de demokratisk som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er. Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget. Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl slaktband@sverigeradio.se

Han är en av de mest lovande spelarna på många år i Malmö FF. Genombrottet kom på allvar i den allsvenska slutspurten i år där han visade prov på snabbhet och målsäkerhet. Blott 17 år gammal och fullständigt orädd, möt framtidens MFF i Mattias Svanberg. Det blir snack om hur det är att växa upp i en familj av elitidrottare och hur det påverkat den idrottsliga karriären så här långt. Vi får reda på varför det blev fotboll istället för friidrott och ishockey och det blir snack om att elitsatsa som tonåring. Möt framtidens MFF i avsnitt 42 av Blått snack, möt Mattias Svanberg. Ciceroner i den himmelsblå världen är som vanligt Skånesports Ole Törner och Retro FM:s Hasse Strandberg

I 1950-talets Hollywood var platinablont hår, stora bröst och smal midja idealet. Jayne Mansfield hade alla dessa attribut och förstod hur hon kunde använda sig av dem för att nå sin dröm berömmelse. Jayne Mansfield har kallats allt från "bystdrottning" till "den fattiga mannens Marilyn Monroe", men kanske framför allt "den smartaste dumma blondinen i Hollywood". Hon hade en intelligens över genomsnittet, behärskade många språk och spelade flera instrument. Men det hon drömde om var att bli en berömd filmstjärna och hon insåg att för att uppnå det behövde hon använda sig av sitt utseende. På vägen mot Hollywood och ett lukrativt filmkontrakt tog Jayne Mansfield alla småroller hon kunde få både i film och teater. Hon deltog och vann också en lång rad skönhetstävlingar innan hennes tidiga äktenskap och graviditet satte stopp för skönhetstävlandet. Genombrottet kom 1955 med Broadwayuppsättningen av Will Success Spoil Rock Hunter? Den blev även film 1957 med Jayne Mansfield i huvudrollen och i den spelade hon en parodi på Marilyn Monroe. Hon gjorde rollen så bra att den typen av roll nästan uteslutande blev det hon fick spela.  Omskrivet blev också Jayne Mansfields privatliv. Hon gifte sig tre gånger och fick fem barn. Att vara både mamma och filmstjärna var något ovanligt i Hollywood vid den här tiden. Med Marilyn Monroes bortgång 1962 trodde många att Jayne Mansfields karriär skulle ta ytterligare fart, men istället kom hennes stjärna att dala. Bara fem år efter Monroe förolyckades Jayne Mansfield, endast 34 år gammal, i en bilolycka. I veckans Stil träffar vi en kvinna som likt Jayne Mansfield också intresserat sig för skönhetstävlingar. Efter år av kritik lades Fröken Sverige-tävlingen ner 2009. Men det många kanske har missat är att en ny tävling har ersatt den. Lina Ljungberg kröntes i slutet av september till "Miss Universe Sweden". Hon reste i veckan till USA för att representera Sverige i världens största skönhetstävling. Vi har träffat henne. Vi får också ta del av en intervju med Jayne Mansfield från när hon för första gången besökte Sverige hösten 1957. Hon var i Stockholm för att göra reklam för filmen Åh, en så'n karl! Jayne Mansfield hade ett späckat schema, men hon hann ändå med en intervju för Sveriges Radio. Vi frågar oss också varför vi i vår tid snarare vill ha "feel bad" än 50-talets "feel good"? Ett exempel på det är den omtalade boken Three Women (eller på svenska Tre Kvinnor) av författaren Lisa Taddeo, som vi träffat. Hon reste USA runt för att ta del av hundratals kvinnors berättelser och det hon fann var långt från ett lyckligt Hollywoodfilm slut. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör, filmexpert och deltagare i podden Everdahl & Karlssons Film TV.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Tonsättare. Född i Motala, var bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1999. "Det är väl en kreativitet jag har inom mig som jag inte kan stoppa riktigt. Den bara väller ut ur mig." Så beskriver tonsättaren Sven-David Sandström sitt skapande i Sommar i P1, som sänds postumt. Sven-David Sandström gick bort den 10:e juni i år. I programmet, som spelades in i maj, berättar han hur hans närmare 600 verk ofta skrevs snabbt och alltid med blyerts på papper, hur han tänkte när han skapade musik för kyrkoåret och hur Bach hjälpt honom över snåriga stigar när han inte vetat vad han ska göra. "Han är stjärnan som man kan lyssna på , som man kan luta sig mot och som man kan vara säker med." Sven-David Sandström har även komponerat kör- och orkesterverk samt tolv operor och i Sommar tar han upp hur det vackra och sköna kan irritera människor. Han berättar hur pianostycket Fantastia som han komponerade i början av 1990-talet nästan väckte avsky för att det var för romantiskt. Sven-David Sandström var professor i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm och vid Indiana University i USA och fick sitt genombrott på 1970-talet med orkesterverket Through and through. Ett av hans mest kända verk är The High Mass för vilket han belönades med en Grammis för bästa klassiska skiva 1995. Om Sven-David Sandström Sven-David Sandström var en av Sveriges främsta tonsättare och skapade närmare 600 verk under sin livstid. Genombrottet, även internationellt, kom på 70-talet med orkesterverket Through and through. Bland mängden kompositioner kan nämnas High Mass och Requiem: De ur alla minnen fallna över förintelsens barnamord som kallats för ett av 1900-talets viktigaste svenska verk. Han skrev, liksom förebilden J.S. Bach, musik till kyrkoårets samtliga söndagar. Komponerade kör- och orkesterverk samt tolv operor, den senaste med libretto av Niklas Rådström. Han var professor i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm och vid Indiana University i USA. Känd för att skriva sina verk snabbt och med blyertspenna på papper. Sven-David Sandström var kreativ och komponerade in i det sista. Han spelade in sitt Sommar i maj och avled 10 juni i år. Så här sa han själv om sitt program: Livet kan bli väldigt intressant, väldigt nytt och väldigt annorlunda om man vågar satsa på nya saker. Jag säger ja till nästan alla förfrågningar jag får och om detta handlar mitt Sommar. Producent: Anneli Zvejnieks

VM 2019 - ett stort genombrott för världsfotbollen på damsidan. Men hur tänkte pamparna när herrlandskamper spelades samtidigt? Jens Fjellström: Damerna ligger steget före i att vara goda ambassadörer! Fegade Janne Anderssons landslag för mycket i EM-kvalet mot Spanien? Sporthusets korre på plats i USA, rapporterar både om NBA- och Stanley Cup-finaler! Och frågan är om veckans kärleksbombning var fågel eller fisk? 

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

SHL-podden möter Färjestads målvakt Markus Svensson. Han pratar bland annat om…… Att vara från Kalmar och spela hockey… Genombrottet i Skellefteå… Viktor Fasths seriositet… Att bli kallad för "världens sämsta målvakt"… Tacksamheten över att få vara hockeyproffs… Mötet med idolen Ed Belfour… När han blev utskälld av en rysk präst… Och mycket, mycket mer!SHL-podden på Twitter!SHL-bloggen på Twitter!SHL-podden är Betssons podcast om svensk ishockey och produceras av Med Vän Kommunikation. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Första avsnittet. Första podden. Kommer detta att bli vårt genombrott? Vi säger ja. Eller?

Veckans gäst i FotbollsArena Radiosporten är Eskilstunas Loreta Kullashi, som fått en flygande start på landslagskarriären. Vi hör också Guardians skribent Amy Lawrence om den fängslande Arsenal-dokumentären 89 hon varit med och producerat. Och i #Bollkunskap får vi kalla kårar av Arenistas bästa historier om kylslagna fotbollsupplevelser. Richard Henriksson richard.henriksson@sverigesradio.se Jens Prytz jens.prytz@sverigesradio.se

Regina Lund kan allt. Hon är skådespelare, konstnär, musiker, komiker, författare och poet. Bland annat. Genombrottet kom som Laila Klang, en hejdlöst rolig hemmafru från Tierp, som fick ge namn åt P3-succén ”Klang & Co”. Efter åratal på Dramaten och de stora scenerna blev så Regina känd i de breda folklagren som den intriganta Mona Kjellgren i dramaserien ”Rederiet”. En roll som hon i dag minns med bävan. ”Jag blev onaniobjekt för alla män mellan 15 och 50 år”, förklarar hon frankt. ”Vissa blandade även ihop mig med Mona, det hände att folk jagade mig och skrek okvädningsord när jag var ute och gick.” I Gerts Värld #18 möter vi den klarast lysande stjärnan på slottet.

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö. Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland.  Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet. Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två. - Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade Döda dem! men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte.   När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en förhatlig balttysk, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning. - Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för arisk rensning. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ariskt renrasiga. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog examen som ariskt renrasig i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är Ingen, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg. - Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de demokratisk som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er. Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget. Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahl slaktband@sverigeradio.se

Den industriella revolutionen är historiens mest genomgripande samhällsförändring. Efter 10 000 år av jordbruk blev industrins maskiner på bara några hundra år samhällets motor. Effekterna var dramatiska och handlar om alltifrån förändrade könsroller och radikal urbanisering till konsumtionskulturens framväxt. Genombrottet kom under 1700-talet. Varför hände det just då? Hur snabbt förändrades människors liv? Vad var "bomullssvälten"? Och kan vi säga att revolutionen fortfarande pågår? Veckans gäster är Malin Nilsson och Klas Nyberg. Malin Nilsson är ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet och disputerade 2015 på en prisbelönt avhandling om kvinnor i hemindustrin. Klas Nyberg är ekonomihistoriker specialiserad på tekoindustrins historia och professor i modevetenskap vid Stockholms universitet. Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Inspelningstekniker och klippare: Christine Ericsdotter Nordgren, Språkstudion.

Just nu är Dan Ekborg aktuell på Stockholms Stadsteater i Lite lugn före stormen. Anneli Dufva mötte honom i ett samtal om scenskräck, tystnad, tjusningen med att jobba i grupp och mycket annat.  Han var nästan, som det brukade sägas om Gösta Ekman, känd redan som spermie; skådespelaren Dan Ekborg, son till den hyllade och folkkäre skådespelaren Lars Ekborg. Men idag är han över sextio och har en lång och gedigen meritlista i egen rätt på scenen i både komiska och klassiska roller. Dan Ekborg är skådespelare, född 1955 i Stockholm. Han är utbildad på Calle Flygare Teaterskola 197274 och Teaterhögskolan i Stockholm 197679. Genombrottet kom med Skrik för livet på Göteborgs Stadsteater 1980 och han har jobbat både på Dramaten (där han medverkat i Tre systrar, Vildanden och Lång dags färd mot natt) och på Stockholms stadsteater (i produktioner som Maratondansen, Hjälten, Puntila/Matti och Tolvskillingsoperan med flera), men han har också spelat mycket komedi och varit flitig på privatteatrarna: Kuta och kör, Hotelliggaren och Bara på skoj på Folkan, musikalen Stars på Göta Lejon och operetten Pariserliv på Vasan. Han har showat med Lill Lindfors och med Galenskaparna bland annat. Film har han gjort - Tomten är far till alla barnen och Hur som helst är han jävligt död, för att nämna två. På radio har han också medverkat ibland, i radioteatern och i P1:s På minuten och på TV har han till exempel setts i Parlamentet och i Stjärnorna på slottet. Just nu är Dan Ekborg aktuell på Stockholms Stadsteater i Lite lugn före stormen en pjäs skriven av Theresia Walser, i regi av Dennis Sandin, tillsammans med Sven Ahlström och Robert Fux.

Hon är Sveriges mest kända idrottskvinna och en av de mest folkkära idrottarna i landet. Genombrottet kom 2008 när hon vann Tour de ski. Och hittills har Charlotte Kalla vunnit 2 OS-guld, 2 VM-guld och en massa OS- och VM-silver. Lägg därtill Jerringpriset, utmärkelsen ”Årets kvinnliga idrottare” på Idrottsgalan och årets Victoria-stipendiat två år i rad. Hon har till och med fått en staty rest efter sig. När vi möts talar vi om hälsan och hur Charlotte håller koll på den. Om hjärtflimret. Vi talar också om vad som har varit störst i karriären hittills. Och om de förändringar som hon har gjort där hon bland annat valde att sluta träna med landslaget. Vi talar om tron och om receptet för att må bra. Vi talar om när hon förlorade både sin mormor och farmor i cancer. Om hur det var och om att inte finnas där på plats. Skulden som det innebar. Produceras av Kid Eriksson. Presenteras i samarbete med ACast och Nöjesbladet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hon hänger med världsstjärnor som Kim Kardashian, Paris Hilton, Leonardo DiCaprio, Cristiano Ronaldo och många fler. Victoria Silvstedt är en av Sveriges främsta ambassadörer på röda mattan runt om i världen. Hennes signum är skyhöga klackar och det långa blonda håret som hänger över axlarna. Alltid perfekt fixat. Glamourmodell, säger somliga. Smart affärskvinna, säger andra. Dum blondin, säger ytterligare några. Och Victoria menar själv att hon har spelat just dum blondin för att lyckas. Genombrottet för Bollnästjejen kom 1993 när hon kom tvåa i Fröken Sverige och sedan följde olika modelluppdrag för såväl Gucci, Chanel som Armani. Vi talar om karriären när vi ses och om hur allt började. Om hur hon numera handlar med aktier utanför modellandet och pendlar mellan sina hem runt om i världen för att delta på olika events och på diverse glamourösa tillställningar. Så epitet snygg och smart affärskvinna är nog mest passande. När vi ses möts vi hemma hos Victoria i Monaco. Vi talar om tiden när hon bodde ihop med Melania Trump i Paris. Vi talar om vikten av att vara positiv. Att behålla hoppet. Vi talar om döden och tankarna kring den. Och om att leva här och nu. Vi talar också om tron. Och om Victorias recept för att må bra. Vi talar om en av bästa vännerna Laura som drabbats av cancer. Att se hennes olika skeden. Hur man stöttar och hur viktigt det är att bara finnas där. Vi talar om vännen och den före detta supermodellen Carol Alt och hennes cancerresa. Hur hon var utdömd men idag är helt friskriven efter att ha ändrat sin kost. Produceras av Kid Eriksson. Presenteras i samarbete med ACast och Nöjesbladet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hon har varit programledare för ”Melodifestivalen”, ”Nyhetsmorgon”, ”Bluffmakarna”, ”Direkt från Berns”. Genombrottet kom när hon var programledare för ”Listan”. Annika Jankell har också haft sina egna program i Sveriges radio och även varit programledare för ”Svensktoppen” i många år. Hon har också varit chefredaktör ”Föräldrar & barn”, grundat tidningen ”Gravid” och så har hon arbetat med tidningen ”Kupé”. Hon arbetar även som föreläsare, moderator och skribent. Men framförallt ser hon sig själv som journalist. Vi talar om att vara mamma till två döttrar och hur det var att uppfostra dem när de hade en missbrukande pappa. Vi talar om att våga sätta ord på svåra känslor. Om att prata. Att få sina barn att förstå. Inte minst att kärlek kan se ut på så många olika sätt. Vi talar om att vara medberoende. Och hur det kan vara även så som anhörig. Att vara behövd hela tiden. Att sätta sina egna behov i skuggan av någon annans. Vi talar om Annikas pappa som dog i cancer. Han som aldrig blev sjuk. Vi pratar om tomrummet som blir så tydligt i vardagen när man förlorar någon. Alla små vardagsbagateller. Och hur lätt det är ta dem för givet när man har. Vi talar också om knölen som Annika upptäckte. Produceras av Kid Eriksson. Presenteras i samarbete med ACast och Nöjesbladet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Saint Edgard är en av de nya, heta namnen på burlesquescenen! Som dansare i grunden flyttade han till Stockholm från Island i augusti 2015 utan någon aning om vad burlesque var. Sedan dess har han arbetat som boylesqueartist, dansare och serveringspersonal på Melt Bar & Restaurang där han blev förälskad i burlesquen.Saint Edgard förhåller sig ödmjuk till burlesquescenen som han just upptäckt och börjat göra sig ett namn inom och känner stor tacksamhet för den uppmuntran från kollegor och burlesquecommunityt han fått under de drygt ett och ett halvt år han varit verksam. Han nämner exempelvis Lady Rivet, Miss Diamond och Sofia Sohlberg som några av de som hjälpt honom fram i karriären. Genombrottet kom i samband med en uppmärksammad intervju för gaytidningen QX då han uppträdde på Melt under artistnamnet The Fabolous Edgar, ett namn som han nu gått ifrån till förmån för Saint Edgard.I Burlesquepodden pratar Saint Edgard om sexualitet och religion och om sina förebilder för sitt artisteri.https://www.instagram.com/saint.edgard/Burlesquepodden produceras av Brännström & Lundgren Jazzproduktion HB. Programledare är Aurora Brännström. Vi spelar in programmen på Custom Music Productions där Andreas Hedberg sköter ljud och redigering.För mer info om oss och våra gäster gå in på www.jazzproduktion.se/burlesquepodden. Följ oss gärna på Facebook, där vi heter Burlesquepodden kort och gott eller på instagram på jazzproduction.sweden See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Efter ett kort besök på andraplatsen är Jill Johnson efter en vecka tillbaka i topp med "Open your heart". Miriam Bryant är åter tvåa med "Black Car" och Magnus Carlson avrundar topp 3 med "Eternal Love". Veckans lista bjuder inte på några större rörelser och vi får inte heller någon nykomling, detta trots starka namn som Benny Anderssons Orkester och Idol vinnaren Liam Cacatian Thomassen bland förra veckans utmanare.Danny Saucedo faller till tiondeplatsen och är den som just nu lever farligast, vi får se om hans stundande showpremiär ger draghjälp åt "Snacket på stan".Bland veckans nya utmanare märks till exempel Tove Lo och Dan Hylander med "True Disaster" respektive "Stort att vara liten". Dessutom har det blivit dags att testa den musikaliska återföreningen mellan Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray kallad "Sitter på en dröm"./Carolina Veckans Utmanare: Tove Lo - Tovestartade sin karriär i låtskrivarteamet kring Max Martin och snart blev detegna låtar. Genombrottet kom 2013 med låten "Habits". I höstassläppte hon sitt andra studioalbum och singel nummer två heter "TrueDisaster". Dan Hylander -Dans karriär inleddes på 70-talet. Vi minns Raj Montana Band och hanssamarbeten med Py Bäckman. Hylander har bott i Bolivia de senaste åren menflyttade tillbaka till Sverige i höstas och släppte då även ny musik. OskarLinnros/Daniel Adams-Ray - Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray slog från börjanigen som duon "Snook". Sedan 2010 har de satsat på solokarriärer, menöverraskade sina fans förra året med en återförening både på scen ochmed singeln "Sitter på en dröm".

Han är en av de mest lovande spelarna på många år i Malmö FF. Genombrottet kom på allvar i den allsvenska slutspurten i år där han visade prov på snabbhet och målsäkerhet. Blott 17 år gammal och fullständigt orädd, möt framtidens MFF i Mattias Svanberg. Det blir snack om hur det är att växa upp i en familja v elitidrottare och hur det påverkat den idrottsliga karriäre så här långt. Vi får reda på varför det blev fotboll istället för friidrott och ishockey och det blir snack om att elitsatsa som tonåring. Möt framtidens MFF i avsnitt 42 av Blått snack, möt Mattias Svanberg. Ciceroner i den himmelsblå världen är som vanligt Skånesports Ole Törner och Retro FM:s Hasse Strandberg

Lucas Svensson berättar om fanatiska skånska maoister, om tillvaron som husdramatiker på Dramaten och skånsk slang när han möter Roger Wilson i Teaterprogrammet. Lucas Svensson är en av de mest spelade svenska dramatikerna, och hans pjäser spelas även internationellt. Just nu är han aktuell med sin pjäs Solen skiner över natten som han skrivit för Radioteatern. Och i våras fick hans finska migrantepos Fosterlandet stor uppmärksamhet när den spelades i både Göteborg och Helsingfors. Genombrottet kom när Lucas Svensson under åtta år arbetade som husdramatiker på Dramaten i Stockholm. Där skrev han bland annat pjäser som Blottare och parasiter och Sympati för djävulen. För Dramatens räkning for han också till Paris för att snabbskriva en pjäs om kravallerna i förorterna där. Bland Lucas Svenssons utländska projekt märks till exempel komedin Jalta, som skrevs direkt för Düsseldorfer Schauspielhaus och där Stina Ekblad spelade Stalin.

SKÅDESPELARE. På dagen 40 år efter sitt första Sommarprogram berättar skådespelaren Stig Grybe om sin dålig självkänsla, och hur han mot alla odds lyckades nå sina drömmars mål, att bli Skådespelare! Vi får följa den lilla klena pojken Stigs väg mot ett liv i rampljuset. Ofta fick han höra att han var okunnig och inte dög någonting till. Med envishet och vilja når han sin dröm om att bli skådespelare. Under en turné spånade Stig Grybe fram rollfiguren Ante, en gubbe som han fick leva med både på scen i radio och på TV. På senare år har sjukdomar och operationer avlöst varandra. Sista scenrollen gjorde Stig vid 80 års ålder som teaterkatten Gus i musikalen Cats i Malmö. Om Stig Grybe Skådespelare, 87 år. Född i Stockholm, bosatt i Gävle. En av Sveriges stora humorister sedan scendebuten 1948. Har arbetet med alla de stora svenska revymakarna: Karl Gerhard, Povel Ramel, Gösta Bernhard och Kar de Mumma. Genombrottet kom i radio i slutet av 1950-talet med karaktären Ante Nordlund från Mobacken. När Ante fortsatte i tv utnämnde tittarna honom till Sveriges populäraste tv-artist. Har medverkat i succéer som Mosebacke Monarki, Casino och Knäppupp. Utbildad på Calle Flygares teaterskola. Bland tv- och filmrollerna märks bland annat Vesper Johnson i Stieg Trenters deckare och Albert Engström i filmen om Anders Zorn. Har tilldelats Guldmasken för både bästa manliga och kvinnliga biroll. Stig Grybe har varit Sommarvärd 1975. Producent: Isabella Grybe

Genombrottet kom 2007 men under Peking-OS 2008 exploderade det - då hon blev silver-Emma med hela svenska folket. I Sportpodden med Edström och Åberg berättar Emma Johansson om hur den mediala uppmärksamheten efter OS-silvret chockade henne och gjorde henne olycklig. En tydlig målbild har tagit Emma Johansson till den absoluta eliten inom cykelsporten. För några veckor sedan hade hon guldläge på VM men det blev ett brons, eller en bonus som hon själv uttrycker det. För enligt Emma så ser hon på loppet som att hon glömde att ta med sig guldet hem. I sportpodden med Edström och Åberg berättar Emma om det avgörande rycket i VM-loppet och hur hon nu tänker att hon skulle ha kört för att ha sluppit spurtstriden. Cykelsporten har under de senaste åren drabbats av flera tragiska dödsolyckor. Att träna i aggressiv trafik är otäckt enligt Emma och hon berättar hur hon jobbar med det mentala för att hennes dåliga erfarenheter i trafiken, inte ska sätta stopp för hennes utveckling. Vi berör också ämnet... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ulf Elfving möter artisten och programledaren Petra Marklund, som var världsstjärna under artistnamnet September i många år innan hon började bli igenkänd i Sverige. Genombrottet på hemmaplan kom när hon var med i tv-programmet Så mycket bättre - och inte ens där visste artistkollegorna vem hon var i början. "Lasse Berghagen trodde att jag var städerskan" Petra berättar om vägen till världens stora scener, om den skräckblandade förtjusningen när hon fick jobbet som programledare för Allsång på Skansen och sökandet efter kickar som fått henne att hoppa fallskärm, bada isvak - och tacka ja till svåra programledarjobb. Dessutom berättar hon om den tuffa tonårsperioden med dåligt självförtroende och ätstörningar. Jag ville passa in Om det och mycket mer när Petra Marklund gästar Ulf Elfving på söndag.

Skådespelare I ett öppenhjärtigt Sommarprogram berättade skådespelerskan Sofia Helin om sin kamp mot depressionerna som plågar henne. Det började tidigt och hon har sökt sig till många olika ställen. - Hypnosterapi, psykosyntesterapi, medberoendeterapi, kbt-terapi, feldenkreisterapi, alexanderteknikterapi, rosenterapi, parterapi, gruppterapi och psykodynamisk samtalsterapi. Allt testar jag med samma entusiasm, sa Sofia Helin. Hon inledde programmet med att berätta om hur en terapeut felaktigt påstod att hon blivit våldtagen och hur han dessutom påstod att hon var attraherad av honom. Hon pratade också om hur hennes rollfigur i succéserien ”Bron”, Saga Norén, fått henne att se på världen på ett nytt sätt. Sofia Helin har samma namn som sin farmor. En farmor som periodvis satt på sinnessjukhus och som försökte ta livet av sig. En familjehemlighet av många. I sitt program frågade Sofia Helin sig själv om det är rätt att berätta. - Jag tänker inte vara tyst! Jag räds inte skammen mer, jag går rakt in i den och genom den. Jag tänker inte skämmas för något längre. Jag tänker inte förminska mig genom att försöka visa upp en perfekt bild av mig själv för andra att beundra. Någon var tvungen att prata farmor. Jag tog chansen att öppna upp såret och göra rent. Om Sofia Helin Spelar huvudrollen i svensk-danska kriminaltv-serien Bron som sålts till över hundra länder. Säger sig ha blivit influerad även privat av sin rollfigur Saga Norén. Gick på Calle Flygares teaterskola och på Teaterhögskolan i Stockholm. Genombrottet kom 2004 med Guldbaggenomineringen för filmen Masjävlar. Har spelat huvudrollen i filmerna baserade på Jan Guillous böcker om Arn. Första arbetet var på ett metallgjuteri och varade i en månad. - Mitt Sommar handlar om min treenighetslära - skådespeleri, Gud och terapi. Mitt tvivel är min kraft, sedan de första stora rollerna då jag som sexåring växlade med styvsystern om att spela cp-skadad slav till att gestalta prinsessan som piskade sin slav med ett morgonrocksskärp. Producent: Henrik Johnsson

Sångerska Jag är en slokande blomma med tunn stjälk i småbarnslivets ogräshukande trädgård. Jag är även en bredbakad ek med månghundraårigt rotsystem. Så inleder Lisa Nilsson sitt Sommarprogram som är en kärleksförklaring till hennes barn och deras far. - Du vill, trots mig, leva med mig, det är storartat, säger Lisa Nilsson i Sommar i P1. I programmet berättar hon om en period i livet hon beskriver som limbo efter en skilsmässa då hon planerade att flytta till Brasilien permanent och bli en ”fri och kreativ sångerska med hela världen som arbetsplats”. Drömmen om att få barn gav hon upp. - Världen behöver barnlösa kvinnor som kan finnas till hands för andras behövande barn. Barn med upp-fuckade livsöden eller dysfunktionella föräldrar, en världsmamma för alla, beskriver Lisa Nilsson, i sitt Sommarprogram, hur hon resonerade. Vidare berättar Lisa Nilsson att hon genom livet upplevt att hon flytt från saker, varit rädd för att bli lämnad, inte vågat vara sig själv och visa sina känslor. Att hon levt flera decennier i självcensur. - Jag har dövat mig. Jag har i perioder slutat känna. Sen jag blev mamma kan jag inte fly längre. Om Lisa Nilsson Sångerska som nyligen spelat bipolära Diana i rosade musikalen Next to normal på Stockholms Stadsteater. Genombrottet skedde 1992 med superhiten (och albumet) Himlen runt hörnet, som gav tre Grammisar. Har sammanlagt gett ut elva album, varav två spelats in i Brasilien. Hade en roll i Colin Nutleys film Paradiset 2002. Under Polarpris-utdelningen 1999 gjorde hon ett framträdande som fick Stevie Wonder att gråta. Sjöng Unforgettable på Prins Bertils begravning. Har tidigare blivit utsedd till Danmarks näst populäraste person efter Drottning Margrethe. Lisa Nilsson har tidigare varit Sommarvärd 2004 och 2013. Producent: Anders Wennersten

Hon kommer för alltid förknippas med Ingmar Bergmans filmer. Genombrottet kom 1953 med Sommaren med Monica. Här berättar Harriet Andersson, för Lennart Swahn i Ekot 1961, om den svåra och intressanta rollen i Ingmar Bergmans film Så som i en spegel, om hur det är att arbeta i Tyskland och om det försummade arbetet som bondmora i Skåne. Sänt: 1961-10-16

Kosmo blickar in i historiens giftskåp. Om mörka historier som möter dagens ljus. Om upptäcktsresares och antropologers etnocentriska världsbild och om hur en ny tids resande kräver en omvärdering av vi och dem. Under andra världskriget efter Pearl Harbor internerades       120 000 japanska immigranter i läger på avskilda platser. I författaren Julia Otsukas bok When the emperor was divine får vi läsa om detta stycke mörk amerikansk historia, en historia som hon fann hos sin egen familj. Boken har gjort att hon kan leva av sitt författarskap. Den tycks ha fyllt ett hål i den amerikanska historieskrivningen och köps in av många skolor och universitet som kurslitteratur. Marie Lundström har varit i New York och mött Julie Otsuka. I höst kommer hennes andra bok Vi kom över havet på svenska. Där berättar hon historien om de så kallade picture brides - unga japanskor som kom till USA i början av 1900-talet i hopp om ett bättre liv. Kosmo har också varit i Paris och på konsttriennalen Intense Proximety på Palais de Tokyo. Utställningen ifrågasätter hur världen har upptäckts och hur vi skapat hierarkier av vi och dem, samtidigt som den fokusera på den värld vi lever i idag, där den mänskliga rörligheten sker utifrån andra villkor och där nya relationer måste skapas. Utställningens chefskurator Okwui Enwezor har inspirerats av en bok om den franska socialantropologen Claude Levi-Strauss och hans kritik av det tidiga 1900-talets antropologiska synsätt, och en händelse i händelse i Paris vintern 2006, då en högerextrem organisation satte upp ett soppkök för Paris hemlösa och serverade grissoppa – en soppa som uteslöt en stor del av stadens befolkning. På konsttriennalen på Palais de Tokyo visas verket The Wedding Room av Meschac Gaba från Benin och Rotterdam. Meschac Gaba passade på att arrangera sitt eget bröllop samtidigt som han var inbjuden till Stedjlik museum i Amsterdam år 2000. Resultatet ställs ut på fotografier och montrar på samma sätt som föremål brukar presenteras på etnografiska museer. Meschac Gaba är numera ett välkänt namn på den internationella konstscenen. Genombrottet kom med hans Museum of Contemporary African Art där ett av rummen är Vigselrummet. "En av tankarna med mitt samtida afrikanska museum är att just visa upp vad det samtida Afrika är. Och det kan lika gärna finnas här i Europa. Det handlar om att ta sig ur schablonerna om ett Afrika sett med antropologernas blick", berättar han för Cecilia Blomberg när hon möter honom i Paris. Och så har Maria Edström läst boken Give me my father’s body - The Life of Minik, the New York Eskimo,  skriven av Kenn Harper. Boken handlar om Minik som 1897 kom med sin far och fyra andra inuiter till New York med skeppet Hope för att föras vidare till American Museum of Natural History. Det var upptäcktsresaren Robert E Peary som kommit på ”snilleblixten” att de kunde visas upp på museet, studeras och bidra till forskningen. Alla utom Minik dör och som senare i livet får veta att hans fars skelett ställs ut i en monter på museet. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Han började sin karriär som serietecknare på Dagens Nyheter. Genombrottet som sångare fick han i Hylands hörna där han framförde sina visor om Olssons ko och Överbyvals. Med visan om Maskrosor och Tjärdoft låg han på Svensktoppen i 24 veckor och under flera år ledde han sommarunderhållningen i Vita Bergsparken som senare blev tv-produktionen Carl Anton i Vita Bergen. Idag är han 79 år gammal och spenderar sina vintrar på Gran Canaria. Carl Anton tar emot Ulf Elfving på ett fik där nere och berättar bland mycket annat om den svåra olyckan och om hur han länge fick smyga med sin passion för visor och konst. Observera sändningstiden, 12.33.

De kom, de sågs, de segrade. Det känns som om svensk film liksom fått en helt ny injektion av stjärnglans på bara lite drygt ett år, men nya, unga, karismatiska skådespelare som snabbt fått stora framgångar. I veckans Kino träffar vi två av svensk films nya stora namn, skådespelarna Alicia Vikander och Bill Skarsgård, som bägge snart dyker upp på bio i filmen Kronjuvelerna. Kino har också träffat regissören Ella Lemhagen som berättar om hur hon arbetat med Kronjuvelerna i nio år, och först nu börjar få lite grepp om filmen. Är det en romantisk saga? Ett krimdrama? Eller en svensk Twilight i kådisbellanmiljö? Lagom till sommarens badsemestrar har vi gått på djupet (förlåt) med dokumentärer om havet, som gått från stillsamma naturskildringar till politiska ekologimanifest. Följ med på en resa från Jacques Cousteau till The Cove med den svenske naturfilmaren Mattias Klum som guide. RÄTTELSE: Dokumentären "Vårt grisiga hav" som nämns i inslaget är gjord av vetenskapsjournalisten Ulrika Björkstén och filmaren Folke Rydén. Och så vi tittat närmre på det här med film på nätet. Möt företagen som slåss om marknaden när vi ersätter dvd:er och videobutiker med digital distribution på nätet. Är det gratisfilm, communitys för filmfantatiker eller egenproducerade tv-serier som är den bästa strategin för vod-sajterna? Tomas von Brömssen är veckans gäst i vår serie Om igen. Han berättar om Semestersabotören av Jacques Tati - filmen som han sett allra flest gånger. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström

Genombrottet i Melodifestivalen har förändrat Sara Vargas liv på många sätt. Det mest gripande är den oerhörda responsen hon fått från folk som känner igen sig i hennes Spring för livet. Programledare: Annika Jankell

Hon är en av Sveriges mest omtalade fotografer där kampen för kristna HBT-personers rättigheter är tydlig i hennes bilder. Genombrottet kom 1998 genom utställningen "Ecce Homo" som blev Sveriges mest omdiskuterade fotoutställning. Inför premiären av hennes senaste, "Jerusalem", befarade man liknande uppståndelse och Ohlson Wallin kallades till ett möte med SÄPO. De starkaste reaktionerna uteblev dock och utställningen turnerar just nu landet runt.

Kosmo har tema hemland Hemland -  land där man vuxit upp; land där man bor - så lyder definitionen av ordet i Nationalencyklopedin. Riktigt så enkelt är det ju inte alla gånger. Det finns, som vi alla vet, folk som vuxit upp med en ständig längtan till en plats eller ett land som de aldrig levt i, aldrig kommit till. Och det finns de som fördrivits från sitt land. Men vi präglas alla av platser och av språk, av seder och vanor, både dem vi levt med och de vi kanske vårdat på avstånd. Vi präglas av en föreställning om ett hemland. På Moderna museet i Malmö ställer den israeliska konstnären Yael Bartana ut. Hennes utställning heter ”och Europa kommer att häpna” och är minst sagt kontroversiell och provokativ. I fem filmer vrider och vänder hon på bilden av den sionistiska drömmen och ställer frågan om vem som har rätten till landet Israel. Cecilia Blomberg har mött henne i Malmö. Vikas Swarup är diplomaten som blivit en av Indiens stora bästsäljande författare. Genombrottet kom med boken Q & A som senare blev filmen Slumdog millionaire. Nu är han aktuell med boken De sex misstänkta, som inspireras av tre kända och omdebatterade indiska rättsfall. Naila Saleem har mött honom i ett samtal om ett land i förändring, där gamla värderingar försvinner i takt med att ekonomin och samhället utvecklas. Och om vilken roll Indiens intellektuella spelar i samhällsdebatten. Mikael Timm ställer frågan: var bor en intellektuell? apropå en fransk debatt om de intellektuella som en del av den franska identiteten. Och så rapporterar Gunnar Bolin från kulturhuvudstaden Pecs i Ungern där man har romskt tema. Kosmo låter med hjälp av Fredrik Wadström den ryska teaterkritikern Jelena Kovalskaja kommentera hur svenskarna från Dramaten lyckas förvalta den ryska kulturikonen Tjechov när de har urpremiär med Körsbärsträdgården på den stora Tjechovfestivalen i Moskva. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl