Podcast appearances and mentions of magnus william olsson

Översättning är i sig en form av kritik. Översättaren tolkar och framställer sin tolkning av originalet. Kanske är det ett av skälet till att litteraturkritiker har så svårt att kritisera en så avgörande del av verken som översättningen. För att hitta nya former för översättningskritiken påbörjade Lisa Marques Jagemark, själv översättare och litteraturredaktör, förra året ett experimenterande arbete på Gota Media-tidningarna. Här möter hon Ann Ighe, redaktör på Ord&Bild, och Magnus William-Olsson, poet, översättare och litteraturkritiker, i ett samtal om litteraturkritikens möjligheter. Samtalet leddes av Emma Majberger, översättare och ordförande i Sveriges Författarförbund översättarsektion, och spelades i under Bokmässan i Göteborg hösten 2024. Arrangör var Sveriges författarförbund.

Internationell författarscen 11 november 2009.

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Best Of-avsnitt med höjdpunkter från säsong 2. Gäster: Thomas Kazen, Magnus William Olsson, David Thurfjell Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. *Välsignad vare frukten och må Herren öppna ditt sköte - Thella inleder sitt uppdrag att gå till botten med bibelreferenserna i The Handmaid's Tale. Författaren Margaret Atwood har skapat odödliga repliker i sin bok och tv-serie om Offred/June och de andra tillfångatagna kvinnorna i den religiösa polisstaten Gilead.Exempelvis denna vanliga hälsningsfras mellan två tjänarinnor:- Blessed be the fruit.- May the lord open.Men var i Bibeln står detta - och vad menas? Var ligger det ursprungliga Gilead? Vem är Isebel som givit upphov till benämningen Jezebels om kvinnorna som arbetar i Gileads bordeller? Välkomna med på resan in i Atwood-land och Bibel-land!*Bibeln vs kitsch - Thella har alltid trott att berättelsen om fotspåren i sanden kommer från Bibeln. Ända tills inspelningen av detta avsnitt . . .*Beethoven vs Kiss - Religionshistorikern och författaren David Thurfjell, aktuell med boken En lockton i ödemarken, har tagit med sig texten om lärjungarna på väg till Emmaus som möter den uppståndne Jesus men inte känner igen honom - och funderar på vad som egentligen fick honom intresserad av den berättelsen från första början. En fundering som leder in i ett samtal om Beethoven vs Kiss och Bibeln vs kitsch. Och om vad tro egentligen är för något.Avsnitten publicerades första gången den 2 mars och den 13 april 2023 och hittas i sin helhet längre ner på sidan.Medverkande som hörs i detta utdrag: Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap, Magnus William Olsson, författare, David Thurfjell, religionshistoriker och författareBibelavsnitt: Luk 1:42, Luk 10:38, Höga v 4:1, 2 Kung 9 samt Luk 24:13Citat ur filmerna På heder och Samvete (A Few Good Men) och Handmaid's TaleMusikcitat i avsnittet:Kanye West - Jesus WalksMadonna - Like A PrayerPrince - God (Love Theme From Purple Rain)Beethoven Sonat för piano nr 8 Op 13 - framförd av Angela HewittKiss - Great ExpectationsProgramledare: Thella JohnsonBisittare: Lollo Collmar

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: Magnus William-Olsson, poet och Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap. DEL 10Välsignad vare frukten och må Herren öppna ditt sköte - Thella inleder sitt uppdrag att gå till botten med bibelreferenserna i The Handmaid's Tale. Författaren Margaret Atwood har skapat odödliga repliker i sin bok och tv-serie om Offred/June och de andra tillfångatagna kvinnorna i den religiösa polisstaten Gilead. Exempelvis denna vanliga hälsningsfras mellan två tjänarinnor:- Blessed be the fruit.- May the lord open.Men var i Bibeln står detta - och vad menas? Var ligger det ursprungliga Gilead? Vem är Isebel som givit upphov till benämningen Jezebels om kvinnorna som arbetar i Gileads bordeller? Välkomna med på resan in i Atwood-land och Bibel-land!Hesekiel: den seriösa uppföljningen - Ja, vi har snuddat vid profeten Hesekiel tidigare, men det är en lång och betydelsefull bok och han fick inte bara "käka bokrulle och ligga på ena sidan i fyrtio nätter". Som tur är har vi poeten och Hesekiel-kännaren Magnus William-Olsson i studion, som jämför Hesekiels författarskap med den samtida poeten Sapfos och berättar hur exilen och förlusten av det egna landet föder ett nytt behov av minne och symbolik.Det inre, det yttre och det verkliga - Likt tidigare gäster bjuder Magnus William-Olsson på en övning i filosofiskt tänkande, och menar att profeten Hesekiel var med och skapade den moderna västerländska människan och hennes sätt att förstå sig själv och världen.Utopier, att tala till de döda och de ännu ofödda - Magnus William-Olsson tycker att det just nu är svårt att tro på framtiden. Thomas Kazen slår ett slag för den goda utopin, som inte är möjlig att förverkliga men som ger människor tillräcklig inspiration för att vilja försöka.Bibelavsnitt: Luk 1:42, Hes 1, Hes 40-48, Luk 10:38, Höga v 4:1, 2 Kung 9I avsnittet reciteras även ur böckerna:Sapfo: dikterna och fragmenten; översättning, kommentarer och efterord av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-OlssonEremitkräftans sånger av Magnus William-OlssonFilmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men) och The Handmaid's TaleMusikcitat i avsnittet:Kanye West - Jesus WalksMadonna - Like A PrayerPrince - God (Love Theme From Purple Rain)Medverkande i avsnittet:Magnus William-Olsson, poet och översättareThomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella JohnsonBisittare: Lollo CollmarLjudtekniker: Jocke Persson

Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou har arbetat med och levt i Sapfos poesi hela sina vuxna liv. Tio år efter att de tillsammans översatt hennes samlade dikter och fragment bestämde de sig för att börja om – och ta sig … Continue reading →

Den nya offentligheten bar på ett löfte om ett genuint demokratiskt och fördjupat samtal. Det blev inte riktigt så. Litteraturvetaren Frida Beckman reflekterar över kritikens möjligheter i denna tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2019. Kritik är inte nödvändigtvis detsamma som en negativ synpunkt. I en filosofisk, estetisk, och politisk tradition utgör den snarare grunden för ett reflekterande vridande och vändande på påståenden i syftet att förstå dess, och även våra egna, förutsättningar och gränser. Kritik i denna bemärkelse har en central funktion för individ och samhälle, en funktion som har varit grundläggande för det moderna samhällets självförståelse. Poeten och översättaren Magnus William-Olsson beskriver kritiken som det skelett som hållit upp både den individuella och den samhälleliga kroppen. 1700-tals filosofen Immanuel Kant såg kritiken som en förutsättning för Upplysningen. I utvecklingen från mer despotiska och auktoritära samhällen mot mer demokratiska var en central faktor att få människor att ta sig ur vad Kant kallar deras självförvållade omyndighet. För honom handlar alltså kritiken om att alla måste tänka själva, men också att vi måste göra det tillsammans och att det måste ske ute i offentligheten. Denna fria, gemensamma, kritiska aktivitet måste alltså ta plats i ett offentligt utrymme. Under tidigare perioder fanns torgen som möjliga sådana, under Upplysningen växte det fram akademier, salonger, skrifter, och på 1800-talet tar det ordentlig fart med framväxten av tidningar och tidskrifter tillgängliga för gemene man, eller, ja, för medelklassen i alla fall. Den tyske 1900-tals tänkaren Jürgen Habermas beskriver det som ett framväxande av vad han kallar en borgerlig offentlighet. I det ideala samhälle som Habermas teoretiserar består denna offentlighet i samtal baserade på vad han kallar kommunikativ rationalitet. Dessa samtal är beroende av deltagare som aktivt brukar sitt förnuft och utarbetar gemensamma strategier för att föra samtalet och kritiken vidare. Redaktioner, moderatorer och kritiker utformar mer eller mindre beständiga former för samtalet. Redan på 1960-talet oroade sig Habermas för denna offentlighets försvinnande. Och sedan dess har också många påpekat att offentligheten har förändrats. Inte minst har ju andra sociala kategorier än just de bildade medelklassmän som Habermas hade i åtanke gjort sig hörda sedan 60-talet. Från 1990-talet och framåt har ju även Internet inte bara tagit plats i våra salonger utan också alltmer kommit att utgöra våra salonger. I början sågs nätet som en fantastisk plats för offentligheten, där en mångfald av röster och åsikter kunde få ta plats i demokratins namn. I princip kan ju vem som helst uttrycka sig och kommunicera med vem som helst. Eller så var tanken. Men i den nya offentligheten har samtalets former flutit ut. En allt större del av det offentliga samtalet formas och ägs av kommersiella aktörer och plattformar såsom Facebook och Twitter och deras sponsorer. Samtidigt blir gränserna mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideologiskt, mellan tyckande och kunnande, mellan publikt samtal och hatstorm allt mindre tydliga. Och det tycks inte finnas någon väg ut inget utanför denna sörja av urholkad och urskillningslös interaktion. Som Marcia Sá Cavalcante Shuback noterar i William-Olssons antologi Kritiken i den nya offentligheten från 2018, Kritiken är redan i den nya offentligheten, det vill säga alla försök att utveckla en kritik av den nya offentligheten är redan absorberad av den nya offentligheten (36). Håller alltså skelettet som William-Olsson beskriver det, på att vittra sönder? är vi på väg undrar han, att falla samman i små högar av hud och kött och hjärna? (5). Ja, ibland verkar det sannerligen inte bättre. Studie efter studie visar hur vi går på magkänsla när vi väljer vilka fakta och vilka sanningar vi vill tro på. Visst har internet och sociala medier gjort plats också för produktiva kontaktytor och givande samtal. Men alltför ofta tycks den kommunikativa rationaliteten formligen drunkna i mer eller mindre oredigerat tyckande och kännande. Och när det eller den som låter högst och skapar starkast reaktioner får styra samtalet ligger rationaliteten risigt till. Fast det kan ju låta både ganska kritiskt och ganska rationellt ibland. Lever vi själva verket inte i en tid där kritiken frodas? Aldrig har väl auktoriteter ifrågasatts med samma intensitet. Förutom tyckande och känslor präglas också den nya offentligheten av vad litteraturvetaren Christopher Castiglia kallar critiquiness alltså typ kritiskhet. Kritiskhet låter som kritik men saknar dess etiska ställningstagande. Kritiskhet är ett slags iscensättande av ett sinnelag som består av indignation och brist på tillit. Detta sinnelag karaktäriseras också av brist på öppenhet man har liksom bestämt sig, redan innan man möter sin omgivning, vad man tycker. Castiglia kopplar kritiskhet till vad komikern Stephen Colbert kallar truthiness. Detta begrepp är ännu mer svåröversatt. Sanning-het? Sanning-het är produktionen av något som låter sant enligt de som redan tror på det som sägs och som därför inte avkrävs bevis eller ens logik. Detta kopplas i sin tur ihop med det numera välkända begreppet postsanning. Det är också i denna kontext som vi landar i begreppet postkritik. Under denna rubrik frågar man sig vad som är kritikens förutsättningar i dag. Många som arbetar med kritik, oavsett om de är filosofer, akademiker eller kritiker, och oavsett om sig de befinner sig i Sverige eller i USA, tittar nu kritiskt på kritiken själv. Vissa befarar att den har spelat ut sin roll. Den har ersatts av kritiskhet av en brist på tillit och öppenhet. Vissa oroar sig till och med att kritiken, i sitt ständiga vridande och vändande på kunskap, inte bara tagits över av utan till och med gynnat samtidens relativisering av sanning och korruption av fakta. Andra ser denna kris som en öppning mot nya sätt att se på tillvaron och litteraturen. Inom postkritiken har producerats en mängd nya tolkningsmodeller som vill gå ifrån kritikens impuls att ständigt avslöja påståendens och texters bakomliggande betydelser och maktstrukturer. I dess plats söker man utforma läsningsstrategier som uppmärksammar de läkande och produktiva krafter som litteraturen och kulturen bär på hoppet, förståelsen, tillförsikten, tillhörigheten. Så kanske är inte kritiken utspelad ändå. Det hör till kritikens själva väsen att vara i kris de två orden hör till och med ihop etymologiskt. Det är i själva verket en av kritikens egenskaper att också vara självkritisk och undersökande i relation till sin samtid. I det perspektivet kanske postkritiken helt enkelt bör ses som vår samtids kritik. Med tanke på de allt mer misstänksamma, för att inte säga paranoida, drag som präglar samhällsdebatten, inte minst på internationell nivå, gör postkritiken rätt när den är vaksam mot kritiskheten mot indignationen och bristen på tillit. Läkande, skapande, produktiva krafter behövs. Samtidigt måste vi vara vaksamma också mot idén att kritiken själv blivit överflödig. Exakt hur denna balans mellan kritiskt granskande och produktiva krafter uppnås har postkritiken fortfarande inte helt lyckats svara på. Men så länge det får fortsätta att vara en fråga som tar plats i offentligheten fortlever bevisligen den kritiska aktiviteten. Och vi kan ha kvar våra skelett lite till. Frida Beckman Litteraturlista Habermas, Jürgen (1991) The Structural Transformation of the Public Sphere: An Inquiry into a Category of Bourgeois Society, trans. Thomas Burger with the assistance of Frederich Lawrence, Cambridge MA: The MIT Press (1962). Kant, Immanuel (1989) Svar på frågan: Vad är upplysning? Vad är upplysning? Red. Bruno Östling, Stockholm: Symposion. Sá Cavalcante Schuback, Marcia (2018) Kants kritiska revolution, Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, red. Magnus William-Olsson, Ariel litterär kritik 11. William-Olsson, Magnus (red.) (2018) Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, Ariel litterär kritik 11.

På 1980-talet blev hela det svenska avantgardet stöpt i en postmodernistisk form och poesin sjöng dekonstruktionens och relativismens lov. Eller? Göran Sommardal dyker ner i minnets grumliga vatten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När scener ur historien fladdrar förbi mig, på tv-skärmen, eller på bioduken, och det handlar om bilder ur min egen samtid, kolliderar det flödet ofta med mina egna minnen, och jag blir mer uppfordrad, emellanåt till och med uppretad att reagera. Ofta vad beträffar detaljer som: hade Palme verkligen en så spetsig näsa? Fan att Krustjev verkligen tog av sig skon i FN och dunkade den i bordet framför sig! Och inte var det som kvinna som Ulla Lindström vägrade hovniga inför drottning Elisabeth på Sverigebesök, det var ju som republikan! När vi så närmar oss det begränsade utsnitt av historien där jag själv i en mer bestämd mening har vistats, så blir kalibreringen mer problematisk. Håller jag med, eller inte? En sak minns jag inte, men likafullt är den där, en annan sak finns inte med men borde ha gjort det. Vad var det som utspelades i litteraturen där uppe, medan jag själv befann mig i mina tidiga tonår nere i den svenska blåbärsskogen? Nog stod det klart att det jag just hade börjat bekanta mig med var nå­gonting annorlunda nytt än vad mina dårvarande modernistiska hjältar kunde prestera, det var uppenbart. Och då hade jag ändå stött på sådana som Rimbaud, Alfred Jarry, Apollinaire och surrealisterna. Den första kilen in i den höglitterära högtidligheten som jag gärna vill minnas det utgjordes av Bröderna Casey, en romanparodiroman av Peter Husberg, bakom vilken dolde sig innertrion Torsten Ekbom, P O Enqvist och Leif Nylén. Det var vår svensk­­lärare Torsten Sandhammar som under en lektion i andra ring i gymnasiet 1964 ur sin slitna portfölj plockade fram den nyutkomna boken och började läsa högt. Han gjorde sånt för att chocka oss med "det nya", litteratur som bröt mot normen för vad litteratur fick vara. Sedan dök de upp, en efter en: Carl Fredrik Reuterswärd med I lagens namn och Prix Nobel, den senare en sobert gul volym, som signalerade finfin roman, men vars textuella innanmäte uteslutande bestod av skiljetecken. Sedan Sonja Åkessons Husfrid, Bengt Emil Johnssons Gubbdrunkning, Lars Noréns Inledning nr: 2 till SCHIZZ. Mest häpnade jag nog över Åke Hodell: Bruksanvisning för Symaskinen Singer Victoria, nytryck av originalbroschyren med tilläggen: Åke Hodell, roman och förlaget Kerberos. Och sen böckerna som Hodell gav ut på samma förlag: Elis Eriks­sons oför­glömliga tecknade serie Pavan med felstavade pratbubblor i fem häften, och Stig Bröggers To Lady Victoria Welby, som be­stod av lösa ark nerstoppade i ett brunt A5-kuvert, med adressen utanpå.                      Tillsammans med mitt pågående bing-läsande av den nya franska romanen framträdde detta omedelbara nya utan en skymt av den tänkta undermineringen av universalismen, den objektiva verkligheten, moralen, sanningen, den mänskliga naturen, förnuftet och framsteget allt det som "postmodernismen" senare skulle kom­ma att beteckna. Det var bara sinnesvidgande nytt, helt och enkelt. Kanske först som en effekt av min egen bildningsgång och beläsenhet. Kanske senare på grund av ett scenbyte. Men hur gick då detta svårbeskrivliga till? I Sverige är det ju främst 1980-talet som kommit att förknippas med den postmoderna vändningen. I Kungliga bibliotekets arkiv av Svenska dagstidningar lyckas jag sent omsider spåra det första pratet om postmodernism. Jag söker från början på 1975 till slutet av 1980 och hittar sex förekomster, första gången 1977, i en intervju som Pia Sandelin gör med John Gardner. När jag utökar t.o.m. 1985 blir det 219 träffar. Och omfattar tiden ända fram till och med 1990 dyker postmoder­nismen upp 857 gånger i tidens tidningar. De första fem åren handlar det framförallt om arkitektur och konst. Både utskåpningar, ifrågasättanden och spridda hurrarop. Ingela Lindh skrev i Dagens Nyheter 1982, att den svenska debatten föreföll nyrmornad. Ännu 1985 kunde en insändare till GöteborgsPosten fråga sig: "Vad betyder POSTMODERNISM? Undrar en som aldrig frågat förr. När jag nu läser Victor Malms litteraturvetenskapliga avhandling "Är det detta som kallas postmodernism?" gör jag det av synnerligen privata skäl. Inte för att jag har något emot att få veta något nytt och intressant om huvudpersonerna Katarina Frostensons och Stig Larssons poetiska författarskap, men det som lockar mig bäst är att få bekanta mig med förslaget till karta över ett territorium där jag faktiskt en gång själv har klampat. Går det att hitta tillbaka till mina egna ingrodda och närgångna litterära upp­levelser av tidens tvister och texter? Eller Ve och fasa! om de i den akademiska eftertankens kranka blekhet skulle te sig förverkade, eller åtminstone underminerade. Jag hade ju varit där, i realtid, med hull och hår, läst och recenserat, träffat och t.o.m. blivit bekant med några av huvudpersonerna, till skillnad från Malm, som ju är född 1990 och som varit mer utlämnad åt arkiven och de litterära texterna och figuranternas egna levande minnen för att orientera sig i landskapet. Jag ville känna mig som en orienterare som utan karta och kompass hade hittat ut ur skogen, och nu försökte lokalisera på kartan var jag hade varit. Att äntligen kanske, och naturligtvis med en viss ironi få syn på skogen som till äventyrs skymts av alla träd. Eller kanske rentav skymta ett helt annat skogsbryn, skymt av helt andra träd. Men Malm verkar gå en annan väg och gör sig på sätt och vis av med postmodernismen som ett begrepp med tydligt estetiskt och intellektuellt innehåll. Den postmoderna litteraturen definieras helt enkelt som den som skrivs under den period eller det tillstånd som kallas postmodernitet. Den förklaras som en mångfald av svar på den globala kapitalismens fladdrande bilder. För min egen del erbjöd 80-talet på ett till synes gränslöst och hejdlöst flöde av nya poeter, men det föll mig ändå aldrig in att försvenska det postmoderna till att gälla dem: Kristina Lugn, Göran Greider, Katarina Frostenson, Stig Larsson, Ernst Brunner, Ann-Marie Berglund, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson, Konny Isgren, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson, Eva Kristina Olsson, Jörgen Gassilewski, Håkan Sandell, och som fortsatte att flöda under 90-talet. Jag avläste det alltid som en saliggörande diversifiering av poesin, aldrig som produkten av en samlande -ism. Möjligen som resultatet att alla kulturideologiska sammanfattningar, och framförallt i en positiv mening, är dömda att misslyckas. Inte ens när nya tidskrifter som Kris, Montage och Res Publica äntligen kunde erbjuda läsning av kontinental filosofi och litteraturteori, i tillägg till det som redan hade smugit sig in i gamla följeslagare som Ord och Bild, BLM, Lyrikvännen och Häften för kritiska studier inte ens då föreföll det mig som något avgörande inbrott eller ge­nom­­brott för det specifikt postmoderna. Utan mer som en upphämtning av en bild­nings­tradition som bara alltför länge hade fått ligga för svensk fäfot. Och när det pro­klamerade postmoderna ovädret hade dragit förbi, så visade sig återstå strax bakom stugknuten "vår" gamla vanliga förtröstan. Där "alla" nyss med ljus och lykta hade le­tat efter en värld att kunna dekonstruera, strävade nu den stora kulturmenigheten plötsligt lika enträget efter alltings entydiga uppbygglighet. Såna blev de postmoderna tiderna när de väl fått av sig camouflagedräkten. Säger en som fortfarande undrar. Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare

Marie Lundström med gäster läser texter av 2020 års nobelpristagare i litteratur. Med skådespelaren Robert Fux och pianisten Erland von Heijne. Poeterna Göran Greider, Mara Lee och Magnus William-Olsson samt producenten för OBS i P1, Olof Åkerlund medverkar. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Textgestaltning: Robert Fux och Magnus Berg Piano: Erland von Heijne Tekniker: Tobbe Carlsson Producenter: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson

Esta presentación del libro del poeta sueco Magnus William-Olsson sobre la obra de Alejandra Pizarnik tuvo lugar el 14 de junio de 2018 en la Biblioteca Ricardo Güiraldes, en Buenos Aires. El evento fue organizado por la poeta Susana Villalba, Asesora Artística de la Dirección del Libro, Bibliotecas y Promoción de la Lectura del Gobierno de la Ciudad de Buenos Aires.

I Aspudden slåss en mellanstadiekille för sin rätt att rita som han vill, även om blodet dryper ur seriegubbarnas ögon. I Nairobi kan en fungerande lampa vara avgörande för barns läsande. Första delen av den nya omgången av Barnens Kultur vänder och vrider på detta med barnperspektiv. Vi besöker en bokbuss i Nairobis slum, skapad för barnen av bandet Sarabi. Och träffar serietecknaren Nina Hemmingsson och hennes son Eliot Hemmingsson-Cuzner och pratar om hur vuxna censurerar barns uttryck. Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Och varför är barnkulturen så besatt av skillnaden mellan barn och vuxna? Vi pratar ideologiska barnböcker med poeten och kritikern Magnus William-Olsson. Och så skickas Testpatrullen ut på sitt första uppdrag, där de ska undersöka hur barnanpassade aktiviteter egentligen funkar för barn. Programledare Jenny Aschenbrenner och Lollo Collmar

I Aspudden slåss en mellanstadiekille för sin rätt att rita som han vill, även om blodet dryper ur seriegubbarnas ögon. I Nairobi kan en fungerande lampa vara avgörande för barns läsande. Första delen av den nya omgången av Barnens Kultur vänder och vrider på detta med barnperspektiv. Vi besöker en bokbuss i Nairobis slum, skapad för barnen av bandet Sarabi. Och träffar serietecknaren Nina Hemmingsson och hennes son Eliot Hemmingsson-Cuzner och pratar om hur vuxna censurerar barns uttryck. Är vuxenvärlden verkligen beredd att låta barnen vara så som de är? Och varför är barnkulturen så besatt av skillnaden mellan barn och vuxna? Vi pratar ideologiska barnböcker med poeten och kritikern Magnus William-Olsson. Och så skickas Testpatrullen ut på sitt första uppdrag, där de ska undersöka hur barnanpassade aktiviteter egentligen funkar för barn. Programledare Jenny Aschenbrenner och Lollo Collmar

Kritiken handlar idag om hur Michel Houellebecqs nya roman Underkastelse hamnade mitt i stormens öga, litteraturkritikens allvarligaste kris enligt Kjell Espmark och kulturklimatet i Serbien. Litteraturen och kritikens roll i Frankrike aktualiserades när Michel Houellebecqs nya roman Soumission, Underkastelse, kom ut samma dag som attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Houellebecqs bok handlar nämligen om hur ett västland genomgår en islamisering, och Cecilia Blomberg har läst den. Så här sa författaren själv i fransk tv igår. Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare, hävdade Kjell Espmark i sitt direktörstal i Svenska Akademien den 20 december. Ja, hur ser framtiden ut för denna utsatta bransch? Kritiken har bjudit in Lisa Irenius, nytillträdd kulturchef på Svenska Dagbladet och Magnus William-Olsson, poet och essäist som i flera år drivit ett kritikseminarium, för att diskutera Kjell Espmarks dystra scenario. Nog är den hårt trängd av besparingskrav, kommersialisering och expansiv nöjesjournalistik, samtidigt som nätet kryllar av gerillakritik på alla nivåer. Dessutom får vi höra Jonatan Järbel rapportera om hur kritiken mår i Serbien, samt ett kritikmanifest av författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar. Programledare Gunnar Bolin och Anneli Dufva

Nyskapande barock eller klassiska publikmagneter? I Nya Vågen till veckan fantiserar vi oss in i salongen i ett eventuellt nytt operahus. Vad ska spelas däri? Hur? Och för vem? Operakritikerna Gunilla Brodrej, Eric Schüldt och Claes Wahlin pratar om operans framtid och ställer diagnos på den svenska operakonsten. Dessutom: Auschwitz för barn? Vi läser nya bilderboken Lägret av danska Oskar K. och Dorte Karrebaek. Barnboksförfattaren Pernilla Stalfelt och kritikern och författaren Magnus William-Olsson pratar om en poetisk barnbok med kolsvart innehåll. Panelen gästas denna vecka av Fabian Göranson, serietecknare och en av förläggarna bakom nya serietidningen Utopi. Programledare: Jenny Aschenbrenner.

Eva Ström har nyöversatt William Shakespeares världsberömda sonetter. Jörgen Gassilewski träffar henne och pratar om hur det är att gå in i en bländande rikedom och få jamber på hjärnan. Vem är egentligen vem i sonetternas gåtfulla triangeldrama? Och varför är dikterna fortfarande självlysande fast de skrevs för flera hundra år sen? Författarna Carl-Johan Malmberg, Magnus William-Olsson och Malte Persson lockas också av sonetter. Vad tänker de om Shakespeare och stämmer det att det är dags för en ny svensk sonettvåg? Programledare: Jörgen Gassilewski.

I Snittet samtalar Kulturredaktionens Göran Sommardal med filmvetaren Malena Janson, författarna och poeterna Lotta Olsson och Magnus William-Olsson om det snälla och det stygga barnet i litteratur och konst. Finns det några snälla barn, eller måste det bli folk av dem först? ä